Language of document : ECLI:EU:C:2018:929

Mål C713/17

Ahmad Shah Ayubi

mot

Bezirkshauptmannschaft Linz-Land

(begäran om förhandsavgörande från Landesverwaltungsgericht Oberösterreich)

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2011/95/EU – Bestämmelser om innebörden av internationellt skydd – Flyktingstatus – Artikel 29 – Social trygghet – Särbehandling – Flyktingar med tidsbegränsat uppehållstillstånd”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 21 november 2018

1.        Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande – Direktiv 2011/95 – Social trygghet – Nationell lagstiftning som beviljar flyktingar med tidsbegränsat uppehållstillstånd i en medlemsstat socialt bistånd som är lägre än det som beviljas medborgare i den medlemsstaten och flyktingar med permanent uppehållstillstånd i nämnda medlemsstat – Otillåtet

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95, artikel 29)

2.        Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande – Direktiv 2011/95 – Social trygghet – Nationell lagstiftning som beviljar flyktingar med tidsbegränsat uppehållstillstånd i en medlemsstat socialt bistånd som är lägre än det som beviljas medborgare i den medlemsstaten och flyktingar med permanent uppehållstillstånd i nämnda medlemsstat – Möjlighet att vid en nationell domstol åberopa att nämnda lagstiftning är oförenlig med unionsrätten

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95, artikel 29)

1.      Artikel 29 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som den här aktuella, som föreskriver att flyktingar som har tidsbegränsat uppehållstillstånd i en medlemsstat ska beviljas socialt bistånd som är lägre än det som beviljas medborgare i den medlemsstaten och flyktingar med permanent uppehållstillstånd i nämnda medlemsstat.

Det ska i det avseendet påpekas att den omständigheten att det i artikel 29.1 i direktivet föreskrivs att personer som har beviljats internationellt skydd ska erhålla ”nödvändigt” socialt stöd inte innebär att unionslagstiftarens avsikt har varit att medlemsstaterna ska ha rätt att bevilja flyktingar sociala förmåner till ett belopp som de anser vara tillräckligt för att tillgodose deras behov, men som är lägre än det belopp med vilket sociala förmåner beviljas landets egna medborgare. Härav följer att nivån på de sociala förmåner som ges till flyktingar av den medlemsstat som har beviljat flyktingstatus – oavsett om det är för viss tid eller permanent – ska vara densamma som den nivå som gäller för medlemsstatens egna medborgare (se, analogt, dom av den 1 mars 2016, Alo och Osso, C‑443/14 och C‑444/14, EU:C:2016:127, punkterna 48 och 50). Den princip om nationell behandling som flyktingar således omfattas av påverkas inte av artikel 24 i direktiv 2011/95, som ger medlemsstaterna rätt att bevilja flyktingar uppehållstillstånd som är begränsat, i förekommande fall, till tre år.

Någon annan bedömning föranleds inte av argumentet att en lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet är förenlig med artikel 29.1 i direktiv 2011/95 på grund av att flyktingar som sedan flera år är bosatta i en medlemsstat befinner sig i en situation som objektivt sett skiljer sig från situationen för flyktingar som nyligen har rest in i den medlemsstaten, eftersom dessa flyktingar är i behov av mer omfattande konkret stöd.

(se punkterna 21, 25, 26, 30 och 35 samt punkt 1 i domslutet)

2.      En flykting kan, i ett mål vid en nationell domstol, åberopa att en lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet är oförenlig med artikel 29.1 i direktiv 2011/95 till stöd för ett yrkande om att den inskränkning av hans eller hennes rättigheter som nämnda lagstiftning medför ska undanröjas.

Även om artikel 29.1 i direktiv 2011/95 visserligen ger medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, bland annat när det gäller att fastställa nivån på det sociala stöd som den anser nödvändigt, är det ändå så att denna bestämmelse i otvetydiga ordalag ålägger medlemsstaterna en precis och ovillkorlig skyldighet att uppnå ett visst resultat, som består i att säkerställa att alla flyktingar som den beviljar skydd ges samma sociala stöd som medlemsstatens egna medborgare.

(se punkterna 38 och 41 samt punkt 2 i domslutet)