Begäran om förhandsavgörande framställd av Juzgado de Primera Instancia nº 17 de Palma de Mallorca (Spanien) den 14 mars 2019 – CY mot Caixabank S.A.

(Mål C-224/19)

Rättegångsspråk: spanska

Hänskjutande domstol

Juzgado de Primera Instancia nº 17 de Palma de Mallorca

Parter i det nationella målet

Kärande: CY

Svarande: Caixabank S.A.

Tolkningsfrågor

1)     Kan, mot bakgrund av artikel 6.1 i direktiv 93/13(1 ), ogiltigförklaringen på grund av oskälighet av ett avtalsvillkor enligt vilket låntagaren ska stå för samtliga kostnader för upptagande, novation eller uppsägning av ett hypotekslån jämkas vad avser dess retroaktiva verkan efter det att villkoret ogiltigförklarats på grund av att det var oskäligt?

2)    Kan mot bakgrund av artikel 6.1 i direktiv 93/13, en nationell rättspraxis som innebär att, efter att villkoret enligt vilket låntagaren ska stå för samtliga kostnader för upptagande, novation eller uppsägning av ett hypotekslån har ogiltigförklarats, kostnaderna för notarius publicus och förvaltare ska fördelas lika mellan långivaren och låntagaren, betraktas som en jämkning från den nationella domstolens sida av ogiltigförklaringen av ett oskäligt villkor, och därför strida mot principen i artikel 6.1 i direktiv 93/13 att oskäliga avtalsvillkor inte är bindande?

3)    Kan mot bakgrund av artikel 6.1 i direktiv 93/13, en nationell rättspraxis som innebär att, efter att villkoret enligt vilket låntagaren ska stå för samtliga kostnader för upptagande, novation eller uppsägning av ett hypotekslån har ogiltigförklarats, låntagaren även ska betala kostnaden för värdering av fastigheten och skatten på inteckningen, vilka båda följer av upptagandet av lånet, anses strida mot principen att konsumenten inte binds av ett villkor som förklarats vara oskäligt? Strider det mot artikel 3.2 i direktiv 93/13 att låntagaren har bevisbördan för att visa att vederbörande inte gavs möjlighet att tillhandahålla en egen värdering av fastigheten?

4.     Strider, mot bakgrund av artikel 6.1 i direktiv 93/13, en nationell rättspraxis mot nämnda direktiv, om denna rättspraxis innebär att, efter att avtalsvillkoret enligt vilket låntagaren ska stå för samtliga kostnader för upptagande, novation eller uppsägning av ett hypotekslån har ogiltigförklarats, detta villkor fortfarande kan ha verkningar för låntagaren vid modifierande novationer eller dödning av inteckningen, i den bemärkelsen att låntagaren fortfarande måste betala de kostnader som uppstår till följd av en sådan ändring eller dödning av inteckningen? Innebär fördelningen av dessa kostnader på låntagaren ett åsidosättande av principen att konsumenten inte binds av ett villkor som förklarats vara oskäligt?

5.    Strider, mot bakgrund av artikel 6.1 jämförd med artikel 7.1 i direktiv 93/13, en nationell rättspraxis mot den avskräckande verkan gentemot näringsidkaren som föreskrivs i artikel 7.1 i direktiv 93/13, när denna rättpraxis delvis utesluter en retroaktiv verkan av ogiltigförklaringen på grund av oskälighet av ett avtalsvillkor enligt vilket låntagaren ska stå för samtliga kostnader för upptagande, novation eller uppsägning av ett hypotekslån?

6)     Strider, mot bakgrund av det förbud mot jämkning av ogiltigförklarade villkor som följer av EU-domstolens praxis, och med hänsyn till principen i artikel 6.1 i direktivet att oskäliga avtalsvillkor inte är bindande, en nationell rättspraxis mot unionsrätten om denna rättspraxis, med hänvisning till låntagarens intresse, innebär en jämkning av den retroaktiva verkan efter en ogiltigförklaring av ett avtalsvillkor enligt vilket låntagaren ska stå för samtliga kostnader för upptagande, novation eller uppsägning av ett hypotekslån?

7)    Strider, mot bakgrund av artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 93/13, en nationell rättspraxis som innebär att villkoret om den så kallade uppläggningsavgiften per automatik inte omfattas av prövningen av öppenhet, mot principen om omvänd bevisbörda som fastställs i artikel 3.2 i direktivet, med hänsyn till att näringsidkaren inte behöver visa att vederbörande har lämnat förhandsinformation och att villkoret har varit föremål för individuell förhandling.

8)    Strider en nationell rättspraxis mot artikel 3 i direktiv 93/13 och EU-domstolens praxis, om denna nationella rättspraxis innebär att en konsument automatiskt ska anses känna till att finansinstitut vanligen tar ut en uppläggningsavgift, och att långivaren därmed inte behöver inkomma med någon som helst bevisning för att villkoret har varit föremål för individuell förhandling, eller ska tvärtom långivaren i vilket fall som helst kunna bevisa att villkoret har varit föremål för individuell förhandling?

9)     Strider en nationell rättspraxis mot artiklarna 3 och 4 i direktiv 93/13 och EU-domstolens praxis, om denna nationella rättspraxis innebär att det inte kan prövas huruvida villkoret om den så kallade uppläggningsavgiften är oskäligt enligt artikel 4.2 på grund av att detta villkor rör avtalets huvudföremål, eller ska tvärtom en sådan uppläggningsavgift inte anses utgöra en del av priset för avtalet utan snarare betraktas som en tilläggsavgift, varför den nationella domstolen bör ha möjlighet att pröva öppenhet och/eller innehåll för att avgöra om villkoret är oskäligt enligt nationell lagstiftning?

10)     Strider det mot bakgrund av att artikel 4.2 i direktiv 93/13 inte har införlivats med den spanska rättsordningen genom [Ley 7/1998, de 13 de abril, sobre condiciones generales de la contratación (lag nr 7/1998 av den 13 april 1998 om allmänna avtalsvillkor)](2 ) mot artikel 8 i direktiv 93/13 att en spansk domstol åberopar och tillämpar artikel 4.2 i nämnda direktiv när denna bestämmelse inte har införlivats med den spanska rättsordningen på grund av ett val från lagstiftarens sida – som eftersträvade ett komplett skydd avseende alla villkor som näringsidkaren kan ta med i ett konsumentavtal, inbegripet de som avser avtalets huvudföremål, och även om de har formulerats på ett tydligt och begripligt sätt – om det anses att ett villkor om en så kallad uppläggningsavgift utgör låneavtalets huvudföremål?

11)     Ska, mot bakgrund av artikel 3.1 i direktiv 93/13, villkoret om den så kallade uppläggningsavgiften ogiltigförklaras av den nationella domstolen, när detta villkor inte har varit föremål för individuell förhandling och finansinstitutet inte har visat att denna avgift motsvarar tjänster som faktiskt har tillhandahållits och kostnader som uppstått, och villkoret skapar en betydande obalans mellan rättigheterna och skyldigheterna för avtalsparterna?

12)    Ska, mot bakgrund av artikel 6.1, jämförd med artikel 7.1 i direktiv 93/13, förpliktandet av näringsidkaren att ersätta rättegångskostnaderna när en konsument har väckt talan om ogiltigförklaring av oskäliga villkor i ett avtal som ingåtts med denna näringsidkare, och domstolarna bifaller detta yrkande om ogiltigförklaring på grund av oskälighet, anses utgöra en konsekvens av principen att oskäliga avtalsvillkor inte är bindande och principen om avskräckande verkan gentemot näringsidkaren, om en sådan talan om ogiltigförklaring prövas av den nationella domstolen, oavsett storleken på de belopp som ska återbetalas enligt domen, under förutsättning att huvudyrkandet är ogiltigförklaring av villkoret och att återbetalningen av beloppen endast är ett accessoriskt yrkande som är en del av det föregående yrkandet?

13)     Kan mot bakgrund av principen att oskäliga avtalsvillkor inte är bindande och principen om avskräckande verkan i direktiv 93/13 (artiklarna 6.1 och 7.1) de retroaktiva verkningarna av en ogiltigförklaring av ett oskäligt villkor i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare begränsas i tiden genom bifall till en invändning om preskription av talan om återbetalning av beloppet, trots att den grundläggande talan om ogiltigförklaring av en oskälig klausul inte kan preskriberas enligt nationell lagstiftning?

____________

(1 ) Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169)

(2 ) Ley 7/1998, de 13 de abril, sobre condiciones generales de la contratación (lag nr 7/1998 av den 13 april 1998 om allmänna avtalsvillkor)