Language of document : ECLI:EU:C:2009:634

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

DÁMASO RUIZ-JARABO COLOMER

föredraget den 15 oktober 20091(1)

Mål C‑408/08 P

Lancôme parfums et beauté & Cie SNC

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller)

och CMS Hasche Sigle

”Överklagande – Immaterialrätt – Förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärken – Berättigat intresse av att ansöka om ogiltighetsförklaring av ett varumärke – Advokatbyrå – Eget ekonomiskt intresse hos parten i ett sådant förfarande – Ordmärke med beskrivande karaktär”





I –    Inledning

1.        Ett känt företag för kosmetika och parfym har överklagat den dom som förstainstansrätten meddelade den 8 juli 2008 i mål T‑160/07. Genom domen fastställde förstainstansrätten det beslut som fattats av andra överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (nedan kallad harmoniseringsbyrån).

2.        Överklagandet rör två grundläggande frågor. Klagandens första grund för överklagandet avser frågan om rätten att föra talan om ogiltighetsförklaring av gemenskapsvarumärken. Denna fråga kan i sin tur delas upp i två delar, nämligen intresset i det enskilda fallet av att begära att ett visst kännetecken förklaras ogiltigt och en advokatbyrås behörighet att på eget initiativ ansöka om ogiltighetsförklaring utan uttryckligt uppdrag från en klient.

3.        Den andra grunden för överklagandet rör inte processrättsliga frågeställningar, utan de materiella rekvisiten för registrering av kännetecken och, mer konkret, de absoluta registreringshindren. Klaganden har gjort gällande, tvärtemot vad som följer av den överklagade domen, att en nybildning i form av sammansättningen av de engelska orden COLOR och EDITION, som klaganden vill använda som varumärke för sina kosmetiska varor, har en tillräckligt tydlig egen identitet.

II – Tillämpliga bestämmelser

4.        Sedan den 13 april 2009 regleras gemenskapsvarumärken i huvudsak av förordning (EG) nr 207/2009,(2) men såvitt avser prövningen av förevarande överklagande gäller, av tidsmässiga skäl (ratione temporis), förordning (EG) nr 40/94, som jag vid det här laget nästan har hunnit fästa mig vid.(3)

5.        I förordning nr 40/94 ska nämnas artikel 4, som har följande lydelse:

”Ett gemenskapsvarumärke kan utgöras av alla kännetecken som kan återges grafiskt, särskilt ord, inbegripet personnamn, figurer, bokstäver, siffror, formen på en vara eller dess utstyrsel, förutsatt att kännetecknet i fråga kan särskilja ett företags varor eller tjänster från andra företags.”

6.        I artikel 7.1 i samma förordning föreskrivs följande:

”1. Följande får inte registreras:

a)      Kännetecken som inte uppfyller kraven i artikel 4.

b)      Varumärken som saknar särskiljningsförmåga.

c)      Varumärken som endast består av kännetecken eller upplysningar vilka i handeln visar varornas eller tjänsternas art, kvalitet, kvantitet, avsedda användning, värde, geografiska ursprung, tiden för deras framställande eller andra egenskaper hos varorna eller tjänsterna.

…”

7.        Ogiltighetsgrunderna avseende registrerade gemenskapsvarumärken återfinns i artikel 51, såvitt avser absoluta, och artikel 52, såvitt avser relativa. Föreskrifter om hur ett sådant förfarande inleds finns i artikel 55.1, där följande föreskrivs:

”1.       En ansökan om upphävande av innehavarens rätt till ett gemenskapsvarumärke eller om förklaring att varumärket är ogiltigt får ges in till byrån

a)       då fråga är om tillämpning av artiklarna 50 eller 51, av fysiska eller juridiska personer och sammanslutningar som företräder tillverkare, producenter, tjänsteproducenter, handelsmän och konsumenter, vilka sammanslutningar enligt tillämplig lagstiftning har rätt att föra talan inför domstolar och andra myndigheter,

…”

III – Bakgrund till överklagandet

A –    Bakgrund till tvisten

8.        Lancôme parfums et beauté & Cie SNC (nedan kallat Lancôme) ingav den 9 december 2002 till harmoniseringsbyrån en ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke av ordkännetecknet COLOR EDITION för varor i klass 3 i Niceöverenskommelsen,(4) ”Kosmetika och makeuppreparat”. Det sökta varumärket registrerades den 11 februari 2004 och offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken den 19 april 2004.

9.        Den 12 maj 2004 ingav advokatbyrån Norton Rose Vieregge en ansökan om ogiltighetsförklaring av det nyregistrerade varumärket med stöd av artiklarna 51.1 a och 7.1 b och c i förordning nr 40/94. Annulleringsenheten avslog ansökan om ogiltighetsförklaring genom beslut av den 21 december 2005. Den 9 februari 2006 överklagade advokatbyrån CMS Hasche Sigle, som trätt i stället för Norton Rose Vieregge, annulleringsenhetens beslut till harmoniseringsbyråns andra överklagandenämnd, som biföll överklagandet genom beslut av den 26 februari 2007.

10.      Överklagandenämnden förklarade först och främst att överklagandet i enlighet med artikel 55.1 a i förordning nr 40/94 kunde tas upp till sakprövning, eftersom den åtskillnad som Lancôme velat göra mellan partsbehörighet och berättigat intresse av att få saken prövad inte återfinns i förordning nr 40/94 och eftersom artikel 7.1 b och c i förordning nr 40/94 ska tillvarata ett allmänintresse som motiverar att ansökningar om ogiltighetsförklaring med stöd av denna artikel ska kunna inges av en mycket vid krets av personer.

11.      Överklagandenämnden fann för det andra, såvitt avser ärendet i sak, att orden COLOR EDITION var beskrivande i den mening som avses i artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 med hänsyn till att sammansättningen av orden color och edition utgjorde ett meddelande som allmänheten direkt och omedelbart kunde uppfatta på det sättet att det avsåg en serie kosmetika eller makeuppreparat i olika färgnyanser, eftersom konkurrenter använder dessa ord för att beskriva vissa egenskaper hos sina varor, varför de måste hållas allmänt tillgängliga. Överklagandenämnden fastställde slutligen att det omtvistade varumärket var beskrivande på grund av att det saknade särskiljningsförmåga enligt artikel 7.1 b i förordning nr 40/94.

B –    Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen

12.      Lancôme väckte talan vid förstainstansrätten med yrkande om att det beslut som harmoniseringsbyråns andra överklagandenämnd fattat den 26 februari 2007 skulle ogiltigförklaras. Till stöd för sin talan gjorde företaget gällande att harmoniseringsbyrån hade åsidosatt tre av bestämmelserna i förordning nr 40/94, närmare bestämt artiklarna 55.1 a, 7.1 c och 7.1 b. Förstainstansrätten prövade bara de två första grunderna, eftersom utgången av prövningen av den andra grunden innebar att det saknades anledning att pröva den tredje.

Åsidosättande av artikel 55.1 a i förordning nr 40/94

13.      Vad beträffar detta åsidosättande prövade förstainstansrätten huruvida ansökan om ogiltighetsförklaring bara kunde prövas i sak under förutsättning att den som hade lämnat in ansökan styrkte ett berättigat intresse av att få saken prövad. Förstainstansrätten analyserade i detta syfte bestämmelsen utifrån dess lydelse samt gjorde en systematisk och en teleologisk tolkning.

14.      För det första konstaterade förstainstansrätten att det framgår av lydelsen av artikel 55.1 a i förordning nr 40/94 att fysiska eller juridiska personer och sammanslutningar som enligt tillämplig lagstiftning har rätt att föra talan inför domstolar och andra myndigheter inte behöver styrka ett berättigat intresse av att väcka talan om ogiltighetsförklaring i de fall som föreskrivs i artiklarna 50 och 51 a i samma förordning.

15.      Inom ramen för den systematiska tolkningen jämförde förstainstansrätten, mot bakgrund av artikel 55.1 b i förordning nr 40/94 jämförd med artikel 51.1 i samma förordning, den vida krets som har rätt att väcka talan på grund av absoluta ogiltighetsgrunder med den begränsade krets som har rätt att väcka talan på grund av relativa ogiltighetsgrunder. Förstainstansrätten fann att det var lagstiftarens avsikt att göra en sådan åtskillnad.

16.      Förstainstansrätten uppehöll sig sedan vid artikel 55.1 i förordningen och jämförde punkt a med punkterna b och c. Enligt den teleologiska tolkningen avser punkt a bara absoluta ogiltighetsgrunder, som syftar till att skydda allmänna intressen. Detta är anledningen till att det enda som krävs är att sökanden är fysisk eller juridisk person och har rätt att föra talan inför domstolar och andra myndigheter. Punkterna b och c däremot avser talan som väcks på grundval av relativa ogiltighetsgrunder i syfte att tillvarata privata intressen. I sådana fall kräver förordning nr 40/94 att sökanden styrker ett berättigat intresse av att få sin sak prövad.

17.      Vidare godtogs inte Lancômes hänvisning till artikel 79 i förordning nr 40/94. Den ansåg inte att denna bestämmelse var relevant, eftersom artikel 55.1 a är otvetydig. Det fanns således ingen anledning att, såsom föreskrivs i nämnda artikel, söka vägledning i de principer som är allmänt erkända i medlemsstaterna.

18.      Inte heller ansågs Lancômes hänvisningar till rättspraxis avseende artiklarna 230 EG, 232 EG och 236 EG relevanta. I de två förstnämnda artiklarna regleras talan om ogiltigförklaring och passivitetstalan som förs rörande rättsakter respektive underlåtelser att vidta åtgärder som härrör från de institutioner som uttömmande räknas upp i nämnda bestämmelser. Harmoniseringsbyrån nämns inte bland dem. Artikel 236 EG avser personalmål.

19.      Förstainstansrätten underströk också att talan enligt artiklarna 230 EG, 232 EG och 236 EG avser domstolsprövning, medan ansökan om ogiltighetsförklaring enligt artikel 55.1 a är inledningen till ett administrativt förfarande. Vidare framhöll förstainstansrätten att harmoniseringsbyrån ska fatta beslut inom ramen för en normbunden behörighet, och de ska följaktligen bedömas enbart på grundval av förordning nr 40/94, och inte mot bakgrund av harmoniseringsbyråns tidigare beslutspraxis.

Huruvida artikel 7.1 c har åsidosatts

20.      Vid prövningen av den andra grunden bedömde förstainstansrätten huruvida kännetecknet COLOR EDITION omfattas av de absoluta registreringshindren i artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 med hänsyn till frågan huruvida det fanns ett tillräckligt direkt och konkret samband med de varor eller tjänster som betecknades med varumärket. Förstainstansrätten fastställde härvid överklagandenämndens beslut att ogiltigförklara registreringen av COLOR EDITION på grund av att det var av beskrivande karaktär.

21.      Innan förstainstansrätten kom till denna slutsats analyserade den artikeln i detalj och fann att den omfattar varumärken som, vid från omsättningskretsens synpunkt normal användning, antingen direkt eller genom att nämna en av dess väsentliga egenskaper, kan användas för att beskriva den vara eller tjänst som registreringsansökan avser.

22.      Med stöd av aktuell egen rättspraxis slog den fast att förbudet mot registrering enligt denna bestämmelse är tillämpligt bara om det finns ett så direkt och konkret samband att omsättningskretsen omedelbart och utan vidare eftertanke kan uppfatta kännetecknet som en beskrivning av varorna eller tjänsterna eller av en av deras egenskaper.

23.      Efter analysen av artikel 7 uppehöll sig förstainstansrätten vid varumärket COLOR EDITION:s karaktär i syfte att fastställa huruvida det var beskrivande dels i förhållande till hur omsättningskretsen uppfattar kännetecknet, dels i förhållande till de berörda varorna och tjänsterna.

24.      Den preciserade att omsättningskretsen utgjordes av en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten allmänhet, eftersom COLOR EDITION används för kosmetika och makeuppreparat. Med hänsyn till att kännetecknet är sammansatt av två engelska ord kunde omsättningskretsen begränsas till engelskspråkiga personer eller personer med tillräckliga kunskaper i det engelska språket.

25.      Med denna utgångspunkt prövade förstainstansrätten om orden color och edition direkt och omedelbart förde tankarna till de varor som de skulle registreras för. Med hänsyn till att orden ofta användes inom kosmetikasektorn för sådana varor som kännetecknet avsåg och att de syftade på vissa egenskaper hos kosmetiska varor och makeuppreparat fann förstainstansrätten att båda orden var starkt beskrivande.

26.      Förstainstansrätten ansåg också att de två orden i förening inte gav omsättningskretsen ett intryck som är tillräckligt avlägset från det intryck som följer av den blotta sammanställningen av varumärkets separata element för att varumärkets betydelse eller omfattning ska ändras, och att det därför inte krävdes någon intellektuell ansträngning för att förstå varumärkets meddelande.

27.      Det omtvistade varumärket hade således ett nära samband med de varor som det avsåg, varför förstainstansrätten ansåg att överklagandenämnden hade gjort en riktig bedömning när den fann att kännetecknet COLOR EDITION var beskrivande. Den fastställde således att den gjorda registreringen skulle ogiltigförklaras enligt artikel 51.1 i förening med artikel 7.1 c i förordning nr 40/94.

IV – Förfarandet vid förstainstansrätten och parternas yrkanden

28.      Lancômes överklagande inkom till domstolens kansli den 22 september 2008. Harmoniseringsbyråns svarsskrivelse inkom den 18 november 2008. Varken replik eller duplik har inkommit.

29.      Lancôme har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen och ogilla den talan som CMS Hasche Sigle väckte mot harmoniseringsbyråns beslut om ogiltighetsförklaring. Företaget har även yrkat att harmoniseringsbyrån ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna samt att nämnda advokatbyrå ska förpliktas att ersätta kostnaderna för förfarandet vid överklagandenämnden för det fall domstolen skulle avgöra tvisten i sak.

30.      Harmoniseringsbyrån har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

31.      Vid förhandlingen som hölls den 9 september 2009 deltog ombuden för båda parter och yttrade sig muntligen.

V –    Bedömning av överklagandet

32.      Klaganden har till stöd för sitt överklagande anfört två grunder som rör åsidosättande av artikel 55.1 a respektive artikel 7.1 c i förordning nr 40/94.

A –    Åsidosättande av artikel 55.1 a

33.      Denna grund kan delas in i två delar: Lancôme har för det första gjort gällande att en korrekt tolkning av den aktuella bestämmelsen innebär att advokatbyråer enbart får väcka talan om ogiltighetsförklaring om de har ett ekonomiskt intresse av att det registrerade kännetecknet förklaras ogiltigt. För det andra har företaget hävdat att advokatens roll som ”medarbetare i rättvisans tjänst” hindrar vederbörande från att ansöka om ogiltighetsförklaring av ett varumärke i eget namn och för egen räkning.  

34.      Båda invändningarna rör frågan huruvida advokatbyråerna var behöriga att ge in en ansökan om ogiltighetsförklaring. Om klaganden skulle ha framgång med den andra delgrunden är det emellertid överflödigt att pröva den första, och den andra delen av grunden för överklagandet bör därför prövas först. Om det skulle visa sig att advokatbyråer enligt gemenskapsrätten bara får föra talan vid domstolar och andra myndigheter för någon annans räkning, saknas det nämligen anledning att fundera på huruvida de måste styrka att de har ett ekonomiskt intresse.

1.      Den andra delen av den första grunden för överklagandet

a)      Parternas ståndpunkter

35.      Lancôme har gjort gällande att rätten att ansöka om ogiltighetsförklaring av ett gemenskapsvarumärke är oförenligt med advokatyrkets grundläggande egenskaper. Företaget grundar sin åsikt dels på att advokatyrket i gemenskapsrätten ”alltid” har definierats som ”medarbetare i rättvisans tjänst”,(5) dels på att artikel 19 i domstolens stadga bygger på en liknande syn på detta yrke, med hänsyn till att det däri uppställs ett krav på att parterna företräds av en advokat.

36.      Lancôme har även hänvisat till domstolens rättspraxis, närmare bestämt domen i målet AM & S mot kommissionen.(6) I punkt 24 i denna dom betecknas advokaten som ”medarbetare i rättvisans tjänst”. Klaganden har även sagt sig kunna hänvisa till många andra domar där domstolen har använt samma formulering för att definiera advokatens funktion.

37.      Klaganden har av denna speciella karaktärisering av advokatens roll i gemenskapsrätten dragit slutsatsen att en sådan inte kan ansöka om ogiltighetsförklaring av ett varumärke, vare sig för egen eller för tredje mans, exempelvis en klients, räkning. Det skulle innebära att advokaten missbrukade sin behörighet, även om ansökningar om ogiltighetsförklaring skulle anses omfattas av allmän talerätt (actio popularis), där gruppen av saklegitimerade bör definieras så vitt som möjligt.

38.      Harmoniseringsbyrån anser att talan inte kan prövas såvitt avser den andra delen av den första grunden för överklagandet. I första instans gjorde klaganden nämligen inte gällande att det är oförenligt med advokatyrket att ansöka om ogiltighetsförklaring vid harmoniseringsbyrån. Det är således fråga om en utvidgning av föremålet för tvisten i strid med artikel 113.2 i domstolens rättegångsregler. I övrigt anser harmoniseringsbyrån att utövande advokater bara handlar i egenskap av medarbetare i rättvisans tjänst när de vid gemenskapsdomstolen företräder en tredje man, närmare bestämt sin klient.

b)      Huruvida överklagandet kan prövas i denna del

39.      Inledningsvis vill jag påpeka att jag inte är överens med harmoniseringsbyrån vad gäller frågan om möjlighet att ta upp överklagandet till sakprövning.

40.      Lancôme tog vid förstainstansrätten visserligen inte upp frågan om eventuell oförenlighet mellan advokatens yrkesroll och möjligheten att inleda ett förfarande om ogiltighetsförklaring av varumärken, men det kan ändå inte anses att tvistens föremål har utvidgats genom grunden i fråga. Företaget har genom denna bara förstärkt sitt påstående om åsidosättande av artikel 55.1 a i förordning nr 40/94.

41.      Den underliggande frågan är skillnaden mellan nya grunder och nya argument. Domstolen har alltid ansett att de förstnämnda, men inte de sistnämnda, kan prövas. Det krävs nämligen inte att varje argument som anförs i ett mål om överklagande tidigare måste ha varit föremål för diskussion i första instans.(7) Dessutom följer det av fast rättspraxis att talan kan prövas på en grund som utgör en vidareutveckling av en grund som tidigare framförts, direkt eller indirekt, i överklagandet.(8)

42.      Det som anges i grundens andra del har anförts av Lancôme till stöd för den första grunden, och det finns således inget som hindrar att denna del prövas i överklagandet. Harmoniseringsbyråns invändning ska följaktligen ogillas. Påståendet kan tas upp till sakprövning och det ska analyseras noga.

c)      Överklagandet i sak

43.      Jag delar inte uppfattningen att en advokat inte kan ansöka om ogiltighetsförklaring av ett gemenskapsvarumärke.

44.      För det första var omständigheterna i den dom till vilken klaganden har hänvisat, AM & S mot kommissionen, helt annorlunda än i det nu aktuella målet. Där var det nämligen fråga om sekretess för brevväxlingen mellan advokater och deras klienter i fall där advokaterna är rådgivare till företag – utan att vara anställda av dem – inom ramen för förfaranden om åsidosättanden av gemenskapens konkurrensrätt.

45.      För det andra talas det i domen visserligen om advokaternas roll som ”medarbetare i rättvisans tjänst”, men ingenstans sägs det att de på grund av denna roll är tvungna att bete sig på ett visst sätt. Även om det antogs att sådana begränsningar följer av de etiska reglerna har Lancôme inte påstått att advokaterna har brutit mot någon yrkesetisk regel.

46.      För det tredje nämns advokaterna inte i de termerna i artikel 19 i domstolens stadga. Denna bestämmelses främsta funktion är i själva verket att reglera representationen vid rättegången, för bland annat enskilda, varvid det uppställs ett krav på att dessa anlitar advokat, vilka ska vara medlemmar i ett advokatsamfund inom Europeiska unionen eller EES‑området och behöriga att utöva sitt yrke där.(9)

47.      Mot denna bakgrund ska hänvisningen till ”medarbetare i rättvisans tjänst” förstås på det sätt som för länge sedan anfördes av generaladvokaten Roemer, nämligen att den ska säkerställa att det inför domstolen bara framställs synpunkter i rättsliga frågor och framställningar av faktiska omständigheter som har granskats av en advokat och befunnits värda att framföras.(10) Det är utan tvekan fråga om att uppnå en behärskad dialog som förs inom ramarna för vad som är rättsligt relevant, vilket parterna svårligen skulle kunna uppnå utan sådana ombud.

48.      För det fjärde, och utöver de skäl som jag har anfört ovan, tror jag inte att artikel 19 tredje och fjärde styckena i domstolens stadga kan tjäna som grund för att tolka behörigheten att ansöka om ogiltighetsförklaring av ett gemenskapsvarumärke. Syftet med kravet i artikeln på att enskilda ska företrädas av en advokat är att säkerställa klienternas rätt till en rättvis rättegång(11) och verksamt rättsligt skydd. Det är således fråga om en processrättslig gemenskapsbestämmelse som är tillämplig på tvister vid domstolen.

49.      Artikel 55.1 a i förordning nr 40/94 har däremot införts för att främja funktionen att ”hålla rent”(12) i varumärkesregistren. Denna uppgift har lagstiftaren inte velat lägga på harmoniseringsbyrån, utan har delegerat den till ”fysiska eller juridiska personer” i syfte att säkerställa att registret rensas från kännetecken som inte används eller, vad gäller absoluta ogiltighetsgrunder, sådana som förtjänar att strykas på grund av att artikel 7 har åsidosatts (absoluta registreringshinder/absoluta ogiltighetsgrunder) eller på grund av att sökanden var i ond tro när ansökan gavs in.

50.      Även om, såsom ordspråket säger, jämförelser är förhatliga,(13) kan en ansökan om ogiltighetsförklaring av ett gemenskapsvarumärke jämföras med en anmälan rörande, till exempel, ett beteende som utgör ett samordnat förfarande enligt artikel 81 EG. Även denna möjlighet står öppen för alla medborgare och företag. När gemenskapsorganet, i det här fallet harmoniseringsbyrån, har mottagit ansökan, är det skyldigt att ex officio utreda de faktiska omständigheterna. Av artikel 74.1 i förordning nr 40/94 framgår det nämligen att harmoniseringsbyrån ska pröva sakförhållandena i ärenden om absoluta ogiltighetsgrunder, medan en prövning av relativa ogiltighetsgrunder ska vara begränsad till vad parterna åberopat och yrkat.(14) Med hänsyn till att syftet med det är att skydda marknaden och dess aktörer mot registrering av varumärken som inte får registreras på grund av hänsyn till ett allmänintresse, såsom förstainstansrätten helt korrekt förklarade i den överklagade domen, förefaller det logiskt att tänka sig att möjligheten att ansöka om ogiltighetsförklaring av sådana varumärken ska stå öppen för en mycket vid krets av personer.

51.      Under alla förhållanden har logiken bakom artikel 55 i förordning nr 40/94 inget att göra med vare sig advokattvånget i mål vid domstolen eller med advokatens yrkesroll eller beteende i sådana förfaranden. Den är således helt skild från artikel 19 i domstolens stadga, vilken inte utgör någon referenspunkt vid tolkningen av artikel 55.1 a i förordning nr 40/94. De bestämmelser i denna förordning som har att göra med yrkesmässiga företrädare är artiklarna 88 och 89, av vilka det framgår att det är frivilligt att låta sig företrädas av en advokat i förfaranden vid harmoniseringsbyrån.

52.      Jag föreslår följaktligen att domstolen ska ogilla överklagandet såvitt avser den andra delen av den första grunden.

2.      Den första delen av den första grunden

53.      Efter att således ha förkastat påståendet om att advokatens yrkesroll som medarbetare i rättvisans tjänst gör det omöjligt att ansöka om ogiltighetsförklaring av ett gemenskapsvarumärke ska den första delen av den första grunden prövas. I denna del har Lancôme gjort gällande att bestämmelsen i fråga innebär att advokatbyråer, för att ha rätt att ansöka om ogiltighetsförklaring enligt artikel 55.1 a i förordning nr 40/94, måste styrka att de har ett ekonomiskt intresse av ogiltighetsförklaringen i fråga.

a)      Ståndpunkter

54.      Klaganden har i huvudsak förebrått förstainstansrätten för att inte ha tillämpat de allmänna principerna i gemenskapsrätt och komparativ rätt i fråga om överklaganden. Förstainstansrätten skulle annars ha nått slutsatsen att advokatbyråer jämte processbehörighet måste ha ett ekonomiskt intresse, verkligt eller potentiellt, som berättigar advokatbyråernas ansökan om ogiltighetsförklaring.

55.      Vidare är den skillnad som förstainstansrätten i den överklagade domen gjorde mellan administrativa förfaranden och domstolsförfaranden, liksom mellan absoluta och relativa registreringshinder, irrelevant. Klaganden har särskilt anfört att den sistnämnda skillnaden inte kan utgöra grund för slutsatsen att det inte krävs ett ekonomiskt intresse för att ansöka om ogiltighetsförklaring.

56.      Klaganden har med hänvisning till punkt 25 i domen i målet Chiemsee(15) anfört att det allmänintresse som ska beaktas är intresset hos konkurrenterna till sökanden eller innehavaren av varumärket, vilka måste skyddas mot det oegentliga tillägnandet. Argumentet följer av en analys av artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 om beskrivande varumärken, vilket är den ogiltighetsgrund som åberopades vid harmoniseringsbyrån i det nu aktuella målet.

57.      Lancôme anser att det av punkt 25 i nämnda dom och av nämnda ogiltighetsgrund följer att bara konkurrenter som visar en faktisk eller potentiell skada har rätt att ansöka om ogiltighetsförklaring av ett varumärke. Utomstående som inte kan styrka ett sådant ekonomiskt intresse, verkligt eller framtida, lider ingen skada, och därför vore det fel att ge dem rätt att ansöka om ogiltighetsförklaring med stöd av att kännetecknet är av beskrivande karaktär.

58.      Slutligen anser klaganden att den möjlighet som har getts till sammanslutningar som företräder tillverkare och producenter bekräftar företagets tolkning. Den uttryckliga hänvisningen till denna typ av sammanslutningar bekräftar Lancômes bedömning att det främsta syftet med artikel 55.1 a i förordning nr 40/94 är att skydda de grupper av personer som skulle påverkas av en felaktig registrering av ett varumärke.

59.      Harmoniseringsbyrån har bestritt klagandens argument och anser att Lancôme har tolkat rättspraxis och artikel 55 i förordning nr 40/94 felaktigt.

b)      Bedömning

60.      Med den första delen av den första grunden för överklagandet har klaganden förespråkat ett krav på aktiv partslegitimation vid ansökan om ogiltighetsförklaring av ett gemenskapsvarumärke. Varken förstainstansrätten eller harmoniseringsbyråns överklagandenämnd ansåg att det finns ett sådant krav.

61.      Jag kan redan nu avslöja att jag till fullo delar förstainstansrättens och överklagandenämndens åsikt.

62.      Dels visar en tolkning av lydelsen av artikel 55.1 i förordning nr 40/94, såsom angetts i den överklagade domen, att gemenskapslagstiftaren så mycket som möjligt ville utvidga den krets av fysiska och juridiska personer som har rätt att ansöka om ogiltighetsförklaring enligt nämnda bestämmelse. Dessutom förefaller den teleologiska tolkning som förstainstansrätten gjorde, varvid den visade på skillnaderna mellan punkterna a, b och c i artikeln, vara korrekt.

63.      Ansökan om ogiltighetsförklaring på grundval av de absoluta registreringshindren i artikel 7 i förordning nr 40/94 måste, eftersom bestämmelsen syftar till att tillgodose allmänintressen, kunna göras av alla fysiska och juridiska personer samt av sammanslutningar av företag, dock under förutsättning att de uppfyller det minimivillkor som är ofrånkomligt vid alla initiativ som har rättsliga konsekvenser, nämligen processbehörighet, ett begrepp som har definierats som lämplighet att i egenskap av part kunna vidta verksamma åtgärder i en rättegång, vilken är parallell med rättshandlingsförmågan inom civilrätten.(16)

64.      När det i stället är fråga om relativa ogiltighetsgrunder enligt artikel 8 eller artikel 52.2 i förordning nr 40/94, som bara erbjuder skydd för vissa personliga rättigheter, är det logiskt att enbart rättighetsinnehavarna ska ha rätt att skydda dem, såsom tydligt framgår av artikel 55.1 punkterna b och c i nämnda förordning.

65.      Förstainstansrätten har således i detta avseende inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i den överklagade domen.

66.      Inte heller stämmer klagandens synsätt att artikel 7.1 c i förordning nr 40/94, i förening med punkt 25 i domen i det ovannämnda målet Chiemsee och med den hänvisning till sammanslutningar av producenter och tillverkare som anges i artikel 55.1 a i samma förordning, visar på lagstiftarens vilja att rätten att ansöka om ogiltighetsförklaring av ett gemenskapsvarumärke kräver att sökanden styrker ett verkligt eller potentiellt ekonomiskt intresse.

67.      Härvid är det lämpligt att närmare gå in på den rättspraxis till vilken klaganden har hänvisat. Punkt 25 i det ovannämnda målet Chiemsee har följande lydelse: ”Detta förbud i artikel 3.1 c[(17)] [i direktivet][(18)] har uppställts i syfte att skydda en målsättning av allmänintresse, nämligen att beskrivande tecken och upplysningar avseende de kategorier av varor eller tjänster som är föremål för registreringsansökan kan användas fritt av alla, inbegripet som kollektivmärke eller i sammansatta eller grafiska varumärken. Denna bestämmelse utgör således hinder för att sådana tecken eller upplysningar förbehålls ett enda företag genom att de registreras som varumärke.”(19)

68.      I samband med detta citat ska jag göra några kommentarer avseende Lancômes ståndpunkt, som är ohållbar.

69.      För det första används i domen i målet Chiemsee ordet ”alla” i dess mest oförfalskade betydelse, nämligen som en obestämd beteckning för ett mycket stort antal subjekt. Om domstolens avsikt har varit att begränsa kretsen, skulle den ha preciserat närmare vilka de utvalda var genom att lägga ett substantiv till pronomenet, till exempel ”alla konkurrenter”, vilket skulle ha förvandlat pronomenet till ett attribut. Genom att enbart använda pronomenet ”alla” bekräftade domstolen att den obestämda formen var avsiktlig och att beskrivande kännetecken för varu‑ eller tjänstekategorier alltjämt måste hållas tillgängliga för alla och att det inte är lämpligt att någon tillägnar sig dem.

70.      För det andra, såsom klaganden har påpekat, visar erfarenheten att det i de allra flesta fall är konkurrerande företag som ansöker om ogiltighetsförklaring av registrerade varumärken. Denna rent sociologiska uppgift är emellertid irrelevant vid analysen av innebörden av artikel 55, som är föremål för detta överklagande. Även om konkurrenter är mer uppmärksamma och engagerade än till exempel konsumenter, finns det en annan avgörande faktor som inte bör föraktas och som har betydelse för att undvika att konkurrerande företag tillägnar sig kännetecken som ska hållas tillgängliga på grund av frihållningsbehovet.

71.      Processbehörighet enligt nämnda artikel 55.1 a i förordning nr 40/94 är sålunda bara det första villkoret. Den som vill få ett gemenskapsvarumärke ogiltigförklarat måste även uppfylla andra formaliteter, som anges i artikel 55.2 i förordningen: grunderna för ansökan ska anges och avgiften betalas. För en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten konsument och användare är en sådan motivering överflödig, ett slöseri med tid som är alltför stort jämfört med den fördel som kan uppnås med en ogiltigförklaring av varumärket. Framför allt lär konsumenten i normalfallet avskräckas av avgiften på 700 euro,(20) även om vederbörande är beredd att göra investeringen i tid och ansträngningar.

72.      Det är alltså inte så konstigt att företag och sammanslutningar av producenter och tillverkare liksom sammanslutningar av konsumenter, strävar efter att övervaka och hålla registret fritt från beskrivande kännetecken eller kännetecken som strider mot de allmänintressen som skyddas av artikel 7 i förordning nr 40/94. Syftet med denna lagstiftningsteknik är att undvika ogrundade ansökningar om ogiltighetsförklaring, som varje gång skulle innebära att ett nytt förfarande inleddes med alla de olägenheter som det innebär för innehavaren av det varumärke som ansökan rör. Det är emellertid inte möjligt att göra en tolkning contra legem vad avser rätten att inleda ett förfarande om ogiltighetsförklaring enligt artikel 55.1 a i förordning nr 40/94, som innebär att den som vill göra en sådan ansökan tvingas att visa ett ekonomiskt eller något annat intresse – konkret, potentiellt eller verkligt.

73.      För det tredje ska begreppet juridiska personer i artikel 55 i förordning nr 40/94, mot bakgrund av artikel 3 i samma förordning, förstås som företag, samfund eller annan juridisk enhet som enligt den lag som reglerar dess ställning har rätt att i eget namn inneha rättigheter och skyldigheter av samtliga slag, att ingå avtal eller utöva andra rättshandlingar och föra talan inför domstolar och andra myndigheter. Gemenskapslagstiftningen om varumärken förefaller således ofta avse ett stort antal rättssubjekt i alla hänseenden.

74.      För det fjärde och sista, såvitt avser den tillämpning av de gemenskapsrättsliga principerna till vilka Lancôme har hänvisat till stöd för att det finns ett krav på en sådan aktiv legitimation som den som krävs för att väcka talan om ogiltigförklaring enligt artikel 230 EG, anser jag att förstainstansrättens förklaringar i den överklagade domen angående behovet att skilja mellan administrativa förfaranden och domstolsförfaranden är fullständigt godtagbara.

75.      De principer som domstolen har utvecklat i rättspraxis angående villkoret direkt och personligen berörd, som gäller för en medborgare som vill angripa en gemenskapsrättsakt enligt artikel 230 EG, kan inte heller tillämpas när det gäller förfaranden om ogiltighetsförklaring enligt förordningen om gemenskapsvarumärken. Talan enligt denna artikel i EG‑fördraget rör nämligen rättsakter med allmän giltighet som i princip inte kan angripas av enskilda, avseende vilka det i rättspraxis har utvecklats villkor under vilka den processrättsliga situation som gäller för enskilda som direkt och personligen berörs av gemenskapsrätten jämställs med den som gäller för dem till vilka vissa rättsakter är riktade, vilka alltid har rätt att föra talan.(21)

76.      Som svar på en fråga som jag ställde till Lancômes ombud vid förhandlingen angående hur det påstådda kravet på ekonomiskt intresse för att ansöka om ogiltighetsförklaring går ihop med skyddet för den allmänna ordningen eller den allmänna moralen enligt artikel 7.1 f i förordning nr 40/94, hänvisade ombudet till att allmänintressena inom ramen för vart och ett av de absoluta registreringshindren måste tillmätas ”varierande intensitet”.

77.      Denna gradering av de allmänintressen som ligger bakom grunderna för att neka registrering av eller ogiltigförklara varumärken är visserligen relevant vid avvägningen med avseende på skälen för att neka registrering eller ogiltigförklara ett varumärke, men den kan inte överföras på villkoren för behörigheten att föra talan. Dels visar lydelsen av de bestämmelser som rör rätten att föra talan vidden av den potentiella krets av personer som har rätt att ansöka om ogiltighetsförklaring, dels vore det väldigt komplicerat för harmoniseringsbyrån att handlägga denna typ av ansökningar om rätten att föra talan gjordes beroende av intensiteten av det skyddade allmänintresset. Sammanfattningsvis utgör frågan om den påstådda intensiteten en fråga i sak, medan frågan om talerätten hör till processrättsliga frågor om formella rekvisit, och dessa båda områden är frikopplade från varandra.

78.      Av det ovan anförda framgår att samma överväganden inte gäller avseende de formella villkoren för att ansöka om ogiltighetsförklaring av ett gemenskapsvarumärke enligt artikel 55.1 a i förordning nr 40/94. Såsom förstainstansrätten korrekt angav i den överklagade domen är det fråga om villkor för att inleda ett administrativt förfarande som inte avser rättsakter med allmän giltighet utan en rättsakt som rör registrering av en ensamrätt till förmån för ett företag, som någon försöker få ogiltigförklarad med hänsyn till allmänintresset genom en ansökan till samma myndighet som beviljade registreringen, och inte till en domstol, även om tvisten senare kan nå gemenskapsdomstolen.

79.      Mot bakgrund av ovannämnda överväganden föreslår jag att domstolen ska förklara att överklagandet ska ogillas även såvitt avser den första delen av den första grunden. Eftersom överklagandet inte bör bifallas i någon del föreslår jag att domstolen ska underkänna grunden i sin helhet.

B –    Den andra grunden: åsidosättande av artikel 7.1 c i förordning nr 40/94

1.      Parternas argument

80.      Enligt Lancôme gjorde sig förstainstansrätten skyldig till felaktig rättstillämpning när den förklarade, i punkt 43 i den överklagade domen, att ett varumärke som utgörs av olika delar som var för sig beskriver egenskaper, i sig är beskrivande för egenskaperna hos varorna eller tjänsterna, i den mening som avses i artikel 7.1 c i förordning nr 40/94, om det inte finns en märkbar avvikelse mellan det sökta varumärket och den blotta summeringen av de delar som det består av. I enlighet med den fasta rättspraxis som inleddes med domen i målet BABY‑DRY(22) borde förstainstansrätten ha utrett huruvida det fanns en märkbar avvikelse mellan ordkombinationen (COLOR och EDITION) och den terminologi som används i omsättningskretsens dagliga tal. Genom att inte handla på detta sätt förorsakade förstainstansrätten en förtäckt ändring av rättspraxis som den inte är behörig att göra.

81.      Klaganden anser dessutom att förstainstansrätten i den överklagade domen inte grundade sig på utredda faktiska omständigheter när den analyserade innebörden av orden i kombination och att den bara grundade sig på antaganden utan faktisk grund när den analyserade orden i samband med frågan om kosmetikakonsumenternas användning av dem i sitt dagliga tal.

82.      Harmoniseringsbyrån har gjort gällande att klaganden genom sitt påstående att ett ordkännetecken endast är beskrivande när omsättningskretsen känner till det och vanemässigt använder det i sitt dagliga tal bortser från den grundläggande skillnaden mellan punkterna c och d i artikel 7.1 i förordning nr 40/94. För att tillämpa punkt c i nämnda bestämmelse saknar det betydelse hur väl omsättningskretsen känner till ordet och i vilken utsträckning de använder det i sitt dagliga tal, eftersom det framgår av själva lydelsen av bestämmelsen att den även reglerar framtida förhållanden avseende kännetecken som i handeln ”kan visa”[].[ I den svenska språkversionen av bestämmelsen motsvaras uttrycket enbart av ordet ”visar”. Övers. anm.]

83.      Av det skälet prövade domstolen i domen i målet BABY‑DRY bara att det varumärket som var sammansatt av dessa två engelska ord skulle användas i framtiden, utan krav på att det just då användes i vardagligt tal. Harmoniseringsbyrån anser dessutom att domstolens rättspraxis har utvecklats vad gäller definitionen av ”märkbar avvikelse” mellan de olika beskrivande elementen i ett varumärke och varumärket betraktat i sin helhet, och den analys av orden COLOR och EDITION som förstainstansrätten vidtog stämmer således överens med aktuell rättspraxis.

84.      Slutligen har harmoniseringsbyrån hävdat att klagandens påståenden om att förstainstansrätten saknade stöd i faktiska omständigheter när den analyserade orden i det omtvistade varumärket ska avvisas i den del de innebär att vissa av förstainstansrättens slutsatser ifrågasätts. Påståendena är uppenbart ogrundade i den del Lancôme har påstått att förstainstansrätten i den överklagade domen inte utredde huruvida omsättningskretsen använder orden COLOR och EDITION i sitt dagliga tal.

2.      Bedömning

85.      Klagandens andra grund berör en fråga som ofta dryftas vid domstolen men som tål att repeteras i klargörande syfte, nämligen tolkningen av artikel 7.1 c i förordning nr 40/94.

86.      Lancôme har överklagat förstainstansrättens dom uteslutande på grundval av vissa utdrag ur domstolens dom i målet BABY-DRY. Företaget har särskilt förebrått förstainstansrätten för att inte ha följt punkt 40 i nämnda dom, enligt vilken ”… den omständigheten, att lydelsen hos den ordkombination som sökts registrerad avviker märkbart från den terminologi som i de berörda konsumenternas dagliga tal används för att beskriva varan eller tjänsten eller deras väsentliga egenskaper, [innebär] att denna ordkombination kan uppnå särskiljningsförmåga som gör det möjligt att registrera den som ett varumärke”.

87.      Klaganden har från detta citat dragit slutsatsen att den ”märkbara avvikelsen” ska finnas mellan kombinationen av orden, i det nu aktuella fallet COLOR och EDITION, och motsvarande konsumentgrupps sätt att uttrycka sig i vardagligt tal för att särskilja varan eller tjänsten, eller något av dess enskilda element. Med hänsyn till att förstainstansrätten bara prövade huruvida en sådan märkbar avvikelse fanns mellan det sökta varumärket och summan av dess element anser företaget att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

88.      Enligt vad harmoniseringsbyrån har angett i svarsskrivelsen kan man inte bortse från att den rättspraxis angående artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 som inleddes med domen i målet BABY-DRY senare har utvecklats och blivit föremål för betydelsefulla nyanseringar, även om Lancôme försöker göra just det.

89.      Klaganden har rätt i att denna första dom meddelades av domstolens stora avdelning,(23) vilket borde väga tyngre vid värderingen av de följande domarna, som inte meddelades i nämnda sammansättning. Fördelningen av mål mellan domstolens olika sammansättningar kan emellertid inte undantagslöst göras utifrån betydelsen av varje mål. Fördelningen av målen görs nämligen vid en tidpunkt när det inte alltid är möjligt att avgöra betydelsen av den dom som senare kommer att meddelas. Ofta framgår inte målets betydelse förrän generaladvokaten har föredragit sitt förslag till avgörande eller under överläggningen. I båda fallen skulle det ge upphov till större olägenheter att fördela om målet så att det hamnade på stora avdelningen än att låta den ursprungliga sammansättningen avgöra detsamma. Giltigheten av domstolens rättspraxis beror följaktligen inte på vilken avdelning som har meddelat domen, med förbehåll för att domar som meddelats av stora avdelningen eller av domstolen i plenum har högre dignitet. Under alla omständigheter vore det lämpligt att de viktigaste domarna och de domar varigenom de ändras alltid meddelades av stora avdelningen. Man måste också komma ihåg att domen i målet BABY-DRY är en isolerad dom i rättspraxis, medan det redan finns flera domar genom vilka kriterierna enligt denna har ändrats. Detta innebär att dessa får större vikt, trots att de meddelades av en mer begränsad sammansättning.

90.      Föregående punkt visar att Lancômes påståenden genom vilka företaget avsåg att berättiga att de bara har använt sig av domen i målet BABY‑DRY i den rättsliga argumentationen i detta mål, inte kan godtas. Nedan ska jag fortsätta med en redogörelse för utvecklingen av den rättspraxis som inleddes med nämnda dom.

91.      Domen i målet BABY-DRY meddelades i september 2001. Som en reaktion föredrogs redan i januari 2002 mitt förslag till avgörande i målet Postkantoor(24), i vilket jag tydliggjorde domens svagheter, särskilt det föreslagna testet för att fastställa att en kombination av beskrivande element har särskiljningsförmåga.(25)

92.      I förslaget till avgörande i målet Postkantoor föreslog jag, efter att ha betonat bristen på återhållsamhet jämfört med testet avseende frihållningsbehovet,(26) som förbigicks i domen i målet BABY‑DRY, att vid prövningen av det berörda absoluta registreringshindret eller den berörda absoluta ogiltighetsgrunden, en avvikelse ska anses vara märkbar när den avser viktiga delar, antingen i kännetecknets form eller i dess betydelse. Jag tillade att när det gäller formen föreligger denna avvikelse om nybildningen, genom kombinationens ovanliga eller fantasifulla karaktär, överträffar summan av dess delar. När det gäller betydelsen ska avvikelsen för att vara märkbar innebära att det intryck som det sammansatta kännetecknet ger inte sammanfaller exakt med summan av de beskrivande delarna.(27)

93.      I rättspraxis togs det första steget mot en omformulering av rättspraxisen i målet BABY-DRY genom domen i målet Doublemint. Genom denna dom upphävde domstolen en dom från förstainstansrätten av det skälet att förstainstansrätten hade tillämpat ett felaktigt kriterium när den hade tolkat artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 och funnit att den utgjorde hinder för registrering av varumärken som ”endast beskriv[er]” varorna eller tjänsterna eller deras egenskaper. Förstainstansrättens misstag förefaller emellertid inte så allvarligt om man drar sig till minnes att domstolen i målet BABY‑DRY verkade resonera i samma riktning, eftersom den ansåg att ”varje märkbar avvikelse” i lydelsen av ordkombinationen från dess innebörd i det dagliga talet innebar att den kunde registreras som varumärke.

94.      Det vore pretentiöst att påstå att mitt förslag till avgörande i målet Postkantoor hade visst inflytande på domen i målet Doublemint. Däremot tror jag mig inte löpa samma risk med ett sådant påstående i förhållande till domen i målet Postkantoor och den dom som meddelades i det mål som har blivit känt som Biomild(28), vilka meddelades samma dag och av samma avdelning.

95.      Som ett exempel på det inflytande som mitt förslag till avgörande i domen i målet Postkantoor har haft, återger jag nedan ett utdrag som kan jämföras med hänvisningen ovan i punkterna 91 och 92 till mitt förslag till avgörande i målet Postkantoor: ”[E]tt varumärke som utgörs av en nybildning som består av delar som var för sig beskriver egenskaper hos varor eller tjänster för vilka varumärket har ansökts beskriver i sig nämnda egenskaper hos dessa produkter eller tjänster i den mening som avses i [artikel 7.1 c i förordning nr 40/94][(29)], om det inte finns en uppfattbar skillnad mellan nybildningen och en enkel summering av de delar som nybildningen består av. En förutsättning för att en sådan skillnad skall anses föreligga är att nybildningen, på grund av sammansättningens ovanliga karaktär i förhållande till nämnda varor eller tjänster, ger upphov till ett intryck som är tillräckligt avlägset från det intryck som ges genom att de upplysningar som erhålls genom de delar som ordet består av blott förenas, så att nybildningen blir en större enhet än summan av nämnda delar …”(30)

96.      Dessutom är det mycket talande att domstolen i målen Postkantoor och Biomild inte någonstans hänvisade till eller citerade domen i målet BABY‑DRY, varigenom den visade sin önskan att avvika från tolkningen i sistnämnda mål.

97.      Slutligen ska jag, såsom tecken på att denna nya inriktning i rättspraxis är den giltiga, nämna domen i målet Celltech.(31) Denna dom bekräftar dels slutligen att domstolen har tagit avstånd från jämförelsen mellan orden och ”de berörda konsumenternas dagliga tal”, dels har höjt ribban för att klara testet, eftersom ”varje märkbar avvikelse” inte längre ska analyseras, utan bara avvikelser av viss betydelse.

98.      Av de skäl som ovan anförts i samband med klagandens andra grund kan jag inte se att förstainstansrätten i något avseende har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, eftersom den höll sig till de kriterier som har beskrivits i den rättspraxis för vilken jag har redogjort ovan och inte till kriterierna enligt domen i målet BABY‑DRY.

99.      Mot bakgrund av den utveckling av rättspraxis som nämnts i föregående punkter instämmer jag, såvitt avser Lancômes påstående att förstainstansrätten inte godtog dess yttrande till styrkande av omsättningskretsens språkbruk, med harmoniseringsbyråns åsikt att användningen av de två ord som utgör varumärket COLOR EDITION i kosmetikakonsumenternas språkbruk är irrelevanta vid tillämpningen av artikel 7.1 c i förordning nr 40/94. Sådana påståenden saknar därför verkan.

100. Följaktligen kan överklagandet inte bifallas såvitt avser klagandens andra grund. Med hänsyn till att jag har föreslagit detsamma vad gäller klagandens första grund, ska överklagandet ogillas i sin helhet.

VI – Rättegångskostnader

101. Den lösning jag föreslår innebär att Lancôme, i enlighet med artikel 122 första stycket i förening med artikel 69.2 första stycket i domstolens rättegångsregler, ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i samband med överklagandet, eftersom Lancôme har tappat målet på alla punkter.

VII – Förslag till avgörande

102. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska

1)      ogilla det överklagande som Lancôme parfums et beauté & Cie SNC har lämnat in mot den dom som förstainstansrätten (andra avdelningen) meddelade den 8 juli 2008 i mål T‑160/07, och

2)      förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna i samband med överklagandet.


1 – Originalspråk: spanska.


2 – Rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1), som trädde i kraft den 13 april 2009.


3 – Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 3288/94 av den 22 december 1994 om ändring av förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärken för genomförande av de avtal som ingåtts inom ramen för Uruguayrundan (EGT L 349, s. 83; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 37) och, slutligen, enligt rådets förordning (EG) nr 422/2004 av den 19 februari 2004 (EUT L 70, s. 1).


4 – Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg.


5 – Klaganden har nämnt uttryckets motsvarigheter på tyska, ”Organ der Rechtspflege”, på engelska, ”officer of the court”, och på franska, ”collaborateur de la justice”.


6 – Dom av den 18 maj 1982 i mål 155/79, AM & S mot kommissionen (REG 1982, s. 1575; svensk specialutgåva, volym 6, s. 405).


7 – Dom av den 18 januari 2007 i mål C‑229/05, PKK och KNK mot rådet (REG 2007, s. I‑439), punkt 66.


8 – Dom av den 19 maj 1983 i mål 306/81, Verros mot parlamentet (REG 1983, s. 1755), punkt 9, av den 22 november 2001 i mål C‑301/97, Nederländerna mot rådet (REG 2001, s. I‑8853), punkt 169, och av den 15 december 2005 i mål C‑37/03, BioID mot harmoniseringsbyrån (REG 2005, s. I‑7975), punkterna 56–58.


9 – Beslut av den 15 mars 1984 i mål 131/83, Vaupel mot domstolen (ej publicerad i rättsfallssamlingen), punkt 8, och av den 5 december 1996 i mål C‑174/96, Lopes mot domstolen (REG 1996, s. I‑6401), punkt 10.


10 – Förslag till avgörande föredraget i mål 108/63, Merlini mot Europeiska kol- och stålgemenskapens höga myndighet, i vilket dom meddelades den 21 januari 1965 (REG 1965, s. 1), punkt 20.


11 – Stumpff, C., ”Artikel 6 EUV”, i Schwarze, J., EU‑Kommentar, andra upplagan, Nomos, Baden‑Baden, 2009, s. 96. Se även dom av den 26 juni 2007 i mål C‑305/05, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl. (REG 2007, s. I‑5305), punkt 31.


12 – I mitt förslag till avgörande i mål C‑495/07, Silberquelle, i vilket dom meddelades den 15 januari 2009 (REG 2009, s. I‑0000), punkterna 45 och 46, berör jag denna funktion i samband med upphävande. I punkt 19 i domen hänvisas till mitt resonemang. 


13 – Detta ordspråk finns upptaget av Cervantes i Don Quijote de la Mancha, RBA, utgiven av Martín de Riquer, andra upplagan, s. 789, under äventyret i grottan i Montesinos, när Don Quijote svarar att ”ni vet ju att jämförelser är förhatliga och att här inte finns anledning att jämföra någon med någon. Den oförlikneliga Dulcinea av El Toboso är den hon är och hennes nåd Belerma är också den hon var och är” [Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, Stockholm, 2001, översättning Jens Nordenhök, kapitel 23, s. 597].


14 – Bender, A., ”Nichtigkeit”, i Fezer, K.‑H. (koordinator), Handbuch der Markenpraxis ‑ Band I Markenverfahrensrecht, C.H. Beck, München, 2007, s. 678.


15 – Dom av den 4 maj 1999 i de förenade målen C‑108/97 och C‑109/97, Windsurfing Chiemsee (REG 1999, s. I-2779).


16 – Jag använder den definition som mästaren Guasp, J., använde i Derecho procesal civil, fjärde upplagan, Civitas, Madrid, 1998, volym I, s. 175.


17 – Motsvarigheten till artikel 7.1 c i förordning nr 40/94.


18 – Rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178).


19 – Domen i det ovannämnda målet Windsurfing Chiemsee, punkt 25, min kursivering.


20 – Avgiften för ansökan om upphävande eller ogiltighetsförklaring enligt artikel 2 punkt 17 i kommissionens förordning (EG) nr 2869/95 av den 13 december 1995 om de avgifter som skall betalas till [harmoniseringsbyrån] (EGT L 303, s. 33), ändrad senast genom kommissionens förordning (EG) nr 355/2009 av den 31 mars 2009 (EUT L 109, s. 3) (i kraft sedan den 1 maj 2009). Den icke officiella konsoliderade versionen finns tillgänglig på Internet: http://oami.europa.eu/ows/rw/resource/documents/CTM/regulations/286995_cv_fr.pdf.


21 – Angående villkoren för enskilda som vill väcka talan om ogiltigförklaring, se Lenaerts, K., Arts, D., och Maselis, I., Procedural Law of the European Union, Thomson Sweet & Maxwell, andra upplagan, London, 2006, sidan 244 och följande sidor.


22 – Dom av den 20 september 2001 i mål C‑383/99 P, Procter & Gamble mot harmoniseringsbyrån (BABY-DRY) (REG 2001, s. I‑6251).


23 – I själva verket meddelades domen av domstolen i ”petit plenum”, sammansatt av 13 domare, medan plenum på den tiden utgjordes av de 15 domare som domstolen då bestod av.


24 – Dom av den 12 februari 2004 i mål C‑363/99, Koninklijke KPN Nederland (Postkantoor) (REG 2004, s. I‑1619). Mitt förslag till avgörande är daterat den 31 januari 2002.


25 – Särskilt punkt 69 och följande punkter i mitt förslag till avgörande i målet Postkantoor.


26 – Angående detta tolkningskriterium, se mitt förslag till avgörande i mål C‑102/07, adidas och adidas Benelux, i vilket dom meddelades den 10 april 2008 (REG 2008, s. I‑2439), särskilt punkterna 33–45.


27 – Se mitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Postkantoor, punkt 70.


28 – Dom av den 12 februari 2004 i mål C‑265/00, Campina Melkunie (REG 2004, s. I‑1699).


29 – I domen hänvisades till artikel 3.1 c i direktiv 89/104.


30 – Domen i det ovannämnda målet Koninklijke KPN Nederland, punkt 104, och domen i det ovannämnda målet Campina Melkunie, punkt 43. 


31 – Dom av den 19 april 2007 i mål C‑273/05 P, harmoniseringsbyrån mot Celltech R&D Ltd (REG 2007, s. I‑2883), punkterna 76–78.