Överklagande ingett den 15 februari 2019 av Europeiska unionens råd av den dom som tribunalen (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 4 december 2018 i mål T-518/16, Carreras Sequeros m.fl. mot kommissionen

(Mål C-126/19 P)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: Europeiska unionens råd (ombud: M. Bauer och R. Meyer)

Övriga parter i målet: Francisco Carreras Sequeros, Mariola de las Heras Ojeda, Olivier Maes, Gabrio Marinozzi, Giacomo Miserocchi, Marc Thieme Groen, Europeiska kommissionen och Europaparlamentet

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

bifalla överklagandet,

pröva målet och ogilla talan i första instans, och

förplikta svarandena i första instans att ersätta rådets rättegångskostander i förevarande förfarande.

Grunder och huvudargument

1. Den första grunden rör felaktig rättstillämpning från tribunalens sida, vad gäller dess behörighet. Grunden består av två delar.

Den första delen rör föremålet för talan. Rådet hävdar att tribunalen, genom att i domslutet i den överklagade domen, ogiltigförklara ”[b]esluten att minska antalet semesterdagar för år 2014 för [sökandena i första instans]”, implicit ålagt kommissionen att, för att verkställa domen, återupprätta det antal semesterdagar dessa hade haft rätt till innan tjänsteföreskrifterna ändrades. Tribunalen har härigenom, och genom att inte korrigera föremålet för talan, överskridit sin behörighet. Om en sådan korrigering inte var möjlig, borde talan ha avvisats.

I den andra delen gör rådet gällande att tribunalen, genom att förklara att det inte föreligger något hinder mot att sökandena undantagsvis bestrider lagenligheten av hela regelverket om årlig semester som definieras i artikel 6 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna, särskilt det regelverk som gäller från och med år 2016, och inte bara kommissionens åtgärd i beslutet att fastställa sökandenas semesterdagar för år 2014, gått utöver sin behörighet på ett sätt som strider mot fast rättspraxis, enligt vilken räckvidden av en invändning om rättsstridighet är begränsad till vad som är nödvändigt för prövningen av målet, varvid det ska föreligga ett direkt rättsligt samband mellan det angripna individuella beslutet och den allmänna rättsakt mot vilken det anförs invändning.

2. Den andra grunden rör felaktig rättstillämpning från tribunalens sida, vad avser att tribunalen konstaterat att minskningen av antalet semesterdagar som följer av den nya artikel 6 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna påverkar sökandenas rätt till årlig semester.

Tribunalen har, för det första, genom att förklara att ett direktiv (i förevarande fall direktiv 2003/881 ) i vissa fall kan åberopas mot institutionerna, åsidosatt fast rättspraxis enligt vilken direktiv är riktade till medlemsstaterna och inte till unionens institutioner och organ, varför ett direktivs bestämmelser inte i sig kan anses ålägga institutionerna skyldigheter gentemot deras personal.

Det andra fallet av felaktig rättstillämpning rör att tribunalen förklarat att lagstiftaren är bunden av innehållet i direktiv 2003/88 87, vilket omnämns i konventets presidiums förklaringar till artikel 31.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

För det tredje har tribunalen missförstått räckvidden av artikel 31.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, vilken, tvärtemot tribunalens bedömning, inte syftar till att förbättra arbetstagares levnads- och arbetsvillkor, utan till att garantera alla arbetstagare inom unionen en tillräckligt hög skyddsnivå.

Det fjärde fallet av felaktig rättstillämpning rör att tribunalen förklarat att artikel 6 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna åsidosätter den rätt till årlig semester som garanteras i artikel 31.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, trots att tjänstemän som tjänstgör i ett tredjeland erhåller ett sammanlagt antal semesterdagar som klart överstiger det minimum på 20 dagar som föreskrivs i direktiv 2003/88.

3. Den tredje grunden, som anförs alternativt, rör felaktig rättstillämpning vad avser frågan huruvida semesterrätten inskränkts. Tribunalen gjorde fel när den ansåg att motiveringen till den ifrågasatta åtgärden inte visar att den svarar mot mål av allmänt samhällsintresse och inte visar att åtgärden i förhållande till det eftersträvande målet inte utgör ett oproportionerligt eller ett icke godtagbart ingrepp som påverkar själva kärnan i den garanterade rättigheten.

____________

1     Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9).