FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JULIANE KOKOTT
föredraget den 4 september 2008 1(1)
Mål C‑185/07
Allianz SpA (tidigare Riunione Adriatica Di Sicurta SpA) m.fl.
mot
West Tankers Inc.
(begäran om förhandsavgörande från House of Lords (Förenade kungariket))
”Förordning (EG) nr 44/2001 – Tillämpningsområde – Skiljeförfarande – Föreläggande enligt vilket motparten förbjuds att väcka eller vidhålla en talan vid en allmän domstol i en annan medlemsstat i stället för inför en skiljedomstol (Anti-suit injunction)”
I – Inledning
1. House of Lords har till domstolen hänskjutit frågan huruvida förbudsförelägganden (anti-suit injunctions) för att genomdriva skiljedomsavtal är förenliga med rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (förordning nr 44/2001)(2).
2. Domstolen har, i domen i målet Turner(3), i ett annat sammanhang fastställt att Brysselkonventionen(4) utgör hinder mot förbudsförelägganden om att talan inte får väckas. Detta mål gällde frågan om en part vid en tvist som anhängiggjorts vid en allmän domstol i Förenade kungariket kunde förbjudas att väcka eller vidhålla en talan vid en domstol i en annan medlemsstat. Nu ska domstolen avgöra om det även är otillåtet att meddela förbudsförelägganden om de framställs till skydd för ett skiljeförfarande.
3. I Förenade kungariket beviljar domstolarna fortfarande, efter domen i målet Turner, förbudsförelägganden när en part väcker talan vid en domstol i en annan medlemsstat och de anser att en sådan talan strider mot ett skiljedomsavtal enligt vilket en skiljedomstol med säte i Förenade kungariket är behörig .(5) Enligt de nationella domstolarnas uppfattning strider denna praxis inte mot domen i målet Turner, eftersom förordning nr 44/2001 inte är tillämplig på skiljeförfaranden.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – New York-konventionen
4. Samtliga medlemsstater i Europeiska gemenskapen har ratificerat New York-konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar från den 10 juni 1958(6).
5. I artikel 1.1 i New York-konventionen fastställs dess materiella tillämpningsområde:
”Denna konvention är tillämplig på erkännande och verkställighet av skiljedomar som avkunnats vid en rättstvist mellan fysiska eller juridiska personer i ett annat land än det i vilket erkännande och verkställighet söks ...”
6. Artikel 2 i New York-konventionen lyder:
”1. Varje konventionsstat ska erkänna en skriftlig överenskommelse genom vilken parterna förpliktar sig att hänskjuta samtliga eller enstaka tvister till skiljeförfarande, oavsett om de är av obligationsrättslig natur eller inte, som redan har uppkommit eller som kan uppkomma inom ramen för ett visst rättsförhållande parterna emellan, i den mån det är möjligt att avgöra saken genom skiljeförfarande.
2. …
3. Om talan väcks vid en domstol i en konventionsstat angående en tvist som omfattas av en överenskommelse mellan parterna i den mening som avses i denna artikel så ska domstolen hänvisa dem till skiljeförfarande om en av parterna yrkar detta, om den inte fastslår att överenskommelsen är ogiltig, verkningslös eller omöjlig att uppfylla.”
7. Artikel 5 i New York-konventionen reglerar erkännande och verkställighet av skiljedomar, särskilt de villkor enligt vilka erkännande och verkställighet av en skiljedom undantagsvis får vägras. Hit hör bland annat att en av parterna saknar rättslig handlingsförmåga enligt personalstatuten, att skiljedomsavtalet är verkningslöst enligt avtalsstatuten eller den nationella rätten i det land där skiljedomen avkunnats, att en överträdelse har skett av principen om rätten att höras enligt den nationella rätten i det landet där skiljeförfarandet ägt rum, eller att skiljedomsavtalets materiella tillämpningsområde har överskridits. Vidare kan erkännande och verkställighet nekas om föremålet för tvisten inte kan avgöras genom skiljedom enligt den nationella rätten i det land där skiljedomen ska erkännas och verkställas, eller om erkännande och verkställighet skulle strida mot grunderna för det landets rättsordning.
B – Förordning nr 44/2001
8. Skälen 14, 15, 16 och 25 i förordning nr 44/2001 lyder:
”(14) Parternas rätt att själva avtala om behörig domstol bör respekteras med förbehåll för de exklusiva behörighetsgrunderna i denna förordning, utom när det gäller försäkrings-, konsument- och anställningsavtal, där endast begränsad autonomi medges.
(15) För att rättskipningen skall fungera väl, måste man minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och se till att oförenliga domar inte meddelas i två medlemsstater. Det måste finnas klara och effektiva regler för att avgöra frågor om litispendens och mål som har samband med varandra …
(16) Det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i gemenskapen gör det berättigat att automatiskt erkänna en dom som har meddelats i en medlemsstat utan att något ytterligare förfarande behöver tillgripas, utom när erkännandet är tvistigt.
…
(25) Respekten för medlemsstaternas internationella åtaganden innebär att denna förordning inte bör påverka konventioner som medlemsstaterna anslutit sig till och som gäller särskilda rättsområden.”
9. I artikel 1 i förordningen fastställs dess tillämpningsområde enligt följande:
”1. Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.
2. Förordningen är inte tillämplig på
…
d) skiljeförfarande.
…”
10. Artikel 5 i förordningen bestämmer behörig domstol när talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden:
”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat
…
3. om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa ...”
11. Nämnas ska även de bestämmelser i förordningen som syftar till att undvika att det meddelas oförenliga domar. I artikel 27 i förordningen föreskrivs i fall av dubbel behörighet:
”Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, skall varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig.”
12. För att undvika att oförenliga domar meddelas i mål som har samband med varandra föreskriver artikel 28 i förordningen i kompletterande syfte:
”1. Om käromål som har samband med varandra prövas vid domstolar i olika medlemsstater, får varje domstol utom den vid vilken talan först väckts låta handläggningen av målet vila.
2. Om dessa mål prövas i första instans får varje domstol, utom den vid vilken talan först väckts, också avvisa talan på begäran av en av parterna, om den domstol vid vilken talan först väckts är behörig att pröva de berörda käromålen och dess lag tillåter förening av dessa.
3. Vid tillämpningen av denna artikel skall käromål anses ha samband med varandra om de är så förenade att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.”
C – Tillämplig nationell rätt
13. Den rättsliga grunden för anti-suit injunctions i engelsk rätt är section 37(1) i Supreme Court Act 1981, som lyder: ”High Court får genom beslut (mellankommande eller slutligt) meddela ett förbud ... i de fall där det för domstolen framstår som berättigat och lämpligt att göra det.” Till skydd för skiljedomsavtal klargörs i section 44(1) och 44(2) e i Arbitration Act 1996 att de nationella domstolarna får bevilja samma interimistiska förelägganden som vid ett domstolsförfarande.
14. Anti-suit injunctions riktar sig till en faktisk eller potentiell sökande i ett utländskt tvistemål. Sökanden i fråga förbjuds att väcka eller vidhålla talan vid den aktuella domstolen. Om motparten inte respekterar detta förbudsföreläggande riskerar han åtal för trots mot domstol (Contempt of Court). Detta kan sanktioneras med kännbara straff upp till tvångsarrest eller beslagtagande av förmögenhet belägen i Förenade kungariket. Dessutom föreligger det en risk för att brittiska domstolar inte erkänner eller verkställer utländska domar som meddelats i strid med en anti-suit injunction.(7)
III – Faktiska omständigheter, begäran om förhandsavgörande och förfarandet vid domstolen
15. I augusti 2000 kolliderade Front Comor, ett fartyg ägt av West Tankers Inc. och chartrat av Erg Petroli SpA, med en av Erg Petroli ägd pir i Syrakusa (Italien) varpå skador uppkom. Fraktavtalet innehöll en skiljedomsklausul enligt vilken alla tvister som härrörde från avtalet skulle avgöras genom ett skiljeförfarande i London. Dessutom skulle engelsk rätt vara tillämplig.
16. Erg Petroli var försäkrat hos Riunione Adriatica di Sicurtà SpA, sedan den 1 oktober 2007 Allianz SpA, och Generali Assicurazioni Generali (nedan kallade Allianz m.fl.), vilka ersatte de skador som uppkommit vid kollisionen upp till den maximala försäkringssumman. Vad gällde den överskjutande delen inledde Erg Petroli ett förfarande mot West Tankers vid en skiljedomstol i London.
17. Den 30 juli 2003 väckte Allianz m.fl. talan mot West Tankers vid en domstol i Syrakusa för att återvinna det man i enlighet med försäkringsavtalet utbetalat till Erg Petroli. De ansvarsfrågor som är aktuella vid domstolsförfarandet i Italien är i stort sett desamma som vid skiljeförfarandet. I båda fallen är den huvudsakliga frågan om West Tankers kan åberopa den ansvarsfriskrivning på grund av navigationsfel som återfinns i mening 19 i fraktavtalet eller i de så kallade Haagreglerna(8).
18. West Tankers väckte talan mot Allianz m.fl. vid High Court i Förenade kungariket den 10 september 2004 om fastställande av att den tvist som behandlades vid förfarandet i Syrakusa härrörde från fraktavtalet och att Allianz m.fl., vilkas talan grundar sig på lagstadgad subrogation, följaktligen är bundna av skiljedomsavtalet. West Tankers yrkade vidare att domstolen skulle meddela ett interimistiskt beslut genom vilket svarandena skulle förbjudas att föra talan vid en annan domstol än skiljedomstolen och, i synnerhet, vidhålla talan i Syrakusa.
19. High Court hänvisade till att domen i målet Turner enligt praxis från Court of Appeal(9) inte utesluter förbudsförelägganden till skydd för skiljedomsavtal och biföll yrkandena.
20. House of Lords, till vilket detta beslut överklagats, har därför genom beslut av den 21 februari 2007 hänskjutit följande tolkningsfråga till domstolen:
”Utgör förordning (EG) nr 44/2001 hinder för en domstol i en medlemsstat att förbjuda en person att väcka eller vidhålla en talan i en annan medlemsstat då en sådan talan strider mot ett skiljedomsavtal?”
21. I förfarandet vid domstolen har parterna i målet vid den nationella domstolen, den franska regeringen, Förenade kungarikets regering och Europeiska gemenskapernas kommission yttrat sig.
IV – Tolkningsfrågan
22. I anknytning till domen i målet Turner önskar House of Lords genom sin tolkningsfråga få klarhet i huruvida anti-suit injunctions är oförenliga med förordning nr 44/2001, även om de meddelas i en tvist där parterna har avtalat om skiljeförfarande.
A – Domen i målet Turner
23. I domen i målet Turner har domstolen fastslagit att Brysselkonventionen utgör hinder för att utfärda ett förbudsföreläggande avseende en talan vid en domstol i en annan konventionsstat, även då den utländska talan förs i ond tro med avsikt att hindra handläggningen av det redan anhängiggjorda målet.
24. I domen hänvisar domstolen huvudsakligen till principen om ömsesidigt förtroende som ligger till grund för konventionen.(10) Ordagrant klargör domstolen:
”Konventionen bygger på principen att konventionsstaterna har ömsesidigt förtroende för varandras rättssystem och rättsliga institutioner. Det är med detta ömsesidiga förtroende som grund som det genom konventionen har inrättats ett tvingande regelverk om behörighet som alla domstolar inom dess tillämpningsområde skall iaktta. Det är även detta förtroende som möjliggör för konventionsstaterna att avstå från sina interna bestämmelser om erkännande och verkställighet av utländska domar till förmån för ett förenklat förfarande för erkännande och verkställighet ...”(11)
25. Därmed anknyter domstolen till domen i målet Gasser(12), vilken gällde frågan huruvida den domstol vid vilken talan väckts senare ska låta målet vila, på grund av att saken anhängiggjorts i en annan konventionsstat enligt artikel 21 i Brysselkonventionen (motsvarande artikel 27 i förordning nr 44/2001), även när den domstol där talan väckts senare anser att den första domstolen är uppenbart obehörig på grund av en prorogationsklausul. Domstolen medgav inte något undantag från bestämmelserna om litispendens på grund av den långa handläggningstiden för att klargöra behörigheten vid den domstol där saken först hade anhängiggjorts och fastän talan möjligtvis hade väckts endast för att försena processen. Den domstol vid vilken talan väckts först måste själv pröva sin behörighet. Först när denna domstol har förklarat sig obehörig får den domstol vid vilken målet anhängiggjorts senare återuppta målet.(13)
26. Även i domen i målet Turner hänvisar domstolen till att konventionen, så när som på de undantag som anges i artikel 28.1, inte tillåter att en domstol kontrollerar huruvida en domstol i en annan konventionsstat är behörig.(14) Om en part förbjuds att väcka eller vidhålla talan genom ett förbudsföreläggande utgör detta ett ingrepp i denna domstols behörighet som är oförenligt med konventionens regelverk och som undergräver dess praktiska tillämpning.(15) Att förbudet riktar sig till motparten i målet och inte omedelbart till den utländska domstolen ändrar inte detta faktum.(16)
B – Huruvida anti-suit injunctions för att genomdriva ett skiljedomsavtal är förenliga med förordning nr 44/2001
27. Den avgörande frågan i förevarande mål är om de principer som anförs i domen i målet Turner även är tillämpliga på anti-suit injunctions till skydd för skiljedomsavtal.
28. Att domen i målet Turner avgjordes på grundval av Brysselkonventionen medan det är förordning nr 44/2001 som av tidsmässiga skäl är tillämplig i förevarande mål utgör inget hinder. Syftet med förordningen är visserligen att uppdatera konventionen, men den ska samtidigt bibehålla konventionens struktur och grundläggande principer(17) samt säkerställa kontinuiteten(18). De bestämmelser som är karakteristiska för regelverket och principen om ömsesidigt förtroende, på vilket bestämmelserna bygger, är därför i huvudsak oförändrade.(19)
29. I synnerhet har ingen förändring skett angående det förhållandet att skiljeförfaranden har undantagits från Brysselkonventionens respektive förordningens tillämpningsområde.(20) Därför kan både konventionens förarbeten och den rättspraxis som utvecklats av domstolen beaktas vid tolkningen av begreppet skiljeförfarande.
30. House of Lords anser att domen i målet Turner inte kan tillämpas på förevarande mål, just för att skiljeförfaranden har undantagits från tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 enligt artikel 1.2 d. Domstolen har nämligen i denna dom uttryckligen hänvisat till principen om ömsesidigt förtroende inom konventionens tillämpningsområde. Till skiljeförfarande hör enligt House of Lords inte bara skiljeförfarandet i sig samt erkännande och verkställighet av skiljedomar, utan även mål vid nationella domstolar som berör skiljeförfarande. Eftersom anti-suit injunctions är avsedda att säkerställa ett skiljeförfarande, omfattas ett förfarande som syftar till att meddela ett sådant förbudsföreläggande av undantaget i artikel 1.2 d i förordning nr 44/2001.
1. Angående undantagandet av skiljeförfaranden från tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001
31. Innan begreppet skiljeförfarande i artikel 1.2 d i förordning nr 44/2001 tolkas, ska det fastslås i samband med vilket förfarande förordningens tillämpningsområde ska bestämmas närmare.
32. House of Lords, West Tankers och Förenade kungarikets regering har lagt tonvikten på det förfarande som anhängiggjorts i England om meddelande av anti-suit injunctions. De utgår ifrån att detta förfarande inte strider mot förordningen, eftersom det omfattas av undantaget för skiljeförfaranden(21). Den hänskjutande domstolen däremot verkar anse att förbudsföreläggandets inverkan på målet vid domstolen i Syrakusa är ovidkommande.
33. Detta är ett överraskande synsätt, eftersom domstolen i domen i målet Turner har bedömt att denna verkan av anti-suit injunctions strider mot Brysselkonventionen och detta trots att ett förbudsföreläggande såsom processrättslig åtgärd endast omfattas av nationell rätt.(22) Följaktligen är det inte frågan huruvida förfarandet för att meddela anti-suit injunctions – målet vid de engelska domstolarna – omfattas av förordningens tillämpningsområde som är avgörande, utan huruvida det förfarande mot vilket förbudsföreläggandet är riktat – målet vid domstolen i Syrakusa – gör det.
34. Dessutom förutsätter en överträdelse av principen om ömsesidigt förtroende, på vilken domstolen har grundat domen i målet Turner, inte att både förfarandet som syftar till att meddela ett förbudsföreläggande och det förfarande som ska förhindras genom detta omfattas av förordningens tillämpningsområde. Tvärtom kan principen om ömsesidigt förtroende även åsidosättas genom att en domstol i en medlemsstat fattar ett beslut som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde och som förhindrar en domstol i en annan medlemsstat att utöva sina befogenheter enligt denna förordning.
35. Offentliga myndigheter i en medlemsstat får inte påverka gemenskapsrättens ändamålsenliga verkan när de utövar sina befogenheter i frågor som i sig inte regleras av gemenskapsrätten.(23) Följaktligen framgår det av fast rättspraxis att den nationella skattelagstiftaren måste beakta de grundläggande friheterna även om direkta skatter tillhör medlemsstaternas behörighetsområde.(24)
36. Avseende Brysselkonventionen har domstolen i domen i målet Hagen redan bekräftat att tillämpningen av de nationella rättegångsreglerna, i det fallet rörde det sig om villkoren för att ta upp talan till sakprövning, inte får inverka menligt på konventionens ändamålsenliga verkan.(25) Därvid är det utan betydelse att de omtvistade bestämmelserna i målet Hagen var nationella och redan från början inte omfattades av Brysselkonventionens tillämpningsområde, medan skiljeförfarande helt enkelt har undantagits från förordningens tillämpningsområde.
37. Av betydelse är däremot huruvida förordningen är tillämplig på det förfarande mot vilket förbudsföreläggandet är riktat, i detta fall målet som anhängiggjorts i Syrakusa. Om så inte är fallet kan inte förbudsförelägganden påverka förordningens ändamålsenliga verkan.
38. House of Lords, West Tankers och Förenade kungarikets regering anser att om parterna har avtalat om att alla tvister som härrör från avtalet uteslutande ska avgöras av en skiljedomstol, undandras detta rättsförhållande redan från början fullständigt de allmänna domstolarnas behörighet, med undantag för domstolarna på den ort där skiljedomstolen har sitt säte. Om detta synsätt är riktigt kan en anti-suit injunction som påverkar en talan vid en allmän domstol följaktligen inte bedömas enligt förordningen.
39. Frågan om undantaget för skiljeförfaranden verkligen ska tolkas så vittgående är sedan länge omstridd i den anglosaxiska och den kontinentaleuropeiska doktrinen, vilket har skildrats i den rapport som presenterades av professor Dr. P. Schlosser med anledning av Danmarks, Irlands och Förenade kungarikets anslutning:
”Under förhandlingarna framkom att i fråga om tolkningen av bestämmelserna i artikel 1 andra stycket punkt 4 förelåg det två olika och oförenliga ståndpunkter. Enligt den första ståndpunkten, som framför allt förespråkades av Förenade kungarikets delegation, omfattar denna bestämmelse samtliga de tvister som enligt en fortfarande gällande överenskommelse skall slitas av skiljemän, däri inbegripet samtliga accessoriska tvister som har anknytning till skiljeförfarandet. Enligt den andra ståndpunkten, som förespråkas av de ursprungliga medlemsstaterna, kan förfaranden som är anhängiga vid de nationella domstolarna endast anses som en del av ett skiljeförfarande om de har anknytning till avslutade, pågående eller kommande skiljeförfaranden.”(26)
40. Dessa olika uppfattningar kan påverka erkännande och verkställighet av domar som en domstol i en medlemsstat, enligt domstolen i verkställandestaten, meddelat genom åsidosättande av en skiljedomsklausul.(27) De berör därutöver allmänt frågan vem som är behörig att pröva giltigheten och räckvidden av en skiljedomsklausul.
41. Enligt House of Lords är endast skiljedomstolen själv samt de allmänna domstolar på den ort där skiljedomstolen har sitt säte, vilka understödjer skiljedomstolens verksamhet, behöriga att avgöra denna fråga. Följaktligen har High Court i målet vid den nationella domstolen inte enbart meddelat ett förbudsföreläggande, utan även slagit fast att tvisten härrör från fraktavtalet. Vidare har domstolen fastställt att försäkringsbolagen, som själva visserligen inte är parter i avtalet utan surbrogationsvis gör gällande anspråk ur detta, är bundna av skiljedomsklausulen.
42. Enligt kontinentaleuropeiskt synsätt är det däremot avgörande att skadeståndsanspråket generellt omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 och att domstolen i Syrakusa i egenskap av domstol på den ort där skadan inträffade är behörig enligt artikel 5.3 i förordningen, med förbehåll för invändningen om skiljedomsavtal. Om svaranden i detta mål med rätta gör gällande skiljedomsklausulen, är domstolen i princip förpliktad att hänvisa talan till skiljedomstolen enligt artikel 2.3 i New York-konventionen.
43. Den avgörande skillnaden mellan dessa båda synsätt är följaktligen att undantaget för skiljeförfarande enligt det första synsättet tolkas vidsträckt. Så snart det hävdas att det föreligger en skiljedomsklausul omfattas alla tvister som härrör från detta rättsförhållande uteslutande av skiljeförfarandet och detta oberoende av föremålet för talan. Endast skiljedomstolen och domstolarna på den ort där den har sitt säte är berättigade att pröva behörigheten.
44. Det motsatta synsättet anknyter i första hand till föremålet för talan. Om föremålet för talan omfattas av förordning nr 44/2001 får en domstol som i princip är behörig enligt denna pröva om undantaget i artikel 1.2 d är tillämpligt och kan, beroende på dess bedömning av skiljedomsklausulens giltighet och tillämplighet, hänskjuta målet till skiljedomstolen eller själv döma i saken.
45. Det är inte möjligt att dra några entydiga slutsatser av ordalydelsen i artikel 1.2 d i förordning nr 44/2001 angående vilken tolkning som ska ges företräde. Genom användningen av begreppet skiljeförfarande kan man dock sluta sig till att inte enbart det egentliga skiljeförfarandet har avsetts, utan att även mål vid allmänna domstolar som har samband med ett sådant förfarande kan vara undantagna från förordningens tillämpningsområde.
46. Förarbetena till den tidigare bestämmelsen i Brysselkonventionen bekräftar detta. I Jenard-(28) och Evrigenis/Kerameus-rapporterna(29) anges skälen till att skiljeförfaranden undantagits från Brysselkonventionens tillämpningsområde trots att Romfördraget räknade upp skiljeförfarande i dåvarande artikel 220 (nu artikel 65 a andra strecksatsen EG). Enligt rapporterna upptogs undantaget för skiljeförfarande (artikel 1 andra stycket punkt 4) i Brysselkonventionen i syfte att iaktta de internationella överenskommelser som redan fanns på detta område, särskilt New York-konventionen.
47. New York-konventionen innehåller bestämmelser som ska beaktas av de nationella domstolarna och inte av skiljedomarna, till exempel bestämmelser om parternas hänvisning av tvisten till skiljeförfarande eller om verkställighet av skiljedomar genom domstolarna i en konventionsstat. I Brysselkonventionen avsåg parterna, vilket redan ordalydelsen antyder, att utöver det egentliga skiljeförfarandet utesluta skiljeförfarande i dess helhet från konventionens tillämpningsområde, däri inbegripet de förfaranden som inleds vid allmän domstol och som har samband med skiljeförfarandet.(30)
48. I Schlosser-rapporten(31) nämns följande fall som exempel: förfarande för att utse eller att avsätta skiljemän, att fastställa var skiljeförfarandet ska äga rum eller att förlänga den tidsfrist inom vilken dom ska avkunnas. Dessutom är Brysselkonventionen inte tillämplig på domstolsavgöranden vilka fastställer att en skiljedomsklausul är giltig eller ogiltig, eller i vilka parterna förpliktas att inte fullfölja skiljeförfarandet, eftersom klausulen är ogiltig. Vidare är konventionen inte heller tillämplig på förfaranden eller beslut avseende ogiltigförklaring, ändring, erkännande eller verkställighet av skiljedom.(32)
49. Till skillnad från sådana förfaranden, som har skiljeförfarandet som föremål, fastslår Evrigenis och Karameus(33) i rapporten:
”I motsats härtill antas att giltigheten av en skiljedomsklausul, som en part åberopar för att göra gällande att den domstol vid vilken talan väckts mot honom är obehörig, särskilt kan prövas enligt konventionen.”
50. Domstolen har behandlat denna åtskillnad mellan föremålet för talan och förhandsfrågor i domen i målet Rich(34):
”För att fastställa huruvida en tvist omfattas av konventionens tillämpningsområde, skall endast föremålet för talan beaktas. Om tvisten på grund av föremålet för talan, såsom utseende av en skiljeman, undantas från konventionens tillämpningsområde, kan förekomsten av en föregående fråga som domstolen måste ta ställning till för att avgöra tvisten inte motivera att konventionen tillämpas, oavsett vad denna fråga gäller.”
51. I det aktuella fallet anförde svaranden att förhandsfrågan huruvida det bestod ett giltigt skiljedomsavtal faktiskt var avgörande. Domstolen ansåg emellertid att det stred mot rättssäkerhetsprincipen att göra tillämpningen av undantaget beroende av huruvida det föreligger en förhandsfråga som parterna när som helst kan åberopa.(35)
52. I domen i målet Van Uden bekräftade domstolen att frågan om ett förfarande omfattas av konventionens tillämpningsområde eller av förordning nr 44/2001 följaktligen ska bedömas med ledning av det materiella föremålet för talan.(36)
53. I tvisten vid domstolen i Syrakusa gör Allianz m.fl. gällande ett skadeståndsanspråk som övergått på dem och som åsamkats försäkringstagaren Erg Petroli genom kollisionen mellan Front Connor och hamnpiren. Föremålet för tvisten är således inte skiljeförfarandet utan ett utomobligatoriskt (möjligen även ett obligationsrättsligt) skadeståndsanspråk, vilket omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001.
54. Frågan om det föreligger en skiljedomsklausul och i vilken mån den är tillämplig utgör endast en förhandsfråga som den domstol vid vilken målet anhängiggjorts måste utreda inom ramen för prövningen av sin behörighet. Även om det anses att denna fråga utgör skiljeförfarande i den mening som avses i förordningen,(37) så kan den i egenskap av förhandsfråga inte ändra klassificeringen av tvisten, eftersom föremålet för talan omfattas av förordningens tillämpningsområde.(38) Det är här ovidkommande hur ett förfarande med motsvarande sakförhållanden i målet vid den nationella domstolen ska bedömas.(39)
55. För övrigt överensstämmer det med New York-konventionen att en domstol som är behörig att ta upp talan till sakprövning enligt förordning nr 44/2001 själv prövar förhandsfrågan om det föreligger en skiljedomsklausul och huruvida den är tillämplig. Enligt artikel 2.3 i New York-konventionen är nämligen allmänna domstolar endast skyldiga att hänvisa parterna till en skiljedomstol under följande tre förutsättningar:
– Föremålet för tvisten ska kunna avgöras genom skiljedom. Om så inte är fallet är avtalsstaten (och dess domstolar) enligt artikel 2.1 i New York‑konventionen inte skyldig att erkänna skiljedomsavtalet.
– Talan har väckts vid en domstol i en konventionsstat angående en tvist som omfattas av en överenskommelse mellan parterna i den mening som avses i denna artikel.
– Den domstol där talan väckts slår fast att överenskommelsen varken är ogiltig, verkningslös eller omöjlig att uppfylla.
56. Enligt New York-konventionen är följaktligen varje domstol vid vilken talan väckts berättigad att pröva dessa tre förutsättningar innan den hänvisar till en skiljedomstol. Det framgår inte av konventionen att denna befogenhet endast tillkommer skiljedomstolen eller de allmänna domstolarna på den ort där den har sitt säte. Eftersom skiljeförfaranden undantagits från tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 i syfte att inte påverka tillämpningen av New York-konventionen, får inskränkningen av förordningens tillämpningsområde inte gå utöver vad konventionen föreskriver.
57. I domen i målet Gasser fann domstolen att en domstol vid vilken talan väckts senare inte får förekomma behörighetsprövningen i den domstol vid vilken talan väcktes först angående samma sak, även om det hävdas att det föreligger ett skiljedomsavtal till förmån för den domstol vid vilken talan väckts senare.(40) Härav följer den allmänna principen att varje domstol i princip är behörig att pröva sin egen behörighet (Kompetenz-Kompetenz), vilket kommissionen med rätta har framhållit. Påståendet att parterna slutit en avvikande överenskommelse – i det fallet en prorogationsklausul, här en skiljedomsklausul – kan inte beröva den domstol vid vilken talan väckts denna behörighet.
58. Detta innefattar rätten att som förhandsfråga undersöka giltigheten och räckvidden av den överenskommelse som görs gällande. Om domstolen inte vore berättigad att bedöma motsvarande förhandsfrågor, skulle en part kunna undandra sig förfarandet enbart genom att hävda att det föreligger en skiljedomsklausul. Samtidigt skulle en part som har väckt talan vid domstol för att han anser att överenskommelsen är verkningslös eller icke tillämplig nekas tillgång till allmän domstol. Detta strider mot principen om rätten till ett effektivt rättsmedel, vilken enligt fast rättspraxis utgör en av gemenskapsrättens allmänna rättsprinciper och hör till de grundläggande rättigheter som skyddas av gemenskapen.(41)
59. Någon annan slutsats kan inte heller dras av domen i målet Van Uden. I detta mål tog domstolen ställning till en domstols behörighet att bevilja interimistiska åtgärder i en tvist som i sak skulle prövas av en skiljedomstol. I detta sammanhang framhöll domstolen att det inte finns någon allmän domstol som är behörig att pröva målet i sak, i den mening som avses i Brysselkonventionen, om parterna vid en tvist till följd av avtal har beslutat att allmän domstol inte ska vara behörig utan har anförtrott tvisten åt skiljedomstol.(42)
60. Detta påpekande är med säkerhet berättigat. En exklusiv behörighet för en skiljedomstol är endast motiverad om det föreligger en giltig skiljedomsklausul som är tillämplig på föremålet för den aktuella tvisten. Däremot följer det inte av domen i målet Van Uden att allmänna domstolar inte är behöriga att pröva motsvarande förhandsfrågor.
61. Lika lite framgår det varför denna prövning endast ska tillkomma skiljedomstolen, eftersom skiljedomstolens behörighet, precis som för den allmänna domstolen i den andra medlemsstaten, är avhängig skiljedomsklausulens giltighet och räckvidd. Det faktum att gällande rätt på den ort där skiljedomstolen har sitt säte har valts som tillämplig på avtalet kan inte ge skiljedomstolen exklusiv behörighet att pröva skiljedomsklausulen. Domstolen i den andra medlemsstaten, här domstolen i Syrakusa, kan nämligen i princip tillämpa utländsk rätt, något som inte är särskilt ovanligt enligt internationell privaträtt.
62. Avslutningsvis ska här konstateras att ett rättsförhållande inte utesluts från tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 redan av den anledningen att parterna har avtalat om en skiljedomsklausul. Snarare är förordningen tillämplig när det materiella föremålet för talan omfattas av förordningen. Denna fråga är en annan än den förhandsfråga som ska bedömas av den domstol där tvisten väckts, nämligen frågan huruvida den saknar behörighet och därför ska hänvisa tvisten till en skiljedomstol i enlighet med New York-konventionen. Ett förbudsföreläggande vilket förbjuder en part som befinner sig i den situationen att inleda eller vidhålla en talan vid en allmän domstol i en medlemsstat påverkar ett förfarande som omfattas av förordningens tillämpningsområde.
2. Kan beaktande av hur skiljeförfaranden går till i praktiken utgöra en motivering?
63. House of Lords anser att det främst är skiljeförfarandenas funktion som praktiskt instrument för att lösa kommersiella tvister som ställer krav på att engelska domstolar ska kunna meddela förbudsföreläggande till skydd för skiljeförfarandet.
64. Därtill framhåller den hänskjutande domstolen att allmänna domstolar måste respektera parternas autonomi att avtala om att tvister ska lösas vid en privat skiljedomstol. Parterna strävar efter att förhindra att bli indragna i en utdragen tvist inför allmän domstol. Vid valet av skiljedomstolens säte tar de kommersiella parterna även hänsyn till huruvida domstolarna på plats förfogar över effektiva processuella instrument till stöd för skiljeförfarandet. Det står andra medlemsstater fritt att ställa liknande instrument till förfogande åt sina domstolar och därmed höja deras attraktivitet som säte för skiljeförfaranden.
65. Slutligen hänvisar House of Lords till de nackdelar som kan drabba London i konkurrenshänsyn jämfört med andra internationella centra som New York, Bermuda och Singapore, om engelska domstolar i motsats till domstolar på dessa orter inte längre kan meddela anti-suit injunctions.
66. Först ska betonas att skäl av rent ekonomisk karaktär inte rättfärdigar överträdelse av gemenskapsrätten.(43) Däremot kan principen om parternas autonomi beaktas vid tolkningen av förordningen, vilket domstolen har framhållit i samband med prorogationsklausuler(44) och vilket även betonas i skäl 14 i förordningen. Även om skiljeförfaranden, till skillnad från prorogationsklausuler, inte omfattas av förordningens tillämpningsområde, framgår det av förarbetena till detta instrument att förordning nr 44/2001 inte ska påverka de internationella reglerna om skiljeförfaranden.(45)
67. Denna tolkning tar emellertid hänsyn till parternas autonomi och ifrågasätter inte den funktion som skiljeförfaranden fyller. Endast om det är tvistigt mellan parterna om skiljedomsklausulen är giltig och tillämplig på tvisten i fråga leder detta till att talan väcks vid en allmän domstol som inte är belägen på den ort där skiljedomstolen har sitt säte. I en sådan situation är det nämligen oklart huruvida parterna är eniga om att hänskjuta den konkreta tvisten till skiljedomstol.
68. Om den allmänna domstolen vid sin prövning finner att skiljedomsklausulen är giltig och tillämplig på tvisten så är den enligt New York‑konventionen skyldig att hänvisa tvisten till skiljedomstolen. Det föreligger följaktligen ingen risk för att skiljeförfarandet åsidosätts. Visserligen utgör det faktum att talan har väckts vid allmän domstol ytterligare ett led i processen. På grundval av vad som nämnts ovan kan en part inte nekas att väcka talan vid den domstol som är behörig enligt förordning nr 44/2001 om parten i fråga anser sig inte vara bunden av en skiljedomsklausul.
69. Om, på grund av ett förbudsföreläggande, talan inte kan väckas vid de allmänna domstolar som eventuellt är behöriga, kan detta leda till att dessa domstolar genom hänvisning till artikel 5 i New York-konventionen senare vägrar att erkänna och verkställa skiljedomen. Även ur processekonomisk synvinkel kan ett förbudsföreläggande följaktligen leda till otillfredsställande resultat.
70. Det är riktigt att detta kan leda till att skiljedomstolen och de allmänna domstolarna på den ort där skiljedomstolen har sitt säte å ena sidan, och domstolar i en annan medlemsstat som enligt förordningen är behöriga att avgöra målet i sak å andra sidan meddelar oförenliga domar med avseende på skiljedomsklausulens räckvidd. Om både skiljedomstolen och den allmänna domstolen anser sig behöriga kan detta till och med leda till oförenliga domar i sak, vilket framhålls av House of Lords.
71. Inom förordningens tillämpningsområde ska oförenliga domar i två medlemsstater undvikas i den utsträckning det är möjligt. Vid konflikt angående behörighet mellan allmänna domstolar i två medlemsstater säkerställs samordning genom artiklarna 27 och 28 i förordning nr 44/2001, vilket särskilt framhålls av den franska regeringen. Eftersom skiljeförfaranden inte omfattas av förordningens tillämpningsområde, saknas det för närvarande åtgärder för att samordna skiljedomstolarnas och de allmänna domstolarnas behörighet.
72. Ett ensidigt förbudsföreläggande är emellertid ingen lämplig åtgärd för att avhjälpa denna situation. Särskilt om andra medlemsstater skulle följa Englands exempel och också införa förbudsförelägganden skulle detta leda till ömsesidiga förbud. Slutligen skulle den rättsordning som kan utfärda de högsta sanktionerna för åsidosättande av förbudsföreläggandet segra.
73. I stället för en lösning med hjälp av sådana tvångsmedel är en lösning med hjälp av tillämplig rätt att föredra. Detta kan endast uppnås genom att skiljeförfaranden införlivas i det system som regleras av förordning nr 44/2001. Fram till dess att detta sker måste oförenliga domar till nöds accepteras. Emellertid ska återigen framhållas att dessa fall utgör undantagen. När en skiljedomsklausul är entydigt formulerad och dess giltighet inte kan betvivlas, finns det ingen anledning för de allmänna domstolarna i domen i målet Rich att inte hänvisa parterna till skiljedomstol enligt New York-konventionen.
V – Förslag till avgörande
74. Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågan från House of Lords på följande sätt:
Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område utgör hinder för en domstol i en medlemsstat att förbjuda en person att väcka eller vidhålla en talan i en annan medlemsstat därför att en sådan talan enligt domstolens uppfattning strider mot ett skiljedomsavtal.