Mål C‑509/11
ÖBB-Personenverkehr AG
(begäran om förhandsavgörande från Verwaltungsgerichtshof)
”Förordning (EG) nr 1371/2007 – Rättigheter och skyldigheter för tågresenärer – Artikel 17 – Ersättning av biljettpriset vid försening – Undantag vid force majeure – Tillåtlighet – Artikel 30.1 första stycket – Behörighet för det nationella tillsynsorgan som ansvarar för att förordningen efterlevs – Rätt att kräva att ett järnvägsföretag ska ändra villkoren för ersättning till resenärerna”
Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 26 september 2013
1. Transport – Järnvägstransport – Förordning nr 1371/2007 – Rättigheter och skyldigheter för tågresenärer – Ersättning av biljettpriset på grund av försening – Erhålls inte när förseningen beror på force majeure eller har någon av de orsaker som anges i artikel 32.2 i CIV-reglerna – Otillåtet
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1371/2007, artikel 17 och bilaga I, artikel 32.2)
2. Transport – Järnvägstransport – Förordning nr 1371/2007 – Rättigheter och skyldigheter för tågresenärer – Befogenheter för det nationella tillsynsorgan som kontrollerar att förordning1371/2007 efterlevs – Tvingande föreskrifter avseende det konkreta innehållet i järnvägsföretagens avtalsvillkor om ersättning, i avsaknad av nationella bestämmelser på området – Otillåtet
(Europaparlamentets och rådets direktiv 1371/2007, artikel 30.1 första stycket)
1. Artikel 17 i förordning nr 1371/2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer ska tolkas så att ett järnvägsföretag inte har rätt att i sina allmänna transportvillkor införa en bestämmelse om att företaget undantas från skyldigheten att utge ersättning av biljettpriset på grund av försening, när förseningen beror på force majeure eller har någon av de orsaker som anges i artikel 32.2 i de enhetliga rättsreglerna för avtal om internationell transport av resande på järnväg (CIV) i fördraget om internationell järnvägstrafik av den 9 maj 1980 i dess ändrade lydelse enligt Vilniusprotokollet av den 3 juni 1999.
Den ersättning som föreskrivs i artikel 17 i förordning nr 1371/2007 är däremot avsedd att utgöra kompensation för det pris som resenären har betalat för en tjänst som i slutänden inte tillhandahålls i enlighet med transportavtalet. Det rör sig om en schablonmässigt beräknad ekonomisk standardersättning till skillnad från ansvarsreglerna i artikel 32.1 i CIV-reglerna, enligt vilka det ska göras en bedömning i varje enskilt fall av den skada som lidits.
Med hänsyn till att syftet med de ovannämnda bestämmelserna och sättet på vilket de genomförs skiljer sig åt, kan det ersättningssystem som unionslagstiftaren har infört genom artikel 17 i förordning nr 1371/2007 inte jämföras med det system för transportörens ansvar som gäller enligt artikel 32.1 i CIV-reglerna. De undantag från transportörens ansvar som föreskrivs i artikel 32.2 i CIV-reglerna kan inte anses vara tillämpliga inom ramen för artikel 17 i förordning nr 1371/2007.
(se punkterna 38, 39, 42 och 52 samt punkt 2 i domslutet)
2. Artikel 30.1 första stycket i förordning nr 1371/2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer ska tolkas så att det nationella tillsynsorgan som kontrollerar att förordningen efterlevs inte har rätt att – i avsaknad av nationella bestämmelser på området – utfärda tvingande föreskrifter avseende det konkreta innehållet i de villkor för ersättning av biljettpriset som ska tillämpas av järnvägsföretag, vars ersättningsvillkor inte motsvarar kriterierna i artikel 17 i nämnda förordning.
Det krävs vid genomförandet av artikel 30.1 i förordning nr 1371/2007 att medlemsstaterna antar tillämpningsföreskrifter som syftar till att definiera det nationella tillsynsorganets befogenheter.
Artikel 30.1 första stycket i förordning nr 1371/2007 ska inte tolkas på så sätt att den bestämmelsen utgör den rättsliga grund som ger nationella organ rätt att utfärda tvingande föreskrifter avseende det konkreta innehållet i järnvägsföretagens avtalsvillkor om ersättning.
(se punkterna 62, 63 och 66 samt punkt 1 i domslutet)