Överklagande ingett den 12 juni 2019 av den dom som tribunalen (första avdelningen) meddelade den 2 april 2019 i mål T-492/17, Stephan Fleig mot Europeiska utrikestjänsten

(Mål C-446/19 P)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Stephan Fleig (ombud: H. Tettenborn, Rechtsanwalt)

Övrig part i målet: Europeiska utrikestjänsten

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

i sin helhet upphäva den dom som tribunalen meddelade den 2 april 2019 i mål T-492/17,

ogiltigförklara beslutet av den 19 september 2016, genom vilket direktören för personalavdelningen vid Europeiska utrikestjänsten, vilken agerade i egenskap av myndighet med behörighet att sluta anställningsavtal, sade upp sökandens anställningsavtal med verkan från den 19 juni 2017, förplikta Europeiska utrikestjänsten att betala ersättning för den ideella skada som klaganden har lidit till följd av denna rättsstridiga uppsägning, eller

i andra hand, upphäva den överklagade domen och återförvisa målet till tribunalen, och

förplikta Europeiska utrikestjänsten att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

Grunder och huvudargument

Klaganden har anfört sex grunder till stöd för sitt överklagande.

För det första gör klaganden gällande ett åsidosättande av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 andra stycket i stadgan om de grundläggande rättigheterna och av principen om parternas likställdhet i processen. Trots klagandens yrkande härom hade tribunalen inte ålagt Europeiska utrikestjänsten att lägga fram relevanta e-postmeddelanden, vilket hade begränsat hans möjligheter att försvara sig.

Som andra grund gör klaganden gällande att tribunalen har gjort sig skyldig till ett rättsligt fel vid tillämpningen av principen om administrationens omsorgsplikt. Tribunalen underlät att beakta att Europeiska utrikestjänsten redan innan den sa upp klagandens anställningsavtal genom sitt uppträdande hade medverkat till att hans psykiska hälsa försämrades, och därmed till att hans möjlighet att försvara sig försämrades.

För det tredje anför klaganden att tribunalen begick ett rättsligt fel när den ansåg att den inte behövde undersöka huruvida och i vilken utsträckning klaganden, på grund av hans hälsotillstånd, var förhindrad att uppfylla skyldigheten enligt tjänsteföreskrifterna att meddela sin vistelseort. Enligt klaganden var det även fel av tribunalen att inte beakta de läkarutlåtanden som han åberopat trots att den själv inte besatt nödvändig sakkunskap och inte begärde in några medicinska utlåtanden.

Som fjärde grund gör klaganden gällande att tribunalen felaktigt konstaterade att klaganden åsidosatt skyldigheten enligt artikel 7 i bilaga II till tjänsteföreskrifterna liksom den grundläggande lojalitets- och samarbetsskyldigheten genom att ”vägra utse en läkare till invaliditetskommittén”. Därmed hade tribunalen felaktigt grundat sitt avgörande på en omständighet som inte ens Europeiska utrikestjänsten hade hänvisat till i sitt beslut.

Som femte grund gör klaganden gällande att tribunalen på grundval av flera framställningar och klagomål utanför domstol från klagandens sida – vilka administrationen avslagit – att Europeiska utrikestjänstens anställningsmyndighet på goda grunder kunde finna att klaganden åsidosatt lojalitets- och samarbetsskyldigheten. Enligt klaganden innebär tribunalens synsätt att varje begäran från en anställd som avslås ska anses utgöra rättsmissbruk.

För det sjätte åberopar klaganden att tribunalen har missuppfattat flera faktiska omständigheter som ligger till grund för den överklagade domen, särskilt sådana omständigheter som har samband med klagandens skyldighet att meddela administrationen sin vistelseort.

____________