PERSONALDOMSTOLENS DOM

(tredje avdelningen)

den 16 april 2008

Mål F-73/07

Frantisek Doktor

mot

Europeiska unionens råd

”Personalmål – Tjänstemän – Rekrytering – Uppsägning efter provanställningstidens utgång”

Saken: Talan, som väckts av Frantisek Doktor med stöd av artikel 236 EG och 152 EA, avseende bland annat ogiltigförklaring av rådets beslut av den 24 oktober 2006, att vid utgången av provanställningen säga upp honom, och fastställande av en skyldighet för institutionen att ersätta honom för den yrkesmässiga, ekonomiska och ideella skada som han åsamkats till följd av denna uppsägning.

Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Rekrytering – Provanställning – Föremål

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 34)

2.      Tjänstemän – Administrationens omsorgsplikt – Principen om god förvaltningssed

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 34.3)

3.      Tjänstemän – Rekrytering – Provanställning – Individuell introduktionsplan – Rapport under provanställningen – Betygsrapport vid provanställningens utgång – Försenat upprättande

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 34)

4.      Tjänstemän – Likabehandling – Fast anställda tjänstemän och provanställda tjänstemän

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 34)

1.      Om den prövotid som föreskrivs i artikel 34 i tjänsteföreskrifterna inte kan anses motsvara en utbildningsperiod, är det likväl nödvändigt att den berörde under den perioden kan visa sin förmåga att utföra sina uppgifter. Detta villkor motsvarar kraven på god förvaltningssed och likabehandling, liksom även omsorgsplikten, vilken återspeglar den jämvikt mellan ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som har införts genom tjänsteföreskrifterna i förhållandet mellan den offentliga myndigheten och de offentliganställda. Den innebär i praktiken att den provanställde inte enbart ska åtnjuta lämpliga materiella förhållanden, utan även erhålla lämpliga anvisningar och rådgivning, med beaktande av tjänstens art, för att kunna anpassa sig till tjänstens särskilda behov.

(se punkt 31)

Hänvisning till

Domstolen den 12 december 1956, 10/55, Mirossevich mot Haute Autorité, REG 1956, s. 365, 387 och följande sidor; den 15 maj 1985, 3/84, Patrinos mot EFS, REG 1985, s. 1421, punkterna 20 och 21

Förstainstansrätten den 5 mars 1997, T‑96/95, Rozand-Lambiotte mot kommissionen, REGP s. I A 35 och II 97, punkt 95

Personaldomstolen den 18 oktober 2007, F‑112/06, Krcova mot domstolen, REGFP 2007, s. I‑A-0000 och II‑A-0000, point 48

2.      Myndighetens omsorgsplikt gentemot sina anställda återspeglar den jämvikt mellan rättigheter och skyldigheter som har införts genom tjänsteföreskrifterna i förhållandet mellan den offentliga myndigheten och de offentliganställda. Denna skyldighet, liksom principen om god förvaltningssed, innebär bland annat, att ett offentligt organ, som ska fatta beslut rörande en tjänstemans situation, ska beakta alla de omständigheter som kan inverka på beslutet och att det förutom tjänstens intresse även ska beakta den berörde tjänstemannens intressen. Det framgår uttryckligen av artikel 34.3 tredje stycket i tjänsteföreskrifterna att administrationen har en möjlighet, men inte en skyldighet, att förflytta den tjänsteman som den anser ska få förlängd provanställning. Om omsorgsplikten innebär att denna möjlighet omvandlas till en skyldighet, skulle denna skyldighet innebära ändring av den jämvikt mellan rättigheter och skyldigheter som har införts genom tjänsteföreskrifterna i förhållandet mellan den offentliga myndigheten och de offentliganställda, trots att dess syfte just är att återspegla denna jämvikt.

(se punkterna 41 och 42)

Hänvisning till

Domstolen den 4 februari 1987, 417/85, Maurissen mot Revisionsrätten, REG 1987, s. 551, punkt 12

3.      En överträdelse av förfarandebestämmelserna kan leda till en ogiltigförklaring av en rättsakt endast om det är fastställt att akten hade kunnat få ett annat innehåll om överträdelsen inte hade ägt rum. Detta är inte fallet vare sig när den provanställde tjänstemannens individuella introduktionsplan upprättas några veckor för sent, när den rapport som ska upprättas under pågående provanställning påstås ha lämnats in en och en halv månad för sent – varvid denna rapport inte har någon rättslig betydelse och tillsättningsmyndigheten inte är skyldig att upprätta den – eller när den betygsrapport som ska upprättas vid provanställningens utgång upprättas för sent, eftersom dessa överträdelser, mot bakgrund av de uttryckliga kraven i tjänsteföreskrifterna, även om de är beklagliga i sig, inte kan påverka rapportens giltighet.

(se punkterna 47, 48, 50, 51 och 53)

Hänvisning till

Domstolen den 30 maj 1973, 46/72, De Greef mot kommissionen, REG 1973, s. 543, punkterna 21–25; den 25 mars 1982, 98/81, Munk mot kommissionen, REG 1982, s. 1155, punkt 8; Patrinos mot CES, ovannämnt, punk 19

Förstainstansrätten den 5 mars 2003, T‑24/01, Staelen mot Parlamentet, REGP 2003, s. I‑A‑79 och II‑423, punkt 53

4.      Likabehandlingsprincipen utgör hinder mot att två kategorier av personer, vars situation inte påtagligt skiljer sig åt i vare sig faktiskt eller rättsligt hänseende, behandlas olika. Situationen för fast anställda tjänstemän och för provanställda tjänstemän skiljer sig påtagligt i faktiskt eller rättsligt hänseende. Till exempel kan den faktiska situationen för en provanställd tjänsteman inte jämföras med den för en fast anställd tjänsteman som varit i tjänst i flera år. Dessutom har fast anställda tjänstemäns betygsrapport och den rapport som ska upprättas vid utgången av provanställningen olika syften. Den rapport som ska upprättas vid utgången av provanställningen ska i huvudsak visa den provanställdes förmåga att dels fullgöra sina uppgifter, dels anställas, medan syftet med betygsrapporten i första hand är att ge administrationen en så fullständig regelbunden information om hur tjänstemännen fullgör sina arbetsuppgifter som möjligt.

(se punkt 86)

Hänvisning till

Förstainstansrätten den 15 maj 1996, T‑326/94, Dimitriadis mot revisionsrätten, REGFP 1996, s. I‑A‑217 och II‑613, punkterna 83 och 84; den 21 februari 2006, T‑200/03 och T‑313/03, V mot kommissionen, REGFP 2006, s. I‑A‑2‑15 och II‑A‑2‑57, punkt 176