PERSONALDOMSTOLENS DOM
(första avdelningen)
den 18 maj 2009
Förenade målen F-138/06 och F-37/08
Herbert Meister
mot
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)
”Personalmål – Tjänstemän – Bedömning – Bedömningsförfarandet för åren 2001/2002, 2003/2004 och 2004/2005 – För sent upprättande – Behörighet – Dialog – Befordran – Befordringspoäng – Mobbning – Talan om ogiltigförklaring – Skadeståndstalan ”
Saken: Talan i två mål som väckts med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, i vilka Herbert Meister har yrkat att personaldomstolen ska, för det första, ogiltigförklara de betygsrapporter som upprättats avseende honom för perioderna den 1 april 2001–31 december 2002, den 1 januari 2003–30 september 2004 och den 1 oktober 2004–30 september 2005, för det andra, ogiltigförklara besluten om tilldelning av befordringspoäng avseende befordringsförfarandena åren 2006 och 2007, för det tredje, ogiltigförklara beslutet att avslå hans ansökan om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna, i deras lydelse enligt förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EGT L 124, s. 1), som trätt i kraft den 1 maj 2004, för det fjärde, ogiltigförklara det beslut som fattats av Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) om avslag på Herbert Meisters ansökan om att ett individuellt program för personlig utveckling som utformats för anställda som varit yrkesverksamma innan de började arbeta vid harmoniseringsbyrån och, för det femte, förplikta harmoniseringsbyrån att betala skadestånd till honom.
Avgörande: Den rapport om karriärutveckling som upprättats avseende sökanden för perioden den 1 april 2001–31 december 2002 ogiltigförklaras. Den rapport om karriärutveckling som upprättats avseende sökanden för perioden den 1 oktober 2004–30 september 2005 ogiltigförklaras. Beslutet om tilldelning av befordringspoäng till sökanden avseende befordringsförfarandet år 2006 ogiltigförklaras. Harmoniseringsbyrån ska betala 5 000 euro till sökanden. Talan i målen F‑138/06 och F‑37/08 ogillas i övrigt. I mål F‑138/06 ska harmoniseringsbyrån bära sina egna rättegångskostnader och ersätta två tredjedelar av sökandens rättegångskostnader. I mål F‑37/08 ska sökanden bära sina rättegångskostnader och ersätta harmoniseringsbyråns kostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Administrationens biståndsskyldighet – Tillämpningsområde – Räckvidd
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 24)
2. Tjänstemän – Individuellt beslut – Delgivning av ett avslagsbeslut – Avfattande på ett språk som gör det möjligt för den berörda personen att på ett ändamålsenligt sätt ta del av beslutet
3. Tjänstemän – Mobbning – Begrepp – Beteende för att skada den berörda personens anseende eller för att försämra hans eller hennes arbetssituation
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12a.3 och 12a.4; rådets direktiv 2000/78, artiklarna 1och 2.3)
4. Tjänstemän – Tjänsteföreskrifter – Undantag genom allmänna genomförandebestämmelser – Otillåtet
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 43 första stycket och 90.2)
5. Tjänstemän – Talan – Föregående administrativa klagomål – Objektiv identitet – Grunder och argument som inte framförts i klagomålet men som har ett nära samband med detta
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
6. Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling – Ingripande av den kontrasignerande tjänstemannen i bedömningsförfarandet
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)
7. Tjänstemän – Betygsättning – Betygsrapport – Upprättande
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)
8. Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt förfarande – Underlåtenhet av administrationen att iaktta svarsfristerna
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90.2)
1. I enlighet med den biståndsskyldighet som föreskrivs i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, ska administrationen ingripa med nödvändig kraft mot händelser som är oförenliga med tjänstens ordning och lugn och handla med sådan snabbhet och omsorg som krävs i det enskilda fallet för att fastställa de faktiska omständigheterna och, med full kunskap, vidta lämpliga åtgärder.
Den omständigheten att tillsättningsmyndigheten i strid med biståndsskyldigheten inte har besvarat en begäran om bistånd med erforderlig skyndsamhet kan visserligen medföra att institutionen blir skyldig att ersätta den skada som åsamkats den berörda personen, men denna omständighet i sig påverkar inte lagenligheten av det underförstådda avslagsbeslutet avseende denna begäran. Om detta beslut ogiltigförklaras endast på grund av att det har fattats för sent skulle det nya beslut som är avsett att ersätta det ogiltigförklarade beslutet aldrig kunna fattas med mindre dröjsmål än det förstnämnda.
(se punkterna 73 och 76)
Hänvisning till
Domstolen: 26 januari 1989, Koutchoumoff mot kommissionen, 224/87, REG 1989, s. 99, punkterna 15 och 16
Förstainstansrätten: 21 april 1993, Tallarico mot parlamentet, T‑5/92, REG 1993, s. II‑477, punkt 31; 6 november 1997, Liao mot rådet, T‑15/96, REGP 1997, s. I‑A‑329 och s. II‑897, punkt 34; 5 december 2000, Campogrande mot kommissionen, T‑136/98, REGP 2000, s. I‑A‑267 och s. II‑1225, punkt 42; 25 oktober 2007, Lo Giudice mot kommissionen, T‑154/05, REGP 2007, s. I‑A‑2‑0000 och s. II‑A‑2‑0000, punkt 136
2. För att ett beslut ska anses vederbörligen delgivet krävs det inte bara att det överlämnats till dess mottagare, utan också att denne varit i stånd att ta del av dess innehåll. Ett beslut om avslag på en begäran om bistånd, som är avfattat på ett språk som varken är tjänstemannens modersmål eller det språk varpå begäran om bistånd avfattats, är giltigt under förutsättning att den berörde har möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt ta del av beslutet.
(se punkterna 84 och 85)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 9 juni 1994, X mot kommissionen, T‑94/92, REGP 1994, s. I‑A‑149 och s. II‑481, punkt 24; 23 mars 2000, Rudolph mot kommissionen, T‑197/98, REGP 2000, s. I‑A‑55 och s. II‑241, punkt 44; 7 februari 2001, Bonaiti Brighina mot kommissionen, T‑118/99, REGP 2001, s. I‑A‑25 och s. II‑97, punkterna 16 och 17
3. I artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna definieras mobbning som ”olämpligt uppträdande”, vilket föreligger när två kumulativa villkor är uppfyllda. Det första villkoret är att det ska föreligga beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är ”av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt”– vilket innebär att mobbning ska förstås som en process som med nödvändighet äger rum över tiden och förutsätter upprepat eller varaktigt uppträdande – och som är ”avsiktliga”. Det andra villkoret, som särskiljs ifrån det första med konjunktionen ”och”, är att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar ska vara ”kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet”.
Det förhållandet att adjektivet ”avsiktlig” rör det första villkoret och inte det andra föranleder två slutsatser. Den första är att de beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna ska vara avsiktliga, vilket medför att uppträdande som sker av våda utesluts från bestämmelsens tillämpningsområde. Den andra är att det däremot inte krävs att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar skett i avsikt att vara kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Med andra ord kan det röra sig om mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna utan att mobbaren genom sina åtgärder avsett att misskreditera mottagaren eller att försämra dennes arbetsförhållanden. Det är tillräckligt att dessa åtgärder, så snart de vidtagits avsiktligt, objektivt sett medfört sådana konsekvenser. En motsatt tolkning av artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna skulle medföra att den bestämmelsen berövades all ändamålsenlig verkan, på grund av svårigheterna att bevisa otillbörlig avsikt hos mobbaren.
Denna tolkning motsägs inte av bestämmelserna i artikel 12a.4 första meningen i tjänsteföreskrifterna i vilka det föreskrivs att ”[m]ed sexuella trakasserier avses ett beteende med sexuella undertoner mot en person som inte önskar utsättas för det, och som har till syfte eller får till resultat att kränka personens värdighet eller skapa en hotfull, fientlig, stötande eller besvärad stämning”. Uttrycket ”har till syfte eller effekt” finns i bestämmelsen i artikel 12a.4 första meningen i tjänsteföreskrifterna, medan den inte återfinns i bestämmelsen i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, men denna skillnad ska dock inte anses innebära att enbart sådant uppträdande som har ”till syfte” att misskreditera eller försämra arbetsförhållanden för någon kan anses utgöra mobbning.
En tolkning av artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna som bygger på att det krävs otillbörliga avsikter hos den påstådde mobbaren är inte förenlig med definitionen av ”trakasserier” i direktiv 2000/78 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet. Användningen i direktiv 2000/78 av uttrycket ”syftar till eller leder till” visar att gemenskapslagstiftaren avsett att, såsom anges i skäl 30 i direktivet, säkerställa att mobbningsoffer tillförsäkras ett ”lämpligt rättsligt skydd”.
(se punkterna 102, 104–108 och 111–113)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 9 december 2008, Q mot kommissionen, F‑52/05, REGP 2008, s. I‑A‑1‑0000 och s. II‑A‑1‑0000, punkterna 135 och 144, vilken har överklagats till tribunalen i mål T‑80/09 P
4. En betygsrapport utgör en åtgärd som går någon emot, mot vilken tjänstemannen antingen kan väcka talan direkt vid tribunalen eller anföra klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Normalt sett är det önskvärt att de interna förfaranden som införts genom allmänna genomförandebestämmelser för artikel 43 i tjänsteföreskrifterna utnyttjas, men dessa bestämmelser påverkar inte tjänstemännens ovannämnda rätt enligt tjänsteföreskrifterna att väcka talan vid personaldomstolen eller anföra klagomål mot en bedömningsrapport utan att först använda sig av dessa interna förfaranden.
Institutionerna har inte befogenhet att genom antagandet av en genomförandebestämmelse avvika från en uttrycklig bestämmelse i tjänsteföreskrifterna.
(se punkterna 138–140)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 1 december 1994, Schneider mot kommissionen, T‑54/92, REGP 1994, s. I‑A‑281 och s. II‑887, punkt 22; 4 maj 2005, Castets mot kommissionen, T‑398/03, REGP 2005, s. I‑A‑109 och s. II‑507, punkt 32
5. Regeln om överensstämmelse mellan det föregående administrativa klagomålet och talan innebär att en grund som åberopas vid gemenskapsdomstolarna redan ska ha åberopats i samband med det administrativa förfarandet vid äventyr av att talan eljest inte kan tas upp till prövning. Detta för att tillsättningsmyndigheten ska ha möjlighet att få tillräckligt god kännedom om de anmärkningar som den berörde framfört mot det angripna beslutet. De yrkanden som framställs vid gemenskapsdomstolen får endast innehålla anmärkningar som rör samma sak som dem som åberopats i klagomålet. Dessa anmärkningar kan emellertid utvecklas under domstolsförfarandet genom att grunder och argument anförs som inte nödvändigtvis förekom i klagomålet, men som har ett nära samband med detta.
(se punkt 145)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 8 juni 1995, Allo mot kommissionen, T‑496/93, REGP 1995, s. I‑A‑127 och s. II‑405, punkt 26
6. Det ska anses att ett system där det föreskrivs att bedömningsrapporten ska upprättas av en rapporterande tjänsteman och kontrasigneras av en kontrasignerande tjänsteman och att, vid oenighet, det är den sistnämnde som fattar det slutgiltiga beslutet, varvid denne således genomför en bedömning i ordets fulla bemärkelse, utgör en garanti som uppväger den rapporterande tjänstemannens eventuella partiskhet.
(se punkt 156)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 13 december 2007, Sequeira Wandschneider mot kommissionen, F‑28/06, REGP 2007, s. I‑A‑1‑0000 et II‑A‑1‑0000, point 43
7. Om det inte föreligger särskilda omständigheter kan en betygsrapport inte ogiltigförklaras enbart på grund av att den har upprättats för sent. Att en betygsrapport upprättas för sent kan visserligen medföra att den berörde tjänstemannen har rätt till skadestånd, men betygsrapportens giltighet påverkas inte och det finns följaktligen inte skäl att ogiltigförklara den.
(se punkt 171)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 20 november 2007, Ianniello mot kommissionen, T‑205/04, REGP 2007, s. I‑A‑2‑0000 och s. II‑A‑2‑0000, punkt 139
8. Underlåtenheten att iaktta de frister som föreskrivs i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna kan medföra att den berörda institutionen blir skyldig att ersätta den skada som de berörda personerna eventuellt åsamkats.
(se punkt 212)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 26 januari 2005, Roccato mot kommissionen, T‑267/03, REGP 2005, s. I‑A‑1 och s. II‑1, punkt 84