Language of document : ECLI:EU:C:2020:611

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MICHAL BOBEK

föredraget den 6 augusti 2020(1)

Mål C195/20 PPU

XC

Brottmål

I närvaro av:

Generalbundesanwalt beim Bundesgerichtshof

(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland))

”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2002/584/RIF – Europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Artikel 27.2 och 27.3 – Specialitetsbestämmelsen – Räckvidd – Lagföring av den eftersökta personen för andra brott än de som motiverat att han eller hon överlämnades – Två på varandra följande europeiska arresteringsorder som utfärdats för olika brott av samma medlemsstat – Rättsliga verkningar av en frivillig utresa från den medlemsstat som utfärdat den första europeiska arresteringsordern och ett påtvingat återvändande till denna medlemsstat på grundval av den andra europeiska arresteringsordern”






I.      Inledning

1.        I artikel 27 i rambeslut 2002/584/RIF(2) anges specialitetsbestämmelsen, enligt vilken en överlämnad person inte får åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades.

2.        I förevarande fall överlämnades den tilltalade en första gång till de tyska myndigheterna av de portugisiska myndigheterna i enlighet med en europeisk arresteringsorder. Efter att ha avtjänat sitt straff lämnade han frivilligt Tyskland. Han blev därefter föremål för en andra europeisk arresteringsorder genom vilken de italienska myndigheterna överlämnade honom till de tyska myndigheterna. De italienska myndigheterna samtyckte till att avstå från att tillämpa specialitetsbestämmelsen så att lagföring skulle kunna ske för de gärningar som är aktuella i det nationella målet. Den tilltalade har hävdat att ett sådant samtycke måste lämnas av de portugisiska myndigheterna i egenskap av de myndigheter som verkställde den första europeiska arresteringsordern.

3.        I förevarande mål har domstolen således i huvudsak ombetts att uttala sig om tillämpningen av specialitetsbestämmelsen i den specifika situation då den person som omfattas av en första europeisk arresteringsorder frivilligt har lämnat den medlemsstat som utfärdade denna arresteringsorder, men därefter tvingas återvända på grundval av en andra europeisk arresteringsorder. Kan en sådan person, trots denna frivilliga utresa, fortsatt anses åtnjuta det skydd som ges av specialitetsbestämmelsen till följd av den första europeiska arresteringsordern? Eller ska det snarare anses att en tillämpning av specialitetsbestämmelsen, på grund av att personen frivilligt lämnade den medlemsstat som utfärdat den första arresteringsordern, i förekommande fall endast kan bedömas i förhållande till den andra europeiska arresteringsordern, och att det därmed endast är de myndigheter som verkställer denna andra arresteringsorder som är behöriga att samtycka till att lagföringen utvidgas?

II.    Rättslig ram

A.      EU-rätt

4.        Artikel 1.1 i rambeslut 2002/584 har följande lydelse:

”Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.”

5.        Det följer av artikel 8.1 i detta rambeslut att en europeisk arresteringsorder ska innehålla ett visst antal uppgifter, bland annat uppgift om ”[b]rottets beskaffenhet och brottsrubricering” och ”[e]n beskrivning av de omständigheter under vilka brottet begåtts”.

6.        Artikel 13.1 i nämnda rambeslut har följande lydelse:

”Om den gripne säger sig samtycka till att överlämnas skall dennes samtycke och, i förekommande fall, uttryckliga avstående från tillämpning av specialitetsbestämmelsen enligt artikel 27.2 avges inför den verkställande rättsliga myndigheten, i enlighet med den verkställande medlemsstatens nationella lagstiftning.”

7.        Artikel 27 i samma rambeslut ingår i kapitel 3 i rambeslutet, som har rubriken ”Följder av överlämnandet”. Artikeln rör möjligheterna att åtala (den berörda personen) för andra brott och har följande lydelse:

”1.      Varje medlemsstat får anmäla till generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd att, i medlemsstatens förbindelser med andra medlemsstater som har lämnat samma förklaring, samtycke skall anses ha givits till åtal, dom eller frihetsberövande för att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd för ett annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades, såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall uppger något annat i sitt beslut om överlämnande.

2.      Utom i de fall som avses i punkterna 1 och 3 får en överlämnad person inte åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades.

3.      Punkt 2 skall inte tillämpas i följande fall:

a)      Om personen har haft möjlighet att lämna territoriet i den medlemsstat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det.

b)      Brottet kan inte leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd.

c)      Det straffrättsliga förfarandet föranleder inte tillämpning av en åtgärd som innebär att den personliga friheten inskränks.

d)      Om personen kommer att bli föremål för en icke frihetsberövande påföljd, inbegripet böter eller en åtgärd som träder i stället för detta, även om påföljden inskränker den personliga friheten.

e)      Om personen har samtyckt till att bli överlämnad och i förekommande fall avstått från tillämpning av specialitetsbestämmelsen i enlighet med artikel 13.

f)      Om personen efter sitt överlämnande uttryckligen avstått från att utnyttja specialitetsbestämmelsen med avseende på specifika gärningar som begåtts före överlämnandet. Avståendet skall göras inför de behöriga rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten och skall protokollföras i enlighet med denna stats nationella lagstiftning. Avståendet skall inhämtas så att det framgår att personen har gjort detta frivilligt och fullt medveten om följderna av detta. Personen skall i detta syfte ha rätt till juridiskt biträde.

g)      Om den verkställande rättsliga myndigheten som överlämnat den eftersökte ger sitt samtycke i enlighet med punkt 4.

4.      En framställan om samtycke skall överlämnas till den verkställande rättsliga myndigheten, tillsammans med de uppgifter som anges i artikel 8.1, och åtföljas av en översättning enligt artikel 8.2. Samtycke skall ges om det brott för vilket det begärs i sig skall medföra överlämnande enligt bestämmelserna i detta rambeslut. Samtycke skall vägras av de skäl som anges i artikel 3 och får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 4. Beslutet skall fattas senast 30 dagar efter det att framställningen har mottagits.

I de situationer som anges i artikel 5 måste de garantier som föreskrivs i den artikeln ges av den utfärdande staten.”

B.      Tysk rätt

8.        Av 83h § Gesetz über die internationale Rechtshilfe in Strafsachen (lagen om internationellt straffrättsligt samarbete), genom vilken rambeslut 2002/584 införlivats med nationell rätt, framgår följande:

”1.      Personer som överlämnas av en medlemsstat i enlighet med en europeisk arresteringsorder får inte

1.      åtalas, dömas eller på annat sätt berövas friheten för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades, eller

2.      överlämnas, överföras eller utvisas till tredjeland.

2.      Punkt 1 ska inte tillämpas om

1.      personen har haft möjlighet att lämna territoriet i den medlemsstat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det,

2.      brottet inte kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd,

3.      det straffrättsliga förfarandet inte föranleder tillämpning av en åtgärd som innebär att den personliga friheten inskränks,

4.      personen kommer att bli föremål för en icke frihetsberövande påföljd, även om påföljden inskränker den personliga friheten,

5.      den verkställande medlemsstaten eller den överlämnade personen har avstått från att tillämpa specialitetsprincipen.

3.      Den överlämnade personens avstående efter överlämnandet ska ske inför domare eller åklagare och protokollföras. Avståendet är oåterkalleligt. Den överlämnade personen ska informeras om detta.”

III. Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågan

9.        Den tilltalade har vid olika på varandra följande tillfällen lagförts i Tyskland i tre mål avseende olika brott, nämligen narkotikahandel (gärning A), sexuellt utnyttjande av barn begånget i Portugal (gärning B) och slutligen grov våldtäkt och utpressning, vilka brott även begicks i Portugal (gärningarna C).

10.      Först åtalades den tilltalade för narkotikahandel med en icke försumbar kvantitet (gärning A). Den 6 oktober 2011 dömdes han av Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll, Tyskland) för denna gärning till ett sammanlagt fängelsestraff på ett år och nio månader. Verkställigheten av straffet sköts villkorligt upp.

11.      År 2016 inleddes därefter ett straffrättsligt förfarande i Tyskland mot den tilltalade för sexuellt utnyttjande av barn, begånget i Portugal (gärning B). Den 23 augusti 2016 utfärdade Staatsanwaltschaft Hannover (åklagarmyndigheten i Hannover, Tyskland) en europeisk arresteringsorder av denna anledning (nedan kallad den första europeiska arresteringsordern). Tribunal da Relação de Évora (Appellationsdomstolen i Évora, Portugal) medgav att den tilltalade överlämnades till de tyska rättsliga myndigheterna för nämnda brott. Den tilltalade avstod vid detta tillfälle inte från att tillämpa specialitetsbestämmelsen. Den 22 juni 2017 överlämnade de portugisiska myndigheterna den tilltalade till Förbundsrepubliken Tyskland. I detta land avtjänade han därefter hela det fängelsestraff på ett år och tre månader som han dömts till för sexuellt utnyttjande av barn. I augusti 2018 ställdes han under övervakning (Führungsaufsicht) i fem år. Under denna period skulle han infinna sig en gång i månaden hos sin övervakare.

12.      Medan påföljden för sexuellt utnyttjande av barn (gärning B) verkställdes, hävdes det villkorliga uppskovet med verkställigheten av det straff som Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll) hade utdömt för narkotikahandel år 2011 (gärning A). Staatsanwaltschaft Flensburg (åklagarmyndigheten i Flensburg, Tyskland) gav den 22 augusti 2018 in en ansökan till Tribunal da Relação de Evora (Appellationsdomstolen i Evora) om att den domstolen skulle avstå från att tillämpa specialitetsbestämmelsen och samtycka till att den påföljd som utdömts av Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll) skulle verkställas.

13.      Då det inte inkom något svar från Tribunal da Relação de Evora (Appellationsdomstolen i Evora) försattes den tilltalade på fri fot den 31 augusti 2018. Den 18 september reste han till Nederländerna och sedan till Italien. Den 19 september utfärdade Staatsanwaltschaft Flensburg (åklagarmyndigheten i Flensburg) en europeisk arresteringsorder mot den tilltalade i syfte att kunna verkställa den dom som meddelats av Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll) för gärning A (nedan kallad den andra europeiska arresteringsordern).

14.      Den 27 september 2018 greps den tilltalade i Italien. Den 10 oktober 2018 samtyckte de italienska myndigheterna till att överlämna honom. Den 18 oktober överlämnades den tilltalade till de tyska myndigheterna.

15.      Slutligen utfärdade Amtsgericht Braunschweig (Distriktsdomstolen i Braunschweig, Tyskland) den 5 november 2018 en nationell arresteringsorder (Untersuchungshaftbefehl) i syfte att utreda ett tredje mål i vilket den tilltalade var inblandad (gärningarna C) och som rörde gärningar som ägt rum den 2 september 2005, nämligen våldtäkt och utpressning av en amerikansk medborgare på 72 år i Praia da Luz i Portugal. Det är detta sistnämnda mål som har gett upphov till förevarande begäran om förhandsavgörande.

16.      Den 12 december 2018 gav Staatsanwaltschaft Braunschweig (åklagarmyndigheten i Braunschweig, Tyskland) in en ansökan till den italienska verkställande myndigheten om att den domstolen skulle samtycka till att den tilltalade åtalades för gärningarna våldtäkt och utpressning i det nationella målet (gärningarna C). Corte d’appello di Milano (Appellationsdomstolen i Milano, Italien) lämnade sitt samtycke till detta den 22 mars 2019.

17.      Den tilltalade satt i häkte i Tyskland från den 23 juli 2019 till den 11 februari 2020 till följd av den nationella arresteringsorder som avses i punkt 15 i detta förslag till avgörande. Under denna period dömde Landgericht Braunschweig (Regionala domstolen i Braunschweig, Tyskland), genom dom av den 16 december 2019, den tilltalade för grov våldtäkt och utpressning begångna i Portugal år 2005 (gärningarna C). Landgericht Braunschweig (Regionala domstolen i Braunschweig) dömde den tilltalade till fängelse i sammanlagt 7 år med beaktande även av den dom som meddelats av Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll) år 2011. Hela den tid som den tilltalade satt häktad i Italien avräknades från den gemensamma påföljden. Dessutom samtyckte den portugisiska verkställande myndigheten den 21 januari 2020 till verkställigheten av hela det fängelsestraff som Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll) hade utdömt för gärning A.

18.      Den tilltalade är frihetsberövad sedan den 12 februari 2020 för verkställighet av det straff som Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll) utdömde år 2011 för gärning A. Den tilltalade har överklagat den dom som meddelades av Landgericht Braunschweig (Regionala domstolen i Braunschweig) till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), den hänskjutande domstolen. Den tilltalade har särskilt ifrågasatt giltigheten av det förfarande som ledde till att den domen meddelades mot bakgrund av specialitetsbestämmelsen i artikel 27 i rambeslut 2002/584. Den tilltalade anser, mot bakgrund av att de portugisiska myndigheterna inte har samtyckt till att åtal väcktes för våld och utpressning begångna i Portugal (gärningarna C), att de tyska myndigheterna inte har rätt att lagföra honom och att rättegångshandlingarna, såsom den nationella arresteringsorder som utfärdats av Amtsgericht Braunschweig (Distriktsdomstolen i Braunchweig) den 5 november 2018, således är rättsstridiga.

19.      Enligt den hänskjutande domstolen beror frågan huruvida en nationell arresteringsorder som utfärdats för att kunna genomföra en brottsutredning kan vidhållas eller om den tvärtom ska upphävas på frågan huruvida de tyska myndigheterna hade rätt att lagföra den tilltalade för anklagelserna om grov våldtäkt och utpressning begångna i Portugal år 2005 (gärningarna C).

20.      Mot denna bakgrund har Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska artikel 27.2 och 27.3 i rådets rambeslut [2002/584] tolkas på så sätt att specialitetsprincipen inte utgör hinder för en frihetsinskränkande åtgärd på grund av ett annat brott som begåtts före överlämnandet än det brott som ligger till grund för överlämnandet, när personen efter överlämnandet frivilligt har lämnat den utfärdande medlemsstaten, men senare ännu en gång har överlämnats till den utfärdande medlemsstaten av en annan verkställande medlemsstat på grundval av en ny europeisk arresteringsorder, och den andra verkställande medlemsstaten har gett sitt samtycke till lagföring, fällande dom och verkställighet på grund av detta andra brott?”

IV.    Förfarandet för brådskande mål vid domstolen

21.      Den hänskjutande domstolen har ansökt om att förevarande begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål som avses i artikel 107 i domstolens rättegångsregler. Till stöd för sin begäran har den hänskjutande domstolen anfört att den fråga som ställts avser tolkningen av ett rambeslut som omfattas av avdelning V i tredje delen av EUF-fördraget. Den har även angett att den tilltalade, vid den tidpunkt då begäran om förhandsavgörande framställdes, var frihetsberövad för verkställighet av det straff som utdömts av Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll) för narkotikahandel (gärning A). Även om den tilltalade skulle friges i förtid skulle han ändå hållas frihetsberövad på grundval av en nationell arresteringsorder som utfärdats av Amtsgericht Braunschweig (Distriktsdomstolen i Braunschweig) i syfte att handlägga målet avseende gärningarna våldtäkt och utpressning begångna i Portugal (gärningarna C). Lagenligheten av detta frihetsberövande är emellertid i sig beroende av giltigheten av det förfarande som avgjordes genom den dom som meddelades av Landgericht Braunschweig (Regionala domstolen i Braunschweig), som är aktuell i det nationella målet, för gärningarna C. Om detta förfarande är ogiltigt, ska den tilltalade friges.

22.      Den 25 maj 2020 beslutade EU-domstolen (fjärde avdelningen) att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan.

23.      Den tilltalade, Generalbundesanwalt beim Bundesgerichtshof (allmänna åklagaren vid Bundesgerichtshof, nedan kallad allmänna åklagaren), den tyska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Samtliga dessa samt Irland yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 16 juli 2020.

V.      Bedömning

24.      Detta förslag till avgörande är uppbyggt på följande sätt. Jag kommer att börja med att analysera specialitetsbestämmelsen mot bakgrund av ordalydelsen, sammanhanget och syftet med artikel 27 i rambeslut 2002/584. Jag kommer särskilt att försöka fastställa vilka följder den omständigheten att den berörda personen frivilligt lämnar den medlemsstat som utfärdat en europeisk arresteringsorder får för tillämpningen av specialitetsbestämmelsen och, mer allmänt, på överlämnandeförfarandet (A). Jag kommer därefter att förklara vad specialitetsbestämmelsen kräver för det fall att den berörda personen på nytt, i samband med en andra europeisk arresteringsorder, överlämnas till den utfärdande medlemsstaten under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet (B).

A.      Specialitetsbestämmelsen och rättsverkningarna av en frivillig utresa ur den utfärdande medlemsstaten

25.      I förevarande fall överlämnades den tilltalade, på grundval av en första europeisk arresteringsorder som utfärdats av Tyskland och verkställts av Portugal, till Tyskland där han avtjänade det straff som utdömts för den gärning som avsågs i den arresteringsordern (sexuellt utnyttjande av barn, gärning B). När han lämnade fängelset placerades han under övervakning, men förbjöds inte att lämna Tyskland. Den tilltalade lämnade frivilligt Tyskland för att bege sig först till Nederländerna och sedan till Italien. På grundval av en andra europeisk arresteringsorder utfärdad av de tyska myndigheterna, överlämnade de italienska myndigheterna honom på nytt till de tyska myndigheterna för att han skulle avtjäna det straff som han tidigare hade dömts till för narkotikahandel (gärning A). De italienska myndigheterna accepterade även senare att avstå från att tillämpa specialitetsbestämmelsen och tillåta att den tilltalade åtalades i Tyskland för grov våldtäkt och utpressning som begåtts i Portugal före det första överlämnandet (gärningarna C). För dessa gärningar är den tilltalade för närvarande föremål för en frihetsberövande åtgärd (Untersuchungshaft) som har samband med den dom han överklagat.

26.      Den hänskjutande domstolen har ställt sin enda tolkningsfråga för att få klarhet i vilka rättsverkningar som följer dels av att en person som överlämnats till den utfärdande medlemsstaten med stöd av en första europeisk arresteringsorder frivilligt lämnar denna medlemsstat, dels av att denna person tvingas återvända med stöd av en andra europeisk arresteringsorder.

27.      Jag börjar med den första frågan: Vilka verkningar har det förhållandet att en person som har överlämnats till den utfärdande medlemsstaten frivilligt lämnar denna stat på tillämpningen av specialitetsbestämmelsen?

28.      Enligt den tilltalade och Irland påverkar en sådan omständighet inte tillämpningen av specialitetsbestämmelsen. Den tilltalade avstod inte från att tillämpa denna bestämmelse genom att frivilligt lämna Tyskland. Specialitetsbestämmelsen förblir tillämplig, eftersom den tilltalade fortfarande var föremål för övervakning på grund av gärning B när han lämnade Tyskland och eftersom han inte frivilligt återvände till Tyskland. Verkningarna av det första överlämnandet gäller således fortfarande.

29.      Den allmänna åklagaren, den tyska regeringen, kommissionen och den hänskjutande domstolen delar däremot uppfattningen att den tilltalades frivilliga utresa ur den utfärdande medlemsstaten innebär att det första överlämnandeförfarandet avslutas, vilket medför att specialitetsbestämmelsen upphör att gälla. De intressen som skyddas genom specialitetsbestämmelsen skyddas inte längre när personen frivilligt har lämnat den medlemsstat till vilken personen ursprungligen överlämnades. En person som frivilligt har lämnat den utfärdande medlemsstaten kan inte längre åberopa det skydd som ges av specialitetsbestämmelsen. Detta gäller även om personen återvänder, eftersom den nya vistelsen i den utfärdande medlemsstaten då inte längre beror på det överlämnande som skett tidigare.

30.      Jag delar den åsikt som framförts av den allmänna åklagaren, den tyska regeringen, kommissionen och den hänskjutande domstolen. Enligt min mening är specialitetsbestämmelsen nära knuten till verkställigheten av en specifik europeisk arresteringsorder i samband med vilken bestämmelsen har ”aktiverats” och således kan bedömas. Denna bestämmelse är endast tillämplig, i förhållande till denna arresteringsorder, i den mån den berörda personen, genom sin närvaro i den utfärdande staten, står under denna stats kontroll. Så snart den berörda personen inte längre befinner sig inom jurisdiktionen för den stat som utfärdat denna arresteringsorder på grund av en frivillig utresa ur denna stat, gäller specialitetsbestämmelsen följaktligen inte längre.

31.      En sådan tolkning följer av ordalydelsen, sammanhanget och syftet med artikel 27.2 i rambeslut 2002/584.

1.      Bokstavstolkning

32.      I artikel 27.2 i rambeslut 2002/584 anges att en överlämnad person i princip inte får åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades.

33.      Själva ordalydelsen i denna bestämmelse ger inte någon ledning om vilken inverkan det har på tillämpningen av specialitetsbestämmelsen att den person som blivit föremål för ett överlämnande frivilligt lämnar den utfärdande staten. Denna lydelse tyder emellertid klart på att specialitetsbestämmelsen har ett nära samband med överlämnandet (i singular) och följaktligen med verkställigheten av en specifik europeisk arresteringsorder. Den omständigheten att denna bestämmelse gäller för ”en överlämnad person” antyder nämligen att personen måste befinna sig – eller inom kort komma att befinna sig – i den medlemsstat som har begärt överlämnandet till följd av verkställigheten av en europeisk arresteringsorder eller åtminstone under den statens faktiska kontroll.

34.      På samma sätt, fortfarande vad gäller ordalydelsen, har kapitel 3 i rambeslut 2002/584, som artikel 27 ingår i, rubriken ”Följder av överlämnandet”. Denna rubrik tyder också på att bestämmelserna i detta kapitel reglerar verkningarna av ett specifikt överlämnande på grundval av en viss europeisk arresteringsorder.

2.      Kontextuell tolkning

35.      För det första kan det med anledning av den interna systematiken i artikel 27 i rambeslut 2002/584, påpekas att det av artikel 27.3 framgår att specialitetsbestämmelsen inte är tillämplig i några uttömmande uppräknade fall.(3) Detta gäller först och främst om den berörda personen samtycker till att åtalet utvidgas. Genom ett sådant samtycke anses den berörda personen frivilligt ha samtyckt till att omfattas av den utfärdande medlemsstatens jurisdiktion med avseende på andra gärningar, trots att vederbörande inte under några omständigheter var skyldig att göra det. Detta gäller också om den myndighet som verkställer den europeiska arresteringsordern samtycker till att åtalet utvidgas.(4) I denna andra situation, som är väl känd inom den klassiska utlämningsrätten, betonas såväl den bilaterala dimensionen som de överväganden i fråga om överhöghet som är förenade med varje europeisk arresteringsorder. Den verkställande staten avstår till förmån för den utfärdande staten från sin befogenhet att utdöma straff (ius puniendi) för andra brott än de brott som motiverade överlämnandet.(5)

36.      Trots de uppenbara skillnaderna mellan dessa två grupper av undantag innehåller de en avgörande gemensam faktor, nämligen samtycke till att låta gärningar som begåtts före överlämnandet och som inte omfattas av den berörda europeiska arresteringsordern omfattas av ius puniendi i den stat som utfärdat arresteringsordern. Med andra ord innebär ett avstående från tillämpningen av specialitetsbestämmelsen, oavsett om det sker på initiativ av den berörda personen eller den verkställande medlemsstaten, att den utfärdande staten ges befogenhet att, för andra brott än de för vilka överlämnandet har skett, åtala och döma en person som fysiskt befinner sig under dess jurisdiktion med stöd av en specifik europeisk arresteringsorder. Av detta följer att specialitetsbestämmelsen utgör en garanti för den överlämnade personen så länge han eller hon uppehåller sig i den utfärdande staten just som en följd av verkningarna av denna arresteringsorder, det vill säga under det tvång denna medför.

37.      Vad, för det andra, gäller det system som rambeslut 2002/584 utgör, framgår det av lydelsen och logiken i andra bestämmelser att bestämmelserna i detta rambeslut är tillämpliga inom ramen för ett och samma överlämnande. Enligt lydelsen i artikel 1.1 i rambeslutet är det särskilda syftet med en europeisk arresteringsorder ”att en annan medlemsstat skall … överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd”. På samma sätt framgår det av artikel 8.1 i och av bilagan till rambeslutet att överlämnandet avser specifika brott, eftersom varje europeisk arresteringsorder ska innehålla uppgifter om brottet eller brottens beskaffenhet och brottsrubricering och en beskrivning av de omständigheter under vilka brottet eller brotten har begåtts. Det är således just i det sammanhang som ett överlämnande ingår i – det vill säga det förhållandet att personen under tvång befinner sig i den utfärdande medlemsstaten – som en europeisk arresteringsorder ger denna stat rätt att lagföra den berörda personen för de brott som där anges. Det är i detta samma sammanhang som den berörda personen kan åberopa en tillämpning av specialitetsbestämmelsen. Av detta följer logiskt att denna bestämmelse endast kan tillämpas i det konkreta och specifika sammanhang som ett enda överlämnande utgör. Den kan inte tillämpas på ett övergripande sätt, till följd av ett annat överlämnande, efter det att den berörda personen har lämnat den stat till vilken han eller hon ursprungligen överlämnades.(6)

3.      Teleologisk tolkning

38.      Om bokstavstolkningen och den kontextuella tolkningen understryker den nära koppling som specialitetsbestämmelsen har med den överlämnade personens närvaro i den utfärdande staten i samband med verkställigheten av en specifik europeisk arresteringsorder, så visar de mål som eftersträvas med denna bestämmelse och med det verktyg som den europeiska arresteringsordern utgör att denna koppling bryts om personen frivilligt lämnar den utfärdande medlemsstaten. Eftersom staten då inte har någon tvångsmakt över den berörda personen, upphör specialitetsbestämmelsen logiskt sett att gälla eller neutraliseras med anledning av detta överlämnande.

39.      När det gäller ändamålet med specialitetsbestämmelsen i artikel 27.2 i rambeslut 2002/584 har domstolen slagit fast att denna bestämmelse ”är förbunden med den verkställande medlemsstatens suveränitet och ger den eftersökta personen rätt att endast åtalas, dömas eller berövas friheten för det brott för vilket personen överlämnades”.(7) Specialitetsbestämmelsen har således i huvudsak två syften. För det första – och traditionellt på grund av att den har sitt främsta ursprung i utlämningsrätten(8) – syftar denna bestämmelse till att bevara suveräniteten för den stat som verkställer den europeiska arresteringsordern, eftersom den staten genom att verkställa arresteringsordern accepterar att begränsa (eller till och med att avstå från) utövandet av sin egen suveränitet i straffrättsligt hänseende till förmån för en annan medlemsstat. För det andra – och på ett mer originellt sätt med hänsyn till den klassiska uppfattningen med avseende på utlämning – syftar specialitetsbestämmelsen i unionsrätten till att säkerställa den berörda personens rättigheter. Personen får inte oroas för eventuella andra åtal för brott som begåtts före överlämnandet och som inte uttryckligen omfattas av den europeiska arresteringsordern i fråga. Med förbehåll för att personen uttryckligen avstår från att omfattas av specialitetsbestämmelsen, måste denna person kunna räkna med att han eller hon inte åtalas för andra brott under hela sin påtvingade vistelse i den utfärdande medlemsstaten.

40.      På ett avgörande sätt i förevarande fall följer det av dessa två mål att specialitetsbestämmelsen begränsar den utfärdande statens straffrättsliga befogenhet och förhindrar att denna stat inkräktar på den verkställande statens befogenheter och överskrider sina befogenheter i förhållande till den berörda personen. Den utfärdande medlemsstaten skulle nämligen av olika skäl kunna frestas att lagföra personen för gärningar (förmodligen tidigare begångna) som inte omfattas av den europeiska arresteringsordern.(9)

41.      Dessa syften med specialitetsbestämmelsen ska i sig bedömas med hänsyn till syftet med de europeiska arresteringsorderna. Syftet med dem är att placera den berörda personen under den utfärdande medlemsstatens överhöghet, för de brott som anges i arresteringsordern, genom att med tvång få personen att infinna sig i denna medlemsstat.(10) Eftersom specialitetsbestämmelsen skyddar den berörda personen mot eventuella ansatser från den utfärdande medlemsstatens sida att otillbörligen utöka sin befogenhet i straffrättsligt hänseende, förefaller denna bestämmelse vara oupplösligt knuten till verkställigheten av en specifik europeisk arresteringsorder, vars räckvidd är väl definierad.

42.      Specialitetsbestämmelsen är följaktligen endast tillämplig i samband med ett överlämnande, som en av verkningarna av överlämnandet, så länge personen under tvång befinner sig i den utfärdande staten.  En frivillig utresa ur staten bryter anknytningen mellan denna stat och den person som är föremål för överlämnandet. Denna åtgärd från den berörda personens sida leder till att vederbörande undandras från denna stats överhöghet. Därmed kan det antas att den berörda personen inte längre skyddas av den specialitetsbestämmelse som är tillämplig i samband med det ursprungliga överlämnandet.

43.      Kort sagt sker en nollställning om den berörda personen frivilligt har lämnat den utfärdande medlemsstaten. Detta gäller för hela det specifika förfarandet för överlämnande enligt en viss europeisk arresteringsorder och inte enbart med avseende på specialitetsbestämmelsen. Syftet med överlämnandet är nämligen att få den berörda personen att infinna sig i den utfärdande medlemsstaten för att denne ska dömas och/eller avtjäna sitt straff i denna stat. När detta mål väl har uppnåtts är överlämnandets ”cykel” avslutad. Eftersom specialitetsbestämmelsen är tillämplig inom ramen för denna cykel blir den därefter logiskt sett ogiltig.

B.      Effekterna av ett påtvingat återvändande till den utfärdande medlemsstaten

44.      I förevarande mål har det inte bestritts att den tilltalade frivilligt lämnade Tyskland efter att ha avtjänat det straff han dömts till för gärning B (sexuellt utnyttjande av barn); den gärning som avsågs i den europeiska arresteringsorder som låg till grund för det första överlämnandet av honom, av de portugisiska myndigheterna. Härigenom upphörde den specialitetsbestämmelse som var tillämplig på denna cykel med anledning av denna arresteringsorder att gälla .

45.      Förevarande mål avser emellertid inte endast verkningarna med avseende på specialitetsbestämmelsen av att en person som har överlämnats till den utfärdande staten frivilligt lämnar denna stat. Målet innehåller en andra särskild faktisk omständighet som förefaller att till stor grad ligga till grund för den hänskjutande domstolens tvivel, nämligen det förhållandet att den berörda personen återvänt till den utfärdande medlemsstaten till följd av verkställigheten av en andra europeisk arresteringsorder. Den hänskjutande domstolen vill således även få klarhet i vilka följder det får att den tilltalade, efter sin utresa, blev föremål för denna andra europeiska arresteringsorder som i sin tur ledde till att den tilltalade tvingades återvända till Tyskland, denna gång från Italien.

46.      Är denna omständighet ägnad att så att säga ”reaktivera” den specialitetsbestämmelse som gällde till följd av den första europeiska arresteringsordern? I ett sådant fall av ”reaktivering” skulle det ankomma på de tyska utfärdande myndigheterna att inhämta samtycke från den första verkställande medlemsstaten (Republiken Portugal) i syfte att kunna utvidga åtalet till att omfatta gärningarna C, vilka är aktuella i det nationella målet (grov våldtäkt och utpressning), eftersom dessa gärningar inte omfattades av den andra europeiska arresteringsordern. Det är den ståndpunkt som intagits av den tilltalade och Irland, vilka anser att specialitetsbestämmelsen fortsätter att ha verkan i förhållande till Republiken Portugal.

47.      I motsatt fall skulle det däremot för detta syfte räcka att inhämta samtycke från de myndigheter som verkställt den andra europeiska arresteringsordern (de italienska myndigheterna). Detta är den ståndpunkt som intagits av allmänna åklagaren, den tyska regeringen, kommissionen och den hänskjutande domstolen.

48.      För att komma fram till dessa motsatta slutsatser har samtliga deltagare i förfarandet i stor utsträckning hämtat stöd i artikel 27.3 a i rambeslut 2002/584, enligt vilken specialitetsbestämmelsen inte längre är tillämplig ”[o]m personen har haft möjlighet att lämna territoriet i den medlemsstat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det”. Å ena sidan uppfattar den tilltalade och Irland denna bestämmelse så, att den innebär att den tilltalade bibehåller det skydd som specialitetsbestämmelsen ger honom enligt den första europeiska arresteringsordern, eftersom det för tillämpning av denna bestämmelse krävs ett frivilligt återvändande. Å andra sidan förefaller allmänna åklagaren, kommissionen och den hänskjutande domstolen vara överens om att detta undantag från specialitetsbestämmelsen även är tillämpligt vid ett påtvingat återvändande. Även om den tyska regeringen inte utesluter en sådan tolkning, tvivlar den emellertid på att en prövning med avseende på artikel 27.3 a i rambeslut 2002/584 är nödvändig i förevarande fall.

49.      Enligt min mening är åberopandet av artikel 27.3 a inte relevant i detta mål. Det är varken nödvändigt eller ens möjligt att, under sådana omständigheter som i det nationella målet, grunda sig på nämnda artikel 27.3 a för att komma fram till slutsatsen att specialitetsbestämmelsen inte längre är tillämplig med stöd av den första europeiska arresteringsordern.

50.      För det första och huvudsakligen är det, såsom framgår av föregående avsnitt i detta förslag till avgörande, i förevarande mål inte nödvändigt att utgå från artikel 27.3 a i rambeslut 2002/584 för att motivera att specialitetsbestämmelsen inte är tillämplig i förhållande till den första europeiska arresteringsordern, eftersom detta följer redan av att det första överlämnandeförfarandet upphörde till följd av att den berörda personen frivilligt lämnade den utfärdande medlemsstaten. Genom denna utresa bröts nämligen det territoriella band som innebar att det var möjligt för den berörda personen att med framgång åberopa det skydd som specialitetsbestämmelsen gav under hela den period då personen varit tvungen att vistas inom landet. Att specialitetsbestämmelsen inte är tillämplig i förhållande till den första europeiska arresteringsordern följer således inte av något av de undantag som föreskrivs i artikel 27.3 i rambeslut 2002/584, utan av den omständigheten att rättsförhållandet numera ingår i en ny cykel, på grundval av den andra europeiska arresteringsordern.(11)

51.      För det andra och i andra hand är artikel 27.3 a i rambeslut 2002/584 under alla omständigheter inte tillämplig när det är fråga om ett påtvingat återvändande. På samma sätt som denna bestämmelse endast avser den berörda personens frivilliga utresa, krävs det nämligen för att den ska vara tillämplig även, i förekommande fall, ett frivilligt återvändande till den utfärdande medlemsstaten. Denna bestämmelse vittnar nämligen, såsom domstolen slog fast i det mål som avgjordes genom domen West,(12) om den berörda personens tysta samtycke till att omfattas av jurisdiktionen i den utfärdande medlemsstaten, i vilken personen har åtalats och, i förekommande fall, dömts för de brott som avses i den europeiska arresteringsordern. Detta tysta samtycke är uppenbart när personen fritt beslutar sig för att stanna kvar i landet istället för att (lagenligt) avlägsna sig från det och återvända till den stat där han eller hon är medborgare eller har sitt hemvist eller någon annan valfri stat.

52.      Det är riktigt att ordalydelsen av nämnda artikel 27.3 a inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till att den berörda personens eventuella återvändande till den utfärdande staten ska vara frivilligt. I likhet med vad som gjorts gällande av den tilltalade och Irland anser jag emellertid att uttrycket ”har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det” tyder på ett frivilligt återvändande och inte ett påtvingat återvändande(13) och även att denna tolkning är den enda logiska tolkningen med hänsyn till denna bestämmelses systematik och ändamål.(14) Eftersom specialitetsbestämmelsen endast medför ett skydd för den berörda personen i den mån denne, på grund av tvång, befinner sig i den utfärdande medlemsstaten, gäller den logiskt sett inte längre när denna person kan – om jag får uttrycka mig så – röra sig fritt, och fritt kan såväl stanna kvar i denna stat som lämna den eller återvända till den. Varje annan tolkning skulle vara liktydig med straffrihet, eftersom det skulle räcka för den berörda personen att återvända under tvång till den utfärdande medlemsstaten för att, i förekommande fall, inte behöva oroa sig för ett eventuellt åtal för tidigare brott som ingen misstänkte hade begåtts vid tiden för överlämnandet. Ett sådant synsätt är knappast meningsfullt.

53.      Även om den tilltalade och Irland således har rätt att anse att tillämpningen av undantaget i artikel 27.3 a i rambeslut 2002/584 förutsätter ett frivilligt återvändande, anser de däremot felaktigt att den tilltalades påtvingade återvändande, trots hans frivilliga utresa, har reaktiverat specialitetsbestämmelsen i förhållande till det första överlämnandet.

54.      För det tredje förefaller åberopandet – vilket är överflödigt – av artikel 27.3 a i detta rambeslut ha samband med de faktiska omständigheterna i förevarande fall, trots att dessa omständigheter ger upphov till viss förvirring, eftersom de leder på villospår. Den rent tillfälliga omständigheten att den berörda personen, i enlighet med den andra europeiska arresteringsordern, återvände till den medlemsstat som utfärdat den första europeiska arresteringsordern (Tyskland) kan nämligen inte tillmätas alltför stor betydelse. Framför allt skulle det vara ologiskt att därav dra slutsatsen att specialitetsbestämmelsen därigenom har reaktiverats i förhållande till denna första arresteringsorder.

55.      Följande exempel visar tydligt att specialitetsbestämmelsen inte kan reaktiveras i förhållande till den första europeiska arresteringsordern för det fall den berörda personen har blivit föremål för en ny europeisk arresteringsorder efter att frivilligt ha lämnat den medlemsstat som utfärdade den första arresteringsordern. Låt oss, fortfarande mot bakgrund av omständigheterna att personen frivilligt lämnade den stat som utfärdade den första arresteringsordern, tänka oss att den stat som utfärdar den andra arresteringsordern är Republiken Tjeckien snarare än Förbundsrepubliken Tyskland. I ett sådant fall är det svårt att tänka sig att de tjeckiska utfärdande myndigheterna skulle vara tvungna att ansöka om de portugisiska myndigheternas samtycke till att utvidga åtalet till att avse gärningar som inte omfattades av den europeiska arresteringsorder som Republiken Tjeckien utfärdat och skickat till Italien och som ägde rum innan de italienska myndigheterna överlämnade personen till de tjeckiska myndigheterna. I ett sådant fall står det klart att de enda parterna är de tjeckiska och italienska myndigheterna. Även om gärningarna i fråga ägde rum i Portugal, och det första överlämnandet utfördes av de portugisiska myndigheterna (till de tyska myndigheterna), är det, så snart den berörda personen frivilligt har lämnat Tyskland för Italien (och inte varit föremål för en begäran om överlämnande av de portugisiska myndigheterna), endast den italienska (verkställande) myndigheten som är behörig att ge de tjeckiska (utfärdande) myndigheterna tillstånd att utvidga området för lagföring i enlighet med artikel 27.3 g i rambeslut 2002/584. En sådan tolkning är logisk och återspeglar direkt själva ändamålet med specialitetsbestämmelsen, dess bilaterala dimension och de underliggande suveränitetsövervägandena som beskrivits i detta förslag till avgörande;(15) nämligen att undvika att den utfärdande staten (av den specifika arresteringsorder genom vilken den berörda personen underställs denna stats överhöghet) inkräktar på den verkställande (av nämnda specifika arresteringsorder) medlemsstatens suveränitet.(16)

56.      För det fjärde och slutligen har domstolen, med hänsyn till det mål att påskynda och förenkla det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna som eftersträvas genom rambeslut 2002/584,(17) slagit fast att artiklarna 27 och 28 i detta rambeslut, i och med att de innehåller undantagsbestämmelser i förhållande till principen om ömsesidigt erkännande i artikel 1.2 i samma rambeslut, inte kan tolkas på ett sätt som neutraliserar det syfte som eftersträvas med rambeslutet.(18) Det kan således inte göras svårare att utvidga lagföringen genom att den myndighet som utfärdar den andra europeiska arresteringsordern åläggs att inhämta samtycke från den myndighet som verkställt den första arresteringsordern.

57.      I förevarande fall förefaller det vara möjligt att övervinna denna svårighet, eftersom det är Förbundsrepubliken Tyskland som har utfärdat båda de europeiska arresteringsorderna. Det skulle emellertid förhålla sig annorlunda om det rörde sig om olika utfärdande stater. De ologiska konsekvenserna av det synsätt som den tilltalade och Irland förespråkar framgår dessutom tydligt i detta fall. Låt oss ta fallet med en person med ett digert belastningsregister. Den ”sista” medlemsstat till vilken personen överlämnas skulle i så fall, flera år senare, begära samtycke från samtliga medlemsstater till vilka personen tidigare överlämnats (inte bara en utan potentiellt tre, fyra, fem eller till och med fler). Med hänsyn till de svårigheter som är förbundna med ett sådant åliggande, talar allt för att personen skulle åtnjuta en verklig straffrihet för alla tidigare brott som inte hade upptäckts vid den tidpunkt då den första europeiska arresteringsordern utfärdades.

58.      Av detta följer att specialitetsbestämmelsen, under de omständigheter som föreligger i det nationella målet, inte innebär något krav på att den stat som verkställer den första europeiska arresteringsordern ska samtycka till att lagföringen utvidgas inom ramen för den andra europeiska arresteringsordern. Den tillämpning av specialitetsbestämmelsen som följer av den första europeiska arresteringsordern har således inte några verkningar, och den omständigheten att den berörda personen återvänder till den stat som utfärdade denna arresteringsorder medför inte att denna bestämmelse reaktiveras.

59.      Specialitetsbestämmelsen kan dock fortfarande åberopas fullt ut, däremot med stöd av den andra europeiska arresteringsordern. Det är mot bakgrund av denna andra europeiska arresteringsorder som specialitetsbestämmelsen ska bedömas, eftersom den berörda personen framdeles omfattas av överhögheten i den medlemsstat som utfärdat denna andra arresteringsorder. Att denna stat är densamma som den som utfärdade den första europeiska arresteringsordern saknar relevans. Det enda som beaktas för tillämpningen av specialitetsbestämmelsen är att den berörda personen omfattas av denna stats ius puniendi på grund av den andra europeiska arresteringsordern.

60.      Såsom den tyska regeringen har framhållit är det relevanta undantaget från en tillämpning av specialitetsbestämmelsen i förhållande till den andra europeiska arresteringsordern i förevarande mål således artikel 27.3 g i rambeslut 2002/584, det vill säga att specialitetsbestämmelsen inte är tillämplig ”[o]m den verkställande rättsliga myndigheten som överlämnat den eftersökte ger sitt samtycke i enlighet med punkt 4”. Eftersom de gärningar som är i fråga i det nationella målet (gärningarna C) i förevarande fall är föremål för åtal på grund av en utvidgning av tillämpningsområdet för den andra europeiska arresteringsordern krävs det, för att avstå från att tillämpa specialitetsbestämmelsen och för att de myndigheter som utfärdat denna order (de tyska myndigheterna) lagenligt ska kunna genomföra ett sådant åtal, samtycke från de myndigheter som verkställt den andra europeiska arresteringsordern (de italienska myndigheterna i förevarande fall).(19)

61.      Av detta följer att den hänskjutande domstolens fråga bör besvaras så, att specialitetsbestämmelsen inte utgör hinder för en frihetsinskränkande åtgärd som vidtas med anledning av andra gärningar, som begåtts före det första överlämnandet, än de som utgjorde skälet för detta överlämnande, när den person som avses i en första europeisk arresteringsorder frivilligt har lämnat den utfärdande medlemsstaten, under förutsättning att de myndigheter som verkställt en andra europeisk arresteringsorder som utfärdats efter denna utresa har samtyckt till att åtalet utvidgas till att gälla även de gärningar som gett upphov till den frihetsinskränkande åtgärd som är aktuell i det nationella målet.

62.      Jag avslutar med att göra två påpekanden.

63.      För det första slog domstolen i domen West fast att ett efterföljande överlämnande av en person med tillämpning av artikel 28.2 i rambeslut 2002/584 i princip förutsatte samtycke från den medlemsstat som verkställde den europeiska arresteringsorder på grundval av vilken den berörda personen överlämnats.(20) Man kan emellertid ur denna dom inte dra slutsatsen att det utöver samtycke från den myndighet som verkställt den andra europeiska arresteringsordern även krävs samtycke från den myndighet som verkställt den första europeiska arresteringsordern. Det mål som avgjordes genom domen West avsåg nämligen, till skillnad från förevarande mål, en person som tvingats lämna den utfärdande medlemsstaten, eftersom denna person omfattades av flera europeiska arresteringsorder och därmed flera gånger efter varandra hade överlämnats till flera medlemsstater. I denna (transitiva) kedja av europeiska arresteringsorder var en och samma medlemsstat omväxlande utfärdande stat och verkställande stat.

64.      I förevarande fall finns det inte någon sådan kedja. Den tilltalade hade inte överlämnats till Republiken Italien från Förbundsrepubliken Tyskland. De italienska myndigheternas möjlighet att verkställa den andra europeiska arresteringsordern härrör följaktligen inte från de tyska myndigheterna (och i än mindre grad från de portugisiska myndigheterna). I förevarande fall rör det sig endast om två på varandra följande europeiska arresteringsorder, varav den första är klart åtskild från den andra på grund av den tilltalades frivilliga utresa ur Tyskland.

65.      Situationen skulle ha varit jämförbar med det mål som avgjordes genom domen West(21) om och endast om det andra överlämnandet hade beslutats av de myndigheter som utfärdade den första arresteringsordern (de tyska myndigheterna) till förmån för en annan medlemsstat, utan att den berörda personen under tiden fritt och frivilligt hade lämnat Tyskland. Så har emellertid inte skett i förevarande fall.

66.      För det andra har den tilltalade anfört att han inte kunde ha förlorat rätten att åberopa specialitetsbestämmelsen, eftersom han fortfarande var föremål för övervakning som innebar att han var tvungen att besöka sin övervakare en gång i månaden. Följaktligen hade han ännu inte slutligt frigivits i den mening som avses i artikel 27.3 a i rambeslut 2002/584.

67.      Detta argument är verkningslöst i förevarande fall, eftersom nämnda artikel 27.3 a inte är tillämplig på omständigheterna i målet. Det är således av föga betydelse huruvida den person som fortsätter att stå under övervakning har frigivits slutligt i den mening som avses i denna bestämmelse. En person som frivilligt lämnar den utfärdande medlemsstaten behöver nämligen inte det skydd som ges genom specialitetsbestämmelsen, eftersom personen antagligen inte längre står under den kontroll som utövas av den stat som utfärdade den första europeiska arresteringsordern.(22)

68.      Frågan om effekterna av övervakning skulle endast ha varit relevanta i ett helt annat fall, där den tilltalade, ”[hade] haft möjlighet att lämna [Tyskland] men inte [hade] gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande”.(23) I ett sådant fall skulle det, i avsaknad av de portugisiska myndigheternas samtycke, vara möjligt att diskutera huruvida den tilltalade, på grund av att han fortfarande står under övervakning, fortfarande skulle kunna åberopa det skydd som specialitetsbestämmelsen ger i förhållande till den första europeiska arresteringsordern enligt artikel 27.3 a i rambeslut 2002/584. Det skulle i så fall ankomma på domstolen att uttala sig om begreppet ”slutligt frigivande”. Även om det vid förhandlingen visade sig att en sådan diskussion skulle kunna vara spännande, är den inte nödvändig med hänsyn till omständigheterna i förevarande mål, eftersom den tilltalade frivilligt lämnade Tyskland efter det att han avtjänat sitt straff för gärning B (sexuellt utnyttjande av barn). Jag avstår därför från att inleda denna diskussion inom ramen för förevarande mål.

VI.    Förslag till avgörande

69.      Jag föreslår därför att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) har ställt enligt följande:

Specialitetsbestämmelsen i artikel 27.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, utgör inte hinder för en frihetsinskränkande åtgärd som vidtas med anledning av andra gärningar, som begåtts före det första överlämnandet, än de som utgjorde skälet för detta överlämnande, när den person som avses i en första europeisk arresteringsorder frivilligt har lämnat den utfärdande medlemsstaten, under förutsättning att de myndigheter som verkställt en andra europeisk arresteringsorder som utfärdats efter denna utresa har samtyckt till att åtalet utvidgas till att gälla även de gärningar som gett upphov till den frihetsinskränkande åtgärd som är aktuell i det nationella målet.


1      Originalspråk: franska.


2      Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).


3      Se, med avseende på de olika kategorierna av undantag från specialitetsbestämmelsen, dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustovarov (C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669, punkterna 67–73).


4      Artikel 27.3 g i rambeslut 2002/584. Se även, i en logik som även bygger på staternas principiella samtycke till att avstå från en del av sin suveränitet på det straffrättsliga området, artikel 27.1 i nämnda rambeslut, som innehåller ett mer allmänt undantag genom vilket varje medlemsstat kan besluta att samtycke till att utvidga åtalet ska anses ha lämnats utan medverkan av den verkställande myndigheten eller den berörda personen. Såsom kommissionen har påpekat är detta undantag inte aktuellt i förevarande mål, eftersom de berörda medlemsstaterna inte har anmält att detta undantag ska tillämpas.


5      Vad gäller begreppet annat brott än det brott för vilket personen överlämnades, i den mening som avses i artikel 27.2 i rambeslut 2002/584, se dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustovarov (C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669, punkt 57) och dom av den 6 december 2018, IK (Verkställighet av kompletterande straff) (C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkterna 58–61).


6      Detta säger jag dock med förbehåll för den annorlunda situation som avses inte i artikel 27 utan i artikel 28 i rambeslut 2002/584 (efterföljande överlämnanden), såsom den tolkats bland annat i domen av den 28 juni 2012, West (C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404, punkt 80). Se, i detta hänseende, punkterna 62–64 i detta förslag till avgörande.


7      Dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustovarov (C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669, punkt 44) och dom av den 19 september 2018, RO (C‑327/18 PPU, EU:C:2018:733, punkt 53).


8      Angående denna bestämmelses olika ändamål i klassisk internationell rätt, se bland annat Morvillo, C.J., ”Individual Rights and the Doctrine of Speciality: The Deteriorations of the United States v. Rauscher”, Fordham International Law Journal, 1990, band 14, s. 987; Bouloc, B., ”Le principe de la spécialité en droit pénal international”, Mélanges dédiés à Dominique Holleaux, Litec, Paris, 1990, s. 7, och Zaïri, A., Le principe de la spécialité de l’extradition au regard des droits de l’homme, LGDJ, Paris, 1992. Se även, med avseende särskilt på den europeiska arresteringsordern, Lagodny, O., Rosbaud, C., ”Speciality rule”, i Keijzer, N., van Sliedregt, E. (utg.), The European Arrest Warrant in Practice, T.M.C. Asser, Haag, 2009, s. 265.


9      Det kan gärna medges att ett sådant synsätt snarare vittnar om ömsesidig misstro än en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna som förmodas ligga till grund för rambeslut 2002/584 (se skäl 10).


10      En europeisk arresteringsorder förblir ett tvångsmedel trots att den berörda personen eventuellt har samtyckt till överlämnandet.


11      Se punkterna 42 och 43 i förevarande förslag till avgörande.


12      Dom av den 28 juni 2012, (C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404, punkt 78), i vilken domstolen tolkade den motsvarande bestämmelsen i artikel 28.2 a i rambeslut 2002/584 avseende efterföljande överlämnanden.


13      Det framgår tydligt av andra språkversioner än den franska versionen att den berörda personen återvändande ska vara frivilligt, bland annat den engelska språkversionen, ”has returned to that territory after leaving it” och inte ”has been returned”, den tyska, ”nach Verlassen dieses Gebiets dorthin zurückgekehrt ist”, den italienska, ”ha fatto ritorno dopo averlo lasciato”, den spanska, ”haya vuelto a dicho territorio después de haber salido del mismo”, och den tjeckiska, ”vrátila-li se na území tohoto státu poté, co ho opustila”. Dessa olika språkversioner tyder på att den berörda personen fattar ett aktivt beslut att återvända.


14      Se punkterna 39–42 i detta förslag till avgörande.


15      Se punkterna 35 och 39 i förevarande förslag till avgörande.


16      Ett än mer absurt scenario vore det fallet att Republiken Portugal hade utfärdat den andra europeiska arresteringsordern för att ”få tillbaka” den berörda personen för att döma honom i Portugal för gärningarna C. Skulle de portugisiska myndigheter som utfärdat den andra europeiska arresteringsordern då vända sig till de portugisiska myndigheter som verkställt den första europeiska arresteringsordern för att få rätt att utvidga området för lagföring?


17      Se, bland annat, dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustovarov (C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669, punkt 42), dom av den 28 juni 2012, West (C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404, punkt 56) och dom av den 6 december 2018, IK (Verkställighet av kompletterande straff) (C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkt 38).


18      Dom av den 28 juni 2012, West (C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404, punkt 77).


19      Under förutsättning att inget annat av de undantag som föreskrivs i artikel 27.3 i rambeslut 2002/584 med framgång har åberopats.


20      Dom av den 28 juni 2012, West (C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404, punkt 80).


21      Dom av den 28 juni 2012 (C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404).


22      I förevarande mål har det inte gjorts gällande att de tyska myndigheterna har översänt beslutet om prövotid till myndigheterna i en annan medlemsstat i syfte att detta beslut ska erkännas och kontrolleras. Vi ska således inte uppehålla oss vid den eventuella inverkan av rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (EUT L 337, 2008, s. 102).


23      Artikel 27.3 a i rambeslut 2002/584.