PERSONALDOMSTOLENS DOM

(andra avdelningen)

den 2 juli 2009

Mål F-49/08

Massimo Giannini

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Personalmål – Kontraktsanställda – Uppsägning efter provanställningens slut – Provanställning genomgången under oegentliga förhållanden – Oegentligheter under bedömningsförfarandet – Resekostnader – Delegation i tredjeland”

Saken: Talan väckt med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, genom vilken Massimo Giannini yrkar ogiltigförklaring av kommissionens beslut att säga upp honom, delgivet den 10 juli 2007, och, i den mån det behövs, ogiltigförklaring av avslaget på hans klagomål mot detta beslut, och följaktligen att kommissionen förpliktas betala samtliga ekonomiska rättigheter som följer av fullgörandet av hans kontrakt. Under alla omständigheter yrkas ogiltigförklaring av besluten av den 27 juli 2007 och den 20 september 2007 att innehålla 5 218,22 euro av sökandens lön för augusti 2007 och, följaktligen, återbetalning av denna summa med tillägg för dröjsmålsränta. Under alla omständigheter yrkas ogiltigförklaring av beslutet av den 28 augusti 2007 att begränsa bosättningsbidraget till en tredjedel av den summa som utbetalades i november 2006 och att innehålla en summa motsvarande de återstående två tredjedelarna, det vill säga 4 278,50 euro, på sökandens lön för februari 2008 och, följaktligen, återbetalning av denna summa med tillägg för dröjsmålsränta, samt beviljande av skadestånd för den materiella och ideella skada som lidits, vilken preliminärt uppskattas till 200 000 euro.

Avgörande: Kommissionens beslut av den 27 juli 2007, att återkräva en tredjedel av det beviljade beloppet för täckande av sökandens resekostnader för år 2007, ogiltigförklaras. Kommissionen ska återbetala det belopp som felaktigt innehållits på grund av beslutet av den 27 juli 2007, förutom vad gäller resekostnader för sökandens familj. Denna summa ska ökas med ränta från tidpunkten för innehållandet och fram till dess att betalning sker, beräknad enligt Europeiska centralbankens för den aktuella tiden fastställda referensränta för huvudsakliga refinansieringstransaktioner plus 2 procentenheter. Det saknas anledning att pröva yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 28 augusti 2007, genom vilket kommissionen begränsade sökandens bosättningsbidrag till en tredjedel av den summa som hade utbetalats i november 2006. Talan ogillas i övrigt. Sökanden ska bära sina rättegångskostnader samt ersätta tre fjärdedelar av kommissionens rättegångskostnader. Kommissionen ska bära en fjärdedel av sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Obegränsad behörighet – Tvister av ekonomisk art i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna – Begrepp

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1)

2.      Tjänstemän – Kontraktsanställda – Rekrytering – Provanställning – Föremål för talan – Villkor för förloppet

(Anställningsvillkor för övriga anställda, artikel 84)

3.      Tjänstemän – Kontraktsanställda – Klassificering – En kontraktsanställd i funktionsgrupp IV som övervakas av en tjänsteman i funktionsgrupp AST

(Anställningsvillkor för övriga anställda, artikel 80.2)

4.      Tjänstemän – Rekrytering – Provanställning – Villkor för förloppet – Varning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 34)

5.      Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav

(Domstolens stadga, artikel 21 första stycket och bilaga I, artikel 7.3; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1c; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 35.1)

6.      Tjänstemän – Kontraktsanställda – Rekrytering – Provanställning – Bedömning av resultaten

(Anställningsvillkor för övriga anställda, artikel 84.3)

7.      Tjänstemän – Likabehandling – Fast anställda tjänstemän och provanställda

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43; anställningsvillkor för övriga anställda, artikel 84)

8.      Tjänstemän – Kontraktsanställda – Rekrytering – Provanställning – Rapport om provanställning – Omfattning och innehåll

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 25; anställningsvillkor för övriga anställda, artiklarna 11 första stycket och 81)

9.      Tjänstemän – Kontraktsanställda – Rekrytering – Provanställning – Rapport om provanställning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 25; anställningsvillkor för övriga anställda, artiklarna 11 första stycket, 81 och 84.3)

10.    Tjänstemän – Kontraktsanställda – Rekrytering – Provanställning – Beslut om uppsägning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 25; anställningsvillkor för övriga anställda, artiklarna 11 första stycket och 81)

11.    Tjänstemän – Kontraktsanställda – Rekrytering – Provanställning – Negativ bedömning av den berördes förmåga – Förlängning av provanställning

(Anställningsvillkor för övriga anställda, artikel 84.3)

12.    Tjänstemän – Ersättning för utlägg – Årliga resekostnader

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 8)

13.    Tjänstemän – Ersättning för utlägg – Årliga resekostnader

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 8.4)

1.      Begreppet tvister av ekonomisk art, i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna, omfattar inte enbart mål om skadestånd i vilka anställda har väckt talan mot en institution, utan även alla mål i vilka anställda har framställt yrkanden om att en institution skall betala ut ett belopp till den anställde som denne anser sig ha rätt till enligt tjänsteföreskrifterna eller enligt någon rättsakt som reglerar anställningsförhållandet. Gemenskapsdomstolen har en obegränsad behörighet enligt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna som innebär att domstolen skall avgöra den tvist som den har att pröva fullständigt, det vill säga i fråga om den anställdes samtliga rättigheter och skyldigheter, såvida inte domstolen överlåter åt den aktuella institutionen att verkställa en viss del av domen. I det sistnämnda fallet utövar domstolen kontroll och fastställer de exakta villkoren. Det ankommer således på gemenskapsdomstolen att, i förekommande fall, förplikta en institution att betala ett belopp som sökanden har rätt till enligt tjänsteföreskrifterna eller någon annan rättsakt.

(se punkterna 39–42)

Hänvisning till:

Domstolen 18 december 2007, Weißenfels mot parlamentet, C‑135/06 P, REG 2007, s. I‑12041, punkterna 65, 67 och 68

2.      Ett beslut om uppsägning efter provanställningens slut ska ogiltigförklaras om sökanden inte har haft möjlighet att genomföra sin prövotid under normala förhållanden.

Även om en provanställning, som ska göra det möjligt att bedöma den provanställdes förmåga och uppförande, inte kan jämställas med en utbildningsperiod, är det ändå nödvändigt att den berörde ges möjlighet att under sin provanställning visa prov på sina förtjänster. Detta villkor betyder i praktiken att den provanställde ska erhålla lämpliga instruktioner och råd så att han kan anpassa sig till tjänstens särskilda behov.

Vilken nivå som krävs på dessa instruktioner och råd ska inte bedömas på ett abstrakt sätt, utan konkret, med beaktande av de slags uppgifter som ska utföras. I detta hänseende måste den provanställdes tidigare erfarenheter beaktas. Även om sådan erfarenhet i sig inte medför att nyttan av provtjänstgöringen går förlorad, kan den vara avgörande för vilken grad av arbetsledning den provanställde ska ges för att provanställningsperioden ska fylla sitt syfte.

(se punkt 65)

Hänvisning till:

Domstolen 15 maj 1985, Patrinos mot ESK, 3/84, REG 1985, s. 1421, punkterna 20–24

Förstainstansrätten 1 april 1992, Kupka-Floridi mot ESK, T‑26/91, REG 1992, s. II‑1615, punkt 44 ; 30 november 1994, Correia mot kommissionen, T‑568/93, REGP 1994, s. I‑A‑271 och II‑857, punkt 34 ; 5 mars 1997, Rozand-Lambiotte mot kommissionen, T‑96/95, REGP, s. I‑A‑35 och II‑97, punkt 95

Personaldomstolen 18 oktober 2007, Krcova mot domstolen, F-112/06, REGP 2007, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkt 48, överklagad till förstainstansrätten, mål T‑498/07 P; 16 april 2008, Doktor mot rådet, F-73/07, REGP, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkterna 31 och 33–36, överklagad till förstainstansrätten, mål T‑248/08 P

3.      Det framgår av artikel 80.2 i anställningsvillkoren för övriga anställda att kontraktsanställda i tjänstegrupp IV kan utföra arbetsuppgifter under övervakning av tjänstemän utan någon åtskillnad avseende kategori. Denna bestämmelse hindrar således inte att en i tjänstegrupp IV kontraktsanställd persons uppgifter i förkommande fall kan utföras under övervakning av en tjänsteman i tjänstegruppen AST.

(se punkt 72)

4.      En provanställd tjänstemans rätt att genomgå sin provanställning under korrekta förhållanden är tillräckligt säkerställd av att tjänstemannen ges en muntlig varning, så att han kan anpassa sig och förbättra sina prestationer i enlighet med tjänstens krav.

(se punkt 84)

Hänvisning till:

Förstainstansrätten, ovannämnda målet Rozand-Lambiotte mot kommissionen, punkt 102

5.      Även om en ansökan till förstainstansrätten kan understödjas och kompletteras i specifika avseenden, genom hänvisning till utdrag ur bifogade handlingar, ska bilagorna enbart tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning. Bilagorna kan således inte användas för att utveckla en grund som har framställts kortfattat i ansökan, genom att det däri framförs invändningar och argument som inte återfinns i ansökan. Sökanden är skyldig att i sin ansökan ange exakt vilka invändningar som ska prövas och att åtminstone kortfattat ange vilka rättsliga och faktiska omständigheter som dessa invändningar grundas på.

Vid personaldomstolen kan bilagorna ännu mindre användas till att utveckla en grund som har framställts kortfattat i ansökan, genom att anmärkningar eller argument som saknas i ansökan läggs till, eftersom den skriftliga delen av förfarandet vid nämnda domstol, om inte domstolen beslutar annat, enligt artikel 7.3 i bilaga I till domstolens stadga i princip endast ska innehålla en enda skriftväxling. Detta särdrag i förfarandet vid personaldomstolen förklarar varför framställningen av grunderna och argumenten för talan inte får vara kortfattad, till skillnad från vad som, i enlighet med artikel 21 första stycket i domstolens stadga, föreskrivs vid förstainstansrätten eller EU-domstolen. En sådan flexibilitet skulle i praktiken få till följd att den specialregel som senare tillkommit i bilaga I till domstolens stadga i stor utsträckning förlorade sin mening.

(se punkterna 86 och 87)

Hänvisning till:

Förstainstansrätten 30 januari 2007, France Télécom mot kommissionen, T‑340/03, REG 2007, s. II‑107, punkt 167

6.      Artikel 84.3 i anställningsvillkoren för övriga anställda syftar till att ge den rapporterande tjänstemannen och den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal ett stort utrymme för skönsmässig bedömning av en provanställds förmåga och prestationer med hänsyn till tjänstens intresse. Det ankommer således inte på gemenskapsdomstolen att ersätta institutionernas bedömning med sin egen, vad avser relevansen av bedömningskriterierna vid en provanställning, utan domstolens kontroll begränsas till huruvida det förekommit uppenbart felaktiga bedömningar eller maktmissbruk.

(se punkt 89)

Hänvisning till:

Förstainstansrätten, ovannämnda målet Rozand-Lambiotte mot kommissionen, punkt 112

Personaldomstolen, ovannämnda målet Krcova mot domstolen, punkt 62

7.      De skyddsregler avseende förfarandena som gäller för tjänstemän när de betygssätts utsträckt inte till att även omfatta provanställda tjänstemän. Situationen för fast anställda tjänstemän och för provanställda tjänstemän skiljer sig påtagligt åt i faktiskt och rättsligt hänseende. I synnerhet kan den faktiska situationen för en provanställd tjänsteman inte jämföras med den för en fast anställd tjänsteman som varit i tjänst under flera år. Inte heller är reglerna avseende betygssättning av tjänstemän överförbara på utvärderingen av provanställda. Fast anställda tjänstemäns betygsrapport och den rapport som ska upprättas vid utgången av en provanställning har olika syften. Den rapport som ska upprättas vid utgången av en provanställning ska i huvudsak visa den provanställdes förmåga att fullgöra de uppgifter som tjänsten innebär, medan syftet med betygsrapporten i första hand är att ge administrationen en så fullständig och regelbunden information som möjligt om hur tjänstemännen fullgör sina arbetsuppgifter.

(se punkterna 92 och 95)

Hänvisning till:

Personaldomstolen, ovannämnda målet Doktor mot rådet, punkterna 85 och 86

8.      En rapport om provanställning för en kontraktsanställd och senare yttranden såsom dem från en överordnad chef eller bedömningskommittén är inte sådana beslut som går vederbörande emot, i den mening som avses i artikel 25 i tjänsteföreskrifterna, till vilken det hänvisas i artikel 11 första stycket och i artikel 81 i anställningsvillkoren för övriga anställda. Även om rapporten om provanställningen och senare yttranden ska vara tillräckligt välgrundade för att det ska vara möjligt för den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal att motivera och fatta ett beslut, ska de således likväl inte innehålla en detaljerad redogörelse för alla omständigheter på vilka de grundar sig. Det krävs i synnerhet inte att den rapporterande tjänstemannen anger allt vad den provanställde varit verksam med, och inte heller att denne på ett uttömmande och detaljerat sätt beskriver de svårigheter som uppkommit under provanställningsperioden. Det krävs heller inte att av den rapporterande tjänstemannen, den anställdes överordnade eller bedömningskommittén att de avhandlar samtliga sakliga eller rättsliga frågor som har tagits upp av den provanställde i dennes egenbedömning eller i kompletterande anmärkningar.

(se punkt 93)

Hänvisning till:

Domstolen 25 mars 1982, Munk mot kommissionen, 98/81, REG 1982, s. 1155, punkt 14

9.      Syftet med artikel 84.3 i anställningsvillkoren för övriga anställda är förvisso att säkerställa kontraktsanställdas rätt att inkomma med eventuella synpunkter till den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal och att försäkra dem om att dessa synpunkter beaktas. Artikel 11 första stycket i samma anställningsvillkor och artikel 25 i tjänsteföreskrifterna, till vilka det hänvisas i artikel 81 i nämnda anställningsvillkor vad gäller kontraktsanställda, avser emellertid inte yttranden från överordnade som tillfrågats inom ramen för ett bedömningsförfarande. Dessa är således inte skyldiga att, inom ramen för en motivering, uttryckligen ta ställning till samtliga argument som framförts av den provanställde.

(se punkterna 103 och 105)

Hänvisning till:

Förstainstansrätten 21 september 1999, Trigari-Venturin mot Översättningscentrum, T‑98/98, REGP 1999, s. I‑A‑159 och II‑821, punkt 57

10.    Ett beslut att säga upp en tillfälligt anställd vid slutet av provanställningen omfattas formkravet att det ska motiveras. Eftersom det i artikel 81 i anställningsvillkoren för övriga anställda hänvisas till artikel 11 första stycket i samma anställningsvillkor, vilken är tillämplig på tillfälligt anställda, och sistnämnda bestämmelse innebär att dessa tillfälligt anställda även ska omfattas av artikel 25 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken alla beslut som går en tjänsteman emot skall motiveras, ska beslutet att inte fast anställa en kontraktsanställd vid provanställningens slut motiveras.

Ett beslut är tillräckligt motiverat om det har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att han har möjlighet att förstå räckvidden av den åtgärd som vidtas gentemot honom. Så är bland annat fallet när beslutet har föregåtts av samtal med en överordnad avseende den aktuella situationen. Ett beslut är även tillräckligt motiverat när det hänvisas till en handling som den berörde redan innehar och som innehåller de omständigheter på vilka institutionen har grundat sitt beslut.

(se punkterna 115 och 117)

Hänvisning till:

Domstolen 7 mars 1990, Hecq mot kommissionen, C‑116/88 och C‑149/88, REG 1990, s. I‑599, punkterna 26 och 27

Förstainstansrätten 15 oktober 1997, IPK mot kommissionen, T‑331/94, REG 1997, s. II‑1665, punkt 52 ; ovannämnda målet Trigari-Venturin mot Översättningscentrum, punkt 84

11.    Administrationen förfogar över ett stort utrymme för eget skön vad avser bedömningen av en provanställds förmåga och prestationer samt vad avser tjänstens intresse. I synnerhet användningen av formuleringen ”i undantagsfall” i artikel 84.3 i anställningsvillkoren för övriga anställda visar att den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad det gäller att, på grundval av omständigheterna i det aktuella fallet och de individuella förhållandena, fastställa när det kan vara önskvärt att prövotiden förlängs. Det ankommer således inte på gemenskapsdomstolen att anmärka på institutionens bedömning av resultatet av en provtjänstgöring, såvida det inte är fråga om fall av uppenbart felaktig bedömning eller maktmissbruk.

Administrationens omsorgsplikt i förhållande till de anställda innebär förvisso att den, när den fattar beslut avseende en anställds situation, ska beakta alla de omständigheter som kan inverka på dess beslut, och att den därvid ska beakta inte bara tjänstens intresse utan även den berörda tjänstemannens intresse. Denna skyldighet kan emellertid inte resultera i att den bestämmelse om att i ”undantagsfall” förlänga provanställningen, som föreskrivs i artikel 84.3 i anställningsvillkoren för övriga anställda, omvandlas till huvudregel, utan att bestämmelsen, som återspeglar en jämvikt mellan de rättigheter och skyldigheter som skapats genom denna ordning i relationerna mellan administrationen och de provanställda, därigenom förvrängs.

(se punkterna 126, 128 och 129)

Hänvisning till:

Förstainstansrätten 27 juni 2002, Tralli mot ECB, T‑373/00, T‑27/01, T‑56/01 och T‑69/01, REGP 2002, s. I‑A‑97 och II‑453, punkt 76

Personaldomstolen, ovannämnda målet Krcova mot domstolen, punkterna 62 och 77

12.    I artikel 8.4 andra meningen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna regleras frågan om resekostnader för tjänstemän vars anställningsort ligger utanför medlemsstaternas territorier. I bestämmelsen förskrivs att den berörde och hans familj varje kalenderår ska ha rätt till ersättning för resekostnader, utan att denna ersättning ska bli föremål för återbetalning enligt den pro rata-regel som stadgas i artikel 8.3 och som är tillämplig på tjänstemän vars anställningsort ligger inom medlemsstaternas territorier. En anställd som är placerad i tredjeland har således rätt till en fullständig ersättning för sina resekostnader oavsett hur länge han faktiskt innehar tjänsten. En sådan skillnad i behandling är inte diskriminerande, eftersom det finns betydande skillnader mellan situationen för en tjänsteman vars anställningsort ligger inom medlemsstaternas territorier och den för en tjänsteman vars anställningsort ligger utanför medlemsstaternas territorier.

(se punkterna 155 och 158–160)

Hänvisning till:

Personaldomstolen 23 januari 2007, Chassagne mot kommissionen, F‑43/05, REGP 2007, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkt 97

13.    Den mekanism som stadgas i artikel 8.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, om ersättning för resekostnaderna för tjänstemän som är posterade i ett tredjeland, vilken bibehölls av gemenskapslagstiftaren vid reformeringen av tjänsteföreskrifterna år 2004, utgår ifrån att resan verkligen ägt rum och att kostnaden för den verkligen betalats. Även om det i denna bestämmelse inte längre sägs någonting om skyldigheten att uppvisa styrkande handlingar är en sådan skyldighet en oskiljaktig del av villkoret att resan verkligen ägt rum.

(se punkterna 168 och 169)