DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

den 11 juli 2013

Mål F‑86/12

Daria Haupt-Lizer

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Allmänt uttagningsprov EPSO/AD/60/06 – Förlängning av giltighetstiden för förteckningen över godkända sökanden på grund av mammaledighet och föräldraledighet – Likabehandling av kvinnor och män – Könsdiskriminering”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, i vilken Daria Haupt-Lizer i första hand yrkar att beslutet att inte förlänga giltighetstiden för förteckningen över godkända sökanden i det allmänna uttagningsprovet EPSO/AD/60/06 efter den 31 december 2011 ska ogiltigförklaras.

Avgörande:      Talan ogillas. Daria Haupt-Lizer ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Rekrytering – Uttagningsprov – Arten av det rättsliga förhållandet mellan en godkänd sökande och den institution som anordnar ett allmänt uttagningsprov – Tillämpning av nationell rätt – Omfattas inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 27)

2.      Tjänstemän – Likabehandling – Begäran om förlängning av giltighetstiden för förteckningen över godkända sökanden på grund av mammaledighet och föräldraledighet – Avslag – Könsdiskriminering – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54; rådets direktiv 92/85 och 96/34)

1.      Bestämmelser i nationell rätt kan inte reglera de rättsliga förhållandena med sökande som godkänts vid ett uttagningsprov som anordnats enligt artikel 27 i tjänsteföreskrifterna.

(se punkt 45)

2.      Det framgår inte av bestämmelserna i unionsrätten angående mammaledighet och föräldraledighet att en person som utnyttjat sin rätt till en av dessa ledigheter kan kräva att en potentiell arbetsgivare, till dennes förmån, tillfälligt ställer in de förfaranden i vilka personen i fråga deltar. En sökande som godkänts vid uttagningsprov kan inte med framgång hävda att utövandet av nämnda rättigheter ur objektiv synvinkel har hindrat personen ifråga att vidta steg för att anställas vid en unionsinstitution.

Med undantag för det fall då det är fråga om särskilda medicinska omständigheter i samband med havandeskapet eller förlossningen, utgör det förhållandet att en kvinna är mammaledig inte ett hinder mot att hon deltar i ett anställningsförfarande. Unionslagstiftaren har genom att begränsa den period då en kvinna inte får arbeta till två veckor, inte avsett att presumera att den berörda personen saknar möjlighet att delta i några förföranden av yrkesmässig karaktär under de övriga veckorna av sin mammaledighet. Även om en kvinna har rätt att besluta sig för att enbart ägna sig åt sitt barn under mammaledigheten, kan hon nämligen inte åberopa sitt personliga val som grund för att hävda att hon utsatts för könsdiskriminering.

När det gäller föräldraledighet, kan inte heller det förhållandet att en person utövar sin rätt till denna ledighet utgöra hinder mot att personen ifråga deltar i ett anställningsförfarande inom unionen. Detta gäller i ännu högre grad med hänsyn till att möjligheten att vara föräldraledig gäller såväl kvinnor som män. Det förhållandet att en person utövar sin rätt till föräldraledighet kan således inte leda till en direkt könsdiskriminering.

(se punkterna 46, 49–53 och 55)

Hänvisning till

Domstolen: 30 juni 1998, Brown, C‑394/96, punkt 22; 27 oktober 1998, Boyle m.fl., C‑411/96, punkt 58; 19 november 1998, Høj Pedersen m.fl., C‑66/96, punkt 33; 18 mars 2004, Merino Gómez, C‑342/01, punkt 32; 18 november 2004, Sass, C‑284/02, punkt 32