Överklagande ingett den 23 juli 2019 av Armando Carvalho m.fl. av det beslut som tribunalen (andra avdelningen) meddelade den 8 maj 2019 i mål T-330/18, Carvalho m.fl. mot parlamentet och rådet
(Mål C-565/19 P)
Rättegångsspråk: engelska
Parter
Klagande: Armando Carvalho m.fl. (ombud: G. Winter, Professor, R. Verheyen, Rechtsanwältin, H. Leith, Barrister)
Övriga parter i målet: Europaparlamentet, Europeiska unionens råd
Klagandenas yrkanden
Klagandena yrkar att domstolen ska
upphäva det överklagade beslutet,
fastställa att talan kan tas upp till prövning,
återförvisa målet till tribunalen för ny prövning i sak beträffande unionens utomobligatoriska ansvar, och
förplikta motparterna att ersätta kostnaderna i målet för överklagande samt de kostnader som uppkommit i förfarandet vid tribunalen.
Grunder och huvudargument
Till stöd för sitt överklagande av tribunalens beslut att deras talan inte kunde tas upp till prövning har klagandena angett följande grunder.
Första grunden: Tribunalen gjorde fel när den slog fast att klagandena inte uppfyllde de villkor som anges i domen i målet Plaumann för att någon ska anses vara personligen berörd. De tre rättsakter som avser utsläpp av växthusgaser1 2 3 godkänner utsläpp som faktiskt berör varje klagande personligen. Därutöver är villkoren i domen i målet Plaumann uppfyllda då de tre rättsakterna som avser utsläpp av växthusgaser innebär ett åsidosättande av klagandenas grundläggande rättigheter.
Andra grunden: Alternativt gjorde tribunalen fel när den underlät att anpassa tillämpningen av de villkor som anges i domen i målet Plaumann mot bakgrund av den stora utmaning som klimatförändringarna innebär och att klagandenas överklagande grundar sig på deras grundläggande rättigheter, vilket innefattar rätten till ett effektivt rättslig skydd av nämnda rättigheter. Europeiska unionens domstol har slagit fast att ett rättsligt skydd är effektivt om det finns tillgång till rättsmedel och tribunalen gjorde fel när den angav att nationella domstolars möjlighet att lämna in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF eller en talan mot kommissionens genomförandeakter skulle utgöra ett ändamålsenligt rättsmedel i detta fall.
Domstolen borde således slå fast att när en klagande (såsom i förevarande fall) inte har tillgång till något annat rättsmedel för att tillvarata sina grundläggande rättigheter, är villkoret personligen berörd uppfyllt när det har gjorts gällande och har visats att en rättsakt i hög grad inverkar menligt på en av klagandens grundläggande rättigheter eller i andra hand inverkar menligt på det väsentliga innehållet i den rättigheten. Detta villkor är uppfyllt i förevarande fall.
Tredje grunden: Utöver vad som har anförts inom ramen för den första och den andra grunden gjorde tribunalen fel när den angav att sammanslutningen Saminuorra (sammanslutning för unga samer) inte hade talerätt utan att därvidlag beakta (och utan ange skälen för detta) de omständigheter som visar att majoriteten av sammanslutningens medlemmar är personligen berörd och skulle ha talerätt var och en för sig. Alternativt borde domstolen ha slagit fast att villkoren för att ursprungsbefolkningar ska ha talerätt ska tolkas mindre strängt.
Fjärde grunden: Genom att slå fast att talan som avser utomobligatoriskt ansvar inte kan tas upp till prövning, tillämpade tribunalen ett felaktigt rättsligt kriterium vid bedömningen av om klagandena hade talerätt i den mening som avses i artikel 263 FEUF, då den uppställde ett nytt villkor. Det finns inte någon grund för detta villkor i vare sig fördraget eller rättspraxis.
____________
1 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/410 av den 14 mars 2018 om ändring av direktiv 2003/87/EG för att främja kostnadseffektiva utsläppsminskningar och koldioxidsnåla investeringar, och beslut (EU) 2015/1814 (EUT L 76, 2018, s. 3).
2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/841 av den 30 maj 2018 om inbegripande av utsläpp och upptag av växthusgaser från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk i ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030 och om ändring av förordning (EU) nr 525/2013 och beslut nr 529/2013/EU (EUT L 156, 2018, s. 1).
3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 av den 30 maj 2018 om medlemsstaternas bindande årliga minskningar av växthusgasutsläpp under perioden 2021–2030 som bidrar till klimatåtgärder för att fullgöra åtagandena enligt Parisavtalet samt om ändring av förordning (EU) nr 525/2013 (EUT L 156, 2018, s. 26).