FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

YVES BOT

föredraget den 11 april 2019(1)

Mål C324/17

Brottmål

mot

Ivan Dimov Gavanozov

(begäran om förhandsavgörande från Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien))

”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Direktiv 2014/41/EU – Rättsligt avgörande om en europeisk utredningsorder – Förfaranden och garantier i den utfärdande medlemsstaten – Sakliga skäl för utfärdandet av en europeisk utredningsorder – Avsaknad av rättsmedel i den utfärdande medlemsstaten – Processuell autonomi – Principerna om likvärdighet och effektivitet – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 47 – Artikel 14 i direktiv 2014/41 – Begreppet berörd person – Den person som anklagas för brott och åtgärd för att samla in bevisning som tillämpas gentemot tredje man”






I.      Inledning

1.        En av följderna av att öppna gränserna inom Europeiska unionen har oundvikligen varit att förenkla brottslighetens gränsöverskridande dimension, eller att till och med nya tillfällen att begå brott har skapats. Ett sådant fenomen kräver att den rättsliga ramen för utredningar, och i synnerhet att de utredningsbefogenheter som medlemsstaternas rättsliga myndigheter förfogar över, kan sträcka sig över de nationella gränserna.

2.        Medlemsstaterna har således ansträngt sig för att införa ett rättsligt samarbete bland annat i fråga om bevisning.(2)

3.        Även om det ökade antalet förfaranden för rättslig hjälp mellan medlemsstaternas myndigheter gjorde att samarbetet i fråga om bevisinhämtning blev mer effektivt, hade dock den unionsrättsliga ramen, såsom unionslagstiftaren underströk, blivit alltför fragmenterad och komplex, bland annat på grund av att specifika instrument hade ackumulerats.(3) Direktiv 2014/41, som är avsett att ersätta samarbetsinstrumenten i fråga om bevisning, syftar till att såväl förenkla den rättsliga ramen för bevisinhämtning i utredningar som att öka utredningars effektivitet.

4.        Direktiv 2014/41 har ett tillämpningsområde som är allmänt och särskilt vidsträckt jämfört med de texter som det syftar till att ersätta. Det framgår således av artikel 1.1 första stycket i direktivet att en europeisk utredningsorder är ett rättsligt avgörande som har utfärdats eller godkänts av en rättslig myndighet i en medlemsstat (nedan kallad den utfärdande staten) för genomförande av en eller flera specifika utredningsåtgärder i en annan medlemsstat (nedan kallad den verkställande staten) i syfte att inhämta bevis i enlighet med detta direktiv.

5.        Medlemsstaternas myndigheter är i princip dessutom skyldiga att verkställa en utredningsorder på grundval av principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med direktiv 2014/41.(4)

6.        Eftersom utredningsåtgärder som begärs av behöriga myndigheter för att inhämta bevis när det gäller brottmål kan visa sig vara särskilt ingripande då de kan påverka de berörda personernas rätt till respekt för privatlivet, måste det i unionslagstiftningen finnas en balans mellan utredningars effektivitet och skyndsamhet, å ena sidan, och skyddet av rättigheterna för de personer som berörs av utredningsåtgärderna, å andra sidan.

7.        Förevarande mål ger visserligen domstolen möjlighet att för första gången tolka direktiv 2014/41, men målet ger framför allt domstolen möjlighet att ta ställning till denna känsliga, men mycket viktiga, avvägning.

8.        Tolkningsfrågorna rör således artikel 14 i direktivet och de rättsmedel som gör det möjligt att bestrida de sakliga skälen för de utredningsåtgärder som är angivna i ett rättsligt avgörande om utfärdande av en europeisk utredningsorder.

9.        I detta förslag till avgörande kommer jag att ange varför jag anser att artikel 14 i direktiv 2014/41 utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat som inte tillåter att ett vittne som omfattas av utredningsåtgärder, såsom husrannsakan, beslag och förhör, väcker talan för att bestrida de sakliga skälen för åtgärden eller för att erhålla ersättning. Under dessa omständigheter anser jag även att denna bestämmelse, mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna, utgör hinder för att en nationell myndighet utfärdar en europeisk utredningsorder.

10.      Jag anser dessutom att när det inte i nationell rätt föreskrivs något rättsmedel för liknande inhemska ärenden, kan inte en enskild åberopa artikel 14 i direktiv 2014/41 för att bestrida de sakliga skälen för utfärdandet av en europeisk utredningsorder.

11.      Jag anser vidare att begreppet den berörda personen i den mening som avses i direktiv 2014/41 omfattar dels ett vittne som berörs av de utredningsåtgärder som har begärts i en europeisk utredningsorder, eftersom vittnets hem är föremål för husrannsakan och beslag och eftersom vittnet ska förhöras, dels den person som är anklagad för brott, om den åtgärd för att samla in bevisning som det har beslutats om i det förfarande som personen omfattas av avser tredje man.

II.    Tillämpliga bestämmelser

A.      Unionsrätt

1.      Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

12.      Artikel 47 första stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna(5) har följande lydelse:

”Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.”

13.      Enligt artikel 48.2 i stadgan ska ”[v]ar och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse... garanteras respekt för rätten till försvar”.

14.      I artikel 52.3 i stadgan föreskrivs följande:

”I den mån som denna stadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna[(6)] ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Denna bestämmelse hindrar inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd.”

2.      Direktiv 2014/41

15.      I skälen 2, 11, 12, 18, 19, 22 och 39 i direktiv 2014/41 anges följande:

”(2)      Enligt artikel 82.1 i [FEUF] ska det straffrättsliga samarbetet inom unionen bygga på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden, vilket sedan Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 allmänt anses vara en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet inom unionen.

(11)      Utredningsordern bör väljas, när verkställigheten av en utredningsåtgärd förefaller proportionell, adekvat och tillämplig på det aktuella fallet. Den utfärdande myndigheten bör därför fastställa om begärda bevis är nödvändiga och proportionella med avseende på förfarandena, om den valda utredningsåtgärden är nödvändig och proportionell för att inhämta det berörda bevismaterialet och huruvida man genom att utfärda utredningsordern bör involvera en annan medlemsstat i inhämtandet av detta bevismaterial....

(12)      När en utredningsorder utfärdas bör den utfärdande myndigheten fästa särskild uppmärksamhet vid att säkerställa att de rättigheter som följer av artikel 48 i [stadgan] respekteras fullt ut. Oskuldspresumtionen och rätten till försvar vid straffrättsliga förfaranden, utgör hörnstenar i de grundläggande rättigheter på straffrättens område som erkänns i stadgan. Alla eventuella begränsningar av dessa rättigheter genom en utredningsåtgärd som begärts i enlighet med detta direktiv bör vara fullt förenliga med de krav som fastställs i artikel 52 i stadgan när det gäller begränsningarnas nödvändighet, proportionalitet och mål, särskilt målet att skydda andra personers rättigheter och friheter.

(18)      I likhet med andra instrument för ömsesidigt erkännande har detta direktiv ingen inverkan på skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och grundläggande rättsprinciperna enligt artikel 6 i [FEU] och i stadgan. För att detta ska tydliggöras har en särskild bestämmelse införts i texten.

(19)      Skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa inom unionen är grundat på ömsesidigt förtroende och presumtionen om andra medlemsstaters efterlevnad av unionsrätten och, i synnerhet, respekt för de grundläggande rättigheterna. Den presumtionen kan dock motbevisas. Om det finns goda skäl att anta att verkställandet av en utredningsåtgärd som anges i utredningsordern skulle leda till en kränkning av en grundläggande rättighet och att den verkställande medlemsstaten skulle åsidosätta sina skyldigheter avseende det skydd av grundläggande rättigheter som erkänns i stadgan, bör verkställandet av utredningsordern vägras.

(22)      De rättsmedel som är tillgängliga mot en utredningsorder bör åtminstone motsvara dem som är tillgängliga i ett inhemskt ärende mot utredningsåtgärden i fråga. Medlemsstaterna bör i enlighet med nationell rätt säkerställa tillämpligheten av sådana rättsmedel, bland annat genom att de berörda parterna i god tid informeras om möjligheterna och sätten att utnyttja dem. I fall där en invändning mot en utredningsorder framförs av en berörd part i den verkställande staten med avseende på de sakliga skälen för utfärdandet av en utredningsorder, är det tillrådligt att information om invändningen översänds till den utfärdande myndigheten och att den berörda parten underrättas om detta.

(39)      Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i artikel 6 [FEU] och i stadgan, särskilt avdelning VI, i internationell rätt och internationella avtal i vilka unionen eller samtliga medlemsstater är part, inbegripet [Europakonventionen], samt i medlemsstaternas konstitutioner inom respektive tillämpningsområde....”

16.      Artikel 1 i direktiv 2014/41 har följande lydelse:

”1.      En europeisk utredningsorder … är ett rättsligt avgörande som har utfärdats eller godkänts av en rättslig myndighet i en medlemsstat... för genomförande av en eller flera specifika utredningsåtgärder i en annan medlemsstat... i syfte att inhämta bevis i enlighet med detta direktiv.

Utredningsordern får också utfärdas i syfte att inhämta bevis som de behöriga myndigheterna i den verkställande staten redan har i sin besittning.

4.      Detta direktiv påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som återges i artikel 6 [FEU], bland annat rätten till försvar för personer som är föremål för straffrättsliga förfaranden, och alla skyldigheter som åligger rättsliga myndigheter i detta avseende ska kvarstå opåverkade.”

17.      I artikel 5.1 i direktivet anges att ”[u]tredningsordern, som återges i formuläret i bilaga A, ska fyllas i och undertecknas av den utfärdande myndigheten, som också ska intyga att innehållet är riktigt och korrekt”.

18.      I artikel 6 i direktivet föreskrivs följande:

”1.      Den utfärdande myndigheten får endast utfärda en utredningsorder om den har konstaterat att följande villkor är uppfyllda:

a)      Utfärdandet av utredningsordern är nödvändigt och proportionellt med avseende på de förfaranden som avses i artikel 4 och med beaktande av den misstänkta eller tilltalade personens rättigheter, och

2.      Den utfärdande myndigheten ska i varje enskilt ärende göra en bedömning av huruvida de villkor som avses i punkt 1 är uppfyllda.

3.      Om en verkställande myndighet har skäl att tro att de villkor som avses i punkt 1 inte har uppfyllts, får den samråda med den utfärdande myndigheten om vikten av att verkställa utredningsordern. Efter samrådet får den utfärdande myndigheten besluta att återkalla utredningsordern.”

19.      Artikel 11 i direktiv 2014/41, som återfinns i kapitel III med rubriken ”Förfaranden och rättssäkerhetsgarantier i den verkställande staten”, föreskriver följande:

”1.      Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 1.4 får erkännande eller verkställighet av en utredningsorder vägras i den verkställande staten, om

f)      det finns goda skäl att anta att verkställandet av den utredningsåtgärd som angetts i den europeiska utredningsordern skulle vara oförenligt med den verkställande statens skyldigheter enligt artikel 6 [FEU] och stadgan,

4.      I de fall som avses i punkt 1 a, b, d, e och f ska den verkställande myndigheten, innan den fattar beslut om att helt eller delvis inte erkänna eller inte verkställa en utredningsorder, på lämpligt sätt samråda med den utfärdande myndigheten och om lämpligt anmoda den utfärdande myndigheten att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter.

…”

20.      Artikel 14 i direktivet lyder enligt följande:

”1.      Medlemsstaterna ska se till att rättsmedel som är likvärdiga dem som är tillgängliga i ett liknande inhemskt ärende kan tillämpas på de utredningsåtgärder som anges i utredningsordern.

2.      De sakliga skälen för utfärdandet av en utredningsorder får prövas endast i talan som väcks i den utfärdande staten, utan att detta påverkar garantierna avseende grundläggande rättigheter i den verkställande staten.

3.      Om det inte urholkar den konfidentialitet som gäller för utredningen enligt artikel 19.1, ska den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten vidta lämpliga åtgärder för att se till att det lämnas information om möjligheterna i nationell rätt att utnyttja rättsmedel när dessa blir tillämpliga och i god tid för att de verkligen ska kunna användas.

4.      Medlemsstaterna ska se till att tidsfristerna för att utnyttja rättsmedlen är samma som de som föreskrivs i liknande inhemska ärenden och att de tillämpas så att berörda parter garanteras en faktisk möjlighet att utnyttja dessa rättsmedel.

5.      Den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten ska underrätta varandra om de rättsmedel som utnyttjas mot utfärdande, erkännande eller verkställighet av en utredningsorder.

6.      Väckande av talan ska inte leda till att verkställigheten av utredningsåtgärden avbryts med undantag för de fall där det skulle ha en sådan verkan i liknande inhemska ärenden.

7.      Den utfärdande staten ska beakta en framgångsrik talan mot erkännandet eller verkställigheten av en utredningsorder i enlighet med dess nationella lagstiftning. Utan att det påverkar nationella förfaranderegler ska medlemsstaterna säkerställa att man vid straffrättsliga förfaranden i den utfärdande staten respekterar rätten till försvar och ett rättvist förfarande vid bedömningen av det bevismaterial som erhållits med anledning av utredningsordern.”

21.      Artikel 24 i direktivet har följande lydelse:

”1.      Om en person befinner sig på en verkställande medlemsstats territorium och ska höras som vittne eller sakkunnig av den utfärdande medlemsstatens behöriga myndigheter får den utfärdande myndigheten utfärda en utredningsorder i syfte att låta höra vittnet eller den sakkunnige genom videokonferens eller annan ljud- och bildöverföring i enlighet med punkterna 5–7.

2.      Utöver de skäl för icke-erkännande eller icke-verkställighet som avses i artikel 11 får verkställigheten av en utredningsorder vägras om

a)      den misstänkte eller tilltalade inte ger sitt samtycke, eller

b)      verkställigheten av en sådan utredningsåtgärd i ett särskilt fall skulle strida mot grundläggande principer i den verkställande statens lagstiftning.

…”

22.      I artikel 34.1–3 i direktiv 2014/41 anges följande:

”1.      Detta direktiv ska från och med den 22 maj 2017 ersätta motsvarande bestämmelser i följande konventioner som tillämpas mellan de medlemsstater för vilka direktivet är bindande, utan att det påverkar deras tillämpning mellan medlemsstater och tredjestater och deras tillfälliga tillämpning i enlighet med artikel 35:

a)      Den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål, som antogs av Europarådet den 20 april 1959, och dess båda tilläggsprotokoll samt de bilaterala överenskommelser som har ingåtts i enlighet med artikel 26 i den konventionen.

b)      Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet[(7)].

c)      Konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater och dess protokoll.[(8)]

2.      Rambeslut [2008/978] ska ersättas i de medlemsstater som är bundna av detta direktiv. Bestämmelserna i rambeslut [2003/577] ska med avseende på frysning av bevismaterial ersättas i medlemsstater som är bundna av detta direktiv.

För de medlemsstater som är bundna av detta direktiv ska hänvisningar till rambeslut [2008/978] och, med avseende på frysning av bevismaterial, till rambeslut [2003/577] anses som hänvisningar till detta direktiv.

3.      Utöver detta direktiv får medlemsstaterna ingå eller även fortsättningsvis tillämpa bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser med andra medlemsstater efter den 22 maj 2017 endast i den mån dessa gör det möjligt att ytterligare stärka syftena med detta direktiv och bidra till att förenkla eller ytterligare underlätta förfarandena för bevisinhämtning och under förutsättning att de skyddsnivåer som anges i detta direktiv respekteras.”

23.      I artikel 36.1 i direktivet anges att ”[m]edlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 22 maj 2017”.

B.      Bulgarisk rätt

24.      Enligt artikel 160.1 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen), får husrannsakan och beslag göras om det finns tillräckliga skäl att anta att det på en viss plats finns vissa föremål (handlingar, föremål, datorer med mera) som innehåller uppgifter som är relevanta för förfarandet.

25.      Enligt artikel 107.2 i straffprocesslagen, jämförd med artikel 13 i samma lag, ska ett vittne, som inte har förhörts tidigare under förundersökningen, förhöras med stöd av ett domstolsbeslut. När det gäller husrannsakan och beslag, ska dessa åtgärder vidtas under domstolsförfarandet med stöd av ett domstolsbeslut.

26.      Domstolsbeslut om åtgärder för att samla in bevisning, såsom husrannsakan, beslag och förhör av vittnen, kan varken bestridas av parterna i förfarandet eller av de personer som berörs av dessa åtgärder och de kan inte bli föremål för någon rättslig prövning.

27.      Någon indirekt rättslig prövning av besluten, det vill säga en prövning som görs i samband med brottmålsdomen, är inte möjlig.

28.      Enligt artikel 318 i straffprocesslagen överprövas för det första endast brottmålsdomen om åklagaren eller den tilltalade överklagar den. Personer vars lokaler har varit föremål för husrannsakan eller vars egendom tas i beslag och personer som hörs som vittnen har inte rätt att begära att lagenligheten av domstolsbeslutet att genomföra en husrannsakan eller ett beslag eller att tillåta ett förhör, prövas vid överprövningen av brottmålsdomen.

29.      För det andra rör förstainstansdomstolens dom, enligt artikel 305 i straffprocesslagen jämförd med artikel 301 i straffprocesslagen, endast den tilltalades skuld och inte huruvida det fanns grund för beslutet om husrannsakan, beslaget eller vittnesförhöret. När det gäller avgörandet i andra instans, berör det endast de frågor som prövades i första instans. Domstolen i andra instans prövar särskilt hur åtgärderna har vidtagits och bland annat om processuella bestämmelser har iakttagits, utan att kontrollera om det fanns tillräckliga skäl för beslutet att vidta utredningsåtgärder.

30.      I artikel 2 i Zakon za otgovornostta na darzhavata i obshtinite za vredi (lagen om statens och kommunernas skadeståndsansvar)(9) föreskrivs att ersättning ska utgå för det fall skada uppstår till följd av vissa domstolsbeslut mot den tilltalade som har befunnits vara rättsstridiga.

31.      Domstolsbeslut om att utföra husrannsakan, beslag eller om att hålla ett förhör med ett vittne fattas inte mot den tilltalade och det är inte rättsligt möjligt att fastställa om de är rättsstridiga. Dessa situationer utgör således inte en situation där ersättning kan utgå.

32.      Direktiv 2014/41 har införlivats med den bulgariska rättsordningen genom Zakon za evropeyskata zapoved za razsledvane (lagen om en europeisk utredningsorder).(10)

33.      Den hänskjutande domstolen har angett att artikel 18 i lagen om en europeisk utredningsorder visserligen föreskriver rättsmedel när det gäller de bulgariska myndigheternas verkställande av en europeisk utredningsorder som antagits av de rättsliga myndigheterna i en annan medlemsstat, men däremot föreskriver lagen inte något rättsmedel i samband med att ett sådant beslut utfärdas.

III. Bakgrund till det nationella målet och tolkningsfrågorna

34.      De bulgariska rättsliga myndigheterna har anklagat Ivan Dimov Gavanozov för att ha lett en kriminell organisation, som även omfattar tre andra personer, i syfte att undvika påförande och betalning av mervärdesskatt genom att upprätta och använda handlingar med felaktigt innehåll och otillåtna avdrag för ingående mervärdesskatt. Ivan Dimov Gavanozov anklagas särskilt för att genom brevlådeföretag ha importerat socker till Bulgarien från andra medlemsstater (gemenskapsinterna förvärv), bland annat Tjeckien, från leverantören, bolaget X, företrätt av vittnet Y. Sockret såldes därefter vidare utan handlingar på den inre marknaden och utan att beräkna och betala skatt. Enligt de handlingar som innehas av de rättsliga myndigheterna, exporterade Ivan Dimov Gavanozov socker genom en gemenskapsintern leverans till Rumänien. Det sammanlagda beloppet för den mervärdesskatt som inte beräknades eller betalades uppgick till 1 128 664,49 bulgariska leva (577 085,85 euro).

35.      Ingen utredningsåtgärd för att samla in bevisning vidtogs under förundersökningen gentemot bolaget X eller vittnet Y.

36.      Det fastställdes dock att Ivan Dimov Gavanozov och Y hade haft personlig och yrkesmässig kontakt, antingen med hjälp av tolk eller på engelska, eftersom de inte behärskade varandras modersmål. Det framkom dock även att Ivan Dimov Gavanozov hade ingått ett exklusivt representationsavtal med bolaget X, som vittnet Y företrädde. Avtalet upprättades endast på bulgariska.

37.      I syfte att klarlägga omfattningen av kontakterna mellan Ivan Dimov Gavanozov och Y, beslutade den hänskjutande domstolen, Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien), att samla in ny bevisning.

38.      Nämnda domstol beslutade således att genomföra husrannsakan och beslag i de lokaler som tillhörde bolaget X för att fastställa om det avtal som vittnet Y hade ingett fanns bland bolagets handlingar och om det fanns handlingar som hade samband med fullgörandet av avtalet. Det beslutades även om att genomföra husrannsakan och beslag i Y:s hem för att fastställa om Y i sitt hem hade handlingar om den aktuella verksamheten och att detta vittne skulle höras genom videokonferens, eftersom vederbörande inte ville infinna sig i Bulgarien för förhör.

39.      Eftersom bolaget X:s lokaler och Y:s hem ligger i Tjeckien beslutade den hänskjutande domstolen att utfärda en europeisk utredningsorder för att begära att de tjeckiska rättsliga myndigheterna skulle vidta utredningsåtgärderna.

40.      När den hänskjutande domstolen skulle anta den europeiska utredningsordern stötte den på svårigheter att fylla i avsnitt J,(11) som avser rättsmedel, i standardformuläret av den europeiska utredningsordern i bilaga A i direktiv 2014/41.

41.      Den hänskjutande domstolen preciserade i beslutet om hänskjutande att det i bulgarisk rätt inte föreskrivs något rättsmedel mot antagandet av dessa utredningsåtgärder.

42.      Nämnda domstol angav även att den ansåg att den bulgariska lagstiftningen inte är förenlig med artikel 14 i direktiv 2014/41 och att lagstiftningen inte uppfyllde kraven enligt effektivitetsprincipen, eftersom de personer som berörs av åtgärderna för att samla in bevisning saknar rätt att överklaga beslut om att vidta sådana åtgärder.

43.      Mot denna bakgrund beslutade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1)      Är nationell lagstiftning och rättspraxis som inte tillåter att de materiella grunderna för ett domstolsbeslut om utfärdande av en europeisk utredningsorder beträffande en husrannsakan i en bostad eller en företagslokal och beslagtagande av särskilda föremål samt hörande av vittne angrips antingen direkt genom ett överklagande av domstolsbeslutet eller indirekt genom en separat skadeståndstalan, förenlig med artikel 14 i direktiv [2014/41]?

2)      Tillerkänner artikel 14.2 i direktivet på ett omedelbart och direkt sätt en rätt för en berörd person att angripa ett domstolsbeslut om utfärdande av en europeisk utredningsorder, oberoende av att det saknas en sådan processuell möjlighet i nationell rätt?

3)      Är den som anklagas för brott, med beaktande av artikel 14.2 jämförd med artiklarna 6.1 a och 1.4 i direktivet, en berörd person i den mening som avses i artikel 14.4 i direktivet om åtgärderna för att inhämta bevisning riktas mot tredje man?

4)      Är den person som disponerar över eller använder den egendom där en husrannsakan och beslag har gjorts eller den person som ska höras som vittne, en berörd person i den mening som avses i artikel 14.4 jämförd med artikel 14.2 i direktivet?”

IV.    Bedömning

A.      Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning

44.      Den tjeckiska och den österrikiska regeringen har explicit och implicit hävdat att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till sakprövning med anledning av att, eftersom beslutet om hänskjutande fattades när fristen för att införliva direktiv 2014/41 gick ut, direktivet ännu inte hade införlivats i vare sig Republiken Tjeckien eller Republiken Bulgarien och att det inte var möjligt att direkt tillämpa direktivet.

45.      Jag vill först och främst påpeka att eftersom beslutet om hänskjutande är daterat den 23 maj 2017, har det fattats efter det att fristen för införlivande av direktiv 2014/41 hade löpt ut, en tidpunkt som genom artikel 36.1 i direktivet fastställdes till den 22 maj 2017.

46.      Vidare införlivades direktiv 2014/41 i både Republiken Bulgarien och i Republiken Tjeckien under förfarandet vid domstolen. Den hänskjutande domstolen skickade således under förfarandet vid domstolen, en kopia av lagen om införlivande och ett följebrev till domstolen. Republiken Tjeckien underrättade dessutom Europeiska kommissionen om åtgärderna för införlivande av direktiv 2014/41 efter det att fristen för att införliva direktivet hade gått ut.(12)

47.      Slutligen är den tolkning som den hänskjutande domstolen har begärt inte bara relevant utan även nödvändig för nämnda domstol.

48.      De åtgärder för att genomföra husrannsakan, beslag och förhör med vittnet Y som den hänskjutande domstolen planerar, rör nämligen ett pågående förfarande i Bulgarien och syftar till att fastställa om Ivan Dimov Gavanozov faktiskt undgick att betala mervärdesskatt.

49.      De tolkningsfrågor som har ställts till domstolen avser dessutom en unionsbestämmelse och i och med att de möjliggör för den hänskjutande domstolen att avgöra hur avsnitt J ska fyllas i svarar de mot ett objektivt behov som nämnda domstol har uttryckt.

50.      Det följer härav att tolkningsfrågorna enligt min mening kan tas upp till prövning.

B.      Prövning i sak

1.      Den första tolkningsfrågan

51.      Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 14 i direktiv 2014/41 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte föreskriver något rättsmedel för att bestrida de sakliga skälen för utfärdandet av en europeisk utredningsorder vars syfte är att genomföra en husrannsakan, beslagta vissa föremål eller hålla ett vittnesförhör.

52.      Det ska konstateras att kraven i direktivet, när det kommer till rättsmedel, visar att unionslagstiftaren anser att medlemsstaterna nödvändigtvis ska ha föreskrivit sådana rättsmedel.

53.      Det följer således av artikel 13.2 i direktivet, enligt vilken ”[ö]verlämnandet av bevismaterial får skjutas upp i avvaktan på ett beslut i fråga om ett rättsmedel”, att unionslagstiftaren till fullo räknade med att det skulle finnas rättsmedel.

54.      Genom kravet i artikel 14.1 i direktiv 2014/41, att ”rättsmedel som är likvärdiga dem som är tillgängliga i ett liknande inhemskt ärende kan tillämpas på de utredningsåtgärder som anges i utredningsordern”, är det enligt min mening dessutom uppenbart, till skillnad från vad den tjeckiska regeringen har hävdat, att unionslagstiftaren förutsatte att det fanns rättsmedel mot utredningsåtgärder i ett inhemskt ärende(13) och ålade medlemsstaterna att föreskriva likvärdiga rättsmedel gällande en europeisk utredningsorder.

55.      Trots att artikel 14.1 i direktivet inte ålägger medlemsstaterna att föreskriva ytterligare rättsmedel än de befintliga för ett inhemskt ärende,(14) åläggs medlemsstaterna således att åtminstone ”genom spegling” införa rättsmedel som är tillämpliga på utredningsåtgärder i en europeisk utredningsorder och som är likvärdiga dem som är tillgängliga i ett liknande inhemskt ärende.(15)

56.      Förevarande tolkning av direktiv 2014/41 är enligt min mening i ännu högre grad motiverad i en brottmålsutredning, eftersom utredningsåtgärder som de behöriga myndigheterna har beslutat om i det legitima syftet att samla in bevisning, kan vara ingripande och inskränka de berörda personernas grundläggande rättigheter som erkänns i bland annat stadgan. Med beaktande av särdragen hos straffrättsliga påföljder, är det nödvändigt att den process som leder till sådana påföljder i sin helhet omges av särskilda garantier för att säkerställa att de grundläggande rättigheter som de personer som är inblandade i förfarandet har respekteras.(16)

57.      Kravet att de nationella domstolarna utför en effektiv rättslig prövning som ska säkerställa att de grundläggande rättigheterna iakttas gäller,(17) vilket har framhållits vid upprepade tillfällen,(18) i än högre grad inom det straffrättsliga samarbetet och det är således av särskild vikt att det finns möjlighet att bestrida de sakliga skälen för utfärdandet av en europeisk utredningsorder.

58.      Slutligen påverkas inte denna tolkning av att åtgärderna för att samla in bevisning avser tredje man som har ställning som vittne.

59.      I artikel 1.4 i direktiv 2014/41 har unionslagstiftaren nämligen inte begränsat skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna till att endast gälla rätten till försvar för den person som är föremål för ett straffrättsligt förfarande.

60.      Även om vissa bestämmelser i direktivet, såsom artikel 6.1 a, betonar ”den misstänkta eller tilltalade personens” rättigheter, hänvisar vidare andra bestämmelser, bland annat, artiklarna 5.1 c, 13.2, 14 och 22 till begreppet den berörda personen.

61.      Artikel 11.1 f, jämförd med skäl 19, och artikel 14 i direktiv 2014/41 föreskriver dessutom att unionslagstiftarens garantier i fråga om rättsmedel och skäl för icke-verkställighet eller icke-erkännande, tillkommer den ”berörda personen” och inte ”den misstänkte” eller den ”tilltalade personen”.

62.      Att det används olika uttryck är emellertid enligt min mening långt ifrån oviktigt, eftersom utredningsåtgärder som omfattas av en europeisk utredningsorder inom ramen för direktiv 2014/41 kan avse såväl den misstänkta personen, den tilltalade personen som tredje man och således inskränka deras rättigheter.

63.      I utredningen i det nationella målet mot Ivan Dimov Gavanozov är Y ett vittne, men berörs av de planerade utredningsåtgärder som syftar till att samla in bevisning mot Ivan Dimov Gavanozov. Husrannsakan och beslaget skulle således äga rum i personens hem och denne skulle förhöras.

64.      Det följer härav att begreppet den berörda personen i den mening som avses i direktiv 2014/41 även hänvisar till ett vittne, såsom Y, som är föremål för utredningsåtgärder som har begärts i en europeisk utredningsorder.

65.      Det framgår emellertid av redogörelsen för nationell rätt och av de upprepade fällande domar mot Republiken Bulgarien från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, vilka framhölls i beslutet om hänskjutande,(19) att bulgarisk rätt inte föreskriver något rättsmedel som möjliggör för vittnen att bestrida de sakliga skälen för en utredningsåtgärd i ett nationellt förfarande, exempelvis husrannsakan och beslag, eller något effektivt sätt att erhålla ersättning i en skadeståndstalan.(20)

66.      När direktiv 2014/41 införlivades i bulgarisk rätt infördes inte, enligt uppgifter från den hänskjutande domstolen,(21) någon möjlighet för ett vittne, såsom Y, som är föremål för husrannsakan, beslag och förhör att bestrida de sakliga skälen för utredningsåtgärderna.

67.      Enligt min mening ska två slutsatser dras av dessa överväganden.

68.      För det första drar jag slutsatsen att den bulgariska lagstiftningen inte är förenlig med artikel 14 i direktiv 2014/41.

69.      Mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna utgör för det andra denna bestämmelse hinder för att en myndighet, i förevarande fall den bulgariska myndigheten, utfärdar en europeisk utredningsorder.

70.      Eftersom direktiv 2014/41 föreskriver garantier,(22) såsom rättsmedel för att bestrida de sakliga skälen för utredningsåtgärder som avses i en europeisk utredningsorder, kan systemet för den europeiska utredningsordern nämligen inte fungera om det saknas sådana garantier.

71.      Denna ståndpunkt följer av en tolkning av avsnitt J.

72.      Trots skillnaderna mellan de olika språkversionerna av avsnitt J(23) anser jag att detta avsnitt, tolkat utifrån den allmänna systematiken i och syftet med direktiv 2014/41,(24) kräver, i punkt 1, att den utfärdande myndigheten till sin kollega i den verkställande staten ska ange om ett rättsmedel har utnyttjats mot utfärdandet av den europeiska utredningsorder som avses i formuläret i bilaga A till direktivet och, i punkt 2, att den utfärdande myndigheten ska tillhandahålla ytterligare information om rättsmedel och om möjligheter till rättshjälp i den utfärdande staten.

73.      Jag vill dels påpeka att det är långt ifrån uppenbart vilken nytta den verkställande staten har av att få vetskap om att ett rättsmedel redan har använts i den utfärdande staten mot en europeisk utredningsorder, i betydelsen vilken europeisk utredningsorder som helst.

74.      Om däremot en utredningsåtgärd inte kräver sekretess,(25) kan ett eventuell överklagande av en europeisk utredningsorder utgöra viktig information för den verkställande staten, eftersom det, om överklagandet vinner bifall, kan innebära att utredningsåtgärden påverkas.

75.      Avsnitt J punkt 2, jämfört med artikel 14.2 i direktiv 2014/41, innebär dels att myndigheterna i den verkställande staten kan informera den person som är föremål för utredningsåtgärden om möjligheten att bestrida de sakliga skälen för utfärdandet av den europeiska utredningsordern i den utfärdande medlemsstaten och i förekommande fall ge personen information om rättshjälp och språklig hjälp som han eller hon har rätt till i förevarande stat.(26)

76.      Kravet att i avsnitt J punkt 2 lämna uppgifter om rättsmedel i den utfärdande staten ska för övrigt garantera att det är verkliga skäl som ligger till grund för icke-erkännande eller icke-verkställighet av en europeisk utredningsorder och särskilt att skälet i artikel 11.1 f i direktivet föreligger.

77.      Om det inte föreskrivs några rättsmedel i den utfärdande medlemsstaten kan emellertid inte formuläret i bilaga A till direktivet fyllas i, och något fullständigt beslut om en europeisk utredningsorder kan inte inges och ett sådant beslut kan varken framställas(27) eller, än mindre, leda till framgång.

78.      Vidare utgör den bulgariska lagstiftningen och dess brist på skydd för de grundläggande rättigheterna hinder för att tillämpa systemet för ömsesidigt erkännande, som utgör kärnan i den europeiska utredningsordern.

79.      Ömsesidigt erkännande bygger på premissen att det mellan medlemsstaterna finns ett ömsesidigt förtroende som ska förstås som ”vetskapen om att alla europeiska medborgare har tillgång till ett rättsväsende som uppfyller höga kvalitetskrav”.(28) Detta ömsesidiga erkännande kräver följaktligen att medlemsstaterna, förutom under exceptionella omständigheter, utgår från att alla de andra medlemsstaterna iakttar de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten(29) och att ”medlemsstaterna... kan... vara skyldiga att presumera att de andra medlemsstaterna iakttar de grundläggande rättigheterna”.(30)

80.      Jag vill påpeka att domstolen använde verbet ”kunna” vilket innebär att det inte föreligger någon skyldighet, och i skäl 19 i direktiv 2014/41 anges det att en sådan presumtion kan motbevisas.(31)

81.      Med beaktande av att det upprepade gånger har konstaterats att Republiken Bulgarien har åsidosatt artiklarna 3, 8 och 13 i Europakonventionen, de uteblivna ändringarna av bestämmelserna i straffprocesslagen, den hänskjutande domstolens egna tvivel om huruvida de grundläggande rättigheterna respekteras i den bulgariska lagstiftningen och med beaktande av att inga rättsmedel infördes när direktiv 2014/41 införlivades, är det enligt min mening i förevarande fall uppenbart att presumtionen att medlemsstaten respekterar de grundläggande rättigheterna inte kan fastställas.

82.      Den omständigheten att tredje man som är föremål för en utredningsåtgärd som husrannsakan eller beslag, som till sin natur inskränker rätten till respekt för privatlivet, inte har möjlighet att i Bulgarien bestrida de sakliga skälen för åtgärderna, innebär nämligen, såsom Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har slagit fast vid upprepade tillfällen, att det uppenbart saknas ett effektivt skydd av rätten till respekt för privatlivet.(32)

83.      Om presumtionen att en medlemsstat respekterar de grundläggande rättigheterna inte kan fastställas, kan det inte utkrävas ett ömsesidigt förtroende av de andra medlemsstaterna, vilket innebär att det ömsesidiga erkännandet inte kan genomföras och vara till gagn för förevarande stat.

84.      I en sådan situation räcker det inte att den verkställande staten har möjlighet, vilket den ungerska regeringen framhöll, att åberopa artikel 11 i direktiv 2014/41.

85.      Förutom att åberopandet av skäl för icke-erkännande eller icke-verkställighet är ett undantag – som ska tolkas restriktivt(33) – från den princip att verkställa en utredningsorder som följer av artikel 1.2 i direktiv 2014/41, kräver artikel 11.1 f i direktivet, enligt skäl 19 i direktivet, en bedömning i varje enskilt fall för att bryta presumtionen om att de grundläggande rättigheterna respekteras.

86.      Jag anser emellertid att även om en bedömning av om ett rättsmedel är effektivt från fall till fall kan motivera att artikel 11.1 f i direktiv 2014/41 är tillämplig, kan den omständigheten att det helt saknas möjlighet att väcka talan, såsom den österrikiska regeringen påpekade, leda till en systematisk användning av bestämmelsen och därigenom ifrågasätts det praktiska intresset med den europeiska utredningsordern.

87.      Under sådana omständigheter som råder i Republiken Bulgarien medför tillämpningen av artikel 11.1 f i direktiv 2014/41 en icke försumbar risk för icke-erkännande eller icke-verkställighet i en grad som varierar mellan medlemsstaterna och som i slutändan lägger ett tungt ansvar på de verkställande myndigheterna, vilka kan komma att åsidosätta bestämmelserna i Europakonventionen.(34)

88.      Slutligen är den tolkning av direktiv 2014/41 som jag föreslår förenlig med kravet på att systemet för den europeiska utredningsordern ska vara effektivt.

89.      Unionslagstiftaren har nämligen föreskrivit garantier som syftar till skydda rättigheterna för de personer som berörs av utredningsåtgärderna när den europeiska utredningsordern tillämpas. Om en medlemsstat väljer att inte införliva direktiv 2014/41 i det avseendet och att inte införa dessa garantier och att följaktligen inte respektera balansen i direktivet mellan utredningsåtgärdernas ingripande karaktär och möjligheten att bestrida dem, kan medlemsstaten inte utnyttja den europeiska utredningsordern.

90.      Mot bakgrund av samtliga överväganden anser jag dels att artikel 14 utgör hinder för den bulgariska lagstiftningen, dels att artikeln, mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna, utgör hinder för att en bulgarisk myndighet utfärdar en europeisk utredningsorder.

2.      Den andra tolkningsfrågan

91.      Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 14.2 i direktiv 2014/41 kan åberopas av en enskild vid en nationell domstol för att bestrida de sakliga skälen för utfärdandet av en europeisk utredningsorder, om det inte i nationell rätt föreskrivs något rättsmedel för detta.

92.      Om man utgår från att det i medlemsstaterna finns rättsmedel för att bestrida de sakliga skälen för utfärdandet av en europeisk utredningsorder, anser jag att unionslagstiftaren, genom artikel 14.2 i direktivet, avser att förhindra att skälen angrips i den verkställande staten och prövas av en domstol i den staten.(35)

93.      Mot denna bakgrund inför inte artikel 14.2 i direktivet i sig, varken i den utfärdande staten och än mindre i den verkställande staten, ett rättsmedel för att bestrida de sakliga skälen för utfärdandet av en europeisk utredningsorder.

94.      Det följer dock av artikel 14.1 och 14.2 i direktiv 2014/41 att i systemet för den europeiska utredningsordern åläggs medlemsstaterna att se till att det finns ett sådant rättsmedel.

95.      En sådan skyldighet kan emellertid bli verkningslös på grund av att direktivet inte har införlivats korrekt.

96.      Det framgår av domstolens fasta praxis att enskilda, i alla de fall då bestämmelser i ett direktiv med avseende på sitt innehåll framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa, har rätt att åberopa dem inför den nationella domstolen gentemot staten, dels då medlemsstaten har underlåtit att införliva direktivet med nationell rätt inom tidsfristen, dels då den inte har införlivat det på ett korrekt sätt.(36)

97.      För det fall den utfärdande staten inte har föreskrivit något rättsmedel för att bestrida de sakliga skälen för utfärdandet av den europeiska utredningsordern, men har föreskrivit rättsmedel för att bestrida de sakliga skälen i ett liknande inhemskt ärende, kan det således inte uteslutas att den person som berörs av utredningsåtgärderna kan åberopa motsvarigheten till artikel 14.1 i direktiv 2014/41.

98.      Om det i nationell rätt inte föreskrivs något rättsmedel inom ramen för liknande nationella utredningsförfaranden, kan dock inte bestämmelsens direkta effekt motivera att ett rättsmedel mot en europeisk utredningsåtgärd uppkommer från ingenstans.

99.      Även om en sådan omständighet i än högre grad motiverar att en bulgarisk myndighet inte får utfärda en europeisk utredningsorder, på grund av avsaknaden av rättsmedel, borde det leda till att kommissionen väcker talan om fördragsbrott för felaktigt införlivande av direktivet.

100. Jag anser därmed att artikel 14 i direktiv 2014/41 inte kan åberopas av en enskild vid en nationell domstol för att bestrida de sakliga skälen för utfärdandet av en europeisk utredningsorder, om det inte i nationell rätt har föreskrivits något rättsmedel för liknande inhemska ärenden.

3.      Den tredje och den fjärde tolkningsfrågan

101. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje och den fjärde frågan för att få klarhet i om den person som anklagas för ett brott är en berörd person i den mening som avses i direktiv 2014/41, trots att åtgärderna för att hämta in bevisning avser tredje man, och om denne tredje man, i förevarande fall den person som bor i eller använder en fastighet där husrannsakan och beslaget skedde eller den person som ska höras som vittne, även är en berörd person i den mening som avses i direktivet.

102. Den hänskjutande domstolen angav även att om den andra frågan besvarades jakande skulle artikel 14.2 i direktiv 2014/41 utgöra grunden för ett rättsmedel som är tillgängligt för de berörda personerna. Med hänsyn till mitt förslag till svar på den andra tolkningsfrågan, är det a priori inte nödvändigt att besvara dessa frågor.

103. Jag anser dock att tolkningen av begreppet den berörda personen, i den mening som avses i direktiv 2014/41, är användbart för att den hänskjutande domstolen ska kunna fastställa kraven i direktivet.

104. Såsom kommissionen har påpekat har direktivet varken till syfte eller verkan att harmonisera den rättsliga ramen för utredningsåtgärderna eller för de tillhörande rättsmedlen i medlemsstaterna. Följaktligen faller utformningen av sådana rättsmedel inom varje medlemsstaternas processuella autonomi.

105. Det framgår dock att direktivet föreskriver garantier för de personer som berörs av utredningsåtgärderna. Därför ska begreppet den berörda personen tolkas självständigt i enlighet med direktiv 2014/41.

106. När det gäller den person som omfattas av en utredningsåtgärd men har ställning som tredje man i det straffrättsliga förfarandet, är det tillräckligt att understryka att det framgår av punkterna 58–64 i detta förslag till avgörande att personen omfattas av begreppet den berörda personen i den mening som avses i artikel 14 i direktiv 2014/41.

107. När det gäller den person som anklagats för brott, men som inte omfattas av de åtgärder för att samla in bevisning som är angivna i den europeiska utredningsordern, utgör även denna person en berörd person i den mening som avses i direktivet, eftersom dessa åtgärder kan påverka personens intressen i det aktuella förfarandet, i och med att exempelvis inhämtade uppgifter kan användas som bevis mot honom eller henne.

V.      Förslag till avgörande

108. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien) på följande sätt:

1)      Artikel 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området ska tolkas så, att om det saknas möjligheter enligt en medlemsstats lagstiftning, såsom den bulgariska lagstiftningen, att bestrida de sakliga skälen för en utredningsåtgärd som omfattas av en europeisk utredningsorder, utgör denna artikel hinder för förevarande lagstiftning och för att en myndighet i medlemsstaten utfärdar en europeisk utredningsorder.

2)      Artikel 14 i direktiv 2014/41 kan inte åberopas av en enskild vid en nationell domstol för att bestrida de sakliga skälen för utfärdandet av en europeisk utredningsorder om det inte i nationell rätt föreskrivs rättsmedel för liknande inhemska ärenden.

3)      Begreppet berörd person i den mening som avses i direktiv 2014/41 omfattar ett vittne som är föremål för en utredningsåtgärd som har begärts i en europeisk utredningsorder och den person som anklagas för brott men som inte omfattas av de utredningsåtgärder som avses i en europeisk utredningsorder.


1      Originalspråk: franska.


2      Först genom rådets akt av den 29 maj 2000 om att i enlighet med artikel 34 i fördraget om Europeiska unionen upprätta konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (EGT C 197, 2000, s. 1) och protokollet upprättat av rådet i enlighet med artikel 34 i fördraget om Europeiska unionen, till konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (EGT C 326, 2001, s. 2), och därefter genom rådets rambeslut 2003/577/RIF av den 22 juli 2003 om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial (EUT L 196, 2003, s. 45) och rådets rambeslut 2008/978/RIF av den 18 december 2008 om en europeisk bevisinhämtningsorder för att inhämta föremål, handlingar eller uppgifter som ska användas i straffrättsliga förfaranden (EUT L 350, 2008, s. 72).


3      Se skäl 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 2014, s. 1).


4      I linje med slutsatserna från Europeiska rådets toppmöte i Tammerfors den 15 och den 16 oktober 1999 och i linje med Europeiska rådets antagande av ”Stockholmsprogrammet – Ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd” (EUT C 115, 2010, s. 1) och i enlighet med artikel 82.1 FEUF, vilar direktiv 2014/41 på principen om ömsesidigt erkännande. Enligt skäl 38 är målet med texten ett ömsesidigt erkännande av beslut som fattats för inhämtande av bevis, och enligt artikel 1.2 i direktivet ska medlemsstaterna verkställa en utredningsorder på grundval av principen om ömsesidigt erkännande.


5      Nedan kallad stadgan.


6      Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).


7      Konvention av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen (Luxemburg) den 19 juni 1990 (EGT L 239, 2000, s. 19).


8      Se fotnot 2 i detta förslag till avgörande.


9      DV nr 60 av den 5 augusti 1988.


10      DV nr 16 av den 20 februari 2018.


11      Nedan kallat avsnitt J.


12      Ytterligare information om dessa åtgärder finns på följande Internetadress: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/NIM/?uri=celex:32014L0041.


13      Det verkar som om denna synpunkt delas av den österrikiska regeringen och kommissionen.


14      Jag noterar ändå att enligt skäl 22 i direktivet har medlemsstaterna möjlighet att föreskriva ytterligare rättsmedel som är tillgängliga mot en utredningsorder.


15      Denna tolkning stöds av skäl 22 i direktiv 2014/41 som enligt domstolens praxis kan precisera rättsaktens innehåll (dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. (C-554/13, EU:C:2015:377, punkt 42). Härav följer enligt min mening att även om direktivet förpliktar medlemsstaterna att föreskriva rättsmedel som motsvarar dem som är tillgängliga mot åtgärder i ett inhemskt ärende, påverkar direktivet i princip dock inte – med förbehåll för iakttagandet av effektivitetsprincipen – medlemsstaternas behörighet att införa sådana rättsmedel för utredningsåtgärder som inskränker en grundläggande rättighet.


16      Hagueneau-Moizard, C., Gazin F. och Leblois-Happe J., Les fondements du droit pénal européen, Larcier, Bryssel, 2015, s. 55.


17      Enligt domstolen ankommer det på de nationella domstolarna att säkerställa att unionsrätten tillämpas fullt ut i samtliga medlemsstater och att säkerställa domstolsskyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten (se dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C-216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 50 och där angiven rättspraxis).


18      I detta avseende vill jag hänvisa till skäl 12 och artikel 1.4 i direktiv 2014/41. Detta krav ska särskiljas från unionens skyldighet att respektera de grundläggande rättigheterna vid genomförandet av den straffrättsliga behörigheten enligt fördraget.


19      I beslutet om hänskjutande preciserades det, efter redogörelsen av nationell rätt, att till följd av Europadomstolen domar, 26 juli 2007, Peev mot Bulgarien (CE:ECHR:2007:0726JUD006420901), och, 22 maj 2008, Iliya Stefanov mot Bulgarien (CE:ECHR:2008:0522JUD006575501), åtog sig Republiken Bulgarien att ändra den nationella lagstiftningen för att möjliggöra en efterföljande överprövning av en domstols beslut om husrannsakan och beslag på begäran av de personer som beslutet rör. Det framgår även av beslutet om hänskjutande att dessa ändringar ännu inte har antagits i bulgarisk rätt.


20      Det är riktigt att möjligheten att bestrida de sakliga skälen för en utredningsåtgärd inom straffrätten skiljer sig från möjligheten att begära ersättning för en skada som orsakats av sådana åtgärder. Det framgår dock av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att möjligheten att få ersättning för det fall en husrannsakan eller ett beslag har beslutats eller verkställts rättsstridigt utgör en väsentlig del av rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen. Vad gäller analysen av bulgarisk rätt, ska inte skadeståndstalans roll och betydelse underskattas, eftersom – såsom Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna framhöll – om det inte finns rättsmedel för att bestrida att en husrannsakan eller ett beslag är rättsstridigt, är möjligheten att väcka skadeståndstalan väsentlig (Europadomstolen, 22 maj 2008, Iliya Stefanov mot Bulgarien, (CE:ECHR:2008:0522JUD006575501, § 59), och, den 19 januari 2017, Posevini mot Bulgarien (CE:ECHR:2017:0119JUD006363814, § 84)).


21      Den hänskjutande domstolen har genom skrivelse informerat domstolen om införlivandet av direktivet och angav uttryckligen att artikel 18 i lagen om en europeisk utredningsorder visserligen föreskriver rättsmedel när det gäller de bulgariska myndigheternas verkställande av en europeisk utredningsorder som antagits av de rättsliga myndigheterna i en annan medlemsstat, men den föreskriver inte något rättsmedel i samband med att ett sådant beslut utfärdas.


22      Möjligheten att bestrida de sakliga skälen för utfärdandet av en utredningsorder enligt artikel 14 i direktiv 2014/41 och mer allmänt de garantier som föreskrivs i bestämmelsen är inte de enda garantier som unionslagstiftaren har infört. Således föreskrivs det i artikel 1.3 i direktivet att en misstänkt eller tilltalad person kan ge upphov till utfärdande av en utredningsorder inom ramen för rätten till försvar. Även om det i artikel 1.4 i direktivet erinras om att direktivet inte påverkar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna, har dessutom olika skyldigheter, som åligger såväl den utfärdande staten som den verkställande staten, till syfte att säkerställa att de grundläggande rättigheterna respekteras. I artikel 6.1 a i direktiv 2014/41 föreskrivs särskilt att en utredningsorder endast får utfärdas om det är nödvändigt och proportionerligt med avseende på de förfaranden där ett sådant beslut kan fattas och med beaktande av den misstänkta eller tilltalade personens rättigheter. I artikel 6.3 i direktivet föreskrivs att om en verkställande myndighet har skäl att tro att förevarande villkor inte har uppfyllts, får den samråda med den utfärdande myndigheten om vikten av att verkställa utredningsordern. Efter samrådet får den utfärdande myndigheten besluta om att återkalla utredningsordern. Slutligen får den verkställande staten, enligt artikel 11 i direktivet, vägra att erkänna eller verkställa en order av olika skäl, bland annat på grund av att den strider mot principen ne bis in idem eller på grund av att den verkställande staten fullgör sina skyldigheter i fråga om de grundläggande rättigheterna.


23      I den franska språkversionen av avsnitt J preciseras följande: ”Veuillez indiquer si un recours a déjà été formé contre l’émission d’une décision d’enquête européenne ....” På ett liknande sätt anges följande i den engelska språkversionen: ”Please indicate if a legal remedy has already been sought against the issuing of an EIO ….” Det framgår däremot av den spanska språkversionen av avsnitt J att ”Sírvase indicar si ya se ha interpuesto algún recurso contra la emisión de la OEI ...”. Mina kursiveringar.


24      Se dom av den 29 april 2015, Léger (C-528/13, EU:C:2015:288, punkt 35).


25      Till skillnad från exempelvis åtgärder som beslag och husrannsakan vilka kräver en överraskningseffekt för att vara effektiva och ska vara sekretessbelagda innan de genomförs.


26      Denna informationsskyldighet som åligger medlemsstaterna kommer även till uttryck i skäl 22 i direktiv 2014/41.


27      Jag vill här framhålla att enligt artikel 5.1 i direktiv 2014/41 ska utredningsordern, som återges i formuläret i bilaga A, fyllas i och undertecknas av den utfärdande myndigheten, som också ska intyga att innehållet är riktigt och korrekt. Vidare föreskrivs i artikel 16.2 a i direktivet att den verkställande myndigheten omedelbart och på valfritt sätt ska informera den utfärdande myndigheten om det är omöjligt att fatta ett beslut om erkännande eller verkställighet på grund av att det formulär som tillhandahålls enligt bilaga A är ofullständigt eller uppenbart felaktigt. Härav följer att formuläret i bilaga A i direktivet formaliserar utredningsordern och att de uppgifter som krävs däri syftar till att upplysa den verkställande staten om de begärda utredningsåtgärderna, om den utredning som de ingår i och om deras rättsliga grund.


28      Se Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen (EUT C 53, 2005, s. 1) (del III, punkt 3.2). Se, även, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 35 och där angiven rättspraxis).


29      Se dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 36 och där angiven rättspraxis).


30      Dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 37 och där angiven rättspraxis).


31      I andra texter som nyligen antagits på området med frihet, säkerhet och rättvisa hänvisas det till en presumtion om att medlemsstaterna respekterar de grundläggande rättigheterna, som bland annat i skäl 34 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (EUT L 303, 2018, s. 1).


32      Se Europadomstolen, 15 oktober 2013, Gutsanovi mot Bulgarien (CE:ECHR:2013:1015JUD003452910, § 67 och § 208–212), 16 februari 2016, Govedarski mot Bulgarien (CE:ECHR:2016:0216JUD003495712, § 38–40 och § 72–75), 31 mars 2016, Stoyanov m.fl. mot Bulgarien (CE:ECHR:2016:0331JUD005538810, § 114–116), och, 9 juni 2016, Popovi mot Bulgarien (CE:ECHR:2016:0609JUD003965111, § 49, 89 och 93). För fullständighetens skull vill jag påpeka att såsom framgår av förklaringarna avseende stadgan (EUT C 303, 2007, s. 17) bygger rätten till ett effektivt rättsmedel som garanteras i artikel 47 första stycket i stadgan på artikel 13 i Europakonventionen. Enligt artikel 52.3 i stadgan ska de rättigheter som erkänns i stadgan ha samma innebörd och räckvidd som i Europakonventionen och den omständigheten, som anges i förklaringarna avseende stadgan, att det unionsrättsliga skyddet är ännu mer omfattande, eftersom var och en har rätt att inför en behörig domstol använda sig av ett effektivt rättsmedel, saknar relevans i förevarande mål.


33      Se, analogt, rättspraxis om den europeiska arresteringsordern och, särskilt, dom av den 25 juli 2018, AJ (Arresteringsorder – Vittne) (C-268/17, EU:C:2018:602, punkt 52), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 41).


34      Jag vill erinra om att med beaktande av Europadomstolens dom, 21 januari 2011, M. S. S. mot Belgien och Grekland (CE:ECHR:2011:0121JUD003069609, § 358, 360 och 367), är en sådan risk att fällas av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna långt ifrån att vara osäker, och risken togs i beaktande och på allvar av unionslagstiftaren genom artikel 11.1 f i direktiv 2014/41.


35      Se motivering till initiativet från Konungariket Belgien, Republiken Bulgarien, Republiken Estland, Konungariket Spanien, Republiken Österrike, Republiken Slovenien och Konungariket Sverige till Europaparlamentets och rådets direktiv om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (dokument 9288/10 ADD 1, av den 3 juni 2010, som finns på följande Internetadress: https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-9288–2010-ADD-1/fr/pdf) (s. 14).


36      Se, bland annat, dom av den 21 november 2018, Ayubi (C‑713/17, EU:C:2018:929, punkt 37 och där angiven rättspraxis).