Överklagande ingett den 2 juli 2019 av Europeiska kommissionen av den dom som tribunalen (nionde avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 16 maj 2019 i de förenade målen T-836/16 och T-627/17, Republiken Polen mot Europeiska kommissionen

(Mål C-562/19 P)

Rättegångsspråk: polska

Parter

Klagande: Europeiska kommissionen (ombud: K. Herrmann och P.J. Loewenthal)

Övriga parter i målet: Republiken Polen, Ungern

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

upphäva den dom som tribunalen (nionde avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 16 maj 2019 i de förenade målen T-836/16 och T-627/17, Republiken Polen/kommissionen (EU:T:2019:338),

ogilla den talan som Republiken Polen väckt mot kommissionen i mål T-836/16 om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2016) 5596 final av den 19 september 2016 angående statligt stöd SA. 44351 (2016/C) (ex 2016/NN), genom vilket kommissionen inledde det formella granskningsförfarandet och förordnade att den polska detaljhandelsskatten inte kunde tillämpas, ogilla den talan som Republiken Polen väckt i mål T-624/17 om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2018/160 av den 30 juni 2017 angående det statliga stöd SA. 44351 (2016/C) (ex 2016/NN) som Polen beviljat inom ramen för detaljhandelsskatten, och förplikta Republiken Polen att ersätta rättegångskostnaderna i första och andra instans,

alternativt, om talan i dessa båda fall inte helt ogillas, återförvisa målen till Europeiska unionens tribunal för förnyad prövning av de grunder som inte prövats i första instans och låta beslutet om rättegångskostnaderna i första och andra instans anstå till dess att målet slutligt avgjorts.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sitt överklagande åberopar kommissionen två grunder.

Inom ramen för den första grunden gör kommissionen gällande att tribunalen åsidosatte artikel 107.1 FEUF när den slog fast att den polska detaljhandelsskatten inte är selektiv. Tribunalens felaktiga rättstillämpning bygger på följande resonemang:

För det första slog tribunalen, i punkterna 63–68 i den överklagade domen, felaktigt fast att kommissionen gjorde fel när den vid definitionen av referensramen inte tog hänsyn till de progressiva skattesatserna i den polska detaljhandelsskatten. I motsats till vad tribunalen hävdade är kommissionens tillvägagångssätt förenligt med domstolens praxis. Tribunalen gjorde således en felaktig rättstillämpning när den slog fast referensramen.

För det andra slog tribunalen, i punkterna 69–78 i den överklagade domen, felaktigt fast att kommissionen inte på ett riktigt sätt hade definierat syftet med detaljhandelsskatten, mot bakgrund av vilket frågan huruvida företagen var jämförbara skulle prövas. Domstolen har slagit fast att endast åtgärdens skattemässiga syfte, definierat som föremålet för skatten eller den händelse som utlöser skattskyldighet, är relevant vid bedömningen av huruvida företagen är jämförbara. Andra hänsyn, såsom betalningsförmågan, är endast relevanta vid bedömningen av huruvida det föreligger objektiva skäl till en skillnad i behandling av jämförbara företag. Den omständigheten att tribunalen slog fast det påstådda omfördelningssyftet med den polska detaljhandelsskatten vid bedömningen av huruvida företagen var jämförbara utgjorde således felaktig rättstillämpning.

För det tredje slog tribunalen, i punkterna 79–93 i den överklagade domen, felaktigt fast att kommissionen gjorde fel när den fastställde att de progressiva skattesatserna avseende detaljhandelsskatten inte var motiverade av ett omfördelningssyfte. Tribunalens slutsats att den polska detaljhandelsskatten inte är diskriminerande och tjänar omfördelningssyften bygger på det felaktiga antagandet att företag med höga intäkter (hög omsättning) är mer lönsamma än företag med lägre intäkter (lägre omsättning). Tribunalen gjorde således en felaktig rättstillämpning när den slog fast att omfördelningssyftet, som inte är direkt kopplat till detaljhandelsskatten, kan motivera en skillnad i behandling av företagen. När tribunalen grundade sin bedömning på detta felaktiga antagande överförde den dessutom bevisbördan från medlemsstaten till kommissionen vad avser rättfärdiganden av progressiva skattesatser med omfördelningssyften. Kommissionen ålades således att visa att det inte förelåg något sådant rättfärdigande.

Inom ramen för den andra grunden gör kommissionen gällande att tribunalen, i punkterna 104–109 i den överklagade domen, åsidosatte artikel 108.2 FEUF och artikel 13.1 i rådets förordning nr 2015/1589. Tribunalen slog i dessa punkter nämligen fast att kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning när den beslutade att inleda det formella granskningsförfarandet och förordnade att den polska detaljhandelsskatten inte kunde tillämpas. Tribunalen grundade denna slutsats på en analys av beslutet att avsluta det formella granskningsförfarandet. Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den tillämpade samma kriterium för domstolskontroll på beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet som på bedömningen av det slutliga beslutets giltighet. Vad gäller det förstnämnda beslutet tillämpade tribunalen nämligen ett striktare kriterium istället för att pröva huruvida kommissionen uppenbart inte kunde hysa tvivel angående skattens avsaknad av selektiv karaktär.

____________