BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(ensamdomare)

den 27 juni 2013

Mål F‑73/08 DEP

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Förfarande – Fastställande av rättegångskostnader”

Saken:      Talan om fastställande av de rättegångskostnader som är ersättningsgilla enligt artikel 92 i rättegångsreglerna, varigenom Europeiska kommissionen har yrkat att personaldomstolen ska fastställa rättegångskostnaderna i mål F‑73/08, Marcuccio/kommissionen, enligt artikel 92.1 i rättegångsreglerna.

Avgörande:      Det totala belopp som Luigi Marcuccio ska betala till Europeiska kommissionen avseende ersättningsgilla rättegångskostnader i mål F‑73/08, Marcuccio/kommissionen, fastställs till 4 820 euro.

Sammanfattning

1.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Framställande av yrkande – Skyldighet att inkomma med styrkande handlingar till stöd för yrkandet vid kontakt som föregår framställandet av yrkandet – Föreligger inte

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 92.1)

2.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Nödvändiga kostnader för parterna – Begrepp – Arvode som en institution betalat sin advokat – Omfattas

(Domstolens stadga, artikel 19 första stycket, och bilaga I, artikel 7.1, personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

3.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Omständigheter som ska beaktas – Advokatkostnader för arbete som utförts innan talan väcktes vid unionsdomstolarna – Omfattas

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

4.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Ersättningsgilla kostnader – Kostnader avseende förfarandet för att fastställa rättegångskostnaderna – Anledning saknas att döma i saken

(Personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 86, 91 och 92)

1.      Vad gäller tvister om rättegångskostnaderna i den mening som avses i artikel 92.1 i personaldomstolens rättegångsregler finns det inga bestämmelser i nämnda rättegångsregler som innebär en skyldighet för en part att dokumentera sina krav redan vid den kontakt som föregår framställandet av ett yrkande om fastställande av rättegångskostnader.

(se punkt 21)

2.      Av artikel 91 b i personaldomstolens rättegångsregler följer att de ersättningsgilla kostnaderna endast omfattar utgifter för förfarandet vid personaldomstolen och att dessa måste ha varit nödvändiga i detta avseende.

Såsom följer av artikel 19 första stycket i domstolens stadga, vilken ska tillämpas på förfarandet vid personaldomstolen enligt artikel 7.1 i bilagan till nämnda stadga, får unionens institutioner biträdas av en advokat. Arvode till advokaten omfattas således av begreppet nödvändiga kostnader med anledning av förfarandet, utan att institutionen härvid är skyldig att visa att sådant biträde objektivt sett var nödvändigt.

Även om det faktum att en institution använt sig av en extern advokat saknar betydelse för frågan huruvida kostnaderna härför eventuellt är ersättningsgilla – det finns inget som i princip utesluter sådan ersättning – kan detta inverka på fastställandet av det belopp som kostnaderna med anledning av uppgår till och för vilka ersättning senare kommer att krävas.

(se punkterna 26 och 27)

Hänvisning till

Tribunalen: 23 mars 2012, Kerstens/kommissionen, T‑498/09 P-DEP, punkt 13, 28 maj 2013, Marcuccio/kommissionen, T‑278/07 P‑DEP, punkt 14

Personaldomstolen: 26 april 2010, Schönberger/parlamentet, F‑7/08 DEP, punkt 23

3.      Unionsdomstolen är inte behörig att fastställa de arvoden som parterna är skyldiga sina egna advokater utan endast behörig att bestämma det belopp avseende arvoden som kan utkrävas av den part som har förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna. När unionsdomstolen fastställer rättegångskostnaderna ska den varken beakta en nationell taxa för advokatarvoden eller en eventuell överenskommelse som den berörda parten och dennes ombud eller rådgivare har ingått i detta avseende.

Då det inte finns några unionsrättsliga taxebestämmelser ska unionsdomstolen fritt bedöma de ifrågavarande uppgifterna, med hänsyn till tvistens föremål och art, dess betydelse ur unionsrättslig synvinkel samt målets svårigheter, den mängd arbete som rättegången har kunnat förorsaka ombud eller rådgivare och de ekonomiska intressen som tvisten representerat för parterna.

Slutligen kan det arbete som hade utförts av institutionen internt redan innan talan väcktes vid personaldomstolen inte lämnas utan avseende vid fastställandet av det belopp som de ersättningsgilla advokatarvodeskostnaderna för den berörda institutionen uppgår till. Eftersom talan inte kan tas upp till sakprövning om den inte har föregåtts av ett klagomål till tillsättningsmyndigheten, och ett avslag på detta klagomål, har institutionen i princip redan arbetat med tvisterna internt innan de hamnar i personaldomstolen.

(se punkterna 28–30)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 10 november 2009, X/parlamentet, F‑14/08 DEP, punkt 22, domen i det ovannämnda målet Schönberger/parlamentet, punkt 24, 27 september 2011, De Nicola/EIB, F‑55/08 DEP, punkt 41

4.      Artikel 92 i personaldomstolens rättegångsregler angående förfarandet vid tvist om rättegångskostnaderna föreskriver, till skillnad från artikel 86 i samma rättegångsregler, inte att beslut om rättegångskostnader ska meddelas i den slutliga domen eller i det beslut genom vilket förfarandet avslutas. Det betyder att om det var så att personaldomstolen i samband med prövningen av en talan, som har väckts med stöd av artikel 92 i rättegångsreglerna angående en tvist om rättegångskostnaderna i huvudsaken, prövade de omtvistade rättegångskostnaderna och beslutade särskilt om de nya rättegångskostnader som hade uppstått i tvisten om rättegångskostnader, skulle det nämligen vara möjligt, i förekommande fall, att väcka en ny talan mot fastställandet av de nya rättegångskostnaderna.

Det ankommer dock på personaldomstolen att fastställa de ersättningsgilla kostnaderna med beaktande av samtliga omständigheter i målet fram till den tidpunkt då beslutet om fastställande av rättegångskostnaderna fattas. Personaldomstolen kan således fastställa kostnaderna för att fastställa de rättegångskostnader som varit nödvändiga i den mening som avses i artikel 91 i rättegångsreglerna för att undvika ett nytt mål avseende tvist om de nya rättegångskostnaderna.

(se punkterna 39 och 40)

Hänvisning till

Personaldomstolen: Domen i det ovannämnda målet Schönberger/parlamentet, punkt 45, 22 mars 2012, Brune/kommissionen, F‑5/08 DEP, punkt 41