Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunale Amministrativo Regionale per il Lazio (Italien) den 15 november 2018 – Vivendi SA mot Autorità per le Garanzie nelle Comunicazioni

(Mål C-719/18)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale per il Lazio

Parter i det nationella målet

Klagande: Vivendi SA

Motpart: Autorità per le Garanzie nelle Comunicazioni

Tolkningsfrågor

Strider, trots att medlemsstaterna har rätt att fastställa när företag ska anses ha en dominerande ställning (och att av detta skäl ålägga dessa företag särskilda skyldigheter), artikel 43 elfte stycket i lagstiftningsdekret nr 177 av den 31 juli 2005, i dess lydelse vid tiden för antagandet av det överklagade beslutet – i vilken det stadgas att ”företag som, även genom kontrollerade eller närstående bolag, har intäkter i sektorn för elektronisk kommunikation, såsom denna definierats i enlighet med artikel 18 i lagstiftningsdekret nr 259 av den 1 augusti 2003, vilka överstiger 40 procent av de totala intäkterna i denna sektor, får i det integrerade systemet för kommunikation inte förvärva mer än 10 procent av intäkterna i detta system” – mot unionsrätten och särskilt mot principen om fri rörlighet för kapital i artikel 63 FEUF? Som ovan, i den utsträckning som bestämmelsen – genom hänvisningen till artikel 18 i Regelverket om elektronisk kommunikation – begränsar den relevanta sektorn till de marknader som kan komma i fråga för förhandsreglering, trots att det är allmänt känt att information (varvid upprätthållandet av mångfalden i informationsutbudet utgör syftet med nämnda bestämmelse) i allt större omfattning förmedlas med hjälp av internet, persondatorer och mobiltelefoni vilket gör det orimligt att från denna sektor utesluta i synnerhet mobiltelefonitjänster i detaljistledet endast på grund av att de tillhandahålls i full konkurrens. Som ovan, även med hänsyn till att myndigheten har avgränsat sektorn för elektronisk kommunikation, med avseende på tillämpningen av nämnda artikel 43 elfte stycket i det nu aktuella förfarandet, endast med beaktande av de marknader beträffande vilka det åtminstone har gjorts en analys efter ikraftträdandet av Regelverket om elektronisk kommunikation, det vill säga från och med år 2003 fram till i dag, och av de intäkter som konstaterats vid den senaste relevanta undersökningen, som gjordes år 2015.

Utgör principerna om skydd för etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, som föreskrivs i artiklarna 49 och 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF), och artiklarna 15 och 16 i direktiv 2002/21/EG1 ”audiovisuella medietjänster och radiotjänster”, som antagits för att skydda mångfalden och yttrandefriheten, samt den unionsrättsliga proportionalitetsprincipen hinder för tillämpning av sådana nationella bestämmelser om audiovisuella medietjänster och radiotjänster som de italienska bestämmelserna, vilka återfinns i artikel 43 elfte och fjortonde styckena, enligt vilka man vid fastställandet av ett bolags intäkter, vilka har betydelse för beräkningen av det andra tröskelvärdet på 10 procent, även ska beakta intäkter hos företag som bolaget inte kontrollerar eller har ett bestämmande inflytande över, utan vilka endast är ”närstående” i den mening som avses i artikel 2359 i civillagen (till vilken det hänvisas i artikel 43 fjortonde stycket), trots att bolaget inte har någon möjlighet att utöva något inflytande över de sistnämnda företagen vad gäller den information som ska spridas?

Utgör principerna om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster, som föreskrivs i artiklarna 49 och 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF), och artiklarna 15 och 16 i direktiv 2002/21/EG samt principerna om skydd av mångfalden i informationsutbudet och konkurrensen i radio- och tv-sektorn, vilka följer av direktiv 2010/13/EU2 om audiovisuella medietjänster och direktiv 2002/21/EG, hinder för sådana nationella bestämmelser som dem i lagstiftningsdekret 177/2005, där det i artikel 43 nionde och elfte styckena uppställs mycket olika tröskelvärden (på 20 procent respektive 10 procent) för ”rättssubjekt som är skyldiga att registrera sig i registret över operatörer på kommunikationsområdet, vilket inrättats i enlighet med artikel 1 sjätte stycket a punkt 5 i lag nr 249 av den 31 juli 1997 (det vill säga rättssubjekt som med stöd av gällande bestämmelser har beviljats en koncession eller ett tillstånd av tillsynsmyndigheten eller annan behörig myndighet, samt företag som för annans räkning säljer reklamplatser, oavsett på vilket sätt reklamen sprids, och förlag etcetera, enligt nionde stycket) jämfört med företag som är verksamma i sektorn för elektronisk kommunikation, såsom denna tidigare definierats (inom ramen för elfte stycket)?

____________

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 33).

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) (EUT L 95, 2010, s. 1).