Mål C‑346/06
Dirk Rüffert, i egenskap av konkursförvaltare för Objekt und Bauregie GmbH & Co. KG
mot
Land Niedersachsen
(begäran om förhandsavgörande från Oberlandesgericht Celle)
”Artikel 49 EG – Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Direktiv 96/71/EG – Utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster – Förfaranden vid offentlig upphandling av byggentreprenader – Socialt skydd för arbetstagare”
Sammanfattning av domen
1. Frihet att tillhandahålla tjänster – Utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster – Direktiv 96/71
(Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71, artiklarna 3.1 och 8)
2. Frihet att tillhandahålla tjänster – Utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster – Direktiv 96/71
(Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71, artikel 3)
3. Frihet att tillhandahålla tjänster – Utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster – Direktiv 96/71
(Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71)
4. Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster
(Artikel 49 EG; Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71, artikel 3.1)
1. En lagstiftning enligt vilken en upphandlande myndighet vid offentlig upphandling av byggentreprenader endast får anta anbud från företag som i sina anbud skriftligen åtar sig att för utförandet av de aktuella tjänsterna betala sina arbetstagare minst den lön som fastställs i det kollektivavtal som är tillämpligt på den ort där tjänsterna utförs, varvid detta avtal inte kan anses ha allmän giltighet, innebär inte att lön fastställs på något av de sätt som föreskrivs i artikel 3.1 första stycket första och andra strecksatserna och artikel 8 andra stycket i direktiv 96/71 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster. Således kan en sådan lön inte anses utgöra en minimilön, i den mening som avses i artikel 3.1 första stycket c i samma direktiv, som medlemsstaterna enligt direktivet har rätt att ålägga företag som är etablerade i andra medlemsstater att tillämpa i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna.
(se punkterna 26, 30 och 31)
2. Artikel 3.7 i direktiv 96/71 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster kan inte tolkas så, att den ger värdmedlemsstaten möjlighet att, för tillhandahållande av tjänster inom dess territorium, kräva att arbets- och anställningsvillkor som går utöver de tvingande reglerna för minimiskydd iakttas.
Vad gäller de områden som anges i artikel 3.1 första stycket a–g, föreskrivs i direktiv 96/71 nämligen uttryckligen vilken skyddsnivå som värdmedlemsstaten får kräva att företag som är etablerade i andra medlemsstater ska iaktta i förhållande till de arbetstagare som de utstationerar inom värdmedlemsstatens territorium. Den skyddsnivå som ska garanteras arbetstagare som utstationeras inom värdmedlemsstatens territorium är således i princip begränsad till den skyddsnivå som föreskrivs i artikel 3.1 första stycket a–g i direktiv 96/71, såvida inte arbetstagarna redan har förmånligare arbets- och anställningsvillkor på de områden som anges i denna bestämmelse enligt lag eller kollektivavtal i ursprungsmedlemsstaten. Detta påverkar emellertid inte den möjlighet som företag som är etablerade i andra medlemsstater har att frivilligt, till exempel i enlighet med ett åtagande gentemot den egna utstationerade personalen, ansluta sig till ett eventuellt förmånligare kollektivavtal i värdmedlemsstaten.
(se punkterna 33 och 34)
3. En medlemsstat har inte rätt att med stöd av direktiv 96/71 kräva att företag som är etablerade i andra medlemsstater tillämpar en lön som gäller enligt ett icke allmängiltigförklarat kollektivavtal som är tillämpligt på den ort där de aktuella tjänsterna utförs, genom att vidta en åtgärd av lagstiftningskaraktär enligt vilken en upphandlande myndighet vid offentlig upphandling av byggentreprenader endast får anta anbud från företag som i sina anbud skriftligen åtar sig att för utförandet av de aktuella tjänsterna betala sina arbetstagare minst den lön som fastställs i nämnda kollektivavtal.
(se punkt 35)
4. Direktiv 96/71 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, tolkat mot bakgrund av artikel 49 EG, utgör hinder för att en myndighet i en medlemsstat vidtar en åtgärd av lagstiftningskaraktär enligt vilken en upphandlande myndighet vid offentlig upphandling av byggentreprenader endast får anta anbud från företag som i sina anbud skriftligen åtar sig att för utförandet av de aktuella tjänsterna betala sina arbetstagare minst den lön som fastställs i det kollektivavtal som är tillämpligt på den ort där tjänsterna utförs, då denna lön inte har bestämts på något av de sätt som anges i artikel 3.1 och 3.8 i direktiv 96/71.
Genom att de som tilldelas byggentreprenadkontrakt, och indirekt deras underentreprenörer, förpliktas att tillämpa den minimilön som fastställs i ett sådant kollektivavtal, kan en sådan lag medföra att tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat, där minimilönenivåerna är lägre, åläggs ytterligare en ekonomisk börda som kan medföra att deras tjänster förbjuds, hindras eller blir mindre attraktiva i värdmedlemsstaten. Således kan en sådan åtgärd utgöra en inskränkning i den mening som avses i artikel 49 EG.
En sådan inskränkning kan inte anses vara motiverad av målet att skydda arbetstagarna i den mån som den lön som fastställs i ett sådant kollektivavtal endast gäller, med stöd av den aktuella lagstiftningen, inom en del av byggsektorn dels eftersom denna lagstiftning endast är tillämplig på offentlig upphandling och inte på privat upphandling, dels eftersom nämnda kollektivavtal inte har förklarats äga allmän giltighet, och i den mån som det inte finns någonting som visar att det skydd som en sådan lön innebär endast behövs för en arbetstagare inom byggsektorn när denne arbetar inom ramen för en offentlig upphandling av byggentreprenader och inte när vederbörande arbetar inom ramen för en privat upphandling.
Av samma skäl kan nämnda inskränkning inte heller anses vara motiverad av målet att skydda den självständiga organisationen av yrkeslivet genom fackföreningar.
(se punkterna 36–43 och domslutet)