Language of document : ECLI:EU:C:2011:401

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

JULIANE KOKOTT

föredraget den 16 juni 2011(1)

Mål C‑139/10

Prism Investments BV

mot

J. A. Van der Meer, i egenskap av konkursförvaltare för Arilco Holland B.V.

(begäran om förhandsavgörande från Hoge Raad der Nederlanden (Nederländerna))

”Förordning (EG) nr 44/2001 – Erkännande och verkställighet av domar – Skäl att vägra verkställighetsförklaring – Invändningar i sak som avser det rättsförhållande för vilket verkställighet begärs”






I –    Inledning

1.        Begäran om förhandsavgörande avser rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område(2). Frågan gäller huruvida en domstol i den stat där verkställighet ska ske, inom ramen för en ansökan om ändring av beslutet om verkställighetsförklaring, kan pröva en invändning från gäldenären med innebörden att denne efter den utländska domen har fullgjort det i domen fastställda anspråket.

II – Tillämpliga bestämmelser

2.        I kapitel III i förordning nr 44/2001 regleras erkännande och verkställighet av domar.

3.        Artikel 38.1 avser verkställighet av domar:

”1.      En dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den staten skall verkställas i en annan medlemsstat sedan domen, på ansökan av part, har förklarats vara verkställbar där.”

4.        Enligt artikel 41 ska – omedelbart efter fullgörandet av formaliteterna i artikel 53 – domen förklaras vara verkställbar utan någon omprövning enligt artiklarna 34 och 35. I detta skede av förfarandet ska motparten inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan. Enligt artikel 43 får båda parter söka ändring av beslutet i anledning av ansökan om verkställighetsförklaring.

5.        Artikel 45 avser ansökan om ändring. I nämnda artikel föreskrivs följande:

”1.      Den domstol vid vilken ansökan om ändring görs enligt artikel 43 eller 44 får avslå en ansökan om verkställighetsförklaring eller upphäva verkställighetsförklaringen endast på någon av de grunder som anges i artiklarna 34 och 35. Den skall meddela sitt avgörande utan dröjsmål.

2.      Den utländska domen får aldrig omprövas i sak.”

6.        I artikel 34 föreskrivs följande:

”En dom skall inte erkännas om

1) ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande,

2) det är en tredskodom eller en annan dom som har meddelats mot en utebliven svarande och svaranden inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräcklig tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål, såvida inte svaranden haft möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta,

3) den är oförenlig med en dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande,

4) den är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats i en annan medlemsstat eller i en tredje stat mellan samma parter och rörande samma sak, såvida den först meddelade domen uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där domen görs gällande.”

7.        I artikel 35 föreskrivs följande:

”1. En dom skall vidare inte erkännas om den strider mot bestämmelserna i avsnitten 3, 4 och 6 i kapitel II, och inte heller i de fall som avses i artikel 72.

2. Vid den behörighetsprövning som åsyftas i föregående punkt är den domstol eller myndighet som prövar frågan om erkännande bunden av de faktiska omständigheter som domstolen i ursprungsmedlemsstaten har grundat sin behörighet på.

3. Domstolens behörighet i ursprungsmedlemsstaten får inte omprövas på andra grunder än som avses i punkt 1. Behörighetsreglerna omfattas inte av de i artikel 34.1 åsyftade grunderna för rättsordningen (ordre public).”

III – Bakgrund till tvisten och tolkningsfrågan

8.        Genom dom av den 5 december 2006 förpliktade Hof van Beroep te Brussel Prism Investments B.V. (nedan kallat Prism) att betala ett belopp om 1 048 232,30 euro till Arilco Holland B.V. (nedan kallat Arilco).

9.        I augusti 2007 inleddes ett konkursförfarande mot Arilco och J. A. Van der Meer utsågs till konkursförvaltare. Konkursförvaltaren ansökte den 3 september 2007 vid Rechtbank ’s Hertogenbosch, i enlighet med artikel 38 i förordning nr 44/2001, om att domen skulle förklaras verkställbar i Nederländerna. Denna ansökan beviljades.

10.      Prism sökte i enlighet med artikel 43 i förordning nr 44/2001 ändring av beslutet och yrkade att verkställighetsförklaringen skulle upphävas. Prism anförde till stöd därför att det genom kvittning redan hade efterkommit betalningskravet i den dom som förklarats verkställbar.

11.      Genom beslut av den 22 juli 2008 avslog Rechtbank Prisms ansökan om ändring. Rechtbank angav att enligt artikel 45 i förordning nr 44/2001 kan en verkställighetsförklaring endast upphävas på någon av de grunder som anges i artiklarna 34 och 35 i förordningen. Invändningen att förpliktelsen uppfyllts finns inte bland dessa grunder och kan därför inte göras gällande inom ramen för en ansökan om ändring av verkställighetsförklaringen utan först i ett senare skede, i samband med den faktiska verkställigheten.

12.      Prism överklagade då Rechtbanks avgörande vid den hänskjutande domstolen, Hoge Raad. Den hänskjutande domstolen beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen för förhandsavgörande:

”Utgör artikel 45 i förordning nr 44/2001 hinder för den domstol som prövar en ansökan om ändring av en verkställighetsförklaring enligt artiklarna 43 och 44 i denna förordning att avslå eller upphäva verkställighetsförklaringen på någon annan grund än de grunder som anges i artiklarna 34 och 35 i nämnda förordning, som åberopas mot verkställigheten av det avgörande som har förklarats verkställbart och som uppkommit efter att detta avgörande meddelades, såsom exempelvis grunden att avgörandet redan har efterkommits?”

13.      Under förfarandet vid domstolen har Arilcos konkursförvaltare, Belgien, Tyskland, Nederländerna, Sverige, Tjeckien och Förenade kungariket samt Europeiska kommissionen inkommit med skriftliga yttranden. Vid förhandlingen den 10 februari 2011 deltog Nederländerna, Tjeckien, Tyskland samt kommissionen.

IV – Bedömning

14.      Begäran om förhandsavgörande avser frågan huruvida artikel 45 i förordning nr 44/2001 utgör hinder för att gäldenärens materiella invändningar beaktas i det förfarande som avser en verkställighetsförklaring. Med begreppet ”invändningar i sak ” avses sådana invändningar som uppkommit efter avgörandet och som innebär att grunden för det i avgörandet fastställda kravet därefter inte längre föreligger. Detta kan exempelvis avse invändning om betalning eller kvittning. Gäldenären i det ursprungliga målet har således gjort gällande att kravet på betalning under tiden har uppfyllts genom kvittning. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida denna kvittningsinvändning kan åberopas mot verkställighetsförklaringen.

15.      Jag ska innan jag tolkar artikel 45 i förordningen behandla ett argument som framfördes av Förenade kungarikets regering och som avser verkställbarheten av den utländska domen.

A –    Verkställbarhet av ett avgörande i den mening som avses i artikel 38 i förordning nr 44/2001

16.      Förenade kungariket anser att uppfyllelsen av den förpliktelse som fastställts i den dom för vilken verkställighet söks medför att denna dom inte kan verkställas i ursprungsstaten och därför utgör hinder för en verkställighetsförklaring.

17.      Förenade kungariket har tillagt att en dom måste vara verkställbar i ursprungsstaten för att den ska kunna verkställas i den stat där verkställighet begärs.(3) Detta framgår redan av artikel 38 i förordningen, enligt vilken en dom som meddelats i en medlemsstat och som ”är verkställbar i den staten”(4) kan verkställas i en annan medlemsstat. Det finns heller ingen anledning att, vid verkställighet av en dom, låta domen medge sådana rättigheter som den inte medger i ursprungsmedlemsstaten.(5)

18.      Enbart fullgörande av den förpliktelse som domen avser medför emellertid inte att domen inte kan verkställas, och leder inte till att den kan få en rättsverkan i utlandet som den saknar i ursprungsstaten.

19.      Med begreppet verkställbarhet i artikel 38 i förordningen avses nämligen endast verkställbarhet av utländska domar i formellt hänseende.(6) En dom är inte formellt verkställbar om den har överklagats eller kan överklagas och domen inte har förklarats vara interimistiskt verkställbar.(7)

20.      Domstolen slog i domen i målet Apostolides fast att det med avseende på verkställbarheten av en dom saknar betydelse huruvida densamma kan verkställas i ursprungsstaten. Den omständigheten att sökandena kunde komma att få det svårt att få domarna verkställda i den norra delen av Cypern innebar inte att domarna inte skulle anses som verkställbara och denna omständighet hindrade således inte heller att domstolarna i den medlemsstat där domarna gjordes gällande förklarade att de kan verkställas.(8)

21.      På samma sätt saknar det med avseende på verkställbarheten i den mening som avses i artikel 38 i förordningen betydelse huruvida det faktiskt går att verkställa förpliktelsen i ursprungsstaten. Verkställbarheten upphör inte med automatik genom uppfyllande av den förpliktelse som ligger till grund för domen.

22.      Tvärtemot vad Förenade kungarikets regering har hävdat är det inte ostridigt att uppfyllelse genom kvittning skett. Konkursförvaltarens inlaga visar att han bestritt kvittningsinvändningen. Härav framgår dessutom att den rättsliga bedömningen av den åberopade kvittningen är ytterst komplex. Frågan huruvida kvittningen medför att förpliktelsen ska anses uppfylld måste därför avgöras rättsligt även i ursprungsstaten. Därmed medför inte kvittningen att verkställbarheten upphör automatiskt ens i ursprungsstaten.

23.      Domen förblir därmed formellt verkställbar i den meningen som avses i artikel 38 i förordningen trots gäldenärens invändning om uppfyllelse.(9) Bakgrunden till Förenade kungarikets invändning är oron att gäldenären ska tvingas betala skulden två gånger. Det ska först fastställas att om en invändning om uppfyllelse inte skulle tillåtas i förfarandet för verkställighetsförklaring innebär detta inte att gäldenären blir utan skydd mot ytterligare anspråk.

24.      I förevarande fall är det nämligen inte fråga om huruvida det överhuvudtaget går att göra invändning om uppfyllelse utan endast huruvida det redan under förfarandet för verkställighetsförklaring är möjligt att göra en sådan invändning gällande.

B –    Omfattningen av förfarandet för överklagande i artikel 45 i förordning nr 44/2001

25.      Enligt artikel 45 i förordning nr 44/2001 kan den domstol som fattar beslut om en ansökan om ändring enligt artiklarna 43 eller 44 endast avslå eller upphäva den beviljade verkställighetsförklaringen på någon av de grunder som anges i artiklarna 34 och 35 i förordningen.

26.      Enligt den hänskjutande domstolen är i det nationella målet inte någon av de grunder som anges i artiklarna 34 eller 35 i förordning nr 44/2001 relevanta. Gäldenären har dessutom endast invänt att den fordran som ligger till grund för den dom för vilken verkställighet begärts har fullgjorts genom kvittning.

27.      Det ska därför prövas huruvida den hänskjutande domstolen får beakta denna invändning.

1.      Bokstavstolkning

28.      Enligt ordalydelsen i artikel 45.1 första meningen framgår uttryckligen att andra invändningar än de som anges i artiklarna 34 och 35 inte kan beaktas. I nämnda bestämmelse föreskrivs att domstolen får avslå en ansökan om verkställighetsförklaring eller upphäva verkställighetsförklaringen ”endast” på någon av de grunder som anges i artiklarna 34 och 35.(10) Invändning avseende uppfyllelse av förpliktelsen anges inte i dessa artiklar.

29.      Skäl 18 ger stöd åt antagandet att artikel 45 innehåller en fullständig uppräkning. Enligt detta skäl kan gäldenären överklaga verkställighetsförklaringen om han anser att ”någon av grunderna för att vägra verkställighet föreligger”.(11) Då det i förordningen inte anges ”en grund för att vägra verkställighet”, framgår att grunderna för att överklaga verkställighetsbeslutet anges på ett uttömmande sätt i förordningen och att någon av grunderna för att vägra verkställighet måste föreligga.

2.      Den tidigare regleringen i Brysselkonventionen

30.      De medlemsstater som i det aktuella målet har gjort gällande att det ska vara möjligt att åberopa uppfyllelse av förpliktelsen har hänvisat till de båda gemensamma förklaringarna till Brysselkonventionen som utgör föregångaren till förordningen. I dessa förklaringar angavs – förvisso utan ytterligare stöd – att sådant överklagande vid förfaranden för verkställighetsförklaring som föreskrivs i artikel 36 i Brysselkonventionen kan grundas på att förpliktelsen redan har uppfyllts.(12)

31.      Hänvisningen till denna ståndpunkt i den tidigare regleringen förefaller emellertid inte övertygande. Förklaringarna till Brysselkonventionen kan endast användas vid tolkningen av förordning nr 44/2001 i den mån ordalydelsen och innehållet i bestämmelsen överensstämmer mellan förordningen och konventionen.

32.      Vad avser artikel 45.1 första meningen är detta inte fallet. I Brysselkonventionen reglerades överklagande av verkställighetsförklaringar i artikel 36. I denna bestämmelse användes inte ordet endast såsom är fallet i det jämförbara uttrycket avseende räckvidden av den rättsliga prövningen i artikel 45 i förordningen. Till skillnad från förordningen kunde enligt Brysselkonventionen en rättslig prövning av grunderna för att vägra verkställighetsförklaring ske redan under det första steget i förfarandet. Detta utgör den enda begränsningen av räckvidden av prövningen som kan jämföras med den nuvarande artikel 45.(13) Vad avser överklagande angavs däremot ingenting i Brysselkonventionen.

33.      Även om det bortses från de aktuella bestämmelsernas ordalydelse, skiljer sig förfarandet för verkställighetsförklaring i förordningen tydligt från det förfarande som föreskrivs i konventionen. Det grundläggande syftet med den nya ordningen enligt förordning nr 44/2001 var att öka tempot i och formalisera förfarandet för verkställighetsförklaring.(14)

34.      Såväl förfarandet för verkställighetsförklaring som grunderna för att vägra verkställighet omarbetades från grunden.(15) Den avgörande ändringen består i att under den första fasen av förfarandet gör rätten ingen prövning av grunderna för att vägra verkställighet. En sådan prövning kan enligt förordningen ske först under överklagandeförfarandet. Genom dessa ändringar gjordes förfarandet för verkställighetsförklaring betydligt snabbare och enklare.

35.      Det ska även noteras att författaren till en av rapporterna om Brysselkonventionen i sin kommentar till förordning nr 44/2001 inte längre håller fast vid sin ståndpunkt avseende konventionen utan anser att invändningar i sak inte kan medges i ett förfarande enligt artikel 43 och följande artiklar i förordningen. Gäldenärens rättsliga skydd kan dessutom tillgodoses inom ramen för det egentliga verkställighetsförfarandet.(16)

36.      Med anledning av de nämnda skillnaderna mellan Brysselkonventionen och förordningen går det inte att dra några slutsatser för förevarande mål med utgångspunkt från domen i det ovannämnda målet Coursier,(17) till vilket särskilt Förenade kungarikets regering har hänvisat.

37.      Nämnda mål avsåg frågan huruvida en dom i ett konkursmål kan beaktas inom ramen för en verkställighetsförklaring av en fullgörelsedom avseende en penningfordran som avkunnats i en annan medlemsstat. Målet gällde verkställighet av en fransk dom i Luxemburg. Efter det att denna dom meddelats avskrevs konkursförfarandet på grund av bristande tillgångar. Detta ledde till att fullgörelsedomen inte längre var verkställbar i Frankrike.

38.      Frågan uppkom därmed, huruvida den omständigheten att domen inte längre var verkställbar i Frankrike skulle beaktas vid verkställighetsförfarandet i Luxemburg. Domstolen slog härvidlag fast att enbart verkställbarheten i formell mening av utländska avgöranden skulle beaktas och inte de villkor som gäller för verkställighet av dessa avgöranden i ursprungsstaten. Det ankommer på domstolen i den stat där verkställighet begärs inom ramen för en talan väckt i enlighet med artikel 36 i Brysselkonventionen att enligt sin nationella rätt, inklusive den internationella privaträttens regler, avgöra vilka rättsverkningar ett avgörande som har meddelats i ursprungsstaten har i den staten.(18)

39.      Denna slutsats kan inte överföras till förevarande mål. Domstolen hade visserligen i de inledande övervägandena i den ovannämnda domen Coursier tagit upp betalning av skulden i samband med hinder för verkställighet i utlandet.(19) Målet avsåg emellertid, i likhet med vad som redan sagts och som den svenska regeringen har påpekat, det särskilda rättsområdet konkursrätt. Det är därför inte möjligt att utgå ifrån att domstolen med detta omnämnande i förbigående avsett att reglera avseende invändningen om fullgörelse av förpliktelsen. Denna rättspraxis kan följaktligen, inte enbart på grund av skillnaderna mellan Brysselkonventionen och förordning nr 44/2001, inte överföras på förevarande fall.

3.      Teleologisk tolkning

40.      Förutom dess ordalydelse kan följaktligen enbart dess mening och syfte vara av betydelse för att fastställa tolkningen av artikel 45 i förordning nr 44/2001.

41.      Förordningen syftar till att säkerställa den fria rörligheten för domstolsavgöranden från medlemsstaterna på privaträttens område, genom att förenkla formaliteterna så att dessa avgöranden kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt.(20) Detta kommer särskilt till uttryck i skälen 2, 6, 16 och 17. Det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i unionen gör det berättigat att automatiskt erkänna en dom som har meddelats i en medlemsstat utan att något ytterligare förfarande behöver tillgripas.(21)

42.      Det är med anledning av detta ömsesidiga förtroende, vilket påpekas i skäl 17, som förfarandet med att förklara ett avgörande för verkställighet enkelt och snabbt motiveras: Därför bör verkställighetsförklaringen utfärdas närmast automatiskt efter en enkel formell kontroll av handlingarna och utan att domstolen på eget initiativ får pröva om någon av grunderna i denna förordning för att vägra verkställighet föreligger. Skälen att vägra verkställighetsförklaring kan endast prövas inom ramen för ett överklagande.

43.      Viljan att få till stånd ett snabbt avgörande kommer även till uttryck i artikel 45.1 andra meningen. Enligt denna bestämmelse ska den domstol vid vilken ansökan om ändring görs meddela sitt avgörande utan dröjsmål.

44.      Det är mot denna bakgrund som ett avslag eller upphävande av en verkställighetsförklaring enligt artikel 45 ska förstås som ett undantag, som enligt domstolens praxis ska tolkas strikt.(22)

45.      För att vidare uppnå målet med att ”avgöranden kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt”(23), krävs att två principer upprätthålls, dels ett snabbt och okomplicerat genomförande av verkställighetsförklaringen, dels att förfarandet därför är detsamma i hela unionen.

46.      Dessa båda principer är inte förenliga med att en invändning om uppfyllelse beaktas i förfarandet för verkställighetsförklaring.

47.      För det fall invändningar i sak skulle kunna göras i förfarandet för verkställighetsförklaring skulle detta förfarande utvidgas, kompliceras och förlängas. Det aktuella målet utgör ett gott exempel på detta. Gäldenärens invändning mot verkställighetsförklaringen avser en påstådd betalning av fordran genom kvittning. Konkursförvaltaren har emellertid motiverat sitt bestridande av denna invändning i sina inlagor. Frågan huruvida förutsättningarna för kvittning var uppfyllda kan således inte besvaras på ett snabbt och enkelt sätt. Det kan antas att det kommer att krävas en betydande utredning av sakomständigheterna kring anspråket. Det kanske till och med är nödvändigt att den nederländska domstolen begär ett sakkunnigutlåtande avseende förutsättningarna för och följderna av kvittning enligt belgisk rätt.

48.      Den för kvittningsinvändningen nödvändiga utredningen av omständigheterna passar inte in i förfarandet för överklagande enligt artikel 45 i förordningen. Detta framgår inte minst av att de enligt förordningen behöriga domstolarna vanligtvis utgörs av domstolar i andra instans(24), i Tyskland exempelvis Oberlandesgerichte. Om invändningar i sak skulle tillåtas i ett förfarande för verkställighetsförklaring skulle dessa domstolar döma i första instans i dessa frågor. Detta skulle inte enbart vara främmande för denna ordning utan även beröva parterna en domstolsinstans.

49.      Detta argument avseende effektiviteten i förfarandet för verkställighetsförklaring kan inte heller påverkas av processekonomiska skäl, såsom särskilt den tyska regeringen framfört.

50.      Denna invändning går ut på att parterna besparas två förfaranden om de kan göra invändningar i sak gällande inom ramen för förfarandet för verkställighetsförklaring och utan att det är nödvändigt att vänta till den faktiska verkställigheten.

51.      Vid första anblicken kan detta förefalla rimligt. Vid en närmare betraktelse visar det sig emellertid för det första att detta endast gäller när gäldenären i ett överklagande samtidigt gör gällande en av grunderna för att vägra verkställighet enligt artiklarna 34 och 35 och en invändning i sak. Det är endast i detta fall som det, om invändningar i sak inte kan göras inom ramen för förfarandet för verkställighetsförklaring, det är nödvändigt att först överklaga verkställighetsförklaringen och därefter inleda ett förfarande i anslutning till verkställighetsförfarandet. Den omständigheten att gäldenären samtidigt gör gällande en av grunderna för att vägra verkställighet enligt artiklarna 34 och 35 och en invändning om uppfyllelse torde emellertid vara mycket sällan förekommande.

52.      Gör gäldenären endast en invändning om uppfyllelse, såsom i förevarande fall där inga av grunderna enligt artiklarna 34 och 35 har åberopats, och invändningen i sak inte kan göras gällande i förfarandet för verkställighetsförklaring så förekommer likväl endast ett rättsligt förfarande. Om denna invändning inte kan göras gällande i förfarandet för verkställighetsförklaring behöver gäldenären inte överklaga utan kan göra invändningen gällande under själva verkställigheten. Det blir således inte fråga om två förfaranden.

53.      Grunderna för att vägra verkställighet är enligt bestämmelsernas ordalydelse uttömmande vilket medför att ett enhetligt förfarande i hela unionen kan säkerställas. Det kan inte bli så att invändningar i sak kan tillåtas i en medlemsstat men inte i en annan. En sådan skillnad skulle strida mot ett enhetligt förfarande för verkställighetsförklaring i hela unionen. Denna enhetlighet är en viktig del av enkelheten och förutsebarheten vid verkställighet av domar i utlandet.

54.      Syftet med förordningen är, i likhet med vad kommissionen på ett övertygande sätt har visat, att förenkla och rationalisera förfarandet för verkställighetsförklaring så att utländska domar i verkställighetsstaten kan likställas med nationella domar så fort som möjligt. Efter en snabb och formell verkställighetsförklaring ska nationella och utländska domar likställas. Utländska domar ska, i likhet med vad den belgiska regeringen har framhållit, enligt förordningen i största möjliga utsträckning likställas(25). Det ska således inte förekomma någon diskriminering i förhållande till enbart nationella förhållanden. När det är fråga om rent nationella omständigheter måste gäldenären också göra sina invändningar i samband med den egentliga verkställigheten.

55.      Det finns i detta sammanhang även anledning att nämna den tyska regeringens svar på en fråga under förhandlingen. Enligt tysk rätt kan en dom inte verkställas omedelbart utan den måste för att vara verkställbar förses med en s.k. ”Klausel” genom vilken den förklaras verkställbar. Skulle denna ”Klausel” betraktas som motsvarigheten till verkställighetsförklaringen vid gränsöverskridande verkställighet av domar uppkommer frågan huruvida dessa båda fall behandlas lika. Den tyska regeringen har medgett att det i tysk rätt kan förekomma att nationella och gränsöverskridande fall behandlas olika. I det tyska ”Klauselförfarandet” kan invändning om uppfyllelse inte göras gällande utan en sådan kan först göras gällande i det egentliga verkställighetsförfarandet. Vid verkställighet av utländska domar kan däremot en invändning om uppfyllelse göras gällande redan i förfarandet för verkställighetsförklaring.

56.      En brist på likhet i behandlingen kan, såsom angetts ovan, inte motiveras av processekonomiska skäl. Principen om likabehandling kräver således att endast de i förordningen uttryckligen angivna grunderna för att vägra verkställighetsförklaring kan beaktas i förfarandet för verkställighetsförklaring och att andra invändningar, i likhet med vad som gäller för nationella domar, först kan göras gällande i det faktiska verkställighetsförfarandet.

4.      Det särskilda fall där gäldenärens invändningar inte bestrids – Behörig domstol för att göra gällande invändningar i sak

57.      I målet vid den nationella domstolen är parterna oeniga i frågan huruvida den fordran som ligger till grund för den utländska domen har reglerats genom kvittning. Det finns mycket som talar för att i fall där det är ostridigt mellan parterna att förpliktelsen har uppfyllts eller detta har fastställts i en lagakraftvunnen dom, kan undantag från principen att förfarandet för verkställighetsförklaring inte ska innebära en prövning i sak göras, eftersom en obestridd invändning om uppfyllelse inte kan medföra att förfarandet försenas.(26) Denna fråga är inte föremål för det aktuella förfarandet varför det saknas anledning att besvara densamma.

58.      Förevarande mål avser inte heller frågan i vilken medlemsstat gäldenären ska göra sin invändning om uppfyllelse gällande. Här är enbart fråga om huruvida invändningen kan göras gällande inom ramen för förfarandet för verkställighetsförklaring. Samtliga parter som intervenerat har utgått från att en invändning om förpliktelsens uppfyllelse, om den inte ska göras gällande i förfarandet för verkställighetsförklaring, ska göras gällande vid det egentliga verkställighetsförförandet i den verkställande staten. I doktrinen förekommer emellertid argument för att endast domstolarna i ursprungsstaten är behöriga.(27) Svaret på denna fråga låter sig hittas i artikel 22.5 i förordning nr 44/2001, i vilken det föreskrivs en exklusiv behörighet för domstolarna i verkställighetsstaten om ”talan avser verkställighet av domar”.

59.      Den hänskjutande domstolen har inte frågat om detta och frågeställningen är inte föremål för förfarandet i detta mål. Det saknas därför anledning att besvara nämnda fråga. Skulle domstolen ändå vilja besvara frågan bör enligt min uppfattning förhandlingen återupptas för att parterna ska få möjlighet att yttra sig.

60.      Det ska sammanfattningsvis anges att invändningar i sak som uppkommit efter den dom som ska verkställas avkunnades och som rör den förpliktelse som domen avser, i det överklagandeförfarande som föreskrivs i artikel 43 och följande artiklar i förordning nr 44/2001, leder till ett överdrivet långvarigt och utvidgat förfarande som inte är förenligt med det sätt på vilket verkställighetsförklaringen ska ske enligt förordning nr 44/2001. Artikel 45.1 första meningen i förordning nr 44/2001 utgör hinder för att sådana invändningar i sak kan göras gällande.

V –    Förslag till avgörande

61.      Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågan på följande sätt:

Artikel 45 i rådets förordning nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område utgör hinder för den domstol som prövar en ansökan om ändring av en verkställighetsförklaring enligt artiklarna 43 och 44 i denna förordning att pröva en invändning från gäldenären – som bestrids – att han sedan domen meddelades fullgjort sina skyldigheter enligt det beslut som ska verkställas.


1 – Originalspråk: tyska.


2 – EGT L 12, s. 1.


3 – Dom av den 28 april 2009 i mål C‑420/07, Apostolides (REG 2009, s. I‑3571), punkt 66.


4 – Min kursivering.


5 – Domen i målet (ovan fotnot 3), punkt 66.


6 – Se, för ett liknande resonemang avseende artikel 31, dom av den 29 april 1999 i mål C‑267/97, Coursier (REG 1999, s. I‑2543), punkt 29.


7 – Se mitt förslag till avgörande i mål C‑420/07, Apostolides (REG 2009, s. I‑3571), punkt 97.


8 – Domen i målet Apostolides (ovan fotnot 3), punkt 70.


9 – Se, avseende Brysselkonventionen, domen i målet Coursier (ovan fotnot 6), punkt 24.


10 – Se bland annat även den engelska språkversionen, ”only on one of the grounds”, den franska, ”que pour l’un des motifs”, den italienska, ”solo per uno dei motivi”, den nederländska, ”slechts op een van de … genoemde gronden”.


11 – Min kursivering.


12 – Jenardrapporten om Brysselkonventionen (EGT C 59, s. 1), punkt 51, och Schlosserrapporten om konventionen om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde till Brysselkonventionen (EGT C 59, 1979, s. 71), punkt 134.


13 – Artikel 34 andra stycket i Brysselkonventionen.


14 – Se skälen 2, 6, 16 och 17 i förordningen samt mina slutsatser i det följande om teleologisk tolkning.


15 – Se, Christian Kohler, ”Systemwechsel im Europäischen Anerkennungsrecht”, i Baur/Mansel (red.), Systemwechsel im europäischen Kollisionsrecht, München, 2002, s. 147, på s. 150.


16 – Peter F. Schlosser, EU-Zivilprozessrecht, 3 uppl. , München, 2009, artikel 43, punkt 14.


17 – Se även dom av den 4 februari 1988 i mål 145/86, Hoffmann (REG 1988, s. 645).


18 – Domen i målet Coursier (ovan fotnot 6), punkt 33.


19 – Domen i målet Coursier (ovan fotnot 6), punkt 24.


20 – Se dom av den 14 december 2006 i mål C‑283/05, ASML (REG 2006, s. I-12041), punkt 23.


21 – Skäl 16 i förordningen.


22 – Se, vad gäller vägran att meddela verkställighetsförklaring på grund av ordre public, dom av den 28 mars 2000 i mål C‑7/98, Krombach (REG 2000, s. I‑1935), av den 2 april 2009 i mål C‑394/07, Gambazzi (REG 2009, s. I‑2563) och domen i målet Apostolides (ovan fotnot 3).


23 – Se punkt 41 i förevarande förslag till avgörande.


24 – Se bilaga III till förordning nr 44/2001.


25 – Vad gäller förslaget att avskaffa förfarandet för verkställighetsförklaring, se Rapport från kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, KOM(2009)0174 slutlig, s. 4: ”Efter det politiska mandat som Europeiska rådet lämnat i Tammerforsprogrammet (1999) och Haagprogrammet (2004)[11] bör huvudmålet för revideringen av förordningen vara ett avskaffande av exekvaturförfarandet för alla ärenden som omfattas av förordningen.”


26 – Se dom av tyska Bundesgerichtshof av den 14 mars 2007, Europäische Zeitschrift für Wirtschaftsrecht, 2007, s. 445.


27 – Se Burkhard Hess, ”Die Zulässigkeit materiellrechtlicher Einwendungen im Vollstreckbarerklärungsverfahren nach Art. 43 ff. EuGVO”, Praxis des Internationalen Privat- und Verfahrensrechts, 2008, s. 25, på s. 28.