Mål C‑621/18
Andy Wightman m.fl.
mot
Secretary of State for Exiting the European Union
(begäran om förhandsavgörande från Court of Session, Inner House, First Division (Scotland))
”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 50 FEU – En medlemsstats anmälan av sin avsikt att utträda ur Europeiska unionen – Konsekvenser av anmälan – Rätt till ensidig återkallelse av anmälan – Villkor”
Sammanfattning – Domstolens dom (plenum) av den 10 december 2018
1. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Den nationella domstolens behörighet – Bedömning av huruvida det nationella målet kan sakprövas och om beslutet om hänskjutande är förenligt med nationell rätt – Domstolens prövning – Omfattas inte – Talan i det nationella målet har karaktären av en fastställelsetalan – Omständighet inte tillräcklig för att utesluta domstolens behörighet
(Artikel 267 FEUF)
2. Medlemsstater – Utträde ur Europeiska unionen – Medlemsstats beslut att inleda utträdesförfarandet – Anmälan till Europeiska rådet – Möjlighet till ensidig återkallelse – Villkor – Följder
(Artikel 49 FEU och 50 FEU)
1. En tolknings- eller giltighetsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av en unionsregel inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, då frågorna är hypotetiska eller då EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl., C‑62/14, EU:C:2015:400, punkt 25, och dom av den 7 februari 2018, American Express, C‑304/16, EU:C:2018:66, punkt 32). Det ankommer inte på EU-domstolen att ifrågasätta den hänskjutande domstolens bedömning av huruvida talan i det nationella målet kan tas upp till sakprövning, vilket inom ramen för förfarandet för förhandsavgörande är en fråga som omfattas av den nationella domstolens behörighet, och inte heller att kontrollera huruvida beslutet att hänskjuta tolkningsfrågorna har fattats i enlighet med nationella regler om domstolsorganisation och domstolsförfaranden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl., C‑62/14, EU:C:2015:400, punkt 26, och dom av den 7 februari 2018, American Express, C‑304/16, EU:C:2018:66, punkt 34). I det aktuella fallet har den hänskjutande domstolen underkänt de invändningar mot sakprövning som Förenade kungarikets regering anfört genom att hävda att den fråga som talan i det nationella målet avsåg var hypotetisk eller av rent akademiskt intresse. Härav följer att de argument som anförts av Förenade kungarikets regering och kommissionen för att ifrågasätta sakprövningen av nämnda talan saknar betydelse för bedömningen av huruvida begäran om förhandsavgörande kan prövas i sak (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2007, Unibet, C‑432/05, EU:C:2007:163, punkt 33).
Dessutom kan den omständigheten att talan i det nationella målet har karaktären av en fastställelsetalan inte hindra att EU-domstolen besvarar en tolkningsfråga när denna talan är tillåten enligt nationell rätt och frågan svarar mot ett objektivt behov för att det mål som i vederbörlig ordning har anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen ska kunna avgöras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 1995, Bosman, C‑415/93, EU:C:1995:463, punkt 65, och dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl., C‑62/14, EU:C:2015:400, punkt 28). Det föreligger således verkligen en tvist vid den hänskjutande domstolen, även om motparten i det nationella målet har valt att inte uttala sig i sak om den fråga som klagandena tagit upp, utan endast yrka att talan ska avvisas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 2010, Afton Chemical, C‑343/09, EU:C:2010:419, punkterna 11 och 15).
(se punkterna 27 och 30‑32)
2. Artikel 50 FEU ska tolkas så, att en medlemsstat, som i enlighet med den bestämmelsen har anmält sin avsikt att utträda ur unionen till Europeiska rådet, har rätt att – så länge utträdesavtalet mellan medlemsstaten och unionen inte har trätt i kraft eller, om något sådant avtal inte föreligger, så länge den tvåårsfrist som avses i artikel 50.3 FEU, och som eventuellt kan ha förlängts i enlighet med denna punkt, inte har löpt ut – ensidigt återkalla sin anmälan om det sker på ett entydigt och ovillkorligt sätt och återkallelsen skriftligen tillställs Europeiska rådet, efter det att den berörda medlemsstaten har fattat ett beslut om återkallelse i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser. En sådan återkallelse syftar till att bekräfta medlemsstatens anslutning till unionen under oförändrade villkor vad gäller dess ställning som medlemsstat, och nämnda återkallelse innebär att utträdesförfarandet är avslutat.
Vad gäller det sammanhang som artikel 50 FEU ingår i ska det hänvisas till trettonde skälet i ingressen till EU-fördraget, till första skälet i ingressen till EUF-fördraget, liksom till artikel 1 FEU, varav det framgår att fördragen syftar till att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, samt till andra skälet i ingressen till EUF-fördraget, varav det följer att unionen strävar efter att undanröja de barriärer som delar Europa. Det är även påkallat att framhålla betydelsen av värdena frihet och demokrati, vilka anges i andra och fjärde skälet i ingressen till EU-fördraget och vilka ingår bland de gemensamma värden som avses i artikel 2 i detta fördrag och i ingressen till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och vilka i denna mening utgör en del av själva grundvalarna för unionens rättsordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen, C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkterna 303 och 304). Såsom framgår av artikel 49 FEU, enligt vilken varje europeisk stat får ansöka om att bli medlem av unionen, och till vilken artikel 50 FEU om rätten till utträde utgör en pendang, är unionen en sammanslutning av stater som fritt och frivilligt har anslutit sig till dessa värden, och unionsrätten bygger således på den grundläggande premissen att varje medlemsstat delar nämnda värden med alla andra medlemsstater och erkänner att de andra medlemsstaterna delar dessa värden med den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 35).
Under dessa förhållanden finner domstolen att då en stat inte kan tvingas att ansluta sig till unionen mot sin vilja, så kan den heller inte tvingas att utträda ur unionen mot sin vilja. Om det förhöll sig så att anmälan om avsikten att utträda ovillkorligen måste leda till den berörda medlemsstatens utträde efter utgången av den period som anges i artikel 50.3 FEU, skulle denna medlemsstat kunna bli tvungen att lämna unionen i strid med sin egen önskan – såsom denna kommit till uttryck genom en demokratisk process som ägt rum i enlighet med medlemsstatens konstitutionella bestämmelser – att ändra beslutet att utträda ur unionen och, således, förbli medlem av denna. Det ska konstateras att ett sådant resultat skulle strida mot de syften och de värden som det har erinrats om i punkterna 61 och 62 i förevarande dom. Särskilt skulle det strida mot fördragens syfte att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken att tvinga en medlemsstat att lämna unionen, om denna stat, efter att ha anmält sin avsikt att utträda ur unionen, i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser och efter en demokratisk process, beslutar att återkalla sin avsiktsanmälan inom ramen för en sådan process.
Denna slutsats stöds av bestämmelserna i Wienkonventionen om traktaträtten, vilken togs i beaktande under förarbetena till fördraget om upprättande av en konstitution för Europa. För det fall en traktat tillåter utträde enligt traktatens bestämmelser anges det nämligen i artikel 68 i Wienkonventionen, i klara och ovillkorliga ordalag, bland annat att en anmälan om utträde enligt artiklarna 65 och 67 i den konventionen kan återkallas när som helst innan den får verkan.
(se punkterna 61–63, 65–67, 70, 71 och 75 samt domslutet)