Language of document : ECLI:EU:T:2007:196

Mål T‑475/04

Bouygues SA och Bouygues Télécom SA

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Statligt stöd – Mobiltelefoni – Ändring av de avgifter som Orange France och SFR skall betala för UMTS-tillstånd – Beslut i vilket det konstateras att det inte föreligger statligt stöd”

Sammanfattning av domen

1.      Statligt stöd – Prövning av klagomål

(Artikel 87.1 EG)

2.      Statligt stöd – Kommissionens undersökning – Preliminär fas och kontradiktorisk fas

(Artikel 88.2 och 88.3 EG; Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13)

3.      Tillnärmning av lagstiftning – Telekommunikationssektorn

(Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13)

1.      I motiveringen till en rättsakt behöver inte alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges, eftersom denna skall bedömas utifrån sammanhanget och utifrån samtliga rättsliga bestämmelser på det ifrågavarande området. Kommissionen är visserligen skyldig att i tillräcklig mån upplysa en klagande om skälen till att den anser att de faktiska och rättsliga omständigheter som åberopats i dennes klagomål avseende ett statligt stöd inte räcker för att bevisa förekomsten av ett sådant stöd. Kommissionen är emellertid inte skyldig att ta ställning till omständigheter som uppenbarligen är irrelevanta, saknar verkan eller är av underordnad betydelse. Ett beslut av kommissionen genom vilket den avslår ett klagomål avseende en nationell åtgärd, som innebär att operatörer som har beviljats tillstånd avseende Universal Mobile Telecommunications System (UMTS) skall betala lika höga avgifter för detta, är således tillräckligt motiverat när det som skäl för avslaget anförs dels att ett av de kumulativa rekvisiten för begreppet statligt stöd enligt artikel 87.1 EG inte är för handen, nämligen rekvisitet att mottagaren skall ha fått en fördel genom åtgärden i fråga, utan att i skälen för avslaget behandla de andra rekvisiten för detta begrepp, dels att åtgärden i fråga innebär ett genomförande av ett gemenskapsdirektiv, och särskilt den icke-diskrimineringsprincip som föreskrivs i detta direktiv.

(se punkterna 53–55)

2.      Kommissionen kan fatta beslut om att inte invända mot ett statligt stöd under den preliminära granskningsfas som föreskrivs i artikel 88.3 EG, utan att inleda det formella förfarande som avses i artikel 88.2 EG, endast om det efter denna preliminära granskning står klart att det planerade stödet i fråga är förenligt med den gemensamma marknaden, utan att det härvid föreligger allvarliga bedömningssvårigheter. Kommissionen kan således lagenligt anta ett beslut i vilket den, efter att ha avslutat den preliminära granskningsfasen, slår fast att det inte föreligger ett statligt stöd eftersom vissa operatörer inte har getts en selektiv fördel genom en nationell åtgärd som innebär en sänkning av den avgift som dessa operatörer skall betala för sina tillstånd avseende Universal Mobile Telecommunications System (UMTS). Detta gäller under förutsättning att åtgärden vidtagits i syfte att tillämpa samma villkor för samtliga beviljade tillstånd och under förutsättning att det förhållandet att de beviljats tillstånd före en annan operatör, som erhållit sitt tillstånd i en senare kompletterande ansökningsomgång, inte har inneburit någon nackdel för den sistnämnda operatören och att den därav följande förlusten av statliga medel, på grund av tillståndens ekonomiska värde, kan anses utgöra en osäker fordran som staten ofrånkomligen måste avstå från på grund av de särdrag som gemenskapsrätten på området telekommunikationer företer. I direktiv 97/13 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet uppställs nämligen en princip om likabehandling av operatörer, som innebär att de avgifter som åläggs skall vara lika stora i ekonomiskt hänseende.

(se punkterna 89–91, 111, 116, 122, 124, 152, 153 och 156)

3.      Tillstånden avseende Universal Mobile Telecommunications System (UMTS), som ger rätt att utöva ekonomisk verksamhet i form av tillhandahållande av mobiltelefonitjänster i det allmänt tillgängliga frekvensutrymmet och således kan anses som bäraren av en rätt att ta i besittning och använda motsvarande allmän egendom, har ett ekonomiskt värde som den som förvaltar detta utrymme skall ta hänsyn till vid fastställandet av den avgift som de aktuella operatörerna skall betala för sådana tillstånd, och utgör därmed statliga medel.

Myndighetsutövning utesluter nämligen inte att hänsyn tas till uppgifter av ekonomiskt slag i samband med förvaltningen av en knapp offentlig egendom såsom radiofrekvenser som utgör en del av det allmänna frekvensutrymmet till vilket en rätt till tillgång och nyttjande kan upplåtas. Medlemsstaterna har således på samma gång rollen som lagstiftare på telekommunikationsområdet och rollen som förvaltare av den offentliga egendom som frekvensutrymmena utgör.

(se punkterna 100, 101, 104 och 105)