Language of document : ECLI:EU:C:2019:645

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MICHAL BOBEK

föredraget den 29 juli 2019(1)

Mål C433/18

ML

mot

OÜ Aktiva Finants

(begäran om förhandsavgörande från Högsta domstolen, Finland)

”Begäran om förhandsavgörande – Rättsligt samarbete på privaträttens område – Domstols behörighet, erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning (EG) nr 44/2001 – Artikel 43 – Krav på effektivt rättsmedel och kontradiktoriskt förfarande – Ansökan om ändring av ett beslut genom vilket en dom som meddelats av en domstol i en annan medlemsstat förklaras vara verkställbar – Förfarande med tillstånd till fortsatt handläggning i ett besvärsärende”






I.      Inledning

1.        En estländsk domstol, Harju Maakohus (Harju distriktsdomstol, Estland), meddelade den 7 december 2009 en dom där ML (nedan kallad klaganden) förpliktades att betala 14 838,50 estniska kronor (EEK) (ungefär 948 euro) till det estländska bolaget OÜ Aktiva Finants. På begäran av Aktiva Finants förklarade Helsingfors tingsrätt (Finland) denna dom vara verkställbar i Finland i enlighet med förordning (EG) nr 44/2001.(2) Klaganden bestred detta beslut vid Helsingfors hovrätt (Finland). Hovrätten beviljade honom inte tillstånd till fortsatt handläggning, ett beslut som klaganden bestrider inför den hänskjutande domstolen, Högsta domstolen (Finland).

2.        I Finland föreskrivs inom den nationella besvärsordningen ett förfarande med tillstånd till fortsatt handläggning vid ansökningar om ändring av tingsrätternas avgöranden. Ett sådant förfarande tillämpas också på ansökningar om ändring av beslut som meddelats av en tingsrätt genom vilka ett avgörande som meddelats i en annan medlemsstat förklaras vara verkställbart i enlighet med förordning nr 44/2001.

3.        I förevarande begäran om förhandsavgörande ombeds EU-domstolen att fastslå om ett förfarande med tillstånd till fortsatt handläggning, inom ramen för den ordning som inrättas genom förordning nr 44/2001, såsom fallet är i det nationella målet, är förenligt med kravet på att båda parter ska garanteras effektiva rättsmedel, så som framgår av artikel 43.1 i förordning nr 44/2001, och om ett sådant förfarande följer bestämmelserna för kontradiktoriska förfaranden i enlighet med artikel 43.3 i samma förordning.

II.    Tillämpliga bestämmelser

A.      Unionsrätt

4.        I artikel 41 i förordning nr 44/2001 föreskrivs följande:

”Domen skall förklaras vara verkställbar omedelbart efter fullgörandet av formaliteterna i artikel 53 utan någon omprövning enligt artiklarna 34 och 35. I detta skede av förfarandet skall motparten inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan.”

5.        I artikel 43.1, 43.2 och 43.3 i förordningen föreskrivs följande:

”1.      Båda parter får söka ändring av beslutet i anledning av ansökan om verkställighetsförklaring.

2.      Ansökan om ändring skall göras till den domstol som anges i förteckningen i bilaga III.

3.      Ansökan om ändring skall handläggas enligt bestämmelserna för kontradiktoriska förfaranden.”

6.        I artikel 45 i förordningen stadgas följande:

”1.      Den domstol vid vilken ansökan om ändring görs enligt artikel 43 eller 44 får avslå en ansökan om verkställighetsförklaring eller upphäva verkställighetsförklaringen endast på någon av de grunder som anges i artiklarna 34 och 35. Den skall meddela sitt avgörande utan dröjsmål.

2.      Den utländska domen får aldrig omprövas i sak.”

B.      Finländsk rätt

7.        I enlighet med kapitel 25a 5 § första stycket i rättegångsbalken behövs tillstånd till fortsatt handläggning när tingsrättens avgörande överklagas genom besvär.

8.        11 § första stycket i detta kapitel har följande lydelse:

”Tillstånd till fortsatt handläggning ska meddelas, om

1)      det finns anledning att betvivla att tingsrättens domslut är riktigt,

2)      det inte är möjligt att bedöma om tingsrättens domslut är riktigt utan att tillstånd till fortsatt handläggning meddelas,

3)      det är viktigt att meddela tillstånd med tanke på lagens tillämpning i andra likadana mål, eller om

4)      det finns andra vägande skäl till att meddela tillstånd.”

9.        Enligt 13 § i detta kapitel ska ”hovrätten [innan den] avgör ett ärende om tillstånd till fortsatt handläggning … vid behov uppmana ändringssökandens motpart att skriftligt bemöta besvären.”

10.      Enligt kapitel 25a 14 § första stycket i rättegångsbalken ”avgör [hovrätten] i skriftligt förfarande frågan om tillstånd till fortsatt handläggning ska meddelas utifrån tingsrättens avgörande, besvären, ett eventuellt bemötande och vid behov också det övriga rättegångsmaterialet.”

11.      Enligt 17 § i detta kapitel står, om tillstånd till fortsatt handläggning inte meddelas, tingsrättens avgörande fast och det ska till beslutet fogas en redogörelse för parternas yrkanden och bemötanden.

12.      Enligt 18 § i samma kapitel ska tillstånd till fortsatt handläggning meddelas, om någon av de tre ledamöterna i den avgörande sammansättningen anser att tillstånd ska meddelas. Ett tillstånd till fortsatt handläggning kan emellertid även meddelas av en avdelning som endast består av en ledamot.

13.      Om tillstånd till fortsatt handläggning meddelas och hovrätten fortsätter prövningen av ansökan om ändring ska den i enlighet med kapitel 26 1 § i rättegångsbalken pröva om och, i förekommande fall, på vilket sätt tingsrättens avgörande ska ändras. Enligt 3 § i samma kapitel ska ändringssökandens motpart uppmanas att skriftligt bemöta besvären inom en av hovrätten utsatt tid såvida inte bemötande har begärts när frågan om meddelande av tillstånd till fortsatt handläggning behandlades eller om det är uppenbart onödigt att begära bemötande.

III. Bakgrund, förfarande och tolkningsfrågor

14.      Klaganden är en fysisk person som uppger sig vara bosatt i Finland sedan den 26 november 2007. Genom dom meddelad den 7 december 2009 har han av Harju Maakohus (Harju distriktsdomstol) förpliktats att betala ett belopp om 14 838,50 EEK (ungefär 948 euro) till Aktiva Finants.

15.      I enlighet med förordning nr 44/2001 och efter ansökan från Aktiva Finants förklarades den dom som den 7 december 2009 meddelades mot klaganden verkställbar i Finland genom beslut av Helsingfors tingsrätt.

16.      Efter att ha erhållit kännedom om beslutet överklagade klaganden detta till Helsingfors hovrätt och yrkade att beslutet från Helsingfors tingsrätt skulle upphävas i sin helhet. I sin ansökan till Helsingfors hovrätt gjorde klaganden gällande att den estländska domen hade meddelats i hans utevaro, att stämningsansökan eller likvärdig handling inte hade delgetts honom i god tid och på sådant sätt att han kunde försvara sig. Klaganden har också angett att han inte kände till det aktuella förfarandet förrän Helsingfors tingsrätt delgav honom avgörandet angående verkställbarheten i Finland. För övrigt är enligt klaganden den estländska domstolen inte behörig att avgöra det berörda målet eftersom han är bosatt i Finland sedan den 26 november 2007. Klaganden har också åberopat artiklarna 34 och 35 i förordning nr 44/2001 till stöd för sina argument.

17.      Helsingfors hovrätt beviljade inte klaganden tillstånd till fortsatt handläggning, varmed handläggningen av ansökan om ändring var slutförd.

18.      Klaganden ansökte därpå vid den hänskjutande domstolen om tillstånd att söka ändring av beslutet från Helsingfors hovrätt, vilket också meddelades honom den 24 januari 2017. I överklagandet till Högsta domstolen yrkade han att hovrättens beslut skulle upphävas, att hans ansökan om ytterligare prövning skulle bifallas och att målet skulle återförvisas till hovrätten för omprövning av ansökan om ändring.

19.      Den hänskjutande domstolen förklarar i nämnda sammanhang att den ska fastställa om ett förfarande med tillstånd till fortsatt handläggning i ett besvärsärende, som det som berörs i det nationella målet, är tillämpligt när föremålet för ansökan om ändring är ett beslut av tingsrätten om verkställbarhet av en dom som meddelats i en annan medlemsstat, i enlighet med förordning nr 44/2001. Den hänskjutande domstolen tillägger att den också ska uttala sig om huruvida förfarandet med tillstånd till fortsatt handläggning är förenligt med förordning nr 44/2001, närmare bestämt med kravet på kontradiktoriskt förfarande i artikel 43.3 i denna förordning.

20.      Under dessa omständigheter beslutade Högsta domstolen att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1)      Är det förfarande för meddelande av prövningstillstånd som föreskrivs i det nationella systemet för överklagande förenligt med den rätt till ett effektivt rättsmedel som båda parter är garanterade enligt artikel 43.1 i förordning nr 44/2001, när ett beslut från en domstol i första instans överklagas som rör erkännande eller verkställighet av en dom enligt förordning nr 44/2001?

2)      Är kravet på ett kontradiktoriskt förfarande i den mening som avses i artikel 43.3 i förordning nr 44/2001 uppfyllt vid förfarandet för meddelande av prövningstillstånd om motparten inte hörs om ansökan om ändring innan beslutet om beviljande av prövningstillstånd fattas? Är dessa villkor uppfyllda om motparten hörs innan beslutet om prövningstillstånd fattas?

3)      Har det betydelse vid tolkningen att det inte enbart kan vara den part som har ansökt om verkställighet, vars ansökan har ogillats, som söker ändring utan även den part mot vilken verkställighet har sökts, när ansökan beviljades?”

21.      Den finländska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden och yttrade sig vid förhandlingen den 15 maj 2019.

IV.    Bedömning

22.      Förevarande förslag till avgörande har följande struktur: Inom ramen för den första tolkningsfrågan prövas den ordning som inrättas genom förordning nr 44/2001, och beträffande det finländska förfarandet med tillstånd till fortsatt handläggning i nästa instans finner jag att artikel 43 i denna förordning på vissa villkor medger ett sådant förfarande (A). Inom den andra och den tredje tolkningsfrågan, vilka jag kommer att behandla tillsammans, finner jag efter att ha prövat räckvidden av den kontradiktoriska principen att ett förfarande med tillstånd till fortsatt handläggning, som det som berörs i det nationella målet, inte åsidosätter kravet på kontradiktoriskt förfarande (B).

A.      Den första tolkningsfrågan

23.      Med sin första tolkningsfråga vill den hänskjutande domstolen i sak av EU-domstolen få veta huruvida det förfarande med tillstånd till fortsatt handläggning som föreskrivs i finländsk lag är förenligt med kravet på verksamma rättsmedel enligt artikel 43.1 i förordning nr 44/2001.

1.      Den ordning som inrättas genom förordning nr 44/2001

24.      I enlighet med principen om ömsesidigt förtroende och i samma anda som Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område,(3) i dess på grund av anslutande stater genom på varandra följande konventioner ändrade lydelse,(4) syftar förordning nr 44/2001, som är tillämplig i det aktuella fallet,(5) till att göra erkännandet och verkställigheten av domar snabbare och enklare. Denna sekundärrättsakt förenklar formkraven så att rättsliga avgöranden som meddelas i en medlemsstat ska erkännas automatiskt utan att något ytterligare förfarande behöver tillgripas och så att en dom som har meddelats i en medlemsstat snabbt och effektivt blir verkställbar i en annan medlemsstat.(6)

25.      Förfarandet för exekvatur medger emellertid också en prövning av den dom som meddelats i en annan medlemsstat med avseende på de grunder för att vägra verkställighet som unionslagstiftaren uttömmande har angett i artiklarna 34 och 35 i förordning nr 44/2001. Förfarandet för exekvatur omfattar sålunda två skilda steg.

26.      I enlighet med artikel 41 i förordning nr 44/2001 ansöker en part som ett första steg verkställighet av en dom som meddelats i en annan medlemsstat inom ramen för ett icke kontradiktoriskt förfarande. I detta skede får endast de grunder för att vägra verkställighet som anges i artiklarna 34 och 35 i denna förordning prövas, på begäran av parterna eller också ex officio. Från det att ansökan om verkställighet har lagts fram av en part med talerätt för att prövas av den behöriga domstolen eller myndigheten, och om ansökan uppfyller de formkrav som ställs, ska den anmodade domstolen eller myndigheten bifalla denna ansökan. Enligt skäl 17 i samma förordning bör beslutet om att verkställighet ska ske utfärdas ”närmast automatiskt”.

27.      Som ett andra steg föreskrivs i artikel 43 i förordning nr 44/2001 en möjlighet att inkomma med en ansökan om ändring av beslutet i anledning av ansökan om verkställighetsförklaring. Enligt artikel 44 i denna förordning kan själva det avgörande som meddelas i fråga om ansökan om ändring bli föremål för en särskild talan i varje medlemsstat i enlighet med bilaga IV till nämnda förordning. Den ansökan om ändring som anges i artikel 43 i förordning nr 44/2001 kan inges av den som ansöker om verkställighet om verkställighetsförklaring har avslagits i den första fasen och av den part mot vilken verkställighet begärs. I motsats till den första etappen ska denna andra etapp i kraft av själva ordalydelsen i artikel 43.3 i förordning nr 44/2001 utgöras av ett kontradiktoriskt förfarande.

28.      Det ändringsförfarande som anges i artikel 43 i ovannämnda förordning är emellertid inte så tydligt utformat som det kan antas med utgångspunkt i det föregående.

29.      Redan själva texten ger upphov till osäkerhet. Med tanke på den mångfald termer som unionslagstiftaren använt i de olika språkversionerna av förordning nr 44/2001 är det sålunda svårt att fastställa om lagstiftaren i artikel 43 i denna förordning avsåg att inrätta en ”ansökan om ändring” eller ett ”överklagande”.(7)

30.      Sett ur ett systematiskt perspektiv är dock de två faserna inom verkställighetsförfarandet egentligen inte relaterade till skillnaden mellan första och andra rättsliga instans. Ansökan om verkställighet förutsätter en formell prövning och förordning nr 44/2001 medger i detta skede inte någon omprövning i fråga om de grunder för att vägra verkställighet som anges i artiklarna 34 och 35 i förordningen. Det rör sig således i egentlig mening inte om ett förfarande i första instans. I samband med den ansökan om ändring som anges i artikel 43 i denna förordning får dock, om ingen bestämmelse i denna begränsar de grunder eller argument som kan åberopas till stöd för ansökan om ändring av den dom som meddelats i första instans, den domstol vid vilken ansökan om ändring görs endast avslå en ansökan om verkställighetsförklaring eller upphäva en verkställighetsförklaring på någon av de grunder som anges i artiklarna 34 och 35 i förordningen,(8) Det rör sig således i egentlig mening inte om ett överklagande.

31.      Så som framgår av förteckningen i bilaga III till förordning nr 44/2001 råder en liknande osäkerhet i fråga om utseendet av de domstolar vid vilka ansökan om ändring enligt artikel 43.2 i denna förordning ska göras. Det framgår av bilagan att de domstolar som utsetts av medlemsstaterna är av ganska heterogen karaktär, både på det formella planet (domstolens formella nivå inom det nationella rättsväsendet; förteckningen omfattar förstainstansrätter men också appellationsdomstolar) och förfarandemässigt (med direkt anhängiggörande vid appellationsdomstolen, indirekt anhängiggörande genom en förstainstansrätt samt anhängiggörande av olika domstolar beroende på om ansökan om ändring görs av svaranden eller sökanden).

32.      Trots denna osäkerhet står det dock klart att förfarandet vid de domstolar som utsetts i enlighet med artikel 43.3 i förordning nr 44/2001 måste uppfylla minst tre villkor.

33.      För det första fastställs, så som kommissionen underströk i sitt skriftliga yttrande, genom artikel 43 i förordningen en villkorslös rätt för båda parter att söka ändring av beslutet i anledning av ansökan om verkställighetsförklaring.

34.      För det andra är huvudsyftet med ändringsförfarandet i artikel 43 i förordning nr 44/2001 att möjliggöra prövning av om de grunder för att vägra verkställighet som anges i artiklarna 34 och 35 i denna förordning(9) kan förhindra verkställighet av den dom som meddelats i en annan medlemsstat.

35.      För det tredje ska denna bestämmelse i fråga om de närmare villkoren för den ansökan om ändring som anges i artikel 43 i förordning nr 44/2001 tolkas mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna, i synnerhet artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.(10) Ett sådant ändringsförfarande ska följaktligen vara verkningsfullt.

2.      Det finländska förfarandet med tillstånd till fortsatt handläggning i ett besvärsärende

36.      Det framgår av de handlingar som EU-domstolen har tillgång till och av de uppgifter som lämnades av den finländska regeringen vid den muntliga förhandlingen att förfarandet med tillstånd till fortsatt handläggning är upplagt enligt följande:

37.      Detta förfarande föreskrivs för samtliga överklaganden av dom meddelad av en tingsrätt i tvistemål eller rättsvårdsärenden men med undantag för vissa brottmål. Det är, som den finländska regeringen har förklarat, också tillämpligt inom det ändringsförfarande som anges i förordning nr 44/2001.

38.      Överklagandet till hovrätten sker sålunda i två steg. Som ett första steg fastställer hovrätten med hänsyn till vilka skäl som lagen föreskriver om villkoren för tillståndet till fortsatt handläggning är uppfyllda. Om så är fallet fortsätter förfarandet i en andra etapp och hovrätten utför en fullständig prövning av ansökan om ändring.

39.      Inom det första steget i överklagandet ska den part som ingett överklagandet ange de grunder och de bevis som åberopas till stöd för ansökan om ogiltigförklaring av domen i första instans. Denna part ska också i överklagandet ange skälet till och argumenten för att tillstånd till fortsatt handläggning bör meddelas.

40.      Hovrätten ska på grundval av detta ex officio pröva vart och ett av de fyra skäl som motiverar tillstånd till fortsatt handläggning, vilka anges i kapitel 25a 11 § första stycket i rättegångsbalken. Den ska för detta beakta tingsrättens avgörande, stämningsansökan, handlingarna i målet, däribland den i ett annat land meddelade domen och de intyg som krävs i enlighet med artikel 54 i förordning nr 44/2001.

41.      Om ett av skälen för tillstånd är uppfyllt och om minst en domare i hovrätten anser att tillståndet ska beviljas ska hovrätten bevilja fortsatt handläggning utan utrymme för skönsmässig bedömning. Tillstånd meddelas inte om det står klart att inget av de fyra skälen för tillstånd är tillämpligt.

3.      Förfarandet med tillstånd till fortsatt handläggning och principen om ändamålsenlig verkan

42.      Enligt EU-domstolens fasta rättspraxis ankommer det, i avsaknad av unionsbestämmelser på området, på varje medlemsstat, i kraft av principen om medlemsstaternas processuella autonomi, att fastställa reglerna för det förfarande som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten.(11)

43.      Vad gäller det ifrågavarande förfarandet med tillstånd till fortsatt handläggning i det nationella målet framgår av den finländska regeringens yttrande att den nationella lagstiftaren för detta förfarande hade två kategorier av syften. Dels avsåg lagstiftaren att hantera hovrätternas ökande arbetsbörda och de utdragna förfaranden som denna förde med sig. Dels skulle förfarandet möta behovet av att handlägga ansökningar om ändring på ett effektivt sätt som skyddar parternas rättigheter. Inom förfarandet skulle man således beakta arten av de mål som överlämnas till hovrättens prövning så att det skulle bli möjligt att på ett enklare sätt handlägga de mål där en prövning i hovrätten inte är motiverad av vägande skäl som gäller domstolsskyddet för ändringssökanden och det allmänintresse som målet har.

44.      Jag finner att det inte råder något tvivel om legitimiteten av ändamålen, vilka in fine syftar till att öka skyndsamheten inom förfarandena och få till stånd en bättre rättslig resursfördelning.(12)

45.      Enligt fast rättspraxis får dock inte metoderna för det ändringsförfarande som medlemsstaterna föreskriver vara mindre gynnsamma än de som tillämpas för liknande ändringsförfaranden för skydd av de rättigheter som är grundade på den nationella rättsordningen (likvärdighetsprincipen) eller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).(13)

46.      Eftersom det i det aktuella fallet framgår att det finländska förfarandet med tillstånd till fortsatt handläggning är tillämpligt på alla ansökningar om ändring av domar i tingsrätten i tvistemål eller rättsvårdsärenden kan ett motsatsförhållande till likvärdighetsprincipen omgående avfärdas.

47.      Vad gäller iakttagandet av effektivitetsprincipen bör det fastställas huruvida förfarandet med tillstånd till fortsatt handläggning gör det omöjligt eller orimligt svårt att utöva det ändringsförfarande som fastläggs i artikel 43 i förordning nr 44/2001.

48.      Det måste inledningsvis och i allmänna ordalag påpekas att effektivitetsprincipen inte innehåller några krav som är mer långtgående än de som följer av ett effektivt domstolsskydd, vilket garanteras i stadgan.(14) Denna rätt utgör emellertid inte en absolut rättighet. EU-domstolen har sålunda redan genom att uttryckligen grunda sig på Europadomstolens rättspraxis funnit att rätten till domstolsprövning,(15)i vilken rätten till tillgång till prövning i en domstol utgör en särskild del, inte är absolut utan att vissa underförstådda begränsningar är tillåtna eftersom det ligger i denna rätts själva natur att den måste regleras av staten, vilken i detta sammanhang har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning. Domstolen har dock funnit att dessa begränsningar inte får hindra den enskildes rätt till en domstolsprövning på sådant sätt eller i sådan omfattning att dennes rätt till tillgång till prövning i en domstol rent faktiskt åsidosätts. Slutligen ska dessa bestämmelser åsyfta ett legitimt mål, och vidtagna åtgärder ska stå i rimlig proportion till det eftersträvade målet.(16)

49.      I det aktuella fallet tycks det som att det ifrågavarande förfarandet med tillstånd till fortsatt handläggning i det nationella målet iakttar effektivitetsprincipen under förutsättning att grunderna för att vägra verkställighet beaktas samt att eventuellt beslut om avslag på tillstånd vederbörligen motiveras.

50.      För det första finns det skäl att försäkra sig om att förfarandet med tillstånd till fortsatt handläggning inte skadar syftet med ändringsförfarandet i artikel 43 i förordning nr 44/2001, nämligen att möjliggöra prövning av om det föreligger grunder för vägran att verkställa den dom som meddelats i en annan medlemsstat, så som stadgas i artiklarna 34 och 35 i denna förordning. Om det endast ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida finländsk rätt medger att dessa skäl beaktas vid prövningen av ansökan om tillstånd till fortsatt handläggning är följande punkter ämnade att ge några riktlinjer för detta.

51.      Det förefaller som att de skäl för tillstånd till fortsatt handläggning som anges i kapitel 25a 11 § första stycket i rättegångsbalken kan tillåta att artiklarna 34 och 35 i förordning nr 44/2001 beaktas.

52.      Det förefaller nämligen som att de grunder för att vägra verkställighet som unionslagstiftaren angett i artiklarna 34 och 35 i förordning nr 44/2001 kan subsumeras under det första och det fjärde skälet för tillstånd till fortsatt handläggning, enligt vilka tillstånd till fortsatt handläggning ska meddelas om det finns anledning att betvivla att tingsrättens domslut är riktigt eller om det finns andra vägande skäl till att meddela tillstånd.

53.      I samband med en ansökan om ändring grundad på artikel 43 i förordning nr 44/2001 tycks således hovrätten från det att tillståndet till fortsatt handläggning beviljats kunna pröva om de grunder för att vägra verkställighet som anges i artiklarna 34 och 35 i denna förordning kräver en mer ingående prövning av tingsrättens beslut i fråga om ansökan om verkställighetsförklaring.

54.      För det andra tycks förfarandet med tillstånd till fortsatt handläggning vara upplagt på sådant sätt att det i praktiken möjliggör att riktigheten i tingsrättens avgörande bedöms alltifrån detta skede, om så än ur ett processekonomiskt perspektiv.

55.      Ett sådant förfarande med tillstånd till fortsatt handläggning som det som föreskrivs i den finländska lagstiftningen har nämligen ingen likhet med en förhandsfiltrering för att pröva om överklagandet kan upptas till prövning. Som den finländska regeringen understrukit ska hovrätten sålunda efter det att tillstånd till fortsatt handläggning beviljats, mot bakgrund av framför allt tingsrättens avgörande och handlingarna i målet, pröva om det finns anledning att betvivla att tingsrättens domslut är riktigt. Den bedömning som hovrätten i detta skede utför har således likhet med en preliminär, om än summarisk, prövning av själva sakförhållandet i tingsrättens avgörande.(17)

56.      Även om rätten till effektivt domstolsskydd ger tillgång till rättslig prövning, innebär detta inte för den skull automatisk tillgång till ett enhetligt förfarande, då ansökan om ändring ska avvisas. Det förefaller dock som att fortsatt handläggning i praktiken endast vägras i fall där det är uppenbart för alla domare i hovrätten att ansökan om ändring saknar all grund. Enligt den finländska regeringen ska nämligen skälen till att bevilja tillstånd till fortsatt handläggning tolkas flexibelt och till förmån för den part som ansöker om tillstånd till fortsatt handläggning.(18)Det skulle således endast vara i fall då en ansökan om ändring är uppenbart ogrundad som denna skulle kunna avslås från det att tillståndet till fortsatt handläggning beviljats. I alla övriga fall kommer ansökan om ändring in fine att prövas ingående sedan hovrätten väl gett sitt tillstånd.

57.      För det tredje är det ifrågavarande förfarandet i det nationella målet förenligt med artikel 43 i förordning nr 44/2001 endast om eventuella avslagsbeslut vederbörligen motiveras.

58.      Vid förhandlingen framstod en betydande oenighet om detta mellan den finländska regeringen och kommissionen. Den finländska regeringen hävdade att ett sådant beslut i enlighet med rättegångsbalken måste innehålla en motivering, medan kommissionen på grundval av samma lag gjorde gällande att så inte nödvändigtvis var fallet.

59.      Det är inte EU-domstolens sak att agera skiljeman mellan dessa motsatta ståndpunkter i fråga om rätt tolkning av nationell lagstiftning, utan i stället att fastställa vilka krav som ställs av unionsrätten. Unionsrätten innebär dock att avgöranden som ett avslag i fråga om fortsatt handläggning i ett besvärsärende måste motiveras.

60.      Skyldigheten att motivera har sitt allmänna berättigande genom de två funktioner denna har. Den gör det möjligt för berörda parter att få kännedom om skälen till att domstolen antagit ett avgörande och gör det möjligt för den domstol vid vilken ett överklagande av detta avgörande kan komma att anhängiggöras att inneha tillräckliga uppgifter för att kunna utöva sin domstolskontroll.(19) I detta sammanhang har EU-domstolen redan förklarat att rätten till en rättvis rättegång kräver att ett domstolsavgörande innehåller en motivering för att svaranden ska kunna förstå skälen till att domstolen har dömt till dennes nackdel och på ett ändamålsenligt och effektivt sätt kunna föra talan mot ett sådant avgörande.(20)

61.      Om hovrätten inte måste motivera sitt beslut, framför allt vid avslag på ansökan om tillstånd till fortsatt handläggning, skulle emellertid den möjlighet som föreskrivs i finländsk lag att söka ändring vid Högsta domstolen av beslutet om avslag i stor utsträckning vara hypotetisk. Utan en motivering skulle det bli minst sagt svårt att på ändamålsenligt sätt ifrågasätta hovrättens beslut och det skulle bli omöjligt för Högsta domstolen att bedöma om avgörandet är riktigt.

62.      Skyldigheten att lämna motivering till ett avgörande i andra instans är ytterst grundläggande inom ramen för den ordning för ansökan om ändring som inrättas genom förordning nr 44/2001. Det bör sålunda erinras om att det beslut i anledning av ansökan om verkställighetsförklaring som antas av förstainstansrätten inte måste motiveras. Det framgår vidare att överklagande till Högsta domstolen av ett avgörande i hovrätten i Finland, liksom i andra medlemsstater, också är föremål för ett system för förhandsmedgivande.

63.      Det beslut som fattas efter det att det ändringsförfarande som anges i artikel 43 i förordning nr 44/2001 avslutats är det första (och möjligen även det sista) beslutet i vilket de grunder för att vägra verkställighet som anges i artiklarna 34 och 35 i denna förordning fullt ut ska beaktas. Det är inte tänkbart att en part skulle kunna utnyttja de möjligheter som erkänns i nämnda förordning i syfte att förhindra verkställighet av en dom som meddelats i en annan medlemsstat utan att någonsin ha erhållit ett avgörande som innehåller en motivering.(21)

64.      Att förfarandet med tillstånd till fortsatt handläggning i det aktuella fallet gäller vid överklagande till appellationsdomstol är avgörande för skyldigheten att motivera. Med hänsyn till detta kan Europadomstolens – fullt rimliga – ståndpunkt, enligt vilken ett avgörande som fattas inom ett filtreringsförfarande vid överklagande till högsta instans (ett andra överklagande vid högsta instans, vilket normalt är begränsat till rättsfrågor) inte nödvändigtvis måste motiveras,(22) logiskt sett inte tillämpas på förfarandet med tillstånd till fortsatt handläggning i andra instans när denna i praktiken är ett första rättsmedel som gör det möjligt att beakta grunderna för att vägra verkställighet av den dom som meddelats i en annan medlemsstat.

65.      Härav framgår att det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om besluten om avslag av tillstånd till fortsatt handläggning i ett besvärsärende måste motiveras. Om hovrätten inte är bunden av en sådan skyldighet skulle förfarandet med tillstånd enligt min åsikt vara oförenligt med artikel 43 i förordning nr 44/2001. Om det skulle visa sig att förfarandet med tillstånd till fortsatt handläggning har införts i det nationella systemet i fråga om rättsmedel utan beaktande av de specifika bestämmelserna i den ordning som inrättas genom förordning nr 44/2001 skulle detta nämligen kunna medföra en mekanisk tillämpning av nämnda förfarande som svårligen låter sig förenas med kraven i förordning nr 44/2001.

66.      Med beaktande av ovanstående finner jag att artikel 43.1 i förordning nr 44/2001 tillåter ett förfarande med tillstånd till fortsatt handläggning, som det som berörs i det nationella målet, under förutsättning att grunderna för att vägra verkställighet i artiklarna 34 och 35 i förordning nr 44/2001 kan åberopas i substantiellt hänseende och beaktas i fråga om skälen för tillstånd till fortsatt handläggning och, i processmässigt hänseende, att beslut om att avslå fortsatt handläggning måste motiveras.

B.      Den andra och den tredje tolkningsfrågan

67.      Genom sin andra tolkningsfråga ber den hänskjutande domstolen i sak EU‑domstolen att fastställa om ett förfarande för tillstånd till fortsatt handläggning i ett besvärsärende, som det som berörs i det nationella målet, i vilket motparten eller den part som inte är ändringssökande inte hörs, är förenligt med den kontradiktoriska principen som anges i artikel 43.3 i förordning nr 44/2001.

68.      Vad avser den hänskjutande domstolens tredje fråga tolkar jag den som en begäran om att det ska fastställas vilka konsekvenserna blir av att det i artikel 43.1 i denna förordning anges att ansökan om ändring kan göras inte endast av den part som ansökt om verkställighet utan också av den part mot vilken verkställighet har meddelats.

69.      Det framgår härav att dessa båda frågor i huvudsak har samma syfte: de syftar till att fastställa om det ifrågavarande förfarandet i det nationella målet är förenligt med artikel 43.3 i förordning nr 44/2001. Jag avser således att behandla dem tillsammans.

70.      Jag kan redan från början inte förstå på vilket sätt ett förfarande som av legitima skäl rörande god rättskipning framför allt syftar till att möjliggöra en snabb handläggning av sådana ansökningar om ändring som är uppenbart ogrundade skulle vara oförenligt med den kontradiktoriska principen.

71.      Även om det i artikel 43.3, i förordning nr 44/2001 entydigt anges att ansökan om ändring ska prövas enligt bestämmelserna för kontradiktoriska förfaranden, måste det nämligen ändå konstateras att unionslagstiftaren inte ytterligare har konkretiserat vad som krävs för ett kontradiktoriskt förfarande. Följaktligen faller uppläggningen av förfarandet för ansökan om ändring under medlemsstaternas processuella autonomi under förutsättning att den kontradiktoriska principen iakttas, betraktad utifrån de specifika bestämmelser som gäller vid exekvatur, vilka införs genom förordning nr 44/2001.

72.      Den kontradiktoriska principen är av grundläggande betydelse inom den ordning som inrättas genom förordning nr 44/2001 i syfte att sörja för fri rörlighet för rättsliga avgöranden inom unionen. Som det har tagits upp ovan(23) syftar nämligen förfarandet för exekvatur till att göra det möjligt för den som ansöker om verkställighet att med nödvändiga garantier enkelt och snabbt med ett icke kontradiktoriskt förfarande(24) utverka exekvatur av en dom som meddelats i en annan medlemsstat.(25) Eftersom första ”instans” inte är ett kontradiktoriskt förfarande har unionslagstiftaren uttryckligen krävt att förfarandet för ansökan om ändring ska vara det.(26)

73.      Vad avser de krav som följer av den kontradiktoriska principen har EU‑domstolen redan upprepade gånger förklarat att denna princip, såväl inom administrativa som rättsliga förfaranden, generellt sett innebär en rätt för parterna i ett administrativt förfarande eller en rättegång att kunna ta ställning till de omständigheter och de handlingar på vilka ett administrativt beslut eller rättsligt avgörande kommer att grunda sig samt till att diskutera de bevis och yttranden som lagts fram för förvaltningsmyndigheten eller domstolen och de grunder som konstaterats ex officio av domstolen, på vilka denna ämnar grunda sitt avgörande.(27)

74.      Konkret skyddar nämnda princip en part med avseende på de omständigheter som är avgörande(28) vid ett antagande av ett beslut som påverkar dennas intressen.(29) Iakttagandet av ett kontradiktoriskt förfarande är därmed oupplösligen förenat med att de faktorer som ligger till grund för ett avgörande som fattas till nackdel för en part ska kunna tas upp av denna part.(30)

75.      Med hänvisning till denna definition av den kontradiktoriska principen finner jag dock inget skäl till att anse att ett förfarande med tillstånd till fortsatt handläggning, som det som berörs i det nationella målet, kränker denna princip.

76.      Eftersom hovrätten inte under behandlingen av tillstånd till fortsatt handläggning får anta ett avgörande som för motparten är ogynnsamt eller går denna emot, det vill säga den part som inte är ändringssökande, är inte denna parts rätt till ett kontradiktoriskt förfarande kränkt om den i detta skede inte lämnar något yttrande.

77.      Ett avslag på tillstånd till fortsatt handläggning befäster sålunda för det första det avgörande i tingsrätten som denna part erhållit och, med förbehåll för överklagande i högsta instans, gör det oåterkalleligt. Följaktligen kan inte detta beslut gå emot vinnande part i domen i första instans.(31)

78.      För det andra bekräftade den finländska regeringen vid förhandlingen, utan att detta motsades av kommissionen, att hovrätten, oavsett vilken part som är ändringssökande, inte får ändra avgörandet i sak vid behandlingen av tillståndet till fortsatt handläggning. Hovrätten får exempelvis inte förklara en ansökan om ändring uppenbart välgrundad utan att motparten har hörts,(32) vilket annars helt uppenbart skulle utgöra en allvarlig kränkning av den kontradiktoriska principen.

79.      För det tredje är det avgörande som fattas i samband med att tillstånd till fortsatt handläggning beviljas ett preliminärt avgörande vars räckvidd av givna skäl begränsas av den fortsatta handläggningen. Det föregriper inte bedömningen av ansökan om ändring efter det att denna fullständigt har prövats. Om tillståndet har meddelats utan att den part som inte är ändringssökande – oavsett om denna allt efter omständigheterna är den som ansöker om verkställighet eller den som är föremål för beslutet om exekvatur – har uppmanats att inkomma med yttranden kan ett sådant beslut därför heller inte i sig skada denna parts intressen.

80.      Vid förhandlingen gjorde kommissionen i linje med sitt skriftliga yttrande gällande att den kontradiktoriska principen är av sådan betydelse att den inte får begränsas och att den finländska ordningen med tillstånd till fortsatt handläggning därför inte följer denna princip.

81.      Utöver att en sådan ”absolut” ståndpunkt inte gör det möjligt att förlika kraven på skydd av rätten till försvar med andra helt legitima intressen som exempelvis sådana som gäller skyndsamhet och god rättskipning, noterar jag framför allt att kommissionen inte i förevarande fall har kunnat påvisa någon som helst konkret kränkning av den kontradiktoriska principen.

82.      Jag framhåller slutligen att det av den finländska regeringens yttrande framgår att den part som inte är ändringssökande måste uppmanas att yttra sig under den fullständiga prövningen av ansökan om ändring. Det förefaller därför som att iakttagande av den kontradiktoriska principen i enlighet med artikel 43.3 i förordning nr 44/2001 garanteras i det skede då hovrättens dom kan gå emot denna part.

83.      Med beaktande av ovanstående anser jag att artikel 43.3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas på så sätt att ett förfarande med tillstånd till fortsatt handläggning, som det som berörs i det nationella målet, inte åsidosätter kravet på kontradiktoriskt förfarande, eftersom det avgörande som meddelas i samband med tillståndet till fortsatt handläggning såsom sådant inte kan skada motpartens intressen.

V.      Förslag till avgörande

84.      Med hänsyn till vad som har anförts ovan föreslår jag att EU-domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Högsta domstolen (Finland) på följande sätt:

1)      Artikel 43.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område medger ett förfarande med tillstånd till fortsatt handläggning, som det som berörs i det nationella målet, under förutsättning att grunderna för att vägra verkställighet i artiklarna 34 och 35 i denna förordning i substantiellt hänseende kan åberopas och beaktas i fråga om skälen för tillstånd till fortsatt handläggning och att, i processmässigt hänseende, beslut att vägra fortsatt handläggning måste motiveras.

2)      Artikel 43.3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas på så sätt att ett förfarande med tillstånd till fortsatt handläggning, som det som berörs i det nationella målet, inte åsidosätter kravet på kontradiktoriskt förfarande eftersom det avgörande som meddelas i samband med tillståndet till fortsatt handläggning inte såsom sådant kan skada motpartens intressen.


1      Originalspråk: franska.


2      Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).


3      EGT C 27, 1998, s. 1.


4      Nedan kallad Brysselkonventionen.


5      Eftersom talan vid den estländska domstolen inleddes före den 10 januari 2015 förblir förordning nr 44/2001 tillämplig i tiden (ratione temporis) i enlighet med artikel 66.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).


6      Se skälen 16 och 17 i förordning nr 44/2001. Se även dom av den 14 december 2006, ASML (C‑283/05, EU:C:2006:787, punkt 23).


7      I vissa språkversioner av förordning nr 44/2001, som den spanska, den franska eller den italienska, är den term som används vid denna andra rättsliga myndighet ”ansökan om ändring”, vilket antyder att det finns en första instans och man följer därmed i funktionellt hänseende förordningens struktur. I andra språkversioner är däremot det begrepp som används ”överklagande”, så som i den engelska (”appeal”) eller den tjeckiska språkversionen (”opravný prostředek”), vilket också pekar mot en andra instans, i överensstämmelse i formellt hänseende med att det ofta rör sig om en andrainstansrätt.


8      I enlighet med artikel 45 i förordning nr 44/2001.


9      Jag noterar här att även om exekvatur har utgått i förordning nr 1215/2012 har inte prövningen av grunderna i artiklarna 34 och 35 i förordning nr 44/2001 utgått, så som framgår av artiklarna 45 och 46 i förordning nr 1215/2012.


10      Nedan kallad stadgan. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2014, A (C‑112/13, EU:C:2014:2195, punkt 51 och där angiven rättspraxis), vilket innebär att förfarandet för ansökan om ändring av beslutet om verkställighetsförklaring enligt artikel 43 i förordning nr 44/2001 ska betecknas som tillämpning av unionsrätten i enlighet med artikel 51 i stadgan (beslut av den 13 juni 2012, GREP, C‑156/12, ej publicerat, EU:C:2012:342, punkt 31).


11      Se dom av den 8 november 2005, Leffler (C‑443/03, EU:C:2005:665, punkt 49).


12      Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har redan haft tillfälle att ta ställning till frågan huruvida filtreringsmekanismer vid överklaganden i andra och sista instans är förenliga med artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950. Denna domstol har upprepade gånger funnit att tillgången till rättslig prövning får begränsas under förutsättning att begränsningen inte påverkar själva grundvalen för artikel 6 i nämnda konvention och att den har ett legitimt syfte. Syften i samband med god rättskipning och förhindrande av överbelastning hos de rättsliga myndigheterna har av Europadomstolen ansetts vara legitima (Europadomstolens dom av den 13 juli 1995, Tolstoy Miloslavsky/Förenade kungariket (CE:ECHR:1995:0713JUD001813991, § 61), dom av den 11 oktober 2001, Rodríguez Valín/Spanien (CE:ECHR:2001:1011JUD004779299, § 22) och dom av den 19 december 1997, Brualla Gómez de la Torre/Spanien (CE:ECHR:1997:1219JUD002673795, § 36)).


13      Se i fråga om civilrättsligt samarbete dom av den 8 november 2005, Leffler (C‑443/03, EU:C:2005:665, punkt 50), och dom av den 9 november 2016, ENEFI (C‑212/15, EU:C:2016:841, punkt 30).


14      Se dom av den 26 september 2018, Belastingdienst/Toeslagen (suspensiv verkan av överklagandet) (C‑175/17, EU:C:2018:776, punkt 47), och dom av den 26 september 2018, Staatssecretaris van Veiligheid en justitie (suspensiv verkan av överklagandet) (C‑180/17, EU:C:2018:775, punkt 43).


15      Vilket inte ska förväxlas med rätt till prövning i flera instanser. Det framgår av domstolens praxis att principen om effektivt domstolsskydd framför allt ger rätt till tillgång till prövning i en domstol men inte rätt till prövning i flera instanser (dom av den 28 juli 2011, Samba Diouf, C‑69/10, EU:C:2011:524, punkt 69).


16      Se beslut av den 16 november 2010, Internationale Fruchtimport Gesellschaft Weichert/kommissionen (C‑73/10 P, EU:C:2010:684, punkt 53 och Europadomstolens där angivna rättspraxis).


17      Förfarandet med tillstånd till fortsatt handläggning kan därvid jämföras med yrkandet om tillstånd till rättslig prövning i det mål som avgjordes genom domen av den 15 mars 2018, North East Pylon Pressure Campaign och Sheehy (C‑470/16, EU:C:2018:185).


18      Det tycks för övrigt framgå av kapitel 25a 18 § i rättegångsbalken att tillstånd till fortsatt handläggning meddelas om minst en medlem i en sammansättning av tre domare anser att tillstånd ska beviljas.


19      Se bland annat dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba (C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 49).


20      Se dom av den 6 september 2012, Trade Agency (C‑619/10, EU:C:2012:531, punkt 53).


21      Vikten av att erhålla ett avgörande som innehåller en motivering förstärks ytterligare av att det av artikel 44 i förordning nr 44/2001 jämförd med bilaga IV till samma förordning framgår att medlemsstaterna inte är skyldiga att ange ett rättsmedel mot det beslut som ansökan om ändring enligt artikel 43 i denna förordning har gett upphov till.


22      Se Europadomstolens beslut i fråga om möjligheten att ta upp talan till prövning av den 9 mars 1999, société anonyme Immeuble groupe Kosser/Frankrike (CE:ECHR:1999:0309DEC003874897); av den 28 januari 2003, Burg m.fl./Frankrike (CE:ECHR:2003:0128DEC003476302) och av den 6 september 2005, Glender/Sverige (CE:ECHR:2005:0906DEC002807003).


23      Se punkterna 24–26 i förevarande förslag till avgörande.


24      I artikel 41 i förordning nr 44/2001 anges entydigt att motparten ”(i) detta skede av förfarandet (inte) skall … ges tillfälle att yttra sig över ansökan”.


25      Se, i samband med Brysselkonventionen, dom av den 21 maj 1980, Denilauler (125/79, EU:C:1980:130, punkt 14), dom av den 12 juli 1984, P. (178/83, EU:C:1984:272, punkt 11), och dom av den 10 juli 1986, Carron (198/85, EU:C:1986:313, punkt 8).


26      Se dom av den 11 maj 2000, Renault (C‑38/98, EU:C:2000:225, punkt 21 och där angiven rättspraxis).


27      Se, i fråga om administrativa förfaranden inom ramen för tillämpningen av unionsrätten i medlemsstaterna, dom av den 22 oktober 2013, Sabou (C‑276/12, EU:C:2013:678, punkt 38 och där angiven rättspraxis), dom av den 5 november 2014, Mukarubega (C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 46 och där angiven rättspraxis), samt dom av den 9 november 2017, Ispas (C‑298/16, EU:C:2017:843, punkt 26). Se, i fråga om administrativa eller rättsliga förfaranden vid myndigheter eller domstolar i unionen, dom av den 17 december 2009, Omprövning M/EMEA (C‑197/09 RX-II, EU:C:2009:804, punkt 41 och där angiven rättspraxis).


28      Se dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl. (C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkt 56), och dom av den 17 december 2009, Omprövning M/EMEA (C‑197/09 RX-II, EU:C:2009:804, punkt 41). Se, analogt, Europadomstolens ståndpunkt i domen av den 20 juli 2001, Pellegrini/Italien (CE:ECHR:2001:0720JUD003088296, § 44).


29      Vad avser administrativa förfaranden är det för att åsidosättandet av en parts rätt till försvar ska erkännas och medföra ogiltigförklaring av en unionsakt av vikt att denna parts intressen har skadats (se, som exempel på tillämpningen av denna rättspraxis, dom av den 2 oktober 2003, Corus UK/kommissionen (C‑199/99 P, EU:C:2003:531, punkterna 19–25)). I fråga om talan om kränkning av den kontradiktoriska principen vid unionsdomstolen erinrar jag om att ett överklagande i enlighet med artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol endast kan grundas på oegentligheter vid Europeiska unionens tribunal som kränker klagandens intressen.


30      Både EU-domstolen och Europadomstolen anser att omfattningen av de garantier som är knutna till iakttagandet av kontradiktoriskt förfarande, i sig eller ingående i rätten till försvar, kan variera beroende på framför allt särdragen i det ifrågavarande förfarandet (dom av den 5 november 2014, Mukarubega (C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 54)). Se mer övergripande N. Fricero, ”Le droit à une procédure civile contradictoire dans la jurisprudence de la Cour européenne des droits de l’homme”, Revue trimestrielle des droits de l’Homme, Anthemis, Wavre, 2016, ss. 381–393, och i synnerhet ss. 388–390.


31      Enligt kapitel 25a 17 § i rättegångsbalken står tingsrättens avgörande fast om tillstånd till fortsatt handläggning inte meddelas.


32      Man kan här se en analogi med den förenklade handläggningen av överklaganden vid EU‑domstolen. I fall där överklagandet är uppenbart ogrundat kan EU-domstolen med beslut som är motiverat avvisa överklagandet utan att höra parterna. Om däremot ett överklagande är uppenbart välgrundat får domstolen förklara det som sådant först efter att ha hört parterna (se artikel 181 respektive artikel 182 i domstolens rättegångsregler).