Language of document : ECLI:EU:C:2020:9

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MICHAL BOBEK

föredraget den 16 januari 2020(1)

Mål C615/18

UY

Övriga deltagare i rättegången:

Staatsanwaltschaft Offenburg

(begäran om förhandsavgörande från Amtsgericht Kehl (Distriktsdomstolen i Kehl, Tyskland))

”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Direktiv 2012/13/EU – Rätt till information vid straffrättsliga förfaranden – Rätten att bli informerad om anklagelsen – Återkallelse av körkort – Skyldighet att utse delgivningsombud – Den tilltalades oaktsamhet”






I.      Inledning

1.        I juli 2017 var en förare med hemvist i Polen inblandad i en trafikolycka i Tyskland. På begäran av åklagaren utsåg föraren ett delgivningsombud för delgivning av domstolshandlingar för dennes räkning i Tyskland. Det utsedda delgivningsombudet var en person som var anställd vid den behöriga lokala domstolen. Ett strafföreläggande utfärdades sedermera mot föraren för avvikande från trafikolycksplats, varigenom denne dömdes till böter och ålades förarförbud i tre månader. Strafföreläggandet delgavs delgivningsombudet som vidarebefordrade det med brev till föraren i Polen. Det är oklart huruvida föraren faktiskt mottog brevet. Strafföreläggandet överklagades inte. Det vann laga kraft.

2.        Vid en annan vägkontroll i Tyskland några månader senare stoppades föraren medan han framförde en lastbil, trots att det tidigare utfärdade förarförbudet fortfarande gällde. Han åtalades därför för olovlig körning.

3.        Mot bakgrund av dessa faktiska omständigheter uppkommer i förevarande mål två rättsfrågor. Den första gäller den delgivning som gjordes i det första brottmålet. Utgör artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden,(2) som föreskriver en rätt att bli informerad om anklagelsen, hinder för nationella bestämmelser som föreskriver att ett strafföreläggande som har utfärdats mot någon som inte har hemvist i den aktuella medlemsstaten vinner laga kraft två veckor efter delgivning till ett delgivningsombud, när den tilltalade inte har underrättats om föreläggandet? Den andra frågan är vilken verkan (den uteblivna) delgivningen i det första straffrättsliga förfarandet har på det andra straffrättsliga förfarandet. Utgör artikel 6 i direktiv 2012/13/EU hinder för nationella bestämmelser som innebär att underlåtelse av en utomlands bosatt person att begära information från sitt delgivningsombud om utgången av ett förfarande kan anses utgöra oaktsamhet som riskerar att utsätta denna person för ett ytterligare straffrättsligt förfarande, när ett strafföreläggande har utfärdats mot denna person utan att han eller hon har underrättats därom?

II.    Tillämpliga bestämmelser

A.      Unionsrätt

4.        I skälen 27 och 28 i direktiv 2012/13 anges följande:

”(27)      Personer som misstänks för att ha begått ett brott ska erhålla all den information om anklagelsen som behövs för att de ska kunna förbereda sitt försvar och för att man ska kunna garantera ett rättvist förfarande.

(28)      Informationen som tillhandahålls till misstänkta eller tilltalade personer om den brottsliga gärning de misstänks ha gjort sig skyldig till eller anklagas för bör tillhandahållas utan dröjsmål och senast före polisens eller en annan behörig myndighets första officiella förhör med dem samt utan att det påverkar de pågående utredningarna. …”

5.        I artikel 2.1 i direktiv 2012/13 som rör direktivets tillämpningsområde föreskrivs följande:

”Detta direktiv är tillämpligt från den tidpunkt då personer underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott fram till dess att förfarandena har avslutats, med vilket ska förstås det slutgiltiga avgörandet i frågan huruvida den misstänkta eller tilltalade personen har begått brottet samt i förekommande fall även under rättegång och i väntan på beslut om ett eventuellt överklagande.”

6.        I artikel 3.1 c i direktiv 2012/13 som rör rätten att bli informerad om rättigheter anges följande:

”1.      Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer utan dröjsmål underrättas om åtminstone följande processuella rättigheter, så som dessa tillämpas enligt nationell rätt, för att dessa rättigheter ska kunna utövas effektivt:

c)      Rätten att bli underrättad om anklagelsen, i enlighet med artikel 6.

…”

7.        I artikel 6.1 i direktiv 2012/13 som rör rätten att bli informerad om anklagelsen anges följande:

”1.      Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade personer erhåller information om den brottsliga gärning som de är misstänkta eller anklagade för. Den informationen ska tillhandahållas utan dröjsmål och vara så utförlig som krävs för att säkerställa ett rättvist förfarande och ett effektivt utövande av rätten till försvar.”

B.      Nationell rätt

8.        44 § Strafgesetzbuch (Tysklands strafflag) (nedan kallad StGB) har följande lydelse:

”1) Den som har dömts till fängelse eller böter för ett brott som har begåtts i samband med framförande av ett fordon eller i strid med sina skyldigheter som förare av ett motorfordon kan av domstolen förbjudas att framföra motorfordon av alla slag, eller särskilt slag, på offentliga vägar under en period om en till tre månader. Förarförbud ska normalt ådömas vid fällande dom enligt 315c § stycke 1 punkt 1 led a, 315c § stycke 3 eller 316 § om förartillstånd inte har återkallats enligt 69 §.

2) Förarförbud träder i kraft när domen vinner laga kraft. …”

9.        44 § Strafprozessordnung (Tysklands straffprocesslag) (nedan kallad StPO) har följande lydelse:

”Om någon utan egen förskyllan var förhindrad att iaktta en överklagandefrist och framställer en ansökan om återställande av försutten tid, ska denna beviljas. Överskridande av en överklagandefrist är att anse som utan egen förskyllan, om information enligt 35a § första och andra meningen, 319 § punkt 2 tredje meningen eller 346 § punkt 2 tredje meningen inte har lämnats.

10.      I 45 § StPO anges följande:

”1) Ansökan om återställande av försutten tid ska inom en vecka från det att förfallet upphörde ges in till domstolen vid vilken den ursprungliga fristen skulle ha iakttagits. För att fristen ska anses ha iakttagits räcker det att ansökan i rätt tid har getts in till den domstol som ska pröva ansökan.

2) De faktiska omständigheter som åberopas som grund för ansökan ska styrkas vid tidpunkten för ansökan eller i förfarandet som avser ansökan. Den underlåtna handlingen ska sedermera fullgöras inom tidsfristen för att ge in ansökan. Om detta sker kan återställande beviljas även utan ansökan.”

11.      I 132 § led 1 StPO anges följande:

”1) Om en person är på sannolika skäl misstänkt för att ha begått ett brott och inte har fast hemvist eller uppehållsort inom denna lags geografiska tillämpningsområde, och samtidigt skäl för häktning inte föreligger, kan det i syfte att säkerställa att det straffrättsliga förfarandet fullföljs förordnas om att den misstänkte

1. ska ställa erforderlig säkerhet för de förväntade böterna och rättegångskostnaderna, och

2. ge en person som är bosatt inom domstolens domkrets fullmakt att ta emot delgivningar.”

…”

12.      I 407 § StPO anges i sin tur följande:

”1) Vid sådant förfarande som handläggs av straffrättsdomare eller vid förfarande vid domstolar bestående av nämnd kan påföljd för brott efter en skriftlig framställan från åklagarmyndigheten fastställas i form av ett strafföreläggande utan att någon huvudförhandling i målet hålls. Åklagarmyndigheten framställer denna begäran om utfärdande av strafföreläggande när den anser att det enligt utredningen inte är nödvändigt med huvudförhandling. Framställan skall innehålla konkreta påföljder. Framställan utgör ett allmänt åtal.

2) I beslutet om utfärdande av strafföreläggande får endast följande påföljder förordnas, antingen var för sig eller tillsammans:

1. böter, varning vid äventyr av annan påföljd, förarförbud, beslag av otillåten vinning, beslagtagande, förstörande, beslut som innebär att egendom ej längre kan användas, offentliggörande av en fällande dom och bötesfällande av en juridisk person och sammanslutningar,

2. återkallande av förartillstånd med ett förbud som inte överstiger två år,

3) En föregående förhandling vid domstolen för att höra den tilltalade (33 § stycke 3) är inte nödvändig.”

13.      I 410 § StPO anges följande:

”1) Den tilltalade får överklaga beslutet om strafföreläggande inom två veckor från dagen för delgivningen. Överklagandet skall vara ställt till den domstol som har meddelat beslutet och skall vara skriftligt eller muntligen nedtecknat av registratorn. …

2) Överklagandet får vara begränsat till att avse vissa bestämda grunder.

3) Om beslutet om strafföreläggande inte överklagas inom föreskriven tid är detta beslut att anse som en rättskraftig dom.”

III. Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna

14.      Den 21 augusti 2017 utfärdade Amtsgericht Garmisch-Partenkirchen (Distriktsdomstolen i Garmisch-Partenkirchen, Tyskland) ett strafföreläggande mot UY, en yrkesförare med hemvist i Polen, för att ha avvikit från en trafikolycksplats. UY dömdes till böter och förarförbud i tre månader.

15.      Den 11 juli 2017, den dag då brottet begicks, utsåg UY på begäran av åklagarmyndigheten ett delgivningsombud. Detta delgivningsombud var en person som var anställd vid Amtsgericht Garmisch-Partenkirchen (Distriktsdomstolen i Garmisch-Partenkirchen, Tyskland). Blanketten som användes för att utse delgivningsombudet var avfattad på tyska, men en släkting till UY översatte den åt honom per telefon. Blanketten innehöll delgivningsombudets namn och officiella adress samt en anmärkning om att de lagstadgade fristerna började löpa från den dag delgivning skett till delgivningsombudet. Blanketten innehöll inte någon ytterligare information om de rättsliga och faktiska följderna av att utse delgivningsombud, särskilt inte om den tilltalades skyldighet att inhämta information från delgivningsombudet.

16.      Strafföreläggandet delgavs delgivningsombudet den 30 augusti 2017, tillsammans med en översättning till polska. Delgivningsombudet vidarebefordrade strafföreläggandet med vanlig post till den tilltalades kända adress i Polen. Den hänskjutande domstolen har förklarat att det inte är känt huruvida den tilltalade erhöll strafföreläggandet.

17.      Då strafföreläggandet inte hade överklagats vann det laga kraft den 14 september 2017. Således började förarförbudet att gälla.

18.      Den 14 december 2017, medan förarförbudet fortfarande gällde, stoppades UY av polisen i en vägtrafikkontroll, när han framförde en lastbil på en offentlig väg i Kehl i Tyskland.

19.      I det nationella målet har Amtsgericht Kehl (Distriktsdomstolen i Kehl, Tyskland) att pröva en rekommendation från Staatsanwaltschaft Offenburg (åklagarmyndigheten i Offenburg) om utfärdande av ett ytterligare strafföreläggande mot UY för oaktsamt framförande av fordon utan körkort med åläggande om att betala 40 dagsböter à 50 euro samt förarförbud i tre månader.

20.      Den hänskjutande domstolen har utgått från att UY fram till vägkontrollen den 14 december 2017 inte kände till strafföreläggandet och därmed inte heller förarförbudet. Mot bakgrund av detta beslutade den hänskjutande domstolen att vilandeförklara målet och, då den ansåg det oklart huruvida den på den tilltalade tillämpliga nationella lagstiftningen är förenlig med unionsrätten, hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”1. Ska unionslagstiftningen, särskilt direktiv 2012/13 och artiklarna 21, 45, 49 och 56 FEUF, tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken det – enbart på grund av att den tilltalade inte har hemvist i denna medlemsstat, utan i en annan medlemsstat – är möjligt att i ett brottmål bestämma att den tilltalade ska utse ett delgivningsombud för att kunna delges ett strafföreläggande, vilket får till följd att strafföreläggandet kommer att vinna laga kraft och det därmed skapas rättsliga förutsättningar för straffrättsligt ansvar för senare handlande av den tilltalade (bindande verkan av omständigheterna i målet (Tatbestandswirkung)), även om den tilltalade i själva verket inte kände till strafföreläggandet och det inte på samma sätt som vid delgivning av strafföreläggandet när den tilltalade har hemvist i medlemsstaten är säkerställt att den tilltalade faktiskt har fått kännedom om strafföreläggandet?

2. Om den första frågan besvaras nekande: Ska unionslagstiftningen, särskilt direktiv 2012/13 och artiklarna 21, 45, 49 och 56 FEUF, tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken det – enbart på grund av att den tilltalade inte har hemvist i denna medlemsstat, utan i en annan medlemsstat – är möjligt att i ett brottmål bestämma att den tilltalade ska utse ett delgivningsombud för att kunna delges ett strafföreläggande, vilket får till följd att strafföreläggandet kommer att vinna laga kraft och det därmed skapas rättsliga förutsättningar för straffrättsligt ansvar för senare handlande av den tilltalade (bindande verkan av omständigheterna i målet (Tatbestandswirkung)) och den tilltalade, när denna brottsliga handling lagförs, åläggs mer omfattande skyldigheter i subjektivt hänseende när det gäller att faktiskt få kännedom om strafföreläggandet än den tilltalade skulle ha om han eller hon hade hemvist i medlemsstaten, så att det blir möjligt att lagföra vederbörande på grund av oaktsamhet?”

21.      Den tyska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Dessa parter yttrade sig vidare vid förhandlingen den 16 oktober 2019.

IV.    Bedömning

22.      Detta förslag till avgörande är upplagt på följande sätt: Jag kommer först att undersöka två inledande frågor angående tillämplig rätt (A). Därefter kommer jag att behandla de tolkningsfrågor som har ställts av den hänskjutande domstolen (B) och avsluta med några avslutande anmärkningar om den vidare lagstiftningsmiljön utanför ramarna för förevarande mål (C).

A.      Inledande anmärkningar

1.      Direktiv 2012/13 och/eller bestämmelserna i fördraget?

23.      I tolkningsfrågorna har den hänskjutande domstolen hänvisat till såväl direktiv 2012/13 som artiklarna 21, 45, 49 och 56 FEUF. Vad gäller direktiv 2012/13 har de potentiella frågorna rörande förenligheten med direktivet klart beskrivits i begäran om förhandsavgörande, med hänvisning till relevant rättspraxis(3) och en diskussion om (den eventuella) tillämpligheten av denna rättspraxis i förevarande mål. Däremot har den hänskjutande domstolen, vad gäller fördragets bestämmelser om fri rörlighet, endast hänvisat till dessa i tolkningsfrågorna. Begäran om förhandsavgörande innehåller inte någon förklaring eller diskussion om hur och varför dessa bestämmelser är relevanta i förevarande mål.

24.      De gränsöverskridande aspekterna i det nationella målet ger upphov till frågor om eventuell direkt diskriminering av den tilltalade, med tanke på att det gäller olika ordningar för delgivning av domstolshandlingar för personer med hemvist i Tyskland och personer med hemvist utomlands. På liknande sätt skulle man kunna tänka sig att det skulle kunna utgöra ett hinder mot utländska förares fria rörlighet, om åtal väcktes mot dem för olovlig körning på grund av ett förarförbud som de inte kände till.(4)

25.      Några frågor av detta slag har emellertid inte identifierats eller tagits upp i begäran om förhandsavgörande.(5) Istället har målet beskrivits av den hänskjutande domstolen, och diskuterats av de intresserade parterna, som ett mål som endast utgör en vidareutveckling av domstolens nyligen avgjorda domar i målen Covaci och Tranca,(6) och således så, att det rör direktiv 2012/13.

26.      Till skillnad från en situation där den hänskjutande domstolen har identifierat faktiska och rättsliga problem, men inte hänfört dem till rätt bestämmelse i unionsrätten, vilken domstolen kan rätta till, eftersom den är behörig att tillämpa en bestämmelse i unionsrätten som inte har angetts av den hänskjutande domstolen,(7) är det motsatta enligt min uppfattning inte möjligt. Det ankommer inte på denna domstol att trolla fram faktiska omständigheter och potentiella problem som inte har angetts av den hänskjutande domstolen.

27.      Jag ska därför vid min bedömning behandla förevarande mål så, att det enbart gäller den aktuella nationella lagstiftningens förenlighet med direktiv 2012/13 och, således, utgör en vidareutveckling av den praxis som bygger på domstolens nyligen meddelade domar i målen Covaci och Tranca. Trots detta kommer jag att i den avslutande delen av detta förslag till avgörande (C) att återkomma till mer övergripande problem som uppkommer i förevarande mål.

2.      Artikel 6 i direktiv 2012/13 och de särskilda omständigheterna i förevarande mål 

28.      Vad som skiljer förevarande mål från de mål som avgjordes genom domarna i målen Covaci och Tranca är det faktum att det finns två sammankopplade men formellt åtskilda (straffrättsliga) förfaranden. I domarna i målen Covaci och Tranca hade de aktuella strafföreläggandena utfärdats inom ramen för samma straffrättsliga förfarande som det där det påstods att artikel 6 i direktiv 2012/13 hade åsidosatts.

29.      I förevarande mål rör det sig däremot om två straffrättsliga förfaranden: ett vid Amtsgericht Garmisch-Partenkirchen (Distriktsdomstolen i Garmisch-Partenkirchen, Tyskland), som rörde avvikelsen från trafikolycksplatsen, och ett vid den hänskjutande domstolen, Amtsgericht Kehl (Distriktsdomstolen i Kehl), som gäller UY:s framförande av ett fordon i strid med ett förarförbud som hade utfärdats mot honom i slutet av det första förfarandet.

30.      Dessa omständigheter ger upphov till två olika typer av frågor.

31.      För det första är direktiv 2012/13 uppenbart tillämpligt på det andra straffrättsliga förfarandet, det vill säga det som för närvarande pågår vid den hänskjutande domstolen. Det kan dock vara något tveksamt huruvida detta direktiv är tillämpligt på det tidigare förfarandet, som inte längre pågår. Det första förfarandet avslutades formellt, åtminstone i princip, när strafföreläggandet vann laga kraft, efter att det inte hade överklagats inom två veckor.

32.      Detta hänger ihop med den andra frågan. I artikel 6.1 i direktiv 2012/13 föreskrivs en rätt att utan dröjsmål bli informerad om anklagelsen för att säkerställa ett rättvist förfarande och ett effektivt utövande av rätten till försvar. Exakt vad betyder ”bli informerad om anklagelsen” med avseende på det pågående (andra) förfarandet? I det andra förfarandet föreligger inte något uppenbart problem vad gäller den tilltalades rätt att bli informerad om anklagelsen i det förfarandet, eftersom det inte har påståtts att han inte känner till vad han har åtalats för i det förfarandet och således inte heller har påståtts att han inte kan utöva sin rätt till försvar. Det verkliga problemet har i stället att göra med (kvaliteten på) delgivningen av strafföreläggandet inom ramen för det första straffrättsliga förfarandet. Det kan dock vara svårt att klassificera detta problem som en underlåtelse att informera den tilltalade om anklagelsen i det nu pågående (andra) straffrättsliga förfarandet.

33.      Det kan inte förnekas att det verkar långsökt att hävda att avsaknaden av effektiv delgivning av en tidigare fällande dom i ett brottmål, påverkar informationen om anklagelsen i ett annat, senare, besläktat, straffrättsligt förfarande, och därför omfattas av artikel 6 i direktiv 2012/13. Kanske var tanken att denna artikel skulle kunna tillämpas på olika slags kommunikation, men uppenbart bara inom ett och samma straffrättsliga förfarande. Emellertid kan det kanske ändå vara möjligt att närma sig frågan på detta sätt, om man tar hänsyn till följande omständigheter.

34.      För det första framgår det av artikel 2 att direktiv 2012/13 är tillämpligt ”från den tidpunkt då personer underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott fram till dess att förfarandena har avslutats, med vilket ska förstås det slutgiltiga avgörandet i frågan huruvida den misstänkta eller tilltalade personen har begått brottet samt i förekommande fall även under rättegång och i väntan på beslut om ett eventuellt överklagande”.(8)

35.      Den extensivt formulerade artikel 2 kan inte tolkas så, att den undantar situationer från direktivets tillämpning i vilka ett avgörande har meddelats som kan bli slutgiltigt, men förfarandet sedan återupptas i enlighet med nationell rätt.(9) Artikel 2 kan inte i sig självt tolkas så, att den inför en skyldighet att återuppta ett förfarande. Men om det finns en möjlighet att återuppta förfarandet enligt nationell rätt kommer även denna situation, när målet väl har återupptagits, att omfattas av direktiv 2012/13.

36.      Mot bakgrund av de mål som eftersträvas med direktivet,(10) och själva ordalydelsen i artikel 2, måste begreppet ”beslut om ett eventuellt överklagande”(11) dessutom tolkas extensivt. Detta begrepp kan alltså omfatta förfaranden för överklagande som enligt det nationella rättssystemet anses vara extraordinära eller speciella. Vidare ska tilläggas att ett ”slutgiltigt avgörande” strängt taget inte är slutgiltigt när det har ifrågasatts i ett efterkommande förfarande.

37.      För det andra är det förfarande som leder till ett strafföreläggande, såsom domstolen redan har förklarat i domen i målet Covaci,(12) ett summariskt förfarande. Det framgår också av 407 § StPO(13) att det i praktiken är troligt att en misstänkt eller tilltalad faktiskt anses ha blivit fullständigt informerad om anklagelsen i den stund han eller hon mottar strafföreläggandet, vilket, om det inte överklagas, omedelbart kommer att bli en slutgiltig fällande dom.

38.      Detta innebär alltså att när det i nationell rätt föreskrivs en möjlighet att återuppta det straffrättsliga förfarandet, vilket verkar vara fallet i det nationella målet, blir direktiv 2012/13 tillämpligt igen så snart förfarandet återupptas. Detta måste i ännu högre grad vara fallet i den särskilda situationen med ett summariskt straffrättsligt förfarande, där olika processuella steg kan komma att sammanfogas i ett, där följden i praktiken blir att en icke överklagad formell anklagelse blir en slutgiltig dom.

B.      Rätten (för utomlands bosatta) att informeras om anklagelsen

39.      Såsom framgår av skäl 14 och artikel 1 i direktiv 2012/13 lägger detta direktiv fast bestämmelser om misstänkta eller tilltalade personers rätt att informeras om sina rättigheter vid straffrättsliga förfaranden och om anklagelsen mot dem. Såsom anges i skäl 40 fastställer direktiv 2012/13 minimiregler som ger medlemsstaterna frihet att tillförsäkra misstänkta och anklagade ett mer långtgående skydd. I motsats till detta har medlemsstaterna självklart inte rätt att avvika från dessa minimiregler,(14) vilka i allra minsta utsträckning ska motsvara de rättigheter som garanteras av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, såsom denna har tolkats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.(15)

40.      Direktiv 2012/13 är ett resultatinriktat instrument. Genom detta införs ett antal rättigheter som måste garanteras misstänkta eller tilltalade. Medlemsstaterna har dock ett brett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller det sätt på vilket de ger verkan åt dessa rättigheter i sina respektive rättsordningar. Det ankommer således på medlemsstaterna, i enlighet med principen om processuell autonomi, att fastställa närmare bestämmelser i detta avseende, med beaktande av kraven på likvärdighet och effektivitet.

1.      Domarna i målen Covaci och Tranca 

41.      Dessa generella överväganden gäller också i fråga om de särskilda bestämmelserna i artikel 6 i direktiv 2012/13, som domstolen redan har prövat i målen Covaci och Tranca, vilka avgjordes inom ramen för fyra begäranden om förhandsavgörande som hade framställts av olika förstainstansdomstolar i Tyskland. I dessa domar anmärkte domstolen att det i direktiv 2012/13 inte anges närmare hur den tilltalade eller misstänkte ska ges information om anklagelsen.(16) Det är således medlemsstaten som ska fastställa bestämmelser om detta, förutsatt att två villkor är uppfyllda. För det första får informationen inte ges på ett sätt som fråntar artikel 6 dess ändamålsenliga verkan och därmed motverkar det syfte som eftersträvas genom direktiv 2012/13.(17) För det andra får informationen inte ges på ett sätt som diskriminerar misstänkta eller tilltalade som är bosatta utomlands.(18)

42.      Med tillämpning av dessa principer godtog domstolen, för det första, att en medlemsstat i princip kunde reglera delgivning av domstolshandlingar på olika sätt för personer bosatta på dess territorium och personer bosatta utomlands. Domstolen fann därför att det inte stred mot unionsrätten för en medlemsstat, som den aktuella, att anta lagstiftning enligt vilken det är obligatoriskt för en tilltalad i ett straffrättsligt förfarande, som saknar hemvist i den medlemsstaten, att utse ett delgivningsombud.(19) Domstolen fann också att tidsfristen för att överklaga ett domstolsbeslut, i en sådan situation, kan börja löpa från den tidpunkt då beslutet delges delgivningsombudet, och inte från den tidpunkt då den tilltalade faktiskt får kännedom om det.(20)

43.      Vidare tillade domstolen, för det andra, att en sådan skillnad i behandling inte fick motverka den tilltalades eller misstänktes möjlighet att effektivt utöva sin rätt till försvar eller försätta honom eller henne i en situation som i praktiken skulle innebära att han eller hon inte hade hela den föreskrivna fristen till sitt förfogande för att bestrida domstolsavgörandet i fråga.(21) Med avseende på den aktuella nationella lagstiftningen anmärkte domstolen att det, även om det i denna lagstiftning föreskrevs att fristen för att överklaga ett strafföreläggande börjar löpa när delgivningsombudet har delgetts, även är möjligt enligt nationell rätt för denna person att ansöka om återställande av försutten när han eller hon får kännedom om föreläggandet. På så sätt kan den tilltalade få hela tvåveckorsfristen till sitt förfogande för att inkomma med överklagande. Domstolen fann följaktligen att det ankom på de hänskjutande domstolarna att tolka den nationella rätten, och särskilt det förfarande som gällde för återställande av försutten tid och de villkor som skulle vara uppfyllda för att detta förfarande skulle kunna tillämpas, på ett sätt som var förenligt med kraven i artikel 6 i direktiv 2012/13.(22)

2.      Direktivkonform tolkning och resultatet i förevarande mål

44.      Den fråga som uppkommer i förevarande mål är i huvudsak huruvida de principer som beskrivs ovan även kan tillämpas här. Frågan är med andra ord om den aktuella nationella lagstiftningen, i en situation som den i det nationella målet, vid en tolkning som överensstämmer med direktiv 2012/13, i tillräcklig utsträckning säkerställer rätten att bli informerad om anklagelsen för personer som inte är bosatta i den medlemsstat där förundersökningen och brottmålet äger rum.

45.      Den tyska regeringen har gjort gällande att den aktuella nationella lagstiftningen, på samma sätt som i domarna i målen Covaci och Tranca, kan anses förenlig med unionsrätten, eftersom den kan tolkas på ett sätt som säkerställer att den uppfyller artikel 6 i direktiv 2012/13. Nämnda regering har anmärkt att ett strafföreläggande som vinner laga kraft (vid utgången av fristen för överklagande, när det har delgetts delgivningsombudet) blir verkställbart, men inte nödvändigtvis slutgiltigt. Tvärtom kan en person som utan egen förskyllan var förhindrad att iaktta en förfarandefrist efter ansökan, eller ex officio, beviljas återställande av försutten tid. Denna princip är också tillämplig i omständigheterna i det nationella målet.

46.      Den tyska regeringen har vitsordat att tidsfristen för den tilltalade att ansöka om återställande av försutten tid i princip endast är en vecka. Denna regering har dock anfört att det, trots detta, är allmänt erkänt att en sådan tidsfrist kan tolkas flexibelt, det vill säga att den kan förlängas för att motsvara den (längre) tidsfrist som inte hade kunnat iakttas. Vidare har denna regering betonat att det ofta inte krävs en sådan ansökan från part, eftersom en domstol som blir medveten om ett hinder som gjorde att den tilltalade inte iakttog en tidsfrist, normalt skulle bevilja återställande av försutten tid ex officio.

47.      Dessutom menar den tyska regeringen att en person som hamnar i en situation såsom den i vilken den tilltalade befinner sig i det nationella målet, kan åtalas på grund av ett förarförbud som han eller hon inte var medveten om. Denna regering har påpekat att en person, i princip, kan anses ha varit ”oaktsam” om han eller hon genom sitt beteende har åsidosatt omsorgsplikten. Detta är endast fallet om de omständigheter som personen kritiseras för kunde förutses och undvikas av denna. I ett mål som det vid den nationella domstolen bör omsorgsplikten emellertid bedömas mot bakgrund av direktiv 2012/13. Detta innebär att föraren inte kan anses ha varit oaktsam, eller ha åsidosatt omsorgsplikten, om han eller hon inte hade någon skyldighet att inhämta information från delgivningsombudet om det pågående förfarandet.

48.      Slutligen har den tyska regeringen gjort gällande att en person som föraren i det nationella målet, enligt 47 § punkt 2 StPO, jämförd med 456c § punkt 2 StPO, kan lämna in en ansökan om upphävande av förarförbudet så snart han eller hon får kännedom om det, i den mån förarförbudet, i förarens egenskap av yrkesförare, är likvärdigt med ett förbud för denne att utöva sitt yrke.

49.      Således har den tyska regeringen gjort gällande, såvitt avser de konkreta svaren på de två tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt, att nationell rätt innebär i) att förarens processuella rättigheter som helhet kommer att återställas när denne delges det strafföreläggande som utfärdades inom ramen för det första förfarandet, och ii) att föraren inte kan dömas för en överträdelse av ett förarförbud som denne inte kände till, vilket innebär att föraren inte kan åtalas i det andra förfarandet.

50.      Ett antal uttalanden som har gjorts av den nationella domstolen gör dock att denna tolkning av den nationella lagstiftningen kan ifrågasättas. Den hänskjutande domstolen har citerat en mängd bestämmelser i nationell rätt som reglerar delgivning av domstolsbeslut, vilka, i en situation som den i det nationella målet, visar sig vara problematiska i praktiken och eventuellt strider mot unionsrätten.

51.      Såsom den hänskjutande domstolen har förklarat finns det mycket exakta och rigorösa bestämmelser om delgivning av domstolsavgöranden till personer med hemvist i Tyskland.(23) Med hänsyn till de stränga kriterierna i dessa bestämmelser, vilka domstolen ska bedöma ex officio, är det i praktiken givet att delgivningen kommer att betraktas som ogiltig om det finns det minsta tvivel. Detta är i ännu högre grad fallet i fråga om strafförelägganden vilka, om de inte överklagas, kommer att uppgå till slutgiltiga fällande domar.

52.      I motsats till detta är bestämmelserna om delgivning av domstolsbeslut till personer som är bosatta utomlands, såsom den hänskjutande domstolen också har anmärkt, relativt vaga och kan ge upphov till betydlig osäkerhet. Den tilltalade har inget inflytande över huruvida, när, vart och på vilket sätt en handling faktiskt skickas. Delgivningsombudet har ingen skyldighet att skicka ett strafföreläggande på ett sätt som gör det möjligt att bekräfta huruvida det faktiskt ankommer till mottagaren (till exempel genom rekommenderat brev). Under sådana förhållanden är sannolikheten mycket högre för att en tilltalad inte skulle få kännedom om ett beslut förrän långt efter det att det har vunnit laga kraft, eller inte alls.

53.      I sina skriftliga och muntliga yttranden har den tyska regeringen framfört en förvånansvärt olikartad tolkning av den nationella lagstiftning som var tillämplig vid den aktuella tidpunkten. Bland annat har den tyska regeringen gjort gällande att den oklarhet som den nationella domstolen har gett uttryck för i fråga om denna lagstiftnings förenlighet med direktiv 2012/13 kan undanröjas genom direktivkonform tolkning.

54.      Det ankommer inte på domstolen att avgöra meningsskiljaktigheter rörande tolkningen av nationell rätt. Även om den hänskjutande domstolen och den tyska regeringen har olika uppfattningar om tolkningen av flera av de nationella bestämmelserna har de i stort sett samma uppfattning om vad utgången av det aktuella målet bör vara. De rättigheter som föraren har enligt artikel 6 i direktiv 2012/13 ska skyddas. Detta kräver, för det första, att UY:s processuella rättigheter i det första straffrättsliga förfarandet som helhet ska återställas efter det att strafföreläggandet vederbörligen har delgetts honom. För det andra kan UY inte i det andra förfarandet fällas för att ha framfört ett fordon i strid med det tidigare utfärdade förarförbudet. Han kan alltså inte anses ha varit oaktsam genom att inte försöka att inhämta information från delgivningsombudet om det pågående brottmålet.

55.      Eftersom parterna således i stort sett har samma uppfattning om vad utgången av målet bör vara, och då denna också på det stora hela skulle vara förenlig med domstolens inriktning i de nyligen avgjorda målen Covaci och Tranca, är det därför möjligt att sätta punkt för förevarande mål här. Med undantag för ett par klargörande påpekanden tycker jag därför inte att förevarande mål är rätt tillfälle att ändra, utveckla eller nyansera de grundläggande kriterier som utvecklades i domarna i målen Covaci och Tranca.(24) Detta ska emellertid inte tolkas så, att den nationella lagstiftningen i fråga inte kan ge upphov till problem vad gäller dess förenlighet med unionsrätten i andra förhållanden, vilket jag kommer att förklara nedan i det avslutande avsnittet (C).

3.      De klargörande påpekandena

56.      Domstolens svar i målen Covaci och Tranca innehöll redan flera ”ja, men…”.(25) Omständigheterna i förevarande mål leder till ännu fler sådana ”men…” och utsträcker tolkningen i dessa mål till sin yttersta gräns.

57.      Artikel 6 i direktiv 2012/13 kan inte fråntas sin ändamålsenliga verkan. Inte heller får denna artikel ges verkan på ett sätt som leder till diskriminering av misstänkta och tilltalade som är bosatta i andra unionsmedlemsstater. Rätten att bli informerad om anklagelsen är kanske en av de mest grundläggande rättigheter som en person kan ha om vederbörande misstänks eller anklagas för att ha begått ett brott.(26) Det är uppenbart att man inte kan utöva sin rätt till försvar på ett lämpligt sätt om man inte har blivit informerad om anklagelsen mot sig. I denna bemärkelse är rätten att bli informerad om anklagelsen, både vad avser tid och logik, den absolut första rättighet som någon som är föremål för en brottsutredning eller brottmålsrättegång bör garanteras.

58.      Det är därför oerhört viktigt att en misstänkt eller tilltalad, vars rätt att bli informerad om anklagelsen har åsidosatts, återställs i sin tidigare ställning. Hur detta går till rent systematiskt har ingen större betydelse enligt unionsrätten,(27) så länge det sker snabbt och effektivt.

59.      För att den tilltalade eller misstänkte ska återställas i sin tidigare ställning måste strafföreläggandet, för det första, delges denne (igen), så att vederbörande, processuellt, försätts i samma ställning som han eller hon skulle ha varit i om delgivningen hade gjorts på rätt sätt första gången. I förevarande mål måste UY ha två veckor på sig att överklaga strafföreläggandet innan det vinner laga kraft.

60.      För det andra är strafföreläggandet inte verkställbart förrän det har delgetts på rätt sätt, och alla eventuella skadliga verkningar som har uppkommit på grund av den felaktiga delgivningen måste undanröjas. Detta måste med nödvändighet innebära att den anklagade ska ha möjlighet att erhålla uppskov avseende de åtgärder som infördes genom strafföreläggandet, när förfarandet för återställande inte medför inhibition.(28) Detta är särskilt viktigt i förevarande mål. Den tilltalade är en yrkesförare och om den felaktiga indragningen av hans körkort skulle fortsätta att gälla till dess att han har återställts i sin tidigare ställning skulle detta kunna innebära stor skada för honom.

61.      Att undanröja verkan av strafföreläggandet innebär också att den tilltalade inte kan åklagas för att (avsiktligt eller oaktsamt) ha underlåtit att uppfylla de åtgärder som anges i det. Såvitt avser förevarande mål kan UY inte dömas för att oaktsamt ha framfört ett fordon utan körkort. Det faktum att han inte inhämtade information från delgivningsombudet om det pågående förfarandet saknar betydelse. Det framgår av artikel 6 i direktiv 2012/13 att skyldigheten att informera en misstänkt eller tilltalad om anklagelsen vilar hos medlemsstaternas myndigheter. Bestämmelserna i detta direktiv kan inte anses lägga någon del av denna börda, vare sig direkt eller indirekt, på den misstänkte eller tilltalade själv.

62.      Vidare är det, efter att ha fastställt att UY inte hade någon plikt att informera sig om utgången av det första förfarandet, inte heller möjligt att utdöma något straffrättsligt ansvar i det andra förfarandet, eftersom inga av de subjektiva rekvisiten för den påstått olovliga körningen är uppfyllda. Föraren har inte varit vållande (varken avsiktligt eller oaktsamt). Det följer trots allt av sunt förnuft att UY inte kan åtalas för att ha överträtt ett förarförbud, om han inte hade informerats om att ett sådant hade utfärdats mot honom.

63.      UY kan alltså inte dömas i det andra förfarandet, oavsett om han, efter att ha beviljats återställande av försutten tid, beslutar sig för att överklaga det strafföreläggande som meddelades inom ramen för det första förfarandet eller inte. En annan slutsats skulle, såsom den hänskjutande domstolen riktigt har påpekat, leda till det paradoxala resultatet att UY, även om han skulle medge de anklagelser som gjordes mot honom i det första straffrättsliga förfarandet och de rättsliga följderna av strafföreläggandet, ändå skulle vara tvungen att överklaga föreläggandet för att kunna hindra det andra förfarandet. Detta skulle medföra en extra administrativ börda och kostnader för honom, av ett slag som normalt inte uppkommer för tilltalade med hemvist i Tyskland.

64.      Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som ställts av den hänskjutande domstolen på följande sätt: Artikel 6 i direktiv 2012/13/EU utgör inte hinder för nationella bestämmelser som innebär att ett strafföreläggande som har utfärdats mot någon som inte har hemvist i den aktuella medlemsstaten vinner laga kraft två veckor efter delgivning till ett delgivningsombud, även om den tilltalade inte har underrättats om föreläggandet, förutsatt att den tilltalade i) vederbörligen delges föreläggandet när han eller hon får kännedom om det och fullständigt återställs i sin tidigare ställning, och ii) inte kan inte dömas för brott för att ha underlåtit att uppfylla de åtgärder som anges i föreläggandet, på grund av att denna person inte har försökt att inhämta information från delgivningsombudet om utgången av det tidigare förfarandet.

C.      Avslutande anmärkningar (om obegränsad tolkning och framtida mål)

65.      Detta är inte första gången som en tysk domstol har bett domstolen fastställa huruvida den ifrågasatta nationella lagstiftningen är förenlig med direktiv 2012/13. Faktum är att inte mindre än fyra begäranden om förhandsavgöranden framställdes på detta område, under en period om mindre än fem år, vilka ledde till domarna i målen Covaci och Tranca m.fl.

66.      De principer som domstolen slog fast i dessa mål ska naturligtvis tillämpas i efterföljande mål. Nationell lagstiftning kan inte anses strida mot unionsrätten så länge den nationella lagstiftningen kan tolkas i överensstämmelse med unionsrätten, så att det är möjligt att uppnå det mål som unionslagstiftaren eftersträvade. Det ska erinras om att medlemsstaternas myndigheter (inbegripet domstolarna), enligt artikel 4.3 FEUF, är skyldiga att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå det resultat som avses i direktivet och iaktta artikel 288 tredje stycket FEUF.(29)

67.      Trots detta, och med största möjliga utrymme för skäligen godtagbara skillnader i uppfattningen om rättsläget på nationell nivå, måste jag medge att jag förstår och delar många av de tvivel som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för.

68.      För det första verkar den tyska regeringens argument dra principen om direktivkonform tolkning till den yttersta gränsen för vad som kan anses skäligt, om inte förbi denna. I begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen hänvisat till tydliga och precisa lagstadgade tidsfrister i nationell rätt. Den tyska regeringen har anfört att dessa tidsfrister kan ”omtolkas” så att de överensstämmer med unionsrätten. För att bara ta ett exempel kan man fråga sig om en nationell domstol, genom direktivkonform tolkning, kan kringgå det tydliga kravet enligt 45 § stycke 1 StPO att en ansökan om återställande av försutten tid ska ges in inom en vecka från det att förfallet upphörde, och i stället tolka bestämmelsen så, att den anger två veckor?

69.      Det kan endast erinras om att principen om direktivkonform tolkning inte kan tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem.(30) Visst är det troligt att denna begränsning tolkas på olika sätt i olika rättssystem. Enligt min (kanske alltför positivistiska och texttrogna) uppfattning kan man emellertid knappast säga att det är en fråga om tolkning, på så sätt som är fallet när det gäller precisa tidsfrister, att uppfatta en vecka så, att det betyder två veckor. Kan man ändra en till två med hjälp av direktivkonform tolkning? Min förvåning på denna punkt förstärks ytterligare av att den tyska regeringen, när den som svar på frågan huruvida det fanns någon praxis i tysk rätt på detta område, hänvisade till en enda akademisk kommentar till stöd för sitt argument, vilket skulle antyda att varje tysk domare läser (och förmodligen samtycker med) denna kommentar.

70.      För det andra undrar jag om förhållandet att det i flera fall endast är möjligt att säkerställa att artikel 6 i direktiv 2012/13 uppfylls genom att tolka de nationella bestämmelserna mot bakgrund av unionsrätten, i vissa fall på ett ganska ologiskt sätt, inte förutsätter att nationella domstolar och verkställande myndigheter har ovanligt stor kunskap om unionsrätten (och kanske också ovanligt stor rättslig kreativitet). Om detta är fallet, vilket i fråga om behovet av kunskap om unionens lagstiftning och rättspraxis bara förtjänar att lovordas och prisas, kommer en ytterligare fråga med nödvändighet att uppkomma, nämligen den om förutsebarhet och rättssäkerhet, inte bara för dessa aktörer, utan även, och särskilt, för de unionsmedborgare som kan vara inblandade. För att ta ett uppenbart exempel: Om de tyska domstolarna själva finner det oklart hur de tillämpliga processuella bestämmelserna ska tillämpas, vilket inte minst framgår av förevarande begäran om förhandsavgörande, hur kan då en polsk förare förväntas förstå sin rättsliga ställning och agera (inom en kort tidsrymd) för att skydda sina rättigheter? Låt oss inte glömma att de nationella förfaranden som det rör sig om i detta mål är straffrättsliga förfaranden.(31)

71.      För det tredje avsåg domarna i målen Covaci och Tranca situationer där den eventuella överträdelsen av artikel 6 i direktiv 2012/13 hade ägt rum i samma förfarande som strafföreläggandet hade utfärdats inom ramen för. Emellertid förefaller det, vilket förevarande mål belyser, inte helt okomplicerat att överföra domstolens slutsatser i målen Covaci och Tranca på situationer där den eventuella överträdelsen av artikel 6 i direktiv 2012/13, i ett visst givet förfarande, påverkar andra, efterföljande nationella förfaranden.

72.      Såsom den tyska regeringen har gjort gällande kan det mycket väl vara så att ett åsidosättande av en tilltalads rätt att bli informerad om anklagelsen medför att därmed förknippade straffrättsliga förfaranden förkastas. Trots detta frågar jag mig om situationen inte skulle vara annorlunda, exempelvis, om det därmed förknippade förfarandet gällde påförande av administrativa sanktioner. Och vad skulle gälla i fråga om civilrättsliga mål om skadestånd som anhängiggörs till följd av att (det första) strafföreläggandet har vunnit laga kraft? Och vad skulle slutligen gälla i fråga om eventuella följder som uppkommer i den privata sfären?(32) Finns det ytterligare mekanismer, i nationell rätt, som också skulle kunna ge misstänkta eller tilltalade ett adekvat skydd mot de negativa följderna av ett straffrättsligt förfarande som har genomförts i strid med artikel 6 i direktiv 2012/13 på administrativ och civilrättslig nivå? Om detta inte är fallet skulle problem kunna uppkomma med likvärdigheten i dessa situationer.

73.      Med denna fråga är vi tillbaka vid utgångspunkten: Frågan om likvärdighet och kvaliteten på delgivningen av handlingar i brottmål. Denna fråga, formulerad så enkelt som möjligt, skulle kunna uttryckas på följande sätt: Är det (fortfarande) motiverat att som utgångspunkt behandla unionsmedborgare som inte har hemvist i Tyskland som förrymda och hemlösa personer(33) och att, för dessa personer, skapa en rättslig fiktion där de statliga myndigheterna i praktiken delger sina handlingar till sina egna anställda som, enligt vad som framgår, endast har en mycket begränsad skyldighet att vidarebefordra dessa handlingar? Innebär detta, rent praktiskt och i det något speciella fallet med ett strafföreläggande, att unionsmedborgare som inte är bosatta i Tyskland knappast har något rättsligt skydd alls, medan de som är bosatta där har ett starkt rättsligt skydd?

74.      Man kan därför undra hur länge detta parallella system för delgivning av domstolsavgöranden i brottmål kan fortsätta att anses lämpligt, såväl på unionsrättslig som på nationell nivå.

75.      På unionsrättslig nivå har betydande framsteg gjorts vad gäller upprättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, särskilt i fråga om straffrättsligt samarbete. Såsom anges i artikel 82.1 FEUF ska detta samarbete bygga på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden och inbegripa en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar på ett antal relevanta områden. Direktiv 2012/13 är en av de rättsakter som har antagits på grundval av artikel 82.2 FEUF, i samband med det så kallade Stockholmsprogrammet.(34) Unionslagstiftaren bedömer för närvarande ett antal förslag på ny lagstiftning på detta område som är avsedda att ytterligare stärka principen om ömsesidigt förtroende och utöka det administrativa och rättsliga samarbetet mellan medlemsstaternas myndigheter.

76.      Samtidigt blir tjänstemarknaden – däribland marknaden för posttjänster – allt mer integrerad. Det är i detta sammanhang kanske onödigt att dröja sig kvar vid de regler som gäller för tillhandahållande av posttjänster i unionen.(35) Det räcker med att påpeka, bland annat, att bolag som har till uppgift att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster måste uppfylla ett antal skyldigheter angivna i unionsrätten vilka är avsedda att garantera ett minimiutbud av nationella eller gränsöverskridande tjänster av angiven kvalitet.(36) Jag finner det talande att den tyska regeringen, när den ombads förklara skälen bakom sitt annorlunda (och komplicerade) system för delgivning utomlands av domstolshandlingar i straffrättsliga förfaranden och varför det inte är möjligt att skicka en rekommenderad försändelse till en annan medlemsstat, endast svarade att det var ett system som hade funnits sedan länge.

77.      Mot bakgrund av denna utveckling är det sannolikt att det i framtiden återigen kommer att bli aktuellt med problem med likvärdighet och proportionalitet. Jag misstänker att det kommer att bli allt svårare att påstå att det i allmänhet tar längre tid att skicka ett rekommenderat brev utomlands och/eller att det skulle medföra större osäkerhet än när det skickas till en annan plats i samma medlemsstat. I alla händelser kan man, om detta fortfarande skulle antas vara riktigt, med rätta fråga sig huruvida skillnaden mellan dessa två situationer är så betydande att den motiverar ett system av det slag som har införts genom den nationella lagstiftning som är i fråga i detta mål. Som tidigare nämnts behandlar den nationella lagstiftningen, alltid och automatiskt, unionsmedborgare som inte är bosatta i Tyskland som förrymda personer utan känd bostad. Istället skulle man kunna tänka sig ett mindre drastiskt (eller snarare mer proportionellt) system i förhållande till utomlands bosatta personer.

78.      Dessutom blir det ännu svårare att motivera en sådan nivå på det rättsliga skyddet enligt unionsrätten om man beaktar andra system med gränsöverskridande delgivning av handlingar. Exempelvis är medlemsstaterna skyldiga att vara särskilt noggranna vid delgivning av rättegångshandlingar av civil eller kommersiell natur utomlands enligt bestämmelserna i förordning (EG) nr 1393/2007.(37) Inom ramen för detta system, såsom det har tolkats av domstolen, kan även mindre fel i delgivningen av rättegångshandlingar, inbegripet utelämnande av en formulärbilaga på rätt språk, få långtgående konsekvenser för förfarandet.(38)

79.      Visst är det riktigt att delgivningen av domstolshandlingar i brottmål inte har harmoniserats, till skillnad från delgivningen av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, som har harmoniserats. Även om detta argument är formellt riktigt betonar det hur underligt det är, systematiskt sett, att det finns ett omfattande skydd för delgivning av domstolshandlingar i civilrättsliga mål, men i stort sett inget skydd alls för delgivning av domstolshandlingar i straffrättsliga mål.

80.      Slutligen kan man, från vissa medlemsstaters perspektiv, även fråga sig om den lösning som fastställdes i domarna i målen Covaci och Tranca, som eventuellt kommer att vidareutvecklas och fastställas genom förevarande mål, faktiskt gynnar någon av medlemsstaterna och verkställbarheten av dess avgöranden. Är det, från medlemsstaternas sida, önskvärt att dess delgivning av straffrättsliga domar till personer bosatta i andra unionsmedlemsstater löper risken att för evigt sväva i ovisshet? Eller att de kanske inte är verkställbara eller kan komma att återupptas när som helst när mottagaren av beslutet får kännedom om det och överklagar det? Eller att efterföljande rättsliga åtgärder som vidtas på grundval av dessa beslut ofta kommer att överklagas eller till och vara ogiltiga, vare sig de är av straffrättslig, administrativ eller civilrättslig natur? Eller att det är osannolikt att de skulle erkännas och verkställas i andra medlemsstater, eftersom de behöriga myndigheterna i de verkställande medlemsstaterna kan komma att ifrågasätta straffrättsliga avgöranden som, i praktiken, har meddelats utan att den tilltalade var närvarande eller medveten om dem och därför inte hade möjlighet att utöva sin rätt till försvar?(39) Mot bakgrund av dessa strukturella problem, kan man fråga sig om det inte skulle vara bäst för alla medlemsstater, även de som agerar i ensamhet, att gå tillbaka till problemets rot, nämligen den tveksamma kvaliteten på delgivningen av handlingar, i stället för att införa fler rättelser i syfte att hantera de särskilda omständigheterna i nästa enskilda mål som uppkommer?

81.      Sammanfattningsvis är det inte troligt att domstolen kommer att (och den bör inte heller) ändra sin rättspraxis utan vidare, särskilt vad gäller frågor som den endast nyligen har avgjort. Enligt min uppfattning når dock förevarande mål gränsen för hur långt domstolen kan gå vad gäller att fastställa att nationella bestämmelser som ger upphov till problem i fråga om det rättsliga skyddet för unionsmedborgare med hemvist i andra medlemsstater än Tyskland är förenliga med unionsrätten. Om mål av detta slag emellertid skulle fortsätta att anhängiggöras inför domstolen, vilket slutgiltigt skulle bekräfta de problem som redan har identifierats och visa på ytterligare brister i systemet som helhet, skulle domstolen emellertid kanske vara tvungen att ompröva hela området för sin praxis, inbegripet dess utgångspunkt, nämligen att dessa två delgivningssystem, trots de betydande skillnaderna mellan dem, i fråga om rättsligt skydd kan anses ”olika men likvärdiga”.(40) Det är möjligt att den rättsliga och faktiska bevisning som eventuellt skulle komma att framläggas i senare mål skulle visa att de antaganden som låg till utgångspunkt för denna praxis inte var korrekta. En sak är dock säker. Delgivning genom (rättslig) fiktion kan inte tillåtas att även omvandla skyddet för unionsmedborgarnas rättigheter till fiktion.

V.      Förslag till avgörande

82.      Jag föreslår att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som har ställts av Amtsgericht Kehl (Distriktsdomstolen i Kehl, Tyskland) på följande sätt:

–        Artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden utgör inte hinder för nationella bestämmelser som innebär att ett strafföreläggande som har utfärdats mot någon som inte har hemvist i den aktuella medlemsstaten vinner laga kraft två veckor efter delgivning till ett delgivningsombud, även om den tilltalade inte har underrättats om föreläggandet, förutsatt att den tilltalade i) vederbörligen delges föreläggandet när han eller hon får kännedom om det och fullständigt återställs i sin tidigare ställning, och ii) inte kan inte dömas för brott för att ha underlåtit att uppfylla de åtgärder som anges i föreläggandet, på grund av att denna person inte har försökt att inhämta information från delgivningsombudet om utgången av det tidigare förfarandet.


1      Originalspråk: engelska.


2      EUT L 142, 2012, s. 1.


3      Dom av den 15 oktober 2015, Covaci (C‑216/14, EU:C:2015:686) (nedan kallad domen i målet Covaci), och dom av den 22 mars 2017, Tranca m.fl. (C‑124/16, C‑188/16 och C‑213/16, EU:C:2017:228) (nedan kallad domen i målet Tranca).


4      Då primärrätten fortfarande är tillämplig och relevant, till och med när det finns mer detaljerade bestämmelser i sekundärrätten. Se nyligen, inom ramen för körkort och förhållandet mellan bestämmelserna om fri rörlighet och icke-diskriminering i fördraget respektive Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126/EG av den 20 december 2006 om körkort, dom av den 26 oktober 2017, I (C‑195/16, EU:C:2017:815).


5      Exempelvis den faktiska frågan om den tilltalades yrkessituation och det klargörande som krävs i samband med denna angående vilka bestämmelser i fördraget som egentligen skulle vara tillämpliga på den tilltalade (huruvida det är bestämmelserna om arbetstagare, etablering eller frihet att tillhandahålla tjänster).


6      Se ovan, fotnot 3.


7      Med tillämpning av principen jura (Europaea) novit curia (Europaea) – se för ett liknande resonemang, exempelvis, dom av den 19 september 2013, Betriu Montull (C‑5/12, EU:C:2013:571, punkterna 40 och 41, och där angiven rättspraxis).


8      Min kursivering.


9      I förevarande mål enligt 44 § StPO.


10      Se, särskilt, skälen 3, 8 och 41 i direktiv 2012/13.


11      Min kursivering.


12      Domen i målet Covaci, punkt 20.


13      Vilken har återgetts ovan i punkt 12 i detta förslag till avgörande.


14      Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Covaci (C‑216/14, EU:C:2015:305, punkt 32).


15      Se skäl 41 i direktiv 2012/13, och allmänt artikel 52.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.


16      Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Covaci, punkt 62, och domen i målet Tranca, punkt 37.


17      Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Covaci, punkt 63, och domen i målet Tranca, punkt 38.


18      Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Covaci, punkt 65, och domen i målet Tranca, punkt 40.


19      Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Covaci, punkt 68.


20      Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Tranca, punkterna 41 och 42.


21      Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Covaci, punkt 67, och domen i målet Tranca, punkterna 45 och 46.


22      Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Tranca, punkterna 48 och 49.


23      Den hänskjutande domstolen har bland annat hänvisat till 176 §, 178 § punkt 1 och 180–182 § Zivilprocessordnung (tyska tvistemålslagen).


24      Detta gäller även med avseende på omfattningen av målet, som har beskrivits ovan i punkterna 23–27 i detta förslag till avgörande.


25      Ovan, punkterna 41–43, i detta förslag till avgörande.


26      Man kan utgå från att inte ens personer som låter sig underhållas av Kafkas skrifter som litterära verk skulle finna det underhållande att försättas i Josef K:s situation och åklagas (och även dömas för brott utan att själv ha närvarit vid rättegången) utan att få reda på varför (Kafka, Franz, Der Proceß (Processen), 4:e upplagan, Fischer, Frankfurt am Main, 2011).


27      Hur det går till kan bero på det nationella domstolssystemets särdrag. Exempelvis kanske ett domstolsbeslut endast vinner relativ rättskraft, och villkoras av att vederbörande delges på vederbörligt sätt, eller så kanske det vinner laga kraft och sedan upphävs efter ansökan. Såvitt jag förstår är (o)möjligheten att göra en sådan dogmatisk tolkning i tysk rätt en av de frågor som den hänskjutande domstolen och den tyska regeringen har olika uppfattningar om.


28      I begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen angett att detta är fallet, och det har inte bestritts av den tyska regeringen.


29      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. (C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 113 och där angiven rättspraxis).


30      Se, exempelvis, den nyligen avgjorda domen av den 24 juni 2019, Popławski (C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 74).


31      I detta läge ska jag inte ens ta upp den intressanta frågan vilken information om sina rättigheter en person i förarens situation ska ges, vilka nationella myndigheter som ska ge den och när (och huruvida och hur denna skyldighet i sådana fall har uppfyllts i förevarande mål).


32      För att bara ta ett exempel kanske en person inte får ta en viss anställning i Tyskland om denne tidigare har varit straffad, vilket vederbörande emellertid inte känner till att han eller hon har varit.


33      För att vara tydlig är Tyskland sannerligen inte den enda medlemsstaten som tillämpar rättsliga antaganden eller rättsliga fiktioner i vissa fall vad gäller delgivning av handlingar. Vad jag dock anser relativt ovanligt är systemet med att utse ett delgivningsombud som har rätt att företräda den misstänkta eller tilltalade personen i alla aspekter, men vilka samtidigt knappast har några skyldigheter att ta verklig kontakt med den misstänkta eller tilltalade personen. Detta gör att hela tankesättet som sådant faller mellan två stolar. Det är varken riktig representation eller riktig delgivning.


34      Rådets resolution av den 30 november 2009 om en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden (EUT C 295, 2009, s. 1) och Europeiska rådet, ”Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd”, punkt 2.4 (EUT C 115, 2010, s. 1).


35      Se, särskilt, Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG av den 15 december 1997 om gemensamma regler för utvecklingen av gemenskapens inre marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna (EGT L 15, 1998, s. 14), i dess lydelse efter ändringar.


36      Se, särskilt, skälen 11 och 13 i direktiv 97/67.


37      Europaparlamentets och rådets förordning av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 (EUT L 324, 2007, s. 79).


38      Se, exempelvis, dom av den 16 september 2015, Alpha Bank Cyprus (C‑519/13, EU:C:2015:603), och dom av den 2 mars 2017, Henderson (C‑354/15, EU:C:2017:157).


39      Se, som exempel (och utan att jag uttalar mig om dess eventuella tillämplighet i förevarande mål), artikel 7.2 g i rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EUT L 76, 2005, s. 16).


40      Detta var utgångspunkten i såväl domen i målet Covaci som domen i målet Tranca – se ovan, punkterna 41 och 42.