Överklagande ingett den 24 september 2018 av Republiken Cypern av den dom som tribunalen (andra avdelningen) meddelade den 13 juli 2018 i mål T-825/16, Republiken Cypern mot EUIPO

(Mål C-608/18 P)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Klagande: Republiken Cypern (ombud: S. Malynicz QC, Barrister, V. Marsland, Solicitor)

Övrig part i målet: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet, Papouis Dairies Ltd.

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

slå fast att överklagandet av den dom som tribunalen meddelade i mål T-825/16, Republiken Cypern mot EUIPO kan tas upp till sakprövning och upphäva den angripna domen, och

förplikta immaterialrättsmyndigheten och intervenienten att bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som har uppkommit för klaganden.

Grunder och huvudargument

För det första, det var felaktigt av tribunalen att finna att det var riktigt av överklagandenämnden att tillämpa tribunalens praxis från de tidigare domarna i de förenade målen T-292/14 och T-293/14 (XAΛΛOYMI och HALLOUMI) och målet T-534/10 (HELLIM) i förevarande ärende. De målen rörde inte kontrollmärken utan andra typer av märken, nämligen vanliga EU-varumärken respektive kollektivmärken. Sådana märkens huvudsakliga funktion är att fungera som en upplysning om varans kommersiella ursprung (i fråga om kollektivmärken är flera producenter knutna till varandra genom att de tillhör samma sammanslutning). Kontrollmärkenas huvudsakliga funktion är däremot inte att fungera som en upplysning om varans ursprung utan den är att särskilja varor i en viss klass, det vill säga varor som har certifierats då de faktiskt uppfyller kraven i och har fått tillstånd att tillverkas i enlighet med de bestämmelser som gäller för godkänd användning av kontrollmärket HALLOUMI. Omsättningskretsen i de tidigare målen som meddelats av tribunalen skiljer sig dessutom från omsättningskretsen i förevarande fall.

För det andra, tribunalen fann felaktigt att det äldre nationella märket – det vill säga det nationella kontrollmärket i förevarande fall – saknade särskiljningsförmåga när det gäller att särskilja varor som har certifierats från sådana varor som inte har certifierats och fann felaktigt att märket var beskrivande och generellt, vilket i sin tur undergräver det nationella märkets nationella skydd. Tribunalen ifrågasatte vidare felaktigt huruvida nämnda varumärke var giltigt i samband med invändningsförfarandet vid EUIPO.

För det tredje, tribunalen gjorde en felaktig bedömning vid jämförelsen av märkena och vid bedömningen av risken för förväxling. Tribunalen prövade felaktigt dessa frågor utifrån premissen att det äldre märket var ett varumärke som anger varans ursprung istället för ett kontrollmärke. Tribunalen fann felaktigt att det äldre märket saknade särskiljningsförmåga som kontrollmärke, det vill säga dess förmåga att särskilja varor som faktiskt uppfyllder de krav som uppställs för ett kontrollmärke och som faktiskt har producerats av producenter som är godkända av kontrollmärkesinnehavaren. Tribunalen underlät även att beakta hur kontrollmärken vanligtvis används (det vill säga tillsammans med ett särskiljande namn, varumärke eller logga). Tribunalen underlät vidare att beakta innebörden och betydelsen av det omstridda EU-varumärket och i synnerhet genom att underlåta att beakta huruvida beståndsdelen ”HALLOUMI” hade egen särskiljningsförmåga i det yngre varumärket såsom ett kännetecken, vilket – i motsats till vad som är fallet – anger att de varor som omfattas av det omstridda EU-varumärket är certifierade.

För det fjärde, det var felaktigt av tribunalen att inte beakta nationella bestämmelser och rättspraxis när det gäller nationella kontrollmärkens räckvidd och verkan. Villkoren och bestämmelserna i medlemsstaternas lagstiftning om kontrollmärken harmoniserades inte genom varumärkesdirektiven 89/1041 och 2008/952 och trots detta föreskrivs det i förordningen om EU-varumärken att sådana nationella märken kan utgöra grunden för äldre rättigheter som innebär att EU-varumärken inte kan registreras. Sådana rättigheter borde beaktas mot bakgrund av nationell rättspraxis och nationella bestämmelser genom en jämförelse med de olika nationella rättigheterna i artikel 8.4 i förordningen om EU-varumärken (dessa rättigheter har inte heller harmoniserats och de variera mycket från en medlemsstat till en annan både när det gäller arten, omfattningen och verkan därav).

____________

1 Rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178).

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EUT L 299, 2008, s. 25).