Language of document : ECLI:EU:C:2019:44

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MACIEJ SZPUNAR

föredraget den 22 januari 2019(1)

Mål C694/17

Pillar Securitisation Sàrl

mot

Hildur Arnadottir

(begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation (Högsta domstolen, Luxemburg))

”Begäran om förhandsavgörande – Domstols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område – Lugano II-konventionen – Direktiv 2008/48/EG – Kreditavtal – Begreppen ’konsument’ och ’ändamål utanför affärs- eller yrkesverksamhet’”






I.      Inledning

1.        Den aktuella begäran om förhandsavgörande rör förhållandet mellan definitionerna av begreppet ”konsument” i två olika rättsakter som båda träffas av EU-domstolens tolkningsbehörighet.

2.        Närmare bestämt har Cour de cassation (Högsta domstolen, Luxemburg) i det aktuella målet ställt en fråga till EU-domstolen om huruvida en person som har ingått ett låneavtal vilket i kraft av artikel 2.2 c i direktiv 2008/48/EG(2) inte träffas av det direktivet, på grund av att det sammanlagda beloppet för den kredit som har beviljats genom det berörda avtalet överstiger 75 000 euro, automatiskt inte ska anses vara konsument i den mening som avses i artikel 15 i konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.(3)

3.        Vad den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i genom denna fråga är i själva verket huruvida ett begrepp som slås fast i direktiv 2008/48, genom vilket det görs en harmonisering av vissa materiella regler för konsumentkreditavtal, utövar en avgörande påverkan på tolkningen av en behörighetsregel som lagstiftaren har fastställt i syfte att skydda konsumenter i gränsöverskridande tvister med näringsidkare. Det aktuella målet ger därför EU-domstolen möjlighet att utveckla sin praxis från senare tid – utkristalliserad i domarna Vapenik(4) och Kainz(5) – rörande strävan efter konsekvens mellan begrepp som tillhör den internationella privaträtten inom ramen för unionens rättsordning.

II.    Tillämpliga bestämmelser

A.      Lugano II-konventionen

4.        Artikel 15 i Lugano II-konventionen återfinns i avsnitt 4 ”Behörighet vid konsumenttvister” i avdelning II ”Domstols behörighet”. Punkt 1 i den artikeln har följande lydelse:

”Om talan avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför dennes affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörigheten, om inte annat följer av föreskrifterna i artikel 4 och artikel 5.5, bestämmelserna i detta avsnitt

a)      om avtalet gäller köp av varor där betalningen skall erläggas i särskilda poster, eller

b)      om avtalet gäller lån som skall återbetalas i särskilda poster eller någon annan form av kredit om lånet eller krediten var avsedd att finansiera köp av varor, eller

c)      i övriga fall, om avtalet har ingåtts med en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den konventionsstat där konsumenten har hemvist eller, på något sätt, riktar sådan verksamhet till den staten eller flera stater, däribland den staten, och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.”

5.        I artikel 16.2 i Lugano II-konventionen föreskrivs följande:

”Talan mot en konsument får av den andra avtalsparten väckas endast vid domstolarna i den konventionsstat där konsumenten har hemvist.”

6.        Enligt artikel 23 i Lugano II-konventionen får parterna genom avtal ange att en domstol eller domstolarna i en konventionsstat ska ha behörighet att avgöra redan uppkomna eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande. När det gäller konsumentavtal, vilka avses i avsnitt 4 i nämnda konvention, stadgas emellertid följande i artikel 17 i konventionen:

”Avvikelser från bestämmelserna i detta avsnitt i ett avtal om domstols behörighet gäller endast om avtalet

1.      har ingåtts efter tvistens uppkomst, eller

2.      ger konsumenten rätt att väcka talan vid andra domstolar än dem som anges i detta avsnitt, eller

3.      har ingåtts av en konsument och dennes avtalspart, vilka vid avtalets ingående hade hemvist eller sin vanliga vistelseort i samma konventionsstat, och avtalet ger domstolarna i den staten behörighet, såvida inte ett sådant avtal strider mot lagen i den staten.”

B.      Direktiv 2008/48

7.        Skäl 10 i direktiv 2008/48 har följande lydelse:

”Definitionerna i detta direktiv bestämmer harmoniseringens räckvidd. Medlemsstaternas skyldighet att genomföra bestämmelserna i detta direktiv bör därför begränsas till direktivets tillämpningsområde som det fastställs genom dessa definitioner. Detta direktiv bör emellertid inte påverka medlemsstaternas tillämpning, i överensstämmelse med gemenskapsrätten, av bestämmelser i direktivet på områden som inte omfattas av dess tillämpningsområde. En medlemsstat kan således behålla eller införa nationell lagstiftning som motsvarar bestämmelserna i detta direktiv eller vissa av dess bestämmelser för kreditavtal som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde, t.ex. för kreditavtal som gäller belopp som understiger 200 EUR eller överstiger 75 000 EUR. …”

8.        I artikel 2 ”Tillämpningsområde” i direktiv 2008/48 föreskrivs följande:

”1.      Detta direktiv ska gälla kreditavtal.

2.      Detta direktiv ska inte gälla följande:

c)      Kreditavtal som avser ett sammanlagt kreditbelopp på under 200 EUR eller över 75 000 EUR.

…”

9.        I artikel 3 a i direktiv 2008/48 definieras konsument som ”en fysisk person som i de transaktioner som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som ligger utanför hans närings- eller yrkesverksamhet”.

III. Bakgrunden till målet vid den nationella domstolen

10.      Motparten i det nationella målet, Hildur Arnadottir, som har hemvist i Island, tecknade i mars 2005 ett lån till ett belopp motsvarande mer än en miljon euro hos bolaget Kaupthing Bank Luxembourg. Syftet med lånet var att Hildur Arnadottir skulle kunna förvärva aktier i det isländska bolaget Bakkavör Group hf, i vars ledning hon ingick. Lånet skulle återbetalas genom en enda betalning senast den 1 mars 2010.

11.      Säkerhet för betalningen av krediten ställdes i form av ett borgensåtagande av Bakkavör Group som undertecknades av Hildur Arnadottir och en annan person med ledande ställning i nämnda bolag.

12.      Sedermera delades Kaupthing Bank Luxembourg upp i två olika enheter. Den ena av dem, klaganden i det nationella målet, bolaget Pillar Securitisation Sàrl (nedan kallat Pillar Securitisation), väckte talan i luxemburgsk domstol om återbetalning av det lån som Hildur Arnadottir hade tecknat. Därvid åberopade Pillar Securitisation en bestämmelse i låneavtalet där luxemburgska domstolar utpekades som behöriga.

13.      Domstolen i första instans, Tribunal d’arrondissement de Luxembourg (Distriktsdomstolen i Luxemburg, Luxemburg), förklarade sig sakna behörighet att pröva talan på grund av att Hildur Arnadottir var att betrakta som konsument i den mening som avses i artikel 15 i Lugano II-konventionen. Av det skälet såg sig nämnda domstol föranlåten att bortse från den forumklausul som utpekade domstolarna i Luxemburg som behöriga, eftersom den inte var förenlig med undantagsbestämmelserna i artikel 17 i Lugano II-konventionen.

14.      Domstolen i andra instans, Cour d’appel (Appellationsdomstolen, Luxemburg), bekräftade att de luxemburgska domstolarna saknade behörighet att pröva talan.

15.      Pillar Securitisation överklagade då till Cour de cassation (Högsta domstolen, Luxemburg) och åberopade därvid tre olika grunder.

16.      Av begäran om förhandsavgörande framgår dels att den hänskjutande domstolen anser att talan inte kan bifallas såvitt avser den första grunden, dels att nämnda domstol ännu inte har gjort någon slutgiltig bedömning såvitt avser den andra och den tredje grunden.

17.      Inom ramen för den andra grunden, som avser åsidosättande av artikel 15 i Lugano II-konventionen, har Pillar Securitisation kritiserat den bedömning som Cour d’appel (Appellationsdomstolen, Luxemburg) gjorde med innebörden att det var för ändamål utanför sin affärs- eller yrkesverksamhet som Hildur Arnadottir gjorde den investering som hon kunde genomföra tack vare låneavtalet.

18.      Inom ramen för den tredje grunden, som avser åsidosättande av samma bestämmelse, har Pillar Securitisation kritiserat Cour d’appel (Appellationsdomstolen, Luxemburg) för underlåtenhet att beakta att det låneavtal som Hildur Arnadottir ingått inte träffas av artikel 2008/48, vars tillämpningsområde inte omfattar låneavtal som avser ett sammanlagt belopp på över 75 000 euro. Av detta följer enligt Pillar Securitisation att även om begreppet ”konsument” i den mening som avses i artikel 15 i Lugano II-konventionen är ett självständigt begrepp, kan ett låneavtal som avser ett sammanlagt belopp på över 75 000 euro inte anses utgöra ett konsumentavtal vid tillämpning av den bestämmelsen.

19.      Med anledning av dessa båda grunder för talan önskar Cour de cassation (Högsta domstolen, Luxemburg) få klarhet i huruvida tillämpningsområdet för direktiv 2008/48 påverkar definitionen av begreppet ”konsument” i den mening som avses i artikel 15 i Lugano II-konventionen.

IV.    Tolkningsfrågan och förfarandet vid domstolen

20.      Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen, Luxemburg) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Kan en person betraktas som ’konsument’, i den mening som avses i artikel 15 i [Lugano II-konventionen], inom ramen för ett kreditavtal som med hänsyn till det sammanlagda kreditbeloppet inte omfattas av tillämpningsområdet för … direktiv [2008/48], när det inte finns någon nationell bestämmelse som föreskriver att direktivets bestämmelser ska tillämpas på områden som inte omfattas av dess tillämpningsområde, på grund av att avtalet har ingåtts för ett ändamål som kan anses ligga utanför den berörda personens affärs- och yrkesverksamhet?”

21.      Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 11 december 2017.

22.      Skriftliga yttranden har ingetts till domstolen av parterna i det nationella målet, av den luxemburgska, den portugisiska och den schweiziska regeringen och av Europeiska kommissionen.

V.      Bedömning

A.      Inledande anmärkning

23.      Den hänskjutande domstolen har ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida en person som för privata ändamål har ingått ett kreditavtal vilket på grund av sitt totalbelopp inte träffas av direktiv 2008/48 kan betraktas som konsument i den mening som avses i artikel 15 i Lugano II-konventionen, trots att det saknas en nationell bestämmelse enligt vilken bestämmelserna i nämnda direktiv ska tillämpas på områden som inte omfattas av dess tillämpningsområde.

24.      I begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen angett att bakgrunden till dess beslut att ställa en fråga till EU-domstolen om tolkningen av artikel 15 i Lugano II-konventionen står att finna i den andra och den tredje av de grunder som Pillar Securitisation har anfört till stöd för sitt överklagande. Den andra grunden rör emellertid inte konsekvensen mellan den konventionen och direktiv 2008/48. Vad Pillar Securitisation förefaller ha ifrågasatt inom ramen för den grunden är i själva verket att Hildur Arnadottir skulle ha handlat för privata ändamål när hon ingick det berörda avtalet.

25.      I linje med detta har kommissionen, i sitt skriftliga yttrande, uttryckt skepsis till denna bedömning från den hänskjutande domstolens sida. Den luxemburgska regeringen har inte ifrågasatt den berörda kvalificeringen av de faktiska omständigheterna utan har inskränkt sig till att på en abstrakt nivå lämna vissa synpunkter på arten av och syftet med konsumentavtal.

26.      Jag anser emellertid att såväl den andra grunden för överklagandet som kommissionens överväganden avser den premiss som den hänskjutande domstolen har utgått från. Härvidlag ska det noteras att EU-domstolen inte har fått någon fråga om huruvida det vid sidan av det sammanlagda kreditbeloppet finns någon annan omständighet i det nationella målet som talar för att Hildur Arnadottir inte bör betraktas som konsument.

27.      I alla händelser innehåller begäran om förhandsavgörande inte de upplysningar som skulle behövas för en fördjupad prövning ex officio av denna fråga. Alla upplysningar som EU-domstolen förfogar över härrör från Pillar Securitisation, som har bestritt att de luxemburgska domstolarna skulle sakna behörighet att pröva dess talan. Oaktat de tvivel som man skulle kunna hysa i detta avseende, kommer jag därför – mot bakgrund av behörighetsfördelningen mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna – inte att pröva frågan huruvida Hildur Arnadottir handlade för privata ändamål när hon ingick kreditavtalet. Följaktligen kommer jag i detta förslag till avgörande att inskränka mig till att granska den rättsliga problematik som avspeglas i tolkningsfrågan såsom den hänskjutande domstolen har formulerat denna.

B.      Parternas ståndpunkter

28.      Pillar Securitisation är ensamt om att anse att artikel 15 i Lugano II-konventionen utgör hinder för att en låntagare som har ingått ett kreditavtal vilket på grund av sitt belopp inte träffas av direktiv 2008/48 ska betraktas som konsument. Till stöd för denna ståndpunkt har Pillar Securitisation till att börja med hänvisat till den förklarande rapporten till Lugano II-konventionen, som utarbetades av professor Fausto Pocar,(6) och gjort gällande att artikel 15 i nämnda konvention ska tolkas mot bakgrund av unionslagstiftningen och i synnerhet direktiv 2008/48.(7) Vidare anser Pillar Securitisation att tanken bakom att lagstiftaren lät kreditavtal till ett belopp överstigande 75 000 euro falla utanför det direktivets tillämpningsområde var att personer som ingår kreditavtal till högre belopp än så inte behöver något särskilt skydd. Enligt Pillar Securitisation bör behörighetsregler som artikel 15 i Lugano II-konventionen inte utsträckas till att omfatta personer som det inte är motiverat att ge särskilt skydd.

29.      Enligt Hildur Arnadottir, den portugisiska och den schweiziska regeringen och kommissionen är däremot tolkningen av artikel 15 i Lugano II-konventionen inte beroende av direktiv 2008/48. De anser i allt väsentligt att begreppet ”konsument” i nämnda bestämmelse ska ges en självständig tolkning och således tolkas oberoende av de gränser i fråga om sammanlagt kreditbelopp som anges i artikel 2.2 c i direktiv 2008/48.

C.      Rättslig bedömning

30.      I tolkningsfrågan såsom denna har formulerats av den hänskjutande domstolen hänvisas till begreppet ”konsument” i den mening som avses i Lugano II-konventionen respektive direktiv 2008/48. Det egentliga rättsliga problemet i det aktuella målet rör emellertid inte direkt de definitioner av begreppet ”konsument” som återfinns i Lugano II-konventionen och i direktiv 2008/48, utan i stället begreppen ”avtal” och ”transaktioner” i artikel 15 i konventionen och artikel 3 i direktivet.

31.      Kärnan i definitionen av begreppet ”konsument” i dessa båda rättsakter är nämligen i stort sett densamma.

32.      Enligt artikel 3 a i direktiv 2008/48 avses med konsument en fysisk person som i de transaktioner som omfattas av det direktivet handlar ”för ändamål som ligger utanför hans närings- eller yrkesverksamhet”.

33.      På liknande sätt är en konsument enligt artikel 15 i Lugano II-konventionen en person som har ingått ett avtal ”för ändamål som kan anses ligga utanför dennes affärsverksamhet eller yrkesverksamhet”.

34.      Den huvudsakliga skillnaden mellan den ovannämnda bestämmelsen i direktiv 2008/48 och den i Lugano II-konventionen rör således – åtminstone inom ramen för det aktuella målet – den omständigheten att konsumenten uppträder inom ramen för ett ”avtal som har ingåtts av [honom eller henne]” respektive inom ramen för ”transaktioner som omfattas av [direktiv 2008/48]”.

35.      Begreppet ”transaktion” definieras inte i direktiv 2008/48, men i punkt 2 i artikel 2 ”Tillämpningsområde” anges vilka avtal nämnda direktiv inte ska tillämpas på. Bland annat framgår det av artikel 2.2 c att direktivet inte ska tillämpas på kreditavtal som avser ett sammanlagt kreditbelopp på under 200 euro eller över 75 000 euro.

36.      Däremot specificeras det i den andra delen av artikel 15.1 i Lugano II-konventionen vilka avtal – ingångna av en konsument i den ovan angivna meningen – som träffas av bestämmelserna i avsnitt 4 i avdelning II i nämnda konvention. Lugano II-konventionen innehåller inga föreskrifter om att tillämpningsområdet för bestämmelserna i det avsnittet ska inskränkas till avtal vilkas belopp understiger eller överstiger ett visst värde.

37.      Följaktligen drar jag, efter att ha slutfört denna del av min bedömning, slutsatsen att begreppet ”avtal” i den mening som avses i artikel 15 i Lugano II-konventionen och begreppet ”transaktioner” i den mening som avses i direktiv 2008/48 är oberoende av varandra såvitt avser det sammanlagda kreditbelopp som en låntagare beviljas. Dessutom begränsar begreppet ”transaktion” i den mening som avses i artikel 3 a i direktiv 2008/48 jämförd med artikel 2.2 c i direktivet tillämpningsområdet för det direktivet men kan inte tillämpas utanför nämnda direktiv. Således förefaller det som om konsumentbegreppen i Lugano II-konventionen och i direktiv 2008/48, där ”konsument” definieras med hänvisning till ett ”avtal” respektive till en ”transaktion”, också de är oberoende av varandra, åtminstone såvitt avser det sammanlagda beloppet för den kredit som beviljas i kraft av ett visst avtal.

38.      I nästa del av min bedömning kommer jag nu att med hänsyn tagen till de argument som parterna har framfört först ställa den ovan redovisade tolkningen mot domstolens praxis och den tanke om konsekvens mellan unionsrättsliga begrepp som har kommit till uttryck i denna. Därefter kommer jag att på motsvarande sätt ställa nämnda tolkning mot förklaringarna i Pocarrapporten om artikel 15 i Lugano II-konventionen. Slutligen kommer jag, mot bakgrund av tolkningsfrågans lydelse, att bedöma huruvida svaret på den frågan kan påverkas av lagstiftningsmässiga val vid införlivandet av direktiv 2008/48 med nationell lagstiftning.

1.      Begreppskonsekvens inom unionsrätten

39.      Jag är i grunden positivt inställd till det av vissa parter anförda argumentet att domstolen i domen Vapenik(8) gjorde bedömningen att för att säkerställa dels iakttagandet av de mål som unionslagstiftaren har eftersträvat på området för konsumentavtal, dels upprätthållandet av konsekvens i unionsrätten, ska särskilt begreppet ”konsument” i annan unionslagstiftning beaktas.

40.      Det framstår som uppenbart att huvudbudskapet i den aktuella passagen i domen Vapenik(9) inte endast rör tolkningen av begreppet ”konsument” utan samtliga unionsrättsliga begrepp. Tanken att det skulle vara påkallat att tolka begreppet ”avtal” i den mening som avses i artikel 15 i Lugano II-konventionen mot bakgrund av begreppet ”transaktioner” i den mening som avses i artikel 3 a i direktiv 2008/48 jämförd med artikel 2.2 c i direktivet övertygar mig emellertid inte.

41.      Det är visserligen riktigt att Lugano II-konventionen är bindande även för andra stater än unionens medlemsstater. Trots att Lugano II-konventionen har ett större geografiskt tillämpningsområde än förordning (EG) nr 44/2001(10) och förordning (EU) nr 1215/2012,(11) som har ersatt förordning 44/2001, är emellertid huvudbudskapet i domen Vapenik(12) relevant i det aktuella målet på grund av att konventionen och de båda förordningarna har samma syfte och samma systematik och använder samma behörighetsregler.(13) Dessutom ska de domstolar som tillämpar och tolkar Lugano II-konventionen se till att likvärdiga bestämmelser i de ovannämnda rättsakterna tolkas likformigt.(14) Av detta följer för det första att Lugano II-konventionen ska prövas mot bakgrund av en kontinuerlig växelverkan mellan Brysselsystemet och Luganosystemet.(15) För det andra ska begreppen i artikel 15 i Lugano II-konventionen – på samma sätt som begreppen i bestämmelserna i de båda ovannämnda förordningarna – ges en självständig tolkning, huvudsakligen med beaktande av konventionens systematik och mål, så att det kan säkerställas att Lugano II-konventionen tillämpas på ett enhetligt sätt i samtliga stater som är bundna därav.(16)

42.      Trots detta anser jag emellertid inte att det är möjligt att i domen Vapenik(17) hämta upplysningar som talar för att tolkningsfrågan i det aktuella målet ska besvaras nekande.

43.      För det första förhåller det sig så, att vad domstolen tolkade i den domen var bestämmelserna i förordning (EG) nr 805/2004,(18) som ingår i den rättsliga ram genom vilken unionen har för avsikt att utveckla ett rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor med gränsöverskridande inverkan. I samband med sin tolkning fann domstolen att bestämmelserna i förordning nr 805/2004 var av särskild betydelse på grund av att dessa bestämmelser kompletterar bestämmelserna i förordning nr 44/2001.(19) Därefter hänvisade(20) domstolen – fortfarande på tal om konsekvens mellan unionsrättsakter – till direktiv 93/13/EEG(21) och förordning (EG) nr 593/2008.(22) Det framstår som ett uppenbart val att nämna dessa båda unionsrättsakter i det sammanhang som var aktuellt i domen Vapenik.(23) Genom förordning nr 593/2008 införs nämligen lagvalsregler som likaså kompletterar reglerna om internationell behörighet i förordning nr 44/2001,(24) medan direktiv 93/13 – även om det i likhet med direktiv 2008/48 innebär en harmonisering av materiella rättsliga bestämmelser – i princip är tillämpligt på samtliga konsumentavtal och därmed slår fast en allmän norm(25) för konsumentskyddet i unionen.(26)

44.      Följaktligen står det mot bakgrund av domen Vapenik(27) klart att valet av unionsrättsakter som beaktas vid tolkning av begrepp i en annan unionsrättsakt inte är godtyckligt. Det är talande att trots att det mål som föranledde nämnda dom rörde betalning av ett belopp som skulle erläggas i enlighet med ett avtal om penninglån, hänvisade inte domstolen i den domen till direktiv 2008/48. I linje med detta, och med hänsyn tagen till omständigheterna i det här aktuella målet, anser jag inte att direktiv 2008/48 kan ha ett avgörande inflytande över tolkningen av artikel 15 i Lugano II-konventionen.

45.      För det andra drog domstolen i domen Vapenik(28) en enda, tämligen allmän lärdom av de tre ovannämnda unionsrättsakterna, nämligen att den omständigheten att de berörda unionsrättsliga bestämmelserna avser konsumentskydd och syftar till att återupprätta balansen mellan parterna i avtal mellan en konsument och en näringsidkare medför att dessa bestämmelser inte ska tillämpas på personer som inte kan anses behöva sådant skydd.(29) Tanken att en viss aspekt av ett avtal, exempelvis det sammanlagda kreditbeloppet, ska medföra att en part i avtalet inte kan betraktas som konsument i den mening som avses i ett direktiv torde inte kunna ses som en sådan allmän lärdom, jämförbar med den som avsågs i domen Vapenik.(30)

46.      För det tredje har domstolen slutligen angett – till yttermera visso på tal om rättsakter som uttryckligen (enligt vad som framgår av deras skäl) är avsedda att få till stånd överensstämmelse,(31) nämligen förordningarna nr 864/2007 och nr 44/2001, vilka domstolen granskade i domen Kainz(32) (som meddelades efter domen Vapenik(33)) – att ”[d]en eftersträvade överensstämmelsen … under alla omständigheter inte [kan] läggas till grund för en tolkning av bestämmelserna i förordning nr 44/2001 som inte är förenlig med denna förordnings systematik och syften”.

47.      De mål som eftersträvas genom direktiv 2008/48 och genom Lugano II-konventionen skiljer sig i själva verket avsevärt åt. Syftet med direktiv 2008/48 är att harmonisera vissa aspekter av den lagstiftning som reglerar konsumentkreditavtal, bland annat kraven på information till konsumenterna/låntagarna, medan syftet med Lugano II-konventionen är att slå fast regler som gör det möjligt att avgöra vilken domstol som är behörig att pröva en viss tvist på privaträttens område. Bakom bestämmelserna i avsnitt 4 i avdelning II i nämnda konvention finns en önskan om att skydda konsumenter av det skälet att de anses vara svagare i ekonomiskt hänseende och mindre erfarna i rättsligt hänseende än sina avtalsmotparter.

48.      Om den hänskjutande domstolen fick gehör för den parallell som den har haft i åtanke när den har formulerat tolkningsfrågan – nämligen att gränsvärdena i direktiv 2008/48 för det sammanlagda kreditbeloppet skulle begränsa räckvidden av artikel 15 i Lugano II-konventionen – skulle detta leda till en situation där personer som hade ingått kreditavtal till belopp under 200 euro inte skulle betraktas som ”konsumenter” och inte skulle kunna göra gällande den bestämmelsen i Lugano II-konventionen. En sådan situation vore, som jag ser det, inte förenlig med Lugano II-konventionens mål. Det är uppenbart att det inte är någon större skillnad i fråga om förmodad svaghet mellan den som har ingått ett kreditavtal på 100 euro och den som har ingått ett kreditavtal på 200 euro.

49.      Sammanfattningsvis är det möjligt att hämta inspiration från andra unionsrättsakter vid tolkning av bestämmelserna i Lugano II-konventionen, eller allmänt av bestämmelserna i unionens internationella privaträtt. Sådana rättsakter kan således ge indikationer på hur begrepp i sådana bestämmelser ska tolkas.

50.      Vid en sådan tolkning där inspiration hämtas från andra unionsrättsakter är det emellertid påkallat att iaktta försiktighet med tanke på risken att dra alltför långtgående slutsatser. Därför måste för det första unionsrättsakterna väljas noga utifrån sitt förhållande till den rättsakt som ska tolkas och sin roll i unionens rättsordning. För det andra är det möjligt att ur sådana inspirationskällor hämta allmänna lärdomar men däremot inte lärdomar som avser smärre detaljer med hjälp av vilka unionslagstiftaren fastställer tillämpningsområdena för rättsakter med specifik och begränsad räckvidd. Och för det tredje får slutligen en konsekvent tolkning av begreppen i rättsakter inom ramen för unionens internationella privaträtt inte resultera i att bestämmelser i dessa rättsakter tolkas på ett sätt som strider mot nämnda rättsakters systematik och syften.

51.      Mot bakgrund av dessa tre överväganden är det följaktligen inte möjligt att godta den parallell som avses i tolkningsfrågan såvitt avser begreppen i Lugano II-konventionen och begreppen i direktiv 2008/48.

2.      Pocarrapporten

52.      Som flera av rättegångsdeltagarna har angett i sina skriftliga yttranden, framgår det av punkt 81 i Pocarrapporten att det breda konsumentavtalsbegrepp som har valts i artikel 15 i Lugano II-konventionen omfattar samtliga avtal som regleras såsom konsumentavtal genom unionsdirektiven, inbegripet avtal genom vilka en kreditgivare lämnar eller lovar att lämna en konsument en kredit i form av anstånd med betalningen, ett penninglån eller någon annan liknande ekonomisk uppgörelse, i den mån som de regleras genom direktiv 87/102/EEG(34) – som alltså har upphävts genom och ersatts av direktiv 2008/48.(35)

53.      Den slutsats som Pillar Securitisation har dragit med ledning av den aktuella passagen i Pocarrapporten – nämligen att tolkningsfrågan bör besvaras nekande – förefaller emellertid inte stämma överens med rapportförfattarens avsikt.

54.      Jag anser, liksom kommissionen, att det för att förstå punkt 81 i Pocarrapporten är nödvändigt att inse exakt vilken funktion artikel 15 i Lugano II-konventionen har i det system med behörighetsregler som inrättas genom den konventionen.

55.      Enligt artikel 13 i föregångaren till Lugano II-konventionen, det vill säga den första Luganokonventionen,(36) var bestämmelserna i avsnitt 4 i avdelning II i den konventionen tillämpliga enbart på vissa kategorier av avtal. Artikel 15 i Lugano II-konventionen innebar att avsevärt fler kategorier av avtal kom att träffas av bestämmelserna i avsnitt 4.

56.      Som framgår av punkt 81 i Pocarrapporten, talades det i artikel 13 första stycket led 3 i den första Luganokonventionen om ”andra avtal om tillhandahållande av varor eller tjänster”, medan artikel 15.1 c i Lugano II-konventionen avser ”övriga fall” utan att det anges några inskränkningar såvitt avser avtalsföremål. För att illustrera hur tillämpningsområdet för bestämmelserna i avsnitt 4 i avdelning II i Luganokonventionen har ändrats, hänvisas det i Pocarrapporten till flera unionsrättsliga direktiv. Dessa hänvisningar kan emellertid inte förstås så, att tillämpningsområdet för dessa direktiv skulle ha samordnats in i minsta detalj med tillämpningsområdet för Luganokonventionen, utan avsikten är att illustrera vilka avtal som mot bakgrund av sitt föremål träffas av bestämmelserna i avsnitt 4 i avdelning II i Lugano II-konventionen.

57.      Pocarrapporten kan således inte tolkas så, att den motiverar slutsatsen att ett avtal som på grund av sitt föremål allmänt sett faller inom tillämpningsområdet för direktiv 2008/48 men som på grund av det sammanlagda kreditbeloppet är undantaget från nämnda tillämpningsområde inte automatiskt omfattas av bestämmelserna i avsnitt 4 i avdelning II i Lugano II-konventionen.

3.      Huruvida svaret på tolkningsfrågan påverkas av lagstiftningsmässiga val vid införlivandet av direktiv 2008/48

58.      Tolkningsfrågans lydelse ger vid handen att det ska undersökas huruvida svaret på nämnda fråga beror på den nationella lagstiftarens val att tillämpa eller inte tillämpa de bestämmelser varigenom direktiv 2008/48 införlivas med nationell lagstiftning på områden som inte ingår i det direktivets tillämpningsområde. Medlemsstaterna ges uttryckligen möjlighet att göra ett sådant val i skäl 10 i direktiv 2008/48, där det anges att ”[e]n medlemsstat kan … behålla eller införa nationell lagstiftning som motsvarar bestämmelserna i detta direktiv eller vissa av dess bestämmelser för kreditavtal som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde, t.ex. för kreditavtal som gäller belopp som understiger 200 EUR eller överstiger 75 000 EUR”.

59.      Mot bakgrund av de överväganden som har redovisats ovan, och särskilt med tanke på att begreppen i artikel 15 i Lugano II-konventionen ska ges en självständig tolkning, är emellertid den enda möjliga slutsatsen att den nationella lagstiftarens val av tillämpningsområde för de bestämmelser som antas i samband med införlivandet av direktiv 2008/84 saknar relevans såvitt avser det rättsliga problem som tolkningsfrågan aktualiserar.

60.      Dessutom är det – som den schweiziska regeringen har påpekat – nödvändigt att ta hänsyn till att vissa av de stater som är bundna av Lugano II-konventionen inte tillämpar direktiv 2008/48. Detta betyder att oberoende av hur tolkningsfrågan tolkas kan det visa sig att rättsordningen i den berörda staten, i förekommande fall, inte innehåller några bestämmelser varigenom direktiv 2008/48 införlivas med nationell lagstiftning.

61.      Mot bakgrund av den ovan redovisade bedömningen anser jag att en person som för privata ändamål har ingått ett kreditavtal inte förlorar sin ställning som konsument i den mening som avses i artikel 15.1 i Lugano II-konventionen när det berörda avtalet på grund av det sammanlagda kreditbeloppet inte träffas av direktiv 2008/48. Vidare står det mot bakgrund av domstolens praxis klart att de gränsvärden i fråga om sammanlagt kreditbelopp som anges i artikel 2.2 c i det direktivet inte kan överföras till artikel 15.1 i Lugano II-konventionen.(37) Denna bedömning kan inte med framgång ifrågasättas genom hänvisning till de förklaringar som återfinns i Pocarrapporten.(38) Slutligen är en domstol som överväger att tillämpa artikel 15 i Lugano II-konventionen inte bunden av detaljerade materiella bestämmelser som har antagits i samband med införlivandet av direktiv 2008/48 med nationell lagstiftning. Den parallell som avses i tolkningsfrågan är inte giltig.(39)

VI.    Förslag till avgörande

62.      Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som har ställts av Cour de cassation (Högsta domstolen, Luxemburg) på följande sätt:

Artikel 15 i konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad den 30 oktober 2007, vars ingående godkändes på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008, ska tolkas så, att en person som för privata ändamål har ingått ett kreditavtal inte förlorar sin ställning som konsument i den mening som avses i den artikeln när det berörda avtalet på grund av det sammanlagda kreditbeloppet inte träffas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG.


1      Originalspråk: franska.


2      Europaparlamentets och rådets direktiv av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66, och rättelser i EUT L 207, 2009, s. 14, EUT L 199, 2010, s. 40, och EUT L 234, 2011, s. 46).


3      Undertecknad den 30 oktober 2007 (EUT L 147, 2009, s. 5), vars ingående godkändes på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008 (EUT L 147, 2009, s. 1) (nedan kallad Lugano II-konventionen).


4      Dom av den 5 december 2013 (C‑508/12, EU:C:2013:790).


5      Dom av den 16 januari 2014 (C‑45/13, EU:C:2014:7).


6      EUT C 319, 2009, s. 1; nedan kallad Pocarrapporten.


7      Se punkt 81 i Pocarrapporten.


8      Dom av den 5 december 2013 (C‑508/12, EU:C:2013:790, punkt 25).


9      Dom av den 5 december 2013 (C‑508/12, EU:C:2013:790, punkt 25).


10      Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).


11      Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).


12      Dom av den 5 december 2013 (C‑508/12, EU:C:2013:790, punkt 25).


13      Se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/03 (Ny Luganokonvention) av den 7 februari 2006 (EU:C:2006:81, punkt 152).


14      Se protokoll nr 2 om en enhetlig tillämpning av denna konvention och om den ständiga kommittén (EUT L 339, 2007, s. 27). Se även dom av den 20 december 2017, Schlömp, C‑467/16, EU:C:2017:993, punkt 47).


15      Se mitt förslag till avgörande i målet Schlömp (C‑467/16, EU:C:2017:768, punkt 23).


16      Se dom av den 28 januari 2015, Kolassa (C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 22), och mitt förslag till avgörande i det målet (C‑375/13, EU:C:2014:2135, punkt 33).


17      Dom av den 5 december 2013 (C‑508/12, EU:C:2013:790).


18      Europaparlamentets och rådets förordning av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (EUT L 143, 2004, s. 15).


19      Dom av den 5 december 2013, Vapenik (C‑508/12, EU:C:2013:790, punkt 25). Såvitt avser den kompletterande karaktären hos förordning nr 805/2004, se även skäl 20 i den förordningen, enligt vilket en borgenär själv bör kunna välja mellan att ansöka om ett intyg om en europeisk exekutionstitel för en obestridd fordran eller att använda sig av systemet med erkännande och verkställighet enligt förordning nr 44/2001 eller någon annan unionsrättsakt.


20      Dom av den 5 december 2013, Vapenik (C‑508/12, EU:C:2013:790, punkterna 26 och 29).


21      Rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29).


22      Europaparlamentets och rådets förordning av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6).


23      Dom av den 5 december 2013 (C‑508/12, EU:C:2013:790).


24      Härvidlag noterar jag att domstolen följde ett liknande resonemang i domen av den 26 maj 1982, Ivenel (133/81, EU:C:1982:199, punkt 15), och i domen av den 8 mars 1988, Arcado (9/87, EU:C:1988:127, punkt 15). I dessa båda domar hänvisade domstolen till bestämmelser i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, undertecknad i Rom den 19 juni 1980 (EGT C 282, 1980, s. 1)., i samband med att den tolkade en av bestämmelserna i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32). För en annan illustration av detta resonemang, se dom av den 14 november 2002, Baten (C‑271/00, EU:C:2002:656, punkt 43), där domstolen tolkade bestämmelserna i den sistnämnda konventionen mot bakgrund av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 1971, s. 2), där det fastställdes regler för samordning av nationell lagstiftning rörande social trygghet.


25      Såvitt avser den roll som direktiv 93/13 spelar i unionens rättsordning, se mitt nyligen föredragna förslag till avgörande i målen Abanca Corporación Bancaria och Bankia (C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2018:724, punkterna 52–55).


26      Se, i linje med detta, dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl. (C‑47/14, EU:C:2015:574, punkterna 41 och 42), där domstolen tolkade begreppet ”arbetstagare” i den mening som avses i artikel 18 i förordning nr 44/2001 mot bakgrund av de tolkningar som har gjorts av begreppet ”arbetstagare” inom ramen för dels artikel 45 FEUF, dels ett flertal unionslagstiftningsakter, och på det sättet kom fram till en allmängiltig definition, eller åtminstone en definition med allmän räckvidd, av det unionsrättsliga begreppet ”arbetstagare”.


27      Dom av den 5 december 2013 (C‑508/12, EU:C:2013:790).


28      Dom av den 5 december 2013 (C‑508/12, EU:C:2013:790, punkterna 26–31).


29      Denna tolkning får stöd av domen av den 25 januari 2018, Schrems (C‑498/16, EU:C:2018:37, punkt 28), där domstolen bekräftade slutsatsen från domen Vapenik att det är nödvändigt att även beakta begreppet ”konsument” i andra unionsrättsliga föreskrifter. Bortsett från en förhållandevis allmänt hållen hänvisning till artikel 169.1 FEUF innehåller emellertid inte domen Schrems några hänvisningar till andra unionsrättsliga bestämmelser. Närmare bestämt angav domstolen, efter att ha nämnt artikel 169.1 FEUF, att en tolkning av begreppet ”konsument” som uteslöt vissa verksamheter skulle förhindra ett effektivt försvar av de rättigheter som konsumenterna har gentemot avtalsmotparter som är näringsidkare och att en sådan tolkning skulle strida mot det syfte som anges i den omnämnda fördragsartikeln, nämligen att främja konsumenternas rätt att organisera sig för att tillvarata sina intressen. Man skulle till och med kunna hävda att trots hänvisningen i domen Schrems (punkt 28) till domen Vapenik, var det i själva verket inte fråga om någon samordnad tolkning av begreppet ”konsument” utan om en systemisk tolkning avsedd att slå vakt om den ändamålsenliga verkan av unionsrätten och dess mål i fråga om konsumentskydd.


30      Dom av den 5 december 2013 (C‑508/12, EU:C:2013:790).


31      Enligt skäl 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40) bör den förordningens materiella tillämpningsområde och bestämmelser överensstämma med förordning nr 44/2001 och med de instrument som rör tillämplig lag på avtalsförpliktelser.


32      Dom av den 16 januari 2014 (C‑45/13, EU:C:2014:7, punkt 20).


33      Dom av den 5 december 2013 (C‑508/12, EU:C:2013:790).


34      Rådets direktiv av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGT L 42, 1987, s. 48).


35      De berörda rättegångsdeltagarna tolkar punkt 81 i Pocarrapporten olika. Pillar Securitisation anser att artikel 15 i Lugano II-konventionen ska tolkas mot bakgrund av direktiv 2008/48. Den schweiziska regeringen tolkar punkt 81 i Pocarrapporten så, att samtliga avtal som träffas av direktiv 2008/48 även omfattas av det konsumentavtalsbegrepp som avses i Lugano II-konventionen. Emellertid är det enligt nämnda regering inte möjligt att utifrån detta dra slutsatsen att även det omvända gäller, det vill säga att ett avtal automatiskt faller utanför tillämpningsområdet för konsumentskyddsbestämmelserna i Lugano II-konventionen enbart av det skälet att de inte träffas av det ovannämnda direktivet eller av de instrument som har kommit i det direktivets ställe, nämligen direktiv 2008/48. Kommissionen har för sin del snarast argumenterat för den tolkning av punkt 81 i Pocarrapporten som jag redovisar i punkterna 55 och 56 i detta förslag till avgörande.


36      Konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Lugano den 16 september 1988 (EGT L 319, 1988, s. 9) (nedan kallad Luganokonventionen).


37      Se punkterna 58–60 i detta förslag till avgörande.


38      Se punkt 57 i detta förslag till avgörande.


39      Se punkterna 49–51 i detta förslag till avgörande.