Language of document : ECLI:EU:C:2019:22

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

NILS WAHL

föredraget den 15 januari 2019(1)

Mål C52/18

Christian Fülla

mot

Toolport GmbH

(begäran om förhandsavgörande från Amtsgericht Norderstedt (distriktsdomstolen i Norderstedt, Tyskland)

”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 1999/44/EC – Försäljning av konsumentvaror – Konsumentens rättigheter – Bristande avtalsenlighet hos den levererade varan – Senare återställande till avtalsenlighet av varan – Säljarens skyldigheter – Fastställande av platsen där varorna ska hållas tillgängliga för reparation eller utbyte (platsen för avhjälpande eller omleverans) – Betydelse av väsentlig olägenhet för konsumenten’ – Betydelse av ’reparera utan kostnad’ – Rätt att häva avtalet”






1.        När en konsument köper varor enligt ett distansavtal och det senare visar sig att varorna inte är avtalsenliga, finns det då en konkret princip inom unionsrätten som bestämmer var konsumenten ska hålla dessa varor tillgängliga för säljaren så att denne kan återställa dem till avtalsenlighet?

2.        Nu när e-handel har blivit så vanligt har denna fråga blivit allt viktigare, särskilt i fråga om tunga eller otympliga konsumentvaror. I förevarande mål, som har hänskjutits av Amtsgericht Norderstedt (distriktsdomstolen i Norderstedt, Tyskland), har det gjorts gällande att ett 5x6 meter stort partytält var behäftat med fel vid leveransen.

3.        För att besvara tolkningsfrågan måste domstolen lösa ett antal frågor som regleras av direktiv 1999/44/EG om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (nedan kallat direktivet).(2)

I.      Tillämpliga bestämmelser

A.      Unionsrätt

4.        Genom direktivet harmoniserades i viss utsträckning säljarens skyldighet att återställa varor till avtalsenlighet.

5.        I skälen till direktivet anges följande:

”(1)      I artikel 153.1 och 153.3 [EG] föreskrivs att gemenskapen skall bidra till att en hög konsumentskyddsnivå uppnås genom åtgärder som beslutas enligt artikel 95 i detta.

(2)      Den inre marknaden omfattar ett område utan inre gränser där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital garanteras. Den fria rörligheten för varor gäller både sådana transaktioner som utförs av personer som ägnar sig åt affärsverksamhet och sådana som utförs av privatpersoner. Detta innebär att konsumenter som är bosatta i en medlemsstat skall kunna köpa varor inom en annan medlemsstats territorium på grundval av en enhetlig minimiuppsättning av rättvisa regler om försäljning av konsumentvaror.

(12) I fall av bristande avtalsenlighet får säljaren alltid erbjuda konsumenten en uppgörelse genom någon av alla de påföljder som står till buds. Det är konsumenten som skall besluta om han skall anta eller avvisa detta erbjudande.

(19)      Medlemsstaterna bör tillåtas att bestämma en tidsfrist inom vilken konsumenten måste informera säljaren om all bristande avtalsenlighet. Medlemsstaterna får säkerställa en högre skyddsnivå för konsumenten genom att inte införa någon sådan skyldighet. Konsumenterna bör i vart fall överallt i gemenskapen ha minst två månader på sig att informera säljaren om att bristande avtalsenlighet föreligger.”

6.        Artikel 2.2 i direktivet har följande lydelse:

”Konsumentvaror skall presumeras vara avtalsenliga om de

a)      stämmer överens med den beskrivning som säljaren har lämnat och om de har samma egenskaper som den vara som säljaren har förevisat konsumenten som prov eller modell,

b)      är lämpliga för det särskilda ändamål för vilket konsumenten behöver dem och som han informerade säljaren om vid tidpunkten för avtalets ingående och som säljaren har godtagit,

c)      är lämpliga för de ändamål för vilka varor av samma slag vanligen används,

d)      är av den kvalitet och har de prestanda som varor av detta slag vanligen har och som konsumenten rimligen kan förvänta sig med hänsyn till varans art och med beaktande av eventuella offentliga uttalanden om varornas särskilda egenskaper som gjorts av säljaren, tillverkaren eller dennes företrädare, i synnerhet i reklam eller på märkningen.”

7.        Artikel 3 i direktivet handlar om konsumentens rättigheter i fråga om avtal för försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade varor. I artikeln anges följande:

”1.      Säljaren skall vara ansvarig gentemot konsumenten för all bristande avtalsenlighet som föreligger när varan levereras.

2.      I fall av bristande avtalsenlighet skall konsumenten ha rätt att utan kostnad få varan återställd till avtalsenlighet genom reparation eller utbyte i enlighet med punkt 3 eller att få ett skäligt prisavdrag eller att häva avtalet med avseende på den varan, i enlighet med punkterna 5 och 6.

3.      I första hand har konsumenten rätt att kräva att säljaren reparerar varan eller byter ut den, i båda fallen utan kostnad, såvida detta inte är omöjligt eller oproportionellt.

En påföljd skall anses oproportionell om den åsamkar säljaren kostnader som är orimliga i jämförelse med den alternativa påföljden, under beaktande av

–        varans värde om ingen bristande avtalsenlighet hade förelegat,

–        betydelsen av den bristande avtalsenligheten och

–        huruvida den alternativa påföljden skulle kunna fullgöras utan väsentlig olägenhet för konsumenten.

Alla reparationer och utbyten skall fullgöras inom rimlig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten samt under beaktande av varans art och det ändamål för vilket konsumenten behövde varan.

4.      Uttrycket ”utan kostnad” i punkterna 2 och 3 hänför sig till nödvändiga kostnader som uppkommer för att få varan återställd till avtalsenlighet, särskilt frakt-, arbets- och materialkostnader.

5.      Konsumenten har rätt att kräva ett lämpligt prisavdrag eller att häva avtalet

–        om konsumenten varken har rätt att få varan reparerad eller utbytt

–        eller om säljaren inte har vidtagit rättelse inom rimlig tid eller

–        om säljaren inte har vidtagit rättelse utan väsentlig olägenhet för konsumenten.

6.      Konsumenten har inte rätt att häva avtalet om bristen på avtalsenlighet är ringa.

8.        I artikel 8.2 anges vidare att ”[m]edlemsstaterna får, inom det område som regleras av detta direktiv, anta eller behålla sådana strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget, för att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå.”

B.      Tysk rätt

9.        Direktivet har införlivats med den tyska rättsordningen genom ändringar i den tyska civillagen (Bürgerliches Gesetzbuch) (nedan kallad BGB).

10.      I 439 § BGB anges följande om avhjälpande och omleverans:

”1. Köparen har rätt att kräva att säljaren avhjälper felet eller företar omleverans.

2. Säljaren ska bära de nödvändiga kostnaderna för avhjälpande eller omleverans, särskilt transport-, frakt-, arbets- och materialkostnader.

3. Säljaren får … vägra att fullgöra den påföljd som köparen har valt, om detta skulle medföra oproportionella kostnader för säljaren. Härvid ska särskilt beaktas vilket värde varan skulle ha haft om den varit felfri, vilken betydelse felet har och om den andra påföljden skulle kunna fullgöras utan väsentlig olägenhet för köparen. Köparen kan i sådana fall endast kräva den andra påföljden. Säljaren har dock rätt att även vägra att fullgöra den andra påföljden, om de förutsättningar som anges i första meningen är uppfyllda.

4. Om säljaren företar omleverans, får han kräva att köparen lämnar tillbaka den felaktiga varan i enlighet med bestämmelserna i 346–348 §§.”

11.      Med avseende på uppfyllelseorten anges i 269 § BGB följande:

”1. Om uppfyllelseorten inte har fastställts och inte heller framgår av de faktiska omständigheterna och, i synnerhet, av skuldförhållandets art, ska prestationen tillhandahållas på den ort där gäldenären hade sitt hemvist när skulden uppstod.

2. När skuldförhållandet har uppkommit inom ramen för gäldenärens affärsverksamhet och verksamheten inte bedrivs där denne har sitt hemvist, ska prestationen tillhandahållas på den plats där affärsverksamheten bedrivs i stället för på platsen för gäldenärens hemvist.

3. Det kan inte fastställas enbart på grundval av den omständigheten att gäldenären har åtagit sig att betala kostnaden för försändelsen att uppfyllelseorten ska vara den plats dit försändelsen görs.”

II.    Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna

12.      År 2015 köpte käranden i målet vid den nationella domstolen per telefon ett 5x6 meter stort tält (nedan beskrivet som partytält) från svaranden. Tältet levererades till kärandens bostad. Käranden gjorde därefter gällande att tältet var behäftat med vissa fel. Svaranden avvisade alla reklamationer som ogrundade.

13.      Käranden krävde att avtalet skulle fullgöras genom avhjälpande eller omleverans. Käranden skickade dock inte tältet till svaranden och erbjöd sig inte heller att göra det.

14.      Platsen för avhjälpande eller omleverans diskuterades inte mellan parterna i detta läge. Inte heller framgick det av avtalet mellan parterna var avhjälpande eller omleverans skulle ske.

15.      Däremot anförde svaranden för första gången under förfarandet vid den nationella domstolen att platsen för avhjälpande eller omleverans var dess affärsställe.

16.      Enligt den hänskjutande domstolen är det nödvändigt att fastställa platsen för avhjälpande eller omleverans för att det ska vara möjligt att bedöma huruvida käranden gav svaranden möjlighet att vidta rättelse, eller rimlig tid, i den mening som avses i artikel 3.5 andra strecksatsen i direktivet, och därmed hade rätt att häva avtalet.

17.      Då Amtsgericht Norderstedt (distriktsdomstolen i Norderstedt, Tyskland) ansåg att det var oklart hur unionsrätten skulle tolkas i detta avseende beslutade den att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:

”1)      Ska artikel 3.3 tredje stycket i [direktivet] tolkas så, att en konsument alltid måste ge ett företag möjlighet att reparera eller byta ut en konsumentvara, som har köpts i enlighet med ett distansavtal, endast på den ort där varan befinner sig?

2)      Om svaret är nekande:

Ska artikel 3.3 tredje stycket i [direktivet] tolkas så, att en konsument alltid måste ge ett företag möjlighet att reparera eller byta ut en konsumentvara, som har köpts i enlighet med ett distansavtal, endast på den ort där företaget har sitt affärsställe?

3)      Om svaret är nekande:

Vilka kriterier framgår av artikel 3.3 tredje stycket i [direktivet] såvitt avser hur det ska fastställas på vilken ort konsumenten måste hålla varor som köpts enligt ett distansavtal tillgängliga för att företaget ska kunna reparera eller byta ut dem?

4)      Om den ort där konsumenten måste hålla varor som köpts enligt ett distansavtal tillgängliga för att företaget ska kunna inspektera dem och möjliggöra reparation – alltid eller i det konkreta fallet – är orten där företaget har sitt affärsställe:

Är det förenligt med artikel 3.3 första stycket jämförd med artikel 3.4 i [direktivet] att en konsument i förväg ska lägga ut för kostnaderna för transport till och/eller från företaget, eller innebär skyldigheten att ”reparera utan kostnad” att säljaren är skyldig att göra en förskottsbetalning?

5)      Om den ort där konsumenten måste hålla varor som köpts enligt ett distansavtal tillgängliga för att företaget ska kunna inspektera dem och möjliggöra reparation – alltid eller i det konkreta fallet – är orten där företaget har sitt affärsställe och det är förenligt med artikel 3.3 första stycket jämförd med artikel 3.4 i [direktivet] att konsumenten lägger ut för kostnader i förväg:

Ska artikel 3.3 tredje stycket jämförd med artikel 3.5 andra strecksatsen i [direktivet] tolkas så, att en konsument inte har rätt att häva avtalet om vederbörande enbart har meddelat företaget om felet utan att erbjuda sig att transportera varorna till den ort där företaget har sitt affärsställe?

6)      Om den ort där konsumenten måste hålla varor som köpts enligt ett distansavtal tillgängliga för att företaget ska kunna inspektera dem och möjliggöra reparation – alltid eller i det konkreta fallet – är orten där företaget har sitt affärsställe och det inte är förenligt med artikel 3.3 första stycket jämförd med artikel 3.4 i [direktivet] att konsumenten lägger ut för kostnader i förväg:

Ska artikel 3.3 tredje stycket jämförd med artikel 3.5 andra strecksatsen i [direktivet] tolkas så, att en konsument inte har rätt att häva avtalet om vederbörande enbart har meddelat företaget om felet utan att erbjuda sig att transportera varorna till den ort där företaget har sitt affärsställe?”

18.      Skriftliga yttranden har inkommit från den tyska och den franska regeringen samt kommissionen. I enlighet med artikel 76.2 i domstolens rättegångsregler har domstolen beslutat att avgöra målet på handlingarna.

III. Bedömning

19.      Den hänskjutande domstolen har framställt förevarande begäran huvudsakligen för att få klarhet i hur man fastställer vid vilken plats rättelse ska ske genom avhjälpande eller omleverans och vad detta betyder för konsumentens rätt att häva avtalet.

20.      Innan jag övergår till den materiella bedömningen av tolkningsfrågorna ska jag först bedöma den tyska regeringens yrkande om avvisning av förevarande talan.

A.      Upptagande till sakprövning

21.      Den tyska regeringen har gjort gällande att det ”åtminstone är tveksamt” om förevarande begäran kan upptas till sakprövning. Enligt den tyska regeringen är såväl beskrivningen av de faktiska omständigheterna i målet som de relevanta bestämmelserna i nationell rätt mycket kortfattad. Detta innebär att domstolen, för att kunna besvara tolkningsfrågorna, måste utgå från ett antal hypoteser och antaganden.

22.      Även om den tyska regeringen har godtagit att en begäran om förhandsavgörande enligt fast rättspraxis presumeras kunna upptas till sakprövning har denna regering gjort gällande att tolkningsfrågorna åtminstone måste omformuleras.

23.      Det ska erinras om att det i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som vilar på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten.(3)

24.      En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.(4)

25.      Enligt min uppfattning är dessa kriterier inte uppfyllda i förevarande mål.

26.      Den hänskjutande domstolen har beskrivit de faktiska omständigheterna i det nationella målet och de berörda nationella bestämmelserna kortfattat, men på ett tillräckligt tydligt sätt för att domstolen ska ha alla uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att döma i målet.

27.      Det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen söker en tolkning av direktivet i syfte att kunna fastställa platsen för avhjälpande eller omleverans avseende de ifrågavarande varorna och, således, huruvida käranden i det nationella målet har rätt att häva avtalet eller inte.

28.      Mot bakgrund av det ovanstående ska tolkningsfrågorna anses kunna upptas till sakprövning och ska bedömas i sak.

B.      Prövning i sak

29.      I andra hand, som alternativ till att målet ska avvisas, har den tyska regeringen gjort gällande att tolkningsfrågorna ska omformuleras. I detta avseende har den tyska regeringen föreslagit att tolkningsfrågorna ska förstås så, att den hänskjutande domstolen söker klarhet i huruvida direktivet utgör hinder för de berörda tyska bestämmelserna.

30.      Enligt min uppfattning är det inte nödvändigt att omformulera tolkningsfrågorna. Den nationella domstol som har hänskjutit frågorna förefaller vara bäst placerad att bedöma innehållet i de frågor som krävs för att avgöra målet.

31.      Jag anser emellertid att vissa av de frågor som har framställts av Amtsgericht Norderstedt (distriktsdomstolen i Norderstedt) bäst bedöms tillsammans.

32.      Tolkningsfrågorna ger upphov till tre frågeställningar rörande tolkningen av artikel 3 i direktivet. Genom frågorna 1, 2 och 3 söker den hänskjutande domstolen i huvudsak klarhet i var konsumentvaror ska hållas tillgängliga för återställande till avtalsenlighet (platsen för avhjälpande eller omleverans). Tolkningsfråga 4 handlar sedan om huruvida kravet att ”reparera utan kostnad” innebär att säljaren är skyldig att betala ett förskott för de eventuella transportkostnader som konsumenten kan ådra sig för att hålla varorna tillgängliga för säljaren. Tolkningsfrågorna 5 och 6, slutligen, rör vilka omständigheter som ska vara för handen för att en konsument ska ha rätt att häva ett avtal till följd av att varorna inte är avtalsenliga.

33.      Efter några inledande anmärkningar rörande sammanhanget för och syftet med direktivet och artikel 3 i detta ska jag diskutera dessa frågeställningar i tur och ordning.

1.      Inledande anmärkningar

34.      Direktivet är en av de åtgärder som unionslagstiftaren har vidtagit för att garantera en lägsta konsumentskyddsnivå inom Europeiska unionen vid bristande fullgörande av avtal om försäljning av varor. Detta skydd är avsett att uppmuntra och underlätta gränsöverskridande konsumentköp.(5)

35.      Direktivet eftersträvar dock inte bara en hög konsumentskyddsnivå. Texten syftar också till att upprätthålla en viss jämvikt mellan de olika parternas skyldigheter. Å ena sidan fastställer direktivet säljarnas skyldigheter i fråga om icke avtalsenliga konsumentvaror. Å andra sidan fastställer det skyldigheter som konsumenterna måste uppfylla för att inte förlora sina rättigheter.(6)

36.      I detta avseende är direktivets övergripande syfte inte att lägga till något till de avtalsskyldigheter som parterna har kommit överens om, utan att göra det lättare att genomföra de avtalade skyldigheterna. Det är bara om säljaren brister i fullgörandet av avtalet som ytterligare skyldigheter i vissa fall införs som går längre än de skyldigheter som föreskrivs i avtalet.(7)

37.      En viktig punkt är dock att direktivet inte syftar till att försätta konsumenterna i en mer fördelaktig situation än den som följer av köpeavtalet, utan enbart till att återställa den situation som skulle ha förelegat om säljaren hade levererat en avtalsenlig vara från första början. I detta avseende är det viktigt att notera att direktivet tillhandahåller ett minimiskydd. Medlemsstaterna får anta strängare bestämmelser under förutsättning att de garantier som unionslagstiftaren infört inte påverkas.(8)

38.      Slutligen ska det också betonas att direktivet endast reglerar frågor som strikt rör skyddet för konsumenter när de köper varor som inte är avtalsenliga. Frågor rörande avtalets ingående, brister i avtalet, verkan av avtalet eller andra former av bristande fullgörande regleras inte i direktivet utan styrs uteslutande av nationell rätt.(9)

39.      I artikel 3 i direktivet anges särskilt vilka rättigheter konsumenterna har i samband med att de köpt konsumentvaror som inte är avtalsenliga vid leverans. Bestämmelsen återspeglar samma principer som styr direktivet som helhet.

40.      I artikel 3.1 anges följaktligen att säljaren ansvarar mot konsumenten för all bristande avtalsenlighet som föreligger när varan levereras. Om den levererade varan inte är avtalsenlig har säljaren inte på ett korrekt sätt fullgjort den skyldighet som följer av försäljningsavtalet och ska därför ta konsekvenserna av det bristande fullgörandet av avtalet.(10)

41.      I enlighet med artikel 3.2 har konsumenten i en sådan situation rätt att utan kostnad få varan reparerad eller utbytt, att få ett skäligt prisavdrag eller att häva avtalet med avseende på den varan. Det framgår av artikel 3.5 att direktivet främjar upprätthållande av de skyldigheter som följer av försäljningsavtalet. Konsumenten ska ge säljaren en möjlighet att reparera eller byta ut konsumentvarorna i fråga. Det är endast om säljaren underlåter att göra detta som konsumenten har rätt till ett prisavdrag eller att häva avtalet.(11)

42.      I artikel 3.3 anges vissa krav i fråga om återställande av varorna till avtalsenlighet genom reparation eller utbyte. Varorna måste återställas till avtalsenlighet utan kostnad för konsumenten, inom rimlig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten. Såsom domstolen tidigare har anmärkt ger dessa tre krav uttryck för unionslagstiftarens avsikt att säkerställa ett effektivt konsumentskydd.(12)

43.      Samtidigt tar direktivet emellertid även hänsyn till säljarens intressen. För det första föreskrivs en tidsfrist på två år för att reklamera en vara.(13) För det andra kan säljaren vägra att reparera eller byta ut varorna om det är omöjligt eller oproportionellt att återställa varorna till avtalsenlighet.(14)

44.      Såsom domstolen angav i domen i målet Gebr. Weber och Putz, syftar artikel 3 i direktivet till en skälig avvägning mellan konsumentens och säljarens intressen, genom att tillförsäkra konsumenten, i egenskap av svagare avtalspart, ett fullständigt och effektivt skydd mot att säljaren inte fullgör sina skyldigheter enligt avtalet, samtidigt som de ekonomiska överväganden som säljaren gör gällande beaktas.(15)

45.      I likhet med andra unionsrättsakter på konsumentskyddsområdet strävar direktivet efter att återuppta en viss balans mellan konsumenten och säljaren, vilket utgör ett uttryck för parternas avtalsfrihet. Direktivet är emellertid inte avsett att försätta konsumenten i en särskilt fördelaktig ställning.(16)

46.      De frågeställningar som förevarande begäran ger upphov till måste bedömas med hänsyn till detta bakomliggande syfte med direktivet.

2.      Var ska konsumentvarorna hållas tillgängliga för återställande till avtalsenlighet (platsen för avhjälpande eller omleverans)?

47.      Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna 1, 2 och 3 i huvudsak för att få klarhet i vad som utgör uppfyllelseorten för återställandet av varorna till avtalsenlighet (platsen för avhjälpande eller omleverans). Svaret avgör huruvida det räcker att konsumenten håller de aktuella varorna tillgängliga på den plats där de är belägna (vanligtvis konsumentens bostad) eller om konsumenten måste hålla varorna tillgängliga vid säljarens affärsställe.

48.      De parter som har yttrat sig i målet har framfört avvikande meningar rörande denna fråga, som utgör kärnan i förevarande begäran om förhandsavgörande.

49.      Både den franska regeringen och kommission har betonat den höga konsumentskyddsnivå som eftersträvas med direktivet. Medan den franska regeringen har anfört att kriterierna för återställande till avtalsenlighet enligt artikel 3 i direktivet bara kan uppfyllas om det räcker att konsumenten håller de aktuella varorna tillgängliga på den plats där de är belägna, har kommissionen emellertid förordat ett mer nyanserat synsätt som innebär att konsumenten kan vara skyldig att hålla varorna tillgängliga vid säljarens affärsställe, så länge det inte utgör en väsentlig olägenhet för konsumenten.

50.      Den tyska regeringen har anfört att kravet att varorna ska återställas till avtalsenlighet utan kostnad för konsumenten inte utgör tillräckligt stöd för uppfattningen att det alltid är på den plats varorna är belägna som de ska hållas tillgängliga. Denna regering har också gjort gällande att det följer av kravet ”utan väsentlig olägenhet för konsumenten” att oväsentliga olägenheter för konsumenten kan godtas. Eftersom den tid och ansträngning som krävs för att hålla varorna tillgängliga vid säljarens affärsställe kan variera, skulle det bero på de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall var varorna ska hållas tillgängliga för återställande till avtalsenlighet.

51.      Det fastställs inte uttryckligen i artikel 3 var icke avtalsenliga varor ska hållas tillgängliga för reparation eller utbyte. Frågan har inte heller, mig veterligen, avgjorts av domstolen.

52.      Även om det i artikel 3 inte uttryckligt anges var bristfälliga konsumentvaror ska hållas tillgängliga för återställande till avtalsenlighet innehåller denna artikel emellertid vissa krav i detta avseende. Såsom angavs ovan ska icke avtalsenliga konsumentvaror repareras eller bytas ut utan kostnad inom skälig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten.

a)      Kravet att varorna ska återställas till avtalsenlighet utan kostnad

53.      Kravet att varorna utan kostnad ska återställas till avtalsenlighet definieras närmare i artikel 3.4 som fastställer att detta uttryck avser ”nödvändiga kostnader som uppkommer för att få varan återställd till avtalsenlighet, särskilt frakt-, arbets- och materialkostnader”.

54.      Domstolen anmärkte i domen i målet Gebr. Weber och Putz att unionslagstiftaren har menat att ett väsentligt inslag i det konsumentskydd som säkerställs genom direktivet ska utgöras av att säljaren utan kostnad ska återställa en vara till avtalsenlighet. Denna skyldighet avser att skydda konsumenten mot risken att åsamkas kostnader, vilket kan föranleda att konsumenten väljer att inte göra gällande sina rättigheter.(17)

55.      I artikel 3.3 anges dock också att säljaren kan vägra att reparera eller byta ut varan utan kostnad om det är omöjligt eller oproportionellt. En påföljd ska anses oproportionell om den åsamkar säljaren kostnader som är orimliga.(18)

56.      I detta avseende tar direktivet inte bara hänsyn till konsumentskyddet, utan även till ekonomiska överväganden avseende säljaren. Om säljaren skulle vara tvungen att täcka oproportionella kostnader för att reparera eller byta ut icke avtalsenliga varor skulle detta i slutänden medföra att säljaren höjer sina priser. De kostnader som säljaren ådrar sig skulle därmed överföras på konsumenterna som kollektiv.

57.      Det är emellertid inte klart huruvida kravet om ”utan kostnad” innebär att konsumenten endast har rätt till ersättning för eventuella kostnader som uppkommer i samband med varornas återställande till avtalsenlighet eller om konsumenten också har rätt att utkräva denna påföljd utan att själv behöva bidra på något sätt (ekonomiskt eller annat).

58.      Enligt min uppfattning måste svaret på denna fråga sökas i de två andra krav som anges i artikel 3 i direktivet.

b)      Kravet att varorna ska återställas till avtalsenlighet inom rimlig tid

59.      I artikel 3.3 tredje stycket anges vidare att alla reparationer och utbyten ska fullgöras inom rimlig tid. Detta krav är kopplat till unionslagstiftarens mål att eventuella skiljaktigheter mellan konsumenten och säljaren ska uppgöras i godo utan onödigt dröjsmål.(19)

60.      Att hålla varorna tillgängliga vid säljarens affärsställe skulle i vissa fall kunna säkerställa att reparationen eller utbytet sker snabbt. Under sådana förhållanden kan det ta lång tid innan säljaren kan ordna med inspektion vid den plats där varorna är belägna eller ombesörja transport till säljarens affärsställe, särskilt om säljarens affärsställe finns i ett annat land.

61.      Emellertid kanske det är lättare och mindre kostsamt för säljaren att inspektera varorna där de är belägna eller ombesörja transport av dem om säljaren redan har ett transportnätverk där varorna är belägna som kan tillämpas för transporten.

62.      Följaktligen framgår det att om man bara bedömer frågan utifrån ett effektivitetsperspektiv kommer platsen där varorna ska hållas tillgängliga för återställande till avtalsenlighet bero på omständigheterna i varje enskilt fall.

c)      Kravet att varorna ska återställas till avtalsenlighet utan väsentlig olägenhet för konsumenten

63.      Det tredje kravet i artikel 3.3 är att varorna ska återställas till avtalsenlighet utan väsentlig olägenhet för konsumenten. Vid avgörandet av vad som utgör en väsentlig olägenhet ska hänsyn tas till varans art och det ändamål för vilken konsumenten behövde varan.(20)

64.      Detta innebär att platsen där varorna ska hållas tillgängliga för återställande till avtalsenlighet (platsen för avhjälpande eller omleverans) inte kan fastställas på ett sätt som skulle medföra en väsentlig olägenhet för konsumenten. E contrario kan man dra slutsatsen att konsumenten emellertid måste godta obetydliga eller mindre olägenheter i samband med att varor repareras eller byts ut. I enlighet med ordalydelsen i artikel 3.3 tredje stycket ska varans art och det ändamål för vilket konsumenten behövde varan beaktas när man bedömer huruvida något utgör en väsentlig olägenhet för konsumenten.

65.      I domen i målet Gebr. Weber och Putz angav domstolen att med hänsyn till den höga konsumentskyddsnivå som eftersträvas med direktivet kan uttrycket ”utan väsentlig olägenhet för konsumenten”(21) inte tolkas restriktivt.

66.      Vid första påseendet kan detta uttalande i viss mån verka motsägelsefullt. Genom att ange att olägenheten ska vara väsentlig verkar unionslagstiftaren ha avsett att föreskriva en relativt hög gräns för den typ av olägenhet som konsumenten kan behöva tolerera. Om uttrycket tolkas extensivt skulle gränsen emellertid sänkas.

67.      Enligt min uppfattning måste man vid tolkningen av detta uttryck göra en avvägning mellan konsumentskyddsintresset och intresset att inte frånta det kriterium som unionslagstiftaren har infört sin verkan. Jag anser därför att detta begrepp, även mot bakgrund av domstolens obiter dictum i målet Gebr. Weber och Putz, inte kan leda till en tolkning som uteslutande gynnar konsumentens intressen. Detta är särskilt fallet med hänsyn till direktivets syfte att uppnå en rättvis avvägning mellan, å ena sidan, konsumentens intressen och, å andra sidan, ekonomiska överväganden avseende säljaren.

68.      Enligt min uppfattning följer det därför att det föreligger en väsentlig olägenhet för konsumenten om bördan är av sådant slag att den kan föranleda att konsumenten väljer att inte göra gällande sina rättigheter.(22) I likhet med annan unionsrättslig konsumentlagstiftning kan denna bedömning emellertid inte göras på grundval av vad som kan föranleda att en enskild konsument väljer att inte göra gällande sina rättigheter. Istället ska en objektiv standard för vilken slags börda som skulle föranleda att en konsument väljer att inte göra gällande sina rättigheter användas som utgångspunkt för bedömningen.(23)

69.      För att säkerställa att reparationen eller utbytet sker snabbt kanske en genomsnittlig konsument skulle vara villig att ombesörja transporten av varorna i fråga till säljarens affärsställe eller att hålla dem tillgängliga vid en närliggande bensinmack. Detta skulle dock i allmänhet bero på vilka slags varor det rör sig om. Om varorna i fråga är relativt små och med lätthet kan skickas med vanlig post är det rimligt att anta att det inte skulle medföra en väsentlig olägenhet för konsumenten att hålla varorna tillgängliga vid säljarens affärsställe. Däremot, om varorna är otympliga eller av någon annan anledning kräver specialhantering kanske konsumenten skulle vara mindre benägen att ombesörja transporten själv.

70.      Platsen där varorna ska hållas tillgängliga för att kraven i artikel 3.3 ska vara uppfyllda förefaller därför vara beroende av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.

71.      Dessa överväganden är i varje fall tillämpliga i fråga om varor som har sålts på distans. I de fall där konsumenten köpte varorna vid säljarens affärsställe och varorna inte heller kräver särskild installation kan det, enligt min uppfattning, förutsättas att det inte skulle medföra en väsentlig olägenhet för konsumenten att hålla varorna tillgängliga vid säljarens affärsställe.

d)      Ytterligare anmärkningar

72.      Det kan invändas att det inte innebär någon större rättssäkerhet att fastställa platsen där varorna ska hållas tillgängliga för reparation eller utbyte utifrån en bedömning av omständigheterna i fallet. Det kan finnas tillfällen när det inte är uppenbart, från början, var varorna ska hållas tillgängliga för återställande till avtalsenlighet.

73.      Det är dock möjligt att öka rättssäkerheten genom åtgärder från säljarnas eller medlemsstaternas sida.

74.      För det första kan säljarna, i syfte att skapa kundnöjdhet och snabbt lösa eventuella frågor om avtalsenlighet i godo, vilja erbjuda vissa tjänster efter försäljningen (såsom inspektion av bristfälliga hushållsvaror på plats hos kunden eller tillhandahållande av adresslappar för återsändning). Faktum är att detta redan sker i vissa länder.

75.      För det andra kan medlemsstaterna, eftersom direktivet är en åtgärd för minimiharmonisering och ger medlemsstaterna visst utrymme för skönsmässig bedömning, reglera platsen där varor ska hållas tillgängliga för återställande till avtalsenlighet i sina nationella bestämmelser, förutsatt att kraven i artikel 3.3 beaktas. Dessutom kan medlemsstaterna i enlighet med artikel 8.2 i direktivet alltid anta eller upprätthålla strängare bestämmelser för att säkerställa ett högt konsumentskydd. Således kan medlemsstaterna, i syfte att uppnå större rättssäkerhet, anta särskilda regler för vissa slags varor.

76.      Sammanfattningsvis avseende tolkningsfrågorna 1–3 föreslår jag att domstolen ska besvara dem på följande sätt. Artikel 3.3 tredje stycket i direktivet ska tolkas så, att platsen där en konsument ska hålla varor som förvärvats enligt ett distansavtal tillgängliga för ett företag så att detta kan reparera eller byta ut dem ska fastställas av den nationella domstolen med hänsyn till alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet. I detta avseende ska platsen där varorna ska hållas tillgängliga vara av en art som säkerställer att reparation eller utbyte kan ske utan kostnad, inom rimlig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten, under beaktande av varans art och det ändamål för vilket konsumenten behövde varan.

77.      Om den hänskjutande domstolen i detta särskilda fall skulle finna att konsumenten ska hålla de aktuella varorna tillgängliga vid säljarens affärsställe, ska frågan huruvida konsumenten har rätt till ett förskott för de transportkostnader som kan uppkomma diskuteras härnedan.

3.      Innebär kravet att ”reparera utan kostnad” att kunden har rätt till ett förskott för transportkostnader?

78.      Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 4 för att få klarhet i huruvida det följer av kravet att ”reparera utan kostnad” att säljaren ska betala ett förskott för de eventuella transportkostnader som kunden kan ådra sig för att hålla varorna tillgängliga för säljaren.

79.      Uttrycket ”utan kostnad” har definierats i artikel 3.4 i direktivet såsom ”nödvändiga kostnader som uppkommer för att få varan återställd till avtalsenlighet, särskilt frakt-, arbets- och materialkostnader”. Såsom domstolen redan har påpekat i domen i målet Quelle innebär det faktum att gemenskapslagstiftaren har valt att använda adverbet ”särskilt” att uppräkningen är vägledande och inte uttömmande.(24)

80.      Det framgår av artikel 3.4 att konsumenten i alla händelser inte bär något ansvar för de kostnader som uppkommer för att skicka tillbaka varor som inte är avtalsenliga till säljaren. Såsom antyddes i punkt 57 framgår det emellertid inte lika tydligt av denna artikel huruvida kravet ”utan kostnad” endast innebär en rätt för konsumenten att få de eventuella kostnader som denne ådrar sig för att återställa varorna till avtalsenlighet ersatta eller om denne inte ska behöva bidra ekonomiskt på något som helst sätt, ens tillfälligt, under detta förfarande.

81.      Det verkar framgå av domen i målet Gebr. Weber och Putz att domstolen underförstått har godtagit den senare tolkningen.(25) I nämnda mål angav domstolen också att det följer av såväl ordalydelsen i direktivet som de relevanta förarbetena till detsamma att unionslagstiftaren har menat att ett väsentligt inslag i det konsumentskydd som säkerställs genom direktivet ska utgöras av att säljaren utan kostnad ska återställa en vara till avtalsenlighet. Denna skyldighet för säljaren att utan kostnad återställa en vara till avtalsenlighet avser att skydda konsumenten mot risken att åsamkas kostnader, vilket kan föranleda att konsumenten väljer att inte göra gällande sina rättigheter.(26)

82.      Utifrån detta skulle slutsatsen kunna dras att konsumenten alltid ska erhålla ett förskott för transportkostnaderna.

83.      Direktivet är dock inte bara avsett att garantera konsumentskyddet. Det är också avsett att skapa en jämvikt mellan konsumentens intressen och ekonomiska överväganden avseende säljaren. Dessutom strävar direktivet efter att främja en snabb lösning av eventuella frågor rörande avtalsenlighet.

84.      Om säljaren skulle behöva betala ett förskott för transportkostnader skulle detta med nödvändighet öka den tid som krävs för att återställa varorna till avtalsenlighet. Dessutom skulle ett krav att säljaren ska betala ett förskott för transportkostnader kunna innebära en oproportionell börda för säljaren. Detta är särskilt fallet om det efter inspektion skulle visa sig att varorna i fråga inte alls var bristfälliga.

85.      Jag anser därför att det är förenligt med direktivets bakomliggande syfte att konsumenten ska lägga ut kostanden för transportkostnaden för att varorna ska inspekteras eller återställas till avtalsenlighet vid säljarens affärsställe. I enlighet med domstolens praxis får transportkostnaderna emellertid inte vara så höga att de uppgår till en ekonomisk börda som skulle föranleda att konsumenten väljer att inte göra gällande sina rättigheter.

86.      Frågan huruvida denna gräns har uppnåtts eller inte måste, enligt min uppfattning, avgöras på grundval av samtliga omständigheter i varje enskilt fall, med beaktande av faktorer såsom nivån på transportkostnaderna, godsets värde samt vilka påföljder konsumenten kan utkräva om säljaren inte skulle ersätta de utlagda kostnaderna.

87.      Jag föreslår därför att domstolen besvarar tolkningsfråga 4 så, att artikel 3.3 i direktivet, jämförd med artikel 3.4 i detta, inte utgör hinder för att konsumenten måste lägga ut kostnaderna för transporten till och/eller från säljaren, så länge dessa inte uppgår till en ekonomisk börda som skulle föranleda att konsumenten väljer att inte göra gällande sina rättigheter.

4.      När har konsumenten rätt att häva avtalet?

88.      Tolkningsfrågorna 5 och 6 rör vilka omständigheter som ska vara för handen för att en konsument ska ha rätt att häva ett avtal till följd av att varorna inte är avtalsenliga. Närmare bestämt är frågan huruvida en konsument som har meddelat säljaren att varorna inte är avtalsenliga, men inte har hållit dem tillgängliga vid säljarens affärsställe eller erbjudit sig att hålla dem tillgängliga där, kan häva avtalet enligt artikel 3.5 i direktivet.

89.      Enligt artikel 3.5 i direktivet har konsumenten rätt till ett prisavdrag eller att häva avtalet, för det första, om konsumenten varken har rätt att få varan reparerad eller utbytt, för det andra, om säljaren inte har vidtagit rättelse inom rimlig tid eller, för det tredje, om säljaren inte har vidtagit rättelse utan väsentlig olägenhet för konsumenten. Denna rätt att häva avtalet gäller inte situationer där bristen på avtalsenlighet är ringa.(27)

90.      I artikel 3 föreskrivs således en tydlig ordning med påföljder som konsumenten kan utkräva om varorna inte är avtalsenliga. I denna ordning utgör hävning av avtalet den sista utvägen. Direktivet främjar helt klart fullgörande av avtalet, i båda parters intresse.(28)

91.      Detta är anledningen till att möjligheten att häva avtalet, enligt min uppfattning, ska tolkas restriktivt.

92.      Eftersom direktivet syftar till att upprätthålla en viss jämvikt mellan de inblandade parternas skyldigheter,(29) innehåller artikel 3 i direktivet skyldigheter såväl för konsumenten som säljaren när varorna inte är avtalsenliga.

93.      Konsumenten måste ge säljaren en möjlighet att återställa varorna till avtalsenlighet. Detta kräver att konsumenten vidtar vissa åtgärder. Till att börja med måste konsumenten ha underrättat säljaren om den bristande avtalsenligheten och angett vilken påföljd enligt artikel 3.3 (reparation eller utbyte) denne vill göra gällande. Dessutom måste konsumenten hålla de icke avtalsenliga varorna tillgängliga för säljaren.

94.      Säljaren å sin sida ska fullgöra alla reparationer och utbyten inom rimlig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten. Säljaren har endast rätt att vägra att göra detta om det är omöjligt eller oproportionellt.(30)

95.      Konsumenten har endast rätt att kräva ett prisavdrag eller häva avtalet om säljaren underlåter att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3. Såsom angavs ovan tillåts hävning över huvud taget inte om bristen på avtalsenlighet endast är ringa.

96.      I förevarande mål har den hänskjutande domstolen till uppgift att fastställa huruvida konsumenten har fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 3 och därför kan häva avtalet, när det inte är klart vid vilken plats varorna ska hållas tillgängliga för återställande till avtalsenlighet.

97.      Samtliga omständigheter om kontakterna mellan konsumenten och säljaren framgår inte av beslutet om hänskjutande från Amtsgericht Norderstedt (distriktsdomstolen i Norderstedt). Parterna verkar dock inte ha diskuterat var varorna ska hållas tillgängliga för återställande till avtalsenlighet. Det framgår av handlingarna i målet att konsumenten endast begärde att varorna skulle återställas till avtalsenlighet vid dennes bostad. Det var dock inte förrän under förfarandet vid den nationella domstolen som säljaren första gången gjorde gällande att varorna skulle ha hållits tillgängliga vid dennes affärsställe.

98.      Enligt min uppfattning har konsumenten därför fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 3. Såsom domstolen anmärkte i domen i målet Faber, kan den skyldighet som konsumenten har ålagts inte innebära något mer än att upplysa säljaren om att bristande avtalsenlighet föreligger. Med hänsyn till att köparen befinner sig i ett underläge i förhållande till säljaren vad beträffar information om varans egenskaper och det skick i vilket den har sålts, kan konsumenten inte heller vara tvungen att ange den exakta orsaken till den bristande avtalsenligheten.(31)

99.      På grundval av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat verkar säljaren däremot inte under dessa omständigheter ha fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 3. Skyldigheten att fullgöra påföljden inom rimlig tid innebär enligt min uppfattning att alla nödvändiga åtgärder som krävs för att fullgöra påföljden också ska ha vidtagits inom rimlig tid, förutsatt att konsumenten tydligt har underrättat säljaren om den bristande avtalsenligheten, varvid underrättelsen ska innehålla vissa uppgifter avseende den aktuella varans karaktär, köpeavtalets innehåll och hur den påstådda bristande avtalsenligheten konkret visar sig.(32)

100. Under sådana förhållanden, i en situation där säljaren gentemot konsumenten endast hävdar att varorna i fråga är avtalsenliga och inte vidtar några åtgärder för att åtminstone inspektera varorna, måste säljarens agerande jämställas med handlingsunderlåtelse och kan inte anses uppfylla kriterierna i artikel 3 i direktivet. Det måste åtminstone kunna krävas att säljaren ska underrätta konsumenten, inom rimlig tid, om var denne ska hålla varorna tillgängliga för återställande till avtalsenlighet. Eftersom säljaren handlar inom ramen för sin yrkesverksamhet är det mer troligt att denne känner till var varorna ska hållas tillgängliga för återställande till avtalsenlighet.

101. I målet vid den hänskjutande domstolen måste således den tid inom vilken varorna ska ha återställts till avtalsenlighet anses ha inletts.

102. En avgörande förutsättning för att kunna utöva rättigheterna i artikel 3 i direktivet är emellertid att varorna inte var avtalsenliga vid leveranstidpunkten. Eftersom konsumentvaror enligt direktivet ska presumeras vara avtalsenliga,(33) är det fortfarande nödvändigt att styrka att varorna faktiskt inte är avtalsenliga för att konsumenten ska kunna häva avtalet.(34)

103. Tolkningsfrågorna 5 och 6 ska därför besvaras så, att konsumenten har rätt att häva ett avtal om köp av konsumentvaror när säljaren inte har vidtagit några åtgärder, däribland att tillhandahålla information om var varorna ska hållas tillgängliga för återställande till avtalsenlighet, genom någon av de påföljder som anges i artikel 3.3 i direktivet, förutsatt att bristen på avtalsenlighet inte är ringa eller inte har styrkts.

IV.    Förslag till avgörande

104. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Amtsgericht Norderstedt (distriktsdomstolen i Norderstedt, Tyskland) på följande sätt:

Artikel 3.3 tredje stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier ska tolkas så, att platsen där en konsument ska hålla varor som förvärvats enligt ett distansavtal tillgängliga för ett företag så att detta kan reparera eller byta ut dem ska fastställas av den nationella domstolen med hänsyn till alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet. I detta avseende ska platsen där varorna ska hållas tillgängliga vara av en art som säkerställer att reparation eller utbyte kan ske utan kostnad, inom rimlig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten, under beaktande av varans art och det ändamål för vilket konsumenten behövde varan.

Artikel 3.3 första stycket i direktiv 1999/44, jämförd med artikel 3.4 i detta, utgör inte hinder för att konsumenten måste lägga ut kostnaderna för transporten till och/eller från säljaren, så länge dessa inte uppgår till en ekonomisk börda som skulle föranleda att konsumenten väljer att inte göra gällande sina rättigheter.

Artikel 3.3 tredje stycket i direktiv 1999/44, jämförd med artikel 3.5 andra strecksatsen, ska tolkas så, att en konsument som har meddelat säljaren om fel har rätt att häva avtalet när säljaren inte har vidtagit några åtgärder, däribland att tillhandahålla information om var varorna ska hållas tillgängliga för återställande till avtalsenlighet, genom någon av de påföljder som anges i artikel 3.3 i direktiv 1999/44, förutsatt att bristen på avtalsenlighet inte är ringa eller inte har styrkts.


1      Originalspråk: engelska.


2      Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 maj 1999 (EGT L 171, 1999, s. 12).


3      Se dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 35 och där angiven rättspraxis.


4      Se dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 36 och där angiven rättspraxis.


5      Se skäl 2 i direktivet samt förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror (KOM(95) 520 slutlig), s. 1 och följande sidor.


6      Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror, s. 7


7      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkterna 57–60.


8      Se artikel 8.2 i direktivet samt dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 60 och där angiven rättspraxis.


9      Se artikel 8.1 i direktivet och förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror, s. 6.


10      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2008, Quelle, C‑404/06, EU:C:2008:231, punkt 41.


11      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 72.


12      Se dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 52 och där angiven rättspraxis.


13      Se artikel 5.1 i direktivet.


14      Se artikel 3.3 andra stycket i direktivet.


15      Dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 75.


16      Jämför mitt förslag till avgörande i målet Kásler och Káslerné Rábai, C‑26/13, EU:C:2014:85, punkterna 27–29 och 105.


17      Se dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 46 och där angiven rättspraxis.


18      Se artikel 3.3 andra stycket i direktivet och, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2008, Quelle, C‑404/06, EU:C:2008:231, punkt 42. Se även dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 58.


19      Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror, s. 14 och 15.


20      Se artikel 3.3 tredje stycket i direktivet.


21      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 53.


22      Jämför dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 46.


23      Se exempelvis, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Dyson, C‑632/16, EU:C:2018:599, punkt 56 (om oskäliga affärsmetoder), och dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl., C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 47 (om oskäliga avtalsvillkor).


24      Se dom av den 17 april 2008, Quelle, C‑404/06, EU:C:2008:231, punkt 31.


25      Se dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 61.


26      Se dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 46 och där angiven rättspraxis.


27      Se artikel 3.6 i direktivet.


28      Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 72.


29      Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror, s. 7.


30      Se artikel 3.3 i direktivet.


31      Se, för ett liknande resonemang, artikel 5.2 i direktivet, jämförd med skäl 19 i detta. Se, även, dom av den 4 juni 2015, Faber, C‑497/13, EU:C:2015:357, punkterna 62 och 63.


32      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2015, Faber, C‑497/13, EU:C:2015:357, punkt 63.


33      Se artikel 2.2 i direktivet.


34      Se dom av den 4 juni 2015, Faber, C‑497/13, EU:C:2015:357, punkt 52.