PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 20 september 2011

Mål F-45/06 REV

Sandrine De Buggenoms m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Offentlig tjänst – Förfarande – Ansökan om resning – Artikel 119 i tribunalens rättegångsregler – Tribunalens beslut – Ansökan om resning avseende ett beslut om avskrivning till följd av en återkallelse av talan – Rättskraft – Föreligger inte – Framställan ex officio av rättegångshinder”

Saken:      Ansökan om resning, framställd av klagandena, med avseende på den dom som meddelades av personaldomstolens första avdelning den 16 september 2010 i mål F-45/06.

Avgörande:      Ansökan om resning avvisas. Sökandena ska ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader. Europeiska unionens råd ska i egenskap av intervenerande part bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Förfarande – Resning – Ansökan avseende ett beslut om avskrivning till följd av att sökanden återkallat talan – Avvisning

(Domstolens stadga, artikel 44 och bilaga I, artikel 7; personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 74, 89.5 och 119)

2.      Förfarande – Parternas ombud – Ombud – Krävs inte

(Personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 35. 5, 39. 1 tredje stycket och 74)

3.      Unionsrätten – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Räckvidd

(Artikel 6.1 EUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 och 52.7)

1.      Eftersom ett motiverat beslut, enligt vilket det saknas anledning att pröva talan eller som slutligt avgör ett mål på grund av att unionsdomstolen inte är behörig eller för att talan inte kan tas upp till sakprövning eller uppenbart saknar grund, har samma verkan som en dom, kan en resningsansökan i enlighet med artikel 44 i domstolens stadga – tillämplig på personaldomstolen i enlighet med artikel 7 i bilaga I till denna stadga – också framställas mot ett sådant beslut, och detta trots att lydelsen i nämnda artikel 44 inte uttryckligen föreskriver det. På samma sätt följer det av ordalydelsen i artikel 119 i personaldomstolens rättegångsregler att en resningsansökan inte enbart kan framställas mot tribunalens domar utan även mot tribunalens beslut.

Även om det av ordalydelsen i nämnda artikel 119 följer att en resningsansökan kan framställas mot alla tribunalens avgöranden, utan att det görs någon åtskillnad mellan domar och beslut, följer det emellertid av unionens system för domstolsprövning att en resningsansökan inte utgör ett överklagande utan ett extraordinärt rättsmedel genom vilket rättskraften av en dom eller ett beslut kan ifrågasättas.

Eftersom ett beslut om avskrivning som meddelats med stöd av artikel 74 i personaldomstolens rättegångsregler i detta avseende varken tar upp frågan om talan kan prövas eller sakfrågan, kan det inte vinna rättskraft och följaktligen inte likställas med ett motiverat beslut som har samma verkan som en dom. När tribunalens ordförande med stöd av nämnda artikel 74 fattar beslut om att avskriva målet beaktar vederbörande enbart sökandens vilja att återkalla sin talan. I ett sådant beslut påverkas parterna i målet enbart av de bestämmelser med stöd av vilka tribunalens ordförande fattar beslut om rättegångskostnaderna, närmare bestämt artikel 89.5 i rättegångsreglerna.

(se punkterna 31–33, 35, 36, 38, 39 och 41)

Hänvisning till

domstolen: den 7 mars 1995, ISAE/VP och Interdata mot kommissionen, C‑130/91 REV, punkt 6; den 5 mars 1998, Inpesca mot kommissionen, C‑199/94 P och C‑200/94 P‑REV, punkt 16; den 29 november 2007, Meister mot harmoniseringsbyrån, C‑12/05 P‑REV, punkt 16; den 2 april 2009, Yedaş Tarim ve Otomotiv Sanayi ve Ticaret mot rådet och kommissionen, C–255/06 P‑REV, punkterna 15–17

2.      Enligt artiklarna 35.5och 39.1 tredje stycket i personaldomstolens rättegångsregler behöver en advokat som biträder en part vid tribunalen inte visa upp någon annan formell handling än ett intyg av vilket hans advokattitel framgår och det är inte nödvändigt att visa en formellt riktig fullmaktshandling förutom när det är nödvändigt att bevisa denna egenskap i händelse av ett ifrågasättande. Eftersom advokaten följaktligen i princip inte är skyldig att lämna in en formellt riktig fullmaktshandling från sin klient, vare sig för att väcka talan eller för att visa för tribunalen att hans klient vill återkalla talan, då klienten i enlighet med artikel 74 i nämnda rättegångsregler även kan meddela tribunalen sitt beslut muntligen vid förhandlingen, ska denna fullmakt och dess räckvidd eller återkallelse enbart prövas av tribunalen för det fall fullmakten är föremål för ett klagomål.

(se punkterna 45 och 46)

Hänvisning till

domstolen: den 16 februari 1965, Bargemot Haute Autorité, 14/64

förstainstansrätten: den 26 september 1990, Virgili-Schettini mot Parlamentet, T–139/89

3.      Vad gäller rätten till ett effektivt rättsmedel framgår det av förklaringarna till artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilka enligt artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.7 i stadgan ska beaktas vid tolkningen av densamma, motsvarar artikel 47 andra stycket i stadgan artikel 6.1 i Europakonventionen, även om rätten till domstolsprövning enligt unionsrätten inte enbart gäller prövningen av civila rättigheter och skyldigheter. Artikel 47 första stycket i stadgan grundar sig på artikel 13 i Europakonventionen men skyddet är mer omfattande i unionsrätten, eftersom var och en har rätt att inför en behörig domstol använda sig av ett effektivt rättsmedel och inte enbart tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Rätten till ett effektivt rättsmedel i den mening som avses i artikel 47 första stycket i stadgan avser inte enbart skyddet för de grundläggande rättigheterna utan även skyddet för alla rättigheter och friheter som garanteras enligt unionsrätten.

(se punkt 53)