EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOLS BESLUT

(andra avdelningen)

26 november 2014

Mål F‑57/11 DEP

Gustav Eklund

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Förfarande – Fastställande av rättegångskostnader – Ersättningsgilla kostnader – Nödvändiga kostnader – Arvode som en institution betalar till sin advokat – Skyldighet för en sökande som tappar målet att ersätta nämnda arvode – Effektivt domstolsskydd – Rätten till prövning vid domstol”

Saken:      Ansökan om fastställande av rättegångskostnader ingiven med stöd av artikel 92.1 i de rättegångsregler som då var i kraft (nedan kallade ”de äldre rättegångsreglerna”) av Europeiska kommissionen, som en följd av domen i målet Eklund/kommissionen (F‑57/11, EU:F:2012:145).

Avgörande:      Europeiska kommissionens ersättningsgilla kostnader som Gustav Eklund ska utge mot bakgrund av mål F‑57/11, Eklund/kommissionen, uppgår till 5 709 euro, jämte dröjsmålsränta från den tidpunkt då förevarande beslut meddelas till dess att betalning sker, vilken ska beräknas enligt den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner och som gäller den första kalenderdagen i den månad då förfallodagen infaller, ökad med tre och en halv procentenheter.

Sammanfattning

1.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Nödvändiga kostnader för parterna – Begrepp – Arvode som en institution betalar till sin advokat – Omfattas

(Domstolens stadga, artikel 19 första stycket, och bilaga I, artikel 7.1; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

2.      Unionsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Fastställande i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – En institutions kostnader inom ramen för en talan vid unionsdomstolen – Motparten förpliktas att ersätta ersättningsgilla kostnader – Tillåtet

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket)

1.      Det följer av artikel 19 första stycket i domstolens stadga, som är tillämplig på personaldomstolen med stöd av artikel 7.1 i bilaga I till nämnda stadga, att unionens institutioner får anlita en advokat. Advokatens arvode omfattas av begreppet nödvändiga kostnader med anledning av förfarandet utan att institutionen behöver styrka att anlitandet av den advokaten var objektivt motiverat.

Att institutionen har använt sig av flera ombud och en advokat har visserligen inte någon inverkan på bedömningen av om kostnaderna i fråga som sådana är ersättningsgilla, då det inte finns något principiellt skäl att utesluta dem. Den omständigheten kan emellertid ha inverkan på fastställandet av beloppet för de kostnader med anledning av förfarandet som slutligen ska ersättas. Om det uppställdes krav på att en institution, med avseende på all ersättning för biträde av advokat eller delar av sådan ersättning, var skyldig att visa att det var ”objektivt” motiverat att anlita advokat, skulle det i själva verket innebära en indirekt begränsning av den frihet som säkerställs i artikel 19 första stycket i domstolens stadga. Det skulle medföra att unionsdomstolen var skyldig att ersätta den bedömning som gjorts av institutionerna och organen, vilka är ansvariga för organisationen av sin verksamhet, med sin egen bedömning. En sådan uppgift är varken förenlig med artikel 19 första stycket i domstolens stadga eller med de befogenheter som unionens institutioner och organ har beträffande hanteringen av sina mål vid unionsdomstolarna. Unionsdomstolens beaktande av att en eller flera tjänstemän deltagit som ombud vid sidan av den ifrågavarande advokaten är däremot förenligt med dess uppgift att göra en bedömning inom ramen för ett förfarande för fastställande av rättegångskostnader med stöd av artikel 91 b i personaldomstolens rättegångsregler.

(se punkterna 34 och 35)

Hänvisning till

Domstolen: beslut Dietz/kommissionen, 126/76 DEP, EU:C:1979:158, punkt 6; beslut kommissionen/Kallianos, C‑323/06 P-DEP, EU:C:2012:49, punkterna 10 och 11

Europeiska unionens tribunal: beslut Kerstens/kommissionen, T‑498/09 P-DEP, EU:T:2012:147, punkt 20; beslut Marcuccio/kommissionen, T‑278/07 P-DEP, EU:T:2013:269, punkterna 14 och 15

2.      Rätten till domstolsprövning utgör en grundläggande unionsrättslig princip, som kommer till uttryck i artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som motsvarar artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Det följer dessutom av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna som avser tolkningen av nämnda artikel 6.1 att den rätt till domstolsprövning som föreskrivs i den artikeln utgör en konkret och verklig rättighet och inte en teoretisk eller illusorisk rättighet.

Det kan visserligen påverka möjligheterna till en konkret och verklig rätt till domstolsprövning att kräva återbetalning av kostnader som är uppenbart för höga av den part som har förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna. Unionslagstiftaren har emellertid, i syfte att säkerställa en effektiv domstolsprövning, slagit fast att de som helt eller delvis är oförmögna att ersätta de kostnader som följer av att företrädas och ha ett juridiskt ombud vid personaldomstolen har rätt till rättshjälp. Vidare är det enligt personaldomstolens rättegångsregler endast möjligt att erhålla ersättning för nödvändiga kostnader med anledning av förfarandet.

(se punkterna 40–42)

Hänvisning till

Domstolen: dom Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB, C‑334/12 RX-II, EU:C:2013:134, punkterna 40 och 42