PERSONALDOMSTOLENS BESLUT

(första avdelningen)

den 10 november 2009

Mål F-14/08 DEP

X

mot

Europaparlamentet

”Förfarande – Fastställande av rättegångskostnader ”

Saken: Talan om fastställande av rättegångskostnader som väckts av X med stöd av artikel 92 i Europeiska unionens personaldomstols rättegångsregler till följd av personaldomstolens beslut av den 18 december 2008 i mål F‑11/08, X mot parlamentet (REGP 2008, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000).

Avgörande: Beloppet av de kostnader för vilka X har rätt till ersättning i mål F‑14/08 fastställs till 5 670 euro plus dröjsmålsränta från delgivning av detta beslut till dess att betalning sker. Dröjsmålsräntan ska beräknas enligt den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner under den aktuella perioden, med tillägg av två procentenheter, under förutsättning att den inte överstiger den ränta på sex procent som sökanden har yrkat.

Sammanfattning

1.      Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Begrepp

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

2.      Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Omständigheter som ska beaktas

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

3.      Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Dröjsmålsränta

1.      Av artikel 91 b i personaldomstolens rättegångsregler följer att de ersättningsgilla kostnaderna endast omfattar utgifter för förfarandet vid personaldomstolen och att dessa måste ha varit nödvändiga i detta avseende. Det ankommer vidare på sökanden att styrka de kostnader för vilka ersättning begärs.

(se punkt 21)

Hänvisning till:

Förstainstansrätten 20 november 2002, Spruyt mot kommissionen, T‑171/00 DEP, REGP 2002 s. I‑A‑225 och II‑1127, punkt 22; 8 juli 2004, De Nicola mot EIB, T‑7/98 DEP, T‑208/98 DEP och T‑109/99 DEP, REGP 2004 s. I‑A‑219 och II‑973, punkt 42

Personaldomstolen 16 maj 2007, Chatziioannidou mot kommissionen, F‑100/05 DEP, REGP 2007 s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkt 17

2.      Gemenskapsdomstolen har inte behörighet att besluta om storleken på de arvoden som parterna ska utge till de egna ombuden, utan den ska bestämma hur stor del av dessa arvoden som ska ersättas av den part som förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna. När gemenskapsdomstolen fastställer rättegångskostnaderna ska den varken beakta en nationell taxa för advokatarvoden eller en eventuell överenskommelse som den berörda parten och dennes ombud eller rådgivare har ingått i detta avseende.

Eftersom gemenskapsrättsliga regler om taxor saknas ska gemenskapsdomstolen göra en fri bedömning av omständigheterna i fallet med beaktande av tvistens föremål och art, dess betydelse ur gemenskapsrättsligt perspektiv liksom målets svårighetsgrad, omfattningen av det arbete som domstolsförfarandet har gett upphov till för de ombud eller rådgivare som har biträtt parterna och den ekonomiska betydelse som tvisten har inneburit för parterna. Gemenskapsdomstolen kan använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning till att fastställa de ersättningsgilla kostnaderna till ett belopp som understiger det belopp som den part som ska ersätta kostnaderna hade varit beredd att betala till den andra parten.

(se punkterna 22 och 23)

Hänvisning till:

Domstolen 8 februari 2007, Groupe Danone mot kommissionen, C‑3/06 P, REG 2007 s. I‑1331, punkterna 61 och 62

Förstainstansrätten ovannämnda målet Spruyt mot kommissionen, punkterna 25 och 26; ovannämnda målet De Nicola mot EIB, punkt 32; 2 juni 2009, Sison mot rådet, T‑47/03 DEP, REG 2009. s. II‑1483, punkt 48

Personaldomstolen ovannämnda målet Chatziioannidou mot kommissionen, punkt 20

3.      Sökanden har rätt till dröjsmålsränta på det av domstolen fastställda ersättningsgilla beloppet från delgivning av beslutet om fastställande av rättegångskostnader till dess att betalning sker.

(se punkt 38)