PERSONALDOMSTOLENS DOM

(andra avdelningen)

den 10 september 2009

Mål F-139/07

Rinse van Arum

mot

Europaparlamentet

”Personalmål – Tjänstemän – Betygsättning – Betygsrapport – Räckvidd av det klagomål som avses i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna”

Saken: Talan som väckts med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, genom vilken Rinse van Arum har yrkat, i första hand, att vissa anmärkningar ska strykas ur hans betygsrapport för bedömningsförfarandet 2005 och andra ska läggas till, i andra hand, att denna betygsrapport ska ogiltigförklaras och, i tredje hand, att personaldomstolen ska förordna att Europaparlamentet ska låta honom ta del av samtliga bevis med anknytning till innehållet i betygsrapporten och att personaldomstolen ska ta ställning till de faktiska omständigheter och betyg som han har bestritt. Han har dessutom yrkat att parlamentet ska förpliktas att utge skadestånd till honom med 1 euro.

Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Betygsättning – Betygsrapport – Motiveringsskyldighet – Skyldighet för den första betygsättaren att motivera sina synpunkter eller bedömningar – Föreligger inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

2.      Tjänstemän – Betygsättning – Betygsrapport – Antagande av ett beslut om tilldelning av meritpoäng innan den slutgiltiga versionen av betygsrapporten finns tillgänglig

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

3.      Tjänstemän – Betygsättning – Betygsrapport – Domstolsprövning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

4.      Tjänstemän – Betygsättning – Betygsrapport – Motiveringsskyldighet – Omfattning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

5.      Tjänstemän – Personalakt – Skyldighet att meddela tjänstemannen beslutet att lägga betygsrapporten i akten

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 26)

6.      Förfarande – Rättegångskostnader – Yrkande om att domstolen ska fatta beslut om rättegångskostnader i enlighet med gällande rätt

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 87.1)

1.      Det är betygsrapporten och följaktligen de slutliga kommentarerna i denna rapport som kan gå en tjänsteman emot och som av denna anledning måste motiveras. Detta gäller inte de synpunkter eller bedömningar som formuleras mer specifikt av den första betygsättaren. En eventuell bristfällig motivering från bedömningskommitténs sida kan således inte påverka betygsrapportens lagenlighet.

(se punkt 44)

Hänvisning till:

Förstainstansrätten 7 mars 2007, Sequeira Wandschneider mot kommissionen, T‑110/04, REGP 2007, s. I‑A‑2‑0000 och s. II‑A‑2‑0000, punkt 108

2.      När tillsättningsmyndigheten antar ett beslut om tilldelning av meritpoäng trots att den ännu inte har tillgång till den slutliga versionen av tjänstemannens betygsrapport, enbart på grund av att tjänstemannen har lämnat in ett internt överklagande, ska beslutet om tilldelning underförstått anses ha antagits med förbehåll för det slutliga resultat av bedömningsförfarandet som föreligger när samtliga möjligheter att överklaga har uttömts. Administrationen kan därför ändra det antal meritpoäng som tilldelats en tjänsteman om det visar sig att betygsrapporten ska ändras med anledning av tjänstemannens interna överklagande eller, i förekommande fall, klagomål. Den omständigheten att ett beslut om tilldelning av meritpoäng har antagits innan betygsrapporten blev slutlig räcker inte för att det ska kunna presumeras att nämnda beslut har påverkat resultatet av det interna överklagandet och följaktligen betygsrapporten, eftersom beslutet om tilldelning av poäng, som med nödvändighet har antagits med förbehåll för det slutliga resultatet av bedömningsförfarandet, kunde ha ändrats om den slutliga betygsrapporten hade kommit att skilja sig från den preliminära.

(se punkterna 47 och 48)

Hänvisning till:

Personaldomstolen 10 september 2009, Behmer mot parlamentet, F‑47/07, REGP 2009, s. I‑A‑1‑0000 och s. II‑A‑1‑0000, punkterna 78 och 79

3.      I betygsrapporten uttrycks betygsättarnas fritt formulerade uppfattning. Deras bedömningar kan sålunda av naturliga skäl inte bli föremål för en objektiv prövning av gemenskapsdomstolen, som inte ska ersätta den bedömning som gjorts av dem som ansvarar för utvärderingen av den betygsatta personens arbete med sin egen. Gemenskapsinstitutionerna förfogar nämligen över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när de bedömer tjänstemännens arbete. De värdeomdömen avseende tjänstemännen som görs i betygsrapporterna omfattas inte av domstolsprövningen, som avser enbart eventuella formfel, uppenbara oriktigheter i betygsättarens bedömning och eventuella fall av maktmissbruk. Inte heller tillsättningsmyndigheten kan ersätta den bedömning som gjorts av de betygsättare som ansvarar för bedömningen av tjänstemannens arbete med sin egen, eftersom denna myndighet inte i större utsträckning än gemenskapsdomstolen nödvändigtvis känner till varje tjänstemans exakta situation. Tillsättningsmyndighetens prövning av betygsättarnas bedömningar av tjänstemännen kan följaktligen vara begränsad till en prövning av uppenbara oriktigheter. Den kan alltså inte klandras för att den vid det administrativa förfarandet har underlåtit att ersätta betygsättarens bedömning av sökandens arbete med sin egen, att uttala sig på alla av sökanden bestridda punkter och att pröva samtliga rättsliga argument som denne har anfört.

(se punkterna 56 och 62)

Hänvisning till:

Domstolen 3 juli 1980, Grassi mot rådet, 6/79 och 97/79, REG 1980, s. 2141, punkt 15

Förstainstansrätten 26 oktober 1994, Marcato mot kommissionen, T‑18/93, REGP 1994, s. I‑A‑215 och II‑681, punkt 45; 20 maj 2003, Pflugradt mot ECB, T‑179/02, REGP 2003, s. I‑A‑149 och II‑733, punkt 46; 13 juli 2006, Andrieu mot kommissionen, T‑285/04, REGP 2006, s. I‑A‑2‑161 och II‑A‑2‑775, punkt 99; 12 september 2007, Combescot mot kommissionen, T‑249/04, REGP 2007, s. I‑A‑2‑0000 och s. II‑A‑2‑0000, punkt 78

4.      Motiveringen till en betygsrapport finns i princip under de olika rubrikerna kompetens, prestationsförmåga och uppträdande i tjänsten. Motiveringen till betygsrapporten kan emellertid även utgöras av de preciseringar som administrationen gör på annat sätt än genom rapporten, till exempel i samband med ett sådant internt administrativt förfarande som är utmärkande för bedömningsförfarandet. En betygsrapport ska anses vara tillräckligt motiverad, även om vissa anmärkningar som fanns med i den första versionen har strukits, när sökanden har kunnat bedöma huruvida betygsättarnas allmänna bedömning av dennes arbete är välgrundad.

Vidare innehåller inte artikel 43 i tjänsteföreskrifterna något som tyder på att det skulle finnas en skyldighet att anföra faktiska omständigheter till stöd för kommentarerna i betygsrapporten. Tvärtom har betygsättaren ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid bedömningen av de betygsatta personernas arbete. Förekomsten av ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning förutsätter att betygsättarna varken är skyldiga att i betygsrapporten ange samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som de använt till stöd för sin bedömning eller analysera och uttala sig på samtliga punkter som den betygsatta personen har bestritt. Den omständigheten att det finns anvisningar för betygsättningen innehållande tvingande regler som administrationen således själv har antagit och som den är skyldig att följa föranleder ingen annan bedömning. Den regel som uppställts i dessa anvisningar om att det vid betygen utmärkt eller otillräcklig prestationsförmåga ska tillfogas kommentarer angående faktiska omständigheter åsidosätts inte när en betygsättare, efter att ha funnit att den betygsatta personens prestationsförmåga varken har varit synnerligen utmärkta eller synnerligen otillräckliga, inte har tillfogat några sådana kommentarer.

(se punkterna 80, 82, 88–91 och 96)

Hänvisning till:

Förstainstansrätten 16 juli 1992, Della Pietra mot kommissionen, T‑1/91, REG 1992, s. II‑2145, punkt 32; ovannämnda målet Marcato mot kommissionen, punkt 45; 12 december 1996, AIUFFASS och AKT mot kommissionen, T‑380/94, REG 1996, s. II‑2169, punkt 57; ovannämnda målet Pflugradt mot ECB, punkt 46; 1 mars 2005, Mausolf mot Europol, T‑258/03, REGP 2005, s. I‑A‑45 och II‑189, punkt 25; 10 maj 2005, Piro mot kommissionen, T‑193/03, REGP 2005, s. I‑A‑121 och II‑547, punkt 59; 25 oktober 2005, Micha mot kommissionen, T‑50/04, REGP 2005, s. I‑A‑339 och II‑1499, punkt 36 och där angiven rättspraxis samt punkterna 39 och 40

5.      Det enda syftet med artikel 26 i tjänsteföreskrifterna är att tillåta en tjänsteman att inkomma med synpunkter på alla handlingar av betydelse för hans administrativa ställning och alla utlåtanden om hans kompetens, prestationsförmåga och uppträdande. Om administrationen har ställt betygsrapporten till tjänstemannens förfogande innan den lagts i hans akt och tjänstemannen i fråga har beretts tillfälle att anteckna sina synpunkter i densamma, kan det inte i detta avseende vara fråga om ett åsidosättande av artikel 26 i nämnda föreskrifter. Det ska tilläggas att även om artikel 26 i tjänsteföreskrifterna innebär att administrationen är skyldig att informera tjänstemannen om innehållet i den handling som ska läggas i akten, innehåller artikeln inget krav på att tjänstemannen ska meddelas om själva beslutet att rapporten ska läggas i akten.

(se punkterna 133–135)

Hänvisning till:

Förstainstansrätten 28 maj 1998, W mot kommissionen, T‑78/96 och T‑170/96, REGP 1998, s. I‑A‑239 och II‑745, punkt 99; 6 mars 2001, Ojha mot kommissionen, T‑77/99, REGP 2001, s. I‑A‑61 och II‑293, punkterna 56–61; 13 december 2005, Cwik mot kommissionen, T‑155/03, T‑157/03 och T‑331/03, REGP 2005, s. I‑A‑411 och s. II‑1865, punkterna 50–52 och 73

6.      Enligt artikel 87.1 i personaldomstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Yrkandet att personaldomstolen ska besluta om rättegångskostnader i enlighet med gällande rätt kan inte anses utgöra ett yrkande om att tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

(se punkterna 146 och 148)

Hänvisning till:

Domstolen 9 juni 1992, Lestelle mot kommissionen, C‑30/91 P, REG 1992, s. I‑3755, punkt 38; 29 april 2004, Parlamentet mot Ripa di Meana m.fl., C‑470/00 P, REG 2004, s. I‑4167, punkt 86

Personaldomstolen 10 juli 2008, Maniscalco mot kommissionen, F‑141/07, REGP 2008, s. I‑A‑1‑0000 och s. II‑A‑1‑0000, punkterna 30–33