TRIBUNALENS DOM (första avdelningen i utökad sammansättning)

den 14 december 2018 (*)

”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism – Frysning av tillgångar – Huruvida myndighet i tredjeland kan anses vara en behörig myndighet i den mening som avses i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp – Faktaunderlag för beslut om frysning av tillgångar – Motiveringsskyldighet – Oriktig bedömning – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Rätten till försvar – Rätt till egendom”

I mål T‑400/10 RENV,

Hamas, Doha (Qatar), företrädd av advokaten L. Glock,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av B. Driessen, M. Bishop och A. Sikora-Kalėda, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Republiken Frankrike, företrädd av D. Colas och F. Fize, båda i egenskap av ombud,

och av

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av F. Castillo de la Torre, M. Konstantinidis och R. Tricot, därefter av F. Castillo de la Torre, L. Baumgart och C. Zadra, samtliga i egenskap av ombud,

intervenienter,

angående en talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av, för det första, rådets meddelande till personer, grupper och enheter på den förteckning som anges i artikel 2.3 i rådets förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EUT C 188, 2010, s. 13), rådets beslut 2010/386/Gusp av den 12 juli 2010 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EUT L 178, 2010, s. 28), och av rådets genomförandeförordning (EU) nr 610/2010 av den 12 juli 2010 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning (EU) nr 1285/2009 (EUT L 178, 2010, s.1), i de delar dessa rättsakter berör sökanden, för det andra, rådets beslut 2011/70/Gusp av den 31 januari 2011 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EUT L 28, 2011, s. 57), och av rådets genomförandeförordning (EU) nr 83/2011 av den 31 januari 2011 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning nr 610/2010 (EUT L 28, 2011, s. 14), i de delar dessa rättsakter berör sökanden, för det tredje, rådets beslut 2011/430/Gusp av den 18 juli 2011 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EUT L 188, 2011, s. 47), och av rådets genomförandeförordning (EU) nr 687/2011 av den 18 juli 2011 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordningarna nr 610/2010 och nr 83/2011 (EUT L 188, 2011, s. 2), i de delar dessa rättsakter berör sökanden, för det fjärde, rådets beslut 2011/872/Gusp av den 22 december 2011 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2011/430 (EUT L 343, 2011, s. 54), och av rådets genomförandeförordning (EU) nr 1375/2011 av den 22 december 2011 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning nr 687/2011 (EUT L 343, 2011, s. 10), i de delar dessa rättsakter berör sökanden, för det femte, rådets beslut 2012/333/Gusp av den 25 juni 2012 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2011/872 (EUT L 165, 2012, s. 72), och av rådets genomförandeförordning (EU) nr 542/2012 av den 25 juni 2012 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning nr 1375/2011 (EUT L 165, 2012, s. 12), i de delar dessa rättsakter berör sökanden, för det sjätte, rådets beslut 2012/765/Gusp av den 10 december 2012 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2012/333 (EUT L 337, 2012, s. 50), och av rådets genomförandeförordning (EU) nr 1169/2012 av den 10 december 2012 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning nr 542/2012 (EUT L 337, 2012, s. 2), i de delar dessa rättsakter berör sökanden, för det sjunde, rådets beslut 2013/395/Gusp av den 25 juli 2013 om uppdatering och ändring av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2012/765 (EUT L 201, 2013, s. 57), och av rådets genomförandeförordning (EU) nr 714/2013 av den 25 juli 2013 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning nr 1169/2012 (EUT L 201, 2013, s. 10), i de delar dessa rättsakter berör sökanden, för det åttonde, rådets beslut 2014/72/Gusp av den 10 februari 2014 om uppdatering och ändring av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2013/395 (EUT L 40, 2014, s. 56), och av rådets genomförandeförordning (EU) nr 125/2014 av den 10 februari 2014 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning nr 714/2013 (EUT L 40, 2014, s. 9), i de delar dessa rättsakter berör sökanden, för det nionde, rådets beslut 2014/483/Gusp av den 22 juli 2014 om uppdatering och ändring av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2014/72 (EUT L 217, 2014, s. 35), och av rådets genomförandeförordning (EU) nr 790/2014 av den 22 juli 2014 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning nr 125/2014 (EUT L 217, 2014, s. 1), i de delar dessa rättsakter berör sökanden, och för det tionde, rådets beslut (Gusp) 2017/1426 av den 4 augusti 2017 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism, och om upphävande av beslut (Gusp) 2017/154 (EUT L 204, 2017, s. 95), och av rådets genomförandeförordning (EU) 2017/1420 av den 4 augusti 2017 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism, och om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2017/150 (EUT L 204, 2017, s. 3), i de delar dessa rättsakter berör sökanden,

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden I. Pelikánová samt domarna V. Valančius, P. Nihoul (referent), J. Svenningsen och U. Öberg,

justitiesekreterare: handläggaren P. Cullen,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 11 juli 2018,

följande

Dom

I.      Bakgrund till tvisten och faktiska omständigheter sedan talan väcktes

A.      Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001)

1        Den 28 september 2001 antog Förenta nationernas säkerhetsråd resolution 1373 (2001), i vilken strategier lades fram för att med alla medel bekämpa terrorism och i synnerhet finansieringen av terrorism. I punkt 1 c i denna resolution föreskrevs bland annat att alla stater utan dröjsmål skulle frysa alla penningmedel, andra finansiella tillgångar och ekonomiska resurser för personer som begår eller försöker begå terroristhandlingar eller som deltar i eller underlättar genomförandet av terroristhandlingar, för enheter som ägs eller kontrolleras av sådana personer, och för personer eller enheter som handlar på sådana personers eller enheters vägnar eller under deras ledning.

2        I nämnda resolution finns inte någon förteckning över personer, enheter eller grupper på vilka dessa åtgärder ska tillämpas.

B.      Unionsrätt

3        Europeiska unionens råd ansåg att det var nödvändigt att Europeiska unionen vidtog åtgärder för att genomföra resolution 1373 (2001) och antog därför, den 27 december 2001, gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 93). I artikel 2 i gemensam ståndpunkt 2001/931 föreskrivs att penningmedel, andra finansiella tillgångar och ekonomiska resurser skulle frysas för personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar och finns förtecknade i bilagan till denna gemensamma ståndpunkt.

4        För att på unionsnivå genomföra de åtgärder som anges i gemensam ståndpunkt 2001/931 antog rådet samma dag förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 70), och beslut 2001/927/EG om upprättande av den förteckning som avses i artikel 2.3 i rådets förordning nr 2580/2001 (EGT L 344, 2001, s. 83).

5        Namnet ”Hamas-Izz al-Din al-Qassem (Hamas terroristgren)” fanns upptagen i den förteckning som bilagts gemensam ståndpunkt 2001/931 och i den som tagits in i beslut 2001/927. Dessa två rättsakter har uppdaterats regelbundet med tillämpning av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, med namnet ”Hamas-Izz al-Din al-Qassem (Hamas terroristgren)” fortsatt upptaget i förteckningarna.

6        Den 12 september 2003 antog rådet dels gemensam ståndpunkt 2003/651/Gusp om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931 (EUT L 229, 2003, s. 42), dels beslut 2003/646/EG om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2003/480/EG (EUT L 229, 2003, s. 22). Det namn på organisationen som upptogs i förteckningarna tillhörande dessa rättsakter var ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)”.

7        Namnet på organisationen har fortsatt att vara upptaget i de förteckningar som bifogats senare rättsakter.

C.      Angripna rättsakter

1.      Rättsakterna från juli 2010

8        Den 12 juli 2010 antog rådet beslut 2010/386/Gusp om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 (EUT L 178, 2010, s. 28), och genomförandeförordning (EU) nr 610/2010 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning (EU) nr 1285/2009 (EUT L 178, 2010, s. 1) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från juli 2010).

9        Namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” fortsatte vara upptaget i de förteckningar som bilagts dessa rättsakter (nedan kallade de omtvistade förteckningarna från juli 2010).

10      Den 13 juli 2010 offentliggjorde rådet i Europeiska unionens officiella tidning meddelandet till personer, grupper och enheter i den förteckning som anges i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 (EUT C 188, 2010, s. 13) (nedan kallat meddelandet från juli 2010).

11      Genom meddelandet informerade rådet bland annat de berörda personerna och enheterna om följande. Rådet ansåg att skälen för att föra upp dem på de förteckningar som hade antagits enligt förordning nr 2580/2001 fortfarande ägde giltighet, vilket innebar att rådet hade beslutat att låta namnen kvarstå i de omtvistade förteckningarna från juli 2010. Dessa personer och enheter kunde vända sig till de behöriga nationella myndigheterna med en ansökan om tillstånd att få använda frysta penningmedel för vissa behov. De kunde vända sig till rådet med en ansökan om att erhålla rådets motivering till varför de kvarstod i förteckningarna. Dessutom fick dessa personer och enheter när som helst till rådet inkomma med en ansökan om att beslutet att föra upp dem i de aktuella förteckningarna borde omprövas. Vidare skulle ansökningarna, för att kunna beaktas vid nästa översyn enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, inlämnas inom två månader från och med dagen för offentliggörande av detta meddelande. Slutligen hade de möjlighet att väcka talan vid unionsdomstolen.

12      Sökanden reagerade inte på meddelandet.

2.      Rättsakterna från januari 2011

13      Genom ett meddelande som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 20 november 2010 informerade rådet de personer grupper och enheter som anges i genomförandeförordning nr 610/2010 om att rådet hade fått ny information som var relevant för dessa upptaganden och att rådet hade ändrat sin motivering avseende denna förordning i enlighet därmed. Enligt meddelandet kunde en ansökan om att erhålla redogörelsen för skälen skickas till rådet inom två veckor från och med dagen för offentliggörande av meddelandet.

14      Genom skrivelse av den 10 december 2010 meddelade rådet sökandens advokat, vars adress rådet kände till med anledning av att talan i målet hade väckts den 12 september samma år, skälen till varför rådet avsåg att låta sökanden kvarstå i förteckningarna över frysning av tillgångar, och angav att sökanden inom en månad från denna skrivelse kunde inkomma med yttrande om huruvida sökanden skulle kvarstå i förteckningarna och inkomma med styrkande handlingar.

15      Sökanden yttrade sig inte avseende meddelandet eller skrivelsen.

16      Den 31 januari 2011 antog rådet beslut 2011/70/Gusp om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 (EUT L 28, 2011, s. 57), och genomförandeförordning (EU) nr 83/2011 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning nr 610/2010 (EUT L 28, 2011, s. 14) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från januari 2011). Namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” behölls i förteckningarna i bilagorna till dessa rättsakter (nedan kallade de omtvistade förteckningarna från januari 2011).

17      Genom skrivelse av den 2 februari 2011 meddelade rådet sökandens advokat redogörelsen för skälen till varför ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” skulle kvarstå i de omtvistade förteckningarna från januari 2011.

18      Redogörelsen för skälen bestod i följande.

19      Rådet sammanfattade först den verksamhet som ”Hamas, inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassam)” hade bedrivit. Organisationen hade särskilt gjort sig skyldig till ett stort antal attacker mot israeliska mål under perioden 1988–2010 som kvalificerades som terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

20      Vidare angav rådet att ”Hamas-Izz al-Din al-Qassem” under år 2001 hade varit föremål för två beslut som hade antagits av myndigheterna i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och för två beslut som hade antagits av myndigheterna i Amerikas förenta stater.

21      De brittiska myndigheternas första beslut hade fattats av Secretary of State for the Home Department (inrikesministern) (nedan kallad Home Secretary). Detta beslut av den 29 mars 2001 antogs enligt UK Terrorism Act 2000 (Förenade kungariket lag från år 2000 om terrorism) och förbjöd Hamas-Izz al-Din al-Qassem såsom varande en organisation inblandad i terrorism (nedan kallat Home Secretarys beslut). De brittiska myndigheternas andra beslut hade fattats av UK Treasury (finansministeriet). Genom detta beslut av den 6 december 2001 frös UK Treasury tillgångarna för Hamas-Izz al-Din al-Qassem och gav anvisningar om detta i enlighet med sina befogenheter enligt artikel 4 i Terrorism (United nations Measures) Order 2001 (2001 års dekret om terrorism (åtgärd från Förenta nationerna)). Rådet uppgav att Home Secretarys beslut regelbundet omprövades av en nationell regeringskommitté och att det dekret som låg till grund för UK Treasurys beslut innefattade bestämmelser om domstolsprövning och överklagande av beslutet.

22      Besluten av Förenta staternas myndigheter bestod dels av ett regeringsbeslut varigenom Hamas klassificerades som ”utländsk terroristorganisation” med stöd av section 219 i US Immigration and Nationality Act (Förenta staternas lag om immigration och nationalitet), i dess ändrade lydelse, dels av ett beslut varigenom Hamas klassificerades som ”särskilt utpekad internationell terroristenhet”, med tillämpning av Executive Order n^o 13224 (presidentdekret nr 13224) (nedan gemensamt kallade de amerikanska besluten). Rådet noterade att den första klassificeringen kunde bli föremål för domstolsprövning och den andra klassificeringen kunde bli föremål för såväl en administrativ som rättslig prövning i enlighet med lagstiftningen i Förenta staterna.

23      Rådet klassificerade dessa beslut som beslut från behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

24      Därefter konstaterade rådet att besluten fortfarande var i kraft och ansåg att de skäl som hade motiverat att ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” uppfördes i förteckningarna över frysning av tillgångar fortfarande ägde giltighet.

25      I skrivelsen av den 2 februari 2011 angav rådet följande. Sökanden kunde när som helst inkomma med en ansökan om att de omtvistade förteckningarna från januari 2011 skulle omprövas i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Vidare skulle ansökningarna, för att kunna beaktas vid nästa översyn enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, lämnas in inom två månader från dagen för skrivelsen. Sökanden hade dessutom möjlighet att väcka talan vid EU-domstolen. Slutligen kunde sökanden vända sig till de behöriga nationella myndigheterna med en ansökan om tillstånd att få använda frysta penningmedel för vissa behov.

3.      Rättsakter från juli 2011

26      Den 30 maj 2011 skickade rådet till sökandens advokat en skrivelse med information om att rådet hade erhållit nya uppgifter som var relevanta för att upprätta förteckningarna över de personer, grupper och enheter som omfattades av de restriktiva åtgärder som föreskrevs i förordning nr 2580/2001 och att rådet hade ändrat redogörelse för skälen i enlighet med detta. Rådet gav sökanden en frist på tre veckor för att inkomma med synpunkter.

27      Sökanden reagerade inte på skrivelsen.

28      Den 18 juli 2011 antog rådet beslut 2011/430/Gusp om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 (EUT L 188, 2011, s. 47) och genomförandeförordning (EU) nr 687/2011 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordningarna nr 610/2010 och nr 83/2011 (EUT L 188, 2011, s. 2) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från juli 2011). Namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” behölls i de förteckningar som bilagts rättsakterna (nedan kallade de omtvistade förteckningarna från juli 2011).

29      Genom skrivelse av den 19 juli 2011 skickade rådet till sökandens advokat redogörelsen för skälen till varför ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” skulle kvarstå i de omtvistade förteckningarna från juli 2011. I skrivelsen angav rådet följande. Sökanden kunde när som helst inkomma med en ansökan om att förteckningarna skulle omprövas i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och med artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Vidare skulle ansökningarna, för att kunna beaktas vid nästa översyn enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, lämnas in inom två månader från dagen för skrivelsen. Sökanden hade dessutom möjlighet att väcka talan vid EU-domstolen. Slutligen kunde sökanden vända sig till de behöriga nationella myndigheterna med en ansökan om tillstånd att få använda frysta penningmedel för vissa behov.

30      Redogörelsen för skälen var densamma som i rättsakterna från januari 2011, med den skillnaden att hänvisningen till UK Treasurys beslut hade tagits bort.

31      Sökanden reagerade inte på skrivelsen.

4.      Rättsakterna från december 2011

32      Den 15 november 2011 skickade rådet till sökandens advokat en skrivelse med information om att rådet hade erhållit nya uppgifter som var relevanta för att upprätta förteckningarna över de personer, grupper och enheter som omfattades av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i förordning nr 2580/2001 och att rådet hade ändrat redogörelsen för skälen i enlighet med detta. Rådet gav sökanden en frist på två veckor för att inkomma med synpunkter.

33      Sökanden reagerade inte på skrivelsen.

34      Den 22 december 2011 antog rådet beslut 2011/872/Gusp om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och om upphävande av beslut 2011/430 (EUT L 343, 2011, s. 54), och genomförandeförordning (EU) nr 1375/2011 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning nr 687/2011 (EUT L 343, 2011, s. 10) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från december 2011). Namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” behölls i de förteckningar som bilagts rättsakterna (nedan kallade de omtvistade förteckningarna från december 2011).

35      Genom skrivelse av den 3 januari 2012 skickade rådet till sökandens advokat redogörelsen för skälen till varför namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” skulle kvarstå i de omtvistade förteckningarna från december 2011. I skrivelsen angav rådet följande. Sökanden kunde när som helst inkomma med en ansökan om att förteckningarna skulle omprövas i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och med artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Vidare skulle ansökningarna, för att kunna beaktas vid nästa översyn enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, lämnas in före den 29 februari 2012. Sökanden hade dessutom möjlighet att väcka talan vid EU-domstolen. Slutligen kunde sökanden vända sig till de behöriga nationella myndigheterna med en ansökan om tillstånd att få använda frysta penningmedel för vissa behov.

36      Rådet hade kompletterat redogörelsen för de omständigheter som lagts till grund för klassificeringen av sökanden (Hamas-Izz al-Din al-Qassem) som en terroristorganisation med tre nya omständigheter avseende år 2011.

37      Sökanden reagerade inte på skrivelsen.

5.      Rättsakterna från juni 2012

38      Den 25 juni 2012 antog rådet beslut 2012/333/Gusp om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och om upphävande av beslut 2011/872 (EUT L 165, 2012, s. 72), och genomförandeförordning (EU) nr 542/2012 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning nr 1375/2011 (EUT L 165, 2012, s. 12) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från juni 2012). Namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” behölls i de förteckningar som bilagts rättsakterna (nedan kallade de omtvistade förteckningarna från juni 2012).

39      Genom skrivelse av den 26 juni 2012 skickade rådet till sökandens advokat redogörelsen för skälen till varför ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” skulle kvarstå i de omtvistade förteckningarna från juni 2012. I skrivelsen angav rådet följande. Sökanden kunde när som helst inkomma med en ansökan om att förteckningarna skulle omprövas i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och med artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Vidare skulle ansökningarna, för att kunna beaktas vid nästa översyn enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, lämnas in före den 27 augusti 2012. Sökanden hade dessutom möjlighet att väcka talan vid EU-domstolen. Slutligen kunde sökanden vända sig till de behöriga nationella myndigheterna med en ansökan om tillstånd att få använda frysta penningmedel för vissa behov.

40      Redogörelsen för skälen var identisk med redogörelsen för skälen för rättsakterna från december 2011.

41      Sökanden svarade inte på skrivelsen.

6.      Rättsakterna från december 2012

42      Den 10 december 2012 antog rådet beslut 2012/765/Gusp om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och om upphävande av beslut 2012/333 (EUT L 337, 2012, s. 50), och genomförandeförordning (EU) nr 1169/2012 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning nr 542/2012 (EUT L 337, 2012, s. 2) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från december 2012). Namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” behölls i de förteckningar som bilagts rättsakterna (nedan kallade de omtvistade förteckningarna från december 2012).

43      Genom skrivelse av den 11 december 2012 skickade rådet till sökandens advokat redogörelsen för skälen till varför namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” skulle kvarstå i de omtvistade förteckningarna från december 2012. I skrivelsen angav rådet följande. Sökanden kunde när som helst inkomma med en ansökan om att förteckningarna skulle omprövas i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och med artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Vidare skulle ansökningarna, för att kunna beaktas vid nästa översyn enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, lämnas in före den 11 februari 2013. Sökanden hade dessutom möjlighet att väcka talan vid EU-domstolen. Slutligen kunde sökanden vända sig till de behöriga nationella myndigheterna med en ansökan om tillstånd att få använda frysta penningmedel för vissa behov.

44      Redogörelsen för skälen var identisk med redogörelsen för skälen i rättsakterna från juni 2012.

45      Sökanden reagerade inte på skrivelsen.

7.      Rättsakterna från juli 2013

46      Den 25 juli 2013 antog rådet beslut 2013/395/Gusp om uppdatering och ändring av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och om upphävande av beslut 2012/765 (EUT L 201, 2013, s. 57), och genomförandeförordning (EU) nr 714/2013 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning nr 1169/2012 (EUT L 201, 2013, s. 10) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från juli 2013). Namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” behölls i de förteckningar som bilagts rättsakterna (nedan kallade de omtvistade förteckningarna från juli 2013).

47      Genom skrivelse av den 26 juli 2013 skickade rådet till sökandens advokat redogörelsen för skälen till varför namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” skulle kvarstå i de omtvistade förteckningarna från juli 2013. I skrivelsen angav rådet följande. Sökanden kunde när som helst inkomma med en ansökan om att förteckningarna skulle omprövas i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och med artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Vidare skulle ansökningarna, för att kunna beaktas vid nästa översyn enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, lämnas in före den 10 september 2013. Sökanden hade dessutom möjlighet att väcka talan vid EU-domstolen. Slutligen kunde sökanden vända sig till de behöriga nationella myndigheterna med en ansökan om tillstånd att få använda frysta penningmedel för vissa behov.

48      Redogörelsen för skälen var identisk med redogörelsen för skälen i rättsakterna från december 2012.

49      Sökanden reagerade inte på skrivelsen.

8.      Rättsakterna från februari 2014

50      Den 10 februari 2014 antog rådet beslut 2014/72/Gusp om uppdatering och ändring av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och om upphävande av beslut 2013/395 (EUT L 40, 2014, s. 56) och genomförandeförordning (EU) nr 125/2014 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning nr 714/2013 (EUT L 40, 2014, s. 9) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från februari 2014). Namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” behölls i de förteckningar som bilagts rättsakterna (nedan kallade de omtvistade förteckningarna från februari 2014).

51      Genom skrivelse av den 11 februari 2014 skickade rådet till sökandens advokat redogörelsen för skälen till varför namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” skulle kvarstå i de omtvistade förteckningarna från februari 2014. I skrivelsen angav rådet följande. Sökanden kunde när som helst inkomma med en ansökan om att förteckningarna skulle omprövas i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och med artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Vidare skulle ansökningarna, för att kunna beaktas vid nästa översyn enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, lämnas in före den 28 februari 2014. Sökanden hade dessutom möjlighet att väcka talan vid EU-domstolen. Slutligen kunde sökanden vända sig till de behöriga nationella myndigheterna med en ansökan om tillstånd att få använda frysta penningmedel för vissa behov.

52      Redogörelse för skälen var identisk med redogörelsen för skälen i rättsakterna från juli 2013.

53      Sökanden reagerade inte på skrivelsen.

9.      Rättsakterna från juli 2014

54      Den 22 juli 2014 antog rådet beslut 2014/483/Gusp om uppdatering och ändring av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och om upphävande av beslut 2014/72 (EUT L 217, 2014, s. 35), genomförandeförordning (EU) nr 790/2014 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning nr 125/2014 (EUT L 217, 2014, s. 1) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från juli 2014). Namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” behölls i de förteckningar som bilagts rättsakterna (nedan kallade de omtvistade förteckningarna från juli 2014).

55      Genom skrivelse av den 23 juli 2014 skickade rådet till sökandens advokat redogörelsen för skälen till varför namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” skulle kvarstå i de omtvistade förteckningarna från juli 2014. I skrivelsen angav rådet följande. Sökanden kunde när som helst inkomma med en ansökan om att förteckningarna skulle omprövas i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och med artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Vidare skulle ansökningarna, för att kunna beaktas vid nästa översyn enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, lämnas in före den 30 september 2014. Sökanden hade dessutom möjlighet att väcka talan vid EU-domstolen. Slutligen kunde sökanden vända sig till de behöriga nationella myndigheterna med en ansökan om tillstånd att få använda frysta penningmedel för vissa behov.

56      I redogörelsen för skälen hade rådet lagt till att klassificeringen av sökanden som en utländsk terroristorganisation genom det amerikanska beslutet, som hade fattats med stöd av section 219 i Förenta staternas lag om immigration och nationalitet, bibehölls genom beslutet av den 18 juli 2012.

57      Sökanden reagerade inte på skrivelsen.

10.    Rättsakterna från augusti 2017

58      Den 4 augusti 2017 antog rådet beslut (Gusp) 2017/1426 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och om upphävande av beslut (Gusp) 2017/154 (EUT L 204, 2017, s. 95), och genomförandeförordning (EU) 2017/1420 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2017/150 (EUT L 204, 2017, s. 3) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från augusti 2017). Namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” behölls i de förteckningar som bilagts rättsakterna (nedan kallade de omtvistade förteckningarna från augusti 2017).

59      Genom skrivelse av den 7 augusti 2017 skickade rådet till sökandens advokat redogörelsen för skälen till varför namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” skulle kvarstå i de omtvistade förteckningarna från augusti 2017. I skrivelsen angav rådet följande. Sökanden kunde när som helst inkomma med en ansökan om att förteckningarna skulle omprövas i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och med artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Vidare skulle ansökningarna, för att kunna beaktas vid nästa översyn enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, lämnas in före den 4 september 2017. Sökanden hade dessutom möjlighet att väcka talan vid EU-domstolen. Slutligen kunde sökanden vända sig till de behöriga nationella myndigheterna med en ansökan om tillstånd att få använda frysta penningmedel för vissa behov.

60      Skälen hade ändrats i stora delar jämfört med skälen i de föregående rättsakterna.

61      Sökanden reagerade inte på skrivelsen.

II.    Förfarandet och parternas yrkanden före återförvisning

62      Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 12 september 2010.

63      Sökanden yrkade i ansökan att tribunalen skulle

–        ogiltigförklara meddelandet från juli 2010,

–        ogiltigförklara rättsakterna från juli 2010, och

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

64      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 21 december 2010 ansökte Europeiska kommissionen om att få intervenera i målet till stöd för rådets yrkanden. Genom beslut av den 7 februari 2011 biföll ordföranden på tribunalens andra avdelning denna ansökan.

65      I en skrivelse av den 17 februari 2011, vilken inkom till tribunalens kansli samma dag, hänvisade sökanden till rättsakterna från januari 2011 och till skrivelsen av den 2 februari 2011. Sökanden angav att de grunder som hade anförts i ansökan mot dessa ”rättsakter” vidhölls och att kritiken mot skälen till att låta namnet kvarstå i de omtvistade förteckningarna från januari 2011, som hade delgivits genom skrivelsen av den 2 februari 2011, skulle utvecklas i repliken.

66      Efter att ha hört de övriga parterna tillät tribunalen sökanden, genom en skrivelse från tribunalens kansli av den 15 juni 2011 till sökanden, att i repliken justera grunderna och yrkandena med hänsyn till rättsakterna från januari 2011, i förekommande fall mot bakgrund av skälen i skrivelsen av den 2 februari 2011. Tribunalen tillät däremot inte sökanden att justera sina yrkanden såvitt avsåg skrivelsen av den 2 februari 2011. Fristen för att inkomma med replik fastställdes till den 27 juli 2011.

67      I en skrivelse av den 27 juli 2011 hänvisade sökanden till rättsakterna från juli 2011 och till skrivelsen av den 19 juli 2011 i stället för till de rättsakter som talan ursprungligen avsåg. Sökanden påpekade att en ny talefrist på två månader började löpa från och med offentliggörandet eller delgivningen av dessa rättsakter och angav skälen till att någon replik inte hade getts in.

68      Skrivelsen av den 27 juli 2011 togs in i akten i målet såsom en begäran om förlängning av tidsfristen för att inkomma med replik.

69      I en skrivelse från tribunalens kansli av den 16 september 2011 upplyste tribunalen parterna om sitt beslut att avslå denna begäran om förlängning och fastställde sista dagen för kommissionen att inkomma med en interventionsansökan till den 2 november 2011.

70      Den 28 september 2011 inkom sökanden med en kompletterande inlaga till tribunalens kansli. I denna inlaga förklarade sökanden sig ”utvidga sina yrkanden om ogiltigförklaring [till att även avse rättsakterna från juli 2011]” i de delar sökanden berördes, inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem. Sökanden angav även att mot bakgrund av den ursprungliga ansökan, skrivelsen av den 17 februari 2011 och den kompletterande inlagan borde förevarande talan numera anses vara riktad mot rättsakterna från juli 2010, januari 2011 och från juli 2011. Sökanden tillade att de yrkanden som hade riktats mot meddelandet från juli 2010 även de vidhölls och angav att yrkandena om ogiltigförklaring enbart var riktade mot de delar i dessa rättsakter som berörde sökanden.

71      Den 28 oktober 2011 ingav kommissionen sin interventionsinlaga.

72      Den 8 december 2011 beslutade tribunalen att ta in den kompletterande inlagan i akten i målet.

73      I en skrivelse av den 20 december 2011 meddelade tribunalen parterna att mot bakgrund av att tidsfristen för att väcka talan om ogiltigförklaring av rättsakterna från januari 2011 hade löpt ut innan den kompletterande inlagan lämnades in, skulle den justering som gjorts av yrkandena så att de även kom att avse dessa rättsakter, vilken i sig var tillåtlig, eftersom den redan begärts och genomförts i sökandens skrivelse av den 17 februari 2011, inte komma att prövas annat än mot bakgrund av de grunder och argument som parten i fråga inkommit med före utgången av tidsfristen för att väcka talan om ogiltigförklaring av dessa rättsakter, det vill säga dem som anfördes i den ansökan genom vilken talan väcktes.

74      Tribunalen förelade rådet och kommissionen att senast den 17 februari 2012 yttra sig över den justering som gjorts av yrkandena så att de även kom att avse rättsakterna från januari 2011, och att senast den 5 mars 2012, efter förlängning senast den 3 april 2012, yttra sig över den kompletterande inlagan.

75      I en skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 1 februari 2012 justerade sökanden sina yrkanden så att de omfattade rättsakterna från december 2011, i de delar de berörde sökanden, inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem.

76      I skrivelser som inkom till tribunalens kansli den 13 respektive den 16 februari 2012 yttrade sig kommissionen och rådet, på tribunalens anmodan, över den justering som hade gjorts av yrkandena så att de även kom att avse rättsakterna från januari 2011, i de delar de berörde sökanden, inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem.

77      Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 3 april 2012 yttrade sig rådet och kommissionen, på tribunalens anmodan, över den kompletterande inlagan.

78      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 28 juni 2012 besvarade sökanden, på tribunalens anmodan, rådets och kommissionens yttranden av den 3 april 2012.

79      I en handling som inkom till tribunalens kansli den 10 juli 2012 justerade sökanden sina yrkanden så att de kom att omfatta rättsakterna från juni 2012, i de delar de berörde sökanden, inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem.

80      Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 20 respektive den 23 juli 2012 yttrade sig kommissionen och rådet, på tribunalens anmodan, över den justering som hade gjorts av yrkandena så att de även kom att avse rättsakterna från juni 2012.

81      Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 5 respektive den 6 september 2012 besvarade kommissionen och rådet, på tribunalens anmodan, sökandens yttrande av den 28 juni 2012.

82      I en skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 11 februari 2013 justerade sökanden sina yrkanden så att de även kom att avse rättsakterna från december 2012, i de delar de berörde sökanden, inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem.

83      Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 11 respektive den 13 mars 2013 yttrade sig kommissionen och rådet, på tribunalens anmodan, över den justering som hade gjorts av yrkandena så att de även kom att avse rättsakterna från december 2012.

84      I en skrivelse av den 24 september 2013 justerade sökanden sina yrkanden så att de även kom att avse rättsakterna från juli 2013, i de delar de berörde Hamas, inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem.

85      I en skrivelse av den 4 oktober 2013 anmodade tribunalen rådet – vilket efterkom denna begäran genom handling av den 28 oktober 2013 – att ge in vissa handlingar, samt ställde vissa frågor till parterna inför förhandlingen.

86      Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 28 respektive den 30 oktober 2013 yttrade sig rådet och kommissionen, på tribunalens anmodan, över den justering som hade gjorts av yrkandena så att de även kom att avse rättsakterna från juli 2013.

87      Den 28 februari 2014 justerade sökanden sina yrkanden i målet så att de omfattade rättsakterna från februari 2014, i de delar de berörde Hamas, inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem.

88      Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 4 respektive den 5 mars 2014 yttrade sig kommissionen och rådet, på tribunalens anmodan, över den justering som hade gjorts av yrkandena så att de även kom att avse rättsakterna från februari 2014.

89      Den 21 september 2014 justerade sökanden sina yrkanden så att de kom att omfatta rättsakterna från juli 2014, i de delar de berörde sökanden, inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem.

90      Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 23 oktober respektive den 3 november 2014 yttrade sig rådet och kommissionen, på tribunalens anmodan, över den justering som gjorts av yrkandena så att de även kom att avse rättsakterna från juli 2014.

91      Det framgår av det ovan anförda att sökanden, i förevarande talan, yrkade att tribunalen skulle

–        ogiltigförklara meddelandet från juli 2010 och rättsakterna från juli 2010 till juli 2014, i de delar de berörde sökanden, inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem, och

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

92      Rådet yrkade, med stöd av kommissionen, att tribunalen skulle

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

93      Genom dom av den 17 december 2014, Hamas/rådet (T‑400/10, nedan kallad den ursprungliga domen, EU:T:2014:1095), slog tribunalen fast följande:

–        Yrkandet om ogiltigförklaring av meddelandet från juli 2010 avvisades.

–        Rättsakterna från juli 2010 till juli 2014, i de delar de berörde sökanden (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem), ogiltigförklarades.

–        Verkningarna av rättsakterna från juli 2014 skulle bestå under tre månader från den dag då domen meddelades eller, om ett överklagande ingavs inom den frist som föreskrivs i artikel 56 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, till dess att domstolen hade avgjort målet om överklagande.

–        Rådet skulle, förutom sina egna rättegångskostnader, bära de rättegångskostnader som åsamkats sökanden, och kommissionen skulle bära sina rättegångskostnader.

94      För att komma fram till detta avgörande biföll tribunalen talan i den mån den avsåg den fjärde och den sjätte grunden som avsåg rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 genom vilka sökanden hade åberopat otillräckligt hänsynstagande till hur situationen hade utvecklats med hänsyn till den tid som förflutit respektive åsidosättande av motiveringsskyldigheten. I punkterna 101 och 125 i den ursprungliga domen ansåg tribunalen att den förteckning över terroristhandlingar som sökanden påstods ha begått sedan år 2005, som återfanns i redogörelsen för skälen för rättsakterna från juli 2011 till juli 2014, hade spelat en avgörande roll för rådets beslut att låta frysningen av sökandens tillgångar bestå. I punkterna 110 och 127 i den ursprungliga domen fann tribunalen att den hänvisning till en helt ny terroristhandling som rådet infört i motiveringen vid en översyn enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 skulle ha varit föremål för prövning och omfattats av ett nationellt beslut som antagits av en behörig myndighet. Sedan det konstaterats, bland annat i punkterna 109 och 131 i den ursprungliga domen, att rådet inte hade lagt sådana beslut till grund för sina anklagelser angående de terroristhandlingar som påstods ha begått sedan år 2005, utan uppgifter som hämtats från tidningar och internet, ogiltigförklarade tribunalen följaktligen rättsakterna från juli 2011 till juli 2014.

95      I punkt 141 i den ursprungliga domen ogiltigförklarande även tribunalen rättsakterna från juli 2010 och januari 2011 med anledning av att de inte heller innehöll någon hänvisning till beslut från behöriga myndigheter med avseende på de omständigheter som sökanden lades till last och således var bristfälligt motiverade i samma avseende.

96      Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 20 februari 2015 överklagade rådet den ursprungliga domen. Målet registrerades under målnummer C‑79/15 P.

97      Genom handling som inkom till domstolens kansli den 11 maj 2015 ansökte Republiken Frankrike om att få intervenera till stöd för rådets yrkanden. Domstolen biföll ansökan.

98      Genom dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas (C‑79/15 P, nedan kallad domen i målet om överklagande, EU:C:2017:584), upphävde domstolen den ursprungliga domen.

99      I domen i målet om överklagande slog domstolen fast följande:

–        Tribunalen hade inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning då den fann att de amerikanska myndigheternas beslut och/eller beslutet av inrikesministern inte i sig utgjorde tillräckligt underlag för att anta rättsakterna från juli 2010 till juli 2014 (punkt 33).

–        Tribunalen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning då den fann att rådet hade åsidosatt artikel 1 i gemensam ståndpunkt 2001/931 genom att, i redogörelsen för skälen till rättsakterna från juli 2010 till juli 2014, ha åberopat omständigheter härrörande från andra källor än nationella beslut som antagits av behöriga myndigheter (punkt 50).

–        Tribunalen hade följaktligen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom sin slutsats att rådet hade åsidosatt sin motiveringsskyldighet (punkt 53).

100    Då tribunalen endast hade prövat den fjärde och den sjätte grunden som hade åberopats till stöd för sökandens yrkande om ogiltigförklaring av rättsakterna från juli 2011 till juli 2014, och då de övriga grunder som hade åberopats vid tribunalen delvis avsåg bedömningen av faktiska omständigheter, återförvisade domstolen, i domen i målet om överklagande, målet till tribunalen, samt beslutade att frågan om rättegångskostnader skulle anstå (punkt 56).

III. Förfarandet och parternas yrkanden efter återförvisning

101    Målet, som återförvisades till tribunalen, registrerades vid tribunalens kansli med målnumret T‑400/10 RENV och tilldelades den första avdelningen den 27 september 2017.

102    Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 3 september, den 4 respektive den 5 oktober 2017, inkom sökanden, rådet och kommissionen med yttranden beträffande det fortsatta förfarandet i enlighet med artikel 217.1 i tribunalens rättegångsregler.

103    Sökanden har i sitt yttrande yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara rättsakterna från juli 2010 till juli 2014, i de delar de berör sökanden, ”inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassam”, och

–        förplikta rådet att ersätta samtliga rättegångskostnader, inklusive rättegångskostnaderna för förfarandet vid domstolen.

104    Kommissionen och rådet har i sina yttranden yrkat att domstolen ska

–        ogilla talan, eftersom det är uppenbart att den är ogrundad, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

105    Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 3 oktober 2017 ingav sökanden, med stöd av artikel 86 i rättegångsreglerna, en inlaga om justering av talan så att den även kom att avse rättsakterna från augusti 2017.

106    Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 27 oktober och den 23 november 2017, yttrade sig rådet och kommissionen, på tribunalens anmodan, över inlagan om justering av talan av den 3 oktober 2017.

107    Rådet har, med stöd av kommissionen, yrkat att tribunalen ska

–        i första hand, avvisa inlagan om justering av talan, eftersom den uppenbart inte kan beaktas,

–        i andra hand, inte godta den då den saknar grund, och

–        förplikta sökanden att ersätta rådets rättegångskostnader i första instans, i målet om överklagande och i målet om återförvisning.

108    Den 27 mars 2018 beslutade tribunalen (första avdelningen) i enlighet med artikel 89 i rättegångsreglerna att ställa skriftliga frågor till parterna och uppmanade dem att inkomma med vissa handlingar. Parterna hörsammade anmodan inom den föreskrivna fristen.

109    Den 15 maj 2018 tillät tribunalen sökanden att yttra sig över rådets svar. Sökanden inkom med yttrande inom den föreskrivna fristen.

110    På förslag av första avdelningen beslutade tribunalen med stöd av artikel 28 i rättegångsreglerna att hänskjuta målet till den första avdelningen i utökad sammansättning.

111    Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 11 juli 2018.

IV.    Rättslig bedömning

A.      Inledande anmärkningar med avseende på föremålet för talan samt innebörden och tillåtligheten av sökandens yttrande av den 28 juni 2012

1.      Ansökningarna om justering av yrkandena avseende rättsakterna från juli 2010 till juli 2014

112    Som framgår av redogörelsen för omständigheterna har rättsakterna från juli 2010 successivt upphävts och ersatts av rättsakterna från januari, juli och december 2011, juni och december 2012, juli 2013, och februari och juli 2014.

113    Sökanden har successivt justerat sina ursprungliga yrkanden så att talan kommit att avse ogiltigförklaring av dessa olika rättsakter.

114    Sökanden har dessutom uttryckligen vidhållit sina yrkanden om ogiltigförklaring av de upphävda rättsakterna.

115    I artikel 86.1 i rättegångsreglerna anges att när den rättsakt som en talan om ogiltigförklaring avser har ersatts av eller har ändrats genom en annan rättsakt som rör samma sak, får sökanden, innan den muntliga delen av förfarandet har avslutats, justera talan för att ta hänsyn till denna nya omständighet. Enligt punkt 2 i samma artikel ska ansökan lämnas in inom den frist som anges i artikel 263 sjätte stycket FEUF.

116    I förevarande fall avser de ansökningar om justering av talan som nämndes ovan i punkt 112, rättsakter som upphäver och ersätter rättsakter som tidigare har begärts ogiltigförklarade inom ramen för talan. Ansökningarna lämnades dessutom in innan den muntliga delen av förfarandet före återförvisning hade avslutats, den 20 november 2014, och inom den frist som föreskrivs i artikel 263 sjätte stycket FEUF. Ansökningarna om justering av talan ska således prövas.

117    Enligt fast rättspraxis avseende talan som väcks mot successiva åtgärder för frysning av tillgångar, och i motsats till vad kommissionen har hävdat i sin interventionsinlaga avseende rättsakterna från juli 2010, kvarstår sökandens intresse av att få ett beslut om restriktiva åtgärder som upphävts och ersatts av ett senare beslut ogiltigförklarat, eftersom en institutions upphävande av sin egen rättsakt inte innebär ett erkännande av att den var rättsstridig och endast har verkan för framtiden (ex nunc), till skillnad från en dom om ogiltigförklaring där den ogiltigförklarade rättsakten retroaktivt avförs från rättsordningen och ska anses aldrig ha existerat (dom av den 12 december 2006, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran/rådet, T‑228/02, EU:T:2006:384, punkt 35; se även dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑256/07, EU:T:2008:461, punkterna 45–48 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 september 2009, Sison/rådet, T‑341/07, EU:T:2009:372, punkterna 47 och 48 och där angiven rättspraxis).

118    Följaktligen kvarstår sökandens intresse av att föra talan mot rättsakterna från juli 2010 till juli 2014 trots att de har upphävts och ersatts under förfarandet.

119    Talan kan således tas upp till sakprövning i del den avser rättsakterna från juli 2010 till juli 2014.

2.      Huruvida yrkandet om ogiltigförklaring av meddelandet från juli 2010 kan tas upp till sakprövning

120    Rådet har, med stöd av kommissionen, invänt att yrkandet om ogiltigförklaring av meddelandet från 2010 inte kan tas upp till sakprövning, eftersom meddelandet endast uppmanar personer och enheter att utöva sina rättigheter utan att det påverkar deras rättsliga ställning. Meddelandet utgör följaktligen inte en rättsakt mot vilken talan kan väckas i den mening som avses i artikel 263 FEUF, såsom den har tolkats i rättspraxis.

121    Enligt artikel 263.1 FEUF kan talan väckas mot sådana akter ”som ska ha rättsverkan i förhållande till tredje man”.

122    Det följer av fast rättspraxis att det endast är åtgärder som har sådana bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning, som utgör sådana akter och beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring (se beslut av den 14 maj 2012, Sepracor Pharmaceuticals (Ireland)/kommissionen, C‑477/11 P, ej publicerat, EU:C:2012:292, punkterna 50 och 51 och där angiven rättspraxis).

123    I förevarande fall bibehölls sökanden i de omtvistade förteckningarna från juli 2010 genom rådets rättsakter från juli 2010.

124    Såsom framgår av punkt 11 ovan var syftet med meddelandet från juli 2010, som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning dagen efter det att rättsakterna från juli 2010 hade antagits, endast att försöka upplysa de personer och enheter vars tillgångar fortfarande var frysta till följd av genomförandet av dessa rättsakter om deras möjlighet att vända sig till behöriga nationella myndigheter med en ansökan om tillstånd att få använda frysta penningmedel för vissa behov, att inge en ansökan till rådet om att erhålla skälen till att de skulle kvarstå i de omtvistade förteckningarna från juli 2010, att ansöka om att förevarande institution omprövar sitt beslut att låta dem kvarstå i förteckningen och, slutligen, att väcka talan vid unionsdomstolen.

125    Under dessa omständigheter har inte meddelandet från 2010 bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att klart förändra dennes rättsliga ställning.

126    Talan ska således avvisas i den del den avser meddelandet från 2010.

3.      Innebörden och tillåtligheten av sökandens yttrande av den 28 juni 2012

127    Den 28 juni 2012 yttrade sig sökanden, på tribunalens anmodan, över rådets och kommissionens yttranden av den 3 april 2012 över den kompletterande inlagan.

128    Eftersom sökanden rubricerat sitt yttrande som ”replik” har rådet, i sitt yttrande av den 6 september 2012, invänt att sökanden inte kan tillåtas inge en replik som rör hela målet enligt den ursprungliga ansökan genom vilken talan väcktes och avseende vilken sökanden inte hade ingett någon replik inom den föreskrivna fristen.

129    Rådet menar att den del av det skriftliga förfarandet som rör målet i sak borde ha avslutats i och med att sökanden lämnade in sin kompletterande inlaga och rådet lämnade sitt yttrande över denna inlaga.

130    Tribunalen konstaterar att sökandens yttrande av den 28 juni 2012, som ingavs på anmodan av tribunalen, mycket riktigt inte kan utgöra en replik i detta mål, i den mening som avses i artikel 83.1 i tribunalens rättegångsregler.

131    Såsom har anförts ovan i punkterna 67–70 har sökanden nämligen inte lämnat in någon replik i detta mål inom den föreskrivna fristen och tribunalen har avslagit sökandens begäran, såsom tribunalen tolkat sökandens skrivelse av den 27 juli 2011, om förlängning av tidsfristen för att inkomma med replik.

132    Även om yttrandet av den 28 juni 2012 inte kan beaktas i förevarande mål i den mån det avser ogiltigförklaring av rättsakterna från juli 2010 och januari 2011 (se i sistnämnda avseende punkt 73 ovan), kan det emellertid tas upp till prövning såväl i samband med yrkandet om ogiltigförklaring av rådets rättsakter från juli 2011 (vilket framställts genom den kompletterande inlagan), i den mån det bemöter rådets yttrande över de nya grunder i den kompletterande inlagan som åberopats mot rättsakterna från juli 2011, som i samband med yrkandena om ogiltigförklaring av rådets rättsakter av senare datum.

133    Det var för övrigt just på grund av att tribunalen ansåg det nödvändigt att tillåta sökanden att i detta sammanhang besvara rådets yttrande av den 3 april 2012 över den kompletterande inlagan som den anmodade sökanden att inkomma med ett yttrande.

134    Det framgår slutligen av själva lydelsen i punkt 1 i yttrandet av den 28 juni 2012 att detta endast syftar till att besvara rådets yttrande av den 3 april 2012 över den kompletterande inlagan.

135    Mot bakgrund av dessa klargöranden avseende yttrandet av den 28 juni 2012 ska rådets invändningar mot att tillåta nämnda yttrande avslås.

4.      Ansökan om justering av yrkandena avseende rättsakterna från augusti 2017

136    Genom en inlaga av den 3 oktober 2017 om justering av talan ansökte sökanden om att talan skulle omfatta rättsakterna från augusti 2017.

137    Rådet har i sitt yttrande över inlagan gjort gällande att ansökan ska avvisas med anledning av att talan, i strid med artikel 86.1 i rättegångsreglerna, till vilken det hänvisas i artikel 218 i samma regler, justerades efter det att den muntliga delen av förfarandet hade avslutats den 21 november 2014. Rådet gjorde vidare gällande att rättsakterna från augusti 2017 inte ersatte de rättsakter som bestreds i förevarande mål.

138    Vid förhandlingen har rådet förklarat att det överlämnar bedömningen av denna invändning om rättegångshinder till tribunalen.

139    Under alla omständigheter kan frågan om en talan kan tas upp till sakprövning prövas ex officio av tribunalen, eftersom en sådan fråga omfattas av tvingande rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2006, Standertskjöld-Nordenstam och Heyraud/kommissionen, T‑437/04 och T‑441/04, EU:T:2006:62, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

140    I artikel 218 i rättegångsreglerna föreskrivs att om domstolen upphäver en dom av tribunalen och återförvisar målet till denna, ska, alltefter omständigheterna, vad som föreskrivs i bestämmelserna i avdelning III eller i bestämmelserna i avdelning IV tillämpas på förfarandet, som anhängiggjorts vid tribunalen genom återförvisningen, om inte annat följer av artikel 217 i rättegångsreglerna.

141    Eftersom avdelning IV i rättegångsreglerna avser mål avseende immateriella rättigheter, är det avdelning III i rättegångsreglerna som blir aktuell i förevarande fall. I artikel 86.1 i avdelning III i rättegångsreglerna anges två villkor för att en ansökan om att få justera talan ska kunna beaktas. För det första ska justeringen av talan ha inlämnats innan den muntliga delen av förfarandet har avslutats. För det andra ska de rättsakter som omfattas av ansökan ersätta eller ändra en eller flera rättsakter som tidigare har begärts ogiltigförklarade.

142    Utan att det är nödvändigt att pröva det första villkoret ska det anges att det andra villkoret inte är uppfyllt i förevarande fall. De rättsakter som upphävdes genom rättsakterna från augusti 2017 omfattades nämligen varken av ansökan genom vilken talan väcktes eller av de inlagor om justering av talan som tidigare hade ingivits.

143    Sökanden har gjort gällande att en annan slutsats ska väljas med stöd av domen av den 28 januari 2016, Klyuyev/rådet, T‑341/14, EU:T:2016:47, punkt 33), i vilken tribunalen godkände en ansökan om justering av talan som hade inlämnats i en liknande situation.

144    Den dom som sökanden har åberopat är inte relevant i detta avseende, eftersom det andra villkoret i artikel 86 i rättegångsreglerna var uppfyllt i det målet, till skillnad från i förevarande mål, i och med att de rättsakter som inlagan om justering av talan avsåg hade ändrat de rättsakter som faktiskt hade angripits i den handling genom vilken talan hade väckts.

145    Det följer av dessa omständigheter att den ansökan om justering av talan som sökanden ingav den 3 oktober 2017 ska avvisas.

B.      Yrkandet om ogiltigförklaring av rättsakterna från juli 2010

146    Sökanden har till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av rättsakterna från juli 2010 i sin ansökan anfört fyra grunder. Den första grunden avser en uppenbart oriktig bedömning. Såvitt avser den andra grunden har sökanden gjort gällande åsidosättande av rätten till försvar. Sökanden har som tredje grund gjort gällande åsidosättande av rätten till egendom. Den fjärde grunden avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

1.      Den första grunden: En uppenbart felaktig bedömning när det gäller huruvida åtgärder för frysning av tillgångar kan tillämpas på sökanden

147    Som första grund har sökanden gjort gällande att liksom stater och legitima regeringar, kan sökanden av princip inte upptas i förteckningar över frysning av tillgångar.

148    Sökanden har framhållit att denne har erhållit sin legitimitet från valurnorna, att det är ett politiskt parti som nu sitter vid makten och som år 2007 deltog i en nationell samlingsregering. Dessa tre omständigheter innebär således att även sökanden ska omfattas av det undantag som gäller för stater och legitima regeringar.

149    Rådet har, med stöd av kommissionen, bestritt denna grund.

150    Enligt artikel 1.1 i gemensam ståndpunkt 2001/931 är de åtgärder som vidtas för att frysa tillgångar tillämpliga på personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar.

151    Enligt artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 avses med terroristhandling en avsiktlig handling som på grund av sin art eller sitt sammanhang allvarligt kan skada ett land eller en internationell organisation och som definieras som ett brott enligt nationell lagstiftning och begås i syfte att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning, eller i syfte att otillbörligen tvinga ett offentligt organ eller en internationell organisation att utföra eller att avstå från att utföra en viss handling, eller i syfte att allvarligt destabilisera eller förstöra de grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land eller i en internationell organisation.

152    Bland de handlingar som anses ha begåtts i syfte att allvarligt destabilisera eller förstöra de grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land eller i en internationell organisation anges, i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931, bland annat angrepp mot en persons liv som kan leda till döden, allvarliga angrepp på en persons fysiska integritet, människorov eller tagande av gisslan, och tillverkning, innehav, förvärv, transport, tillhandahållande eller användning av skjutvapen.

153    Det framgår av dessa bestämmelser att enligt gemensam ståndpunkt 2001/931 är den relevanta omständigheten för att avgöra om bestämmelserna ska tillämpas på en person eller en enhet hänförliga till de handlingar som personen eller enheten har begått och inte personens eller enhetens ställning.

154    Under dessa förhållanden kan inte de omständigheter som sökanden angav, det vill säga innehavandet av makten till följd av val, organisationens politiska natur eller deltagandet i en regering, innebära att en person eller en enhet inte ska omfattas av bestämmelserna i gemensam ståndpunkt 2001/931.

155    Även om det antogs att sökandens argument att de åtgärder för frysning av tillgångar som föreskrivs i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte kan tillämpas på stater eller legitima regeringar, kunde godtas, har under alla omständigheter inte sökanden en sådan ställning att sökanden kan kräva att det påstådda undantaget ska tillämpas.

156    Sökanden utgör nämligen inte en stat enligt internationell rätt, eftersom detta begrepp används inom detta rättsområde för att beskriva territoriella enheter och inte en sådan organisation som sökanden har bildat.

157    Ställningen som legitim regering ger i förekommande fall ett visst skydd, men detta skydd kan inte utvidgas till grupper eller organisationer som, såsom sökanden har påstått, har utsett vissa av sina medlemmar att ingå i en regering (se, analogt, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

158    Under dessa omständigheter kan talan inte bifallas på den första grunden.

2.      Den andra grunden: Åsidosättande av rätten till försvar

159    Genom den andra grunden har sökanden hävdat att rådet åsidosatte principen om iakttagande av rätten till försvar genom att inte meddela sökanden de omständigheter som denne lades till last innan rättsakterna från juli 2010 antogs, och genom att inte låta sökanden yttra sig i enlighet med artikel 6.3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen) och artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

160    Rådet har, med stöd av kommissionen, bestritt denna grund.

161    Enligt rättspraxis ska det göras en åtskillnad mellan dels att uppta en person eller en enhet i en förteckning över frysning av tillgångar, dels att låta namnet kvarstå i en sådan förteckning för att fastställa de skyldigheter som krävs enligt principen om iakttagande av rätten till försvar.

162    När rådet för första gången upptar en person eller en enhet på en förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, är inte rådet skyldigt att i förväg underrätta personen eller enheten om skälen för detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran, C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 61).

163    Bestämmelsen förklaras av att ett sådant beslut måste kunna ha en överraskningseffekt för att vara effektivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran, C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 61).

164    I samband med att ett upptagande sker för första gången är det i princip tillräckligt att den person eller enhet som avses underrättas om skälen till beslutet samtidigt som eller omedelbart efter det att beslutet antas, och att personen eller enheten ges rätt att yttra sig vid den tidpunkten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran, C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 61).

165    Situationen är annorlunda när det är fråga om beslut om att låta en person eller en enhet kvarstå i en sådan förteckning, eftersom det i ett sådant fall inte längre finns något behov av en överraskningseffekt.

166    Det följer av rättspraxis att skyldigheterna skiljer sig åt för sådana beslut beroende på om redogörelsen för skälen innehåller nya uppgifter eller inte.

167    Om det finns nya uppgifter ska den person eller den enhet som avses underrättas om de nya uppgifter som läggs personen eller enheten till last innan åtgärden antas och på så sätt beredas tillfälle att yttra sig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran, C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 63, och dom av den 28 juli 2016, Tomana m.fl./rådet och kommissionen, C‑330/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:601, punkt 67).

168    Någon sådan skyldighet föreligger däremot inte när det inte finns några nya uppgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2013, Makhlouf/rådet, T‑383/11, EU:T:2013:431, punkterna 43 och 44, och dom av den 18 september 2017, Uganda Commercial Impex/rådet, T‑107/15 och T‑347/15, ej publicerad, EU:T:2017:628, punkt 97), eftersom den person eller enhet som avses då antas känna till de tidigare skälen och antas ha haft möjlighet att yttra sig.

169    Det framgår i förevarande fall att rättsakterna från juli 2010 omfattas av den sistnämnda kategorin, eftersom de skäl som låg till grund för rättsakterna inte skilde sig från de skäl som hade angetts i redogörelsen för skälen för de rättsakter som antogs den 22 december 2009, nämligen rådets beslut 2009/1004/Gusp om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 (EUT L 346, 2009, s. 58), och rådets genomförandeförordning (EU) nr 1285/2009 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av förordning (EG) nr 501/2009 (EUT L 346, 2009, s. 39), vilken gjordes tillgänglig för sökande genom meddelandet om genomförandeförordning nr 1285/2009, som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 23 december 2009 (EUT C 315, 2009, s. 11) (nedan kallat meddelandet från december 2009).

170    När det gäller meddelandet från december 2009 har det ansetts vara tillräckligt att artikeldelen och en generell motivering till åtgärderna för frysning av tillgångarna offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, med hänsyn till att en detaljerad redogörelse för de omständigheter som görs gällande mot berörda personer och enheter inte enbart skulle vara oförenligt med tvingande hänsyn till allmänintresset, utan även skulle kunna inverka menligt på de berörda personernas och enheternas legitima intressen. Därför ska den specifika och konkreta motiveringen av beslutet dessutom formaliseras och delges de berörda på annat lämpligt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2006, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran/rådet, T‑228/02, EU:T:2006:384, punkt 147).

171    När det gäller restriktiva åtgärder består detta andra sätt i princip av en individuell delgivning, eftersom sådana åtgärder kan ha en väsentlig påverkan på de berörda personerna och enheterna samt inskränka utövandet av deras grundläggande rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T‑390/08, EU:T:2009:401, punkt 86).

172    Rådet har gjort gällande att det inte kunde göra en individuell delgivning, eftersom det inte gick att fastställa en adress dit skrivelser kunde skickas till sökanden. För övrigt har aldrig sökanden angett någon kontaktadress och har aldrig vänt sig till rådet för att få förklaringar till varför sökanden upptogs i förteckningarna över frysning av tillgångar.

173    Vid förhandlingen angav sökandens advokat, som svar på tribunalens frågor, att advokaten inte kunde ge någon adress till rådet, eftersom denne på grund av säkerhetsskäl inte heller hade tillgång till någon adress.

174    Kommissionen har å sin sida noterat att sökanden inte angett någon egentlig adress, inte ens för delgivning i målet vid tribunalen.

175    Skyldigheten att individuellt delge de personer och enheter mot vilka restriktiva åtgärder vidtas en bestämd och konkret motivering syftar huvudsakligen till att komplettera offentliggörandet av ett meddelande i Europeiska unionens officiella tidning. Genom detta meddelande informeras de berörda personerna och enheterna om att restriktiva åtgärder har antagits avseende dem och om att de kan ansöka om att erhålla redogörelsen för skälen för dessa åtgärder varvid en bestämd adress anges dit ansökningar kan skickas. Individuell delgivning till berörda personer och enheter är således inte det enda sätt som används för att informera om att åtgärder har vidtagits mot dem.

176    Det framgår dessutom av rättspraxis att skyldigheten att individuellt delge redogörelsen för skälen för restriktiva åtgärder inte gäller i samtliga fall, utan enbart när det visar sig möjligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2014, Hassan/rådet, T‑572/11, EU:T:2014:682, punkt 37).

177    I förevarande fall framgår det emellertid att även i detta förfarande är sökandens adress fortfarande okänd, eftersom de enda uppgifter som sökanden har lämnat till tribunalen är begränsade till en stad och ett land. Dessa uppgifter har för övrigt ändrats två gånger sedan talan väcktes (Beirut i Libanon, sedan Damaskus i Syrien och därefter Doha i Quatar).

178    Vid förhandlingen har sökanden dessutom hävdat att unionen har ett nätverk med representanter utomlands och att rådet därför kunde få kännedom om den adress på vilken en individuell delgivning kunde ske och att det ankom på rådet – och inte på sökanden – att ta initiativ till detta, eftersom de åtgärder som antogs i rättsakterna från juli 2010 kunde få negativa följder för sökanden.

179    Den skyldighet som åligger institutionerna, inom de gränser som det erinrades om ovan i punkt 176, att utföra en individuell delgivning, kan inte få som följd att sökanden inte behöver vidta några åtgärder för att informera sig om sin rättsliga ställning eller i synnerhet för att ta reda på vilka omständigheter som anförts mot sökanden. Såsom framgår ovan av punkterna 4 och 5 är sökanden upptagen i förteckningarna över frysning av tillgångar sedan december 2001. Med beaktande av att det i rådet diskuterades om sökanden skulle kvarstå i förteckningarna, stod det sökanden fritt att vidta nödvändiga åtgärder vid rådet för att erhålla konkreta och preciserade uppgifter om skälen till att sökanden omfattades av åtgärderna genom att i förekommande fall utse ett ombud att företräda sökanden, vilket sökanden för övrigt har gjort i de mål i vilka den väckt talan vid tribunalen och i målet om överklagande vid domstolen. Mot bakgrund av att sökanden inte har utnyttjat denna möjlighet kan sökanden inte åberopa följderna av sin egen underlåtenhet mot rådet.

180    Rådet kunde således, utan att åsidosätta principen om iakttagande av rätten till försvar, vid sidan av offentliggörandet av rättsakterna från december 2009 i Europeiska unionens officiella tidning även offentliggöra ett meddelande med uppmaning till sökanden att ansöka om att erhålla redogörelsen för skälen för rättsakterna, utan att göra en individuell delgivning, eftersom det under de aktuella omständigheterna inte var möjligt att göra en sådan delgivning.

181    Under dessa omständigheter kan talan inte bifallas på den andra grunden.

3.      Den tredje grunden: Åsidosättande av rätten till egendom

182    Sökanden har genom den tredje grunden gjort gällande att frysningen av tillgångarna genom rättsakterna från juli 2010 strider mot rätten till egendom, som garanteras i artikel 17 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och i artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen. Sökanden har i detta avseende hänvisat till domen av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen (C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461), och domen av den 11 juni 2009, Othman/rådet och kommissionen (T‑318/01, EU:T:2009:187).

183    Denna grund har bestridits av rådet som på denna punkt får stöd av kommissionen.

184    De grundläggande rättigheterna, bland annat rätten till egendom, utgör inte enligt unionsrätten absoluta rättigheter. Det är möjligt att inskränka utövandet av dessa rättigheter, under förutsättning att inskränkningarna för det första är vederbörligen motiverade av ett mål av allmänintresse som eftersträvas av unionen, och, för det andra, att de, i förhållande till det eftersträvade målet, inte utgör ett oproportionerligt eller oacceptabelt ingripande som påverkar själva kärnan i rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 121 och där angiven rättspraxis).

185    Vad gäller det första villkoret ska det erinras om att frysningen av de penningmedel, finansiella medel och andra ekonomiska resurser som tillhör de personer och enheter som i enlighet med förordning nr 2580/2001 och gemensam ståndpunkt 2001/931 har identifierats som personer som är inblandade i finansiering av terrorism, eftersträvar ett mål av allmänintresse, eftersom det omfattas av kampen mot de hot mot internationell fred och säkerhet som terroristhandlingar innebär (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 123 och där angiven rättspraxis).

186    Vad beträffar det andra villkoret är inte åtgärderna rörande frysning av tillgångar och i synnerhet bibehållandet av sökanden i de omtvistade förteckningarna från juli 2010, oproportionerliga eller oacceptabla och kränker inte kärnan i de grundläggande rättigheterna eller vissa av dem.

187    Denna typ av åtgärder är nämligen nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att bekämpa terrorism (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑256/07, EU:T:2008:461, punkt 129 och där angiven rättspraxis).

188    Åtgärder rörande frysning av penningmedel är inte utan undantag, utan ger möjlighet dels att tillåta användning av frysta penningmedel för att tillgodose grundläggande behov eller uppfylla vissa förpliktelser, dels att bevilja särskilda tillstånd för att, under vissa särskilda omständigheter, frigöra penningmedel, andra finansiella tillgångar eller andra ekonomiska resurser (se dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 127 och där angiven rättspraxis).

189    Frågan huruvida personer och enheter ska fortsätta att vara upptagna i förteckningen avseende frysning av tillgångar är för övrigt föremål för regelbunden översyn för att säkerställa att de personer och enheter som inte längre uppfyller de relevanta kriterierna tas bort (dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 129).

190    Dessa omständigheter påverkas inte av den rättspraxis som utvecklats i de domar som sökanden har åberopat.

191    I dessa domar fann domstolen att en inskränkning var omotiverad på grund av att Förenta nationernas säkerhetsråd hade vidtagit åtgärder mot sökanden utan att vederbörande hade kunnat åtnjuta processrättsliga skyddsregler som gav sökanden rätt att yttra sig vid de myndigheter vid Förenta nationerna som ansvarade för deras antagande eller, inom unionen, vid rådet som genomförde åtgärderna inom medlemsstaternas territorium.

192    En sådan situation skiljer sig från situationen i förevarande fall, där rättsakterna från juli 2010 inte avser ett ursprungligt upptagande, inte bygger på en resolution från Förenta nationerna och där sökanden, med anledning av offentliggörandet av meddelandet från december 2009, har haft möjlighet att yttra sig över de uppgifter som vederbörande lades till last (se ovan punkterna 170–180 ovan).

193    Under dessa omständigheter ska talan inte bifallas på den tredje grunden.

4.      Den fjärde grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

194    Genom den fjärde grunden har sökanden kritiserat rådet för att inte i rättsakterna från juli 2010, som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning, ha angett skälen för att låta sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna från juli 2010.

195    Rådet har, med stöd av kommissionen, bestritt denna grund.

196    Den 13 juli 2010 offentliggjorde rådet, i Europeiska unionens officiella tidning, dels artikeldelen och den allmänna motiveringen till rättsakterna från juli 2010, dels meddelandet från juli 2010 med uppmaning till de berörda personerna och enheterna att ansöka om att erhålla redogörelsen för skälen för dessa rättsakter.

197    Såsom har angetts ovan i punkt 170 har det redan slagits fast att när det gäller restriktiva åtgärder kunde rådet, utan att åsidosätta motiveringsskyldigheten och principen om iakttagande av rätten till försvar, begränsa offentliggörandet av rättsakter om restriktiva åtgärder i Europeiska unionens officiella tidning till artikeldelen och den allmänna motiveringen till åtgärderna, med hänsyn till att den specifika och konkreta motiveringen skulle formaliseras och delges de berörda på annat lämpligt sätt.

198    Under dessa förhållanden var inte rådet, i motsats till vad sökanden har hävdat, skyldigt att i rättsakterna från juli 2010, som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning, ange de specifika och konkreta skälen till att de antogs.

199    Sökanden har emellertid hävdat att redogörelsen för skälen för rättsakterna från juli 2010 borde ha delgivits sökanden i stället för att publiceras i Europeiska unionens officiella tidning. Sökanden har även framhållit att det var svårt att få kännedom om meddelandet, eftersom sökanden inte nämndes uttryckligen däri. Slutligen har sökanden påstått att i meddelandet sattes perioden inom vilken ansökningar om att erhålla redogörelsen för skälen för rättsakterna från juli 2010 kunde inges till rådet, ned till två månader, vilket inte var en skälig frist.

200    Såsom framgår ovan av punkterna 176–180, var rådet förhindrat att göra en individuell delgivning av redogörelsen för skälen för rättsakterna från juli 2010 i och med att rådet inte hade tillgång till sökandens adress. Detta innebar att rådet kunde begränsa sig till att offentliggöra meddelandet från juli 2010.

201    Den omständigheten att meddelandet från juli 2010 inte uttryckligen angav de personer och enheter som berördes, kan i sig inte anses som ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten, eftersom meddelandet hänvisade till förordningen från juli 2010 i vilken dessa nämndes.

202    Slutligen är det felaktigt att ansökan om att erhålla redogörelsen för skälen för de berörda rättsakterna enligt meddelandet från juli 2010 skulle inges inom två månader efter det att meddelandet hade offentliggjorts. I motsats till vad sökanden har påstått, var inte fristen för ansökningar om redogörelsen för skälen för rättsakterna från juli 2010 begränsad till två månader efter meddelandets offentliggörande. I meddelandet preciserades endast att rådet regelbundet omprövade förteckningarna över frysning av tillgångar enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och att om de berörda personerna och enheterna inkom med en ansökan om översyn och ville att deras ansökningar skulle beaktas vid nästa översyn, skulle ansökan inlämnas inom två månader från och med dagen för offentliggörande av meddelandet.

203    Mot bakgrund av det ovan anförda kan det konstateras att rådet iakttog motiveringsskyldigheten, och därmed ska talan, såvitt avser den fjärde grunden, ogillas.

5.      Slutsats

204    Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan, i den mån den avser rättsakterna från juli 2010, ogillas.

C.      Yrkandet om ogiltigförklaring av rättsakterna från januari 2011

205    Det framgår av punkt 73 ovan att sökanden till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av rättsakterna från januari 2011 har åberopat samma grunder för ogiltigförklaring som anförts mot rättsakterna från juli 2010.

1.      Den första grunden: Uppenbart oriktig bedömning

206    Eftersom den första grunden är densamma som den som har åberopats mot rättsakterna från juli 2010 och bedömningen av den inte är beroende av särskilda omständigheter vid antagandet av rättsakterna, ska talan, såvitt avser denna grund, ogillas av samma skäl som angavs ovan i punkterna 150–157.

207    Talan ska således inte bifallas på den första grunden.

2.      Den andra grunden: Åsidosättande av principen om iakttagande av rätten till försvar

208    I den andra grunden har sökanden hävdat att principen om iakttagande av rätten till försvar åsidosattes med anledning av att sökanden inte, innan beslutet antogs, underrättades om de omständigheter som lades sökanden till last och som låg till grund för rättsakterna från januari 2011.

209    Rådet har, med stöd av kommissionen, bestritt denna grund.

210    I förevarande fall ska det konstateras att innan rådet antog rättsakterna från januari 2011, offentliggjorde rådet, den 20 november 2010, ett meddelande med information till de personer och enheter som berördes av genomförandeförordning nr 610/2010 om att institutionen, med anledning av ny information, hade ändrat redogörelsen för skälen för förordningen, och uppmanade dessa personer och enheter att ansöka om att erhålla denna redogörelse för skälen (se ovan punkt 13).

211    I punkterna 176–180 ovan fann tribunalen att den omständigheten att sökanden inte individuellt delgavs redogörelsen för skälen för genomförandeförordning nr 1285/2009 inte kunde, med anledning av omständigheterna i målet, anses som ett åsidosättande av principen om iakttagande av rätten till försvar. Samma sak ska gälla för redogörelsen för skälen för rättsakterna från januari 2011.

212    Sökanden har angett att rådet skickade redogörelsen för skälen till att sökanden skulle kvarstå i de omtvistade förteckningarna från januari 2011 till sökandens advokat genom en skrivelse av den 10 december 2010 (se ovan punkt 14). Sökanden anser att en sådan skrivelse borde ha skickats till sökanden själv och inte till dess advokat, som inte hade fullmakt att ta emot sådana skrivelser.

213    När rådet tillfrågades om detta vid förhandlingen, medgav rådet att det hade överlämnat skrivelsen till sökandens advokat för att ge information till sökanden, utan att försändelsen för den sakens skull skulle ses som en individuell delgivning.

214    Enligt den rättspraxis som angavs ovan i punkt 176 krävs en individuell delgivning endast när en sådan är möjlig, vilket inte var fallet här, såsom uppgetts ovan i punkterna 177–180, eftersom ingen adress verkade finnas eller hade meddelats rådet och sökanden inte hade hört av sig för att erhålla redogörelsen för skälen.

215    Förevarande slutsats påverkas inte av att en skrivelse skickades till sökandens advokat utan att advokaten hade erhållit någon fullmakt att ta emot den. Den omständigheten att det saknades fullmakt bekräftar – snarare än att tala mot denna slutsats – nämligen endast konstaterandet i föregående punkt att rådet inte hade någon möjlighet att överlämna redogörelsen för skälen genom individuell delgivning.

216    Talan kan under dessa omständigheter inte bifallas på den andra grunden.

3.      Den tredje grunden: Åsidosättande av rätten till egendom

217    Eftersom det är samma grund som har åberopats mot rättsakterna från juli 2010 ska talan, såvitt avser denna grund, ogillas av samma skäl som angavs ovan i punkterna 184–189.

218    Vad gäller hänvisningen till domen av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen (C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461), och domen av den 11 juni 2009, Othman/rådet och kommissionen (T‑318/01, EU:T:2009:187), ska det konstateras att omständigheterna i det här målet även skiljer sig från omständigheterna i dessa mål, eftersom, såsom framgår ovan av punkterna 210–215, redogörelsen för skälen för rättsakterna från januari 2011 rättsenligt gjordes tillgänglig för sökanden innan de antogs.

219    Talan ska således inte bifallas på den tredje grunden.

4.      Den fjärde grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

220    I sin fjärde grund har sökanden kritiserat rådet för att inte i rättsakterna från januari 2011, som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning, ha angivit de uttryckliga skälen till att låta sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna från januari 2011.

221    I punkterna 170 och 197 ovan har erinrats om att det enligt rättspraxis är det tillåtet, när det gäller åtgärder för frysning av tillgångar, att den version som offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning endast innehåller artikeldelen och en generell motivering, eftersom den specifika och konkreta motiveringen till åtgärderna ska delges de berörda på annat lämpligt sätt.

222    I punkt 200 ovan har det avseende rättsakterna från juli 2010 godtagits att rådet, av de skäl som angavs i punkterna 176–180, kunde uppfylla de krav som följer av rättspraxis genom att rådet delgav sökanden den specifika och konkreta motiveringen till de restriktiva åtgärderna genom att offentliggöra ett meddelande i Europeiska unionens officiella tidning med uppmaning till sökanden om att ansöka om att erhålla motiveringen. Samma sak gäller för rättsakterna från januari 2011.

223    Det förhållandet att det var omöjligt att delge sökanden – av den anledning som angetts ovan i punkt 215 – har inte, under omständigheterna i målet, påverkats av att en skrivelse hade skickats till sökandens advokat utan att advokaten hade fått fullmakt från sökanden att ta emot sådana meddelanden.

224    Talan ska således inte bifallas på den fjärde grunden.

5.      Slutsats

225    Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan ogillas i den mån den avser rättsakterna från januari 2011.

D.      Yrkandet om ogiltigförklaring av rådets rättsakter från juli 2011 till juli 2014

226    Till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av rådets rättsakter från juli 2011 till juli 2014 har sökanden, i den kompletterande inlagan och i inlagorna om justering av talan, åberopat följande åtta grunder för ogiltigförklaring:

–        Åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

–        Oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna.

–        Oriktig bedömning avseende klassificeringen av sökanden som terroristenhet.

–        Otillräckligt hänsynstagande till hur situationen utvecklats med beaktande av den tid som förflutit.

–        Åsidosättande av principen om icke-inblandning.

–        Åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

–        Åsidosättande av principen om iakttagande av rätten till försvar och om rätt till ett effektivt domstolsskydd.

–        Åsidosättande av rätten till egendom.

227    Inledningsvis ska den första grunden prövas, därefter den sjätte och den andra grunden i den del den avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten, sedan den andra grunden i den del den rör ett materiellt fel avseende de faktiska omständigheterna och slutligen ska den tredje, den fjärde, den femte, den sjunde och den åttonde grunden prövas.

1.      Den första grunden: Åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931

228    Inom ramen för den första grunden har sökanden, efter att ha framfört sina synpunkter på identifieringen av de organisationer som omfattas av besluten från de brittiska och de amerikanska myndigheterna, gjort gällande att rådet har åsidosatt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 genom att anse dessa beslut vara sådana beslut som har fattats av behöriga myndigheter i den mening som avses i denna bestämmelse.

229    Beslutet att fortsätta att uppta en person eller enhet i förteckningen över dem vars tillgångar ska frysas utgör i sak en förlängning av det ursprungliga uppförandet och förutsätter således att risken för att den berörda personen eller enheten deltar i terroristverksamhet, såsom den inledningsvis fastställts av rådet med stöd av det nationella beslut som låg till grund för det ursprungliga uppförandet, kvarstår (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 61, och dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkt 39).

230    Grunden är således relevant.

231    Mot bakgrund av domen i målet om överklagande, är det inledningsvis nödvändigt att fastställa vilka organisationer som omfattas av besluten från de brittiska myndigheterna respektive de amerikanska myndigheterna och därefter först pröva de invändningar som enbart avser besluten från de amerikanska myndigheterna och sedan de invändningar som avser både de amerikanska myndigheternas och de brittiska myndigheternas beslut.

a)      Identifiering av organisationer som omfattas av de brittiska och de amerikanska myndigheternas beslut

232    Sökanden har anfört att enligt den redogörelse för skälen som rådet översände grundades rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 på ett beslut av Home Secretary, som förbjuder den militära grenen av Hamas, Hamas-Izz al-Din al-Qassem, och på två amerikanska beslut som avser Hamas utan närmare specificering.

233    Sökanden har ifrågasatt om de amerikanska myndigheterna har avsett att uppta Hamas i dess helhet i förteckningarna och har gjort gällande att rådet, genom att anse att så var fallet, har gjort en extensiv tolkning av deras beslut, vilket inte tydligt följer av de förteckningar som dessa myndigheter har offentliggjort.

234    Tribunalen konstaterar att de amerikanska besluten uttryckligen omnämner ”Hamas” och att denna benämning berikades, i det beslut genom vilket Hamas klassificeras som en utländsk terroristorganisation, med ett dussintal andra namn – däribland Izz-Al-Din Al-Qassam-brigaderna – under vilka denna rörelse också varit känd (also known as).

235    Denna omständighet kan inte, såsom sökanden gjort gällande, tolkas så, att den innebär att de amerikanska myndigheterna avsåg att begränsa utpekandet till att endast avse ”Hamas-Izz al-Din al-Qassam”. Bland dessa kompletterande benämningar återfinns sådana som hänvisar till Hamas som helhet, såsom ”Islamic Resistance Movement”, som är den engelska översättningen av ”Harakat Al-Muqawama Al-Islamia”, som är en annan benämning som förekommer i texten och för vilken ”Hamas” är en förkortning. Omnämnandet av dessa olika benämningar syftar endast till att säkerställa den konkreta effektiviteten av de åtgärder som vidtagits mot Hamas, så att Hamas träffas i alla sina kända benämningar och delar.

236    Således avsåg Home Secretarys beslut Hamas-Izz al-Din al-Qassem, medan de amerikanska besluten avsåg Hamas, innefattande Hamas-Izz al-Din al-Qassem.

b)      Kritiken mot de amerikanska myndigheternas beslut

237    Sökanden gjort gällande att rådet inte kunde grunda rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 på de amerikanska myndigheternas beslut, eftersom Förenta staterna är ett tredjeland och sådana staters myndigheter i princip inte är ”behöriga myndigheter” i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

238    Sökanden har i första hand gjort gällande att det system som har införts genom artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 grundas på förtroendet för de nationella myndigheterna, vilket bygger på principen om lojalt samarbete mellan rådet och unionens medlemsstater, gemensamma värderingar som fastställts i fördragen, och iakttagande av gemensamma normer, däribland Europakonventionen och stadgan om de grundläggande rättigheterna. Något förtroende på sådan grund finns inte för myndigheter i tredjeland.

239    Sökanden har i andra hand gjort gällande, för det fall att en myndighet i ett tredjeland kan utgöra en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, att det ankommer på rådet att vidta diverse kontrollåtgärder vilket rådet inte gjorde i förevarande fall.

240    Sökanden anser att när rådet grundar sig på ett beslut från en myndighet i ett tredjeland, ska rådet således kontrollera att myndigheten iakttog rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd. Rätten till försvar kräver att den berörda parten underrättas om motiveringen till ett beslut från myndigheten i ett tredjeland så tidigt som möjligt och att vederbörande bereds möjlighet att framföra sina synpunkter på beslutet.

241    Undersökningen av de relevanta amerikanska bestämmelserna visar emellertid att det nationella förfarandet inte uppfyller unionens krav. I bestämmelserna föreskrivs nämligen ingen skyldighet att delge de antagna besluten och ännu mindre att överlämna motiveringen, eller ens att besluten ska motiveras, medan fristen för att överklaga dessutom är väldigt kort. Eftersom de berörda personerna varken informeras om motiveringen eller ens om att beslut har fattats emot dem, kan inte dessa personer framföra sina synpunkter eller bedöma om talan ska väckas. Så förhåller det sig för sökanden som varken delgavs eller erhöll information om att sökanden hade klassificerats som utländsk terroristorganisation och särskilt utpekad internationell terroristenhet och således inte kunde göra gällande sina rättigheter.

242    Enligt sökanden föreskrivs i den amerikanska lagstiftningen inte heller någon rätt att få tillgång till handlingar, och möjligheten att få till stånd en administrativ översyn av de berörda personernas situation är mycket begränsad. Åsidosättanden av rätten till försvar vid administrativa förfaranden kan inte kompenseras av att tillgång till handlingarna ges vid överklaganden till domstol, med hänsyn till att domstolen ska grunda sig på de handlingar som administrationen har upprättat, berörda parter endast har en mycket kort tid på sig att inkomma med bevisning och administrationen kan avvisa bevisningen. Även vid domstolsprövning är rätten att få tillgång till handlingar partiell och berörda parter kan endast åberopa åsidosättandet av deras konstitutionella rättigheter om de har en särskild anknytning till Förenta staterna.

243    Rådet har bestritt dessa argument.

244    När det gäller det argument som sökanden framfört i första hand, ska det erinras om att domstolen i domen av den 26 juli 2017, rådet/LTTE (C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 22) slog fast att begreppet ”behörig myndighet” i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte är begränsat till medlemsstaternas myndigheter, utan i princip även kan omfatta myndigheter i tredjeländer.

245    Domstolens tolkning motiveras dels av lydelsen i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, där begreppet ”behöriga myndigheter” inte begränsas till enbart medlemsstaternas myndigheter, dels av ändamålet med denna gemensamma ståndpunkt, som antogs för att genomföra Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001), vilken syftar till att intensifiera kampen mot terrorism på global nivå genom systematiskt och nära samarbete mellan världens alla stater (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 23).

246    Vad gäller det argument som sökanden har framfört i andra hand, konstaterar tribunalen att rådet, när det grundar sig på ett beslut från tredjeland, enligt domstolen är skyldigt att pröva om det beslutet fattats med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd och att i redogörelsen för skälen lämna uppgifter som visar att rådet har utfört denna kontroll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 31).

247    I detta avseende ska rådet i förekommande fall, i redogörelsen för skälen till ett beslut om frysning av tillgångar, i kortfattade ordalag ange på vilka grunder det anser att beslutet från tredjeland – som rådet har för avsikt att lägga till grund för sitt beslut om frysning av tillgångar – har antagits med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 33).

248    I punkt 36 i domen av den 26 juli 2017, rådet/LTTE (C‑599/14 P, EU:C:2017:583) bedömde domstolen, mot bakgrund av dessa regler, skälen till genomförandeförordning nr 790/2014. Rådet hade i dessa skäl hänvisat till att den indiska regeringen hade förbjudit Liberation Tigers of Tamil Eelam (LTTE) år 1992 med stöd av Unlawful Activities Act 1967 (1967 års lag om olagliga aktiviteter) och därefter hade upptagit LTTE i förteckningen över terroristorganisationer i bilagan till Unlawful Activities Prevention (Amendment) Act 2004 (2004 års lag (ändring) om förebyggande av olagliga aktiviteter). Rådet hade dessutom angett att avsnitten 36 och 37 i 1967 års lag om olagliga aktiviteter innehöll bestämmelser om överklagande och omprövning av den indiska förteckningen över personer och enheter som omfattades av restriktiva åtgärder, att beslutet varigenom LTTE förbjöds såsom illegal organisation var föremål för regelbunden översyn av den indiske inrikesministern, att den sista översynen ägt rum den 14 maj 2012, och att, efter en omprövning gjord av den domstol som inrättats genom 1967 års lag om olagliga aktiviteter, den indiske inrikesministern, den 11 december 2012, hade bekräftat klassificeringen av LTTE som en enhet som deltog i terroristhandlingar.

249    Mot bakgrund av dessa omständigheter ansåg domstolen i punkt 37 i domen av den 26 juli 2017, rådet/LTTE (C‑599/14 P, EU:C:2017:583), att förordning nr 790/2014 inte innehöll någon som helst uppgift som talade för att rådet hade kontrollerat huruvida de indiska besluten hade antagits med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd, varför det av motiveringen till dessa rättsakter således inte framgick huruvida rådet hade utfört den kontroll som det var skyldigt att utföra.

250    I rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 lämnade rådet uppgifter i detta avseende, om att klassificeringen av sökanden som utländsk terroristorganisation kunde ”bli föremål för en domstolsprövning med tillämpning av lagstiftningen i Förenta staterna” och att klassificeringen som särskilt utpekad internationell terroristenhet ”kunde bli föremål för såväl en administrativ som rättslig prövning med tillämpning av lagstiftningen i Förenta staterna”.

251    I likhet med vad som var fallet i det mål som gav upphov till domen av den 26 juli 2017, rådet/LTTE (C‑599/14 P, EU:C:2017:583) är det inte möjligt att av dessa påståenden sluta sig till att rådet har kontrollerat huruvida de amerikanska besluten hade antagits med iakttagande av de berörda personernas och enheternas rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd.

252    Under dessa omständigheter kan inte de amerikanska besluten ligga till grund för rådets rättsakter från juli 2011 till juli 2014.

253    I artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 krävs inte att rådets rättsakter grundar sig på flera beslut av behöriga myndigheter, varför rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 hade kunnat grundas enbart på Home Secretarys beslut. Den fortsatta prövningen av förevarande talan ska således begränsas på så sätt att den ska ske med utgångspunkt i att rättsakterna från juli 2011 och juli 2014 grundat sig på det beslutet.

c)      Kritiken som avser såväl de amerikanska myndigheternas beslut som de brittiska myndigheternas beslut

254    Sökanden har anfört tre skäl för att de amerikanska och de brittiska myndigheternas beslut, på vilka rättsakterna från 2011 till juli 2014 grundas, inte utgör ”beslut av behöriga myndigheter” i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

255    Vad sökanden anfört i denna del kommer, i enlighet med vad som angetts i punkt 253 ovan, att prövas med utgångspunkt i Home Secretarys beslut.

1)      Företräde för rättsliga myndigheter

256    Sökanden har gjort gällande att enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 kan rådet endast grunda sig på administrativa beslut när rättsliga myndigheter inte har någon behörighet i frågor om kampen mot terrorism. Så är emellertid inte fallet här, eftersom rättsliga myndigheter i Förenade kungariket har behörighet på detta område. Rådet kunde således inte grunda rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 på Home Secretarys beslut.

257    Rådet har bestritt detta argument.

258    Det framgår av rättspraxis att den omständigheten att ett beslut är ett administrativt och inte ett rättsligt beslut inte i sig är avgörande vid tillämpningen av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, eftersom det av lydelsen av denna bestämmelse framgår att en icke‑rättslig myndighet kan utgöra en behörig myndighet i den mening som avses i denna bestämmelse (dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑256/07, EU:T:2008:461, punkterna 144 och 145, och dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 105).

259    Även om det av artikel 1.4 andra stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 framgår att beslut från rättsliga myndigheter är att föredra, utgör artikeln inget hinder mot att beakta beslut från administrativa myndigheter när dessa dels, enligt nationell rätt, de facto har behörighet att vidta restriktiva åtgärder mot grupper som är inblandade i terrorism, dels, trots att de endast är administrativa myndigheter, ändå kan anses vara ”likvärdiga” med rättsliga myndigheter (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 107).

260    Enligt rättspraxis ska administrativa myndigheter likställas med rättsliga myndigheter om deras beslut kan prövas av domstol (dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑256/07, EU:T:2008:461, punkt 145).

261    Den omständigheten att domstolarna i den berörda staten är behöriga i frågor rörande kampen mot terrorism hindrar således inte att rådet beaktar beslut från en nationell administrativ myndighet som är behörig att anta åtgärder i fråga om kampen mot terrorism (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 108).

262    I förevarande fall framgår det av upplysningar som lämnats av rådet att Home Secretarys beslut kan överklagas till Proscribed Organisations Appeal Commission (överklagandenämnd rörande förbjudna organisationer, Förenade kungariket), som beslutar med tillämpning av principer för domstolsprövning och vars avgörande part kan överklaga till en appellationsdomstol efter tillstånd från överklagandenämnden eller, om den inte meddelar sådant tillstånd, appellationsdomstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2006, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran/rådet, T‑228/02, EU:T:2006:384, punkt 2).

263    Det framgår av dessa omständigheter att Home Secretarys beslut kan bli föremål för domstolsprövning. Enligt den rättspraxis som redovisats i punkterna 259 och 260 ska denna myndighet därmed likställas med en rättslig myndighet och således, såsom rådet gjort gällande, anses vara en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och i enlighet med den rättspraxis där detta slagits fast vid flera tidigare tillfällen (dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑256/07, EU:T:2008:461, och dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885).

264    Sökanden har medgett att tribunalen i flera domar har godtagit att Home Secretary var en behörig myndighet, men understrukit att i de fallen meddelades förutom besluten även ett domstolsavgörande, vilket inte var fallet här.

265    Tribunalen konstaterar att i de mål som rört rättsakter som grundats på Home Secretarys beslut åtföljdes inte vart och ett av dessa beslut av domstolsavgöranden, tvärtemot vad sökanden hävdat. Till exempel förekom inte något sådant avgörande i det mål som gav upphov till domen av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet (T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 107). I det mål som ledde fram till domen av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet (T‑256/07, EU:T:2008:461), hänvisade tribunalen till, förutom det administrativa beslutet, ett domstolsavgörande. Denna hänvisning gjordes emellertid i ett mycket speciellt sammanhang, där det administrativa beslutet hade angripits på nationell nivå av sökanden, vilket inte är fallet här.

266    Det framgår av det ovan anförda att rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 inte kan ogiltigförklaras enbart av det skälet att rådet i redogörelsen för skälen hänvisade till ett beslut av Home Secretary, som är en administrativ myndighet.

2)      Den omständigheten att Home Secretarys beslut innebär ett upprättande av en förteckning över terroristorganisationer

267    Sökanden har vidare hävdat att åtgärden från de behöriga myndigheter som berörs av rättsakterna från juli 2011 till juli 2014, bland vilka Home Secretary ingår, i praktiken består i att upprätta förteckningar över terroristorganisationer för att införa restriktioner för dem. Behörigheten att upprätta förteckningar utgör inte en behörighet att vidta straffrättsliga åtgärder såsom ”inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder” eller meddelande av en ”dom”, för att citera de befogenheter som en ”behörig myndighet” har enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

268    Rådet har bestritt detta argument.

269    Enligt rättspraxis finns det i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte något krav på att den behöriga myndighetens beslut ska fattas inom ramen för ett straffrättsligt förfarande i egentlig mening. Det som krävs är, med hänsyn till de syften som eftersträvas med gemensam ståndpunkt 2001/931 vid genomförandet av Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001), att det nationella förfarandet i fråga syftar till att bekämpa terrorism i vid bemärkelse (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 113).

270    Domstolen har således ansett att skyddet för de berörda personerna inte försvagas av att den nationella myndigheten inte har fattat sitt beslut inom ramen för ett förfarande som syftar till att straff ska utdömas, utan i ett förfarande som endast kan utmynna i att preventiva åtgärder vidtas (dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 70).

271    Tribunalen har gått på samma linje och ansett att för att ett beslut om ”inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder” ska kunna åberopas av rådet, ska det ha fattats inom ramen för ett nationellt förfarande som direkt och huvudsakligen avser vidtagande av preventiva eller repressiva åtgärder gentemot den berörda personen i syfte att bekämpa terrorism (dom av den 30 september 2009, Sison/rådet, T‑341/07, EU:T:2009:372, punkt 111).

272    I förevarande mål innebär Home Secretarys beslut ett förbud mot organisationer som anses vara terroristorganisationer.

273    Ett sådant beslut utgör inte, i egentlig mening, ett beslut om ”inledande av undersökning eller rättsliga åtgärder för terroristhandling” eller ”en fällande dom” för en sådan handling i strikt straffrättslig mening, men beslutet leder till att sökanden förbjuds i Förenade kungariket och det ingår således, såsom krävs enligt rättspraxis, i ett nationellt förfarande vars huvudsakliga syfte är att vidta förebyggande eller repressiva åtgärder mot sökanden inom ramen för terroristbekämpning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 115).

274    När det gäller den omständigheten att myndighetens ifrågavarande verksamhet leder till upprättandet av en förteckning över personer eller enheter som är inblandade i terrorism understryker tribunalen att det inte i sig innebär att myndigheten inte har gjort en individuell bedömning av var och en av dessa personer eller enheter innan de upptas i dessa förteckningar eller att dessa bedömningar nödvändigtvis är godtyckliga eller grundlösa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 118).

275    Det som ska prövas i målet är inte i första hand att den aktuella myndighetens verksamhet utmynnar i ett upptagande i en förteckning över personer, grupper eller enheter som är inblandade i terrorism, utan huruvida denna verksamhet utövas under iakttagande av tillräckliga garantier för att rådet ska kunna stödja sig på denna i syfte att fatta ett eget beslut om upptagande i en förteckning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 118).

276    Sökandens påstående om att denna behörighet att upprätta sådana förteckningar i princip skulle vara oförenlig med gemensam ståndpunkt 2001/931 är således inte korrekt.

277    De argument som sökanden i övrigt har fört fram leder inte till någon annan bedömning.

278    Sökanden har hävdat att enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 får bara förteckningar som upprättats av Förenta nationernas säkerhetsråd beaktas av rådet.

279    Detta argument kan inte godtas. Syftet med den sista meningen i artikel 1.4 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 är endast att ge rådet en ytterligare möjlighet att uppta en person, grupp eller enhet i förteckningen, vid sidan av dess möjlighet att besluta om upptagande med stöd av beslut från nationella behöriga myndigheter.

280    Sökanden har dessutom framhållit att i den mån som unionens förteckning återger förteckningar som andra behöriga myndigheter har föreslagit är unionens förteckning endast en förteckning över förteckningar och utvidgar därigenom tillämpningsområdet för antagna nationella administrativa åtgärder, som i vissa fall antagits av myndigheter i tredjeland, utan att informera berörda personer om detta och utan att ge dem möjligheter till ett effektivt försvar.

281    Såsom sökanden har angett grundar sig rådet, vid identifiering av de personer eller enheter som ska omfattas av åtgärder för frysning av tillgångar, på bedömningar som gjorts av behöriga myndigheter.

282    Inom ramen för gemensam ståndpunkt 2001/931 har det införts en särskild form av samarbete mellan medlemsstaternas myndigheter och unionens institutioner, som innebär en skyldighet för rådet att i så stor utsträckning som möjligt godta den bedömning som gjorts av den behöriga nationella myndigheten (dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑256/07, EU:T:2008:461, punkt 133, och dom av den 4 december 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑284/08, EU:T:2008:550, punkt 53).

283    Det ankommer i princip inte på rådet att pröva om den berördes grundläggande rättigheter har respekterats av medlemsstaternas myndigheter, då detta uteslutande är nationella domstolars sak att pröva (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2007, Sison/rådet, T‑47/03, ej publicerad, EU:T:2007:207, punkt 168).

284    Det är endast undantagsvis, när sökanden med stöd av konkreta bevis gör gällande att medlemsstaternas myndigheter inte har respekterat grundläggande rättigheter, som tribunalen ska pröva om dessa verkligen har respekterats.

285    När det däremot gäller myndigheter i tredjeland är rådet, enligt vad som anges i punkterna 246 och 247 ovan, skyldigt att på eget initiativ förvissa sig om att dessa rättigheter faktiskt respekterats och att motivera sitt beslut i detta avseende.

3)      Avsaknaden av uppgifter om de bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier som legat till grund för Home Secretarys beslut

286    Sökanden anser att rådet, eftersom det lagt ett administrativt beslut och inte ett rättsligt avgörande till grund för rättsakterna från juli 2011 till juli 2014, måste bevisa att beslutet var ”grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier”, såsom föreskrivs i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

287    Detta argument rör inte frågan huruvida det rör sig om ”beslut [som] har fattats av en behörig myndighet” i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, vilket är föremålet för tribunalens prövning i denna del, utan motiveringen av rättsakterna från juli 2011 till juli 2014. Argumentet kommer därför att prövas inom ramen för den sjätte grunden, där det också görs gällande.

d)      Slutsats

288    Det framgår av punkterna 246–252 ovan att rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 inte kan grundas på de amerikanska besluten, eftersom rådet inte har uppfyllt sin motiveringsskyldighet när det gäller kontrollen av huruvida rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits i Förenta staterna.

289    Det framgår dessutom av punkterna 234–236 ovan att de amerikanska myndigheternas beslut, som omfattas av denna grund, avsåg hela Hamas, medan de brittiska myndigheternas beslut enbart avsåg Hamas-Izz al-Din al-Qassem.

290    Enligt sökanden innebär detta att rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 ska ogiltigförklaras såvitt gäller Hamas och endast kan bestå såvitt gäller Hamas-Izz al-Din al-Qassem.

291    Rådet har för sin del anfört att det inte kan göras någon åtskillnad mellan dessa två ”rörelser” eller ”delar av rörelser”, då sökanden i sin ansökan presenterat sin organisation så, att den omfattar dem båda.

292    I punkterna 7 och 8 i ansökan anges följande:

”Hamas omfattar en politisk och en väpnad gren: Brigaderna Ezzedine Al-Qassam. … ’Även om den militära grenen är relativt oberoende, omfattas den alltjämt av de allmänna strategier som utvecklas av den politiska ledningen.’ Den politiska ledningen fattar beslut som den militära grenen respekterar, till följd av den starka solidaritet som rörelsens religiösa komponent ger upphov till.”

293    Detta påstående har ett betydande bevisvärde, eftersom det, såsom rådet har påpekat, dels kommer från sökanden, dels gjorts till stöd för sökandens argument i ansökan.

294    Sökanden har i sina inlagor vidare gjort gällande att dessa ”rörelser” eller ”delar av rörelser” inte ska förväxlas eller associeras med varandra, eftersom de uppträder helt oberoende av varandra.

295    Inom ramen för åtgärder för processledning bad tribunalen sökanden att styrka sina påståenden, men sökanden kunde inte inge några handlingar i detta avseende.

296    För att fastställa följderna av utgången av prövningen av den första grunden i förevarande mål kan Hamas-Izz al-Din al-Qassem under dessa omständigheter inte anses vara en organisation som är skild från Hamas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2015, National Iranian Gas Company/rådet, T‑9/13, EU:T:2015:236, punkterna 163 och 164, och dom av den 29 april 2015, Bank of Industry and Mine/rådet, T‑10/13, EU:T:2015:235, punkterna 182, 183 och 185).

297    Detta gäller i än högre grad då Hamas, trots att åtgärder för frysning av tillgångar vidtagits mot den organisationen sedan flera år, inte har försökt att visa för rådet att organisationen inte var inblandad i de handlingar som föranledde antagandet av dessa åtgärder genom att, på ett sätt som skingrar alla tvivel, ta avstånd från Hamas-Izz al-Din al-Qassam, som enligt Hamas ensamt var ansvarig för dessa handlingar.

298    Av detta följer att talan inte ska bifallas på denna grund.

2.      Den sjätte grunden och den andra grunden i den del den avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten

299    Det framgår av punkterna 19–24 ovan att rådets beslut att låta sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna från juli och december 2011, från juni och december 2012, från juli 2013, och från februari och juli 2014 (nedan kallade de omtvistade förteckningarna från juli 2011 till juli 2014), grundades dels på att de beslut som ansågs vara beslut fattade av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 fortfarande var i kraft, dels på rådets egna bedömningar av ett antal händelser som lades sökanden till last och som klassificerades som terroristhandlingar enligt artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

300    Tribunalen kommer att pröva den kritik i fråga om motiveringsskyldigheten som avser dels besluten från de behöriga myndigheterna, dels de senare omständigheter som rådet har åberopat.

a)      Besluten från de behöriga myndigheterna

301    Såsom redan har påpekats ovan i punkt 286 har sökanden gjort gällande att rådet i rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 borde ha angett ”de bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier” som besluten från de behöriga myndigheterna grundade sig på.

302    Rådet har, med stöd av kommissionen, gjort gällande att argumentet saknar grund.

303    Mot bakgrund av punkt 253 ovan ska denna grund endast prövas i den del den avser Home Secretarys beslut.

304    Enligt artikel 1.4 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska förteckningar över frysning av penningmedel upprättas på grundval av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer eller enheter som avses, oavsett om det gäller inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om en terroristhandling, försök att begå, deltaga i eller underlätta en sådan handling, grundat på ”bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier” eller en fällande dom för sådana handlingar.

305    Det framgår av bestämmelsens lydelse att kravet att besluten från de behöriga myndigheterna ska vara ”grund[ade] på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier” gäller beslut som avser inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder, men att det inte är tillämpligt på fällande domar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 64).

306    I de beslut som avser inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder skyddar kravet de berörda personerna genom att säkerställa att deras namn endast upptas i förteckningarna över frysning av tillgångar om det föreligger faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant upptagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 68), medan detta krav inte längre ska tillämpas på fällande domar, eftersom de uppgifter som samlats in under undersökningen eller vid de rättsliga åtgärderna i princip har prövats ingående.

307    I förevarande fall är Home Secretarys beslut slutgiltigt i den meningen att det inte ska följas av en undersökning. Såsom framgår av rådets svar på en fråga från tribunalen, var syftet med beslutet att förbjuda sökanden i Förenade kungariket med straffrättsliga konsekvenser för de personer som på nära håll eller på avstånd upprätthöll band till sökanden.

308    Under dessa omständigheter utgör inte Home Secretarys beslut ett beslut om inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder och det ska likställas med en fällande dom, vilket innebär att rådet med tillämpning av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte behövde ange de bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier som låg till grund för beslutet från myndigheten i redogörelsen för skälen för rättsakterna från juli 2011 till juli 2014.

309    Den omständigheten att Home Secretary är en administrativ myndighet är irrelevant, eftersom, såsom framgår ovan av punkterna 262 och 263, dess beslut kan bli föremål för domstolsprövning och Home Secretary därmed ska likställas med en rättslig myndighet.

b)      De omständigheter som rådet självt åberopade

310    I den andra grunden har sökanden gjort gällande att de omständigheter som rådet självt åberopade i rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 är alltför vaga för att kunna ligga till grund för ett beslut om att låta sökanden kvarstå i förteckningarna, eftersom vissa av dem inte var daterade, lokaliserade eller tillskrivna sökanden.

311    I punkt 32 i domen i målet om överklagande fann domstolen följande. Den omständigheten att det nationella beslut som låg till grund för det ursprungliga uppförandet i den omtvistade förteckningen fortfarande är i kraft kan i vissa situationer, med beaktande av den tid som förflutit och med hänsyn till omständigheterna i fallet, inte i sig medföra att risken för att den berörda personen eller enheten deltar i terroristverksamhet ska anses kvarstå.

312    I samma punkt angav domstolen att i sådana situationer är rådet skyldigt att lägga en faktisk bedömning av situationen till grund för beslutet att låta denna person eller enhet kvarstå i förteckningarna över frysning av tillgångar, och därvid beakta nyare faktiska omständigheter som visar att nyss nämnda risk kvarstår.

313    I punkt 33 i domen i målet om överklagande slog domstolen vidare fast att i förevarande fall hade en betydande tidsrymd förflutit mellan, å ena sidan, antagandet av de nationella beslut som låg till grund för det ursprungliga uppförandet av sökanden i förteckningarna över frysning av tillgångar, vilket skedde år 2001, och antagandet av rättsakterna från juli 2010 till juli 2014, å den andra sidan.

314    Domstolen ansåg därmed att rådet var skyldigt att lägga nyare omständigheter, som visade att risken för att sökanden deltog i terroristverksamhet kvarstod, till grund för beslutet att låta denna organisation kvarstå i nyss nämnda förteckningar. Sådana omständigheter kunde härröra från andra källor än ett nationellt beslut som antagits av en behörig myndighet (se, för ett liknande resonemang, domen i målet om överklagande, punkterna 33 och 35–50; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 55 och 57–72).

315    I rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 har rådet, utöver att besluten från de amerikanska myndigheterna och från myndigheterna i Förenade kungariket fortfarande var i kraft, åberopat följande omständigheter för att låta sökanden kvarstå i förteckningarna över frysning av tillgångar:

–        ”[F]rån och med 1988, har Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem) genomfört och tagit på sig ansvaret för återkommande attacker mot israeliska mål, bland annat kidnappning, knivdåd och eldöverfall mot civila samt självmordsbombattacker mot kollektiva transportmedel och på offentliga platser. Hamas har genomfört attacker både i Israel innanför Gröna linjen och på de ockuperade territorierna” (rättsakterna från juli 2011 till juli 2014).

–        ”Den 21 september 2005 kidnappade en Hamascell en israel, som man senare dödade. I ett videoinspelat uttalande hävdade Hamas att man kidnappat mannen i ett försök att förhandla om frigivande av palestinska fångar i Israel” (rättsakterna från juli 2011 till juli 2014).

–        ”Hamas-aktivister har deltagit i raketbeskjutningen av södra Israel från Gazaremsan” (rättsakterna från juli 2011 till juli 2014).

–        ”Hamas har tidigare rekryterat självmordsbombare för terroristdåd mot civilbefolkningen i Israel genom att erbjuda stöd till de rekryterades familjer” (rättsakterna från juli 2011 till juli 2014).

–        ”I juni 2006 medverkade Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassam) i den operation som ledde till kidnappningen av en israelisk soldat, Gilad Shalit, som fortfarande hålls som gisslan” (rättsakterna från juli 2011). ”Den 18 oktober 2011 frigavs han av Hamas som en del i en överenskommelse med Israel om utväxling av fångar, efter att Hamas hållit honom fången i fem år” (rättsakterna från december 2011 till juli 2014).

–        ”Den 20 augusti 2011 tog Hamas på sig ansvaret för en raketbeskjutning av södra Israel vilket ledde till att två personer i den israeliska befolkningen skadades” (rättsakterna från december 2011 till juli 2014).

–        ”Den 7 april 2011 besköt Hamas en skolbuss med raket vilket dödade en civil person” (rättsakterna från december 2011 till juli 2014).

–        ”Den 2 september 2010 besköts ett fordon med kulspruta, vilket skadade två israeler” (rättsakterna från juli 2011 till juli 2014).

–        ”Den 31 augusti 2010 dödade invånare i Hebron fyra israeliska bosättare” (rättsakterna från juli 2011 till juli 2014).

–        ”Den 14 juni 2010 dödades en polis och skadades två andra personer på kullarna i södra Hebron vid en attack utförd av en presumerad Hamascell” (rättsakterna från juli 2011 till juli 2014).

–        ”Den 26 mars 2010 dödades två israeliska soldater på Gazaremsan” (rättsakterna från juli 2011 till juli 2014).

–        ”Den 5 januari 2010 dödades en egyptisk gränsvakt vid väpnade sammandrabbningar i den norra delen av Sinai” (rättsakterna från juli 2011 till juli 2014).

316    När det gäller dessa omständigheter ska det erinras om att domstolen anser att unionsdomstolen är skyldig att särskilt kontrollera huruvida motiveringsskyldigheten som föreskrivs i artikel 296 FEUF har iakttagits, och därmed att de anförda skälen är tillräckligt precisa och konkreta (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 70, och domen i målet om överklagande, punkt 48).

317    Enligt fast rättspraxis ska det av den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att den som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

318    Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 53, och dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T‑390/08, EU:T:2009:401, punkt 82).

319    En rättsakt som går någon emot ska särskilt anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denne har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot vederbörande (dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 54, och dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T‑390/08, EU:T:2009:401, punkt 82).

320    Med hänsyn till att rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 har tillkommit i ett sammanhang som är känt, ska det i förevarande fall anses att de omständigheter som rådet uppgav i rättsakterna har beskrivits tillräckligt precist och konkret för att sökanden ska kunna bestrida dem och för att tribunalen ska kunna pröva dem, även om inte den exakta plats där omständigheten ägde rum är angiven.

321    Kopplingen mellan dessa omständigheter och Hamas eller Hamas-Izz al-Din al-Qassem kan vidare anses som styrkt, eftersom det av vad som anges före uppräkningen av omständigheterna framgår att de ska tillskrivas ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)”.

322    Det enda undantaget till detta är de omständigheter som nämndes i första, tredje och fjärde strecksatsen ovan i punkt 315. De är inte daterade, vilket gör att det är svårt för sökanden att bestrida dem och för tribunalen att utföra den prövning som krävs av domstolen, eftersom tidpunkten är en väsentlig del i att identifiera bestämda handlingar.

323    Gällande de andra omständigheterna än dem som nämndes i första, tredje och fjärde strecksatsen ovan i punkt 315, ger rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 en självständig och tillräcklig motivering.

324    Även om omständigheterna från 2005 och 2006 kan anses vara relativt gamla, gäller inte det för de omständigheter från 2010 som nämndes i rättsakterna från juli 2011 och för de omständigheter från 2010 och från 2011 som nämndes i rättsakterna från december 2011 till juli 2014.

325    Följaktligen ska talan, såvitt den avser den sjätte grunden och den andra grunden, i den del den avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten, ogillas.

3.      Den andra grunden i den del den avser en felaktig bedömning av omständigheterna

326    I den kompletterande inlagan har sökanden anfört att det ankommer på rådet att bevisa att de omständigheter som anges i rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 och som uppräknades ovan i punkt 315 är materiellt riktiga. I förevarande fall har detta emellertid inte bevisats. Vissa handlingar har tillskrivits aktivister i Hamas, utan att man vet hur detta har fastställts. Vidare innebär inte dessa omständigheter att restriktiva åtgärder kan vidtas mot sökanden.

327    Sökanden har särskilt bestritt handlingen från den 5 januari 2010 med anledning av att sökanden endast ingrep för att upprätthålla ordningen efter det att tjänstemannen hade avlidit. Sökanden har även bestritt den handling från den 14 juni 2010 som tillskrevs en presumerad Hamascell, eftersom en presumtion är otillräcklig.

328    Vid förhandlingen bekräftade sökandens advokat att Hamas bestred samtliga omständigheter som rådet hade angivit i rättsakterna från juli 2011 till juli 2014, vilka det har redogjorts för i punkt 315 ovan.

329    Som svar på en fråga som tribunalen ställde inom ramen för en processledningsåtgärd, ingav rådet olika artiklar och publikationer som syftade till att visa att de omständigheter som nämndes i punkt 315 ovan hade ägt rum och att de skulle tillskrivas Hamas eller Hamas-Izz al-Din al-Qassem.

330    När det gäller påföljande beslut om frysning av tillgångar har domstolen fastslagit att unionsdomstolarna är skyldiga att pröva, förutom att motiveringsskyldigheten har fullgjorts, vilket har prövats i samband med den första grunden, även huruvida motiveringen är välgrundad (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 70, och domen i målet om överklagande, punkt 48).

331    Domstolen har vidare slagit fast att den berörda personen eller enheten, inom ramen för en talan mot beslutet om fortsatt upptagande i de omtvistade förteckningarna, kan bestrida samtliga omständigheter rådet har åberopat för att styrka att risken för att denna person eller enhet deltar i terroristverksamhet kvarstår, oavsett om dessa omständigheter härrör från ett nationellt beslut som antagits av en behörig myndighet eller från andra källor (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 71, och domen i målet om överklagande, punkt 49).

332    Domstolen tillade att vid ett sådant bestridande ankommer det på rådet att visa att det finns grund för de omständigheter som läggs den berörda personen eller enheten till last, och på unionsdomstolen att kontrollera att dessa omständigheter är materiellt riktiga (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 71, och domen i målet om överklagande, punkt 49).

333    Den part som bestrider bevisning som den andra parten åberopat ska uppfylla två kumulativa villkor.

334    För det första får bestridandet inte vara allmänt hållet, utan ska vara konkret och underbyggt av sakomständigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 2013, Duravit m.fl./kommissionen, T‑364/10, ej publicerad, EU:T:2013:477, punkt 55).

335    För det andra måste ett bestridande av att sakomständigheter är materiellt riktiga ske klart i den första inlagan rörande den angripna rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2015, Tomana m.fl./rådet och kommissionen, T‑190/12, EU:T:2015:222, punkt 261). Detta innebär att det i förevarande fall endast är de bestridanden som gjorts i den kompletterande inlagan och de därpå följande inlagorna om justering av talan som kan beaktas. Dessa inlagor utgör nämligen de första inlagorna i vilka sökanden redogjorde för sina grunder mot rättsakterna från juli 2011 till juli 2014.

336    Bland de omständigheter som angavs ovan i punkt 315 är det i förevarande fall endast sökandens kritik avseende omständigheterna från den 5 januari och den 14 juni 2010 som uppfyller båda dessa krav.

337    Dessa bestridanden är dock utan verkan. Även om det antogs att de var välgrundade räcker övriga handlingar som rådet nämnde i rättsakterna från juli 2010 till juli 2014 för att motivera att risken för att sökanden deltar i terroristverksamhet kvarstår. Samma sak gäller särskilt för de omständigheter som uppräknades ovan i punkt 315, vilka är daterade till den 26 mars 2010, den 31 augusti 2010, den 7 april 2011 och den 20 augusti 2011.

338    Dessa omständigheter är dessutom tillräckligt aktuella för att motivera de rättsakter som antogs mellan juli 2011 och juli 2014.

339    Vad gäller att omständigheterna inte tydligt hade tillskrivits Hamas eller Hamas-Izz al-Din al-Qassem är även det argumentet verkningslöst, eftersom, såsom framgår ovan av punkterna 292–297, de två enheterna i detta skede ska betraktas som en och samma organisation vid tillämpningen av bestämmelserna om att bekämpa terrorism.

340    Talan, såvitt den avser den andra grunden i den del den avser ett materiellt fel avseende de faktiska omständigheterna, ska således ogillas.

4.      Den tredje grunden: En felaktig bedömning när det gäller frågan huruvida Hamas är en terroristorganisation

341    Sökanden har gjort gällande att rådet, genom att anta rättsakterna från juli 2011 till 2014, har gjort en felaktig bedömning av huruvida sökanden är en terroristorganisation. Sökanden anser att tribunalen är behörig att pröva den kvalificering som rådet har gjort av de sakomständigheter som det påstått vara terroristhandlingar och att denna prövning ska avse såväl de händelser som rådet självt har åberopat som de omständigheter som åberopats i besluten från behöriga myndigheter.

a)      Besluten från behöriga myndigheter

342    När det gäller de sakomständigheter som angetts i besluten från behöriga myndigheter ska tribunalen enligt sökanden pröva om den kvalificering som dessa myndigheter gjort grundar sig på definitionen av terrorism i gemensam ståndpunkt 2001/931. I förevarande fall kan en sådan prövning inte ske eftersom rådet inte har lämnat uppgifter om denna kvalificering.

343    Med hänsyn till bedömningen inom ramen för den första grunden kan denna delgrund endast prövas såvitt avser Home Secretarys beslut.

344    Vid bedömningen av den första och den sjätte grunden konstaterade tribunalen att den bevisning och de indicier som ligger till grund för beslutet inte behöver redovisas i redogörelsen för skälen för rättsakterna från juli 2011 till juli 2014. Det kan då inte krävas att rådet prövar den kvalificering av dessa uppgifter som de nationella myndigheterna har gjort och anger resultatet av den prövningen i de angripna rättsakterna.

345    Detta gäller i än högre grad då, som i detta fall, beslutet härrör från en medlemsstat, för vilken det i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 införts en särskild form av samarbete med rådet, som innebär en skyldighet för rådet att i så stor utsträckning som möjligt godta den bedömning som gjorts av den behöriga nationella myndigheten (dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑256/07, EU:T:2008:461, punkt 133, och dom av den 4 december 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑284/08, EU:T:2008:550, punkt 53).

b)      De omständigheter som rådet självt har åberopat

346    I redogörelsen för skälen för rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 klassificerade rådet de omständigheter som angavs i punkt 315 ovan som terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 iii a, b, c, d, f, och g i gemensam ståndpunkt 2001/931 för att uppnå syftena i artikel 1.3 i, ii och iii) i den gemensamma ståndpunkten.

347    Sökanden anser att klassificeringen är alltför generell och vag.

348    Detta argument kan inte godtas. Även om motiveringen är kortfattad är den, mot bakgrund av de berörda bestämmelserna, tillräckligt tydlig för att sökanden ska kunna förstå skälen till att dess namn bibehölls i de omtvistade förteckningarna från juli 2011 till juli 2014 och bestrida att det finns grund för förevarande klassificering, vilket sökanden för övrigt gör i den följande delen av grunden.

349    Sökanden har vidare gjort gällande att rådet gjort en felaktig bedömning när det ansett dessa handlingar vara terroristhandlingar. Den omständigheten att händelserna i fråga ägde rum i samband med kriget rörande den israeliska ockupationen av Palestina borde ha föranlett rådet att inte kvalificera dem som terroristhandlingar för Hamas del. Även om dessa händelser skulle anses vara bevisade innebär detta vidare inte att de begåtts i de syften som rådet angett och som avses i artikel 1.3 i, ii och iii) i gemensam ståndpunkt 2001/931.

350    Dessa två argument rör i själva verket frågan huruvida rådet vid kvalificeringen av de omständigheter som anges i punkt 315 ovan, borde ha beaktat att den israelisk-palestinska konflikten är en väpnad konflikt.

351    Enligt fast rättspraxis utesluter förekomsten av en väpnad konflikt i den mening som avses i internationell humanitär rätt inte tillämpningen av bestämmelser i unionsrätten om förebyggande av terrorism på eventuella terroristhandlingar som begåtts i ett sådant sammanhang, såsom gemensam ståndpunkt 2001/931 och förordning nr 2580/2001 (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 57; se även dom av den 14 mars 2017, A m.fl., C‑158/14, EU:C:2017:202, punkterna 95–98).

352    Det görs nämligen i gemensam ståndpunkt 2001/931 ingen skillnad i fråga om tillämpningsområde beroende på om handlingen i fråga har begåtts i samband med en sådan väpnad konflikt i den mening som avses i internationell humanitär rätt. Vidare är ett av målen för Europeiska unionen och dess medlemsstater att bekämpa terrorism, oberoende av uttrycksform, i överensstämmelse med målen i gällande internationell rätt (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 58).

353    Rådet antog gemensam ståndpunkt 2001/931 (se skälen 5–7 i denna gemensamma ståndpunkt) och därefter, i enlighet med denna gemensamma ståndpunkt, förordning nr 2580/2001 (se skälen 3, 5 och 6 i denna förordning) i syfte att på unionsnivå genomföra Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001) (se ovan punkt 1), vari ”nödvändigheten av att med alla medel, i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga, bekämpa de hot mot internationell fred och säkerhet som är en följd av terroristhandlingar bekräftas” och ”staternas skyldighet att komplettera det internationella samarbetet genom att vidta ytterligare åtgärder för att på sitt territorium med alla lagliga medel förebygga och hindra finansiering och förberedelse av alla slags terroristhandlingar” framhålls (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 59).

354    Talan ska således inte bifallas på den tredje grunden.

5.      Den fjärde grunden: Otillräckligt hänsynstagande till hur situationen utvecklats med beaktande av den tid som förflutit

355    Sökanden har kritiserat rådet för att inte i rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 ha tagit tillräcklig hänsyn till hur situationen utvecklats med beaktande av den tid som förflutit. Enligt sökanden borde rådet ha granskat de nationella besluten i samband med respektive översyn, kontrollera att de hade stöd i bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier och kontrollera om de omständigheter som anfördes mot sökanden fortfarande skulle klassificeras som terroristhandlingar i den mening som avses i gemensam ståndpunkt 2001/931.

356    Med hänsyn till utgången av prövningen av den första grunden är det endast Home Secretarys beslut som ska beaktas vid prövningen av den fjärde grunden.

357    I domen av den 26 juli 2017, rådet/LTTE (C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 51) och i domen i målet om överklagande (punkt 29) fann domstolen att rådet inom ramen för en översyn enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 fick låta den berörda personen eller enheten kvarstå i förteckningarna över frysning av tillgångar, för det fall att rådet fann att den risk för att den berörda personen eller enheten deltar i terroristverksamhet som motiverade det ursprungliga uppförandet i förteckningen fortsatt förelåg.

358    Domstolen tillade i dessa domar att vid prövningen av huruvida det fortsättningsvis föreligger en risk för att den berörda personen eller enheten deltar i terroristverksamhet, ska vederbörlig hänsyn tas till vad som slutligen skett med det nationella beslut som legat till grund för det ursprungliga uppförandet av denna person eller enhet i förteckningarna över frysning av tillgångar, i synnerhet huruvida det nationella beslutet har upphävts eller återkallats på grund av att nya faktiska omständigheter eller fakta framkommit eller på grund av att den behöriga nationella myndigheten har ändrat sin bedömning (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 52, och domen i målet om överklagande, punkt 30).

359    I förevarande fall framgår det av rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 att rådet följde domstolens anvisningar genom att ange att Home Secretarys beslut fortfarande var i kraft.

360    Det följer varken av domstolens domar som angavs ovan i punkterna 357 och 358 eller av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 att rådet, i besluten om frysning av tillgångar, ska ange hur översynen av besluten från de behöriga myndigheterna går till.

361    Eftersom domstolen dessutom har slagit fast att rådet i sina beslut varken behöver ange de omständigheter som ligger till grund för besluten från de behöriga myndigheterna och som motiverade uppförandet av sökandens namn (se ovan punkterna 304–309), eller pröva deras klassificering som terroristhandlingar i den mening som avses i gemensam ståndpunkt 2001/931 (se ovan punkterna 344 och 345), kan det inte krävas att rådet anger de omständigheter som ligger till grund för omprövningsbesluten eller pröva klassificeringen.

362    Slutligen var det tillräckligt att påstå att de behöriga myndigheternas beslut var i kraft för att sökanden skulle kunna bestrida detta påstående och för unionsdomstolen att utföra sin prövning. Motiveringsskyldigheten har därmed iakttagits.

363    Under dessa omständigheter ska det konstateras att i motsats till vad sökanden har hävdat har rådet i rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 tagit vederbörlig hänsyn till vad som slutligen skett med det nationella beslut som legat till grund för det ursprungliga uppförandet av sökanden i förteckningarna över frysning av tillgångar och att dessa rättsakter är tillräckligt motiverade i detta avseende.

364    Talan ska således inte bifallas på den fjärde grunden.

6.      Den femte grunden: Åsidosättande av principen om icke-inblandning

365    Sökanden har gjort gällande att rådet genom att anta rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 åsidosatt principen om icke-inblandning, vilken följer av artikel 2 i Förenta nationernas stadga och utgör en tvingande allmän princip i folkrätten (jus cogens) som följer av alla staters suveräna likställdhet i internationell rätt och som hindrar att en stat eller regeringen i en stat kan betraktas som en terroristgrupp.

366    Sökanden anser att den inte är icke-statlig organisation, och än mindre en informell rörelse, utan en laglig politisk rörelse som vann valet i Palestina och som utgör kärnan i den palestinska regeringen. Hamas har kommit att utföra uppgifter som går utöver dem som utförs av ett vanligt politiskt parti. De handlingar som Hamas utfört i Gaza är i själva verket likvärdiga med dem som en statlig myndighet utför och de kan därför inte kvalificeras utifrån regler mot terrorism. Sökanden är den enda av de personer och enheter vars namn finns upptagna i de omtvistade förteckningarna från juli 2011 till juli 2014 som befinner sig i en sådan situation.

367    Tribunalen framhåller att principen om icke-inblandning, vilken är en princip enligt internationell sedvanerätt och även kallas principen om icke-ingripande, innebär en rätt för varje suverän stat att utföra sina uppgifter utan extern inblandning och utgör en naturlig följd av principen om alla staters suveräna likställdhet.

368    Såsom rådet har anfört, infördes denna princip i internationell rätt till skydd för suveräna stater och inte till skydd för grupper eller rörelser (se dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

369    Eftersom Hamas varken är en stat eller en regering i en stat kan organisationen inte omfattas av principen om icke-inblandning.

370    Talan ska således inte bifallas på den femte grunden.

7.      Den sjunde grunden: Åsidosättande av sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd

371    Den sjunde grunden innehåller två delgrunder.

a)      Den första delgrunden

372    För det fall tribunalen vid sin prövning av den första grunden skulle anse att de amerikanska förfarandena i tillräcklig utsträckning skyddar de processuella rättigheterna och att regeringen i Förenta staterna således kan anses som en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 har sökanden i den sjunde grundens första delgrund gjort gällande följande. I förevarande fall har sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd åsidosatts i den amerikanska delen av förfarandet, nämligen i den del av förfarandet som ledde till att de amerikanska besluten om sökanden antogs. Rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 ska därmed ogiltigförklaras på grund av åsidosättande av principen om iakttagande av sökandens rätt till försvar och principen om rätt till ett effektivt domstolsskydd.

373    Det saknas anledning att pröva den första delen av den sjunde grunden, eftersom den är underordnad i förhållande till den första grunden som konstaterats vara välgrundad i den del den avser de amerikanska besluten.

b)      Den andra delgrunden

374    Genom sjunde grundens andra del har sökanden hävdat att det finns två skäl till att principen om iakttagande av rätten till försvar åsidosattes under den europeiska delen av det förfarande som ledde till att rådet antog rättsakterna från juli 2011 till juli 2014.

375    Sökanden har gjort gällande att rådet inte överlämnade de bevis och allvarliga indicier som besluten från de behöriga myndigheterna grundades på, vilka rådet i sin tur grundade sitt beslut på.

376    Med hänsyn till utgången av prövningen av den första grunden ska detta argument prövas endast i den del de avser Home Secretarys beslut.

377    Frågan är således om rådet borde ha underrättat sökanden om beslutet.

378    Enligt rättspraxis följder det av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och av motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF att rådet i sina rättsakter ska ange exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet angående de berörda personerna eller enheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2006, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran/rådet, T‑228/02, EU:T:2006:384, punkt 120).

379    När rådet har lämnat tillräckligt preciserade uppgifter som ger den berörda personen eller enheten möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig över de omständigheter som rådet har gjort gällande mot vederbörande, innebär däremot inte principen om iakttagandet av rätten till försvar att rådet har en skyldighet att självmant ge tillgång till handlingarna i ärendet.

380    Det är endast på begäran av den berörda parten som rådet är skyldigt att ge tillgång till samtliga administrativa icke konfidentiella handlingar som rör åtgärden i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2011, Bank Melli Iran/rådet, C‑548/09 P, EU:C:2011:735, punkt 92, dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 87, och dom av den 28 juli 2016, Tomana m.fl./rådet och kommissionen, C‑330/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:601, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

381    I förevarande fall hänvisade rådet till Home Secretarys beslut i respektive motivering som sökanden fick del av.

382    Denna omständighet innebär att sökanden förfogade över tillräckligt preciserade uppgifter i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om ovan i punkt 378.

383    Om sökanden ville få tillgång till Home Secretarys beslut ankom det i enlighet med denna rättspraxis på sökanden att begära att rådet skulle lämna ut beslutet, vilket sökanden inte gjorde.

384    Vidare, vad gäller de omständigheter som rådet självt lade sökanden till last, har sökanden kritiserat rådet för att inte ha meddelat de uppgifter som rådet förfogade över innan rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 antogs. Sökanden kunde därmed inte yttra sig över uppgifterna.

385    Det är endast då de uppgifter i ett ärende som rådet använder sig av för att låta en person eller enhet kvarstå i förteckningarna över frysning av tillgångar är nya, i förhållande till uppgifterna i redogörelsen för skälen för de föregående rättsakterna, som de ska meddelas innan beslutet om bibehållande antas (se ovan punkt 167).

386    Bland rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 hade endast redogörelsen för skälen för rättsakterna från juli 2011 och från december 2011 ändrats i förhållande till de föregående rättsakterna.

387    Rådet delgav emellertid sökandens advokat utkasten till redogörelserna för skälen genom skrivelser av den 30 maj respektive den 15 november 2011, och således innan rättsakterna från juli och från december 2011 antogs.

388    I motsats till vad sökanden har påstått var rådet inte skyldigt att till dessa skrivelser bifoga den bevisning som rådet förfogade över. Om sökanden ville få tillgång till bevisningen ankom det, enligt den rättspraxis som anges i punkt 380 ovan, på sökanden att begära ut den från rådet, vilket sökanden inte gjort.

389    Av de skäl som anges i punkterna 214 och 215 kan rådet inte heller kritiseras för att ha skickat utkasten till redogörelser för skälen till sökandens advokat.

390    Talan ska således inte bifallas på den andra grunden och följaktligen inte heller på den sjunde grunden.

8.      Den åttonde grunden: Åsidosättande av rätten till egendom

391    Sökanden har gjort gällande att frysningen av tillgångar genom rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 utgör en kränkning av sökandens rätt till egendom som inte är berättigad, eftersom dessa rättsakter är rättsstridiga av de skäl som angetts i de föregående grunderna. Dessa rättsakter ska därför ogiltigförklaras på grund av åsidosättande av rätten till egendom.

392    Rådet har, med stöd av kommissionen, bestritt denna grund.

393    Det följer inte av prövningen av de föregående grunderna att rådets rättsakter från juli 2011 till juli 2014 är rättsstridiga. Rätten till egendom kan följaktligen inte anses ha åsidosatts av det skälet.

394    På grund av de skäl som angavs vid prövningen av den fjärde grunden, som gällde rättsakterna från juli 2010 (se ovan punkterna 184–192), kan det inte heller anses att rättsakterna från juli 2011 till juli 2014 åsidosätter sökanden rätt till egendom.

395    Talan ska således inte bifallas på den åttonde grunden.

9.      Slutsats

396    Det följer av det ovan anförda att talan, i den del den avser rättsakterna från juli 2011 till juli 2014, ska ogillas.

397    Talan ska således ogillas i sin helhet.

V.      Rättegångskostnader

398    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

399    Eftersom sökanden har tappat målet, ska den förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta rådets rättegångskostnader, i enlighet med rådets yrkande.

400    Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader.

401    Republiken Frankrike och kommissionen ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar,

TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Hamas ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska unionens råd.

3)      Republiken Frankrike och Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

Pelikánová Valančius Nihoul

Svenningsen Öberg

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 14 december 2018.

Underskrifter

Innehållsförteckning

*      Rättegångsspråk: franska.