DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 4 oktober 2018(*)
”Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Förordning (EG) nr 1215/2012 – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område – Särskilda behörighetsregler – Artikel 7.1 a – Begreppet ’talan [som] avser avtal’ – Actio pauliana”
I mål C‑337/17,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Okręgowy w Szczecinie (Regiondomstolen i Szczecin, Polen) genom beslut av den 29 maj 2017, som inkom till domstolen den 7 juni 2017, i målet
Feniks Sp. z o.o.
mot
Azteca Products & Services SL,
meddelar
DOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden M. Ilešič samt domarna A. Rosas, C. Toader (referent), A. Prechal och E. Jarašiūnas,
generaladvokat: M. Bobek,
justitiesekreterare: handläggaren R. Schiano,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 11 april 2018,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Feniks sp. z o.o., genom P. Zimmerman och B. Sierakowski, radcowie prawni,
– Azteca Products & Services SL, genom M. Świrgoń, adwokat,
– Polens regering, genom B. Majczyna, M. Nowak och K. Majcher, samtliga i egenskap av ombud,
– Schweiz regering, genom M. Schöll, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin, M. Heller och A. Stobiecka-Kuik, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 21 juni 2018 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7 led 1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Feniks sp. z o.o. och Azteca Products & Services SL (nedan kallat Azteca) angående ett köpeavtal som ingåtts mellan Azteca och Feniks gäldenär. Avtalet rör fast egendom och påstås skada Feniks rättigheter.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Förordning nr 1215/2012
3 I skälen 15, 16 och 34 i förordning nr 1215/2012 anges följande:
”(15) Behörighetsbestämmelserna bör uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist. Det bör alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till parternas rätt att själva avtala om behörig domstol gör det berättigat att använda något annat kriterium om anknytning. I fråga om juridiska personer måste hemvisten kunna bestämmas på ett objektivt sätt så att de gemensamma reglerna blir överskådliga och behörighetskonflikter kan undvikas.
(16) Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsgrunder i de fall där det finns en nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta en korrekt rättskipning. Detta kriterium om nära anknytning bör säkerställa ökad rättssäkerhet och förhindra att svaranden kan stämmas i en domstol i en medlemsstat som han eller hon inte rimligen kunde förutse. Detta är viktigt, särskilt i tvister om utomobligatoriska förpliktelser som härrör från kränkningar av privatlivet eller personlighetsskyddet, inbegripet förtal.
…
(34) Kontinuiteten mellan [konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30)], [rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1)] och denna förordning bör säkerställas, och övergångsbestämmelser bör därför införas. Likaså måste kontinuitet råda när det gäller Europeiska unionens domstols tolkning av bestämmelserna i 1968 års Brysselkonvention och de förordningar som ersätter den.”
4 I kapitel I i förordningen, med rubriken ”Tillämpningsområde och definitioner”, återfinns artikel 1 som har följande lydelse:
”1. Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. …
2. Denna förordning är inte tillämplig på
…
b) konkurs, ackord och liknande förfaranden,
…”
5 Kapitel II med rubriken ”Domstols behörighet”, innehåller bland annat ett avsnitt 1, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”, och ett avsnitt 2, med rubriken ”Särskilda behörighetsbestämmelser”. I artikel 4.1, som återfinns i avsnitt 1, anges följande:
”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”
6 Artikel 7, som ingår i avsnitt 2 i kapitel II i förordningen, har följande lydelse:
”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:
1) a) Om talan avser avtal, vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.
b) Vid tillämpning av denna bestämmelse, och såvida inte annat avtalats, avses med uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser
– vid försäljning av varor, den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats,
– vid utförande av tjänster, den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts.
…”
Förordning (EG) nr 1346/2000
7 I artikel 1, med rubriken ”Tillämpningsområde”, i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 2000, s. 1) föreskrivs följande i punkt 1:
”Denna förordning skall tillämpas på kollektiva insolvensförfaranden som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses.”
Polsk rätt
8 Artikel 527 och följande artiklar i ustawa Kodeks cywilny (lag om införande av civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U. 1964, nr 16, position 93), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (Dz. U. 2017, position 459) (nedan kallad civillagen) reglerar ”actio pauliana” (närmast återvinningstalan). Om en sådan talan bifalls, kan den handling som gäldenären företagit till skada för borgenärens rättigheter inte göras gällande mot borgenären. I artikel 527 i denna lag föreskrivs följande:
”§1. Har tredje man erhållit en ekonomisk fördel till följd av att gäldenären företagit en rättshandling som missgynnar dennes borgenärer, kan var och en av dessa borgenärer begära att handlingen förklaras vara ogiltig gentemot denne, om gäldenären har agerat i vetskap om att borgenärerna missgynnas och tredje man kände till eller genom sin omsorgsplikt borde ha kunnat känna till detta.
§2. En av gäldenären företagen rättshandling missgynnar borgenärerna om gäldenären blivit insolvent till följd av denna handling eller graden av dennes insolvens har ökat jämfört med situationen innan handlingen företogs.
§3. Har en gäldenären närstående person erhållit en ekonomisk fördel till följd av att gäldenären företagit en rättshandling (som missgynnar borgenärerna), presumeras att denna person haft kännedom om att gäldenären medvetet agerat i avsikt att missgynna borgenärerna.
§4. Har en näringsidkare som har en fast affärsförbindelse med gäldenären erhållit en ekonomisk fördel till följd av att gäldenären företagit en rättshandling (som missgynnar dennes borgenärer), presumeras att denna person haft kännedom om att gäldenären medvetet agerat i avsikt att missgynna sina borgenärer.”
9 Artikel 528 i nämnda lag har följande lydelse:
”Har tredje man utan vederlag erhållit en ekonomisk fördel till följd av att gäldenären företagit en rättshandling (som missgynnar dennes borgenärer), kan borgenären kräva att rättshandlingen ska ogiltigförklaras, även om tredje man saknade kännedom om detta och inte heller, ens genom att iaktta sin omsorgsplikt, hade kunnat känna till att gäldenären medvetet agerat i avsikt att missgynna borgenärerna.”
10 I artikel 530 i samma lag föreskrivs följande:
”Bestämmelserna i föregående artiklar ska gälla i tillämpliga delar om gäldenären har handlat med avsikt att missgynna sina framtida borgenärer. Har tredje man emellertid erhållit en ekonomisk fördel mot vederlag, kan borgenären endast begära ogiltigförklaring av denna rättshandling om tredje man kände till gäldenärens avsikt.”
11 Artikel 531 i samma lag har följande lydelse:
”§1. Gäldenärens rättshandling (som missgynnar dennes borgenärer) kan förklaras ogiltig efter talan eller överklagande som är riktat mot berörd tredje man som till följd av denna handling har erhållit en ekonomisk fördel.
§2. Har tredje man förfogat över den erhållna fördelen kan borgenären hävda sitt anspråk direkt gentemot den person till vilken förfogandet skett, under förutsättning att personen i fråga har känt till de omständigheter som motiverar ogiltigförklaring av gäldenärens handling eller om förfogandet skett utan vederlag.”
12 I artikel 532 i denna lag föreskrivs följande:
”Om gäldenärens rättshandling har ogiltigförklarats kan den borgenär som berörs därav göra gällande en prioriterad fordran i förhållande till tredje mans övriga borgenärer vad avser tillgångar som till följd av den ogiltigförklarade rättshandlingen undandragits från eller inte inkluderats i gäldenärens egendom.”
13 Artikel 533 i lagen har följande lydelse:
”Tredje man som har erhållit en ekonomisk fördel till följd av att gäldenären företagit en rättshandling (som missgynnar dennes borgenärer) kan befrias från sin skyldighet att tillgodose borgenärens anspråk (på ogiltigförklaring av den aktuella rättshandlingen) genom att tillgodose denna borgenär eller informera denne om att gäldenären har tillräckliga tillgångar för att tillgodose borgenären.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
14 Coliseum 2101 sp. z o.o. (nedan kallat Coliseum), som har sitt säte i Polen, ingick, i egenskap av huvudentreprenör, med Feniks, som också har hemvist i Polen, i egenskap av investerare, ett byggavtal inom ramen för ett investeringsprojekt avseende en fastighet i Gdansk (Polen). För att fullgöra detta avtal använde sig Coliseum av flera underentreprenörer.
15 Eftersom Coliseum inte hade fullgjort sina skyldigheter gentemot vissa av sina underentreprenörer, var Feniks skyldigt att betala vissa belopp till dessa underleverantörer enligt bestämmelserna i civillagen om solidariskt ansvar för investerare. Feniks blev därmed borgenär till Coliseum för ett belopp på sammanlagt 1 396 495,48 polska zloty (PLN) (cirka 336 174 euro).
16 Genom kontrakt som ingicks den 30 och den 31 januari 2012 i Szczecin (Polen) sålde Coliseum till Azteca, som har sitt säte i Alcora (Spanien), en fastighet i Szczecin (Polen) för 6 079 275 PLN (cirka 1 463 445 euro) genom delvis avräkning av Aztecas tidigare fordringar. Azteca var emellertid fortfarande skyldig Coliseum 1 091 413,70 PLN (cirka 262 732 euro). Enligt uppgifter från Feniks var, vid tidpunkten för ingåendet av köpeavtalet av den 30 januari 2012, Coliseums verkställande direktör även ombud för bolaget Horkios Gestion SA, med säte i Alcora (Spanien), som i sin tur var den enda ledamoten i Aztecas styrelse.
17 Eftersom tillgångarna i Coliseum var otillräckliga väckte Feniks, den 11 juli 2016, på grundval av artikel 527 och följande artiklar i civillagen, talan mot Azteca vid Sąd Okręgowy w Szczecinie (Regiondomstolen i Szczecin, Polen), som är den hänskjutande domstolen, för att få till stånd en ogiltigförklaring av det köpeavtal som avses i föregående punkt, med beaktande av att gäldenären ingått detta avtal till skada för borgenärens rättigheter.
18 Till stöd för nämnda domstols behörighet åberopade Feniks artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012.
19 Azteca gjorde en invändning om bristande behörighet. Enligt Azteca ska frågan om internationell behörighet att pröva en rättshandlings ogiltighet avgöras i enlighet med den allmänna regeln i artikel 4.1 i förordning nr 1215/2012 till förmån för de spanska domstolarna. En sådan talan kan inte klassificeras som en ”talan [som] avser avtal”, i den mening som avses i artikel 7 led 1 a i samma förordning.
20 Den hänskjutande domstolen har inom ramen för sin bedömning av denna invändning om bristande behörighet beskrivit huvuddragen i actio pauliana i polsk rätt, såsom de följer av bestämmelserna i civillagen som avses i punkterna 8–13 i förevarande dom, och preciserat att denna talan utgör ett undantag från principen om att borgenären endast kan söka betalning från gäldenärens tillgångar. Den hänskjutande domstolen har tillagt att artikel 527.3 i civillagen bygger på presumtionen att om det finns ett nära förhållande mellan gäldenären och tredje man, så har denne tredje man kännedom om att gäldenären, genom den rättshandling som begärs ogiltigförklarad, medvetet har skadat sin borgenärs intressen. En sådan presumtion innebär att borgenären i ett sådant fall endast behöver visa att det föreligger en nära förbindelse mellan gäldenären och tredje man.
21 Den hänskjutande domstolen anser att de polska domstolarnas internationella behörighet att pröva en sådan talan som den har att pröva i förevarande fall endast kan motiveras på grundval av artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012. Den har i detta avseende gjort gällande att, även om denna tvist inte är en tvist mellan parterna i byggavtalet, det vill säga Feniks och Coliseum, och inte omfattar en prövning av giltigheten av detta avtal, ankommer det emellertid på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida avtalet mellan Azteca och Coliseum är ogiltigt gentemot Feniks eller inte.
22 Den hänskjutande domstolen anser att artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012 är tillämplig på alla tvister som rör ett avtal. När det gäller den tvist den här har att avgöra har tvistefrågan samband med det avtal som ingåtts mellan Azteca och Coliseum, vilket påstås vara ogiltigt gentemot Feniks.
23 Den hänskjutande domstolen har erinrat om att artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012 ska tolkas strikt, men har samtidigt understrukit de nackdelar som följer av tillämpningen av den allmänna behörighetsregeln i artikel 4.1 i förordningen, om sökanden, inom ramen för en talan mot flera rättshandlingar som dennes gäldenär har ingått med parter som är etablerade i olika medlemsstater, skulle vara tvungen att väcka talan vid domstolarna i var och en av dessa medlemsstater separat och därigenom ådra sig kostnader som inte står i proportion till syftet med dessa förfaranden.
24 Den hänskjutande domstolen har angett att även om domstolen, i det mål som gav upphov till domen av den 17 juni 1992, Handte (C‑26/91, EU:C:1992:268), slagit fast att begreppet ”talan [som] avser avtal” inte kan förstås på så sätt att det omfattar en situation i vilken det inte föreligger någon förpliktelse som en part frivilligt åtagit sig gentemot en annan, var de faktiska omständigheterna i detta mål speciella eftersom det rörde sig om en kedja av internationella avtal där parternas avtalsförpliktelser varierade från ett avtal till ett annat.
25 I detta fall framgår emellertid att en sak som utmärker actio pauliana enligt polsk rätt är att det avgörande är vilken kännedom tredje man har eller borde ha om omständigheten att gäldenären medvetet skadar sina borgenärer, och att dessa borgenärer därför kan vända sig mot denne tredje man.
26 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Szczecinie (Regionaldomstolen i Szczecin) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Är det fråga om en ’talan [som] avser avtal’, i den mening som avses i artikel 7 led 1 a i [förordning nr 1215/2012], när en talan väcks mot en köpare som är etablerad i en medlemsstat sedan det har fastställts att ett köpeavtal avseende en fastighet som är belägen i en annan medlemsstat är ogiltigt till följd av att säljaren har missgynnat sina borgenärer, och avtalet har ingåtts i denna andra medlemsstat och helt genomförts där?
2) Ska ovanstående fråga besvaras genom tillämpning av doktrinen om acte éclairé med hänvisning till dom av den 17 juni 1992, Handte, (C‑26/91, EU:C:1992:268), trots att den domen gällde en tillverkares ansvar för fel på varan i ett fall då tillverkaren inte kunnat förutse vem varan skulle säljas vidare till och vem som till följd av detta skulle kunna hävda anspråk mot honom, medan denna talan har väckts mot köparen i samband med ogiltigförklaring av ett köpeavtal avseende fastighet, till följd av säljarens missgynnande av sina borgenärer, och grundas på kravet att köparen ska ha kännedom om att rättshandlingen (köpeavtalet) har företagits på ett sätt som gör att borgenärerna missgynnats, vilket innebär att köparen får räkna med att en personlig borgenär till säljaren kan komma att väcka en sådan talan?”
Prövning av tolkningsfrågorna
27 Genom sina två frågor, som ska prövas tillsammans, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en ”actio pauliana”, genom vilken innehavaren av en fordran yrkar ogiltigförklaring av en rättshandling som denne påstår skada dennes rättigheter, genom vilken dennes gäldenär har överlåtit en egendom till tredje man, omfattas av regeln om internationell behörighet i artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012.
Huruvida förordning nr 1215/2012 är tillämplig
28 Såsom framgår av begäran om förhandsavgörande har de utmätningsförfaranden som inletts mot Coliseum avslutats på grund av bristande tillgångar, eftersom detta företag för närvarande är insolvent.
29 Därför uppstår frågan huruvida talan i målet vid den nationella domstolen omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012, eller om det snarare hör hemma under ett insolvensförfarande, som regleras av förordning nr 1346/2000, som tidsmässigt är tillämplig på målet vid den nationella domstolen.
30 Det ska härvid påpekas att domstolen har slagit fast att förordning nr 1215/2012 och förordning nr 1346/2000 ska tolkas så, att såväl överlappningar mellan rättsreglerna i de båda rättsakterna som luckor i lagen undviks. En talan som enligt artikel 1.2 b i förordning nr 1215/2012 undantas från tillämpningsområdet för den förordningen, eftersom den rör ”konkurs, ackord och liknande förfaranden”, omfattas således av tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000. På motsvarande sätt ska en talan som inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000 anses omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012 (dom av den 20 december 2017, Valach m.fl., C‑649/16, EU:C:2017:986, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
31 Domstolen har likaså funnit att en talan har samband med ett konkursförfarande, om den direkt kan härledas från konkursen och står i nära samband med ett förfarande för likvidation av tillgångar eller ackordsförfarande (dom av den 12 februari 2009, Seagon, C‑339/07, EU:C:2009:83, punkt 19 och där angiven rättspraxis).
32 I förevarande fall förefaller dock Feniks talan på intet sätt höra hemma under ett förfarande för likvidation av tillgångar eller ett ackordsförfarande. Vid förhandlingen vid domstolen angav Feniks dessutom, som svar på en fråga från domstolen, att det inte inletts något insolvensförfarande mot Coliseum, vilket det dock ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
33 I den del talan i målet vid den nationella domstolen, på grundval av artikel 527 och följande artiklar i civillagen, syftar till att skydda borgenärens intressen och inte till att öka tillgångarna i Coliseum, omfattas denna talan av begreppet ”på privaträttens område”, i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012.
Prövning i sak
34 Det ska erinras om att förordning nr 1215/2012 har till syfte att göra reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga genom behörighetsbestämmelser som har en hög grad av förutsebarhet. Denna förordning syftar således till att främja rättssäkerheten genom att stärka rättsskyddet för personer hemmahörande i Europeiska unionen, så att en kärande utan svårighet kan avgöra vid vilken domstol denne ska väcka talan och en svarande rimligtvis kan förutse var talan kan väckas mot vederbörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 2016, Granarolo. C‑196/15, EU:C:2016:559, punkt 16 och där angiven rättspraxis).
35 Enligt domstolens fasta rättspraxis grundar sig det system för fördelning av allmän behörighet som finns i kapitel II i förordning nr 1215/2012 på den huvudregel i artikel 4.1 som innebär att talan mot personer som har hemvist i en medlemsstat ska väckas vid domstol i den staten, oavsett parternas nationalitet. Det är endast som undantag från denna huvudregel om behörighet för domstolar i svarandens hemviststat som det i kapitel II, avsnitt 2, i förordning nr 1215/2012 föreskrivs ett antal regler om särskild behörighet, däribland den behörighetsregel som anges i artikel 7 led 1 a i förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 2016, Granarolo. C‑196/15, EU:C:2016:559, punkt 17 och där angiven rättspraxis).
36 Denna behörighet för domstolarna där svaranden har sin hemvist bör, såsom anges i skäl 16 i nämnda förordning, kompletteras med alternativa behörighetsgrunder i de fall där det finns en nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta en korrekt rättskipning.
37 De särskilda behörighetsreglerna för dessa alternativa forum ska dock tolkas restriktivt och de får inte ge upphov till en tolkning som går utöver de fall som uttryckligen anges i förordningen (dom av den 14 juli 2016, Granarolo. C‑196/15, EU:C:2016:559, punkt 18 och där angiven rättspraxis).
38 Vad gäller den särskilda behörighet som föreskrivs i artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012 för tvister där talan avser avtal, ska det erinras om att begreppet ”talan [som] avser avtal” ska tolkas självständigt för att säkerställa att det tillämpas enhetligt i samtliga medlemsstater (dom av den 7 mars 2018, flightright m.fl., C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2018:160, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
39 Såsom domstolen upprepade gånger har slagit fast måste det föreligga en rättslig förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person och kärandens talan måste grundas på denna förpliktelse för att denna särskilda behörighetsregel ska kunna tillämpas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2005, Engler, C‑27/02, EU:C:2005:33, punkt 51, dom av den 18 juli 2013, ÖFAB, C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 33, och dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkt 44).
40 Vad som utmärker ”actio pauliana” är att den grundas på borgenärens personliga anspråk mot sin gäldenär och har till syfte att skydda den säkerhet som han kan ha i gäldenärens egendom (dom av den 10 januari 1990, Reichert och Kockler, C‑115/88, EU:C:1990:3, punkt 12, och dom av den 26 mars 1992, Reichert och Kockler, C‑261/90, EU:C:1992:149, punkt 17)
41 Den tillvaratar på detta sätt borgenärens intressen med sikte på en påföljande indrivning av fordran med tvångsmedel (dom av den 26 mars 1992, Reichert och Kockler, C‑261/90, EU:C:1992:149, punkt 28)
42 Det framgår i förevarande fall visserligen av beslutet om hänskjutande att Feniks betalat de underentreprenörer som Coliseum anlitat för bygg- och anläggningsarbeten enligt en nationell bestämmelse om att investeraren är solidariskt ansvarig tillsammans med den som utför arbetet. Faktum kvarstår dock att både Feniks panträtt i gäldenärens tillgångar och talan om ogiltigförklaring av köpeavtalet mellan Feniks och tredje man har sin grund i skyldigheter som Coliseum frivilligt åtagit sig gentemot Feniks genom att ingå av avtalet om nämnda byggnadsarbeten.
43 Borgenärens syfte med denna talan är nämligen att få fastställt att gäldenärens överlåtelse av tillgångar till tredje man har varit till skada för borgenärens rättigheter enligt avtalets bindande verkan och som överensstämmer med de skyldigheter som dennes gäldenär frivilligt åtagit sig. Denna talan rör således den omständigheten att gäldenären inte uppfyllt de skyldigheter som denne åtagit sig gentemot borgenären.
44 Härav följer att en ”actio pauliana”, när den väcks på grundval av fordringar som har sin grund i skyldigheter enligt avtal, omfattas av begreppet ”talan [som] avser avtal”, i den mening som avses i den rättspraxis som omnämns i punkt 39 i denna dom. Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör därför kompletteras med den alternativa behörighetsgrund som framgår av artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012, eftersom den, med hänsyn till den kontraktsrättsliga karaktären av förhållandet mellan borgenären och gäldenären, motsvarar såväl kravet på rättssäkerhet och förutsebarhet som syftet att upprätthålla korrekt rättsskipning.
45 Om så inte vore fallet, skulle borgenären vara tvungen att väcka talan vid den domstol där svaranden har sin hemvist enligt behörighetsregeln i artikel 4.1 i förordning nr 1215/2012, trots att denna domstol i förekommande fall helt kan sakna samband med den plats där gäldenären ska uppfylla sina förpliktelser gentemot borgenären.
46 Det är därför tillåtet för den som innehar rättigheter enligt ett avtal, och som har för avsikt att väcka en ”actio pauliana”, att göra så vid domstolen ”för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser”, vilket forum är tillåtet enligt artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012. I förevarande fall har borgenären väckt talan för att skydda sina intressen vid uppfyllandet av de förpliktelser som följer av byggavtalet, Av detta följer att ”uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser”, enligt artikel 7 led 1 b i samma förordning, är den ort där de arbeten som avtalet avser har utförts, det vill säga i Polen.
47 En sådan slutsats är förenlig med syftet att behörighetsregler ska vara förutsebara, och detta särskilt som en näringsidkare som ingått ett avtal om köp av fast egendom rimligen kan förvänta sig att, i en situation då borgenären i förhållande till motparten i detta avtal hävdar att detta avtal på ett orättfärdigt sätt hindrar denna motpart från att uppfylla sina skyldigheter mot denna borgenär, stämmas inför en domstol i den medlemsstat där dessa skyldigheter ska uppfyllas.
48 Den i föregående punkt angivna slutsatsen påverkas inte av den omständigheten, vilken i förevarande fall framgår av artikel 531.1 i civillagen, att talan väcks mot tredje man och inte mot gäldenären. Det bör i detta hänseende erinras om att den särskilda behörighetsregel i fråga om avtal som föreskrivs i artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012 avser grunden för talan och inte parternas identitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2018, flightright m.fl., C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2018:160, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
49 Därför ska de ställda frågorna besvaras så, att i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, omfattas en ”actio pauliana” genom vilken innehavaren av en fordran som har sin grund i ett avtal begär att en rättshandling som påstås skada dennes rättigheter ska förklaras vara ogiltig gentemot denne, när dennes gäldenär, genom denna rättshandling har överlåtit en egendom till tredje man, av regeln om internationell behörighet i artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012.
Rättegångskostnader
50 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, omfattas en ”actio pauliana” genom vilken innehavaren av en fordran som har sin grund i ett avtal begär att en rättshandling som påstås skada dennes rättigheter ska förklaras vara ogiltig gentemot denne, när dennes gäldenär, genom denna rättshandling har överlåtit en egendom till tredje man, av regeln om internationell behörighet i artikel 7 led 1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.
Underskrifter