Mål C‑500/10

Ufficio IVA di Piacenza

mot

Belvedere Costruzioni Srl

(begäran om förhandsavgörande från Commissione tributaria centrale, sezione di Bologna)

”Beskattning – Mervärdesskatt – Artikel 4.3 FEU – Sjätte mervärdesskattedirektivet – Artiklarna 2 och 22 – Avgörande per automatik av pågående förfaranden inför skattedomstol i tredje instans”

Sammanfattning av domen

Bestämmelser om skatter och avgifter – Harmonisering av lagstiftning – Omsättningsskatt – Gemensamt system för mervärdesskatt – Uppbörd av mervärdesskatt – Nationella processuella regleringar

(Artikel 4.3 FEU; rådets direktiv 77/388, artiklarna 2 och 22)

Artikel 4.3 FEU samt artiklarna 2 och 22 i rådets sjätte direktiv 77/388 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter ska tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för tillämpning, vad avser mervärdesskatt, av en nationell undantagsbestämmelse i vilken det föreskrivs att pågående förfaranden inför skattedomstol i tredje instans ska avgöras per automatik när dessa förfaranden har sin grund i en talan som väckts i första instans mer än tio år innan nämnda bestämmelse trädde i kraft och skattemyndigheten tappat målet i de två första instanserna samt detta avgörande medför att domen i andra instans vinner laga kraft och att skattemyndighetens anspråk inte längre kan göras gällande.

Skyldigheten att säkerställa en effektiv uppbörd av unionens egna medel får nämligen inte strida mot principen om att få sin sak prövad inom skälig tid vilken medlemsstaterna enligt artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna är bundna av när de tillämpar unionsrätten och som även föreskrivs i artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. En sådan nationell bestämmelse som gör det möjligt att avgöra de äldsta pågående förfarandena vid skattedomstolen i tredje instans utgör inte heller ett allmänt undantag från uppbörd av mervärdesskatt under en viss period utan en undantagsbestämmelse som syftar till att säkerställa principen om skälig tid. En sådan bestämmelse skapar inte heller, då den utgör en enstaka åtgärd som är begränsad i omfattning samt på grund av villkoren för dess tillämpning, betydande skillnader i behandlingen av samtliga skattskyldiga och innebär följaktligen inte något åsidosättande av principen om skatteneutralitet.

(se punkterna 23 och 26–28 samt domslutet)