Language of document : ECLI:EU:C:2006:443

Mål C-212/04

Konstantinos Adeneler m.fl.

mot

Ellinikos Organismos Galaktos (ELOG)

(begäran om förhandsavgörande från

Monomeles Protodikeio Thessalonikis)

”Direktiv 1999/70/EG − Klausulerna 1 b och 5 i ramavtalet om visstidsarbete − På varandra följande avtal om tidsbegränsad anställning inom den offentliga sektorn − Begreppen ’på varandra följande avtal’ samt ’objektiva grunder’ som motiverar förnyelse av sådana avtal − Åtgärder för att förhindra missbruk − Beivrande − Omfattningen av skyldigheten till direktivkonform tolkning”

Sammanfattning av domen

1.        Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser

(Artikel 234 EG)

2.        Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFF, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70

(Rådets direktiv 1999/70, bilaga, klausul 5.1 a)

3.        Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFF, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70

(Rådets direktiv 1999/70, bilaga, klausul 5)

4.        Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFF, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70

(Rådets direktiv 1999/70, bilaga, klausul 5.1)

5.        Institutionernas rättsakter – Direktiv – Medlemsstaternas genomförande

(Artiklarna 10 andra stycket EG och 249 tredje stycket EG)

1.        Det förfarande som inrättats genom artikel 234 EG utgör ett medel för samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna, vilket fungerar på så sätt att domstolen förser de nationella domstolarna med de uppgifter om gemenskapsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra anhängiga tvister. Inom ramen för detta samarbete är den nationella domstolen den enda instans som har direkt kunskap om de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet. Mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet är det därför denna domstol som är bäst lämpad att bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse.

Domstolen anser emellertid att det ankommer på den, för att pröva sin egen behörighet, att granska de omständigheter under vilka den nationella domstolen har framställt sin begäran om förhandsavgörande. Den samarbetsanda som skall styra förfarandet för förhandsavgörande innebär nämligen att den nationella domstolen för sin del skall ta hänsyn till EG‑domstolens uppgift, vilken är att bidra till rättskipningen i medlemsstaterna och inte att yttra sig avseende allmänna eller hypotetiska frågor.

(se punkterna 40–42)

2.        Klausul 5.1 a i ramavtalet om visstidsarbete av den 18 mars 1999, vilket är bilagt direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFF, UNICE och CEEP – en bestämmelse om objektiva grunder för förnyad visstidsanställning – skall tolkas så, att den utgör hinder för sådan användning av på varandra följande tidsbegränsade anställningar som enbart motiveras av att den föreskrivs i en allmän bestämmelse i en medlemsstats lag eller annan författning. Begreppet objektiva grunder i den mening som avses i nämnda klausul innebär tvärtom att användning av denna särskilda anställningsform på det sätt som anges i den nationella lagstiftningen måste vara motiverad av konkreta omständigheter som särskilt hänger samman med den aktuella verksamheten och villkoren för dess utövande.

En nationell bestämmelse enligt vilken det endast på ett allmänt och abstrakt sätt, i form av en bestämmelse i lag eller annan författning, är tillåtet att ingå på varandra följande avtal om tidsbegränsad anställning medför en verklig risk för att denna typ av avtal missbrukas och är följaktligen inte förenlig med ramavtalets syfte och ändamålsenliga verkan. Att medge att en nationell bestämmelse automatiskt och utan några villkor i övrigt kan motivera användandet av på varandra följande avtal om tidsbegränsad anställning skulle sålunda innebära att ramavtalets syfte, vilket är att skydda arbetstagarna mot otrygga anställningsförhållanden, åsidosattes och att den princip enligt vilken avtal om tillsvidareanställning utgör den generella formen för anställningsförhållandet blev innehållslös. Härvid skall särskilt påpekas att när avtal om tidsbegränsad anställning används enbart på grundval av en allmän bestämmelse i lag eller annan författning, som saknar samband med den aktuella verksamhetens konkreta karaktär, finns det inte några objektiva och klara kriterier för bedömning av huruvida förnyelsen av ett sådant avtal i realiteten sker för att tillgodose ett verkligt behov och huruvida den är lämplig och nödvändig för att uppnå det eftersträvade målet.

(se punkterna 71–75 samt punkt 1 i domslutet)

3.        Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete av den 18 mars 1999, vilket är bilagt direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFF, UNICE och CEEP – en bestämmelse om åtgärder som syftar till att förhindra missbruk vid användandet av på varandra följande avtal om tidsbegränsad anställning – skall tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken endast tidsbegränsade anställningsavtal eller anställningsförhållanden mellan vilka det inte förflyter mer än 20 arbetsdagar skall anses vara ”på varandra följande” i den mening som avses i nämnda klausul.

En sådan nationell lagstiftning innebär nämligen att ramavtalets syfte, ändamål och ändamålsenliga verkan äventyras, eftersom en så rigid och restriktiv definition av när flera efterföljande anställningsavtal skall anses vara på varandra följande skulle göra det möjligt att anställa arbetstagare tillfälligt under flera års tid, eftersom arbetstagaren i praktiken sällan skulle ha något annat val än att godta avbrott på ungefär 20 arbetsdagar mellan vart och ett av de många avtal som denne ingår med arbetsgivaren. Nationell lagstiftning av detta slag riskerar dessutom att medföra inte bara att ett stort antal tidsbegränsade anställningsförhållanden i praktiken inte kommer att omfattas av det arbetstagarskydd som eftersträvas med direktiv 1999/70 och ramavtalet, genom att syftena med direktivet och ramavtalet i stor utsträckning går förlorade, utan även att arbetsgivarna ges en möjlighet att missbruka denna anställningsform.

(se punkterna 84–86 och 89 samt punkt 2 i domslutet)

4.        Ramavtalet om visstidsarbete av den 18 mars 1999, vilket är bilagt direktiv 1999/70om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFF, UNICE och CEEP skall tolkas så, att om den berörda medlemsstatens nationella rättsordning inom den aktuella sektorn inte innehåller någon annan effektiv åtgärd för att förhindra och, i förekommande fall, beivra missbruk vid användandet av på varandra följande avtal om tidsbegränsad anställning, utgör ramavtalet hinder för tillämpning av nationell lagstiftning enligt vilken det inom enbart den offentliga sektorn är ovillkorligen förbjudet att omvandla flera på varandra följande avtal om tidsbegränsad anställning, vilka i själva verket ingåtts för att tillgodose ett ”konstant och varaktigt behov” hos arbetsgivaren och skall anses utgöra missbruk, till avtal om tillsvidareanställning.

(se punkt 105 samt punkt 3 i domslutet)

5.        När ett direktiv har införlivats för sent med den berörda medlemsstatens rättsordning och när de relevanta bestämmelserna i direktivet inte har direkt effekt, är de nationella domstolarna skyldiga att efter införlivandefristens utgång, i den utsträckning det är möjligt, tolka den nationella rätten mot bakgrund av det aktuella direktivets ordalydelse och syfte så att de resultat som avses i direktivet uppnås, varvid företräde skall ges åt den tolkning som bäst överensstämmer med direktivets syfte, för att på så sätt uppnå ett resultat som är förenligt med direktivets bestämmelser.

En nödvändig följd härav är att det datum då de nationella införlivandeåtgärderna träder i kraft i sådana fall inte utgör något relevant kriterium. En sådan lösning skulle nämligen allvarligt äventyra gemenskapsrättens fulla verkan, liksom dess enhetliga tillämpning, vilken bland annat uppnås genom direktiv. Dessutom skall medlemsstaternas domstolar från och med det datum då ett direktiv träder i kraft i den utsträckning det är möjligt avhålla sig från att tolka den nationella rätten på ett sätt som efter utgången av införlivandefristen riskerar att allvarligt äventyra de mål som eftersträvas med direktivet.

(se punkterna 115, 116, 123 och 124 samt punkt 4 i domslutet)