PERSONALDOMSTOLENS DOM
(andra avdelningen)
den 10 september 2009
Mål F-47/07
Joachim Behmer
mot
Europaparlamentet
”Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Befordringsförfarandet år 2005 – Huruvida anvisningarna för befordringsförfarandet är lagenliga – Samråd med kommittén för tjänsteföreskrifterna – Jämförelse av kvalifikationer – Diskriminering av personalföreträdare ”
Saken: Talan väckt med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, varigenom Joachim Behmer yrkar ogiltigförklaring av parlamentets beslut att inte befordra honom till lönegrad A 13 med verkan från den 1 januari 2005 vid befordringsförfarandet år 2005.
Avgörande: Talan ogillas. Vardera part ska bära sina rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Tjänsteföreskrifterna – Allmänna genomförandebestämmelser – Begrepp
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 45 och 110)
2. Tjänstemän – Befordran – Övergång från ett system till ett annat
3. Tjänstemän – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Förändring av befordringsförfarandet
4. Tjänstemän – Befordran – Beslut om upprättande av förteckningen över befordrade tjänstemän
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
5. Tjänstemän – Befordran – Kriterier – Meriter – Beaktande av tjänstgöringstid inom lönegraden
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
6. Tjänstemän – Befordran – Begäran om omprövning från en icke-befordrad tjänsteman – Avslagsbeslut – Motiveringsskyldighet – Räckvidd
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 25 andra stycket, 45 och 90.2)
1. Begreppet allmänna genomförandebestämmelser som återfinns i artikel 110 i tjänsteföreskrifterna avser i första hand de tillämpningsåtgärder som uttryckligen föreskrivs i vissa särskilda bestämmelser i dessa föreskrifter. I avsaknad av någon uttrycklig bestämmelse i detta avseende kan inte en skyldighet att fastställa genomförandeåtgärder vilken underställs de formella villkoren i denna artikel föreligga förutom i undantagsfall, nämligen om bestämmelserna i föreskrifterna är så pass oklara eller otydliga att de inte kan tolkas utan godtycklighet.
Anvisningar för befordringsförfarandet vilka har antagits av en gemenskapsinstitution med tillämpning av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna utgör inte allmänna genomförandebestämmelser i den mening som avses i artikel 110 i dessa föreskrifter. I bestämmelserna i artikel 45.1 i föreskrifterna föreskrivs nämligen inte någon uttrycklig skyldighet att anta allmänna genomförandebestämmelser i den mening som avses i nämnda artikel 110. Dessa bestämmelser är dessutom så pass klara att de kan tolkas utan godtycklighet även om några formella genomförandebestämmelser inte föreligger.
(se punkterna 47 och 48)
Hänvisning till
Domstolen: 31 mars 1965, Rauch mot kommissionen, 16/64, REG 1965, s. 179, 193; 8 juli 1965, Prakash mot kommissionen, 19/63 och 65/63, REG 1965, s. 677, 695
Förstainstansrätten: 9 juli 1997, Echauz Brigaldi m.fl. mot kommissionen, T‑156/95, REGP 1997, s. I‑A‑171 och II‑509, punkt 53
2. Lagstiftningsmakten har rätt att när som helst införa de ändringar som anses vara förenliga med tjänstens intressen oavsett om de införda bestämmelserna är mindre förmånliga för tjänstemännen, under förutsättning att de rättigheter som tjänstemän och ombud lagligt förvärvat bevaras och att de personer som berörs av den nya lagstiftningen behandlas på samma sätt.
Om en tjänsteman vet att institutionen har giltiga skäl att bedöma att det låg i tjänstens intresse att ändra befordringsförfarandet, att en sådan reform inte ändrade de vägledande principerna för förfarandet, bland annat kriterierna, processen och den öppenhet som ska tillämpas vid befordring av tjänstemän inom den berörda institutionen och inte åsidosätter de rättigheter som redan kan ha förvärvats för befordran, samt att samtliga tjänstemän i samma lönegrad har behandlats lika, kan denne således inte åberopa åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen om institutionen ändrar befordringsförfarandet.
Eftersom det inte är rättsstridigt att övergå från ett befordringssystem till ett annat kan det kan det inte göras gällande att institutionen har åsidosatt likabehandlingsprincipen vid reformen av befordringsförfarandet på grund av att de genomförda ändringarna skulle vara till nackdel för tjänstemän med lång tjänstgöringstid inom lönegraden.
(se punkterna 52–54)
Hänvisning till
Domstolen: 19 mars 1975, Gillet mot kommissionen, 28/74, REG 1975, s. 463, punkterna 5 och 6
Förstainstansrätten: 30 september 1998, Ryan mot revisionsrätten, T‑121/97, REG 1998, s. II‑3885, punkterna 98 och 104; 18 september 2008, Angé Serrano m.fl. mot parlamentet, T‑47/05, REGP 2008, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkt 107, vilken har överklagats till domstolen, mål C‑496/08 P
Personaldomstolen: 19 oktober 2006, De Smedt mot kommissionen, F‑59/05, REGP 2006, s. I‑A‑1‑109 och II‑A‑1‑409, punkt 71; 24 april 2008, Dalmasso mot kommissionen, F‑61/05, REGP 2008, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkt 78
3. Enskilda som befinner sig i en situation där gemenskapsinstitutionens handlande har gett upphov till välgrundade förväntningar hos dem har rätt att åberopa principen om skyddet för berättigade förväntningar. Tjänstemän kan däremot inte åberopa åsidosättande av principen om berättigade förväntningar om institutionen inte har försett dem med tydliga försäkringar.
En tjänsteman kan således inte som invändning mot reformen av befordringsförfarandet åberopa principen om berättigade förväntningar när institutionerna inte har förbundit sig att behålla det tidigare förfarandet i dess befintliga skick.
(se punkterna 55 och 56)
Hänvisning till
Domstolen: 19 maj 1983, Mavridis mot parlamentet, 289/81, REG 1983, s. 1731, punkt 21
Förstainstansrätten: 27 mars 1990, Chomel mot kommissionen, T‑123/89, REG 1990, s. II‑131, punkt 25; 30 november 1994, Dornonville de la Cour mot kommissionen, T‑498/93, REGP 1994, s. I‑A‑257 och II‑813, punkt 46; det ovannämnda målet Angé Serrano m.fl. mot parlamentet, punkt 121
4. Tillsättningsmyndigheten är inte skyldig att skjuta upp offentliggörandet av förteckningen över befordrade tjänstemän när beslutet om tilldelning av meritpoäng till en av kandidaterna ännu inte vunnit rättskraft. Den omständigheten att tillsättningsmyndigheten har antagit sina beslut om befordran utan tillgång till samtliga beslut om tilldelning av meritpoäng utgör inte i sig en oegentlighet. Det är enbart när denna avsaknad av slutligt beslut beror på en väsentlig försening vars enda orsak är institutionens handlande som en oegentlighet kan konstateras.
(se punkt 76)
Hänvisning till
Domstolen: 27 januari 1983, List mot kommissionen, 263/81, REG 1983, s. 103, punkt 27; 17 december 1992, Moritz mot kommissionen, C‑68/91 P, REG 1992, s. I‑6849, punkt 17
Förstainstansrätten: 5 oktober 2000, Rappe mot kommissionen, T‑202/99, REGP 2000, s. I‑A‑201 och II‑911, punkt 39; 15 november 2001, Sebastiani mot kommissionen, T‑194/99, REGP 2001, s. I‑A‑215 och II‑991, punkterna 44 och följande punkter
5. Tjänstgöringstid inom lönegrad omfattas inte av kriterierna för att avgöra vilka tjänstemän som ska befordras enligt artikel 45 i tjänsteföreskrifterna eftersom ett sådant kriterium endast har subsidiär verkan. Den omständigheten att en tjänsteman inte har kunnat befordras trots att han har tilldelats samma antal meritpoäng som andra befordrade tjänstemän med kortare tjänstgöringstid innebär inte att en uppenbart felaktig bedömning har gjorts eftersom institutionen har kunnat bedöma att andra kriterier motiverar dessa tjänstemäns befordran. Beaktande av tjänstgöringstid inom lönegrad innebär för övrigt inte heller att en tjänstemans hela yrkesbana måste beaktas.
(se punkterna 84 och 85)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 9 april 2003, Tejada Fernández mot kommissionen, T‑134/02, REGP 2003, s. I‑A‑125 och II‑609, punkt 42, samt där angiven praxis
Personaldomstolen: 10 september 2009, Behmer mot parlamentet, F‑124/07, REGP 2009, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkterna 106–110
6. Tillsättningsmyndigheten är inte skyldig att motivera sina beslut om befordran i förhållande till tjänstemän som inte har befordrats. Myndigheten är däremot skyldig att motivera sina beslut om att avslå en begäran om omprövning som en icke-befordrad tjänsteman har ingett med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna och motiveringen av beslutet om att neka omprövning förväntas överensstämma med motiveringen av det beslut som omprövningen avser. Institutionen är emellertid inte skyldig att ange hur varje kriterium som ledde till antagandet av ett beslut har bedömts.
Ett beslut om att neka omprövning uppfyller motiveringsskyldigheten om tillsättningsmyndigheten däri har angett att den berördes meriter inte var tillräckliga för att han skulle befordras i den mån de arbetsuppgifter som omfattas av de befordrade tjänstemännens ansvar onekligen var mer kvalificerade. De angivna uppgifterna gör det nämligen möjligt för tjänstemannen att förstå skälen till att han inte befordrats och att ändamålsenligt kunna försvara sina rättigheter samt intressen. Uppgifterna möjliggör vidare en kontroll av beslutets lagenlighet.
(se punkterna 94–97)
Hänvisning till
Domstolen: 30 oktober 1974, Grassi mot rådet, 188/73, REG 1974, s. 1099, punkt 13; 27 oktober 1977, Moli mot kommissionen, 121/76, REG 1977, s. 1971, punkt 12; 26 november 1981, Michel mot parlamentet, 195/80, REG 1981, s. 2861, punkt 22
Personaldomstolen: 8 oktober 2008, Barbin mot parlamentet, F‑44/07, REGP 2008, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkt 35; 8 oktober 2008, Barbin mot parlamentet, F‑81/07, REGP 2008, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkt 27