DOMSTOLENS DOM (nionde avdelningen)
den 25 oktober 2018 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Offentlig upphandling – Direktiv 2014/24/EU – Artikel 10 g – Omfattas inte av tillämpningsområdet – Anställningskontrakt – Begrepp – Beslut av allmänna sjukhus att ingå avtal om tidsbegränsad anställning för att tillgodose sjukhusens behov av restaurang-, catering- och städtjänster – Direktiv 89/665/EEG – Artikel 1 – Rätt till överprövning”
I mål C‑260/17,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen, Grekland), genom beslut av den 11 maj 2017, som inkom till domstolen den 16 maj 2017, i målet
Anodiki Services EPE
mot
GNA, O Evangelismos – Ofthalmiatreio Athinon – Polykliniki,
Geniko Ogkologiko Nosokomeio Kifisias – (GONK) ”Oi Agioi Anargyroi”,
ytterligare deltagare i rättegången:
Arianthi Ilia EPE,
Fasma AE,
Mega Sprint Guard AE,
ICM – International Cleaning Methods AE,
Myservices Security and Facility AE,
Kleenway OE,
GEN – KA AE,
Geniko Nosokomeio Athinon ”Georgios Gennimatas”,
Ipirotiki Facility Services AE,
meddelar
DOMSTOLEN (nionde avdelningen)
sammansatt av ordföranden på tionde avdelningen, C. Lycourgos, tillika tillförordnad ordförande på nionde avdelningen, samt domarna E. Juhász och C. Vajda (referent),
generaladvokat: M. Wathelet,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Anodiki Services EPE, genom Z. Zouganeli, dikigoros,
– GNA, O Evangelismos – Ofthalmiatreio Athinon – Polykliniki, genom G. Statharas, dikigoros,
– Geniko Nosokomeio Athinon ”Georgios Gennimatas”, genom M. Antonopoulou och N. Nikolopoulos, dikigoroi,
– Fasma AE, genom N. Mourdoukoutas, dikigoros,
– Mega Sprint Guard AE, genom S. Konstantopoulos, N. Meligos och G Christodoulopoulos, dikigoroi,
– ICM – International Cleaning Methods AE och Kleenway OE, genom E. Anagnostou, dikigoros,
– Myservices Security and Facility AE, genom A. Virvilios, dikigoros,
– GEN – KA AE, genom C. Pelekis, dikigoros,
– Greklands regering, genom M. Tassopoulou, i egenskap av ombud,
– Österrikes regering, genom M. Fruhmann, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom M. Patakia och P. Ondrůšek, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 10 g i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 2014, s. 65), i dess lydelse enligt kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/2170 av den 24 november 2015 (EUT L 307, 2015, s. 5) (nedan kallat direktiv 2014/24), och av artikel 1 i rådets direktiv 89/665/EEG av den 21 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar för prövning av offentlig upphandling av varor och bygg- och anläggningsarbeten (EGT L 395, 1989, s. 33; svensk specialutgåva, område 6, volym 24, s. 48), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU av den 26 februari 2014 (EUT L 94, 2014, s. 1) (nedan kallat direktiv 89/665).
2 Begäran har framställts i två mål mellan, i det första målet, Anodiki Services EPE, å ena sidan, och GNA, O Evangelismos – Ofthalmiatreio Athinon – Polykliniki (nedan kallat GNA Evangelismos), å andra sidan, och i det andra målet Anodiki Services EPE, å ena sidan, och Geniko Ogkologiko Nosokomeio Kifisias – (GONK) ”Oi Agioi Anargyroi” (nedan kallat GONK Agioi Anargyroi), å andra sidan. Målen avser de beslut som antagits av styrelserna för dessa allmänna sjukhus att ingå ett visst antal privaträttsliga avtal om tidsbegränsad anställning i syfte att tillgodose sjukhusens behov av restaurang-, catering- och städtjänster.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Skäl 5 i direktiv 2014/24 har följande lydelse:
”Det bör erinras om att ingenting i detta direktiv ålägger medlemsstaterna att använda underleverantörer eller lägga ut tillhandahållandet av tjänster som de själva önskar tillhandahålla på entreprenad eller organisera på annat sätt än genom offentliga kontrakt i den mening som avses i detta direktiv. Tillhandahållande av tjänster som grundas på lagar, författningar eller anställningsavtal bör inte omfattas. I vissa medlemsstater kan detta exempelvis gälla vissa administrativa tjänster och statliga tjänster, såsom verkställande och lagstiftande tjänster, eller tillhandahållandet av vissa samhällstjänster, såsom utrikespolitiska tjänster eller rättstjänster eller obligatorisk socialförsäkring.”
4 I artikel 1.4 i direktivet föreskrivs följande:
”Detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas frihet att i enlighet med unionsrätten definiera vad de anser vara tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, hur dessa tjänster bör organiseras och finansieras i enlighet med bestämmelserna om statligt stöd samt vilka särskilda krav de bör underställas. Detta direktiv påverkar inte heller myndigheters beslut om huruvida, hur och i vilken omfattning de önskar utöva offentliga funktioner själva, i enlighet med artikel 14 i EUF-fördraget och protokoll nr 26.”
5 Enligt artikel 4 b i nämnda direktiv tillämpas ett tröskelvärde som uppgår till 135 000 euro för offentliga varu- och tjänstekontrakt som tilldelas av centrala statliga myndigheter och projekttävlingar som anordnas av sådana myndigheter. I artikel 4 d i samma direktiv anges tröskelvärdet 750 000 euro för offentliga tjänstekontrakt för de sociala och andra särskilda tjänster som anges i bilaga XIV till direktivet. Bland annat restaurangtjänster omnämns i den bilagan.
6 I artikel 10 i direktiv 2014/24 föreskrivs följande:
”Detta direktiv ska inte tillämpas på offentliga tjänstekontrakt som avser
…
g) anställningskontrakt,
…”
7 I artikel 1.1 i direktiv 89/665 föreskrivs följande:
”Detta direktiv ska tillämpas på kontrakt som avses i Europaparlamentets och rådets [direktiv 2014/24], såvida inte sådana kontrakt är undantagna i enlighet med artiklarna 7, 8, 9, 10, 11, 12, 15, 16, 17 och 37 i det direktivet.
…
Kontrakt i den mening som avses i detta direktiv inbegriper offentliga kontrakt, ramavtal, bygg- och tjänstekoncessioner och dynamiska inköpssystem.
Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att en upphandlande myndighets beslut om kontrakt som omfattas av [direktiv 2014/24] … kan prövas effektivt och i synnerhet så skyndsamt som möjligt enligt villkoren i artiklarna 2–2f i det här direktivet, när det görs gällande att sådana beslut innebär en överträdelse av unionsrätten om offentlig upphandling eller nationella bestämmelser som införlivar denna rätt.”
8 I artikel 2.1 a och b i direktiv 89/665 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall se till att införda bestämmelser om prövning enligt artikel 1 innefattar behörighet att
a) så tidigt som möjligt vidta interimistiska åtgärder för att rätta påstådda överträdelser eller förhindra ytterligare skada för berörda intressen, inklusive åtgärder för att uppskjuta eller garantera uppskjutandet av upphandlingsförfarandet liksom att förhindra verkställighet av den upphandlande myndighetens beslut,
b) antingen åsidosätta eller garantera åsidosättande av olagliga beslut, vilket innefattar undanröjandet av diskriminerande tekniska, ekonomiska eller finansiella specifikationer i anbuds- eller kontraktshandlingarna eller i varje annat dokument som har samband med upphandlingen.”
Grekisk rätt
9 I 103.2 i konstitutionen anges följande:
”Ingen kan utses till tjänsteman på en ordinarie tjänst som inte inrättats genom lag. Det är möjligt att i speciallag undantagsvis föreskriva om anställning av personal på grundval av privaträttsliga avtal om tidsbegränsad anställning för att tillgodose oförutsedda och brådskande behov.”
10 I artikel 63.1 i lag nr 4430/2016 (FEK A’ 205) föreskrivs följande:
”Ministeriernas centrala, decentraliserade och övriga avdelningar, samt offentligrättsliga och privaträttsliga juridiska personer som kontrolleras av ministerierna, har genom beslut av det enmans- eller sammansatta organ som är behörigt på respektive avdelning rätt att mot bakgrund av behoven av städning av de byggnader som de ansvarar för och av intilliggande områden, samt behoven av catering och säkerhet ingå individuella privaträttsliga avtal om tidsbegränsad anställning, förutsatt att den personal som de förfogar över inte är tillräcklig och det föreligger oförutsedda och brådskande omständigheter. Sådana omständigheter utgörs bland annat av a) att det föreligger ett rättsligt eller faktiskt hinder för att tjänsterna tillhandahålls permanent av juridiska eller fysiska tredje män, som inte kan tillskrivas mottagaren av tjänsterna, och b) att det innebär en ekonomisk besparing att ingå sådana anställningsavtal som avses i den artikeln jämfört med andra alternativ. Ovannämnda enheter ska visa att det föreligger en sådan oförutsedd och brådskande omständighet. Avtalen i fråga ska ingås i enlighet med bestämmelserna i den aktuella artikeln, vilket utgör ett undantag från övriga lagbestämmelser – allmänna bestämmelser och specialbestämmelser. Undantagsbestämmelserna i den aktuella artikeln får tillämpas till och med den 31 december 2018.”
11 Enligt artikel 63.2 i nämnda lag får dessa avtal inte avse en tidsperiod som överstiger 24 månader och det är inte tillåtet att omvandla avtalen till avtal om tillsvidareanställning.
12 Enligt artikel 63.3 i samma lag föreskrivs att det ska upprättas en tillfällig förteckning över sökandena. I den förteckningen poängsätts sökandena i förhållande till hur lång tid de varit arbetslösa och till deras arbetslivserfarenhet.
13 I artikel 107.1 i lag nr 4461/2017 (FEK A’ 38) regleras vissa särskilda frågor som rör tillämpningen av artikel 63 i lag nr 4430/2016 på juridiska personer, oavsett vilken form, som omfattas av hälsoministeriets kontroll. Det fastställs tydliga kriterier för poängsättningen av sökandena till tjänsterna såvitt avser arbetslöshetsperiod, försörjningsansvar för minderåriga barn och arbetslivserfarenhet.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
14 Det följer av beslutet om hänskjutande att som en följd av att det är omöjligt att skapa nya tjänster för anställning av offentliga tjänstemän i enlighet med artikel 103.2 i konstitutionen på grund av den ekonomiska krisen i Grekland och dess internationella åtaganden, har den medlemsstaten antagit vissa fristående bestämmelser.
15 Lag nr 4430/2016 har antagits för att hantera exceptionella omständigheter som är ”oförutsedda” och ”brådskande”, och med beaktande av de allvarliga brister som föreligger på området för tilldelning och genomförande av offentliga upphandlingar. Enligt förarbetena till lag 4430/2016, såsom de återgivits i beslutet om hänskjutande, syftar nämnda lag till att garantera en ekonomisk fördel till följd av den avsevärda minskningen av den aktuella förvaltningens budget, till att förbättra arbetsförhållandena för arbetstagarna i de berörda företagen samt till att tillgodose brådskande eller oförutsedda behov som uppkommer för mottagarna av tjänsterna på ett sätt som är förenligt med konstitutionen och unionsrätten. I artikel 63 i denna lag föreskrivs en möjlighet för offentligrättsliga juridiska personer att ingå individuella privaträttsliga avtal om tidsbegränsad anställning för att deras behov, i synnerhet såvitt avser restaurang-, catering- och städtjänster, ska tillgodoses.
16 Genom beslut som fattades under november år 2016 beslutade styrelserna för GNA Evangelismos och GONK Agioi Anargyroi att ingå ett antal individuella privaträttsliga avtal om tidsbegränsad anställning enligt nämnda artikel 63 för att tillgodose sina behov av restaurang-, catering- och städtjänster vid de sjukhus som de driver.
17 Anodiki Services överklagade dessa beslut till den hänskjutande domstolen, Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen, Grekland). Anodiki Services har gjort gällande att besluten i fråga rör tillhandahållande av tjänster som borde ha varit föremål för förfaranden för offentlig upphandling som avses i direktiv 2014/24. Företaget har framhållit att värdet på de kontrakt som är föremål för de besluten, det vill säga mellan 1 894 402,56 euro och 2 050 418,16 euro för 24 månader med avseende på GNA Evangelismos beslut, och 550 000 euro per år med avseende på GONK Agioi Anargyrois beslut, överskrider de relevanta tröskelvärden som anges i artikel 4 i det direktivet.
18 Den hänskjutande domstolen har sökt klarhet i huruvida sådana avtal som de som avses i besluten av styrelserna för GNA Evangelismos och GONK Agioi Anargyroi Evangelismos omfattas av begreppet ”anställningskontrakt” i artikel 10 g i direktiv 2014/24, så att de offentliga upphandlingar vilkas föremål är att sådana avtal ska ingås är undantagna från tillämpningsområdet för detta direktiv.
19 Den har även sökt klarhet i huruvida artikel 63 i lag nr 4430/2016, i den mån den tillåter ingående av sådana avtal utan att de förfaranden som föreskrivs i direktiv 2014/24 tillämpas, strider mot bestämmelserna i direktivet, bestämmelserna i EUF-fördraget som rör etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, artiklarna 16 och 52 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt principerna om likabehandling, icke-diskriminering, öppenhet och proportionalitet. I detta avseende anser den hänskjutande domstolen att det, med hänsyn till föremålet och den beräknade kostnaden för anställningskontrakten, är obestridligt att ett förfarande för offentlig upphandling med samma föremål skulle vara av gränsöverskridande intresse.
20 Den hänskjutande domstolen har även sökt klarhet i huruvida ett beslut av en offentlig myndighet att inte tillämpa ett förfarande för offentlig upphandling i enlighet med direktiv 2014/24, på den grunden att avtalet i fråga inte omfattas av direktivets tillämpningsområde, kan bli föremål för en domstolsprövning enligt direktiv 89/665.
21 Mot denna bakgrund beslutade Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
”1) Är det, för att ett avtal ska anses utgöra ett ’anställningskontrakt’ i den mening som avses i artikel 10 g i direktiv 2014/24, tillräckligt att det är fråga om ett avtal om avlönat arbete enligt arbetsgivarens anvisningar eller ska avtalet ha vissa särskilda särdrag (till exempel beträffande typen av arbete, anställningsvillkoren, de sökandes kvalifikationer och utformningen av förfarandet för urval av sökande), så att urvalet av varje arbetstagare görs mot bakgrund av en bedömning i det enskilda fallet och av arbetsgivarens subjektiva bedömning av sökandens personlighet?
Ska det anses vara fråga om ett ’anställningskontrakt’ i den mening som avses i artikel 10 g i direktiv 2014/24, när avtal om tidsbegränsad anställning ingåtts på grundval av objektiva kriterier, såsom hur lång tid den sökande varit arbetslös, den sökandes erfarenhet eller hur många minderåriga barn den sökanden har försörjningsansvar för, efter att ha gjort en formell kontroll av de handlingar som styrker detta och i enlighet med ett förutbestämt förfarande för tilldelning av poäng i förhållande till dessa kriterier, såsom avtal enligt artikel 63 i lag nr 4430/2016?
2) Innebär bestämmelserna i direktiv 2014/24 (artiklarna 1.4, 18.1, 18.2, 19.1, 32 och 57 jämförda med skäl 5 i ingressen), fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (artiklarna 49 och 56), [stadgan] (artiklarna 16 och 52) samt likabehandlingsprincipen, öppenhetsprincipen och proportionalitetsprincipen, att offentliga myndigheter har rätt att på annat sätt än genom att genomföra en offentlig upphandling, däribland genom att ingå anställningsavtal, utföra sina uppgifter av allmänintresse, och om så är fallet på vilka villkor, när det inte är fråga om uppgifter av allmänintresse som ska utföras på obestämd tid utan i stället – såsom det förhållande som avses i artikel 63 i lag nr 4430/2016 – är uppgifter som ska utföras under en viss period på grund av exceptionella omständigheter eller av skäl som hänför sig till effektiv konkurrens eller lagenligheten hos den verksamhet som de företag bedriver som är verksamma på marknaden för offentlig upphandling?
Kan sådana skäl och omständigheter, såsom att en offentlig upphandling inte kan genomföras utan hinder eller att ökad lönsamhet kan uppnås om offentliga upphandlingar inte genomförs, anses utgöra tvingande skäl av allmänintresse som motiverar att en åtgärd vidtas som medför en betydande begränsning, såväl vad avser omfattning som varaktighet, av affärsverksamheten på området för offentlig upphandling?
3) Är det uteslutet att beslut av en offentlig myndighet, såsom de beslut som överklagats i det nationella målet, som rör ett avtal som påstås falla utanför tillämpningsområdet för direktiv 2014/24 (till exempel eftersom det är ett ’anställningskontrakt’) omfattas av det skydd som följer av direktiv 89/665, såsom det definieras i artikel 1 i det direktivet, när överklagandet framställts av en ekonomisk aktör som skulle ha ett berättigat intresse av att tilldelas ett jämförbart offentligt kontrakt och som gör gällande att det var rättsstridigt inte tillämpa direktiv 2014/24 då det ansågs vara tillåtet att underlåta att göra det?”
Förfarandet vid domstolen
22 Den hänskjutande domstolen ansökte i sin begäran om förhandsavgörande om att målet skulle handläggas skyndsamt enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 105.1 i domstolens rättegångsregler. Ansökan avslogs i beslut av domstolens ordförande av den 13 juli 2017, Anodiki Services (C‑260/17, ej publicerat, EU:C:2017:560).
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
23 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 10 g i direktiv 2014/24 ska tolkas så att begreppet ”anställningskontrakt” som avses i denna bestämmelse omfattar anställningsavtal, såsom dem som är aktuella i det nationella målet, nämligen avtal om tidsbegränsad anställning som ingåtts med personer som valts ut på grundval av objektiva kriterier såsom arbetslöshetsperiodens varaktighet, tidigare erfarenhet och antalet minderåriga barn som personerna har försörjningsansvar för.
24 Det ska framhållas att det i artikel 10 g i direktiv 2014/24 visserligen anges att det direktivet inte ska tillämpas på offentliga tjänstekontrakt som avser anställningskontrakt. Begreppet ”anställningskontrakt” som återfinns i den bestämmelsen, definieras emellertid inte i direktivet. Nämnda bestämmelse innehåller inte heller någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar vad gäller en sådan definition.
25 Enligt domstolens fasta praxis följer det av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten att om en bestämmelse i unionsrätten inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att definiera ett visst begrepp, ska detta begrepp i regel ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen. Denna tolkning ska göras med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Fish Legal och Shirley, C‑279/12, EU:C:2013:853, punkt 42, och dom av den 19 juni 2018, Baumeister, C‑15/16, EU:C:2018:464, punkt 24).
26 Det framgår av skäl 5 i direktiv 2014/24 att direktivet inte ålägger medlemsstaterna att använda underleverantörer eller lägga ut tillhandahållandet av tjänster som de själva önskar tillhandahålla på entreprenad eller organisera på annat sätt än genom offentliga kontrakt i den mening som avses i detta direktiv. Det anges även att tillhandahållande av tjänster som grundas på lagar, författningar eller anställningsavtal inte bör omfattas. Av detta följer att de offentliga myndigheterna i medlemsstaterna har möjlighet att genom att ingå anställningsavtal själva tillhandahålla tjänster och ingåendet av sådana avtal omfattas därigenom inte av de skyldigheter som följer av ett genomförande av offentliga upphandlingar i enlighet med det direktivet.
27 Till skillnad från vad Anodiki Services har påstått i sitt skriftliga yttrande är denna möjlighet för de offentliga myndigheterna att själva tillgodose vissa av sina behov genom att ingå anställningsavtal inte begränsad till situationer som avses i den sista meningen i nämnda skäl. Den omständigheten att det i den bestämmelsen, med avseende på den möjlighet som de offentliga myndigheterna bör ha, preciseras att ”detta exempelvis [kan] gälla” de tjänster som därefter räknas upp, utgör ett tillräckligt bevis för att denna uppräkning inte är uttömmande.
28 Vidare kan det konstateras att ett anställningsavtal till sin art är sådant att det leder till ett anställningsförhållande mellan arbetstagaren och arbetsgivaren. I ett större unionsrättsligt sammanhang följer det av fast rättspraxis att kännetecknet för ett anställningsförhållande är att en person under en viss tid mot ersättning utför arbete åt en annan person under dennes ledning (se, bland annat, dom av den 3 juli 1986, Lawrie-Blum, 66/85, EU:C:1986:284, punkt 17, och dom av den 19 juli 2017, Abercrombie & Fitch Italia, C‑143/16, EU:C:2017:566, punkt 19 och där angiven rättspraxis).
29 Av dessa överväganden följer att begreppet ”anställningskontrakt” i den mening som avses i artikel 10 g i direktiv 2014/24 avser samtliga avtal enligt vilka en offentlig myndighet anställer fysiska personer i syfte att själv tillhandahålla tjänster och vilket ger upphov till ett anställningsförhållande som innebär att dessa personer under en viss tid mot ersättning utför arbete för denna myndighet och under dess ledning.
30 Frågan hur nämnda personer har anställts saknar således betydelse med avseende på denna definition. Även om det visserligen är riktigt att ett anställningsförhållande, såsom Anodiki Services har påpekat i sitt skriftliga yttrande, kan grundas på ett särskilt förtroendeförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare, följer det härav inte att endast avtal som ingåtts på grundval av subjektiva kriterier med avseende på de personer som anställts, med undantag för de avtal som ingåtts efter ett urval enligt rent objektiva kriterier, utgör ”anställningskontrakt”, i den mening som avses i denna bestämmelse.
31 Dessutom ska det framhållas att i den mån som arbetstagaren, i enlighet med definitionen av ”anställningsförhållande” som det erinrats om i punkt 28 i förevarande dom, ”under en viss tid” utför arbete åt arbetsgivaren under dennes ledning, kan avtal om tidsbegränsad anställning inte uteslutas från begreppet ”anställningskontrakt”, i den mening som avses i artikel 10 g i direktiv 2014/24, på den grunden att det anställningsförhållande som de ger upphov till är begränsade i tiden.
32 I slutändan ankommer det på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av dessa överväganden pröva om avtalen i det nationella målet utgör ”anställningskontrakt”, i den mening som avses i denna bestämmelse. Såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande, är det nödvändigt att fastställa att det rör sig om verkliga individuella anställningsavtal som ingåtts mellan de allmänna sjukhusen i fråga i det nationella målet och de personer som anställts. Det finns emellertid inte något i de handlingar som ingetts till domstolen som tyder på att så inte skulle vara fallet.
33 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 10 g i direktiv 2014/24 ska tolkas så att begreppet ”anställningskontrakt” som avses i denna bestämmelse omfattar anställningsavtal, såsom dem som är aktuella i det nationella målet, nämligen individuella avtal om tidsbegränsad anställning som ingåtts med personer som valts ut på grundval av objektiva kriterier såsom arbetslöshetsperiodens varaktighet, tidigare erfarenhet och antalet minderåriga barn som personerna har försörjningsansvar för.
Den andra frågan
34 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan i huvudsak för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i direktiv 2014/24, artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF, principerna om likabehandling, öppenhet och proportionalitet samt artiklarna 16 och 52 i stadgan utgör hinder för att en offentlig myndighet beslutar att ingå anställningsavtal, såsom dem som är i fråga i det nationella målet, i syfte att utföra vissa uppgifter av allmänintresse.
35 Med beaktande av svaret på den första frågan konstaterar domstolen för det första att bestämmelserna i direktiv 2014/24 inte är tillämpliga på sådana anställningskontrakt som de som är aktuella i det nationella målet.
36 Vad beträffar, för det andra, artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF samt de unionsrättsliga principer som angetts i den andra frågan, erinrar domstolen om att när det gäller offentlig upphandling är likabehandlingsprincipen liksom förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet och artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF, som särskilt ger uttryck för denna princip, tillämpliga då en offentlig myndighet överlåter tillhandahållandet av ekonomisk verksamhet på tredjeman. De unionsrättsliga bestämmelserna på området för offentlig upphandling ska däremot inte tillämpas då en offentlig myndighet med egna medel – administrativa, tekniska och andra – utför uppgifter av allmänintresse som åligger dem, utan att vända sig till externa enheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 januari 2005, Stadt Halle och RPL Lochau, C‑26/03, EU:C:2005:5, punkt 48, och dom av den 13 oktober 2005, Parking Brixen, C‑458/03, EU:C:2005:605, punkt 61).
37 Härav följer att nämnda bestämmelser i EUF-fördraget och unionsrättsliga principer inte är tillämpliga på omständigheterna i det nationella målet, eftersom de allmänna sjukhusen i fråga har beslutat att själva tillgodose vissa av sina behov som rör uppgifter av allmänintresse som det ankommer på dem att utföra, genom att ingå anställningsavtal.
38 Vad för det tredje beträffar artiklarna 16 och 52 i stadgan, ska det framhållas att bestämmelserna i stadgan, enligt dess artikel 51.1, riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Enligt artikel 51.2 i stadgan innebär stadgan inte någon utvidgning av tillämpningsområdet för unionsrätten utanför unionens befogenheter, medför varken någon ny befogenhet eller någon ny uppgift för unionen och ändrar heller inte de befogenheter och uppgifter som fastställs i fördragen. Domstolen ska således, mot bakgrund av stadgan, tolka unionsrätten inom ramen för de befogenheter som unionen tilldelats (dom av den 8 november 2012, Iida, C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 78 samt där angiven rättspraxis).
39 Såsom framgår av punkterna 35–37 i förevarande dom, innebär inte beslut av allmänna sjukhus att ingå sådana anställningsavtal som är i fråga i det nationella målet att unionsrätten tillämpas i den mening som avses i artikel 51 i stadgan. Frågan om dessa beslut är förenliga med de grundläggande rättigheterna ska således inte prövas mot bakgrund av de rättigheter som inrättats genom stadgan.
40 Följaktligen ska den andra frågan besvaras enligt följande. Bestämmelserna i direktiv 2014/24, artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF, principerna om likabehandling, öppenhet och proportionalitet samt artiklarna 16 och 52 i stadgan är inte tillämpliga med avseende på en offentlig myndighets beslut att ingå anställningsavtal, såsom dem som är i fråga i det nationella målet, i syfte att utföra vissa uppgifter av allmänintresse.
Den tredje frågan
41 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan i syfte att få klarhet i huruvida artikel 1.1 i direktiv 89/665 ska tolkas så, att ett beslut av en upphandlande myndighet att ingå anställningsavtal med fysiska personer i syfte att tillhandahålla vissa tjänster utan att det har genomförts ett förfarande för offentlig upphandling i enlighet med direktiv 2014/24 av det skälet att den upphandlande myndigheten anser att dessa avtal inte omfattas av tillämpningsområdet för det direktivet, kan bli föremål för en ansökan om överprövning i enlighet med den bestämmelsen, som inges av en ekonomisk aktör som skulle ha ett berättigat intresse av att delta i ett upphandlingsförfarande med samma föremål som nämnda avtal och som anser att avtalen omfattas av tillämpningsområdet för nämnda direktiv.
42 Enligt ordalydelsen i artikel 1.1 i direktiv 89/665, förutsätts genom formuleringen ”vad beträffar upphandling[sförfaranden]” att varje beslut som fattas av en upphandlande myndighet som omfattas av de unionsrättsliga bestämmelserna om offentlig upphandling och som kan innebära ett åsidosättande av dessa, ska kunna bli föremål för rättslig prövning enligt artikel 2.1 a och b i detta direktiv. I bestämmelsen hänvisas således på ett allmänt sätt till en upphandlande myndighets beslut utan att det görs någon åtskillnad mellan dessa beslut beroende på deras innehåll eller den tidpunkt då de fattades (dom av den 5 april 2017, Marina del Mediterráneo m.fl., C‑391/15, EU:C:2017:268, punkt 26 och där angiven rättspraxis).
43 Denna breda tolkning av begreppet ”beslut” av en upphandlande myndighet bekräftas av det faktum att det i bestämmelsen i artikel 1.1 i direktiv 89/665 inte finns några begränsningar när det gäller arten av och innehållet i de där angivna besluten. En restriktiv tolkning av detta begrepp skulle för övrigt inte vara förenlig med bestämmelsen i artikel 2.1 a i direktiv 89/665, enligt vilken medlemsstaterna ska föreskriva en möjlighet att besluta om interimistiska åtgärder beträffande alla beslut som upphandlande myndigheter fattar (dom av den 5 april 2017, Marina del Mediterráneo m.fl., C‑391/15, EU:C:2017:268, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
44 Det ska dessutom erinras om att varje åtgärd som vidtas av en upphandlande myndighet i samband med en offentlig upphandling av tjänster som faller inom det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2014/24 och som kan ha rättslig verkan, utgör ett beslut som kan bli föremål för ansökan om överprövning i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 89/665, oberoende av om denna åtgärd vidtas inom ramen för ett formellt upphandlingsförfarande eller inte (dom av den 11 januari 2005, Stadt Halle och RPL Lochau, C‑26/03, EU:C:2005:5, punkt 34).
45 När en upphandlande myndighet beslutar att inte inleda ett upphandlingsförfarande av den anledningen att kontraktet i fråga enligt dess mening inte faller inom tillämpningsområdet för de relevanta unionsrättsliga bestämmelserna, kan beslutet underkastas rättslig prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 januari 2005, Stadt Halle och RPL Lochau, C‑26/03, EU:C:2005:5, punkt 33).
46 Ett synsätt enligt vilket det i direktiv 89/665 inte ställs krav på rättslig prövning när det inte föreligger ett formellt upphandlingsförfarande så att ansökan om överprövning inte kan riktas mot den upphandlande myndighetens beslut att inte inleda ett sådant förfarande och inte heller mot ett beslut som syftar till att klargöra huruvida ett offentligt kontrakt faller inom tillämpningsområdet för de relevanta unionsrättsliga bestämmelserna, skulle få till följd att tillämpningen av de relevanta unionsrättsliga bestämmelserna blev valfri, efter varje upphandlande myndighets eget gottfinnande, trots att myndigheten är skyldig att tillämpa dem när de däri angivna villkoren är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 januari 2005, Stadt Halle och RPL Lochau, C‑26/03, EU:C:2005:5, punkterna 36 och 37).
47 Den tredje frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 1.1 i direktiv 89/665 ska tolkas så, att ett beslut av en upphandlande myndighet att ingå anställningsavtal med fysiska personer i syfte att tillhandahålla vissa tjänster utan att det har genomförts ett förfarande för offentlig upphandling i enlighet med direktiv 2014/24 av det skälet att den upphandlande myndigheten anser att dessa avtal inte omfattas av tillämpningsområdet för det direktivet, kan bli föremål för en ansökan om överprövning i enlighet med den bestämmelsen, som inges av en ekonomisk aktör som skulle ha ett berättigat intresse av att delta i ett upphandlingsförfarande med samma föremål som nämnda avtal och som anser att avtalen omfattas av tillämpningsområdet för nämnda direktiv.
Rättegångskostnader
48 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:
1) Artikel 10 g i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG, i dess lydelse enligt kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/2170 av den 24 november 2015 ska tolkas så att begreppet ”anställningskontrakt” som avses i denna bestämmelse omfattar anställningsavtal, såsom dem som är aktuella i det nationella målet, nämligen individuella avtal om tidsbegränsad anställning som ingåtts med personer som valts ut på grundval av objektiva kriterier såsom arbetslöshetsperiodens varaktighet, tidigare erfarenhet och antalet minderåriga barn som personerna har försörjningsansvar för.
2) Bestämmelserna i direktiv 2014/24, i dess lydelse enligt den delegerade förordningen 2015/2170, artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF, principerna om likabehandling, öppenhet och proportionalitet samt artiklarna 16 och 52 i stadgan är inte tillämpliga med avseende på en offentlig myndighets beslut att ingå anställningsavtal, såsom dem som är i fråga i det nationella målet, i syfte att utföra vissa uppgifter av allmänintresse.
3) Artikel 1.1 i rådets direktiv 89/665/EEG av den 21 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar för prövning av offentlig upphandling av varor och bygg- och anläggningsarbeten, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU av den 26 februari 2014, ska tolkas så, att ett beslut av en upphandlande myndighet att ingå anställningsavtal med fysiska personer i syfte att tillhandahålla vissa tjänster utan att det har genomförts ett förfarande för offentlig upphandling i enlighet med direktiv 2014/24, i dess lydelse enligt den delegerade förordningen 2015/2170, av det skälet att den upphandlande myndigheten anser att dessa avtal inte omfattas av tillämpningsområdet för det direktivet, kan bli föremål för en ansökan om överprövning i enlighet med den bestämmelsen, som inges av en ekonomisk aktör som skulle ha ett berättigat intresse av att delta i ett upphandlingsförfarande med samma föremål som nämnda avtal och som anser att avtalen omfattas av tillämpningsområdet för nämnda direktiv.
Underskrifter