Language of document : ECLI:EU:C:2018:50

Mål C106/17

Paweł Hofsoe

mot

LVM Landwirtschaftlicher Versicherungsverein Münster AG

(begäran om förhandsavgörande från Sąd Okręgowy w Szczecinie)

”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Artiklarna 11.1 b och 13.2 – Behörighet vid försäkringstvister – Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet – Begreppet skadelidande – Näringsidkare i försäkringsbranschen – Omfattas inte”

Sammanfattning – Domstolens dom (åttonde avdelningen) av den 31 januari 2018

1.        Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 1215/2012 – Behörighet vid försäkringstvister – Talan väckt mot försäkringsgivaren – Särskilda behörighetsregler som syftar till att skydda den svagare parten – Räckvidd – Förhållandet mellan näringsidkare inom försäkringsbranschen – Omfattas inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 1215/2012, artiklarna 11.1 b och 13.2)

2.        Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 1215/2012 – Behörighet vid försäkringstvister – Talan väckt mot försäkringsgivaren – Den skadelidandes rätt att väcka direkt talan – Begreppet skadelidande – Näringsidkare i försäkringsbranschen – Indrivning av fordringar på försäkringsersättning som grundar sig på avtal om fordringsöverlåtelse – Omfattas inte

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1215/2012, skälen 15 och 18 samt artiklarna 11.1 b och 13.2)

1.      Se domen.

(se punkterna 41 och 42)

2.      Artikel 13.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, jämförd med artikel 11.1 b i samma förordning, ska tolkas så, att den inte kan åberopas av en fysisk person vars verksamhet bland annat består i att driva in fordringar på ersättning från försäkringsgivare, varvid vederbörande grundar sig på ett avtal om fordringsöverlåtelse som ingåtts med en skadelidande i en trafikolycka för att vid en domstol i den skadelidandes medlemsstat väcka talan om civilrättsligt ansvar mot den skadevållandes försäkringsgivare, vilken har sitt säte i en annan medlemsstat än den där den skadelidande är bosatt.

Även om det visserligen är riktigt att, såsom anges i skäl 18 i förordning nr 1215/2012, syftet med avsnitt 3 i kapitel II i förordningen är att skydda den svagare parten genom behörighetsregler som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna reglerna, framgår det att den aktuella talan avser förhållandet mellan näringsidkare och att talan i processuellt hänseende inte kan påverka situationen för en part som ska betraktas som svagare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 januari 2016, SOVAG, C‑521/14, EU:C:2016:41, punkterna 29 och 30). Den omständigheten att en näringsidkare, såsom Paweł Hofsoe, bedriver sin verksamhet i form av en liten organisation, kan inte leda till den slutsatsen att det är fråga om en part som är svagare än försäkringsgivaren. En bedömning från fall till fall av huruvida en sådan näringsidkare kan anses vara en ”svagare part” för att därmed kunna utgöra en ”skadelidande”, i den mening som avses i artikel 13.2 i förordning nr 1215/2012, skulle nämligen kunna ge upphov till rättsosäkerhet och strida mot förordningens syfte, vilket, enligt skäl 15 i förordningen, är att behörighetsbestämmelserna ska uppfylla kravet på förutsebarhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juli 2017, MMA IARD, C‑340/16, EU:C:2017:576, punkt 34).

(se punkterna 44, 45 och 47 samt domslutet)