Förenade målen C924/19 PPU och C925/19 PPU

FMS m.fl.

mot

Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság
och
Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság

(begäran om förhandsavgörande från Szegedi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság)

 Domstolens dom (stora avdelningen) av den 14 maj 2020

”Begäran om förhandsavgörande – Asyl- och immigrationspolitik – Direktiv 2013/32/EU – Ansökan om internationellt skydd – Artikel 33.2 – Avvisningsgrunder – Artikel 40 – Efterföljande ansökningar – Artikel 43 – Gränsförfaranden – Direktiv 2013/33/EU – Artiklarna 2 h, 8 och 9 – Förvar – Laglighet – Direktiv 2008/115/EU – Artikel 13 – Effektiva rättsmedel – Artikel 15 – Förvar– Laglighet – Rätt till ett effektivt rättsmedel – Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Principen om unionsrättens företräde”

1.        Begäran om förhandsavgörande – Brådskande mål om förhandsavgörande – Villkor – Frihetsberövad person – Begrepp – Tredjelandsmedborgare som hålls i ett transitområde – Bedömningen av hållandet av tredjelandsmedborgaren i detta område är oupplösligt kopplad till svaren på tolkningsfrågorna – Utgången i målet kan ha betydelse för hållandet av tredjelandsmedborgaren i transitområdet – Tillämpning av förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande

(Domstolens stadga, artikel 23a; domstolens rättegångsregler, artikel 107; Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, 2013/32 och 2013/33)

(se punkterna 99–103 och 107)

2.        Begäran om förhandsavgörande – Brådskande mål om förhandsavgörande – Villkor –Tredjelandsmedborgare som är föremål för verkställbara beslut om återvändande – Risk för åsidosättande av rätten till asyl och risk för att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling – Utgången i målet kan ha betydelse för domstolsprövningen av besluten om återvändande – Tillämpning av förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 18 och 19.2; domstolens stadga, artikel 23a; domstolens rättegångsregler, artikel 107; Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115)

(se punkterna 104, 105 och 107)

3.        Begäran om förhandsavgörande – Brådskande mål om förhandsavgörande – Villkor – Underårigt barn – Barnets utveckling riskerar att skadas på ett oåterkalleligt sätt – Utgången i målet kan ha betydelse för den situation som föranlett denna risk – Tillämpning av förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande

(Domstolens stadga, artikel 23a; domstolens rättegångsregler, artikel 107)

(se punkterna 106 och 107)

4.        Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Beslut om återvändande – Begrepp – Beslut som ändrar det återvändandeland som angetts i ett tidigare beslut om återvändande – Omfattas

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 3 led 4)

(se punkterna 116–119)

5.        Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Överklagande av ett beslut om återvändande eller ett beslut om avlägsnande – Begrepp – Möjlighet för åklagarmyndigheten att överklaga ett sådant beslut till domstol inom ramen för sin allmänna befogenhet att kontrollera att beslut om återvändande är lagenliga – Omfattas inte – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Innebörd – Adressaten för beslutet om återvändande ska kunna överklaga detta beslut

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 13.1)

(se punkt 125)

6.        Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Överklagande av ett beslut om återvändande eller ett beslut om avlägsnande – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Innebörd – Överklagande av ett administrativt beslut om återvändande som ändrar det ursprungliga återvändandelandet – Nationella bestämmelser som ger en förvaltningsmyndighet, som inte uppfyller det krav på oavhängighet som kännetecknar en domstol, exklusiv behörighet att avgöra sådana överklaganden – Myndighetens beslut kan inte överklagas till domstol – Otillåtet – Den nationella domstolens skyldigheter och befogenheter – Skyldighet att förklara sig vara behörig att pröva nämnda överklagande – Skyldighet att inte tillämpa nationella bestämmelser som strider mot unionsrätten

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 13.1)

(se punkterna 126–134, 137, 144 och 147 samt punkt 1 i domslutet)

7.        Unionsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Principen om domares oavhängighet – Innebörd

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

(se punkterna 135 och 136)

8.        Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Direktiv 2013/32 – Förfarande för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Ansökan som medlemsstaterna får anse inte kan tas upp till prövning – Grunder – Det finns ett säkert tredjeland – Det finns ett första asylland – Ansökan som lämnas in av en person som har rest igenom ett tredjeland i vilket vederbörande kan garanteras en adekvat skyddsnivå eller inte utsätts för förföljelse eller löper någon risk att lida allvarlig skada – Omfattas inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32, artikel 33)

(se punkterna 149, 151, 160, 161, 164 och 165 samt punkt 2 i domslutet)

9.        Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Direktiv 2013/32 – Förfarande för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Ansökan som medlemsstaterna får anse inte kan tas upp till prövning – Grunder – Det finns ett säkert tredjeland – Begreppet säkert tredjeland – Krav på att det finns ett tillräckligt samband mellan sökanden och det berörda tredjelandet – Sökanden har rest igenom nämnda land – Tillräckligt samband saknas

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32, artiklarna 33.2 c och 38.2 a)

(se punkterna 152, 153 och 156–159)

10.      Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Direktiv 2013/32 – En ansökan om internationellt skydd avvisas på grund av att det är uppenbart att den inte kan tas upp till prövning – Beslut om avvisning, som fastställs genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, som grundas på en avvisningsgrund som strider mot unionsrätten – Skyldighet för den myndighet som ansvarar för prövningen av ansökan att ex officio ompröva avvisningsbeslutet för att ta hänsyn till en dom från EU-domstolen i vilken denna slagit fast att beslutet strider mot unionsrätten – Föreligger inte

(Artikel 4.3 FEU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 18; Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32, artikel 33)

(se punkterna 189 och 190 samt punkt 3 i domslutet)

11.      Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Direktiv 2013/32 – Förfarande för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Ansökan som medlemsstaterna får anse inte kan tas upp till prövning – Grund – Efterföljande ansökan som inte innehåller några nya fakta eller uppgifter – Begreppet ny uppgift – Dom från domstolen i vilken denna slår fast att en avvisningsgrund, som motiverat ett lagakraftvunnet beslut att avvisa den ursprungliga ansökan om internationellt skydd, strider mot unionsrätten – Omfattas – Innebörd

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32, artiklarna 2 q och 33.2 d)

(se punkterna 191–203 samt punkt 3 i domslutet)

12.      Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd – Direktiv 2013/33 – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Begreppet förvar i dessa två direktiv – Liknande innebörd – Tvångsåtgärd varigenom sökanden fråntas sin rörelsefrihet och isoleras från resten av befolkningen genom att vederbörande åläggs att stanna inom ett begränsat och slutet område

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artiklarna 15 och 16, och 2013/33, artikel 2 h)

(se punkterna 216–225)

13.      Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd – Direktiv 2013/33 – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Begreppet förvar i dessa två direktiv – En tredjelandsmedborgare åläggs en skyldighet att stanna kvar i ett transitområde – Omfattas – Villkor

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115 och 2013/33)

(se punkterna 226–231 samt punkt 4 i domslutet)

14.      Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Direktiv 2013/32 – Artikel 43 – Medlemsstaterna får föreskriva att särskilda förfaranden ska iakttas vid deras gränser eller inom deras transitområden – En person som ansöker om internationellt skydd hålls i förvar i ett transitområde i samband med ett sådant förfarande – Tillåtet – Begränsning – Längsta tillåtna tid som en person får hållas i förvar – Fyra veckor från den dag då ansökan om internationellt skydd lämnades in – Omständigheter som har samband med en massiv tillströmning av sökande – Saknar betydelse

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32, artiklarna 31.8, 33 och 43)

(se punkterna 235–248 samt punkt 5 i domslutet)

15.      Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd – Direktiv 2013/33 – Förvar – Skäl – Person som ansöker om internationellt skydd och som inte kan försörja sig – Omfattas inte – Skäl som är oförenligt med iakttagandet av de materiella mottagningsvillkor som en sådan sökande ska beviljas

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33, artiklarna 8.3 första stycket och 17.3)

(se punkterna 250, 251, 253–256 och 266 samt punkt 6 i domslutet)

16.      Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd – Direktiv 2013/33 – Garantier för sökande som tas i förvar – Innebörd – Skyldighet att undersöka huruvida det är nödvändigt och proportionerligt att hålla en person i förvar och skyldighet att fatta ett motiverat beslut om detta förvar – Skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva att lagenligheten av ett beslut om förvar ska kunna prövas av domstol

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33, artiklarna 8.2, 8.3, 9.2, 9.3 och 9.5)

(se punkterna 257–261 och 266 samt punkt 6 i domslutet)

17.      Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd – Direktiv 2013/33 – Garantier för sökande som tas i förvar – Omfattning – Längsta tillåtna tid som en person får hållas i förvar – Skyldighet att fastställa en längsta förvarstid – Föreligger inte – Villkor

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33, artikel 9.1)

(se punkterna 262–266 samt punkt 6 i domslutet)

18.      Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Förvar inför avlägsnande – Skäl – Tredjelandsmedborgare som genom sitt uppträdande riskerar att äventyra verkställigheten av ett beslut om återvändande enligt vilket vederbörande ska avlägsnas – Begrepp – Tredjelandsmedborgare som är föremål för ett beslut om återvändande och som inte kan försörja sig – Omfattas inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 15.1)

(se punkterna 268–272 och 281 samt punkt 7 i domslutet)

19.      Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Förvar inför avlägsnande – Skyldighet att undersöka huruvida det är nödvändigt och proportionerligt att hålla en person i förvar och skyldighet att fatta ett motiverat beslut om detta förvar – Skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva att lagenligheten av ett beslut om förvar ska kunna prövas av domstol

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 15.1–15.3)

(se punkterna 273–277 och 281 samt punkt 7 i domslutet)

20.      Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Förvar inför avlägsnande – Längsta tillåtna tid som en person får hållas i förvar – 18 månader – Följderna av att denna tidsfrist har löpt ut – Skyldighet att omedelbart frige den person som hålls i förvar

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 15.1 och 15.4–15.6)

(se punkterna 278–281 samt punkt 7 i domslutet)

21.      Medlemsstater – Skyldigheter – Införande av de rättsmedel som krävs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd – Nationell lagstiftning i vilken det inte föreskrivs någon domstolsprövning av ett beslut om förvar av en person som ansöker om internationellt skydd eller av en tredjelandsmedborgare som är föremål för ett beslut om återvändande – Otillåtet – Den nationella domstolens skyldigheter och behörighet – Skyldighet att förklara sig behörig att pröva huruvida ett sådant beslut är lagenligt – Skyldighet att inte tillämpa nationella bestämmelser som strider mot unionsrätten – Befogenhet att fatta ett eget beslut som ersätter det beslut som fattats av den förvaltningsmyndighet som beslutat om det nämnda förvaret – Befogenhet att besluta om att personer som hålls i förvar ska friges i fall där när förvarsbeslutet är olagligt

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 15.2, och 2013/33, artikel 9.3)

(se punkterna 290–294 och 301 samt punkt 8 i domslutet)

22.      Medlemsstater – Skyldigheter – Införande av de rättsmedel som krävs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd – Överklagande av beslut avseende beviljande av materiella mottagningsvillkor för personer som ansöker om internationellt skydd – Skyldighet att föreskriva en överklagandemöjlighet som gör det möjligt för en sökande som inte längre hålls i förvar att göra gällande sin rätt till inkvartering – Nationell lagstiftning i vilken det inte föreskrivs någon domstolsprövning av en sådan rättighet – Otillåtet – Den nationella domstolens skyldigheter och behörighet – Skyldighet att förklara sig behörig att pröva en talan som syftar till att säkerställa iakttagandet av en sådan rättighet – Befogenhet att besluta om interimistiska åtgärder

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33, artiklarna 17 och 26)

(se punkterna 296–299 och 301 samt punkt 8 i domslutet)

Resumé

Placeringen av personer som ansöker om asyl, eller av tredjelandsmedborgare som är föremål för ett beslut om återvändande, i transitområdet Röszke, beläget vid gränsen mellan Serbien och Ungern, ska kvalificeras som förvar. Om det efter domstolsprövning av lagligheten av ett sådant förvar står klart att de berörda personerna har hållits i förvar utan giltigt skäl ska den domstol vid vilken talan förs omedelbart frige dessa personer.

I domen Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság (C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU) som meddelades den 14 maj 2020 i ett förfarande för brådskande mål besvarade domstolen ett stort antal frågor om tolkningen av direktiven 2008/115(1) (nedan kallat återvändandedirektivet), 2013/32(2) (nedan kallat förfarandedirektivet) och 2013/33(3) (nedan kallat mottagandedirektivet) med avseende på den ungerska lagstiftningen om asylrätt och återvändande av tredjelandsmedborgare vars vistelse är olaglig.

I förevarande fall anlände afghanska (mål C‑924/19 PPU) och iranska (mål C‑925/19 PPU) medborgare till Ungern via Serbien. De lämnade in asylansökningar i transitområdet Röszke som är beläget vid gränsen mellan Serbien och Ungern. Med tillämpning av ungersk rätt avvisades ansökningarna och personerna i fråga ålades att återvända till Serbien. Serbien vägrade emellertid att återta de berörda personerna, med hänvisning till att de villkor som föreskrivs i avtalet om återtagande mellan unionen och Serbien(4) inte var uppfyllda. De ungerska myndigheterna gjorde inte någon prövning i sak av de nämnda ansökningarna efter det att Serbien meddelat sitt beslut, men ändrade det destinationsland som angetts i de ursprungliga besluten om återvändande till de berörda personernas respektive ursprungsland. De sistnämnda överklagade då ändringsbesluten, men överklagandet avslogs. Trots att det inte fanns någon möjlighet att överklaga besluten i fråga enligt ungersk rätt, lämnade de in ett överklagande till en ungersk domstol med yrkande om att denna skulle upphäva besluten att avslå deras överklagande av dessa ändringsbeslut och förelägga asylmyndigheten att genomföra ett nytt asylförfarande. De väckte även en passivitetstalan med avseende på deras placering och kvarhållande i transitområdet Röszke. De hade nämligen till en början ålagts att vistas i den sektor i detta transitområde som är förbehållen asylansökande, för att några månader senare åläggas att vistas i den sektor i samma område som är förbehållen tredjelandsmedborgare vars asylansökan har avvisats eller avslagits. De befinner sig alltjämt i denna sektor.

Domstolen prövade för det första de förhållanden under vilka de berörda personerna hölls i transitområdet Röszke. Prövningen gjordes utifrån bestämmelserna om förvar av personer som ansöker om internationellt skydd (förfarande- och mottagandedirektiven) och förvar av tredjelandsmedborgare vars vistelse är olaglig (återvändandedirektivet). Domstolen slog fast att placeringen av de berörda personerna i detta transitområde skulle anses som en åtgärd för förvar. Till stöd för denna bedömning angav den att begreppet förvar, som har samma innebörd i de olika ovannämnda direktiven, avser en tvångsåtgärd som berövar, och inte endast begränsar, den berörda personens rörelsefrihet och isolerar vederbörande från resten av befolkningen, genom att ålägga honom eller henne att utan avbrott stanna kvar inom ett begränsat och slutet område. De förhållanden som rådde i transitområdet Röszke liknade enligt domstolen ett frihetsberövande, bland annat på grund av att de berörda personerna inte lagligen kunde lämna detta område i någon riktning. De kunde närmare bestämt inte lämna Ungern för att bege sig till Serbien, eftersom ett sådant försök dels skulle anses utgöra en olaglig handling av de serbiska myndigheterna och de därför skulle riskera att ådra sig sanktioner, dels skulle medföra en risk för att de förlorade all chans att erhålla flyktingstatus i Ungern.

Domstolen prövade därefter huruvida detta förvar uppfyllde de krav som ställs i unionsrätten. Vad gäller de krav som gäller i fråga om förvarstagande fann domstolen att enligt artikel 8 i mottagandedirektivet respektive artikel 15 i återvändandedirektivet får varken en person som ansöker om internationellt skydd eller en tredjelandsmedborgare som är föremål för ett beslut om återvändande tas i förvar enbart på grund av att vederbörande inte har tillräckliga medel för att tillgodose sina behov. Domstolen konstaterade vidare att artiklarna 8 och 9 i mottagandedirektivet och artikel 15 i återvändandedirektivet utgör hinder för att en person som ansöker om internationellt skydd respektive en tredjelandsmedborgare som är föremål för ett beslut om återvändande utan att det först har fattats ett motiverat beslut om förvar och utan att det har prövats huruvida en sådan åtgärd är nödvändig och proportionerlig.

Domstolen förtydligade även de krav som gäller i fråga om fortsatt förvar, närmare bestämt hur länge förvaret får pågå. Vad gäller personer som ansöker om internationellt skydd slog domstolen fast att artikel 9 i mottagandedirektivet inte ålägger medlemsstaterna att fastställa en längsta tid som ett förvar får pågå. Den nationella rätten ska emellertid garantera att förvaret endast pågår så länge som det skäl som motiverar detta är tillämpligt och att de administrativa förfarandena avseende detta skäl genomförs skyndsamt. Vad däremot gäller tredjelandsmedborgare som är föremål för ett beslut om återvändande framgår det av artikel 15 i återvändandedirektivet att förvaret av sådana personer, även om det förlängs, inte får överstiga 18 månader och endast får fortgå under den tid som förfarandena inför avlägsnandet pågår och genomförs med rimliga ansträngningar.

Vad gäller det särskilda fallet att personer som ansöker om internationellt skydd hålls i förvar i ett transitområde måste artikel 43 i förfarandedirektivet beaktas. Av denna bestämmelse framgår att medlemsstaterna får ålägga personer som ansöker om internationellt skydd att stanna kvar vid gränsen eller i ett av deras transitområden för att bland annat pröva, innan beslut om huruvida dessa personer ska ges rätt att resa in i landet, huruvida deras ansökningar ska avvisas. Beslut härom ska emellertid fattas inom fyra veckor. Om så inte sker ska den berörda medlemsstaten bevilja sökanden rätt att resa in i landet och handlägga hans eller hennes ansökan enligt det vanliga förfarandet. Även om medlemsstaterna vid ett förfarande enligt artikel 43 får ta personer som ansöker om internationellt skydd och som anländer till deras gränser i förvar, får detta förvar således inte under några omständigheter pågå längre än fyra veckor, räknat från den dag då ansökan lämnades in.

Domstolen slog slutligen fast att lagligheten av en förvarsåtgärd, såsom förvaret av en person i ett transitområde, måste kunna bli föremål för domstolsprövning, med tillämpning av artikel 9 i mottagandedirektivet respektive artikel 15 i återvändandedirektivet. I avsaknad av nationella bestämmelser i vilka det föreskrivs att en sådan prövning ska göras, innebär principen om unionsrättens företräde och rätten till ett effektivt domstolsskydd att den nationella domstol vid vilken talan väckts är skyldig att förklara sig behörig att pröva saken. Dessutom ska den nationella domstolen, om den efter denna prövning anser att förvarsåtgärden i fråga strider mot unionsrätten, ha möjlighet att ersätta förvaltningsmyndighetens beslut med sitt eget och besluta om att de berörda personerna omedelbart ska friges eller om att en åtgärd som utgör ett alternativ till förvar ska vidtas.

En person som ansöker om internationellt skydd och vars förvar har konstaterats vara olagligt ska dessutom kunna göra anspråk på de materiella mottagningsvillkor som vederbörande har rätt till under prövningen av asylansökan. Det framgår närmare bestämt av artikel 17 i mottagandedirektivet att en sökande som inte har tillräckliga medel för sitt uppehälle har rätt till antingen ett ekonomiskt bidrag, som gör det möjligt för vederbörande att skaffa ett boende, eller inkvartering in natura. I linje härmed föreskrivs i artikel 26 i mottagandedirektivet att en sådan sökande ska ha möjlighet att väcka talan vid domstol i syfte att komma i åtnjutande av denna rätt till inkvartering, varvid domstolen ska ha möjlighet att bevilja interimistiska åtgärder i avvaktan på det slutliga avgörandet. Om det inte finns någon annan domstol som är behörig enligt nationell rätt, innebär principen om unionsrättens företräde och rätten till ett effektivt domstolsskydd att den nationella domstol vid vilken talan väckts är skyldig att förklara sig behörig att pröva en talan som syftar till att säkerställa iakttagandet av denna rätt till inkvartering.

Domstolen prövade för det andra den nationella domstolens behörighet att pröva de berörda personernas överklagande av besluten att avslå deras överklagande av besluten om ändring av återvändandelandet. Domstolen slog i detta sammanhang fast att ett beslut som ändrar det destinationsland som angetts i det ursprungliga beslutet om återvändande innebär en så väsentlig ändring att det ska anses utgöra ett nytt beslut om återvändande. Av artikel 13 i återvändandedirektivet följer att de som är föremål för ett sådant beslut ska ha ett effektivt rättsmedel gentemot beslutet och att detta rättsmedel ska vara förenligt med rätten till ett effektivt domstolsskydd, som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Domstolen erinrade mot denna bakgrund om att även om medlemsstaterna får föreskriva att beslut om återvändande ska prövas av andra myndigheter än domstolar, måste den som är föremål för ett beslut om återvändande som fattats av en förvaltningsmyndighet emellertid i ett visst skede av förfarandet ha möjlighet att bestrida beslutets laglighet i minst en domstolsinstans. Domstolen konstaterade att de berörda personerna i förevarande fall inte kunde angripa de beslut som migrationspolismyndigheten fattat om ändring av deras återvändandeländer annat än genom ett överklagande till asylmyndigheten, och att ingen domstolsprövning garanterades. Asylmyndigheten, som är underordnad ministern med ansvar för polisiära frågor, är emellertid en del av den verkställande makten, varför den inte uppfyller det krav på oavhängighet som en domstol ska uppfylla enligt artikel 47 i stadgan. Under dessa omständigheter innebär principen om unionsrättens företräde och rätten till ett effektivt domstolsskydd en skyldighet för den hänskjutande domstolen att förklara sig behörig att pröva en talan mot ett beslut om återvändande som innebär en ändring av det ursprungliga destinationslandet och att vid behov underlåta att tillämpa alla nationella bestämmelser som förbjuder den att göra detta.

Domstolen prövade för det tredje den avvisningsgrund som föreskrivs i den ungerska lagstiftningen och som legat till grund för beslutet att avvisa asylansökningarna. Enligt den ungerska lagstiftningen får en asylansökan avvisas om sökanden har anlänt till Ungern via ett land som kan anses som ett säkert transitland, i vilket vederbörande inte utsätts för förföljelse eller löper risk att lida allvarlig skada, eller där sökanden garanteras en adekvat skyddsnivå. Domstolen hänvisade till sina nyligen avkunnade domar(5) och slog fast att en sådan avvisningsgrund strider mot artikel 33 i förfarandedirektivet. Den förtydligade därefter vilka konsekvenser detta får för asylförfarandet, när beslutet att avvisa de berörda personernas asylansökningar med stöd av denna olagliga avvisningsgrund redan har fastställts genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande. Det framgår enligt domstolen av förfarandedirektivet, jämfört med bland annat artikel 18 i stadgan, som garanterar rätten till asyl, att den myndighet som avvisat asylansökningarna i ett sådant fall inte är skyldig att ex officio pröva dem på nytt. De berörda personerna kan emellertid alltjämt ge in en ny ansökan, som ska anses som en efterföljande ansökan i den mening som avses i förfarandedirektivet. Även om det i artikel 33 i det direktivet föreskrivs att en efterföljande ansökan som inte innehåller några nya fakta eller uppgifter får avvisas, ska en dom från EU-domstolen i vilken det konstateras att en avvisningsgrund som föreskrivs i den nationella lagstiftningen strider mot unionsrätten anses som en ny uppgift. Domstolen slog vidare mer allmänt fast att den avvisningsgrund som föreskrivs i artikel 33 i detta direktiv inte är tillämplig, om asylmyndigheten konstaterar att det lagakraftvunna beslutet att avvisa den första asylansökan har meddelats i strid med unionsrätten. Myndigheten måste med nödvändighet konstatera att så är fallet när oförenligheten med unionsrätten, såsom i förevarande fall, följer av en dom från EU-domstolen eller prejudiciellt har konstaterats av en nationell domstol.


1      Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).


2      Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).


3      Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96).


4      Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Serbien om återtagande av personer utan uppehållstillstånd, vilket bifogats rådets beslut av den 8 november 2007 (L 334, 2007, s. 45).


5      Dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa), C-564/18, EU:C:2020:218.