TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen)

den 27 mars 2014 (*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Europeiska marknaden för bilglas – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Avtal om uppdelning av marknader och utbyte av kommersiellt känslig information – Förordning (EG) nr 1/2003 – Invändning om rättsstridighet – Böter – Retroaktiv tillämpning av 2006 års riktlinjer för beräkning av böter – Försäljningsvärde – Upprepade överträdelser – Tilläggsbelopp – Ansvar för överträdelsen – Tak för böterna – Koncernens konsoliderade omsättning”

I målen T‑56/09 och T‑73/09

Saint-Gobain Glass France SA, Courbevoie (Frankrike),

Saint-Gobain Sekurit Deutschland GmbH & Co. KG, Aachen (Tyskland),

Saint-Gobain Sekurit France SAS, Thourotte (Frankrike),

inledningsvis företrädda av advokaterna B. van de Walle de Ghelcke, B. Meyring, E. Venot och M. Guillaumond, därefter av advokaterna B. van de Walle de Ghelcke, B. Meyring och E. Venot,

sökande i mål T‑56/09,

Compagnie de Saint-Gobain SA, Courbevoie, företrätt av advokaterna P. Hubert och E. Durand,

sökande i mål T‑73/09,

mot

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av A. Bouquet, F. Castillo de la Torre, M. Kellerbauer och N. von Lingen, därefter av A. Bouquet, F. Castillo de la Torre, M. Kellerbauer och F. Ronkes Agerbeek, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Europeiska unionens råd, företrätt av E. Karlsson och F. Florindo Gijón, båda i egenskap av ombud,

intervenient i mål T‑56/09,

angående talan, i första hand, om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2008) 6815 slutlig, av den 12 november 2008, angående ett förfarande för tillämpning av artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (COMP/39.125 – Bilglas), i dess lydelse enligt kommissionens beslut K(2009) 863 slutlig, av den 11 februari 2009, och enligt beslut C(2013) 1118 final, av den 28 februari 2013, i den mån det berör sökandena och, i andra hand, om ogiltigförklaring av artikel 2 i nämnda beslut om påförande av böter för sökandena samt, i tredje hand, om nedsättning av böterna,

meddelar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

sammansatt av ordföranden N. J. Forwood (referent) samt domarna F. Dehousse och J. Schwarcz,

justitiesekreterare: handläggaren C. Kristensen,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 11 december 2012,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Talan har väckts i syfte att erhålla ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2008) 6815 slutlig, av den 12 november 2008, angående ett förfarande för tillämpning av artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (COMP/39.125 – Bilglas) (nedan kallat det angripna beslutet), varav en sammanfattning har publicerats i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 173, s. 13). I det angripna beslutet konstaterade Europeiska gemenskapernas kommission bland annat att ett antal företag, däribland sökandena, hade överträtt dessa bestämmelser genom att under olika perioder från mars 1998 till mars 2003 ha deltagit i en mängd konkurrensbegränsande avtal och samordnade förfaranden i sektorn för bilglas i EES (artikel 1 i det angripna beslutet).

2        Saint-Gobain Glass France SA, Saint-Gobain Sekurit Deutschland GmbH & Co. KG och Saint-Gobain Sekurit France SAS (nedan tillsammans kallade Saint-Gobain) är sökande i mål T‑56/09. Dessa bolag är verksamma inom tillverkning, förädling och distribution av material, däribland bilglas. De är helägda dotterbolag till Compagnie de Saint-Gobain SA (nedan kallat Compagnie) som är sökande i mål T‑73/09. Pilkington Group Ltd består av bolagen Pilkington Automotive Ltd, Pilkington Automotive Deutschland GmbH, Pilkington Holding GmbH och Pilkington Italia SpA (nedan tillsammans kallade Pilkington). Pilkington som också har väckt talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet (mål T‑72/09) är en av de största tillverkarna av glas och produkter till fönster, särskilt i bilsektorn. Soliver NV som har väckt talan om ogiltigförklaring av samma beslut (mål T‑68/09) är en mindre tillverkare som är verksam bland annat i bilsektorn.

3        Asahi Glass Co. Ltd (nedan kallat Asahi) är ett företag som är etablerat i Japan och som tillverkar glas, kemiska produkter och elektroniska komponenter. Asahi innehar samtliga andelar i det belgiska glasföretaget Glaverbel SA/NV, och detta innehar i sin tur 100 procent av AGC Automotive France (nedan kallat AGC). AGC hade före den 1 januari 2004 firmanamnet Splintex Europe SA (nedan kallat Splintex). Asahi som är ett av de företag till vilka det angripna beslutet riktar sig har inte väckt talan mot detta beslut.

4        Den undersökning som ledde till det angripna beslutet inleddes till följd av en delgivning till kommissionen, från en tysk advokat för en anonym klients räkning, av skrivelser med information angående avtal och samordnade förfaranden mellan diverse företag med verksamhet inom tillverkning och distribution av bilglas.

5        I februari och mars 2005 utförde kommissionen inspektioner i lokaler tillhörande sökandena, Pilkington, Soliver och AGC. Kommissionen beslagtog flera handlingar och datafiler under dessa inspektioner.

6        Till följd av inspektionerna framställde Asahi och Glaverbel och deras dotterbolag som berörs av undersökningen (nedan tillsammans kallade Asahi och Glaverbel) en ansökan om immunitet mot eller nedsättning av böter i enlighet med kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3, nedan kallat 2002 års meddelande om samarbete). Denna ansökan om villkorlig immunitet mot böter avslogs av kommissionen den 19 juli 2006, men denna underrättade emellertid Asahi och Glaverbel om att den avsåg att tillämpa en nedsättning uppgående till 30‑50 procent av de böter som normalt skulle ha påförts företagen och detta i överensstämmelse med punkt 26 i 2002 års meddelande om samarbete.

7        Från den 26 januari 2006 till den 2 februari 2007 riktade kommissionen diverse skrivelser med begäran om upplysningar till sökandena och till Pilkington, Soliver, Asahi, Glaverbel och AGC, i enlighet med artikel 18 i rådets förordning nr 1/2003 (EG) av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1). De berörda företagen besvarade dessa skrivelser.

8        Vidare riktade kommissionen på samma grund skrivelser med begäran om upplysningar till flera biltillverkare, en italiensk busstillverkare och två yrkessammanslutningar i glasindustrin som också besvarade skrivelserna.

9        Den 18 april 2007 antog kommissionen ett meddelande om invändningar angående en enda, fortlöpande överträdelse som bestod i avtal och samordnade förfaranden mellan tillverkare av bilglas, i syfte att fördela kontrakt om leveranser till biltillverkare. Detta meddelande om invändningar delgavs sökandena, Pilkington, Soliver, Asahi och Glaverbel samt AGC. Vart och ett av de företag som meddelandet om invändningar riktade sig till fick tillgång till handlingarna i ärendet och anmodades av kommissionen att ge uttryck för sina synpunkter härvidlag. Ett muntligt hörande i vilket alla nämnda mottagare av beslutet deltog ägde rum vid kommissionen den 24 september 2007.

 Det angripna beslutet

10      Kommissionen antog det angripna beslutet den 12 november 2008. Den konstaterade bland annat att Saint-Gobain och Compagnie hade deltagit i de avtal och samordnade förfaranden som nämnts ovan i punkt 1 mellan den 10 mars 1998 och den 11 mars 2003 (artikel 1 b i det angripna beslutet) och ålade dem initialt böter på 896 miljoner euro med solidariskt betalningsansvar (artikel 2 b i det angripna beslutet).

11      Asahi och Glaverbel vilkas deltagande i överträdelsen fastställdes till perioden mellan den 18 maj 1998 och den 11 mars 2003 påfördes böter uppgående till 113,5 miljoner euro (artikel 1 a och artikel 2 a i det angripna beslutet).

12      Kommissionen fastställde att Pilkington hade deltagit i avtal och samordnade förfaranden från den 10 mars 1998 till den 3 september 2002 (artikel 1 c i det angripna beslutet). Den påförde initialt detta företag böter på 370 miljoner euro (artikel 2 c i det angripna beslutet).

13      Vad slutligen angår Soliver, fann kommissionen att företaget hade deltagit i överträdelsen från den 19 november 2001 till den 11 mars 2003 (artikel 1 d i det angripna beslutet). Kommissionen påförde Soliver böter uppgående till 4 396 000 euro (artikel 2 d i det angripna beslutet).

14      I det angripna beslutet utgår kommissionen från konstaterandet att det karaktäristiska för bilglasmarknaden, det vill säga betydande tekniska krav och hög innovationsnivå, gynnar integrerade och internationellt verksamma leverantörer. AGC, Pilkington och Saint-Gobain räknas bland de främsta tillverkarna av bilglas i världen och de täckte tillsammans vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet omkring 76 procent av den globala efterfrågan på glas avsedd för marknaden för den första monteringen (monteringen av bilglas i fabriken när fordonet sätts ihop). Kommissionen har även uppgett att det förekommit en anmärkningsvärd mängd kontakter mellan medlemsstaterna och de medlemsstater i Efta som ingår i EES i bilglassektorn. Biltillverkarna förhandlar för närvarande fram inköpsavtal för tillhandahållande av bilglas på EES-nivå.

15      Det framgår av det angripna beslutet att de leverantörer av bilglas som åsyftas i kommissionens undersökning fortlöpande har följt sina respektive marknadsandelar under överträdelseperioden inte endast per ”fordonskonto”, det vill säga med hänsyn till försäljningsbeloppet per fordonsmodell, utan även totalt med alla fordonskonton sammantagna.

16      Pilkington, Saint-Gobain och AGC deltog i trepartsmöten, ibland benämnda ”klubbmöten”. Dessa möten som arrangerades i tur och ordning av dessa företag ägde rum på olika hotell i Europa, i privata bostäder tillhörande anställda i dessa företag och i lokaler tillhörande yrkessammanslutningen Groupement européen de producteurs de verre plat (GEPVP, Föreningen för europeiska planglastillverkare) och i lokaler tillhörande Associazione nazionale degli industriali del vetro (Assovetro) (nationella föreningen för glasföretagare).

17      Möten och bilaterala kontakter har även anordnats mellan dessa konkurrenter i syfte att diskutera tillhandahållandet av bilglas till nuvarande och framtida modeller. Dessa olika möten och kontakter rörde utvärdering och uppföljning av marknadsandelar, fördelning av bilglasleveranser till tillverkare, utbyte av information om priser och annan kommersiellt känslig information samt samordning av dessa olika konkurrenters strategier i fråga om prissättning och leveranser till kundkretsen.

18      Det första av dessa bilaterala möten i vilka Saint-Gobain och Pilkington deltog, ägde rum den 10 mars 1998 på hotell Hyatt Regency vid flygplatsen Charles-de-Gaulle i Paris (Frankrike). Det första trepartsmötet ägde i sin tur rum under våren 1998 i Königswinter (Tyskland), i den privata bostad som tillhörde den ansvarige för Splintex (AGC) stora konton. Dessa möten hade föregåtts av förberedande kontakter mellan Saint-Gobain och Pilkington, från år 1997, vilkas syfte var teknisk harmonisering av den tonade ruta som dessa företag tillverkade vad gällde färgen, tjockleken och hur ljuset släpptes igenom. Kommissionen inbegrep emellertid inte dessa kontakter i den omtvistade kartellen, eftersom de enligt kommissionen väsentligen avsåg ett framskridet skede i planglasets produktionskedja innan det förädlas till bilglas.

19      Kommissionen har identifierat närmare 90 möten i det angripna beslutet från våren 1998 till mars 2003. Den sista trepartskontakten ägde rum den 21 januari 2003, medan det sista bilaterala mötet hölls under den andra hälften av mars 2003 mellan Saint-Gobain och AGC. Deltagarna använde förkortningar eller kodnamn när de presenterade sig vid dessa möten och kontakter.

20      Soliver hade inte börjat delta i kartellen förrän den 19 november 2001 och deltagandet pågick den 11 mars 2003. Soliver hade kontaktats av Saint-Gobain år 2000 för att delta i den omtvistade kartellen. De ursprungliga deltagarna i kartellen, det vill säga Saint-Gobain, Pilkington och AGC, hade i detta syfte utnyttjat Solivers beroende av råvaruproducenterna i och med att Soliver inte producerade det planglas som behövs för tillverkning av fönsterglas.

21      Enligt det angripna beslutet bestod kartellens övergripande plan i att fördela leveranserna av bilglas mellan deltagarna i kartellen, såväl vad gällde de befintliga leveransavtalen som vad gällde de nya avtalen. Denna plan syftade till att garantera stabila marknadsandelar för deltagarna. För att uppnå det målet hade deltagarna under de möten och kontakter som nämnts ovan i punkterna 16–20 utbytt information om priser och andra känsliga uppgifter. De hade dessutom samordnat sina strategier vad gällde prissättning och leveranser till kunder. Det hade i synnerhet skett en samordning av anbuden vid den anbudsinfordran som biltillverkarna utlyst för att dessas val av glasleverantör, eller glasleverantörer vid multipla leveranser, skulle påverkas. Deltagarna hade härvidlag förfogat över två medel för att se till att den överenskomna leverantören tilldelades ett leveranskontrakt, nämligen att inte lämna något anbud, eller att lämna ett anbud som innebar högre priser än de priser som nämnda tillverkare tillämpade. Korrigerande åtgärder i form av kompensation till en eller flera av deltagarna hade beslutats när det visade sig vara nödvändigt för att säkerställa att situationen för det övergripande utbudet på EES-nivå skulle överensstämma med den överenskomna fördelningen. När korrigerande åtgärder skulle påverka pågående leveransavtal, var den procedur som konkurrenterna använde för att anpassa marknadsandelarna att varsko biltillverkarna om att ett tekniskt problem eller en råvarubrist störde leveranserna av de beställda delarna och att föreslå dem att vända sig till en ersättningsleverantör.

22      I syfte att bibehålla den överenskomna fördelningen av avtalen hade deltagarna i kartellen dessutom vid flera tillfällen kommit överens om att sänka de priser som biltillverkarna skulle få i förhållande till produktivitetsvinsterna eller till och med om att eventuellt höja de priser som tillämpades på bilmodeller vilkas produktionsnivå var lägre än förväntat. De hade också varit ense om att vid behov begränsa spridningen av information om deras verkliga produktionskostnader till biltillverkarna för att undvika alltför frekventa önskemål om nedsatta priser från dessas sida.

23      Den samordning som syftade till stabila marknadsandelar hade möjliggjorts bland annat tack vare öppenheten på bilglasmarknaden. Marknadsandelarnas utveckling hade beräknats på grundval av produktionskostnader och försäljningsprognoser med beaktande av redan ingångna leveransavtal.

24      Kommissionen har uppgett i det angripna beslutet att Asahi och Glaverbel hade bekräftat att senast från och med år 1998 deltog företrädare för Splintex tillsammans med vissa konkurrenter i verksamhet som var otillåten i konkurrensrättsligt avseende. Vidare borde den omständigheten att Saint-Gobain inte har bestritt riktigheten av de faktiska omständigheterna, såsom de framställts i meddelandet om invändningar, förstås som ett godkännande från detta företags sida av kommissionens beskrivning av innehållet i de omtvistade mötena och kontakterna.

25      Pilkington, Saint-Gobain och AGC kom överens under ett möte som hölls den 6 december 2001 om en ny beräkningsmetod för fördelning och tilldelning av leveranskontrakt.

26      Det är på grundval av denna samling indicier som kommissionen har hållit Saint‑Gobain, Compagnie, Pilkington, Soliver samt Asahi och Glaverbel ansvariga för en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet.

27      De överenskommelser som parterna gjorde sinsemellan utgör enligt kommissionen avtal eller samordnade förfaranden i den mening som avses i dessa bestämmelser, vilka har snedvridit konkurrensen på marknaden för tillhandahållande av bilglas. Denna överträdelse är för övrigt en enda, fortlöpande överträdelse, eftersom deltagarna i kartellen har uttryckt sin gemensamma vilja att bete sig på ett bestämt sätt på marknaden och har antagit en gemensam plan avsedd att begränsa deras individuella kommersiella oberoende genom en uppdelning av bilglasleveranser avsedda för privata fordon och lätta nyttofordon samt genom att snedvrida priserna på dessa fönsterglas i syfte att säkerställa en övergripande stabilitet på marknaden och att där vidmakthålla artificiellt höjda priser. Enligt det angripna beslutet fick frekvensen och den oavbrutna karaktären hos dessa möten och kontakter under en period av fem år till resultat att alla stora tillverkare av personbilar och lätta nyttofordon i EES omfattades av kartellen.

28      Kommissionen har för övrigt bedömt att det inte fanns något som tydde på att avtalen och de samordnade förfarandena mellan leverantörer av bilglas skulle ha lett till effektivitetsvinster eller ha gynnat de tekniska eller ekonomiska framstegen i bilglassektorn. Kommissionen har följaktligen uteslutit tillämpningen av artikel 81.3 EG i förevarande fall.

29      När det gäller identifieringen av de företag till vilka det angripna beslutet riktar sig, har kommissionen bland annat ansett att Compagnie indirekt innehade 100 procent av andelarna i Saint-Gobain. Under dessa förhållanden bedömde kommissionen att Compagnie presumerades ha haft ett avgörande inflytande på Saint-Gobains affärspolitik. Andra omständigheter, såsom den kommersiella strukturen i den av Compagnie kontrollerade koncernen (nedan kallad koncernen Saint-Gobain) och styrelsens sammansättning i Saint-Gobain, bekräftar detta avgörande inflytande. Eftersom Compagnie inte kunde bryta denna presumtion, drog kommissionen slutsatsen att företaget tillsammans med Saint-Gobain utgjorde ett enda företag som deltagit i överträdelsen och den påförde därför Compagnie och Saint-Gobain böter som de solidariskt skulle vara betalningsansvariga för.

30      Angående överträdelsens varaktighet, fann kommissionen att Saint-Gobain och Compagnie hade deltagit i överträdelsen från den 10 mars 1998 till den 11 mars 2003. Pilkingtons deltagande fastställdes till perioden från den 10 mars 1998 till den 3 september 2002. Vad angår Soliver, hade detta företag deltagit i överträdelsen från den 19 november 2001 till den 11 mars 2003.

31      Kommissionen har först och främst i fråga om beräkningen av böterna fastställt värdet på den försäljning av bilglas som varje deltagande företag genomfört inom EES direkt eller indirekt i samband med överträdelsen. Kommissionen skilde här mellan flera olika perioder. I fråga om den första perioden, vilken började i mars 1998 och slutade den 30 juni 2000 och betecknades som en period av uppgång, ansåg sig kommissionen endast förfoga över bevis för överträdelsen avseende en del av de europeiska biltillverkarna. Kommissionen beaktade därför under denna period endast den försäljning av bilglas till biltillverkare för vilken den förfogade över direkta bevis för kartellen. Vad angår perioden mellan den 1 juli 2000 och den 3 september 2002, noterade kommissionen att de konton som varit föremål för kartellen rörde minst 90 procent av försäljningen inom EES. Den drog därför slutsatsen att den sammanlagda försäljningen av bilglas under denna period inom EES av de företag till vilka det angripna beslutet riktar sig måste beaktas. I slutet av överträdelseperioden, det vill säga mellan den 3 september 2002 och mars 2003, hade kartellens verksamhet bromsat in efter det att Pilkington lämnat marknaden. Kommissionen beslutade följaktligen att under den perioden endast ta fasta på försäljning till biltillverkare angående vilken den förfogade över direkta bevis för att den ingick i kartellens verksamhet. Ett viktat årligt genomsnitt av dessa försäljningssiffror beräknades sedan för varje berörd leverantör av bilglas, genom att värdet på ovannämnda försäljning dividerades med antalet månader under vilka var och en av leverantörerna hade deltagit i överträdelsen och genom att resultatet av denna division multiplicerades med tolv.

32      Kommissionen har sedan anfört att ifrågavarande överträdelse som bestod i en uppdelning av kundkretsen, utgör en av de allvarligaste konkurrensbegränsningarna. Med hänsyn till denna överträdelses karaktär, dess geografiska räckvidd och de deltagande företagens sammanlagda marknadsandel fastställdes vid beräkningen av böternas grundbelopp en proportion på 16 procent av varje involverat företags värde på försäljningen, multiplicerat med det antal år som deltagandet varade. Böternas grundbelopp höjdes dessutom med ett tilläggsbelopp (eller en ingångsavgift) på 16 procent av värdet på försäljningen i avskräckande syfte.

33      Det grundbelopp för böterna som hade påförts Saint-Gobain och Compagnie solidariskt ökades med 60 procent för upprepade överträdelser. Vad angår de böter som påfördes Soliver, fastställdes de till 10 procent av detta företags omsättning, i överensstämmelse med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. En nedsättning med 50 procent av böterna beviljades Asahi och Glaverbel med hänsyn till att den bevisning som de hade överlämnat till kommissionen gjorde det möjligt för den att få en bättre förståelse av de handlingar som samlats in under inspektionerna.

34      Den 11 februari 2009 antog kommissionen beslut K(2009) 863 slutlig genom vilket det angripna beslutet rättades på ett begränsat antal punkter.

35      Den 28 februari 2013 antog kommissionen beslut C(2013) 1118 final genom vilket det angripna beslutet rättades vad gällde beaktandet av Saint-Gobains försäljning till [konfidentiellt] före den 31 maj 1999 (nedan kallat det rättade beslutet av den 28 februari 2013). I detta beslut korrigerade kommissionen det bötesbelopp som påförts sökandena och fastställde det till 880 miljoner euro.

 Förfarande och parternas yrkanden

36      Saint-Gobain har väckt talan i mål T‑56/09 genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 13 februari 2009. Compagnie har, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 18 februari 2009, väckt talan i mål T‑73/09.

37      Efter det att det skriftliga förfarandet hade avslutats och till följd av Compagnies begäran om återupptagande av nämnda förfarande i mål T‑73/09, gav detta företag in en kompletterande inlaga som inkom till tribunalens kansli den 6 september 2010. Kommissionen har genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 22 oktober 2010 ingett synpunkter på den kompletterande inlagan.

38      Med hänsyn till att sammansättningen av tribunalens avdelningar hade ändrats, förordnades referenten att tjänstgöra på andra avdelningen. Förevarande mål tilldelades följaktligen den andra avdelningen.

39      Genom beslut av den 23 april 2012 beslutade ordföranden för tribunalens andra avdelning, efter att ha hört parterna, att målen T‑56/09 och T‑73/09 skulle förenas vad gällde det muntliga förfarandet.

40      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 11 december 2012. Parterna anmodades vid detta tillfälle att yttra sig över en eventuell förening av målen T‑56/09 och T‑73/09 vad gällde domen och de uppgav att de inte hade några synpunkter på detta.

41      I mål T‑56/09 har Saint-Gobain yrkat att tribunalen ska:

–        i första hand ogiltigförklara det angripna beslutet i den mån det berör företaget,

–        i andra hand ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den mån den rör företaget,

–        i tredje hand nedsätta de böter som ålagts företaget i det angripna beslutet till en rimlig nivå, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

42      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska:

–        ogilla talan i mål T‑56/09, och

–        förplikta Saint-Gobain att ersätta rättegångskostnaderna.

43      Genom skrivelse som inkom till förstainstansrättens kansli den 19 februari 2009 justerade Saint-Gobain sina yrkanden om ogiltigförklaring och begärde dels att det angripna beslutet, i dess lydelse enligt beslut K(2009) 863 slutlig av den 11 februari 2009, skulle ogiltigförklaras, dels alternativt att de böter som ålagts företaget enligt artikel 2 i det ändrade beslutet skulle nedsättas.

44      Europeiska unionens råd ansökte genom handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 7 maj 2009 om att få intervenera till stöd för kommissionens yrkanden i mål T‑56/09. Ordföranden på förstainstansrättens sjunde avdelning beviljade genom beslut av den 7 juli 2009 denna ansökan.

45      Rådet har yrkat att tribunalens ska:

–        ogilla talan i mål T‑56/09, och

–        besluta om rättegångskostnaderna på lämpligt sätt.

46      Compagnie har i mål T‑73/09 yrkat att tribunalen ska:

–        i första hand ogiltigförklara det angripna beslutet, såvitt det rör företaget och härav dra alla konsekvenser som krävs vad gäller bötesbeloppet,

–        i andra hand nedsätta de böter som påförts företaget i det angripna beslutet solidariskt med Saint-Gobain,

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

47      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska:

–        ogilla talan i mål T‑73/09, och

–        förplikta Compagnie att ersätta rättegångskostnaderna.

48      Efter det att det rättade beslutet antagits den 28 februari 2013, begärde kommissionen genom skrivelse av den 7 mars 2013 att tribunalen skulle återuppta det muntliga förfarandet.

49      Efter att ha hört parterna i denna del, beslutade tribunalens andra avdelning den 23 april 2013 att återuppta det muntliga förfarandet.

50      Genom skrivelse av den 30 juli 2013 underrättade Saint-Gobain tribunalen bland annat om att företagets yrkanden hade justerats i syfte att beakta det rättade beslutet av den 28 februari 2013. Saint-Gobain gjorde gällande att det fortfarande fanns stöd för dess talan om ogiltigförklaring och företaget förklarade att det vidhöll sitt yrkande om att kommissionen skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, men det formulerade emellertid ett andrahandsyrkande om att kommissionen skulle förpliktas att betala en del av rättegångskostnaderna. Kommissionen tillkännagav för sin del sina synpunkter på nämnda rättade beslut samt på den omständigheten att Saint-Gobain avstått från en av sina delgrunder i skrivelse av den 30 juli 2013. Genom skrivelser av den 22 juli och den 1 augusti 2013 underrättade rådet och Compagnie tribunalen om att de inte hade några synpunkter härvidlag.

51      Det muntliga förfarandet avslutades därmed den 11 september 2013.

 Rättslig bedömning

52      Efter att ha hört parterna i denna fråga, finner tribunalen det lämpligt att förena de aktuella målen vad gäller domen, med tillämpning av artikel 50 i rättegångsreglerna.

I –  Saken i målet

53      I enlighet med parternas yttranden, såväl vid förhandlingen som efter återupptagandet av det muntliga förfarandet och enligt Saint-Gobains synpunkter i skrivelsen av den 11 mars 2013 till tribunalen, ska det anses att målen avser det angripna beslutet i dess lydelse enligt den sista ändringen i det rättade beslutet av den 28 februari 2013, och detta såväl i den mån som målen syftar till ogiltigförklaring av nämnda beslut som till att tribunalen nedsätter de böter som sökandena ska erlägga solidariskt.

II –  Förstahandsyrkandena om ogiltigförklaring av det angripna beslutet

54      Inledningsvis ska de grunder om ogiltigförklaring som anförts i mål T‑56/09 prövas. Då vissa av de grunder och argument som Saint-Gobain har anfört överensstämmer med dem som Compagnie har åberopat i mål T‑73/09, ska dessa prövas tillsammans. Därefter är det lämpligt att undersöka de specifika argument som anförts i det mål om ogiltigförklaring som anhängiggjorts av Compagnie och som inte har något samband med någon av Saint-Gobains grunder.

A –  Mål T‑56/09

55      Saint-Gobain har väsentligen åberopat sex grunder. Den första grunden bygger på att förordning nr 1/2003 är rättsstridig. Den andra grunden avser åsidosättande av rätten till försvar. Den tredje grunden gäller bristfällig motivering av det angripna beslutet och felaktig beräkning av böterna. Genom den fjärde grunden har Saint-Gobain åberopat felaktig rättstillämpning i samband med att kommissionen lade ansvaret för Saint-Gobains rättstridiga beteende på Compagnie, åsidosättande av principen om personligt straffansvar och av oskuldspresumtionen samt maktmissbruk. Den femte grunden avser åsidosättande av förbudet mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser och av skyddet för berättigade förväntningar. Den sjätte grunden avser slutligen att de böter som påförts Saint-Gobain är oproportionerliga.

1.     Första grunden: Förordning nr 1/2003 är rättsstridig

56      Saint-Gobain har genom sin första grund framställt en invändning om rättsstridighet avseende förordning nr 1/2003, såtillvida att den anförtror kommissionen befogenheten såväl att utreda överträdelser av artikel 81 EG som att påföra böter för dem. Eftersom denna invändning väsentligen överensstämmer med den som Compagnie har framställt i mål T‑73/09, är det lämpligt att pröva dem tillsammans.

57      Grunden består av två delar. För det första strider en sådan kumulering av kommissionens funktioner mot rätten till en oavhängig och opartisk domstol. För det andra är den befogenhet som kommissionen tillerkänns att fatta beslut om påföljder enligt artikel 81 EG inte förenlig med principen om oskuldspresumtion.

a)     Första delgrunden: Åsidosättande av rätten till en oavhängig och opartisk domstol

 Parternas argument

58      Saint-Gobain och Compagnie har väsentligen hävdat att kommissionens kumulering av funktionerna att utreda och ålägga påföljder vid genomförandet av artikel 81 EG, såsom den införts i förordning nr 1/2003, innebär ett åsidosättande av rätten till en oavhängig och opartisk domstol. Det rör sig nämligen om ett viktigt säkerställande av rätten till en rättvis rättegång, vilken har stadfästs i artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen) och i artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

59      Saint-Gobain har först och främst gjort gällande att de påföljder som kommissionen ålagt inom denna ram har en straffrättslig prägel, inte endast därför att det förbud som anges i artikel 81 EG vänder sig till alla företag och inte till en bestämd kategori av företag, utan också på grund av det avskräckande och repressiva syftet med sådana sanktioner. Lagstiftarens angivelse i artikel 23.5 i förordning nr 1/2003 att dessa sanktioner inte är av straffrättslig art saknar härvidlag relevans. Rätten till en oavhängig och opartisk domstol ska följaktligen tillämpas utan inskränkning i detta fall.

60      Det följer emellertid av rättspraxis att kommissionen inte kan anses vara en oavhängig och opartisk domstol.

61      Det förhållandet att förordning nr 1/2003 följaktligen är ogiltig motsägs inte av den möjlighet ett företag, till vilket ett beslut av kommissionen om sanktioner riktar sig, har att i enlighet med förordning nr 1/2003 väcka talan om ogiltigförklaring av detta beslut vid tribunalen. Det följer nämligen av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) att principerna om oavhängighet och opartiskhet ska iakttas i det skede då påföljden beslutas.

62      Vad den sistnämnda punkten beträffar har Saint-Gobain erinrat om att det endast är i undantagsfall, vilka karaktäriseras av särskilda krav på effektivitet och av lindriga överträdelser, som befogenheten att fatta beslut om huruvida en anklagelse är välgrundad som faller inom tillämpningsområdet för artikel 6.1 i Europakonventionen kan delegeras till en administrativ instans, vars beslut kan bli föremål för en talan vid domstol med obegränsad behörighet. Dessa omständigheter föreligger inte i detta fall.

63      Även om det skulle anses att ifrågavarande sanktioner inte tillhör den hårda kärnan i straffrätten, kan det konstateras att den begränsning av rätten till en oavhängig och opartisk domstol som systemet med rannsakning och påföljder innebär vid överträdelser av Europeiska unionens konkurrensrätt strider mot legitimitetsprincipen och proportionalitetsprincipen. Således kan inte någon risk för alltför stor arbetsbörda för rättsväsendet motivera kumuleringen av funktioner enligt detta system. Dessutom är begränsningen av rätten till en oavhängig och opartisk domstol oproportionerlig med hänsyn inte endast till de stränga sanktioner som påförs med stöd av artikel 81 EG och förordning nr 1/2003, utan även med tanke på vad som är betecknande för den kontroll som tribunalen utför när talan har väckts vid den.

64      Saint-Gobain och Compagnie har hävdat att tribunalen, när den uttalar sig om en talan om ogiltigförklaring av beslut som antagits av kommissionen i enlighet med artikel 81 EG, inte utför någon prövning i egenskap av domstol med obegränsad behörighet i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen. Tribunalen begränsar sig nämligen vid en sådan prövning i princip till att kontrollera om det skett någon uppenbart oriktig bedömning eller ett eventuellt maktmissbruk. Det måste även beaktas att en talan som väckts vid tribunalen inte har någon suspensiv verkan på det angripna beslutet.

65      Saint-Gobain har vidare bestritt rådets argument att invändningen om rättsstridighet avseende förordning nr 1/2003 skulle vara detsamma som att ifrågasätta giltigheten av artikel 83.2 EG. Denna bestämmelse i fördraget föreskriver nämligen inte att kommissionen både utreder och beivrar överträdelser av konkurrensreglerna då lagstiftaren har gjort detta val.

66      Slutligen har Compagnie hävdat att problemet med att kommissionen både utreder och ålägger sanktioner för överträdelser av konkurrensrätten bekräftas av Europadomstolens dom av den 11 juni 2009 i målet Dubus SA mot Frankrike (nr 5242/04).

67      Kommissionen och rådet har bestritt denna kritik.

68      Samtidigt som kommissionen inte har förnekat att de företag som är involverade i ett administrativt granskningsförfarande på det konkurrensrättsliga området har rätt till en oavhängig och opartisk domstol, har den invänt mot att artikel 6.1 i Europakonventionen skulle vara tillämpig på samma sätt på det i strikt mening straffrättsliga området som på området för administrativa påföljder.

69      Kommissionen har härvidlag erinrat om att enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 är de sanktioner som påförs med stöd av artikel 81 EG inte av straffrättslig art. Kommissionen har även gjort gällande att den, såsom följer av rättspraxis från unionsdomstolen, inte kan betraktas som en domstol som ålägger straffrättsliga påföljder. Härav följer att artikel 6 i Europakonventionen inte fullt ut är tillämplig på kommissionen när den antar beslut på grundval av artikel 81.1 EG. Förstainstansrätten fann således i sin dom av den 8 juli 2008 i mål T‑54/03, Lafarge mot kommissionen (ej publicerad i rättsfallsamlingen) att den omständigheten att kommissionen har både befogenhet att utreda och att påföra sanktioner på det konkurrensrättsliga området inte är oförenlig med skyddet av grundläggande rättigheter.

70      För övrigt har Saint-Gobain med orätt trott sig kunna ur rättspraxis från Europadomstolen härleda tre kumulativa villkor för delegering av befogenheten att ålägga sanktioner till en administrativ instans på områden som faller utanför straffrättens hårda kärna. Dels kan även böter på höga belopp falla utanför straffrättens hårda kärna. Dels kan de skyddsregler som artikel 6 i Europakonventionen tillhandahåller inte utgöra hinder mot att en administrativ myndighet utövar befogenheten att ålägga sanktioner på områden som inte karaktäriseras av ett stort antal överträdelser, såvida det eftersträvade syfet är legitimt. Det är emellertid uppenbart att en effektiv utredning och effektiva sanktioner av överträdelser av konkurrensrätten utgör ett legitimt syfte.

71      Kommissionen har härutöver gjort gällande att tribunalens domstolskontroll utövas med obegränsad behörighet i den mening som avses i praxis från Europadomstolen. Detsamma gäller i än högre grad på området för böter som påförs för konkurrensbegränsande samverkan, vilkas lämplighet tribunalen kan vara föranledd att kontrollera i enlighet med artikel 31 i förordning nr 1/2003. Det saknar härvidlag betydelse att tribunalen hittills endast i begränsad utsträckning har använt sig av sin obegränsade behörighet för att nedsätta böter som ålagts av kommissionen.

72      Eftersom denna grund slutligen innebär att kommissionens beslut i vilka den konstaterar och påför påföljder för överträdelser av konkurrensrätten varken är tvingande eller verkställbara, strider den mot principen att kommissionens beslut presumeras vara giltiga så länge de inte har ogiltigförklarats eller återkallats samt mot principen i artikel 242 EG, enligt vilken en talan om ogiltigförklaring i princip inte medför uppskov med verkställigheten av den angripna rättsakten.

73      Rådet har i huvudsak argumenterat på samma sätt som kommissionen. Rådet har bland annat gjort gällande att det påföljdssystem som införts med förordning nr 1/2003 inte tillhör straffrätten och att artikel 6.1 i Europakonventionen därför inte är tillämplig i detta fall. Rådet har vidare hävdat att Saint-Gobain genom sin invändning om rättsstridighet i realiteten syftar till att ifrågasätta giltigheten av artikel 83.2 EG, såtillvida att denna bestämmelse föreskriver att det ankommer på lagstiftaren att definiera kommissionens och Europeiska unionens domstols respektive roller i fråga om utredning av och påförande av sanktioner för överträdelser av konkurrensreglerna. Unionsdomstolen är dock inte behörig att uttala sig om huruvida en primärrättslig bestämmelse är giltig.

74      När det slutligen gäller Compagnies argument angående Europadomstolens dom i det ovan i punkt 66 nämnda målet Dubus SA mot Frankrike, skiljer sig de omständigheter som ledde till nämnda dom från dem i förevarande mål. Den domen rörde nämligen den omständigheten att bankkommissionen i Frankrike ansvarar för både utredning och påförande av sanktioner och att dess beslut kan likställas med beslut av domstol. Kommissionen kan dock inte, för sin del, betraktas som en domstol i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen.

 Tribunalens bedömning

75      Tribunalen anser – utan att det är nödvändigt att uttala sig om kommissionens yrkande om avvisning av talan i denna del i mål T‑73/09 – att talan inte kan bifallas vad avser den första grundens första del, såsom analogt följer av rättspraxis i mål där det i huvudsak framställts en invändning om rättsstridighet avseende rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av artikel [81 EG] och artikel [82 EG] (EGT 13, 1962, s. 204, svensk specialutgåva, område 8, volym 1) (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T‑348/94, Enso Española mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1875, punkterna 55–65, av den 11 mars 1999 i mål T‑156/94, Aristrain mot kommissionen, REG 1999, s. II‑645, punkterna 23–40, och i det ovan i punkt 69 nämnda målet Lafarge mot kommissionen, punkterna 36–47).

76      Det ska inledningsvis erinras om att rätten till en rättvis rättegång, vilken garanteras av artikel 6.1 i Europakonventionen, utgör en allmän princip i unionsrätten som numera är inskriven i artikel 47 andra stycket i stadgan.

77      Enligt fast rättspraxis är vidare kommissionen inte en domstol i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen (domstolens dom av den 29 oktober 1980, i de förenade målen 209/78‑215/78 och 218/78, Van Landewyck m.fl. mot kommissionen, REG 1980, s. 3125; svensk specialutgåva, volym 5, s. 345, punkt 81, och av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80‑103/80, Musique diffusion française m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 1825; svensk specialutgåva, volym 7, s. 133, punkt 7) och inte heller i den mening som avses i artikel 47 andra stycket i stadgan. Artikel 23.5 i förordning nr 1/2003 föreskriver dessutom uttryckligen att kommissionens beslut genom vilka böter åläggs för överträdelser av konkurrensrätten inte är av straffrättslig art.

78      Med hänsyn till de ifrågavarande överträdelsernas art och till arten av och strängheten i de därtill knutna sanktionsåtgärderna, ska emellertid principen om rätt till en rättvis rättegång tillämpas i bland annat förfaranden rörande överträdelser av konkurrensregler som gäller företag och som kan leda till ålägganden av böter eller viten (domstolens dom av den 17 december 1998 i mål C‑185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I‑8417, punkterna 20 och 21, samt av den 3 september 2009 i de förenade målen C‑322/07 P, C‑327/07 P och C‑338/07 P, Papierfabrik August Koehler m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I‑7191, punkt 143).

79      Europadomstolen har således haft tillfälle att i sin dom av den 27 september 2011 i mål A. Menarini Diagnostics srl mot Italien (nr 43509/08) precisera villkoren för att böter som – med hänsyn till sitt belopp och till det preventiva och repressiva ändamål som eftersträvas med dem – hänför sig till det straffrättsliga området kan åläggas av en förvaltningsmyndighet som inte uppfyller alla kraven i artikel 6.1 i Europakonventionen. Den domen gällde det italienska systemet för sanktioner vid överträdelser av konkurrensrätten. Europadomstolen fann i huvudsak att iakttagandet av artikel 6.1 i Europakonventionen inte utesluter att ett ”straff” kan utmätas av en förvaltningsmyndighet som har befogenhet att ålägga sanktioner på konkurrensrättens område, såvitt det beslut som fattats av denna myndighet kan bli föremål för en senare prövning av ett rättskipande organ med obegränsad behörighet. Bland kännetecknen för ett sådant rättsskipande organ kan nämnas befogenheten att på alla punkter, såväl faktiskt som rättsligt, ändra det beslut som ett underställt organ har fattat. Den prövning som utförs av en domstol ska i sådana fall inte begränsas till en granskning av den ”yttre” lagenligheten hos det beslut som ska prövas, eftersom denna domstol måste vara i stånd att bedöma huruvida konkurrensmyndighetens val är proportionerliga och att kontrollera dess tekniska bedömningar.

80      Det måste emellertid slås fast att tribunalens domstolsprövning av de beslut i vilka kommissionen ålägger böter för överträdelser av unionens konkurrensrätt motsvarar dessa krav.

81      Det bör först och främst understrykas i detta avseende att unionsrätten ger kommissionen ett tillsynsuppdrag vilket inbegriper uppgiften att beivra överträdelser av artikel 81.1 EG och artikel 82 EG. Kommissionen är nämligen förpliktad att inom ramen för detta administrativa förfarande iaktta de processuella skyddsregler som unionsrätten föreskriver. Enligt förordning nr 1/2003 får kommissionen vidare, genom beslut, ålägga företag och företagssammanslutningar böter för att uppsåtligen eller av oaktsamhet ha överträtt dessa bestämmelser.

82      Kravet på en effektiv domstolskontroll av varje beslut av kommissionen om fastställelse och beivrande av överträdelser av unionens konkurrensregler utgör för övrigt en unionsrättslig grundprincip som följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner (domen i det ovan i punkt 75 nämnda målet Española mot kommissionen, punkt 60). Denna princip är numera inskriven i artikel 47 i stadgan (domstolens dom av den 22 december 2010 i mål C‑279/09, DEB, REU 2010, s. I‑13849, punkterna 30 och 31, samt av den 28 juli 2011 i mål C‑69/10, Samba Diouf, REU 2011, s. I‑7151, punkt 49).

83      Det framgår emellertid av rättspraxis att den domstolskontroll av beslut som antagits av kommissionen i syfte att ålägga påföljder för överträdelser av konkurrensrätten, vilken inrättats i fördragen och kompletteras av förordning nr 1/2003, är förenlig med denna princip (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 8 december 2011 i mål C‑272/09 P, KME Germany m.fl. mot kommissionen, REU 2011, s. I-12789, punkt 106, och i mål C‑386/10 P, Chalkor mot kommissionen, REU 2011, s. I-13085, punkt 67).

84      För det första är tribunalen en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats genom rådets beslut 88/591/EKSG, EEG, Euratom av den 24 oktober 1988 om upprättandet av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (EGT L 319, s. 1, ändrad i EGT L 241, 1989, s. 4; svensk specialutgåva, område 7, volym 2, s. 89). Som framgår av tredje skälet i detta beslut har tribunalen inrättats i syfte att förbättra domstolsskyddet för enskilda i mål som kräver en ingående undersökning av komplicerade faktiska omständigheter.

85      För det andra är tribunalen behörig enligt artikel 3.1 c i beslut 88/591 att utöva de befogenheter som tilldelats domstolen genom fördragen angående ”[t]alan som väcks av en fysisk eller juridisk person” mot en institution enligt artikel [230] andra stycket [EG] och som rör genomförandet av konkurrensregler som är tillämpliga på företag. I mål som väcks med stöd av artikel 230 EG ska lagenlighetskontrollen av kommissionens beslut som fastslår en överträdelse av konkurrensregler och som i detta hänseende ålägger den berörda fysiska eller juridiska personen böter anses utgöra en effektiv domstolskontroll av rättsakten i fråga. Med hjälp av de grunder som åberopas av den berörda fysiska eller juridiska personen till stöd för talan om ogiltigförklaring kan tribunalen nämligen bedöma huruvida kommissionens faktiska och rättsliga bedömning i ett konkurrensärende är riktig.

86      För det tredje kompletteras enligt artikel 31 i förordning nr 1/2003 den lagenlighetsprövning som föreskrivs i artikel 230 EG med den obegränsade behörighet som innebär att unionsdomstolen, utöver en prövning av påföljdens lagenlighet, har befogenhet att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning och följaktligen att upphäva, nedsätta eller höja de böter som påförts (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P‑C‑252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij mot kommissionen, REG 2002, s. I‑8375, punkt 692).

87      Härav följer att det inte finns fog för Saint-Gobains och Compagnies argument att det angripna beslutet är rättsstridigt enbart av det skälet att det antogs inom ramen för ett system som innebär att kommissionen innehar den dubbla funktionen att utreda och ålägga påföljder för överträdelser av artikel 81 EG. Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser den första delgrunden.

b)     Andra delgrunden: Åsidosättande av oskuldspresumtionen

 Parternas argument

88      Som andra delgrund har Saint-Gobain och Compagnie hävdat att den oskuldspresumtion som finns inskriven i artikel 6.2 i Europakonventionen och artikel 48 i stadgan åsidosätts genom det angripna beslutet, eftersom beslutet har antagits av en förvaltningsmyndighet som inte har egenskapen av oavhängig och opartisk domstol och eftersom en eventuell talan mot detta beslut vid tribunalen dessutom saknar suspensiv verkan.

89      Enligt Saint-Gobain kan detta åsidosättande som har sitt ursprung i att förordning nr 1/2003 är rättsstridig inte avfärdas enbart genom att tribunalen med orätt drar slutsatsen att förordningen inte innebär ett åsidosättande av rätten till en oavhängig och opartisk domstol, med anledning av den möjlighet som de företag, till vilka ett sådant beslut av kommissionen där en överträdelse av artikel 81 EG konstateras, har att väcka talan mot beslutet vid tribunalen. Inte ens i denna situation kan det nämligen fastställas med giltig verkan att ett sådant besluts mottagare är skyldig, förrän den dag då detta beslut fastställs i en dom som tribunalen meddelar inom ramen för en talan om ogiltigförklaring.

90      Slutligen är det med orätt som kommissionen har gjort gällande att de företag som är mottagare av ett beslut i vilket det konstateras en överträdelse av konkurrensrätten och som har väckt talan om ogiltigförklaring av detta beslut har rätt att erbjuda kommissionen en bankgaranti i stället för att omedelbart betala böterna. Förutom att den möjligheten helt skulle lämnas åt kommissionens fria skön, skulle den inte alls ändra det faktum att beslutet börjar ge upphov till rättsverkningar innan tribunalen meddelat sin dom.

91      Under dessa förhållanden har kommissionen inte med giltig verkan visat att konkurrensrätten åsidosatts av Saint-Gobain och Compagnie och det finns följaktligen skäl att ogiltigförklara det angripna beslutet i den mån det rör sökandena.

92      Kommissionen och rådet har invänt mot denna kritik.

93      Kommissionen har erinrat om att enligt fast rättspraxis presumeras ett företag som är föremål för en undersökning angående en överträdelse av unionens konkurrensregler vara oskyldigt ända till dess att kommissionen visar att företaget är involverat i en sådan överträdelse. Rådet har tillagt att det inte kan vara fråga om ett åsidosättande av oskuldspresumtionen i förvarande fall, eftersom det inte finns något slutligt beslut om att det begåtts en överträdelse som Saint-Gobain ansvarar för så länge tribunalen inte har uttalat sig i denna fråga.

94      Enligt kommissionen går dessutom Saint-Gobains argumentation ut på att framställa en invändning om rättsstridighet av artikel 242 EG, enligt vilken en talan som väckts vid domstolen inte har suspensiv verkan. Unionsdomstolen är emellertid inte behörig att uttala sig om giltigheten av en primärrättslig bestämmelse.

95      Kommissionen har slutligen gjort gällande att trots att denna talan inte har någon suspensiv verkan på det angripna beslutet, kan sökanden ställa en bankgaranti i stället för att göra en preliminär inbetalning av böterna. Denna möjlighet kommer sig bland annat av att det ännu inte har visats av en oavhängig och opartisk domstol att en överträdelse av konkurrensreglerna har begåtts innan tribunalen avslutar förfarandet och bötesbeloppet kan inte anses slutgiltigt fastställt innan domstolsförfarandet avslutats.

 Tribunalens bedömning

96      Genom denna andra delgrund har Saint-Gobain och Compagnie väsentligen hävdat att kommissionen, då den inte är en oavhängig och opartisk domstol, inte med giltig verkan kan fastställa ansvar för de företag som den påstår ha deltagit i en överträdelse av artikel 81 EG. De sanktioner som kommissionen ålägger på grundval av artikel 81.1 EG har för övrigt beslutats med åsidosättande av oskuldspresumtionen.

97      Enligt fast rättspraxis ska, med hänsyn till arten av de ifrågavarande överträdelserna och svårighetsgraden av de därtill knutna sanktionsåtgärderna, principen om oskuldspresumtion, numera inskriven i artikel 48.1 i stadgan, tillämpas i bland annat förfaranden rörande överträdelser av konkurrensregler som gäller företag och som kan leda till ålägganden av böter eller viten (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 8 juli 1999 i mål C‑199/92 P, Hüls mot kommissionen, REG 1999, s. I‑4287, punkterna 149 och 150, i mål C‑235/92 P, Montecatini mot kommissionen, REG 1999, s. I‑4539, punkterna 175 och 176, samt förstainstansrättens dom av den 25 oktober 2005 i mål T‑38/02, Groupe Danone mot kommissionen, REG 2005, s. II‑4407, punkt 216).

98      Fast rättspraxis har preciserat räckvidden av denna princip.

99      Oskuldspresumtionen innebär att var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen fastställts. Presumtionen utgör således hinder mot ett formellt fastställande av, och till och med mot en antydan om, att en anklagad person är skyldig till en bestämd överträdelse i ett beslut som avslutar förfarandet, när personen i fråga inte har kommit i åtnjutande av alla de skyddsregler som normalt beviljas vid utövandet av rätten till försvar inom ramen för ett förfarande som handläggs på sedvanligt sätt och som utmynnar i ett beslut om huruvida anklagelsen var välgrundad. (förstainstansrättens dom av den 6 oktober 2005 i de förenade målen T‑22/02 och T‑23/02, Sumitomo Chemical och Sumika Fine Chemicals mot kommissionen, REG 2005, s. II‑4065, punkt 106).

100    Kommissionen ska således lägga fram bevisning för de överträdelser som den har konstaterat och därvid anföra sådan bevisning som krävs för att styrka att de faktiska omständigheter som utgör en överträdelse verkligen har förelegat (se förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i de förenade målen T‑44/02 OP, T‑54/02 OP, T‑56/02 OP, T‑60/02 OP och T‑61/02 OP, Dresdner Bank m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3567, punkt 59 och där angiven rättspraxis). Kommissionen måste lägga fram exakt och samstämmig bevisning till stöd för att den påstådda överträdelsen har ägt rum (se förstainstansrättens dom av den 6 juli 2000 i mål T‑62/98, Volkswagen mot kommissionen, REG 2000, s. II‑2707, punkterna 43 och 72 samt där angiven rättspraxis, och tribunalens dom av den 5 oktober 2011 i mål T‑11/06, Romana Tabacchi mot kommissionen REU 2011, s. II‑6681, punkt 129).

101    De krav som iakttagandet av oskuldspresumtionen ställer måste även styra unionsdomstolens agerande när den är föranledd att pröva beslut i vilka kommissionen konstaterar att det skett en överträdelse av artikel 81 EG. Om rätten anser att det föreligger tvivel ska företräde ges åt den lösning som gynnar det företag till vilket beslutet om fastställande av överträdelsen riktas. Rätten kan således inte fastställa att kommissionen har styrkt att den aktuella överträdelsen förelegat om denna fråga enligt rätten fortfarande är föremål för tvivel, exempelvis vid prövningen av en talan om ogiltigförklaring av ett beslut om påförande av böter (domen i de ovan i punkt 100 nämnda förenade målen Dresdner Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 60).

102    Det följer således av punkterna 99–101 ovan att principen om oskuldspresumtion inte utgör hinder mot att det ansvar som en person har och som anklagas för att ha begått en given överträdelse av unionens konkurrensrätt, fastställs enligt ett förfarande som helt och hållet utspelar sig enligt de närmare föreskrifter som följer av artikel 81 EG, förordning nr 1/2003 samt av kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EUT L 123, s. 18), inom vars ram rätten till försvar således har kunnat utövas fullt ut.

103    Eftersom den befogenhet att ålägga sanktioner som kommissionen tillerkänns i samband med överträdelser av artikel 81 EG i princip inte åsidosätter oskuldspresumtionen, är den anmärkningen verkningslös att en talan som väcks vid tribunalen mot ett beslut om sanktioner för en överträdelse av unionens konkurrensrätt skulle sakna suspensiv verkan. Under dessa förhållanden är det inte heller nödvändigt att uttala sig i frågan om, enligt vad rådet hävdat, en sådan anmärkning motsvarar en invändning om rättsstridighet avseende artikel 242 EG.

104    Det ska i vart fall framhållas att Europadomstolen fann i sin dom av den 23 juli 2002 i mål Janosevic mot Sverige (Recueil des arrêts et décisions, 2002-VII, s. 1, §§ 106‑110), att rätten att presumeras oskyldig i princip inte strider mot att sanktioner av straffrättslig art som vidtagits av ett förvaltningsorgan verkställs innan de vunnit laga kraft efter det att de överklagats vid domstol, såvida en sådan verkställighet håller sig inom rimliga gränser för jämvikten mellan de intressen som står på spel och att den person som blivit föremål för påföljder kan återfå sin ursprungliga ställning för det fall hans eller hennes överklagande vinner bifall. Inget argument har dock framförts av sökandena som möjliggör slutsatsen att systemet för undersökning av och åläggande av sanktioner för överträdelser av unionens konkurrensrätt, såsom det regleras genom förordning nr 1/2003 och genomförs i första hand av kommissionen, inte är förenligt med dessa krav.

105    Mot bakgrund av föregående analys – och utan att det påverkar prövningen av att de krav iakttagits i förevarande fall som det erinras om ovan i punkterna 97–101 inom ramen för andra grunder – kan talan således inte vinna bifall såvitt avser den andra delgrunden och följaktligen inte vad avser den första grunden i dess helhet som bygger på en invändning om rättsstridighet. Det saknas därvid anledning att uttala sig om huruvida denna invändning kan tas upp till sakprövning.

2.     Andra grunden: Åsidosättande av rätten till försvar

a)     Parternas argument

106    Genom sin andra grund har Saint-Gobain hävdat att kommissionen har åsidosatt dess rätt till försvar, då denna antog det angripna beslutet utan att företaget fick möjlighet att yttra sig över beräkningen av de böter som slutligen fastställdes. Kommissionen har således vid beräkningen av böterna tagit fasta på ett antal faktorer som inte hade kommit till Saint-Gobains kännedom, bland annat värdet på försäljningen i förhållande till överträdelsen. De uppgifter som meddelandet om invändningar innehöll hade inte gjort det möjligt för Saint-Gobain att på ett ändamålsenligt sätt tillkännage sina synpunkter härvidlag, fastän värdet på försäljningen utgör en avgörande faktisk omständighet för beräkningen av böterna och enligt artikel 6.1 i Europakonventionen måste bli föremål för diskussion mellan parterna. Detta meddelande innehåller nämligen inte någon information om den försäljning som beaktades vid beräkningen av grundbeloppet för böterna och om den metod som kommissionen hade för avsikt att tillämpa för att identifiera den relevanta försäljningen. Dessutom innehåller meddelandet inte någon uppgift om hur allvarlig kommissionen ansåg att överträdelsen var eller på vilket sätt det faktum att det rörde sig om upprepade överträdelser skulle kunna beaktas.

107    Ingen av de skrivelser med begäran om kompletterande upplysningar som riktats till Saint-Gobain i ett senare skede, angående fastställandet av värdet på försäljningen, har fyllt dessa luckor. Vad gäller uppgiften i meddelandet om invändningar att den berörda försäljningen fastställts med tillämpning av punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2, nedan kallade 2006 års riktlinjer), saknar den relevans i detta fall, eftersom denna beräkningsmetod fortfarande var osäker vid den tidpunkt då det angripna beslutet förbereddes. Denna osäkerhet återspeglas bland annat i bristen på samstämmighet i diverse framställningar med begäran om upplysningar som kommissionen riktade till Saint-Gobain i detta ämne.

108    Under dessa förhållanden anser sig Saint-Gobain inte ha varit i stånd att på ett ändamålsenligt sätt tillkännage sin åsikt om metoden för beräkning av böterna innan det angripna beslutet antogs.

109    Saint-Gobain har även kritiserat den rättspraxis som anger att kommissionen – inom ramen för förfaranden som syftar till att utreda och ålägga sanktioner för överträdelser av konkurrensrätten – endast är skyldig att uppge för de företag som besluten riktar sig till de viktigaste faktiska och rättsliga omständigheter som kan leda till böter, utan att samma företag kan kräva att i förväg kunna förutse dessa beslut. Enligt Saint-Gobain kan denna rättspraxis inte säkerställa att de grundläggande rättigheterna iakttas. Dessutom finns det anledning att beakta att delgivningen av mer precisa upplysningar under undersökningsförfarandet inte med nödvändighet skulle göra det möjligt för de berörda företagen att i förväg kunna förutse kommissionens beslut, eftersom kommissionen inte är bunden av sådana uppgifter vid tidpunkten för antagandet av beslutet.

110    Saint-Gobain har vidare gjort gällande att kommissionen genom antagandet av 2006 års riktlinjer begränsade sitt utrymme för skönsmässig bedömning av beräkningsgrunden för böterna, eftersom begreppet ”berörd försäljning” utgör en objektivt sett verifierbar omständighet. Härav följer att kommissionen i vart fall inte kan göra gällande den rättspraxis som syftar till att undanröja risken för ett olämpligt föregripande av kommande beslut av kommissionärskollegiet.

111    Kommissionen har inledningsvis erinrat om att enligt fast rättspraxis innebär det faktum att upplysningar lämnas om nivån på de böter som kommer att påföras på stadiet för meddelandet om invändningar detsamma som att kommissionen på ett olämpligt sätt delger sina beslut i förväg. Företagen bör emellertid inte att med precision kunna förutse nivån på böterna för att utöva sin rätt till försvar. Följaktligen iakttas rätten till försvar såvitt kommissionen enbart uppger i ett sådant meddelande att den ska undersöka om det är lämpligt att ålägga de berörda företagen böter, och i meddelandet ger upplysningar angående de viktigaste faktiska och rättsliga omständigheter som kan leda till att ett beslut antas som innebär att företagen påförs böter.

112    Kommissionen har sedan understrukit att det meddelande om invändningar som riktades till Saint-Gobain klart uttryckte att den beräkningsmetod som föreskrivs i 2006 års riktlinjer skulle komma att tillämpas i detta fall. Kommissionen har även gjort gällande att den riktade diverse skrivelser med begäran om upplysningar till de berörda företagen angående det för beräkningen av böterna relevanta värdet på försäljningen. Med beaktande av det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen förfogar över vid beräkningen av böterna i samband med överträdelser av artikel 81 EG, bedömer den att Saint-Gobains rätt till försvar har iakttagits fullt ut i det angripna beslutet.

113    Kommissionen har även invänt mot Saint-Gobains argument att detta företag inte fått tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt ge uttryck för sina synpunkter angående beaktandet av upprepade överträdelser som en försvårande omständighet. Kommissionen har härvidlag gjort gällande att den i meddelandet om invändningar specifikt uppmärksammade Saint-Gobain på den försvårande omständighet som bestod i att överträdelsen upprepats samt på diverse tidigare konstaterade överträdelser av artikel 81 EG. Kommissionen gick på det sättet till och med längre än vad som åligger den att göra enligt domen i det ovan i punkt 97 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 50. Den omständigheten att Saint-Gobain fått tillräcklig information i meddelandet om invändningar angående de upprepade överträdelserna framgår av de argument som företaget framfört i syfte att bestrida denna försvårande omständighet i sitt svar på nämnda meddelande.

b)     Tribunalens bedömning

114    Saint-Gobains argumentation innehåller två olika anmärkningar avseende åsidosättande av företagets rätt till försvar.

115    Genom sin första anmärkning har Saint-Gobain förebrått kommissionen att den inte uppgav för företaget, innan det angripna beslutet antogs, vilket värde på försäljningen som den skulle använda vid beräkningen av böterna, vilken beräkningsmetod som skulle användas samt vilken svårighetsgrad på överträdelsen som skulle tillämpas.

116    Enligt fast rättspraxis skulle det innebära ett oriktigt föregripande av kommissionens beslut att på stadiet för meddelandet om invändningar uttala sig om nivån på de avsedda böterna, innan företagen beretts tillfälle att yttra sig över invändningarna mot dem (se domen i de ovan i punkt 77 nämnda förenade målen Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, punkt 21, och av den 28 juni 2005 i de förenade målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P‑C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkt 434 och där angiven rättspraxis).

117    Att en ekonomisk aktör inte med exakthet kan förutse nivån på de böter som kommissionen kommer att ålägga i varje enskilt fall är berättigat med tanke på syftena att bekämpa och avskräcka, vilket är det som påföljdspolitiken på konkurrensområdet eftersträvar. Dessa syften skulle äventyras om företagen i förväg kunde räkna ut vilka fördelar de kan få av att delta i en överträdelse genom att ta hänsyn till de böter som de skulle komma att åläggas med anledning av det rättsstridiga agerandet (förstainstansrättens dom av den 5 april 2006 i mål T‑279/02, Degussa mot kommissionen, REG 2006, s. II‑897, punkt 83).

118    Kommissionen uppfyller sin skyldighet att iaktta företagens rätt att yttra sig, genom att i sitt meddelande om invändningar uttryckligen ange att den har för avsikt att undersöka huruvida de berörda företagen ska åläggas böter samt de huvudsakliga faktiska och rättsliga grunder som kan medföra att böter åläggs, såsom hur allvarlig den påstådda överträdelsen är och hur länge den pågått, samt huruvida den begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Kommissionen ger därigenom företagen de upplysningar som är nödvändiga för att de ska kunna försvara sig inte bara mot konstaterandet av en överträdelse, utan även mot åläggandet av böter (se domen i de ovan i punkt 116 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 428 och där angiven rättspraxis, samt domstolens dom av den 24 september 2009 i de förenade målen C‑125/07 P, C‑133/07 P, C‑135/07 P och C‑137/07 P, Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I‑8681, punkt 181).

119    Det åligger för övrigt inte kommissionen att underrätta de företag som är föremål för utredning beträffande överträdelser av artikel 81 EG i meddelandet om invändningar om i vilken mån bötesbeloppet eventuellt skulle höjas i syfte att säkerställa böternas avskräckande verkan (förstainstansrättens dom av den 15 mars 2006 i mål T‑15/02, BASF mot kommissionen, REG 2006, s. II‑497, punkt 62).

120    Härav följer att de berörda företagens rätt till försvar, med avseende på beräkningen av bötesbeloppet, inför kommissionen säkerställs genom rätten att yttra sig över de påtalade faktiska omständigheternas varaktighet, allvar och konkurrensbegränsande karaktär, men denna rätt omfattar inte det sätt på vilket kommissionen har för avsikt att tillämpa tvingande kriterier avseende överträdelsens allvar och varaktighet vid fastställandet av bötesbeloppen (domen i de ovan i punkt 116 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 439). De berörda företagen har en ytterligare skyddsregel när det gäller fastställandet av detta belopp, såtillvida att tribunalen har obegränsad behörighet och kan upphäva eller nedsätta bötesbeloppet (se förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T‑23/99, LR AF 1998 mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1705, punkt 200 och där angiven rättspraxis).

121    I förevarande fall ska det först och främst slås fast att kommissionen lade fram i detalj, i meddelandet om invändningar till Saint-Gobain, de faktiska omständigheter som den avsåg att stödja sig på för att konstatera att det skett en överträdelse av artikel 81.1 EG. Kommissionen redogjorde vidare, på sidorna 129‑131 och på sidorna 132‑135 i meddelandet om invändningar, för skälen till att den ansåg att de kontakter som Saint-Gobain haft utgjorde avtal och samordnade förfaranden i den mening som avses i denna bestämmelse.

122    Kommissionen redogjorde även på sidorna 132‑135 och 152‑155 i meddelandet om invändningar för de uppgifter som den stödde sig på för att bedöma bland annat hur länge Saint-Gobain hade deltagit i överträdelsen. Den beskrev också på sidorna 156 och 157 i nämnda meddelande vilka faktorer som den främst skulle ta hänsyn till vid bedömningen av överträdelsens allvar, det vill säga bland annat den omständigheten att rättsstridiga avtal av den typ som är aktuella i detta mål tillhör de allvarligaste överträdelserna av artikel 81.1 EG, att dessa avtal omfattade hela bilglassektorn, till men inte endast för biltillverkarna utan även för den stora allmänheten, att deltagarna i kartellen var medvetna om att deras agerande var rättsstridigt samt att kartellens verksamhet omfattade hela EES.

123    I punkt 489 i meddelandet om invändningar preciserade för övrigt kommissionen att den avsåg att beakta Saint-Gobains potentiella roll som ledare för kartellen, eftersom företaget vid flera tillfällen hade företrätt andra företags intressen vid klubbens möten och att det dessutom hade varit sammankallande vid de flesta av klubbens möten. Kommissionen tillade att den även skulle beräkna böterna i förhållande till hur länge vart och ett av de berörda företagen hade deltagit i kartellen, med hänsyn tagen till eventuella försvårande eller förmildrande omständigheter.

124    I och med att kommissionen på detta sätt angav de främsta faktiska och rättsliga omständigheter som den grundade sin beräkning av bötesbeloppet på, var kommissionen – såsom följer av ovan i punkt 120 nämnda rättspraxis – inte skyldig att precisera det sätt på vilket den skulle använda sig av var och en av nämnda uppgifter vid fastställandet av bötesnivån. Det saknar härvidlag betydelse att kommissionen slutligen i det angripna beslutet delvis tog avstånd från från den beräkningsmetod för värdet på den relevanta försäljningen som föreskrivs i punkt 13 i 2006 års riktlinjer.

125    Det finns i vart fall anledning att framhålla att kommissionen uppgav på sidan 156 i meddelandet om invändningar att de böter som den avsåg att ålägga i detta fall skulle beräknas med hänvisning till de principer som uttalas i 2006 års riktlinjer. Såsom framgår av skälen 664–667 i det angripna beslutet beslutade dock kommissionen att delvis göra avsteg från denna beräkningsmetod i fråga om den beaktade försäljningen av fönsterglas, just för att bemöta vissa invändningar som gjorts av företag till vilka meddelandet om invändningar var riktat, vad gällde den metod för beräkning av den relevanta försäljningen som föreskrivs i punkt 13 i nämnda riktlinjer, i sina yttranden över detta meddelande och i sina svar på diverse skrivelser med begäran om upplysningar som kommissionen hade riktat till dem.

126    Härav följer att kommissionen gav Saint-Gobain tillräcklig information före antagandet av det angripna beslutet om de faktiska och rättsliga omständigheter som den hade för avsikt att stödja sig på för att fastställa att företaget hade deltagit i en överträdelse av artikel 81 EG. Saint-Gobains rätt till försvar har därmed i denna mån iakttagits. Den första anmärkningen kan således inte godtas.

127    I den andra anmärkningen har Saint-Gobain hävdat att kommissionen inte gav företaget möjlighet att under det administrativa förfarandet på ett ändamålsenligt sätt göra gällande sina synpunkter vad gällde beaktandet av upprepade överträdelser som en försvårande omständighet.

128    Det räcker här att understryka, utan att det föregriper prövningen av den sjätte grundens första del, att kommissionen på sidorna 157 och 158 i meddelandet om invändningar inte endast uppmärksammade de berörda företagen på att den skulle kunna tillämpa bestämmelserna om upprepade överträdelser som en försvårande omständighet. Kommissionen preciserade nämligen även i Saint-Gobains och Compagnies fall att den avsåg att grunda sig på tre tidigare beslut där böter påförts för överträdelser av artikel 81.1 EG, för att konstatera att den försvårande omständigheten upprepade överträdelser var för handen vad dem anbelangar. Det framgår för övrigt av det svar som Saint-Gobain lämnade på meddelandet om invändningar att företaget lade fram diverse argument för att bestrida en höjning av böterna på grund av upprepade överträdelser utifrån något av dessa beslut.

129    Den andra anmärkningen kan således inte godtas. Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

3.     Tredje grunden: Bristfällig motivering och felaktig beräkning av böterna

130    Det är lämpligt att behandla Saint-Gobains tredje och fjärde grund som en enda grund, eftersom dessa utgör två delar av samma grund avseende de försäljningssiffror som kommissionen utgick från vid beräkningen av grundbeloppet för de böter som påfördes Saint-Gobain.

a)     Första delgrunden: Bristfällig motivering

 Parternas argument

131    I den första delgrunden har Saint-Gobain hävdat att det angripna beslutets motivering är bristfällig i den mening som avses i artikel 253 EG och artikel 41.2 c i stadgan, eftersom det inte på ett precist sätt anges vilka olika försäljningssiffror som kommissionen grundat sig på vid beräkningen av böterna, med tillämpning av punkt 13 i 2006 års riktlinjer. Skyldigheten att motivera det angripna beslutet på denna punkt är desto mer angelägen då det rör sig om ett område där kommissionen förfogar over ett utrymme för skönsmässig bedömning när den påför höga bötesbelopp.

132    Saint-Gobain har i synnerhet kritiserat kommissionen för att den inte tillhandahållit någon uppgift som kan visa huruvida de försäljningssiffror som fastställts, vad företaget beträffar, är resultatet av en exakt och konsekvent beräkning eller om beräkningen tvärtom innehåller något fel. I det angripna beslutet går det nämligen inte att urskilja vilka tillverkare som beaktats under perioder av uppgång och i slutet av överträdelsen, i fråga om vilka kommissionen har hävdat att den förfogar över direkta bevis för att de är involverade i den omtvistade kartellen. Härav följer även att Saint-Gobain inte kan kontrollera om sådana bevis existerar. Beslutet anger inte heller försäljningssiffrorna per tillverkare under överträdelsens tre faser. Beslutet visar slutligen inte det exakta antalet månader av deltagande som kommissionen beaktade för att beräkna årsgenomsnittet av den berörda försäljningens värde. Under dessa förhållanden kan tribunalen inte utföra sin domstolsprövning på ett adekvat sätt och det angripna beslutet skulle vara behäftat med ett fel eller en bristfällig motivering.

133    Den motiveringsskyldighet som åligger kommissionen förstärks av att den i det angripna beslutet avvek från de regler som framgår av 2006 års riktlinjer vad gäller den försäljning som ska tjäna som beräkningsgrund för böterna. Medan dessa riktlinjer föreskriver att försäljningsvärdet på de berörda varorna under det senaste fullständiga året av deltagande i överträdelsen ska beaktas, fastställde kommissionen i förevarande fall försäljningssiffror som uttryckte det viktade årsgenomsnittet av försäljningen under hela överträdelseperioden.

134    Saint-Gobain har tillagt att den bristfälliga motiveringen i det angripna beslutet, vad angår det fastställda värdet på försäljningen, inte kan kompenseras av upplysningar som lämnas under domstolsförfarandet vid tribunalen. De kompletterande upplysningar som kommissionen lämnade i sina svar sinlagor kan i vart fall inte utgöra en tillräcklig motivering, eftersom viktiga frågor förblivit obesvarade.

135    Kommissionen har bestritt denna kritik. Den har betonat att det angripna beslutet innehåller en förklaring av den metod som använts för att fastställa böternas grundbelopp. Det följer emellertid av domstolens dom av den 2 oktober 2003 i mål C‑196/99 P, Aristrain mot kommissionen (REG 2003, s. I‑11005), punkt 56, att sifferuppgifter avseende sättet för beräkning av böterna inte är oundgängliga för att uppfylla skyldigheten att motivera ett beslut om påförande av böter.

136    Enligt kommissionen kunde de kompletterande förklaringar som den gav i sina svarsinlagor erhållas genom en noggrann genomgång av det angripna beslutet, eller så var dessa förklaringar åtminstone förutsebara.

137    I motsats till vad Saint-Gobain har påstått angavs vilka biltillverkare som beaktats under kartellens perioder av uppgång och nedgång i det angripna beslutet, i samband med redogörelsen för de faktiska omständigheterna. Detsamma gäller det faktum att en tillverkare som varit föremål för ett otillåtet förfarande under ett visst år även har beaktats vad gäller de följande åren. Antalet berörda månader för varje kartelldeltagare under varje period kan också utläsas av skälen i det angripna beslutet.

138    Vad angår omsättningen för år 1998, har kommissionen uppgett att i och med att de berörda företagen inte hade lämnat tillräckliga preciseringar i detta avseende, var den faktiskt tvungen att göra en bedömning på grundval av sifferuppgifterna för år 1999, varvid den dock enbart beaktade de tillverkare som deltagit i kartellen år 1998.

139    Vidare har kommissionen på ett vederbörligt sätt förklarat i det angripna beslutet vad som föranledde den att i detta fall göra ett undantag från beaktandet av försäljningen under det sista fullständiga året av deltagande i överträdelsen, såsom föreskrivs i 2006 års riktlinjer. Detta undantag motiveras av vad som är betecknande för den kartell som är föremål för det angripna beslutet, vilken avsåg avtal om leveranser av bilglas som ingåtts efter en upphandling och var avsedda att gälla under lång tid. Denna kontext hade gjort det nödvändigt att beakta olika perioder som avspeglade kartellens uppgång och nedgång ända till dess att den upphörde. Detta undantag var för övrigt förmånligt för de företag som beslutet riktar sig till, eftersom böterna enligt kommissionen skulle ha blivit mycket högre om den sammanlagda omsättningen under överträdelsens sista år hade tagits som utgångspunkt.

140    Kommissionen har tillagt att den inte kunde lämna ut exakta försäljningssiffror i det angripna beslutet då dessa utgjorde affärshemligheter.

 Tribunalens bedömning

141    Saint-Gobain har genom den tredje grundens första del väsentligen förebrått kommissionen dels för att den inte preciserade i det angripna beslutet hur den beräknat företagets relevanta försäljningssiffror på [konfidentiellt] miljoner euro, dels för att den inte förklarade vad som föranlett den att i förevarande fall göra avsteg från den beräkningsmetod som föreskrivs i punkt 13 i 2006 års riktlinjer.

142    Inget av dessa båda argument kan dock godtas.

143    Det ska erinras om att kommissionen enligt artikel 253 EG, numera kompletterad med artikel 41.2 c i stadgan, är skyldig att motivera de beslut som den antar.

144    Skyldigheten att motivera ett individuellt beslut har till syfte att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet och att ge den berörde de upplysningar som är nödvändiga för att denne ska kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det eventuellt är behäftat med ett sådant fel att det är möjligt att ifrågasätta dess giltighet (se, för ett liknande resonemang, domen av den 2 oktober 2003 i det ovan i punkt 135 nämnda målet Aristrain mot kommissionen, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

145    Den berörde ska följaktligen i princip underrättas om skälen för beslutet samtidigt som han eller hon mottar det beslut som går vederbörande emot. En bristfällig motivering kan inte rättas till genom att den berörde underrättas om skälen för beslutet under förfarandet vid tribunalen (dom av den 26 november 1981 i mål 195/80, Michel mot parlamentet, REG 1981, s. 2861, punkt 22).

146    Kravet på motivering ska bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket rättsakten antagits (domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C‑367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I‑1719, punkt 63).

147    Vad gäller angivandet av sifferuppgifter i samband med beräkningen av böterna, bör det framhållas att kommissionen faktiskt inte i detalj har redovisat i det angripna beslutet vilka av Saint-Gobains specifika försäljningssiffror den använde vid beräkningen av de böter som ålades företaget.

148    När det gäller fastställande av böter för överträdelser av konkurrensrätten har kommissionen emellertid uppfyllt sin motiveringsskyldighet om den i beslutet angett de omständigheter i bedömningen som gjort det möjligt för den att fastställa överträdelsens allvar och varaktighet, och den är inte skyldig att ange någon mer detaljerad redogörelse eller sifferuppgifter avseende beräkningen av böterna (domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C‑286/98 P, Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen, REG 2000, s. I‑9925, punkt 66, se tribunalens dom av den 3 mars 2011 i mål T‑110/07, Siemens mot kommissionen, REU 2011, s. II‑477, punkt 311 och där angiven rättspraxis, samt av den 13 juli 2011 i mål T‑138/07, Schindler Holding m.fl. mot kommissionen, REU 2011, s. II‑4819, punkt 243 och där angiven rättspraxis).

149    Angivelse av sifferuppgifter avseende sättet för beräkning av böterna är således inte oundgänglig för att uppfylla skyldigheten att motivera ett beslut, hur användbara sådana uppgifter än må vara (domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C‑291/98 P, Sarrió mot kommissionen, REG 2000, s. I‑9991, punkterna 75–77, och förstainstansrättens dom av den 14 december 2006 i de förenade målen T‑259/02–T‑264/02 och T‑271/02, Raiffaisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. II‑5169, punkt 414).

150    Vad gäller motiveringen av fastställandet av bötesbeloppet i absoluta tal, ska det nämligen erinras om att artikel 23 i förordning nr 1/2003 förskriver att de böter som påförs ett företag som begått en överträdelse av unionens konkurrensregler fastställs med beaktande av denna överträdelses varaktighet och allvar och att böterna inte kan överskrida 10 procent av den sammanlagda omsättningen under detta företags föregående räkenskapsår. Härigenom ges kommissionen ett utrymme för skönsmässig bedömning då den fastställer bötesbelopp, för att kunna styra företagens beteende så att de iakttar konkurrensreglerna (se förstainstansrättens dom av den 8 juli 2008 i mål T‑53/03, BPB mot kommissionen, REG 2008, s. II‑1333, punkt 335 och där angiven rättspraxis).

151    Det är också väsentligt att undvika att de ekonomiska aktörerna enkelt kan förutse böterna. Om kommissionen var skyldig att ange sifferuppgifterna rörande beräkningen av böterna i sitt beslut, skulle det vara till men för böternas avskräckande verkan. Om bötesbeloppet beräknades rakt av genom en matematisk formel, skulle företagen kunna förutse den eventuella sanktionen och väga denna mot de fördelar som de skulle dra av att överträda konkurrensreglerna (domen i det ovan i punkt 150 nämnda målet BPB mot kommissionen, punkt 336, och i det ovan i punkt 117 nämnda målet Degussa mot kommissionen, punkt 83).

152    Tvärtemot vad Saint-Gobain har hävdat kan enbart den omständigheten att beräkningsmetoden för böterna anpassades till 2006 års riktlinjer inte medföra att dessa konstateranden ifrågasätts.

153    Det följer av punkt 13 i 2006 års riktlinjer att kommissionen, i syfte att fastställa grundbeloppet för de böter som ska påföras, använder värdet på det berörda företagets försäljning av varor eller tjänster i direkt eller indirekt relation till överträdelsen i den berörda geografiska sektorn inom EES-området och vanligtvis beaktar företagets försäljning under det senaste fullständiga året av deltagande i överträdelsen. Kommissionen har dessutom – i och med att den antog sådana förhållningsregler och genom riktlinjernas offentliggörande tillkännagav att den hädanefter skulle tillämpa dem på de fall som berördes därav – själv begränsat utrymmet för sin skönsmässiga bedömning och den kan inte avvika från regeln utan motivering. Kommissionen riskerar således att sanktionsåtgärder vidtas för åsidosättande av allmänna rättsprinciper såsom likabehandlingsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar om den frångår dessa regler (se domen i de ovan i punkt 116 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 211).

154    Härav följer att det måste kontrolleras om Saint-Gobain vid läsningen av det angripna beslutet kunde förstå att beräkningen av de böter som ålagts företaget hade utförts med hjälp av en metod som var alternativ till den som föreskrivs i punkt 13 i 2006 års riktlinjer och kände till vad som hade föranlett kommissionen att i detta fall avvika från den handlingslinje som den i nämnda punkt åtagit sig att följa.

155    Det ska först framhållas i detta hänseende att kommissionen har uppgett både i meddelandet om invändningar och i det angripna beslutet att böterna skulle beräknas enligt de principer som anges i 2006 års riktlinjer. Kommissionen erinrade i skäl 658 i det angripna beslutet om den regel för beräkning av den relevanta försäljningen som uttalas i punkt 13 i riktlinjerna. Kommissionen har även redogjort för skälen till att den ansåg att beräkningen av den relevanta försäljningen i förevarande fall inte kunde utföras enbart med hänvisning till de kontrakt avseende vilka den förfogade över direkta bevis på ett avtal eller ett samordnat förfarande. För att rättfärdiga detta synsätt har kommissionen bland annat gjort gällande i skälen 660–662 i det angripna beslutet inte endast att avtal eller samordnade förfaranden hade kunnat fastställas avseende alla stora biltillverkare i EES under överträdelseperioden, utan även att kartellen avsåg den övergripande stabiliteten hos deltagarnas marknadsandelar och att denna stabilitet fullföljdes bland annat via ett system med kompensation som var beroende av alla individuella konton och inbegrep alla slags fönsterglas.

156    Kommissionen har sedan uppgett att den i förevarande fall gjorde avsteg från den beräkningsmetod som består i att endast ta hänsyn till den försäljning som skett under det senaste fullständiga året av deltagande i överträdelsen. I skälen 664–667 i det angripna beslutet motiverade kommissionen detta undantag från den regel som finns i punkt 13 i 2006 års riktlinjer, främst med att den omtvistade kartellen hade den egenheten att den varierade i intensitet mellan mars 1998 och mars 2003. Under den första perioden från mars 1998 till första halvåret 2000, vilken betecknades som en period av uppgång, hade kommissionen förfogat över direkta bevis för överträdelsen endast i fråga om en del av de europeiska biltillverkarna. Under perioden från den 1 juli 2000 till den 3 september 2002, hade däremot avtalen och de samordnade förfarandena berört minst 90 procent av bilglasförsäljningen för den första monteringen inom EES. Den period slutligen som sträckte sig mellan den 3 september 2002 och överträdelseperiodens slut och betecknades som en period av nedgång, karaktäriserades av att kartellens verksamhet saktade in efter Pilkingtons utträde.

157    Med hänsyn till dessa omständigheter angav kommissionen att den hade utfört en anpassning som gick ut på att minska vikten av uppgångsperioden och nedgångsperioden vid beräkningen av grundbeloppet för böterna, genom att inom denna ram endast beakta försäljningen till biltillverkare avseende vilka den förfogade över direkta bevis för att de hade varit föremål för en otillåten samverkan. Kommissionen har preciserat att hela försäljningen inom EES i gengäld hade beaktats avseende den period som pågick mellan den 1 juli 2000 och den 3 september 2002. Såsom konstateras ovan i punkt 155 hade kommissionen bland annat rättfärdigat detta tillvägagångssätt i skälen 660–662 i det angripna beslutet med att avtal eller samordnade förfaranden kunnat fastställas i förhållande till alla biltillverkare i EES under överträdelseperioden, men också med att kartellen avsåg den övergripande stabiliteten hos deltagarnas marknadsandelar och att denna stabilitet fullföljdes bland annat via ett system med kompensation som var beroende av alla individuella konton och inbegrep alla slags fönsterglas.

158    Enligt skäl 667 i det angripna beslutet fastställdes försäljningen vid beräkningen av böterna för varje deltagare i kartellen på grundval av den sammanlagda viktade försäljningen, på det sätt som nyss har redogjorts för, dividerad med antalet månader av deltagande i överträdelsen och multiplicerad med tolv för att erhålla ett viktat årligt genomsnitt. Kommissionen har vidare preciserat att beräkningen hade utförts på grundval av sifferuppgifter som de berörda företagen tillhandahållit som svar på den begäran om upplysningar som riktats till dem den 25 juli 2008.

159    Såsom kommissionen med rätta har understrukit i sina inlagor måste dessa förklaringar läsas mot bakgrund av andra delar av det angripna beslutet, särskilt angående kartellens sätt att fungera (skälen 120–428 i det angripna beslutet), där kommissionen systematiskt angett vilka tillverkare som var föremål för otillåtna kontakter under olika perioder av överträdelsen.

160    Kommissionen gjorde härutöver diverse förtydliganden i det angripna beslutet av den metod som använts för att beräkna de böter som påförts vart och ett av de berörda företagen. Det rörde sig bland annat om relevanta försäljningssiffror, vilken proportion av försäljningens värde som beaktats, tilläggsbeloppet och om justeringar av grundbeloppet för böterna.

161    Även om det är riktigt att det angripna beslutet inte ger någon förklaring till de försäljningssiffror som fastställts för år 1998, kan det slås fast att Saint-Gobain inte tillhandahöll några försäljningssiffror per tillverkare avseende detta år under undersökningen. Härav följer, såsom kommissionen med rätta har gjort gällande, att det var på ett legitimt och förutsebart sätt som den använde försäljningssiffrorna för det närmaste året, det vill säga år 1999, för att beräkna de böter som skulle åläggas Saint-Gobain.

162    Med beaktande av det ovan anförda finner tribunalen att de uppgifter som finns i det angripna beslutet gjorde det möjligt för Saint-Gobain att förstå inte endast skälen till att kommissionen delvis avvek från den förhållningsregel som anges i punkt 13 i 2006 års riktlinjer, utan också de uppgifter på grundval av vilka kommissionen prövade överträdelsens allvar och varaktighet samt metoden för beräkning av böterna. Följaktligen är det angripna beslutet inte behäftat med något fel eller någon bristfällig motivering trots att detaljerna i beräkningen saknas i beslutet.

163    Talan kan således inte vinna bifall på den första delgrunden.

b)     Andra delgrunden: Felaktig beräkning

 Parternas argument

164    Saint-Gobain, som påstått sig ha upptäckt under läsningen av kommissionens svaromål att kommissionen gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning bestående i ett fel vid beräkningen av böterna, har härvidlag anfört en ny grund i sin replik.

165    Saint-Gobain har nämnt att de försäljningssiffror som kommissionen ursprungligen uppgav angående företaget uppgick till [konfidentiellt] euro. Med en noggrann tillämpning av den beräkningsmetod som kommissionen förordar skulle emellertid Saint-Gobain komma upp i [konfidentiellt] euro, det vill säga ett belopp som är lägre än det belopp som kommissionen fastställt på [konfidentiellt] euro. Denna skillnad skulle enligt Saint-Gobain kunna förklaras av att det inbegripits sifferuppgifter i beräkningsunderlaget för böterna som motsvarar försäljningen utanför EES. Enligt punkt 13 i 2006 års riktlinjer får dock inte sådana sifferuppgifter beaktas vid beräkningen av böter för överträdelser av artikel 81.1 EG.

166    Kommissionen hyser tvivel om att denna delgrund kan tas upp till sakprövning. Den anser att Saint-Gobain redan borde ha kunnat framställa denna i sin ansökan, eftersom det framgår av det angripna beslutet att det är de försäljningssiffror som Saint-Gobain uppgav som tjänade som underlag för beräkningen av de böter som påfördes företaget.

167    Kommissionen har i sak gjort gällande att den tog fasta på de försäljningssiffror som Saint-Gobain hade uppgett. Visserligen hade detta företag uppgett under undersökningen att en del av försäljningen som motsvarade nämnda siffror inte var berörd av kartellen, och att viss berörd försäljning hade ägt rum utanför EES. Saint-Gobain har emellertid varken specificerat vilken typ av försäljning som skett utanför EES eller vilka kunder som berördes av den eller ens hur stort belopp av omsättningen som den utgjorde. Vidare har riktigheten av de sifferuppgifter som Saint-Gobain lagt fram på denna punkt inte intygats.

168    Kommissionen har anfört flera andra omständigheter som enligt dess uppfattning utgjorde hinder mot att göra den av Saint-Gobain önskade minskningen av den relevanta omsättningen när det gällde försäljningen utanför EES. Först och främst har Saint-Gobain inte förklarat om dessa eventuella leveranser utanför EES hade varit föremål för centrala diskussioner mellan tillverkarna eller om de föll utanför den centrala styrningen. Sedan kunde det enligt kommissionen inte uteslutas att dessa leveranser hade varit avsedda för tillverkarnas lager i unionen, för att användas av auktoriserade återförsäljare utanför EES. För övrigt skulle en eventuell minskning av försäljningssiffrorna i den meningen i fråga om vissa perioder av överträdelsen gjort det nödvändigt att på ett exakt sätt fördela försäljningen på varje berörd tillverkare, vilket Saint-Gobain inte gjort. Kommissionen har slutligen framhållit att Saint-Gobain inte har lagt fram någon trovärdig bevisning för att det förekommit någon försäljning utanför EES. Det framgår för övrigt av handlingarna i undersökningen att Saint-Gobain själv avstod från att göra en detaljerad uppdelning av denna typ med hänsyn till den berörda försäljningens låga belopp.

 Tribunalens bedömning

169    Tribunalen understryker inledningsvis att kommissionen har bekräftat Saint-Gobains hypotes att företagets böter har beräknats utan att från de delgivna försäljningssiffrorna eventuella belopp som motsvarar den påstådda försäljningen utanför EES.

170    Det ska därefter nämnas att kommissionen i skrivelser med begäran om upplysningar som den hade riktat till Saint-Gobain den 10 december 2007 och den 25 juli 2008 begärde att företaget skulle uppge sin omsättning inom EES under flera räkenskapsår i följd. I varje begäran hade kommissionen önskat att Saint-Gobain om möjligt skulle tillhandahålla bestyrkta sifferuppgifter och därvid skilja på omsättningen för varje berörd biltillverkare.

171    I svar som delgavs kommissionen den 28 januari 2008 och den 22 augusti 2008 lämnade Saint-Gobain upplysningar om sin sammanlagda omsättning och sin omsättning per tillverkare för åren 1999‑2004 som härrörde från företagets internationella kommersiella databas. Saint-Gobain angav däremot i samma svar att de delgivna sifferuppgifterna även inbegrep försäljningen av bilglas till kunder utanför EES, det vill säga Polen, Republiken Tjeckien och Slovakien. Då Saint-Gobain dock ansåg att denna försäljning innebär en relativt liten omsättning och att det skulle ha varit svårt att ta fram uppgifterna ur den internationella kommersiella databasen, underrättade den kommissionen om att den hade avstått från att anpassa nämnda databas på detta sätt. Saint-Gobain drog emellertid av från den sammanlagda omsättningen för varje berört år en procentandel som bedömdes motsvara försäljningen utanför EES.

172    Det måste således slås fast att de svar som nämns i föregående punkt inte innehöll någon specifik beräkning per tillverkare och år av försäljningen till kunder utanför EES, trots de skrivelser med begäran om upplysningar som kommissionen sänt till Saint-Gobain i detta ämne. Det framgår emellertid av skäl 667 i det angripna beslutet att kommissionen i fråga om kartellens perioder av uppgång och nedgång endast har beaktat försäljningssiffror till tillverkare i fråga om vilka företaget var i stånd att visa att kontrakt om leverans av bilglas hade blivit föremål för avtal och otillåtna förfaranden. Härav följer att kommissionen inte kunde avgöra, på grundval av de upplysningar som hade tillhandahållits av Saint-Gobain, om och i så fall i vilken utsträckning den procentandel av försäljningen som företaget hävdade att det genomfört utanför EES rörde dessa tillverkare.

173    Det kan mer allmänt konstateras, precis som kommissionen gjort, att Saint-Gobain inte har lagt fram någon bevisning under undersökningen för att den procentandel av omsättningen som företaget önskar dra av från beräkningsunderlaget för böterna faktiskt motsvarar försäljning utanför EES.

174    Även om det antas att denna delgrund kan tas upp till sakprövning, fastän den inte anförts förrän i samband med repliken, finner tribunalen följaktligen att kommissionen inte har begått något fel genom att fastställa omsättningen vid beräkningen av de böter som ålades Saint-Gobain till den sammanlagda omsättning och omsättning per tillverkare som företaget uppgett för kommissionen, utan avdrag för en schablonmässig procentandel som påstås återspegla den försäljning som skett utanför EES.

175    Härav följer att talan inte kan vinna bifall på den andra delgrunden, såvitt den stödjer yrkandena om ogiltigförklaring av det angripna beslutet, och följaktligen inte vad avser den tredje grunden i dess helhet. Det ska emellertid preciseras att denna delgrund även ska prövas nedan i punkterna 463–477, eftersom den åberopats till stöd för yrkandena om ändring av det angripna beslutet.

4.     Fjärde grunden: Det felaktiga i att tillskriva Compagnie ansvar för Saint-Gobains rättsstridiga beteende, åsidosättande av principen om personligt straffansvar och principen om oskuldspresumtion samt maktmissbruk

176    Denna grund överensstämmer i allt väsentligt med en av de grunder som Compagnie har åberopat i mål T‑73/09. Dessa bör därför prövas tillsammans.

177    Den tredje grund som Compagnie har anfört i mål T‑73/09 innehåller emellertid en alternativ anmärkning om att det tak som anges i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 har överskridits, men den bygger på andra argument. Compagnie har nämligen hävdat att även om den slutsatsen måste dras att det var med rätta som kommissionen höll företaget ansvarigt för dotterbolaget Saint-Gobain Glass Frances ageranden, begick kommissionen ändå ett misstag när den utgick från den sammanlagda omsättningen för hela koncernen Saint-Gobain för att beräkna taket för böterna i enlighet med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Då denna anmärkning skiljer sig från den som är föremål för förevarande grund, kommer den att prövas separat (se punkterna 442–458 nedan).

a)     Parternas argument

178    Saint-Gobain och Compagnie har kritiserat kommissionen för att den höll det sistnämnda företaget ansvarigt för Saint-Gobain Glass Frances ageranden, vilket det äger till 100 procent, fastän det inte har visats att Compagnie utövat ett avgörande inflytande över Saint-Gobains affärspolitik.

179    Compagnie har i detta sammanhang gjort gällande att med anledning av såväl karaktären hos överträdelserna av konkurrensreglerna som de härmed förbundna påföljdernas stränghet, borde en juridisk person endast åläggas påföljder om kommissionen är i stånd att visa rent konkret att den juridiska personen är involverad i en sådan överträdelse. Att ett moderbolag tillskrivs ansvar för en överträdelse, i samband med ett av sina dotterbolags ageranden, är möjligt när det har visats att dotterbolaget inte har agerat på ett självständigt sätt eller endast har följt moderbolagets instruktioner. Compagnie anser däremot att kommissionen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den funnit att det rör sig om ett sådant ansvar utan att ha kontrollerat om moderbolaget verkligen har utövat ett avgörande inflytande över dotterbolagets affärspolitik. Att under sådana omständigheter hålla ett företag ansvarigt är detsamma som att förväxla begreppen juridisk person och företag och följaktligen åsidosätta principen om personligt straffansvar.

180    Compagnie har anfört att även om det faktum att moderbolaget äger hela aktiekapitalet i dotterbolaget utgör ett starkt indicium på att moderbolaget har ett avgörande inflytande över dotterbolagets agerande på marknaden, är det inte i sig tillräckligt för att moderbolaget ska hållas ansvarigt för dotterbolagets agerande. Ett kompletterande antal indicier är oundgängligt för detta ändamål, trots att unionens rättspraxis redan har uttalat sig i motsatt riktning.

181    Det är med åsidosättande av denna princip som erkänns i andra rättsordningar samt av principen om oskuldspresumtion som kommissionen har tillskrivit Compagnie ansvaret för den överträdelse som begåtts av Saint-Gobain Glass France, då det inte finns någon omständighet som kan visa att det sistnämnda företaget inskränkt sig till att följa moderbolagets instruktioner vid genomförandet av sin affärspolitik. Allmänna riktlinjer till ett dotterbolag eller den omständigheten att den ansvarige för dotterbolaget har en icke verkställande funktion inom moderbolaget, kan inte innebära utövande av kontroll. Kommissionen har således uppställt en presumtion om att Compagnie utövat ett avgörande inflytande som inte kan motbevisas av Compagnie, med åsidosättande av de principer som framgår av domstolens dom av den 10 september 2009 i mål C‑97/08 P, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen (REG 2009, s. I‑8237).

182    Compagnie anser sig endast behöva visa att den koncern som bolaget leder inte är organiserad på ett sådant sätt att den förfogar över tillräckligt med mänskliga och materiella resurser för att regelbundet och ingående engagera sig i sina dotterbolags affärspolitik. Detta har emellertid visats.

183    Först och främst kan inte enbart den omständigheten att det existerar en gemensam strategi för koncernen Saint-Gobain i dess helhet, publicerad på koncernens internetsida, visa att Compagnie utövar ett avgörande inflytande över Saint-Gobains affärspolitik, eftersom principerna för denna strategi saknar samband med de olika verksamhetspolerna inom koncernen. Härutöver vittnar de begränsade mänskliga resurser som Compagnie förfogar över, liksom den exklusivt funktionella inriktningen hos de olika avdelningar som bildar koncernen, att det i praktiken är omöjligt för Compagnie att utöva inflytande, till och med allmänt, över sina hundratals dotterbolags affärspolitik. Compagnie ger således inte några råd i fråga om den affärsstrategi som dotterbolagen måste använda sig av för att nå sina mål. Underrättelsen av ett begränsat antal upplysningar till Compagnie, exempelvis om budgeten och om ekonomiska rapporter, är för övrigt organiserad enligt ett ”bottom up”-system, som är typiskt för den decentraliserade och till sin natur diversifierade ledningen av koncernens verksamhet. Kommissionen har för övrigt inte lyckats visa att precisa rapporter om Saint-Gobains pol ”Fönsterglas” hade riktats till Compagnie.

184    Den roll inom Compagnie som den före detta direktören A. för polen ”Fönsterglas” i koncernen Saint-Gobain spelade personligen kan vidare inte visa att polen saknade affärsmässig självständighet. Compagnie har således gjort gällande att A:s funktioner inom bolaget inte var verkställande i och med att hans titel som vice verkställande direktör för Compagnie endast var en hederstitel. A. hade inte vid något tillfälle varit ledamot av exekutivkommittén i Compagnie vilken, med förbehåll för bidrag från styrelsens sida, ensam fattar alla beslut som ingår i Compagnies befogenhet inom koncernen. A. hade dessutom inte utövat någon funktion inom Compagnie förrän från och med den 15 oktober 2001, eller närmare fyra år efter det att överträdelsen började, och han hade inte varit ansvarig för förnyelsen inom koncernen förrän från och med den 1 maj 2004, det vill säga mer än ett år efter det att den omtvistade kartellen upphört. Vad gäller direktionskommittén är de ämnen som behandlas där av gemensamt intresse för hela koncernen, och utbytet av information är alltför allmänt för att slutsatsen ska kunna dras att koncernen Saint-Gobain har ett avgörande inflytande över affärspolitiken beträffande polen ”Fönsterglas”.

185    Att två anställda hos Compagnie satt i styrelsen för Saint-Gobain Glass France är helt irrelevant i förevarande fall, till skillnad från vad kommissionen har påstått. Det är nämligen vanligt att innehavaren av 100 procent av aktierna i ett bolag har ett antal platser i bolagets styrelse. Härav följer att det faktum att en sådan omständighet tas upp i syfte att hålla Compagnie ansvarigt för överträdelsen, i likhet med utbyte av enbart allmän information med Saint-Gobain Glass France, bidrar till att göra det omöjligt att bryta den presumtion om avgörande inflytande som framgår av rättspraxis.

186    I en särskild anmärkning har Saint-Gobain och Compagnie för övrigt hävdat att det angripna beslutet är ett uttryck för maktmissbruk då den omständigheten att Compagnie hålls ansvarigt för överträdelsen, enligt dem, har ett enda syfte, nämligen att möjliggöra att de mycket höga böter som påförts dem inte överstiger det tak på 10 procent av den sammanlagda omsättningen för varje ”företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen” som fastställs i artikel 23 i förordning nr 1/2003. Härav följer, till och med oberoende av övriga grunder, att de böter som ålagts dem inte borde ha överstigit 10 procent av Saint-Gobains omsättning för föregående räkenskapsår, det vill säga [konfidentiellt] miljoner euro.

187    Kommissionen har inledningsvis hävdat att denna grund ska avvisas, såvitt den åberopats av Saint-Gobain, eftersom företaget har nöjt sig med att i detta fall hänvisa till vissa argument som Compagnie framfört under undersökningen och som sammanfattats i det angripna beslutet.

188    Kommissionen har i sakfrågan först och främst understrukit att Compagnie med orätt kritiserat den för att i det angripna beslutet ha blandat ihop begreppen företag och juridisk person. Kommissionen har nämligen hållit Compagnie ansvarigt för Saint-Gobains rättsstridiga beteende först efter det att den konstaterat att dessa bolag bildade ett enda företag i den mening som avses i artikel 81 EG.

189    Kommissionen har sedan erinrat om att enligt fast rättspraxis presumeras ett moderbolag som innehar 100 procent av ett dotterbolags kapital ha utövat ett avgörande inflytande över dotterbolagets affärspolitik och kan följaktligen hållas ansvarigt för dotterbolagets överträdelser av konkurrensrätten. Presumtionen rättfärdigas av att ett dotterbolag som innehas till 100 procent av sitt moderbolag i det stora antalet fall inte bedriver sin affärspolitik på ett självständigt sätt. Tvärtemot vad Compagnie har hävdat, är det därför inte nödvändigt att kommissionen lägger fram konkreta bevis på att moderbolaget faktiskt utövat ett sådant inflytande i detta fall.

190    Kommissionen har därefter anfört att även om den nämnde vissa ytterligare omständigheter i det angripna beslutet till stöd för denna presumtion, kan det inte härav dras slutsatsen att den bedömt att dessa uppgifter var oundgängliga för att Compagnie skulle kunna hållas ansvarigt för Saint-Gobains rättsstridiga beteende.

191    Enligt kommissionen finns det ingen anledning att överge den presumtion som det erinrats om ovan i punkt 189. Först och främst har det föga betydelse att tredjeländers rättsordningar inte erkänner en form av presumtion som kan motbevisas i likhet med den nyss beskrivna. Vidare strider inte denna presumtion mot principen om likabehandling av moderbolag som innehar dotterbolagets kapital i dess helhet och sådana moderbolag som endast innehar en mer begränsad andel av kapitalet, i och med att dessa moderbolag inte befinner sig i samma situation. Slutligen har kommissionen i tidigare beslut redan fastställt ansvar för ett moderbolag som endast innehade en del av kapitalet i ett av sina dotterbolag.

192    Vad kommissionens tidigare beslutspraxis beträffar, vilken Compagnie har trott sig kunna identifiera, har kommissionen uppgett inte endast att denna praxis inte kan vara resultatet av ett enda prejudicerande beslut, utan även att eventuell praxis av denna typ inte tvingar den att göra identiska bedömningar i samband med senare beslut. Kommissionen har i vart fall avfärdat förekomsten av någon som helst motstridighet mellan dess tidigare beslut som nämnts av Compagnie och det angripna beslutet, då de faktiska omständigheterna i ärendena inte är desamma.

193    Såsom domstolen för övrigt bekräftat i sin dom i det ovan i punkt 181 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, betyder inte den omständigheten att presumtionen om avgörande inflytande är svår att bryta att den inte kan motbevisas. Compagnie har i förevarande fall inte lagt fram några uppgifter som kan motbevisa den presumtion som talar mot företaget. Compagnie bildar nämligen ett enda företag tillsammans med Saint-Gobain Glass France, i den mening som avses i konkurrensrätten. Härav följer även att anmärkningen att det angripna beslutet i detta hänseende har åsidosatt principen om personligt straffansvar eller oskuldspresumtionen ska underkännas.

194    Denna slutsats bekräftas enligt kommissionen av olika omständigheter.

195    Först och främst tyder koncernen Saint-Gobains affärsstruktur som genomfördes av Compagnie på att det sistnämnda företaget har utövat ett avgörande inflytande över Saint-Gobain Frances affärsmässiga agerande. Compagnie utarbetade nämligen koncernens strategi och delade upp koncernens verksamhet i specifika sektorer. Den sistnämnda omständigheten vittnar om dess vilja att slutgiltigt bevara makten över koncernens struktur och agerande utan att Compagnies vetskap om överträdelsen är relevant för tillämpningen av presumtionen. Det är för övrigt normalt i denna kontext att de olika uppgifter i det företag som blivit föremål för sanktioner i det angripna beslutet fördelas mellan Compagnie och dess dotterbolag som tillhör polen ”Fönsterglas” och att Compagnie förfogar över mänskliga resurser som är mer begränsade än dotterbolagens.

196    Vidare har Compagnies påstående att företaget inte ger några som helst instruktioner till sina dotterbolag på intet sätt kunnat styrkas. Det finns anledning att notera, på denna sistnämnda punkt, att det inom Compagnie finns en avdelning som ägnar sig åt forskning, utveckling och innovation, liksom en juristtjänst specialiserad på immaterialrätt och en chefstjänst för internationella kontrakt.

197    Kommissionen anser därefter att de funktioner som A. har utövat, såväl inom Saint-Gobain Glass France som inom Compagnie, bidrar till att visa att Compagnie haft ett avgörande inflytande över dotterbolagets affärspolitik. A. var nämligen anställd hos Saint-Gobain Glass France och direktör för polen ”Fönsterglas” inom koncernen Saint-Gobain, med ansvar för alla de bolag som tillverkar och marknadsför ”Fönsterglas”. Tvärtemot vad Compagnie har påstått hade A. utövat funktionen som direktör för polen ”Fönsterglas” inom nämnda koncern mellan oktober 1996 och oktober 2001, innan han utövade funktionen som vice verkställande direktör. A. hade emellertid vid flera tillfällen, i diverse egenskaper, rapporterat om verksamheten i polen ”Fönsterglas” till Compagnie och det sistnämnda företaget har inte visat att dessa tjänster inte innebar någon verkställande funktion.

198    Det har dessutom inte bestritts att A. ingick i direktionskommittén vars uppdrag, enligt de svar som Compagnie gav på meddelandet om invändningar, är att ta del av den allmänna information som kunde vara av intresse för koncernledningen och att undersöka månad efter månad koncernen Saint-Gobains konsoliderade resultat samt utvecklingen av det sammanlagda antalet anställda. Denna kommitté utgör tillsammans med exekutivkommittén koncernen Saint-Gobains ledningsgrupp.

199    Den omständigheten att flera medlemmar av Compagnies företagsledning även styrde Saint-Gobain Glass France vittnar om moderbolagets betydande engagemang i den verksamhet som bedrevs i polen ”Fönsterglas” i koncernen Saint-Gobain.

200    För övrigt kan varken budgeten för polen ”Fönsterglas” för år 2001 eller polens strategiska plan för perioden 2002‑2006, vilka presenterades av Compagnie i en bilaga till företagets replik, föranleda någon annan bedömning. Även om det antas att dessa handlingar hade framställts på nivån för polen ”Fönsterglas” och inte hade överlämnats till Compagnie förrän senare, har det inte visats att Compagnie inte kunde ändra dem, förkasta dem eller kontrollera hur de tillämpades. Det är för övrigt svårt att tänka sig att polen ”Fönsterglas” skulle vara helt självständig inom koncernen Saint-Gobain, med hänsyn till den betydande andel av koncernen som polen motsvarar uttryckt i omsättning och resultat.

201    Kommissionen har hävdat att argumentet om ett påstått åsidosättande av rätten till oskuldspresumtion, vilket Compagnie lade fram i sin kompletterande inlaga, har framförts för sent och därför inte kan tas upp till sakprövning. Alternativt har kommissionen gjort gällande att presumtioner om skuld är tillåtna på det straffrättsliga området, såvida de inte överskrider en viss tröskel. Det kan dock konstateras dels att bekämpandet av konkurrensbegränsande förfaranden innebär en stor utmaning, dels att Compagnies rätt till försvar har iakttagits fullt ut i förevarande fall, eftersom företaget var i stånd att efter det att meddelandet om invändningar hade översänts motbevisa presumtionen om att det utövat ett avgörande inflytande över affärspolitiken i Saint-Gobain Glass France.

b)     Tribunalens bedömning

 Upptagande till sakprövning av grunden såvitt den åberopats av Saint-Gobain

202    Innan grunden prövas i sak, ska tribunalen pröva kommissionens yrkande om avvisning av denna grund såvitt den har åberopats av Saint-Gobain. Med stöd av artikel 44.1 c i rättegångsreglerna har kommissionen gjort gällande att Saint-Gobain i sin ansökan nöjde sig med att hänvisa till argument som framförts av Compagnie under undersökningen och som sammanfattas i skälen 606 och 607 i det angripna beslutet, dock utan att utveckla desamma.

203    Enligt artikel 44.1 c i rättegångsreglerna ska en ansökan innehålla uppgifter om saken i målet och en kortfattad framställning av grunderna för talan. Dessa uppgifter ska vara tillräckligt klara och precisa, så att svaranden kan förbereda sitt försvar och tribunalen pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter (förstainstansrättens dom av den 20 april 1999 i de förenade målen T‑305/94–T‑307/94, T‑313/94–T‑316/94, T‑318/94, T‑325/94, T‑328/94, T‑329/94 och T‑335/94, Limburgse Vinyl Maatschppij m.fl. mot kommissionen, kallat PVC II, REG 1999, s. II‑931, punkt 39). Även om innehållet i en ansökan kan understödjas och kompletteras i specifika avseenden genom hänvisning till utdrag ur bifogade handlingar, kan en generell hänvisning till andra handlingar inte kompensera att väsentliga delar av den rättsliga argumentationen saknas, som enligt ovannämnda bestämmelse ska återfinnas i själva ansökan (förstainstansrättens beslut av den 27 mars 2009 i mål T‑184/08, Alves dos Santos mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 19).

204    I förevarande fall konstaterar tribunalen att de avsnitt i Saint-Gobains ansökan som ägnas åt denna grund uppfyller dessa krav. Såsom kommissionen själv har vitsordat i sina skrivelser har Saint-Gobain inte inskränkt sig till att endast hänvisa till den argumentation som fanns i andra skrivelser. Ansökan innehåller nämligen flera argument till stöd för grunden avseende åsidosättande av principen om personligt straffansvar till följd av att Compagnie hållits ansvarigt för Saint-Gobains rättsstridiga beteende samt grunden om överstigande av det tak som anges i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 och om maktmissbruk.

205    Härav följer att kommissionens yrkande om avvisning av förevarande grund, såvitt den åberopats av Saint-Gobain, ska ogillas.

 Prövning i sak

206    Det ska i sakfrågan inledningsvis erinras om att konkurrensrätten avser verksamheten i företag (domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkt 59), och att begreppet företag omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och oavsett hur den finansieras (se domstolens dom av den 10 januari 2006 i mål C–222/04, Cassa di Risparmio di Firenze m.fl., REG 2006, s. I–289, punkt 107).

207    Domstolen har även preciserat att begreppet företag i detta sammanhang ska förstås som en ekonomisk enhet, även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer (se domen i det ovan i punkt 181 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkterna 54 och 55 samt där angiven rättspraxis).

208    När en sådan ekonomisk enhet har överträtt konkurrensreglerna ska denna enhet ansvara för överträdelsen, vilken ska klart och tydligt tillskrivas en juridisk person som kan komma att åläggas böter. Meddelandet om invändningar ska vidare vara riktat till denna person och ange i vilken egenskap den juridiska personen klandras för de åberopade omständigheterna (se domen i det ovan i punkt 181 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkterna 56 och 57 samt där angiven rättspraxis).

209    Det framgår vidare av fast rättspraxis att ett dotterbolags handlande kan tillskrivas moderbolaget, särskilt då dotterbolaget, trots att det är ett fristående rättssubjekt, inte självständigt bestämmer sitt agerande på marknaden, utan i huvudsak tillämpar instruktioner som det får av moderbolaget, särskilt med hänsyn till de ekonomiska och juridiska band som binder samman dessa två juridiska enheter. Det förhåller sig nämligen på detta sätt därför att i en sådan situation ingår moderbolaget och dess dotterbolag i samma ekonomiska enhet och bildar följaktligen ett enda företag i enlighet med ovan i punkterna 206 och 207 nämnda rättspraxis. Den omständigheten att ett moderbolag och dess dotterbolag utgör ett och samma företag i den mening som avses i artikel 81 EG ger kommissionen möjlighet att tillställa moderbolaget ett beslut om böter utan att det krävs att moderbolaget personligen deltagit i överträdelsen (se domen i det ovan i punkt 181 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkterna 58 och 59 samt där angiven rättspraxis).

210    Det är således varken frågan om en anstiftan till överträdelse av dotterbolaget, från moderbolagets sida, eller än mindre att moderbolaget skulle ha varit delaktigt i denna överträdelse, som gör det möjligt för kommissionen att genom beslut påföra moderbolaget böter, utan det är det faktum att moderbolaget och dotterbolaget utgör ett och samma företag i den mening som angetts i (förstainstansrättens dom av den 12 december 2007 i mål T‑112/05, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II‑5049, punkt 58).

211    I det specifika fallet då ett moderbolag innehar 100 procent av kapitalet i ett dotterbolag som överträtt unionens konkurrensregler kan detta moderbolag utöva ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende. Vidare föreligger det en presumtion som kan motbevisas om att moderbolaget verkligen utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende (se domen av den 10 september 2009 i det ovan i punkt 181 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

212    Även om domstolen visserligen i punkterna 28 och 29 i domen av den 16 november 2000 i det ovan i punkt 148 nämnda målet Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen – förutom ett innehav av 100 procent av dotterbolagets aktiekapital – även angav andra omständigheter, såsom ett godtagande av det inflytande som moderbolaget utövade på dotterbolagets affärspolitik och att de båda bolagen delade ombud under det administrativa förfarandet, så kvarstår dock faktum att dessa omständigheter nämndes av domstolen i det målet endast i syfte att redogöra för samtliga omständigheter som förstainstansrätten hade lagt till grund för sitt resonemang för att dra slutsatsen att detta inte enbart grundats på moderbolagets innehav av dotterbolagets hela aktiekapital. Det förhållande att domstolen fastställde förstainstansrättens bedömning i detta mål innebär följaktligen inte någon förändring av villkoren för tillämpning av den i föregående punkt nämnda presumtionen om avgörande inflytande (förstainstansrättens dom av den 12 december 2007 i det ovan i punkt 210 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 62, och av den 30 april 2009 i mål T‑12/03, Itochu mot kommissionen, REG 2009, s. II‑883, punkt 50)

213    Under dessa omständigheter är det tillräckligt att kommissionen visar att moderbolaget innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag för att det ska presumeras att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets affärspolitik. Kommissionen kan då hålla moderbolaget solidariskt betalningsansvarigt för de böter som ålagts dotterbolaget, förutsatt att moderbolaget, på vilket det ankommer att bryta presumtionen, inte kan bevisa att dotterbolaget uppträder självständigt på marknaden (domstolens dom av den 10 september 2009 i det ovan i punkt 181 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 61, och av den 29 september 2011 i mål C‑521/09 P, Elf Aquitaine mot kommissionen, REU 2011, s. I‑8947, punkt 57).

214    För att det ska kunna avgöras om ett dotterbolag på ett självständigt sätt bestämmer hur det agerar på marknaden, ska det inte endast beaktas att moderbolaget påverkar prispolitiken, tillverknings- och distributionsverksamheten, försäljningsmålen, bruttomarginalerna, försäljningskostnaderna, ”cash flow”, lagerhållningen och marknadsföringen. Det ska också, såsom erinrats om ovan i punkt 209, tas hänsyn till samtliga relevanta omständigheter som rör de organisatoriska, ekonomiska och juridiska banden mellan dotterbolaget och moderbolaget vilka kan variera från fall till fall och således inte kan göras till föremål för en uttömmande uppräkning (se, för ett liknande resonemang, domen av den 10 september 2009 i det ovan i punkt 181 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 65, och domen av den 12 december 2007 i det ovan i punkt 210 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkterna 64 och 65).

215    En presumtion, även om den är svår att motbevisa, är godtagbar om den står i proportion till det legitima mål som eftersträvas, om det finns en möjlighet att lägga fram motbevis och om rätten till försvar är säkerställd (se, analogt, domstolens dom av den 23 december 2009 i mål C‑45/08, Spector Photo Group och Van Raemdonck, REG 2009, s. I‑12073, punkterna 43 och 44, samt Europadomstolens dom i det ovan i punkt 104 nämnda målet Janosevic mot Sverige, §§ 101‑110).

216    Emellertid syftar presumtionen om att ett moderbolag utövar ett avgörande inflytande på ett helägt eller nästan helägt dotterbolag bland annat till att upprätthålla jämvikten mellan, å ena sidan, betydelsen av syftet med att vidta åtgärder mot beteenden som står i strid med konkurrensreglerna, särskilt artikel 81 EG, och att förhindra att de upprepas, och, å andra sidan, kraven enligt vissa allmänna principer i unionsrätten, såsom bland annat principerna om oskuldspresumtion och personligt straffansvar, rättssäkerhetsprincipen samt principen om rätten till försvar, inbegripet principen om parternas likställdhet i processen (domen i det ovan i punkt 213 nämnda målet Elf Aquitaine mot kommissionen, punkt 59).

217    Härav följer att en sådan presumtion står i proportion till det legitima syfte som eftersträvas.

218    Den presumtion som tribunalen erinrat om ovan i punkt 211 bygger på ett konstaterande att, förutom i rena undantagsfall, ett företag som innehar hela kapitalet i ett dotterbolag mot bakgrund av enbart detta kapitalinnehav kan utöva ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende, samt vidare att svaret på frågan huruvida detta inflytande faktiskt utövas vanligtvis bäst kan sökas i kretsen av företag på vilka presumtionen tillämpas. Om en berörd part under dessa omständigheter skulle kunna bryta nämnda presumtion genom att endast framföra ostyrkta påståenden skulle presumtionen i stort sett förlora sin avsedda verkan. Denna presumtion kan emellertid brytas och de enheter som önskar motbevisa den kan förete alla bevis på de ekonomiska, organisatoriska och juridiska band som binder samman dotterbolaget med moderbolaget och som de anser kunna visa att dotterbolaget inte ingår i samma ekonomiska enhet, utan att dotterbolaget agerar självständigt på marknaden (domen i det ovan i punkt 213 nämnda målet Elf Aquitaine mot kommissionen, punkterna 60 och 61; se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 148 nämnda målet Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen, punkt 29).

219    Moderbolaget ska slutligen beredas tillfälle att yttra sig till kommissionen innan denna fattar ett beslut som går moderbolaget emot, och det går att få till stånd att unionsdomstolen överprövar detta beslut, varvid denna ska beakta rätten till försvar under förfarandet (dom av den 13 juli 2013 i mål C‑501/11 P, Schindler Holding m.fl. mot kommissionen, punkt 110).

220    I förevarande fall är det utrett att Compagnie innehade 100 procent av aktiekapitalet i Saint-Gobain Glass France vid tidpunkten för överträdelsen.

221    Det framgår dessutom av den rättspraxis som tribunalen redogjort för i punkterna 213–215 ovan att när kommissionen grundar sig på presumtionen om ett avgörande inflytande för att tillskriva ett moderbolag ansvar för en överträdelse, ankommer det på detta att bryta presumtionen genom att förebringa tillräcklig bevisning för att dess dotterbolag agerar självständigt på marknaden. Härvidlag ankommer det på moderbolaget att lägga fram samtliga omständigheter som rör de organisatoriska, ekonomiska och juridiska band mellan dotterbolaget och moderbolaget som kan styrka att de inte utgör en enda ekonomisk enhet.

222    Det ska således undersökas huruvida det var med rätta som kommissionen ansåg att de omständigheter som lagts fram av Compagnie under undersökningen inte gjorde det möjligt att slå fast att Saint-Gobain Glass France var affärsmässigt självständigt på marknaden och visa att företaget inte bildade tillsammans med Compagnie en enda ekonomisk enhet i den mening som avses i unionens konkurrensrätt.

223    Såsom framgår av punkt 600 och följande punkter i det angripna beslutet, använde kommissionen väsentligen tre slags överväganden till stöd för presumtionen att Compagnie utövade ett avgörande inflytande över Saint-Gobain Glass Frances affärspolitik vid tiden för överträdelsen.

224    Kommissionen har för det första framfört ett argument angående det sätt på vilket Saint-Gobains affärsverksamhet var organiserad. Kommissionen har, med hänvisning till diverse årsrapporter från Compagnie, anfört att de olika verksamhetspolerna i Saint Gobain-koncernen vidtar egna transaktioner och definierar och genomför de affärs- och marknadsföringsstrategier som rör deras egen verksamhet. Dessa poler ingår inte desto mindre i en ram för grundläggande operativ styrning som fastställts av Compagnie och som syftar till att genomföra koncernens affärsmodell. Kommissionen har i detta sammanhang nämnt en skrivelse som Saint-Gobain Glass France ställde till kommissionen den 4 oktober 2006 som svar på en begäran om upplysningar från kommissionen till företaget, varav framgår att de initiativ som tagits och de resultat som uppnåtts av polen ”Fönsterglas” i koncernen överensstämmer med de prioriteringar och de mål som fastställts för koncernens hela verksamhet, såsom de definierats av Compagnies företagsledning. Enligt kommissionen anges det i samma skrivelse att fastän den affärsmässiga styrningen, exempelvis driftschemat och budgeten samt viktiga affärsmässiga operationella beslut, utarbetas på affärsenheternas nivå, antas de i sista hand av direktören för polen ”Fönsterglas” i Saint-Gobain.

225    Kommissionen har för det andra gjort gällande omständigheter av strukturell karaktär. Den har således först understrukit de band som finns mellan Compagnies ledning och ledningen för polen ”Fönsterglas” i koncernen Saint-Gobain. A. hade således innehaft tjänsten som vice verkställande direktör för Compagnie och i denna egenskap rapporterat direkt till koncernens tillförordnade verkställande direktör. A. hade för övrigt varit direktör för polen ”Fönsterglas” i koncernen Saint-Gobain, i Saint-Gobain Glass France och i Saint-Gobain Sekurit France. Han hade likaledes varit direktör för Saint-Gobain Sekurit International fram till år 2001. A. hade deltagit i den operativa kommitténs möten och i direktionskommitténs möten i Compagnie och hade dessutom varit ansvarig för innovation inom koncernen Saint-Gobain. Därefter fanns det anledning att beakta att tre ledamöter av styrelsen för Saint-Gobain Glass France samtidigt ingick i Compagnies företagsledning.

226    Kommissionen har tillagt att A. ingår i koncernens ledningsgrupp, precis som dess tillförordnade verkställande direktör, och att denne tillförordnade verkställande direktör, för sin del, även är ledamot av den exekutiva kommittén i Compagnie. Det är emellertid inte heller troligt att ledamöter av en företagsledning som styr en affärssektor, i likhet med A., uteslutande kommunicerar sinsemellan och följaktligen leder koncernen utan att Compagnies exekutiva kommitté deltar.

227    Kommissionen har slutligen för det tredje anfört att Compagnie och Saint-Gobain Glass France har sitt säte på samma adress. Den omständigheten underlättar att det utvecklas en enhetlig affärspolitik inom detta företag.

228    Compagnie och Saint-Gobain har bestritt denna synpunkt.

229    Även om det är riktigt att vissa omständigheter som Compagnie anfört tyder på att Saint-Gobain Glass France åtnjöt ett betydande oberoende, kvarstår dock att Compagnie inte har lyckats motbevisa den presumtion som talar mot företaget i detta mål.

230    Det är inte möjligt att dela Compagnies bedömning att Saint-Gobains oberoende intygas av koncernen Saint-Gobains decentraliserade förvaltning och av att Compagnie endast är ett moderbolag som inte har något operationellt ansvar och inte deltar i sina dotterbolags operationella drift.

231    Först och främst har Compagnie påstått att dess ”etiska stadga” endast innehåller allmänna principer som saknar samband med dotterbolagens affärspolitik, och företaget har hävdat att även om denna etiska stadga fastställer koncernen Saint-Gobains allmänna strategi, låter den i gengäld verksamhetspolerna vara fria att definiera och genomföra sin affärspolitik. Det måste emellertid slås fast att Compagnie varken har företett sin etiska stadga eller någon annan handling som kan styrka dessa påståenden.

232    Inom en koncern är ett holdingbolag dessutom ett företag vars uppdrag är att samla andelarna i olika företag och vars syfte är att säkerställa en enhetlig förvaltning (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 8 oktober 2008 i mål T‑69/04, Schunk och Schunk Kohlenstoff-Technik mot kommissionen, REG 2008, s. II‑2567, punkt 63, och tribunalens dom av den 29 juni 2012 i mål T‑360/09, E.ON Ruhrgas och E.ON mot kommissionen, punkt 283). Då det saknas indicier för att så inte är fallet, bör det anses att banden mellan Compagnie och Saint-Gobain Glass France är av sådan art att Compagnie utövade ett avgörande inflytande över dotterbolagets agerande vid den tidpunkt då överträdelsen begicks, genom att bland annat samordna de finansiella investeringarna inom koncernen Saint-Gobain (se, analogt, tribunalens dom av den 17 maj 2011 i mål T‑299/08, Elf Aquitaine mot kommissionen, REU 2011, s. II‑2149, punkt 99). Det finns dessutom anledning att nämna i detta sammanhang dels att Compagnie har medgett att företaget uppställer generella lönsamhetsmål för sina dotterbolag, övervakar den finansiella jämvikten och dotterbolagens anseende samt bidrar till finansieringen av investeringar som dotterbolagen gör, dels att nästan hälften av dess anställda är sysselsatta med finansiella frågor, enligt de sifferuppgifter som Compagnie själv har lämnat.

233    Den interna fördelningen av Compagnies olika verksamheter, som liknar en decentraliserad förvaltning, mellan olika divisioner eller avdelningar är dessutom en normal företeelse inom bolagskoncerner såsom den bolagskoncern som Compagnie leder, och den kan inte heller bryta presumtionen om att Compagnie och Saint-Gobain utgjorde ett enda företag i den mening som avses i artikel 81 EG (se, för ett liknande resonemang, domen av den 17 maj 2011 i det ovan i punkt 232 nämnda målet Elf Aquitaine mot kommissionen, punkt 99).

234    För det andra godtar tribunalen inte Compagnies påstående om att Saint-Gobain Glass France alltid på ett självständigt sätt lade upp sin affärsstrategi, eftersom Compagnie aldrig fastställde eller godkände dess verksamhetsplan och budget och eftersom Saint-Gobain Glass France i praktiken kunde agera självständigt på marknaden. Inte heller godtar tribunalen påståendet att Saint-Gobain Glass France var fullständigt oberoende i finansiellt hänseende, eftersom den kontroll som Compagnie utövade över dotterbolaget var mycket allmän.

235    Utöver den omständigheten att Compagnie inte har lagt fram någon omständighet som kan styrka dessa påståenden, framhåller tribunalen att enligt en skrivelse som Saint-Gobain Glass France riktade till kommissionen den 4 oktober 2006, som svar på en begäran om upplysningar från kommissionen till företaget, godkände Compagnie investeringarna och budgeten för de olika verksamhetspolerna i koncernen Saint-Gobain och kontrollerade regelbundet de resultat som uppnåddes av de olika polerna. Denna omständighet bekräftar slutsatsen att Compagnie har utövat ett avgörande inflytande över dotterbolagets beteende då det bland annat samordnat kapitalinvesteringarna inom koncernen Saint-Gobain (se, för ett liknande resonemang, domen av den 17 maj 2011 i det ovan i punkt 232 nämnda målet Elf Aquitaine mot kommissionen, punkt 102).

236    Även om det antas att verksamhetsplanerna hade godkänts av ledningen för polen ”Fönsterglas” innan de eventuellt hade överlämnats till Compagnie, kan härav inte den slutsatsen dras att Compagnie inte kunde ändra dem, förkasta dem eller kontrollera tillämpningen av dem.

237    För det tredje saknar Compagnies argument relevans enligt vilket Saint-Gobain Glass France delgav Compagnie upplysningar enligt ett ”bottom up”-system (nedifrån och upp) och enligt vilket överföringen av dessa upplysningar inte samtidigt innebar instruktioner till dess dotterbolag. Även om det antas att så var fallet, saknar detta sätt att lämna information från ett dotterbolag till sitt moderbolag inverkan på möjligheten för moderbolaget att utöva ett avgörande inflytande över dotterbolaget på marknaden. Compagnies bekräftelse att den information som ingick i dotterbolagens budgetar och finansiella rapporter lämnades till Compagnie bekräftar tvärtom att moderbolaget fullt ut kunde utöva ett avgörande inflytande över dotterbolagets beteende på marknaden genom att kontrollera dotterbolagets lönsamhet och beroende på vilka resultat som uppnåddes styra dess strategiska affärsmässiga val. Denna slutsats stöds vidare av den indikation som lämnades under det administrativa förfarandet av direktören A. för polen ”Fönsterglas” inom koncernen Saint-Gobain, enligt vilken denne presenterade verksamheten på avdelningen ”Bilglas” i koncernen för den tillförordnade verkställande direktören för Compagnie.

238    För det fjärde godtar tribunalen inte argumenten om att Compagnie dels aldrig deltagit i överträdelsen och inte ens haft kännedom om den, då besluten angående försäljningspriserna, de specifika anbud som lämnats till biltillverkarna och rabattstrategin endast hänförde sig till de dotterbolag som ingick i polen ”Fönsterglas” i koncernen Saint-Gobain, dels att bilglasmarknaden utgör en specifik sektor bland koncernen Saint-Gobains fem verksamhetspoler som dessutom endast har avlägsna samband med de övriga sektorer som tillhör polen ”Fönsterglas”.

239    Inget av dessa argument kan nämligen styrka att Saint-Gobain Glass France bestämde sin affärspolitik på ett självständigt sätt på marknaden.

240    Först och främst ska det erinras om, såsom framgår av fast rättspraxis, att det varken är fråga om ett förhållande där moderbolaget är anstiftare till dotterbolagets överträdelse eller, i än mindre grad, ett förhållande där moderbolaget varit delaktigt i överträdelsen, utan det är det faktum att moderbolaget och dotterbolaget utgör ett enda företag som ger kommissionen befogenhet att rikta ett beslut om böter till moderbolaget i en koncern (dom av den 12 december 2007 i det ovan i punkt 210 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 58; se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 16 november 2011 i mål T‑72/06, Groupe Gascogne mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 74). Genom de organisatoriska, ekonomiska och juridiska band som föreligger mellan moderbolaget och dotterbolaget kan det således fastställas att moderbolaget har ett inflytande över dotterbolagets strategi, och detta motiverar således att de båda betraktas som en enda ekonomisk enhet (domen av den 12 december 2007 i det ovan i punkt 210 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 83).

241    Den omständigheten att de av Saint-Gobain Glass Frances verksamheter som berörs av det angripna beslutet endast gäller en av de talrika marknader på vilka koncernen Saint-Gobain är verksam, saknar relevans i detta mål. Det är nämligen inte ovanligt att sådana koncerner som den Compagnie leder är närvarande på flera marknader och att ansvaret för de verksamheter som hör till dessa marknader anförtros koncernens olika dotterbolag, utan att en sådan omständighet för den sakens skull utgör hinder för att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande över sina olika dotterbolags affärspolitik.

242    Följaktligen godtar tribunalen inte Compagnies argument om att kommissionen felaktigt ansåg att de omständigheter som kommit till dess kännedom under undersökningen inte gjorde det möjligt att slå fast att Compagnie inte utövade ett avgörande inflytande över Saint-Gobain Glass Frances affärspolitik.

243    Tribunalen godtar inte anmärkningen att den bevisstandard som kommissionen krävt i detta fall för att presumtionen ska brytas innebär att kommissionen har förvandlat presumtionen om ett avgörande inflytande till en icke motbevisbar presumtion. Enligt rättspraxis (se ovan punkterna 213–215) krävs det nämligen inte att Compagnie ska lägga fram bevis på att bolaget inte har blandat sig i dotterbolagets verksamhet, utan endast att Compagnie företer tillräcklig bevisning för att visa att dotterbolaget agerade självständigt på den relevanta marknaden (se, för ett liknande resonemang, domen av den 17 maj 2011 i det ovan i punkt 232 nämnda målet Elf Aquitaine mot kommissionen, punkt 120). Blotta omständigheten att en enhet inte i ett visst fall lägger fram bevis som kan bryta presumtionen om ett faktiskt utövande av ett avgörande inflytande innebär inte att presumtionen inte i något fall kan brytas (domen av den 29 september 2011 i det ovan i punkt 213 nämnda målet Elf Aquitaine mot kommissionen, punkterna 65 och 66).

244    Det finns således anledning att anse, mot bakgrund av det ovan anförda, att kommissionens inställning i det angripna beslutet till de omständigheter som anförts av Compagnie i syfte att motbevisa den presumtion som talade mot företaget vid en helhetsbedömning inte kan betraktas som en probatio diabolica.

245    Vad angår de olika hänvisningar som Compagnie har gjort till vissa beslut som kommissionen antagit tidigare, där kommissionen inte tillskrivit moderbolaget ansvar för dess helägda dotterbolags rättsstridiga beteende, räcker det att erinra om att kommissionens beslutspraxis inte i sig utgör den rättsliga ramen för böter i mål om överträdelser av konkurrensreglerna, eftersom den rättsliga ramen uteslutande utgörs av förordning nr 1/2003 såsom den tillämpas mot bakgrund av riktlinjerna, och om att kommissionen inte är bunden av sina tidigare bedömningar (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 19 mars 2009 i mål C‑510/06 P, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2009, s. I‑1843, punkt 82, och domen i de ovan i punkt 118 nämnda förenade målen Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 123).

246    Det är inte heller relevant för prövningen av det angripna beslutets lagenlighet att regler om ansvar för överträdelser av konkurrensrätten som är utformade på annat sätt tillämpas i andra rättsordningar.

247    Således godtar tribunalen inte anmärkningen om felaktig rättstillämpning i samband med att Compagnie hölls ansvarigt för Saint-Gobain Glass Frances rättsstridiga beteende.

248    Eftersom det var med rätta som kommissionen fann att Compagnie och Saint-Gobain Glass France utgjorde ett enda företag i den mening som avses i artikel 81 EG, ska vidare det argument betraktas som verkningslöst enligt vilket presumtionen om ett avgörande inflytande – vilken kommissionen har använt i det angripna beslutet och vars lagenlighet domstolen i princip erkände i domen av den 10 september 2009 i det ovan i punkt 181 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen – strider mot principen om personligt straffansvar. Inte heller kan Compagnie vinna framgång med sin anmärkning om åsidosättande av principen om oskuldspresumtion i artikel 48 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen även om den skulle kunna tas upp till sakprövning, fastän den inte framställts förrän i den kompletterande inlagan (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 16 november 2011 i mål T‑78/06, Álvarez mot kommissionen, punkterna 31–41).

249    Med hänsyn till slutsatsen i punkt 247 ovan, underkänner tribunalen anmärkningen avseende maktmissbruk, såvitt den bygger på att Compagnie tillskrivits ansvar för Saint-Gobains rättsstridiga beteende enbart därför att kommissionen önskade påföra det sistnämnda företaget böter som översteg det tak på 10 procent som anges i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.

250    Talan kan således inte vinna bifall på denna grund.

5.     Femte grunden: Åsidosättande av principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser och principen om skydd för berättigade förväntningar

251    Denna grund överensstämmer väsentligen med en av de grunder som Compagnie har anfört i mål T‑73/09. Dessa bör därför prövas tillsammans.

a)     Parternas argument

252    Saint-Gobain och Compagnie har hävdat att det angripna beslutet innebär ett åsidosättande av principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser, vilken är inskriven i artikel 7 i Europakonventionen och i artikel 49 i stadgan, och av principen om skydd för berättigade förväntningar, i och med att kommissionen tillämpade 2006 års riktlinjer fastän dessa antogs efter det att ifrågavarande överträdelse hade upphört. Denna retroaktiva tillämpning av riktlinjerna ledde till en avsevärd höjning av nivån på böterna som kunde förutses vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna, med tillämpning av riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 [EKSG] (EGT C 9, 1998, s. 3, nedan kallade 1998 års riktlinjer).

253    Enligt rättspraxis utgör principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser hinder mot en retroaktiv tillämpning av en ny tolkning av en norm enligt vilken en överträdelse fastställs, vilken har den verkan att nivån på böterna höjs, om denna utveckling inte rimligen kunde förutses vid den tid då överträdelsen begicks och den inte är nödvändig för att säkerställa genomförandet av unionens konkurrenspolitik. Dessa två villkor är emellertid uppfyllda i det föreliggande fallet. Eftersom nivån på de böter som påförs sedan 2006 års riktlinjer började tillämpas inte alls är jämförbar med nivån på de böter som ålades tidigare, kan det anses att den utveckling som blev en följd av att nämnda riktlinjer tillämpas inte rimligen kunde förutses. Detta beror särskilt på den vikt som tillmäts faktorn överträdelsens varaktighet, vid beräkningen av böterna inom ramen för 2006 års riktlinjer, vilken har avsevärt större betydelse än enligt 1998 års riktlinjer. Vidare är den mycket höga nivån på böter som kommissionen ålägger med tillämpning av 2006 års riktlinjer inte nödvändig för att säkerställa genomförandet av unionens konkurrenspolitik.

254    Compagnie har anfört att även om det skulle anses att kommissionen i förevarande fall tillämpade förordning nr 17, är 2006 års riktlinjer att jämställa med en ändring av den handlingslinje som kommissionen tydligt fastställde åt sig själv i 1998 års riktlinjer i strängare riktning. Följaktligen kan 2006 års riktlinjer endast tillämpas på situationer som uppkommit efter det att de offentliggjordes.

255    Dessa slutsatser kan inte ifrågasättas genom domen i de ovan i punkt 116 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, eftersom domstolen i denna dom inskränkte sig till att uttala sig om den retroaktiva tillämpningen av 1998 års riktlinjer. Denna dom gällde således tillämpningen av riktlinjerna på faktiska omständigheter som hänförde sig till en tid då det ännu inte hade publicerats några riktlinjer. Härav följer att i motsats till den situation som gav upphov till förevarande tvist hade den i det målet ifrågavarande överträdelsen begåtts under en tid som kännetecknades av stor rättsosäkerhet vad beräkningen av böter angick och under vilken följaktligen de berörda företagen inte hade kunnat skaffa sig några som helst berättigade förväntningar härvidlag. I förevarande mål däremot har de företag till vilka det angripna beslutet är riktat, haft all anledning att förvänta sig att deras framtida agerande skulle bli föremål för påföljder med tillämpning av 1998 års riktlinjer och detta så mycket mer som domstolen har erkänt riktlinjernas normativa karaktär i domen i de ovan i punkt 116 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen.

256    Compagnie har vidare åberopat flera tal som hölls före år 2006 av europeiska kommissionärer med ansvar för unionens konkurrenspolitik, av vilka det framgår att det inte kunde förutses vid tidpunkten för de omtvistade faktiska omständigheterna att nya riktlinjer skulle antas för beräkning av böter.

257    Härav följer enligt Saint-Gobain och Compagnie att böterna borde ha beräknats på grundval av 1998 års riktlinjer.

258    Kommissionen har erinrat om att lagstödet för böter som påförs för överträdelser av konkurrensreglerna i artikel 81 EG är artikel 23 i förordning nr 1/2003 i och med att 2006 års riktlinjer inskränker sig till att precisera den metod enligt vilken böterna ska beräknas. Såväl enligt 1998 års riktlinjer som enligt 2006 års riktlinjer ska således beräkningen av böterna utföras med hänsyn till överträdelsernas allvar och varaktighet, såsom förskrivs i artikel 23 i förordning nr 1/2003. Eftersom 2006 års riktlinjer återspeglar en metod som är anpassad till tillämpningen av en oförändrad lagbestämmelse, anser kommissionen att domstolens resonemang i domen i de ovan i punkt 116 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen kan överföras på förevarande mål. Detta gäller desto mer som domstolen i den domen uttalade allmänna principer angående tillämpningsområdet för riktlinjerna för beräkning av böter.

259    Även om större vikt visserligen läggs vid kriteriet varaktighet i 2006 års riktlinjer, kunde denna utveckling förutses vid tidpunkten för överträdelsen enligt kommissionen, i likhet med den omständigheten att den berörda försäljningens värde skulle kunna komma att beaktas vid ett senare tillfälle vid beräkningen av böter, snarare än ett schablonbelopp. Domstolen hade således redan innan 2006 års riktlinjer antogs uttryckt att den föredrog att värdet på den berörda försäljningen, i stället för ett schablonmässigt belopp, beaktades vid beräkningen av böterna. För övrigt ingick enligt kommissionen det tilläggsbelopp som numera påförs i avskräckande syfte redan i det schablonbelopp som tillämpades då 1998 års riktlinjer var i kraft, i förhållande till hur allvarlig överträdelsen var. Compagnie har slutligen påstått utan stöd för detta att det kunde förutses vid tidpunkten för de omtvistade omständigheterna att kommissionen inte skulle tillåta sig att retroaktivt tillämpa de nya riktlinjer som den eventuellt skulle anta. Kommissionen har nämligen erinrat om den princip enligt vilken den är fri att anpassa riktlinjerna efter behov, såvitt en sådan anpassning håller sig inom den rättsliga ram som utgörs av förordning nr 1/2003.

260    Kommissionen har vidare understrukit att 1998 års riktlinjer inte alls preciserade att de skulle tillämpas på beslut angående överträdelser som begicks under den tid då de var tillämpliga. Sedan anger 2006 års riktlinjer, som kommissionen inte kan avvika från utan motivering, att de är tillämpliga i alla de fall där meddelandet om invändningar har översänts efter den 1 september 2006. I förevarande fall har emellertid meddelandet om invändningar översänts den 18 april 2007.

261    Det följer dessutom av färsk rättspraxis att syftet med 1998 års riktlinjer var öppenhet och opartiskhet, men inte att bötesbeloppet skulle kunna förutses. En sådan förutsebarhet är inte önskvärd eftersom den kan motverka böternas avskräckande verkan genom att de berörda företagen får möjlighet att jämföra exakt vilken eventuell sanktion som skulle kunna åläggas dem för en överträdelse med den nytta som de skulle kunna dra av en sådan överträdelse.

262    Dessa slutsatser kan enligt kommissionen inte ifrågasättas med hänvisning till principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser. Antagandet av riktlinjer som kan ändra den allmänna konkurrenspolitiken vad gäller böter kan förvisso omfattas av denna princips tillämpningsområde. Härav följer att denna princip kan utgöra hinder för en retroaktiv tillämpning av nya riktlinjer, eftersom de bestämmelser som de innehåller inte rimligen kunde förutses vid tidpunkten för överträdelsen. Kommissionen har emellertid gjort gällande att blotta omständigheten att 2006 års riktlinjer kan leda till högre böter än de som ålades med stöd av 1998 års riktlinjer inte kan innebära att förbudet mot retroaktiv lagstiftning åsidosätts. Dels kan en jämförelse mellan böter som ålagts i olika ärenden inte utgöra en pålitlig metod härvidlag, dels kunde inte Compagnie och Saint-Gobain förutse den exakta nivån på de böter som skulle ha påförts dem med tillämpning av 1998 års riktlinjer.

263    Kommissionen har därefter hävdat att det inte är relevant inom ramen för detta förfarande att, såsom Compagnie gjort, hänvisa till tal som hölls av europeiska kommissionärer med ansvar för unionens konkurrenspolitik efter det att överträdelsen upphört. Förutom att befogenheten för kommissionärernas kollegium att göra skönsmäsiga bedömningar inte begränsas av sådana tal, kan nämligen dessa tal inte i något fall visa att det inte rimligen kunde förutses vid den tid då överträdelsen begicks att 2006 års riktlinjer skulle komma att antas.

b)     Tribunalens bedömning

264    Genom denna grund har Saint-Gobain och Compagnie väsentligen förebrått kommissionen för att den åsidosatte principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser, när den i förevarande fall tillämpade 2006 års riktlinjer fastän 1998 års riktlinjer var tillämpliga vid den tidpunkt då överträdelsen begicks. Tillämpningen av 2006 års riktlinjer har enligt dem inneburit en påtaglig höjning av bötesbeloppet i förhållande till det belopp som skulle ha blivit resultatet av en tillämpning av 1998 års riktlinjer, främst på grund av att försäljningsvärdet på de varor som berördes av överträdelsen multiplicerades med överträdelsens varaktighet.

265    Tribunalen finner inledningsvis i detta sammanhang att argumentet om att höjningen av bötesnivån som 2006 års riktlinjer ledde till uppenbarligen är oproportionerlig i förhållande till det i unionens konkurrenspolitik eftersträvade syftet, i huvudsak överensstämmer med det argument som framförts inom ramen för den sjätte grundens andra del i mål T‑56/09. Det kommer därför att prövas nedan i punkterna 353–391.

266    Det finns därefter anledning att erinra om att de böter som kommissionen har ålagt i detta mål regleras av artikel 23 i förordning nr 1/2003 som motsvarar artikel 15 i förordning nr 17, vilken var i kraft vid den tidpunkt då överträdelsen begicks. Enligt artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 ska hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått, när de böter som ska åläggas företag för överträdelser av konkurrensreglerna fastställs. För att fastställa böterna tillämpade kommissionen 2006 års riktlinjer som offentliggjordes innan meddelandet om invändningar översändes till sökanden den 18 april 2007.

267    Enligt fast rättspraxis utgör principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser, inskriven i artikel 7 i Europakonventionen och numera i artikel 49.1 i stadgan om grundläggande rättigheter, en allmän unionsrättslig princip som ska iakttas när böter åläggs för överträdelser av konkurrensreglerna. Enligt denna princip ska de påföljder som åläggs motsvara de påföljder som var tillämpliga vid den tidpunkt då överträdelsen begicks (domen i de ovan i punkt 116 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 202, förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 120 nämnda målet LR AF 1998 mot kommissionen, punkterna 218–221, och av den 9 juli 2003 i mål T‑224/00, Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, REG 2003, s. II‑2597, punkt 39).

268    Artikel 7.1 i Europakonventionen, som ska tolkas och tillämpas på ett sådant sätt att ett effektivt skydd säkerställs mot godtyckliga åtal, fällande domar och påföljder (se Europadomstolens dom av den 22 november 1995 i mål S.W. mot Förenande kungariket, serie A nr 335-B, § 35), innebär således att det måste kontrolleras att det vid den tidpunkt då den tilltalade begick den gärning som ledde till åtal och fällande dom fanns en lagbestämmelse enligt vilken gärningen var straffbar och att det straff som utmättes inte överskred de gränser som fastställs i denna bestämmelse (se Europadomstolens dom av den 22 juni 2000 i mål Coëme m.fl. mot Belgien, Recueil des arrêts et décisions, 2000 VII, § 145, av den 29 mars 2006 i mål Achour mot Frankrike, Recueil des arrêts et décisions, 2006 IV, § 43, och av den 15 december 2009 i mål Gurguchiani mot Spanien, nr 16012/06, § 30).

269    Riktlinjerna kan för övrigt ha rättsverkningar. Dessa följer inte av att riktlinjerna är normativa, utan av att kommissionen antagit och offentliggjort dem. Att riktlinjerna antagits och offentliggjorts innebär att kommissionen själv begränsat sitt utrymme för skönsmässiga bedömningar och den kan inte avvika från riktlinjerna vid äventyr av att sanktionsåtgärder vidtas mot den på grund av att den i förekommande fall åsidosatt allmänna rättsprinciper såsom principen om likabehandling eller principen om skydd för berättigade förväntningar (se, för ett motsvarande synsätt, domen i de ovan i punkt 116 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 209–212).

270    Riktlinjerna faller således, i deras egenskap av politiskt instrument på konkurrensområdet, inom tillämpningsområdet för principen om förbud mot retroaktivitet, i likhet med den nya tolkningen i rättspraxis av en norm som fastställer en överträdelse, såsom följer av rättspraxis från Europadomstolen angående artikel 7.1 i Europakonventionen (se Europadomstolens dom av den 22 november 1995 i mål S.W. och C.R. mot Förenade kungariket, serie A, nr 335‑B och nr 335-C, §§ 34‑36 och §§ 32‑34, av den 15 november 1996 i mål Cantoni mot Frankrike, Recueil des arrêts et décisions, 1996 V, §§ 29‑32, samt i det ovan i punkt 268 nämnda målet Coëme m.fl. mot Belgien, § 145). Enligt rättspraxis kan denna bestämmelse åsidosättas framför allt när det är fråga om en tolkning i rättspraxis, vars resultat inte rimligen hade kunnat förutses vid den tidpunkt då överträdelsen begicks, särskilt mot bakgrund av rådande tolkning i rättspraxis av den aktuella lagbestämmelsen vid samma tidpunkt.

271    Innebörden av begreppet förutsebarhet beror i hög grad på innehållet i den text som det är fråga om, vilket område den omfattar, vilka den riktar sig till och hur många den riktar sig till. Att lagen är förutsebar hindrar således inte att den berörda personen kan se sig nödsakad att anlita kvalificerade rådgivare för att bedöma, i rimlig grad med hänsyn till omständigheterna i fallet, vilka konsekvenser ett visst agerande kan få. Detta gäller särskilt yrkesmän som är vana vid att vara tvungna att vara mycket försiktiga vid utövandet av sitt yrke. Man kan förvänta sig att de låter bedöma riskerna med yrkesutövningen extra noga (domen i de ovan i punkt 116 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 215–223, förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑59/02, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2006, s. I‑3627, punkt 44; se Europadomstolens dom i de ovan i punkt 270 nämnda målen Cantoni mot Frankrike, § 35, och av den 20 januari 2009 i mål Sud Fondi Srl m.fl. mot Italien, nr 75909/01, § 109).

272    Dessutom kan skyddsreglerna i artikel 7.1 i Europakonventionen inte tolkas så, att de gradvis tar avstånd från reglerna om straffrättsligt ansvar för att anpassa dem till ändrade förhållanden under förutsättning att resultatet är i samklang med överträdelsens innehåll och rimligen kan förutses (se Europadomstolens dom av den 12 juli 2007 i mål Jorgic mot Tyskland, Recueil des arrêts et décisions, 2007 III, § 101 och där angiven rättspraxis).

273    Mot bakgrund av denna erinran om rättspraxis ska det, i syfte att kontrollera att principen om förbud mot retroaktiv tillämpning har iakttagits i förevarande fall, undersökas huruvida ändringen av sättet för beräkning av böterna efter antagandet av 2006 års riktlinjer i rimlig grad var förutsebar då de berörda överträdelserna begicks (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 116 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 224).

274    I detta avseende ska det anföras att det huvudsakliga motivet till 2006 års riktlinjer var att på grund av lärdomar från tidigare praxis förändra politiken för beivrande av överträdelser av artiklarna 81 EG och 82 EG i syfte att säkerställa att böter som påförs av detta skäl får en tillräckligt avskräckande verkan. Detta syfte har kommit till uttryck främst genom tre förändringar. För det första anges varornas försäljningsvärde i förhållande till överträdelsen som grund för fastställandet av böterna, i stället för ett tariffsystem. För det andra inbegrips i bötesbeloppet ett tilläggsbelopp avsett att avskräcka företagen från att delta i de allvarligaste överträdelserna av konkurrensrätten, och för det tredje fästs det större vikt vid när böterna beräknas hur länge överträdelsen har pågått.

275    Angående den sistnämnda punkten anser kommissionen att det, med hänsyn till den inverkan som en överträdelses varaktighet med nödvändighet har på dess följder för marknaden, är viktigt att böterna även avspeglar antalet år under vilka företaget deltog i överträdelsen. En multiplicering av försäljningsvärdet av de varor som omfattas av överträdelsen med den tid deltagandet i överträdelsen pågick, anses således bidra till fastställandet av böter som inte endast avspeglar överträdelsens ekonomiska betydelse, utan också varje deltagande företags betydelse.

276    Det följer emellertid av fast rättspraxis, och detta redan vid den tidpunkt då den omtvistade kartellen inleddes, att den omständigheten att kommissionen förr i tiden tillämpade böter på en viss nivå för vissa typer av överträdelser inte kan frånta kommissionen möjligheten att höja denna nivå, till och med betydligt, inom de gränser som anges i förordning nr 17 och förordning nr 1/2003, om detta är nödvändigt för att säkerställa genomförandet av unionens konkurrenspolitik. En effektiv tillämpning av unionens konkurrensregler kräver nämligen att kommissionen vid varje tillfälle kan anpassa bötesnivån efter vad denna politik kräver (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 77 nämnda förenade målen Musique diffusion française m.fl. mot kommissionen, punkt 109, av den 2 oktober 2003 i det ovan i punkt 135 nämnda målet Aristrain mot kommissionen, punkt 81, och i de ovan i punkt 116 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 227). Detta handlingsutrymme motiveras bland annat på så sätt att om bötesbeloppet beräknades rakt av genom en matematisk formel, skulle företagen kunna förutse den eventuella sanktionen och väga denna mot de fördelar som de skulle dra av att överträda konkurrensreglerna (domen i det ovan i punkt 150 nämnda målet BPB mot kommissionen, punkt 336).

277    Härav följer att de företag som är föremål för ett administrativt förfarande som kan utmynna i böter inte kan ha berättigade förväntningar på att kommissionen inte ska överstiga den tidigare tillämpade bötesnivån eller tillämpa en viss metod för beräkning av dessa böter (domen i de ovan i punkt 116 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 228). Detta gäller även när höjningen av bötesnivån sker genom tillämpning på enskilda fall av förhållningsregler med allmän räckvidd såsom 2006 års riktlinjer (se, analogt, domen i de ovan i punkt 116 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 229 och 230, samt av den 19 mars 2009 i det ovan i punkt 245 nämnda målet Archer Daniels Midland mot kommissionen, punkt 59).

278    Denna slutsats kan inte ifrågasättas genom Compagnies argument att ”[den] politik som överensstämmer med konkurrensrätten innebär … en investering som anpassas till den väntade nivån på sanktionerna”, vilket enligt Compagnie borde uppmuntra tribunalen inom ramen för denna grund att beakta den särskilda ansträngning som företaget påstår sig vara tvunget att göra för att rätta sig efter de regler som följer av konkurrensrätten. Det argumentet kan nämligen inte godtas, eftersom unionens regler på konkurrensområdet inte är supplerande till sin karaktär och eftersom ett företag följaktligen inte med framgång kan göra gällande att det medför kostnader för företaget att rätta sig efter dem.

279    I motsats till vad Compagnie har gjort gällande saknar det vidare betydelse att höjningen av bötesnivån, vilken är en följd av att 2006 års riktlinjer tillämpats, följde på en period under vilken andra förhållningsregler med allmän räckvidd var tillämpliga.

280    Denna höjning kan nämligen för det första inte i sig anses vara rättsstridig med beaktande av principen om förbud mot retroaktiv tillämpning och principen om skydd för berättigade förväntningar, eftersom höjningen ägde rum inom de rättsliga ramar som definieras av artikel 23.2 och 23.3 i förordning nr 1/2003, såsom den har tolkats av unionsdomstolen (se, analogt, tribunalens dom av den 2 februari 2012 i mål T‑76/08, EI du Pont de Nemours m.fl. mot kommissionen, punkt 126 och där angiven rättspraxis, samt i mål T‑77/08, Dow Chemical mot kommissionen, punkt 141 och där angiven rättspraxis). Enligt punkt 32 i 2006 års riktlinjer har således tillämpningen av den nya beräkningsmetod som föreskrivs i riktlinjerna inte någon inverkan på artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, som föreskriver att böterna inte får överstiga 10 procent av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning för det företag eller den företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen. Vidare anger 2006 års riktlinjer att böterna ska beräknas med beaktande av överträdelsens allvar och varaktighet, vilket avspeglar artikel 23.3 i förordning nr 1/2003.

281    Med hänsyn till de principer som tribunalen erinrat om ovan i punkterna 276 och 277, och tvärtemot vad Compagnie har hävdat, kan varken den omständigheten att 1998 års riktlinjer blev tillämpliga i hela EES i januari 2003 eller de tal som hölls av kommissionärer med ansvar för unionens konkurrenspolitik år 2003 och år 2005, ge upphov till berättigade förväntningar hos de ekonomiska aktörerna om att riktlinjerna inte skulle komma att ändras i framtiden.

282    Slutligen har det inte bestritts att kommissionen i förevarande fall tillämpade förhållningsregeln i punkt 38 i 2006 års riktlinjer, enligt vilken riktlinjerna ska tillämpas i alla ärenden där kommissionen har utfärdat ett meddelande om invändningar efter den 1 september 2006. Således kan Compagnie inte vinna framgång med påståendet att företaget hade berättigade förväntningar på att kommissionen skulle anse det uteslutet att tillämpa den beräkningsmetod som föreskrivs i 2006 års riktlinjer i detta mål.

283    Det följer således av resonemanget ovan i punkterna 274–282 att vid den tid då överträdelserna begicks kunde höjningen av nivån på de böter som påfördes företag för överträdelser av artikel 81 EG efter antagandet av 2006 års riktlinjer rimligen förutses av upplysta aktörer som Saint-Gobain och Compagnie. Härav följer att företagen inte kan klandra kommissionen för att den tillämpade 2006 års riktlinjer i detta fall och på det sättet åsidosatte principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser och principen om skydd för berättigade förväntningar, såvitt detta val ledde till att högre böter ålades dem än vad som hade varit fallet om 1998 års riktlinjer hade tillämpats. Av samma skäl var kommissionen inte tvungen att i 2006 års riktlinjer ytterligare redogöra för att höjningen av bötesnivån var nödvändig för att säkerställa genomförandet av unionens konkurrenspolitik (se, analogt, domen i det ovan i punkt 148 nämnda målet Schindler Holding m.fl. mot kommissionen, punkt 128).

284    Talan kan således inte vinna bifall på den femte grunden.

6.     Sjätte grunden: De orimligt höga böterna

285    Den sjätte, den sjunde och den åttonde grunden i Saint-Gobains ansökan måste förstås som tre delar av samma grund som bygger på att böterna är orimligt höga. Först ska tribunalen pröva anmärkningen om felaktig tillämpning av artikel 23 i förordning nr 1/2003, vad angår beaktandet av upprepade överträdelser som en försvårande omständighet, samt om bristfällig motivering. Sedan kommer tribunalen att pröva anmärkningarna om böternas oproportionerliga karaktär och kommissionens otillräckliga beaktande av att Saint-Gobain inte hade bestritt att de faktiska omständigheterna var materiellt riktiga.

a)     Första delgrunden: Felaktig tillämpning av artikel 23 i förordning nr 1/2003 vad angår beaktandet av upprepade överträdelser som försvårande omständighet, åsidosättande av proportionalitetsprincipen och bristfällig motivering

286    Denna första delgrund överensstämmer väsentligen med en av de grunder som Compagnie har åberopat i mål T‑73/09. Dessa bör därför prövas tillsammans.

 Parternas argument

287    Saint-Gobain och Compagnie har hävdat att kommissionen tillämpade bestämmelserna om upprepade överträdelser i artikel 23 i förordning nr 1/2003 på ett felaktigt sätt, när den inom ramen för prövningen av om det förelåg försvårande omständigheter, i detta fall, beaktade kommissionens beslut 84/388/EEG av den 23 juli 1984, om ett förfarande enligt artikel [81 EG] (IV/30.988 – Avtal och samordnade förfaranden i sektorn för planglas i Benelux-länderna) (EGT L 212, s. 13) (nedan kallat Planglas-beslutet (Benelux)) och kommissionens beslut 89/93/EEG av den 7 december 1988, om ett förfarande enligt artiklarna [81 EG] och [82 EG] (IV/31.906 – Planglas) (EGT L 33, 1989, s. 44) (nedan kallat Planglas-beslutet (Italien)).

288    Först och främst har Compagnie härvidlag gjort gällande att tillämpningen av 2006 års riktlinjer innebär åsidosättanden av principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser, eftersom dessa riktlinjer varken hade antagits eller offentliggjorts vid tiden för de omtvistade omständigheterna.

289    De principer som styr det sätt på vilket företagen ska tillskrivas ansvar för överträdelser av unionens konkurrensregler utgör vidare hinder mot att dessa beslut beaktas vid beräkningen av Saint-Gobains böter. Detta företag har nämligen aldrig fått något av dessa beslut riktat till sig och har dessutom ingen befogenhet att leda de företag som är mottagare av besluten. Även om det med orätt skulle anses att koncernen Saint-Gobain bildar ett enda företag, har kommissionen begått ett fel genom att tillskriva bolag som inte leder en koncern ansvar för denna koncerns alla ageranden. Denna slutsats gäller i än högre grad Planglas-beslutet (Italien), eftersom det enda företag till vilket beslutet riktade sig var Fabbrica Pisana, med uteslutande av Compagnie. Beaktandet av detta beslut innebär också att Compagnies rätt till försvar har åsidosatts, då detta företag eftersom det inte är mottagare av beslutet, inte har kunnat lämna några synpunkter vare sig på de ageranden som dess dotterbolag har anklagats för eller på sitt eget ansvar före antagandet av nämnda beslut. Den omständigheten att detta beslut enbart var riktat till Fabbrica Pisana visar för övrigt att Compagnie, som var moderbolag till Fabbrica Pisana, inte utövade något avgörande inflytande över dess affärspolitik.

290    Denna del av det angripna beslutet är dessutom behäftad med en bristfällig motivering, såtillvida att kommissionen angav de båda ifrågavarande besluten som en försvårande omständighet vid bedömningen av den av Saint-Gobain begångna överträdelsen, dock utan att redogöra för uppgifter som kunde motivera att detta företag tillskrivits ansvar för sina systerbolags och Compagnies ageranden.

291    Saint-Gobain och Compagnie anser dessutom att det var med orätt som kommissionen använde sig av Planglas-beslutet (Benelux) för att fastställa att det rörde sig om upprepade överträdelser, då detta beslut hade antagits år 1984. De fjorton år som förflutit från 1984 till dess att överträdelsen inleddes i förevarande fall är en orimligt lång period i detta hänseende.

292    Compagnie bedömer att även om Planglas-beslutet (Benelux) kunde beaktas när det gällde upprepade överträdelser, finns det anledning att betrakta höjningen med 60 procent av de böter som skulle påföras företaget och Saint-Gobain med solidariskt ansvar som oproportionerlig, med avseende inte endast på beslutets ålder, utan även på att det endast är fråga om att uttrycket upprepade överträdelser kan anföras gentemot Compagnie. Härav följer att tribunalen i syfte att iaktta de principer som garanteras av artikel 47 i stadgan åtminstone borde utöva sin obegränsade behörighet i förevarande mål och nedsätta böterna så att de på ett mer adekvat sätt avspeglar hur allvarlig överträdelsen är. Saint-Gobain har också begärt att tribunalen ska utöva sin obegränsade behörighet och nedsätta böterna till en lämplig nivå.

293    Kommissionen har bestritt dessa argument. Den har först och främst erinrat om att det var berättigat i detta fall att tillämpa reglerna om upprepade överträdelser i 2006 års riktlinjer och att, även om så inte skulle vara fallet, det redan förekom upprepade överträdelser bland de försvårande omständigheter som kommissionen kunde tillämpa enligt 1998 års riktlinjer.

294    Därefter ska det tas hänsyn till att Saint-Gobain och Compagnie tillhör samma företag och att Compagnie utövar faktisk kontroll över vart och ett av sina dotterbolag.

295    Vad angår Planglas-beslutet (Italien), anser kommissionen att den hade rätt att avstå från att rikta beslutet till Compagnie utan att detta utgör en indikation på att dess dotterbolag Fabbrica Pisana är självständigt i förhållande till moderbolaget. Compagnie har tvärtom inte bestritt att företaget vid tiden för de faktiska omständigheterna innehade 100 procent av Fabbrica Pisana. Härav följer att det sistnämnda företaget, i avsaknad av bevis på motsatsen, inte bestämde sitt agerande på marknaden på ett självständigt sätt och att kommissionen därför, om den hade velat, hade kunnat påföra Compagnie böter i det ärendet. Följaktligen anser kommissionen att det var med rätta som den beaktade ifrågavarande beslut i syfte att konstatera i det angripna beslutet att det företag som Saint-Gobain och Compagnie bildar har gjort sig skyldigt till upprepade överträdelser.

296    Vad beträffar Planglas-beslutet (Benelux), vilket för sin del var riktat till Compagnie, har kommissionen hävdat att enligt domstolens dom av den 8 februari 2007 i mål C‑3/06 P, Groupe Danone mot kommissionen (REG 2007, s. I‑1331), utgör konstaterandet och bedömningen av de specifika kännetecknen för upprepade överträdelser en del av den skönsmässiga befogenhet som den åtnjuter vid fastställandet av bötesbeloppet och att den därför inte kan vara bunden av en eventuell preskriptionsfrist för att konstatera detta. Härav följer att kommissionen förfogar över ett visst utrymme att i varje enskilt fall skönsmässigt bedöma indicierna för en eventuell benägenhet hos de berörda företagen att bortse från konkurrensreglerna och den tid som förflutit mellan ifrågavarande överträdelser. Även om det inte skulle vara möjligt att beakta det år 1988 antagna Planglas-beslutet (Italien), måste det inte desto mindre slås fast att den omständigheten att det förflutit mindre än fjorton år mellan det beslut i vilket överträdelsen konstaterades i ärendet Planglas (Benelux) och upprepandet av det rättsstridiga beteendet, visar att det företag som utgörs av Compagnie och Saint-Gobain har en benägenhet att inte iaktta konkurrensrätten. Detta gäller så mycket mera som alla konstaterade överträdelser rörde polen ”Fönsterglas” i koncernen Saint-Gobain.

297    Det angripna beslutet är dessutom inte alls bristfälligt motiverat, eftersom kommissionen har låtit skälen till att Saint-Gobain och Compagnie, enligt dess uppfattning, tillhör samma företag framgå av det angripna beslutet. Compagnie är vidare ett företag till vilket Planglas-beslutet (Benelux) riktade sig och kunde även ha varit mottagare av Planglas-beslutet (Italien). Under dessa förhållanden har Saint-Gobain haft möjlighet att förstå varför uttrycket upprepade överträdelser har använts gentemot det företag som utgörs av Saint-Gobain och Compagnie.

298    Vad gäller rätten till försvar inom ramen för Planglas-beslutet (Italien), iakttogs den fullt ut, eftersom Compagnie hade möjlighet att i det förfarande som ledde till antagandet av det angripna beslutet försöka bryta den motbevisbara presumtion som gjorde att kommissionen kunde fastställa att det förelåg upprepade överträdelser, genom att visa att Fabbrica Pisana utgjorde ett företag i sig.

299    Kommissionen har slutligen hävdat att Compagnies argument avseende ett påstått åsidosättande av proportionalitetsprincipen, vilket anfördes i repliken, utgör en ny grund och följaktligen inte kan tas upp till sakprövning. Genom att kommissionen i detta fall tillämpade en höjning med 60 procent höll den sig i vart fall betydligt under den högsta tillåtna höjningen enligt 2006 års riktlinjer, nämligen en fördubbling av grundbeloppet för böterna. Den möjlighet som tribunalen har att kontrollera huruvida böterna är proportionerliga visar för övrigt att den kontroll som tribunalen utövar motsvarar de krav som uppställs i stadgan.

 Tribunalens bedömning

–       Upptagande till sakprövning av argument som grundas på stadgan om de grundläggande rättigheterna vilka Compagnie redogjorde för i sin kompletterande inlaga

300    Det ska inledningsvis bedömas huruvida det argument som Compagnie lade fram i sin kompletterande inlaga till stöd för denna grund avseende principen om proportionerliga straff, vilken är stadfäst i artikel 49.3 i stadgan, kan tas upp till sakprövning.

301    Det framgår härvidlag av artikel 44.1 c jämförd med artikel 48.2 i rättegångsreglerna att ansökan ska innehålla uppgifter om saken i målet samt en kortfattad framställning av grunderna. Det framgår även att nya grunder inte får åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. En grund som utgör en utvidgning av en grund som tidigare åberopats, direkt eller indirekt, i ansökan och som företer ett nära samband med denna kan däremot prövas. En liknande lösning ska tillämpas på en invändning som åberopats till stöd för en grund (förstainstansrättens dom av den 21 mars 2002 i mål T‑231/99, Joynson mot kommissionen, REG 2002, s. II‑2085, punkt 156).

302    Det kan konstateras i detta mål att Compagnie genom sitt åberopande, i den kompletterande inlagan, av principen om proportionerliga straff i artikel 49.3 i stadgan, inte har anfört någon ny grund eller framställt någon ny anmärkning i förhållande till de grunder och anmärkningar som företaget tidigare anfört, utan har inskränkt sig till att åberopa en bestämmelse i stadgan som kompletterar den rättsliga grunden för en av de anmärkningar som framställts i ansökan.

303    Härav följer att de argument som Compagnie har framfört i detta hänseende i sin kompletterande inlaga kan tas upp till sakprövning.

–       Prövning i sak

304    Inledningsvis underkänner tribunalen Compagnies påstående att kommissionen inte hade rätt att tillämpa 2006 års riktlinjer i detta mål i syfte att höja grundbeloppet för böterna med hänsyn till upprepade överträdelser. Förutom att Compagnie inte har framfört något konkret argument till stöd för påståendet, bör det understrykas att upprepade överträdelser redan förekom bland de försvårande omständigheter som kunde leda till en höjning av grundbeloppet för böterna enligt 1998 års riktlinjer och därför kan inte, bland annat med avseende på de principer som tribunalen erinrat om ovan i punkterna 265–273, tillämpningen i detta fall av 2006 års riktlinjer kritiseras, vare sig med stöd av förbudet mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser eller av principen om skydd för berättigade förväntningar.

305    Det är sedan lämpligt att erinra om att begreppet upprepad överträdelse, såsom det uppfattas i ett antal nationella rättsordningar, förutsätter att en person har begått nya överträdelser efter att ha blivit straffad för liknande överträdelser (förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T‑141/94, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 1999, s. II‑347, punkt 617). Ett exempel på försvårande omständigheter som nämns i punkt 28 i 2006 års riktlinjer är det fall då ”[e]tt företag fortsätter med eller upprepar en identisk eller liknande överträdelse efter det att kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet har konstaterat att företaget har överträtt bestämmelserna i artikel 81 [EG ] eller artikel 82 [EG]”.

306    Det följer härvidlag av redogörelsen ovan i punkterna 206–247 att det var utan att begå något misstag som kommissionen fann att Compagnie och Saint-Gobain Glass France tillhörde samma företag vid tidpunkten för den överträdelse för vilken böter påfördes i det angripna beslutet.

307    Eftersom Saint-Gobain och Compagnie inte har påstått att den omtvistade överträdelsen vare sig liknar eller är identisk med de överträdelser som blivit föremål för påföljder i de båda tidigare beslut som tagits upp i detta mål av kommissionen i syfte att fastställa att upprepade överträdelser har begåtts, ska det undersökas huruvida det, i enlighet med artikel 23 i förordning nr 1/2003 och punkt 28 i 2006 års riktlinjer, var med rätta som kommissionen slog fast att dessa olika överträdelser hade begåtts av samma företag. Likaledes bör den anmärkning prövas som Saint-Gobain och Compagnie framställt enligt vilken Planglas-beslutet (Benelux) inte kan åberopas i detta mål med tanke på den tid som förflutit mellan detta beslut och överträdelsens början. Vidare kommer tribunalen att pröva anmärkningen om bristfällig motivering.

308    Vad först gäller Planglas-beslutet (Italien), vilket antogs år 1988, är det utrett att det var riktat till Fabbrica Pisana som är ett dotterbolag till Compagnie, men att varken det sistnämnda företaget eller Saint-Gobain var beslutets mottagare. Det har dessutom inte bestritts att Fabbrica Pisana ägdes till 100 procent av Compagnie vid den tidpunkt då Planglas-beslutet (Italien) antogs.

309    Såsom kommissionen med rätta har understrukit, fann förstainstansrätten i sin dom av den 30 september 2003 i mål T‑203/01, Michelin mot kommissionen (REG 2003, s. II‑4071), punkt 290 och där angiven rättspraxis, att när två dotterbolag till 100 procent eller nästan 100 procent ägs direkt eller indirekt av samma moderbolag, kan man rimligen dra slutsatsen att dessa dotterbolag inte självständigt bestämmer sitt agerande på marknaden och att de tillsammans med sitt moderbolag utgör en ekonomisk enhet och således ett företag i den mening som avses i artiklarna 81 EG och 82 EG. Följaktligen kan den överträdelse som tidigare begåtts av ett av dotterbolagen i koncernen beaktas i syfte att fastställa den försvårande omständigheten upprepade överträdelser gentemot ett annat dotterbolag i denna koncern.

310    Ett rättsstridigt beteende av ett dotterbolag som innehas till 100 procent eller nästan 100 procent av sitt moderbolag kan emellertid inte moderbolaget hållas ansvarigt för. Kommissionen kan endast betrakta moderbolaget som solidariskt ansvarigt för betalningen av de böter som ålagts dess dotterbolag om moderbolaget inte bryter den motbevisbara presumtionen om ett avgörande inflytande över detta dotterbolags affärspolitik, i överensstämmelse med de principer som nämns ovan i punkterna 211, 213 och 214.

311    Härav följer att kommissionen inte får nöja sig med att konstatera att ett företag ”kunde” utöva ett sådant avgörande inflytande på det andra företaget utan att kontrollera huruvida ett sådant inflytande faktiskt har utövats. Tvärtom är kommissionen i princip skyldig att påvisa ett sådant avgörande inflytande med stöd av en rad faktiska omständigheter, särskilt den omständigheten att det ena företaget direkt styr verksamheten i det andra (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 13 juli 2011 i de förenade målen T‑144/07, T‑147/07‑T‑150/07 och T‑154/07, ThyssenKrupp Liften Ascenseurs mot kommissionen, REU 2011, s. II‑5129, punkt 311 och där angiven rättspraxis).

312    Det ska dessutom erinras om att det är nödvändigt för tillämpningen och verkställigheten av beslut som fattas enligt artikel 81.1 EG att som mottagare av rättsakten identifiera en enhet som är ett rättssubjekt (domen i det ovan i punkt 203 nämnda målet PVC II, punkt 978). Det framgår således av rättspraxis att när det har visats att det skett en sådan överträdelse av unionens konkurrensregler ska det avgöras vilken fysisk eller juridisk person som var ansvarig för företagets drift vid tidpunkten för överträdelsen, så att denna person kan ställas till ansvar för överträdelsen (domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C‑279/98 P, Cascades mot kommissionen, REG 2000, s. I‑9693, punkt 78, och i mål C‑297/98 P, SCA Holding mot kommissionen, REG 2000, s. I‑10101, punkt 27; förstainstansrättens dom av den 17 december 1991, i mål T‑6/89, Enichem Anic mot kommissionen, REG 1991, s. II‑1623; svensk specialutgåva, volym 11, s. 1, punkt 236). När kommissionen antar ett beslut enligt artikel 81.1 EG ska den således identifiera den eller de fysiska eller juridiska personer som kan hållas ansvariga för det aktuella företagets beteende och mot vilka sanktionsåtgärder kan vidtas på grund härav och som beslutet ska riktas till (se domen av den 17 maj 2011 i det ovan i punkt 232 nämnda målet Elf Aquitaine mot kommissionen, punkterna 250 och 251 samt där angiven rättspraxis).

313    För övrigt fann förstainstansrätten i sin dom av den 2 oktober 2003 i det ovan i punkt 135 nämnda målet Aristrain mot kommissionen, punkt 99, att bara det att bolagskapitalet i dessa olika affärsbolag ägs av en och samma person eller av en familj inte i sig är tillräckligt för att visa att det mellan dessa två bolag finns en ekonomisk gemenskap som i enlighet med unionens konkurrensrätt medför att agerandet hos ett av bolagen kan läggas det andra bolaget till last, och att det ena bolaget kan åläggas att betala det andra bolagets böter.

314    Följaktligen kan det inte godtas att kommissionen, i samband med fastställandet av den försvårande omständigheten upprepade överträdelser, vad Saint-Gobain och Compagnie beträffar, anser att dessa kan tillskrivas ansvar för en tidigare överträdelse för vilken de inte har ålagts påföljder genom något beslut av kommissionen och inom ramen för vars fastställande de inte har mottagit något meddelande om invändningar, vilket innebär att de inte har getts möjlighet att lägga fram sina argument i syfte att bestrida att de ingår i en ekonomisk enhet med det ena eller det andra företaget till vilket det tidigare beslutet var riktat.

315    Med avseende på konstaterandet ovan i punkt 308, finner tribunalen att Planglas-beslutet (Italien) inte kunde användas av kommissionen för att i detta fall fastställa att Saint-Gobain och Compagnie gjort sig skyldiga till upprepade överträdelser.

316    Denna slutsats kan inte ifrågasättas av kommissionens påstående att moderbolaget hade möjlighet att bestrida, i det förfarande som avgjordes genom det angripna beslutet, att det tillsammans med de företag som ålades påföljder i Planglas-beslutet (Italien) utgjorde en ekonomisk enhet.

317    Det är här lämpligt att erinra om att det följer av domstolens praxis att det enligt principen om iakttagande av rätten till försvar är uteslutet att ett beslut på konkurrensområdet varigenom kommissionen ålägger ett företag böter kan anses vara lagenligt om inte kommissionen dessförinnan har meddelat företaget vilka invändningar som riktas mot det. Med hänsyn till den betydelse som ett meddelande om invändningar har, ska dessutom det rättssubjekt som kan komma att åläggas böter klart anges i meddelandet, och det ska rikta sig till detta rättssubjekt (se domen i det ovan i punkt 311 nämnda målet ThyssenKrupp Liften Ascenseurs mot kommissionen, punkt 318 och där angiven rättspraxis).

318    Följaktligen kan det inte tillåtas att kommissionen, vid fastställandet av den försvårande omständigheten att det är fråga om upprepade överträdelser, slår fast att ett företag ska hållas ansvarigt för en tidigare överträdelse, då företaget inte har ålagts någon sanktion för denna överträdelse genom ett kommissionsbeslut och då något meddelande om invändningar inte har riktats till företaget vid fastställandet av denna överträdelse, vilket gör att företaget, under det förfarande som ledde till antagandet av det beslut vari den tidigare överträdelsen konstaterades, inte har kunnat framföra sina argument i syfte att, såvitt avser företaget, bestrida att det eventuellt föreligger en ekonomisk enhet med något bolag som det tidigare beslutet riktades till (domen i det ovan i punkt 311 nämnda målet ThyssenKrupp Liften Ascenseurs mot kommissionen, punkt 319).

319    Denna slutsats gör sig än mer gällande då kommissionen enligt rättspraxis inte kan vara bunden av en eventuell preskriptionsfrist för att slå fast att det är fråga om upprepade överträdelser och ett sådant konstaterande följaktligen kan göras många år efter det att en överträdelse har konstaterats, vid en tidpunkt då det under alla omständigheter är omöjligt för det berörda företaget att bestrida att det föreligger en sådan ekonomisk enhet, särskilt när presumtionen om avgörande inflytande tillämpas vilken tribunalen erinrat om ovan (domen i det ovan i punkt 311 nämnda målet ThyssenKrupp Liften Ascenseurs mot kommissionen, punkt 320).

320    Det är visserligen rimligt att anse att ett moderbolag faktiskt har kännedom om ett tidigare beslut som kommissionen har riktat till dotterbolaget, i vilket moderbolaget innehar nästan hela aktiekapitalet, men denna kännedom kan inte kompensera avsaknaden av ett konstaterande, i det tidigare beslutet, att det föreligger en ekonomisk enhet mellan ett sådant moderbolag och dess dotterbolag, i syfte att hålla moderbolaget ansvarigt för den tidigare överträdelsen och höja det bötesbelopp som det åläggs på grund av att det anses vara fråga om upprepade överträdelser (domen i det ovan i punkt 311 nämnda målet ThyssenKrupp Liften Ascenseurs mot kommissionen, punkt 322). Det faktum att det har förflutit lång tid sedan det beslut antogs i vilket den tidigare överträdelsen konstaterades kan i detta fall göra det mycket svårt eller till och med omöjligt för moderbolaget att bestrida inte endast att det förelåg en sådan ekonomisk enhet, utan också i förekommande fall, de omständigheter som utgör själva överträdelsen.

321    Det följer av det ovan anförda, utan att det är nödvändigt att uttala sig om anmärkningen avseende den bristfälliga motiveringen i det angripna beslutet, att detta är behäftat med en felaktig rättstillämpning, såtillvida att kommissionen fastställde på grundval av Planglas-beslutet (Italien) att det förelåg en försvårande omständighet bestående i upprepade överträdelser begångna av Saint-Gobain och Compagnie.

322    Till skillnad från Planglas-beslutet (Italien) riktades Planglas-beslutet (Benelux), vilket antogs år 1984, inte enbart till ett dotterbolag i koncernen Saint-Gobain, nämligen SA Glaceries de Saint-Roch, utan även till Compagnie.

323    Det följer emellertid av resonemanget ovan i punkterna 206–247 att det var utan att begå något fel som kommissionen fastställde att Compagnie och Saint-Gobain Glass France tillhörde samma företag vid den tid då överträdelsen begicks.

324    Härav följer att kommissionen kunde anse att det företag som utgörs av Saint-Gobain och Compagnie, vilket det angripna beslutet gäller, redan hade ålagts påföljder för en identisk eller liknande överträdelse av artikel 81 EG inom ramen för Planglas-beslutet (Benelux). Det har nämligen föga betydelse i detta avseende att Compagnie inte direkt deltog i den överträdelse beträffande vilken påföljder ålades i Planglas-beslutet (Benelux). Eftersom den ekonomiska enheten är det enda relevanta kriteriet för att definiera begreppet företag i den mening som avses i unionens konkurrensregler, är det tillräckligt att det varit involverat i flera överträdelser för att det ska kunna konstateras att företaget gjort sig skyldigt till upprepade överträdelser (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 6 mars 2012 i mål T‑53/06, UPM-Kymmene mot kommissionen, punkt 129).

325    Saint-Gobain och Compagnie vill emellertid dra slutsatsen av domen av den 25 oktober 2005 i det ovan i punkt 97 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen att den omständigheten att mer än tio år har förflutit mellan tidigare konstaterade överträdelser och ett upprepat rättsstridigt beteende från det berörda företagets sida utgör hinder mot att det slås fast att det rör sig om en situation med upprepade överträdelser. Det angripna beslutet åsidosätter, enligt Saint Gobain och Compagnie, rättssäkerhetsprincipen på denna punkt.

326    Det ska härvidlag erinras om att konstaterandet och bedömningen av vad som särskilt kännetecknar ett fall av upprepade överträdelser ingår i kommissionens skönsmässiga befogenhet vad gäller valet av omständigheter som ska beaktas vid fastställandet av böterna. Kommissionen kan därför inte vara bunden av någon eventuell preskriptionsfrist för att göra ett sådant konstaterande (domen av den 8 februari 2007 i det ovan i punkt 296 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 38, förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 150 nämnda målet BPB mot kommissionen, punkt 383, och av den 30 september 2009 i mål T‑161/05, Hoechst mot kommissionen, REG 2009, s. II‑3555, punkt 141).

327    Förekomsten av upprepade överträdelser utgör en viktig omständighet som det åligger kommissionen att ta med i sin bedömning. Anledningen till detta är att ett beaktande av denna omständighet syftar till att förmå företag som redan visat en benägenhet att bortse från konkurrensreglerna att förändra sitt beteende. Kommissionen får därför i varje enskilt fall beakta de indicier som bekräftar en sådan benägenhet, vilket exempelvis inbegriper den tid som förflutit mellan de aktuella överträdelserna (domen av den 8 februari 2007 i det ovan i punkt 296 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 39, i det ovan i punkt 150 nämnda målet BPB mot kommissionen, punkt 383, och i det ovan i punkt 326 nämnda målet Hoechst mot kommissionen, punkt 142).

328    Domstolen preciserade ytterligare i sin dom av den 17 juni 2010 i mål C‑413/08 P, Lafarge mot kommissionen (REU 2010, s. I‑5361), punkt 70, att det enligt proportionalitetsprincipen krävs att den tid som förflutit mellan en tidigare överträdelse av konkurrensreglerna och den aktuella överträdelsen beaktas vid bedömningen av företagets benägenhet att bortse från konkurrensreglerna. Inom ramen för domstolsprövningen av kommissionens rättsakter på det konkurrensrättsliga området kan tribunalen, och i förekommande fall domstolen, således behöva kontrollera huruvida kommissionen har iakttagit nämnda princip när den med hänvisning till upprepade överträdelser har höjt det ådömda bötesbeloppet, och särskilt huruvida en sådan höjning har varit lämplig med hänsyn till den tid som förflutit mellan den tidigare överträdelsen av konkurrensreglerna och den överträdelse som nu är föremål för prövning.

329    Det ska här betonas att förstainstansrätten i sin dom av den 25 oktober 2005 i det ovan i punkt 97 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen (punkterna 354 och 355) visserligen medgav att kommissionen kunde beakta ett beslut som antagits nästan arton år innan det i detta mål aktuella rättsstridiga beteendet hade inletts. Emellertid var det i en kontext där det även hade konstaterats, på grundval av ett mindre ålderstiget beslut, att det begåtts upprepade överträdelser och att en relativt kort tidsrymd, mindre än tio år, skilde överträdelserna åt. Det var mot denna bakgrund som domstolen i sin dom som meddelades efter överklagande inte biföll överklagandet på den grund som åberopats om att förstainstansrätten hade åsidosatt rättssäkerhetsprincipen (dom av den 8 februari 2007 i det ovan i punkt 296 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 40).

330    Eftersom i förevarande mål kommissionen med orätt grundade sig på Planglas-beslutet (Italien) för att fastställa att Saint-Gobain och Compagnie gjort sig skyldiga till upprepade överträdelser (se punkterna 308–321 ovan), ska det slås fast att tretton år och åtta månader hade förflutit från den tidpunkt då Planglas-beslutet (Benelux) antogs, det vill säga den 23 juli 1984, till den tidpunkt då den överträdelse som blev föremål för sanktioner i det angripna beslutet inleddes, det vill säga mars 1998. Det företag som Saint-Gobain och Compagnie bildade har således inte visat en benägenhet att upprepa sitt rättsstridiga beteende med avseende på konkurrensrätten som helt och hållet överensstämmer med det beteende som Groupe Danone kritiserades för i det mål som nämns i föregående punkt.

331    Det ska följaktligen undersökas huruvida det faktum att detta enda beslut lades till grund för att slå fast att Saint-Gobain och Compagnie var benägna att bortse från konkurrensrättens regler, i detta mål kan innebära ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

332    I Planglas-beslutet (Benelux) ålade kommissionen Compagnie påföljder i likhet med vissa av dess dotterbolag som ingick i polen ”Fönsterglas” i koncernen Saint-Gobain. Det måste emellertid konstateras att det rör sig om samma verksamhetspol som dotterbolagen i koncernen Saint-Gobain tillhör vilka är det angripna beslutets mottagare.

333    Härutöver liknar den kartell som Planglas-beslutet (Benelux) gäller i hög grad den som blivit föremål för påföljder i det angripna beslutet, då den kartellen bestod i utbyte av känslig prisinformation, uppdelning av kunder och en strävan att bibehålla stabiliteten hos deltagarnas marknadsandelar.

334    Mot bakgrund av dessa omständigheter finner tribunalen att den omständigheten att tretton år och åtta månader förflöt från den tidpunkt då Planglas-beslutet (Benelux) antogs till dess att den överträdelse inleddes som är föremål för påföljder i det angripna beslutet, inte hindrade att kommissionen konstaterade, utan att åsidosätta proportionalitetsprincipen, att det företag som sökandena bildade var benäget att bortse från konkurrensreglerna. Följaktligen var det utan att begå något misstag som kommissionen grundade sig på Planglas-beslutet (Benelux) för att fastställa den försvårande omständigheten upprepade överträdelser med avseende på Saint-Gobain och Compagnie.

335    Vad slutligen angår anmärkningen om bristfällig motivering, såvitt det angripna beslutet saknar en förklaring till att kommissionen tillskrev Saint-Gobain ansvar för de överträdelser som fastställdes i Planglas-beslutet (Benelux), då detta beslut inte var riktat till företaget, ska denna anmärkning underkännas.

336    Det bör nämligen erinras om att Planglas-beslutet (Benelux) var riktat till Compagnie. Kommissionen har emellertid i det angripna beslutet redogjort för av vilka skäl den betraktade Compagnie och Saint-Gobain som ett enda företag. Compagnie hade ju inte lyckats motbevisa presumtionen att företaget hade ett avgörande inflytande över den affärspolitik som fördes av dess helägda dotterbolag Saint-Gobain Glass France (skälen 599–622 i det angripna beslutet). Dessutom framgår det bland annat av skälen 686 och 688 i det angripna beslutet att kommissionen kritiserade det företag som utgörs av Saint-Gobain och Compagnie för dess upprepade rättsstridiga agerande och uttryckligen åberopade Planglas-beslutet (Italien) och Planglas-beslutet (Benelux).

337    På grundval av dessa olika omständigheter finns det anledning att anse att när Saint-Gobain fick kännedom om det angripna beslutet, kunde Saint Gobain inse att kommissionen – för att kunna visa att det rörde sig om upprepade överträdelser – hade beaktat att Compagnie tillsammans med Saint-Gobain utgjorde ett enda företag och att det följaktligen var detta företags agerande och inte uteslutande Saint-Gobains agerande som skulle beaktas.

b)     Andra delgrunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen

 Parternas argument

338    I den andra delgrunden har Saint-Gobain kritiserat kommissionen för att den åsidosatte principen om proportionella straff och de tillämpliga bestämmelserna om beräkning av böter vilka finns föreskrivna i artikel 23 i förordning nr 1/2003, när den påförde företaget böter uppgående till 880 miljoner euro. Saint-Gobain har inledningsvis hävdat att frågan huruvida de böter som företaget har påförts är proportionerliga inte bör bedömas i förhållande till de böter som anges i artikeldelen i det angripna beslutet, det vill säga 880 miljoner euro, utan i förhållande till de intäkter före skatt som skulle vara nödvändiga för att betala dessa böter, det vill säga mer än 1,3 miljarder euro.

339    Denna delgrund innehåller fem anmärkningar.

340    För det första anser Saint-Gobain att det har lagts för stor vikt vid överträdelsens varaktighet i detta fall, på grund av den multiplikatoreffekt som finns inskriven i punkt 24 i 2006 års riktlinjer. Varaktigheten har således en dubbelt så stor inverkan som allvaret när böterna beräknas.

341    För det andra har Saint-Gobain anfört att 2006 års riktlinjer, genom att de föreskriver att den andel av försäljningen som ska beaktas vid beräkningen av böter vid horisontella överträdelser är mellan 16 procent och 30 procent, på ett otillbörligt sätt begränsar kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning när den ska fastställa böter med hänsyn till hur allvarlig den konstaterade överträdelsen i realiteten är. I förevarande fall borde ett lägre procenttal än 16 procent ha tillämpats i syfte att återspegla den begränsade ekonomiska inverkan på marknaden, bland annat med beaktande av den exceptionellt starka förhandlingsposition som biltillverkarna har. Likaledes begränsar 2006 års riktlinjer på ett otillbörligt sätt kommissionens handlingsutrymme genom att den hindras från att fastställa ett tilläggsbelopp som motsvarar mindre än 15 procent av den relevanta försäljningens värde.

342    För det tredje var det med orätt som kommissionen höjde Saint-Gobains böter på grund av upprepade överträdelser, då böternas grundbelopp redan innehåller en avskräckande faktor. Det föreskrivs nämligen i 2006 års riktlinjer, i motsats till vad som gäller 1998 års riktlinjer, att ett tilläggsbelopp ska tillämpas vid beräkningen av grundbeloppet. Det är på denna grund som kommissionen tillämpade en höjning med 60 procent av grundbeloppet för de böter som påfördes Saint-Gobain. Härav följer att det avskräckande syftet tagits med i beräkningen på två olika nivåer när det gäller Saint-Gobain, och att denna kumulering medfört en höjning av böterna på mer än [konfidentiellt] miljoner euro. Kumuleringen går utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa iakttagandet av unionens konkurrensregler.

343    Saint-Gobain har för det fjärde hävdat att kommissionen borde ha fäst större avseende vid ytterligare två faktorer vid beräkningen av böterna. Först har företaget kritiserat kommissionen för att den inte beaktade den avskräckande effekten hos de 133,9 miljoner euro som ålades Saint-Gobain Glass France i beslut K(2007) 5791 slutlig, av den 28 november 2007, om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39.165 – Planglas) (nedan kallat Planglas-beslutet, sammanfattat i EUT C 127, 2008, s. 9). Det angripna beslutet avlägsnar sig utan motivering från det resonemang som kommissionen förde på denna punkt i beslut K(2002) 5083 slutlig, av den 17 december 2002, om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/E-2 C.37.667 – Specialgrafit) (nedan kallat Specialgrafit-beslutet), i vilket kommissionen hade medgett en nedsättning med 33 procent av de böter som påförts ett av de företag till vilka Specialgrafit-beslutet riktade sig för att ta hänsyn till att samma företag hade påförts böter ett år och fem månader tidigare. Därefter har Saint-Gobain gjort gällande att kommissionen borde ha beaktat den exceptionella ekonomiska kris som hade drabbat bilsektorn vid den tidpunkt då beslutet antogs och som påtagligt förvärrade böternas reella inverkan. Vad angår den sistnämnda punkten, har Saint-Gobain betonat att dessa ekonomiska problem inte var en följd av företagets bristande förmåga att anpassa sig till marknadsvillkoren, utan snarare avspeglade den krissituation som rörde hela sektorn vid tidpunkten för det angripna beslutets antagande.

344    För det femte slutligen, är det oproportionerliga hos de böter som ålagts Saint-Gobain ett resultat av att dessa vida överstiger den optimala nivån för böter, då denna motsvarar ett belopp som är lika stort eller något högre än den rättstridiga vinst som deltagarna erhållit av kartellen.

345    Kommissionen har hävdat att de böter som ålagts Saint-Gobain är proportionerliga.

346    Kommissionen anser först och främst att det argumentet som bygger på att avsaknaden av skatterättslig avdragsrätt för böterna inte kan godkännas. Denna avsaknad av avdragsrätt har inte alls den verkan att böternas belopp höjs. Tvärtom skulle, enligt kommissionen, en eventuell möjlighet att dra av böterna från det berörda företagets beskattningsbara inkomst kunna göra det möjligt för företaget att på ett otillbörligt sätt få tillbaka en betydande del av böterna.

347    Kommissionen har sedan gjort gällande att det är legitimt att vid beräkningen av böterna anse att överträdelsens allvar bland annat beror på hur länge den har pågått. Genom att kommissionen i förevarande fall har skiljt mellan överträdelsens tre faser har betydelsen av dess sammanlagda varaktighet minskat vid beräkningen av böterna.

348    Vad för övrigt angår den valda procentandelen av försäljningen, har kommissionen bestritt att 2006 års riktlinjer fråntar den det nödvändiga utrymmet för skönsmässig bedömning för att kunna nedsätta böterna vid fall av horisontella överträdelser. Dessa överträdelser tillhör nämligen de allvarligaste, vilket motiverar att man för deras del utgår från en hög procentandel av försäljningen när såväl det variabla beloppet som tilläggsbeloppet för böterna ska fastställas. Riktlinjerna lämnar i vart fall ett tillräckligt utrymme åt kommissionen för att den ska kunna göra en åtskillnad mellan överträdelser med olika allvarlighetsgrad. Kommissionen har dessutom bestritt det argument som bygger på biltillverkarnas starka förhandlingsposition, då rättspraxis enligt kommissionen är fast, i den meningen att en omständighet av denna typ inte med nödvändighet ska leda till en nedsättning av böterna.

349    Påståendet att det avskräckande syftet har beaktats två gånger, dels genom tilläggsbeloppet, dels genom höjningen av böterna på grund av upprepade överträdelser, kan enligt kommissionen inte godtas. Förutom att unionsdomstolen redan har avfärdat detta argument i andra mål, borde inte tilläggsbeloppet och höjningen på grund av upprepade överträdelser förväxlas, då det förstnämnda utgör en allmän höjning avsedd att avspegla hur allvarliga horisontella karteller är, medan den sistnämnda är en individuell faktor för höjning avsedd att beakta företagets tidigare rättstridiga beteende.

350    Kommissionen har gjort gällande att den inte kan kritiseras för att den inte beaktade de böter som hade ålagts Saint-Gobain Glass France i Planglas-beslutet, då beaktandet av den omständigheten ingår i dess utrymme för skönsmässig bedömning.

351    Kommissionen har härutöver hävdat att den enligt rättspraxis inte är förpliktad att nedsätta böter som den påför för överträdelser av konkurrensrätten med beaktande av de berörda företagens eventuella ekonomiska svårigheter, eftersom detta skulle vara detsamma som att ge en konkurrensfördel till de företag som är sämst anpassade till marknadsvillkoren.

352    När det till sist gäller anmärkningen om att det optimala bötesbeloppet överskridits, har kommissionen understrukit att det redan har slagits fast i rättspraxis att en begränsning av bötesbeloppet på området för karteller till att endast avse kartelldeltagarnas beräknade vinster skulle göra att böterna förlorade sin avskräckande karaktär och dessutom utgör eventuell utebliven vinst inte något hinder för böter.

 Tribunalens bedömning

353    Det ska erinras om att proportionalitetsprincipen innebär att institutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (domstolens dom av den 5 maj 1998 i mål C‑180/96, Förenade kungariket mot kommissionen, REG 1998, s. I‑2265, punkt 96, och tribunalens dom av den 29 mars 2012 i mål T‑336/07, Telefónica och Telefónica de España mot kommissionen, punkt 428).

354    Denna princip innebär, inom ramen för de förfaranden som kommissionen har inlett för att vidta sanktionsåtgärder mot överträdelser av konkurrensreglerna, att böterna inte får vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen, det vill säga i förhållande till iakttagandet av dessa regler, och att det bötesbelopp som ett företag åläggs på grund av en överträdelse av konkurrensreglerna måste vara proportionerligt i förhållande till överträdelsen, bedömd i dess helhet, med beaktande av bland annat hur allvarlig den varit (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 12 september 2007 i mål T‑30/05, Prym och Prym Consumer mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 223 och 224 samt där angiven rättspraxis). Särskilt proportionalitetsprincipen innebär att kommissionen ska fastställa böterna i proportion till de kriterier som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen var, och att den då ska tillämpa dessa kriterier konsekvent och på ett sätt som är sakligt motiverat (förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑43/02, Jungbunzlauer mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3435, punkterna 226–228, och tribunalens dom av den 28 april 2010 i mål T–446/05, Amann & Söhne och Cousin Filterie mot kommissionen, REU 2010, s. II–1255, punkt 171).

355    Det är mot bakgrund av dessa principer som tribunalen kommer att pröva de anmärkningar som Saint-Gobain har gjort inom ramen för den andra delgrunden.

356    Inledningsvis ska tribunalen pröva Saint-Gobains argument om att det proportionerliga i de böter som företaget har påförts inte bör bedömas med hänvisning till det bötesbelopp som anges i artikeldelen i det angripna beslutet, det vill säga 880 miljoner euro, utan med hänvisning till beloppet på de inkomster före skatt som skulle vara nödvändiga för att betala dessa böter, det vill säga, enligt de sifferuppgifter som Saint-Gobain uppgett, mer än 1,3 miljarder euro.

357    Tribunalen anser att det faktum att Saint-Gobain saknade möjlighet att dra av de böter som företaget påförts från sina beskattningsbara inkomster inte utgör en relevant omständighet för prövningen av böternas proportionalitet. Det är nämligen med rätta som kommissionen vid beräkningen av böterna har utgått från principen att böterna tas ut på vinsten efter skatt. Om böterna togs ut på den beskattningsbara inkomsten, skulle detta få till följd att den stat till vilken företaget hör i skattemässigt hänseende skulle få bära en del av böterna och en sådan konsekvens strider mot den logik som ligger till grund för de unionsrättsliga konkurrensreglerna (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 10 mars 1992 i mål T‑10/89, Hoechst mot kommissionen, REG 1992, s. II‑629, punkt 369).

358    Det ska för övrigt erinras om att verkan av kommissionens beslut att påföra ett bolag böter klart kan försvagas om det berörda bolaget hade rätt att göra avdrag för hela eller delar av bötesbeloppet från sin beskattningsbara vinst. En sådan möjlighet skulle nämligen leda till att en del av bötesbördan kompenserades av en motsvarande skattelättnad (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 11 juni 2009 i mål C‑429/07, X, REG 2009, s. I‑4833, punkt 39).

359    Härav följer att det är med avseende på beloppet 880 miljoner euro, vilket framgår av artikel 2 b i artikeldelen i det angripna beslutet, som det ska bedömas om de böter som kommissionen påförde Saint-Gobain är förenliga med proportionalitetsprincipen.

360    Den första anmärkningen gäller den vikt som kommissionen fäste vid överträdelsens varaktighet vid beräkningen av böterna, med tillämpning av multiplikatoreffekten i punkt 24 i 2006 års riktlinjer. Det ska i detta sammanhang erinras om att kommissionen inom de gränser som anges i förordning nr 1/2003 enligt fast rättspraxis har ett utrymme för skönsmässig bedömning vid utövandet av sin befogenhet att ålägga böter (domen i de ovan i punkt 118 nämnda förenade målen Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 123), men att detta utrymme dock är begränsat. När kommissionen utfärdar riktlinjer för att i enlighet med fördragets bestämmelser ange de kriterier som den har för avsikt att tillämpa inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning av en överträdelses allvar, medför nämligen detta en begränsning av detta utrymme, eftersom kommissionen då är skyldig att följa dessa riktlinjer (se, för ett liknande resonemang, domen av den 17 juni 2010 i det ovan i punkt 328 nämnda målet Lafarge mot kommissionen, punkt 95). Kommissionen kan inte avvika från riktlinjerna i ett enskilt fall utan att ange skäl som är förenliga med likabehandlingsprincipen (se, analogt, domen i de ovan i punkt 116 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 209).

361    Vad angår multiplikatoreffekten i förhållande till varaktigheten, förskrivs det i punkt 24 i 2006 års riktlinjer att ”[f]ör att överträdelsens varaktighet skall beaktas fullt ut för varje enskilt företag multipliceras det belopp som fastställs på grundval av försäljningsvärdet … med antalet år som företaget deltagit i överträdelsen. Perioder under sex månader räknas som ett halvår, medan perioder över sex månader, men kortare än ett år, räknas som ett helt år”. En multiplicering med det antal år som bolaget deltagit i överträdelsen, såsom föreskrivs i 2006 års riktlinjer, är detsamma som att höja grundbeloppet med 100 procent per år.

362    Detta tillvägagångssätt innebär en grundläggande förändring av metoden för beaktande av överträdelsens varaktighet. Artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 utgör emellertid inte hinder för en sådan utveckling, då denna bestämmelse lägger lika stor vikt vid överträdelsens allvar som dess varaktighet vid fastställandet av böterna (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 16 juni 2011 i de förenade målen T‑204/08 och T‑212/08, Team Relocations m.fl. mot kommissionen, REU 2011, s. II‑3569, punkt 109).

363    Denna bestämmelse innebär däremot inte att dessa båda faktorer rent matematiskt har samma inverkan på böterna.

364    Det är emellertid med rätta som kommissionen anser att den olagliga förtjänst som deltagarna i en kartell får av den är så mycket mer betydande om överträdelsen pågår länge. Således var det i förevarande fall inte förrän efter prövningen av verkningarna på marknaden av de samordnade förfarandena som ursprungligen genomfördes som det visade sig nödvändigt med anpassningar och korrigerande åtgärder för att uppnå målet med stabilitet hos marknadsandelarna deltagarna emellan. I en situation där en kartell avser uppdelning av leveranskontrakt med ganska lång giltighetstid för att säkerställa en övergripande stabilitet hos marknadsandelarna, kan dessutom flera år förflyta innan kartellen är verksam på en påtaglig del av marknaden.

365    Mot bakgrund av dessa uppgifter visar det sig följaktligen att tillämpningen i förevarande fall av multiplikatoreffekten i punkt 24 i 2006 års riktlinjer var berättigad. Den första anmärkningen ska således avfärdas.

366    I sin andra anmärkning har Saint-Gobain hävdat att 2006 års riktlinjer, genom att de föreskriver att den proportion av försäljningen som beaktas vid beräkningen av böter vid horisontella överträdelser ska utgöra mellan 16 procent och 30 procent, på ett otillbörligt sätt begränsar kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställer böter med hänsyn till hur allvarlig den konstaterade överträdelsen i realiteten är.

367    Denna andra anmärkning framställdes först i repliken. Eftersom den emellertid har anförts till stöd för den sjätte grunden i ansökan avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen, och eftersom den har ett nära samband med denna grund, kan den i enlighet med fast rättspraxis tas upp till sakprövning (förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 301 nämnda målet Joynson mot kommissionen, punkt 156, och av den 15 oktober 2008 i mål T‑345/05, Mote mot parlamentet REG 2008, s. II‑2849, punkt 85).

368    I sak ska det först anföras att det föreskrivs i punkt 21 i 2006 års riktlinjer att ”[r]egelmässigt uppgår den andel av försäljningsvärdet som beaktas till högst 30 procent”. Enligt punkt 23 i riktlinjerna hör ”[h]orisontella avtal om fastställande av priser, uppdelning av marknaden och produktionsbegränsningar, som i allmänhet är hemliga, … till de mest allvarliga konkurrensbegränsningarna” och ska ”bestraffas hårt” och ”[i] regel kommer därför den andel av försäljningsvärdet som skall beaktas vid sådana överträdelser att bestämmas i den övre delen av skalan”.

369    Det framgår bland annat av att riktlinjerna använder uttrycken ”regelmässigt” och ”i allmänhet” att kommissionen när den antog dessa bestämmelser inte ålade sig absoluta förhållningsregler, utan uttryckligen föreskrev möjligheten att avvika från dem om omständigheterna motiverar det, såvitt den anger dessa i sitt beslut. Tribunalen delar således inte Saint-Gobains bedömning när företaget hävdar att kommissionen inte i något fall kan utgå från en procentandel av försäljningen som är lägre än 16 procent i fråga om horisontella överträdelser.

370    Saint-Gobain har vidare inte bestritt kommissionens konstaterande i skäl 670 i det angripna beslutet, enligt vilket den omtvistade kartellen syftade till att fördela kunderna konkurrenter emellan via en priskoordinering. Emellertid har enligt fast rättspraxis horisontella priskarteller alltid ansetts tillhöra de allvarligaste överträdelserna av de unionsrättsliga konkurrensreglerna och de kan således i sig betraktas som mycket allvarliga (förstainstansrättens dom av den 12 juli 2001 i de förenade målen T‑202/98, T‑204/98 och T‑207/98, Tate & Lyle m.fl. mot kommissionen, REG 2001, s. II‑2035, punkt 103, och av den 19 mars 2003 i mål T‑213/00, CMA CGM m.fl. mot kommissionen, kallat målet FETTCSA, REG 2003, s. II‑913, punkt 262). Den mekanism som kommissionen har beskrivit i det angripna beslutet – vilken består i samordnad uppdelning av kontrakt om leverans av bilfönster i EES genom koordinering av prispolitik och strategier för leveranser till kunder med syftet att upprätthålla en övergripande stabilitet hos kartelldeltagarnas marknadsandelar – utgör en av de allvarligaste formerna av konkurrensbegränsning, såtillvida att den är avsedd att helt enkelt eliminera konkurrensen mellan de företag som genomför den.

371    Härav följer att det var med rätta som kommissionen betraktade ifrågavarande avtal och samordnade förfaranden som en mycket allvarlig överträdelse i sig (se, för ett liknande resonemang, domen av den 25 oktober 2005 i det ovan i punkt 97 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 147). Detta konstaterande är så mycket mer passande i detta mål som det varken har bestritts att de relevanta sammanlagda marknadsandelarna för de företag som deltog i kartellen var omkring 60 procent i genomsnitt under överträdelseperioden eller att de omtvistade avtalen och samordnade förfarandena successivt kom att omfatta praktiskt taget alla biltillverkare inom EES.

372    Vad för övrigt angår argumentet angående den påstått begränsade ekonomiska inverkan av överträdelsen med hänsyn till biltillverkarnas starka förhandlingsposition, ska det erinras om att det enligt fast rättspraxis inte är nödvändigt att vid tillämpningen av artikel 81.1 EG beakta de faktiska verkningarna av ett avtal när avtalets syfte är att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden. Det krävs följaktligen inte att några faktiska konkurrensbegränsande verkningar visas när det konkurrensbegränsande syftet med det påtalade agerandet har styrkts (se domen i det ovan i punkt 100 nämnda målet Volkswagen mot kommissionen, punkt 178 och där angiven rättspraxis). Dessutom ska det i vart fall understrykas att kommissionen vitsordade i skäl 677 i det angripna beslutet att biltillverkarna haft stark förhandlingsposition, vilket gjorde det möjligt för dem att utarbeta motåtgärder för att försvaga kartellen eller slå tillbaka mot den. Det framgår dock av en jämförelse mellan skäl 677 och skäl 673 i det angripna beslutet att kommissionen faktiskt beaktade den omständigheten, genom att inte utgå från en högre procentandel av den relevanta försäljningen vid beräkningen av de böter som ålades sökandena.

373    Slutligen ska det tas med i beräkningen att kommissionen i detta fall har delat upp överträdelseperioden i tre faser för beräkningen av värdet på den relevanta försäljningen, och kommit fram till ett genomsnittligt värde för hela överträdelseperioden (se punkterna 31, 156 och 158 ovan). Denna metod utgör ett avsteg från den regel som finns i punkt 13 i 2006 års riktlinjer, enligt vilken kommissionen i regel utgår från företagets försäljning under det sista kompletta räkenskapsåret då det deltar i överträdelsen. Kommissionen motiverade detta avsteg i skälen 664–667 i det angripna beslutet med att den endast förfogade över direkta bevis på kartellen för vissa biltillverkare avseende kartellens perioder av uppgång och nedgång och att detta gjorde det berättigat att ta upp som relevant försäljning under dessa båda perioder enbart försäljningen av bilglas till nämnda tillverkare. Det var emellertid försäljningsvärdet uträknat på detta sätt på vilket kommissionen tillämpade procentsatsen i enlighet med punkterna 21 och 23 i 2006 års riktlinjer samt tilläggsbeloppet. Härav följer att den beräkningsmetod som kommissionen använde, gjorde det möjligt att på bästa sätt låta de böter som påfördes det företag som utgörs av Saint-Gobain och Compagnie avspegla det allvarliga i den överträdelse som detta företag begått, bedömd i sin helhet, i enlighet med den rättspraxis som tribunalen erinrat om ovan i punkt 354.

374    Påståendet att det skulle ha varit omöjligt för kommissionen att fastställa ett tilläggsbelopp som understeg 15 procent, överensstämmer i stort sett med den tredje anmärkningen. Det kommer därför att prövas i samband med prövningen av den tredje anmärkningen.

375    Den andra anmärkningen kan således inte godkännas.

376    Saint-Gobain har genom sin tredje anmärkning förebrått kommissionen för att den höjde de böter som hade ålagts företaget på grund av upprepade överträdelser, när grundbeloppet för böterna redan innehåller en avskräckande faktor, det vill säga tilläggsbeloppet. Enligt Saint-Gobain går denna kumulering utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa att unionens konkurrensregler iakttas.

377    Detta argument kan inte godtas.

378    Tribunalen erinrar om att böternas avskräckande verkan inte enbart avser att hindra det berörda företaget från att begå nya överträdelser (individualprevention). Kommissionen har även befogenhet att besluta om bötesnivån i syfte att förstärka böternas avskräckande verkan i allmänhet, bland annat när överträdelser av en viss typ fortfarande förekommer relativt ofta eller betraktas som allvarliga (allmänprevention) (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 370 nämnda målet Tate & Lyle m.fl. mot kommissionen, punkt 134, och av den 13 september 2013 i mål T‑566/08, Total Raffinage Marketing mot kommissionen, punkt 460). Det är denna typ av överväganden som avspeglas i punkt 25 i 2006 års riktlinjer, som föreskriver att kommissonen, oavsett varaktigheten av företagets överträdelse, ska höja grundbeloppet med ett belopp på mellan 15 och 25 procent av det försäljningsvärde som har ett direkt eller indirekt samband med överträdelsen för att avskräcka företagen från att över huvud taget delta i horisontella avtal om fastställande av priser, uppdelning av marknaden och produktionsbegränsningar.

379    Kommissionens förmåga att rent allmänt förebygga överträdelser av artikel 81 EG skulle emellertid äventyras om den inte kunde beakta det avskräckande syftet vid fastställandet av böternas grundbelopp, eftersom det är detta belopp som erhålls i det första steget när böterna beräknas och som anses avspegla överträdelsens allvar i förhållande till faktorer som har att göra med själva överträdelsen, som dess art, alla de berörda parternas samlade marknadsandel, överträdelsens geografiska utsträckning och frågan huruvida den genomförts eller inte (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 25 oktober 2011 i mål T‑348/08, Aragonesas Industrias y Energía mot kommissionen, REU 2011, s. II‑7583, punkt 264 och där angiven rättspraxis).

380    Enligt fast rättspraxis utgör dock kravet på att den avskräckande verkan säkerställs ett allmänt krav som ska vägleda kommissionen under hela beräkningen av böterna, och innebär inte med nödvändighet att denna beräkning ska inbegripa en särskild etapp avsedd för en övergripande utvärdering av alla omständigheter som är relevanta för att uppnå detta syfte (förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 119 nämnda målet BASF mot kommissionen, punkt 226, och av den 8 oktober 2008 i mål T‑73/04, Carbone Lorraine mot kommissionen, REG 2008, s. II‑2661, punkt 131).

381    Även om kravet på avskräckande verkan utgör existensberättigandet för en höjning av böterna med hänsyn till upprepade överträdelser (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 309 nämnda målet Michelin mot kommissionen, punkt 293), kunde kommissionen med giltig verkan beakta det avskräckande syftet även på stadiet för beräkningen av grundbeloppet för böterna genom att tillämpa ett tilläggsbelopp (se, analogt, domen i det ovan i punkt 324 nämnda målet UPM-Kymmene mot kommissionen, punkt 137). Det kan för övrigt nämnas här att även om både inbegripandet av ett tilläggsbelopp i böternas grundbelopp, och höjningen av detta grundbelopp på grund av upprepade överträdelser, har ett avskräckande syfte, så motiveras de med olika överväganden. I enlighet med resonemanget ovan i punkterna 378 och 379 är syftet med tilläggsbeloppet – vilket, såsom själva ordalydelsen i punkt 25 i 2006 års riktlinjer både på franska, engelska och tyska (”inclura”, ”will include” och ”fügt hinzu”) tyder på, med automatik påförs för uppenbara överträdelser (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 362 nämnda målet Team Relocations m.fl. mot kommissionen, punkt 117) – att böternas grundbelopp ska avspegla det särskilt allvarliga i horisontella avtal om prisfastställelse, uppdelning av marknadsandelar och produktionsbegränsningar, medan höjningen på grund av upprepade överträdelser syftar till att de företag ska åläggas strängare påföljder vilka genom sitt agerande visar en benägenhet att bortse från konkurrensreglerna.

382    I sin fjärde anmärkning har Saint-Gobain hävdat att kommissionen borde ha tagit hänsyn till ytterligare faktorer vid fastställandet av böterna, nämligen dels Planglas-beslutet, i vilket Saint Gobain påfördes böter för överträdelser av unionens konkurrensrätt mindre än ett år före antagandet av det angripna beslutet, dels den exceptionella ekonomiska kris som drabbade bilbranschen vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet.

383    När det först gäller beaktandet av Planglas-beslutet vid beräkningen av böterna, ska det nämnas att Saint-Gobain på inte sätt har visat och inte ens påstått att detta beslut avsåg samma överträdelse av konkurrensrätten som den som ledde till antagandet av det angripna beslutet. Det har emellertid redan slagits fast att den omständigheten att det finns två olika produktmarknader, även om de liknar varandra, utgör ett relevant kriterium när det ska avgöras vilken räckvidd överträdelserna av artikel 81 EG har och följaktligen, hur de är beskaffade (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 15 juni 2005 i de förenade målen T‑71/03, T‑74/03, T‑87/03 och T‑91/03, Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallsamlingen, punkterna 118–124, och i det ovan i punkt 354 nämnda målet Jungbunzlauer mot kommissionen, punkterna 309–314).

384    Vad sedan gäller Saint-Gobains åberopande av den nedsättning med 33 procent av böterna som kommissionen beviljade ett av de företag som anges i Specialgrafit-beslutet, är den inte relevant i detta mål. Det framgår nämligen av fast rättspraxis att kommissionens beslutspraxis inte i sig utgör den rättsliga ramen för böter i mål om överträdelser av konkurrensreglerna, eftersom den rättsliga ramen uteslutande utgörs av förordning nr 1/2003, såsom den tillämpas mot bakgrund av riktlinjerna, och eftersom kommissionen inte är bunden av sina tidigare bedömningar (se punkt 245 ovan). Beslut i andra ärenden är således enbart vägledande vid fastställandet av om det förekommer diskriminering, eftersom det är föga troligt att omständigheterna i dessa ärenden, såsom marknader, produkter, företag och aktuella perioder, är identiska (se domstolens dom av den 7 juni 2007 i mål C‑76/06 P, Britannia Alloys & Chemicals mot kommissionen, REG 2007, s. I‑4405, punkt 60 och där angiven rättspraxis). Nedsättningen av de böter som ålades SGL Carbon AG i Specialgrafit-beslutet motiverades av samverkande faktorer, det vill säga inte enbart den omständigheten att företaget redan hade ålagts böter kort tid innan för en överträdelse av unionens konkurrensrätt, utan även den mycket ogynnsamma ekonomiska situation som företaget var konfronterat med samtidigt som det inte hade gjort sig skyldigt till upprepade överträdelser (domen i det ovan i punkt 383 nämnda målet Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, punkterna 405 och 406). Saint-Gobain har emellertid inte lagt fram någon konkret omständighet som visar att företaget befann sig i ett liknande ekonomiskt läge vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet. Dessutom hade Saint-Gobain, såsom framgår av punkterna 300–334 ovan, gjort sig skyldigt till upprepade överträdelser när kommissionen antog det angripna beslutet.

385    Vidare har det anförts att bilmarknaden gick igenom en exceptionell ekonomisk kris vid den tidpunkt då det angripna beslutet antogs, vilket påtagligt förvärrade böternas reella inverkan på Saint-Gobain. Denna omständighet, om den antas vara styrkt, saknar emellertid relevans i detta mål. Enligt fast rättspraxis är kommissionen nämligen inte skyldig att beakta det berörda företagets svaga finansiella ställning när den fastställer bötesbeloppet. En sådan skyldighet skulle nämligen medföra att de företag som var minst anpassade till marknadsvillkoren gavs en oberättigad konkurrensfördel (domstolens dom av den 29 juni 2006 i mål C‑308/04 P, SGL Carbon mot kommissionen, REG 2006, s. I‑5977, punkt 105; se förstainstansrättens dom av den 29 november 2005 i mål T‑62/02, Union Pigments mot kommissionen, REG 2005, s. II‑5057, punkt 175 och där angiven rättspraxis).

386    Det saknar betydelse i detta hänseende att sådana ekonomiska bekymmer, som kan yttra sig i att det berörda företagets ekonomiska och bokföringsmässiga indikatorer försämras eller att företaget till och med går med förlust, har sitt ursprung i ett krissammanhang som påverkar de marknader på vilka företaget är verksamt.

387    En sådan kris har för det första en större inverkan på de företag som är sämst anpassade till marknadsvillkoren. För det andra skulle en eventuell skyldighet för kommissionen att beakta varje ekonomisk krissituation, för att nedsätta böter som påförts för överträdelser av artikel 81.1 EG, på ett anmärkningsvärt sätt kunna påverka effektiviteten hos det förbud som denna bestämmelse innehåller. Karteller uppstår nämligen i regel när svårigheter uppstår i en bransch (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 6 maj 2009 i mål T‑127/04, KME Germany m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. II‑1167, punkt 122). För det tredje slutligen är omständigheter som en ständigt sjunkande efterfrågan eller den överskjutande produktionskapaciteten som kan bli följden härav, sådana risker som är förbundna med all ekonomisk verksamhet och som sådana inte är betecknande för en extraordinär strukturell situation eller konjunktur som kan beaktas vid fastställandet av bötesbeloppet (se, för ett liknande resonemang, domen av den 25 oktober 2005 i det ovan i punkt 97 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 414).

388    Av detta följer att inte heller den fjärde anmärkningen kan godtas.

389    Saint-Gobain har slutligen i sin femte anmärkning hävdat att de böter som ålagts företaget är oproportionerliga därför att de går vida utöver optimala böter.

390    Det är tillräckligt att i detta sammanhang erinra om att förstainstansrätten i sin dom av den 27 september 2006 i mål T‑329/01, Archer Daniels Midland mot kommissionen (REG 2006, s. II‑3255), punkt 141, och i det ovan i punkt 271 nämnda målet T‑59/02, Archer Daniels Midland mot kommissionen punkt 130), fann att om böterna fastställdes på en nivå som begränsades till att undanröja kartellens vinst, skulle de inte få någon avskräckande verkan. Det kan nämligen rimligen antas att företagen i samband med finansiella beräkningar och ledning rationellt beaktar såväl den bötesnivå de riskerar att åläggas vid en överträdelse som risken för att kartellen upptäcks. Om böternas funktion inskränktes till att omintetgöra fördelen eller den förväntade vinsten, skulle dessutom den omständigheten att agerandet utgör en överträdelse enligt artikel 81.1 EG inte beaktas i tillräcklig utsträckning. Om böterna inskränktes till att enbart vara en kompensation för den skada som förorsakats, skulle man förbise att en sådan åtgärd, förutom att vara avskräckande, vilket endast kan avse kommande ageranden, ska vara repressiv med avseende på den konkreta överträdelse som verkligen begåtts. Både böternas avskräckande och repressiva verkan innebär därför att det är befogat att kommissionen ålägger böter som, beroende på omständigheterna i målet, väsentligt kan överstiga den vinst som det ifrågavarande företaget förväntat.

391    Härav följer att den femte anmärkningen inte kan godtas. Talan kan därmed inte bifallas på den andra delgrunden.

c)     Tredje delgrunden: Otillräckligt beaktande av Saint-Gobains uteblivna bestridande av riktigheten av de faktiska omständigheterna, åsidosättande av principen om icke-diskriminering samt bristfällig motivering

 Parternas argument

392    Saint-Gobain har påstått att kommissionen åsidosatte artikel 23.2 a och artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 genom att inte nedsätta de böter som påförts företaget enbart med motiveringen att företaget inte hade åberopat några förmildrande omständigheter i sitt svar på meddelande om invändningar. Behovet av en sådan nedsättning i detta mål följer inte enbart av rättspraxis, utan även av punkt 29 i 2006 års riktlinjer och punkt 21 i 2002 års meddelande om samarbete. Enligt Saint-Gobain borde således kommissionen ha tagit hänsyn till att företaget, till skillnad från andra berörda företag, inte bestred i nämnda svar att de faktiska omständigheter som det kritiserats för i meddelandet om invändningar var materiellt riktiga.

393    Enligt Saint-Gobain innebär dess attityd att dess beteende blir mindre allvarligt, eftersom det uteblivna bestridandet i stor utsträckning har använts av kommissionen för att fastställa överträdelsen i det angripna beslutet. Det saknar betydelse härvidlag att Saint-Gobain inte uttryckligen begärde att kommissionen skulle beakta denna faktor som en förmildrande omständighet under undersökningen, i och med att kommissionen måste ta med alla faktiska omständigheter i beräkningen som den kände till vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet.

394    I det angripna beslutet har också principen om icke-diskriminering åsidosatts, eftersom kommissionen hade beviljat Asahi och Glaverbel förmånen enligt 2002 års meddelande om samarbete utan att undersöka om även de böter som påförts Saint-Gobain kunde ha nedsatts med beaktande av detta meddelande. Denna sistnämnda omständighet utgör dessutom en kontrast mot kommissionens tidigare administrativa praxis.

395    Saint-Gobain har sedan hävdat att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat, då anledningen till att dess uteblivna bestridande av de faktiska omständigheterna inte har betraktats som en förmildrande omständighet borde framgå av beslutet.

396    Saint-Gobain har slutligen alternativt hemställt att tribunalen utövar sin obegränsade behörighet i detta mål och nedsätter de böter som påförts företaget i det angripna beslutet för att ta hänsyn till dess samarbete i inom ramen för undersökningen.

397    Kommissionen har inledningsvis uppgett att det inte finns fog för kritiken att den inte beaktat Saint-Gobains uteblivna bestridande av de faktiska omständigheternas riktighet. Kommissionen hade faktiskt undersökt om det faktum att företaget hade avstått från att bestrida de faktiska omständigheternas riktighet motiverade en sådan nedsättning.

398    Kommissionen har sedan gjort gällande att det mervärde som är förbundet med Saint-Gobains samarbete inte ska överdrivas då företagets uteblivna bestridande av de faktiska omständigheterna, såsom de beskrevs i det angripna beslutet, främst hade tjänat till att bekräfta Asahis och Glaverbels uttalanden samt de faktiska omständigheter som fastställts genom undersökningen. Saint-Gobain har för övrigt bestritt vissa aspekter av den rättsliga kvalificeringen av överträdelsens beståndsdelar och till och med vissa faktiska omständigheter

399    Saint-Gobain har vidare, enligt kommissionen, inte anfört någon exceptionell omständighet som kan motivera att dess samarbete utöver bestämmelserna om förmånlig behandling ska beaktas. Härvidlag bekräftade förstainstansrätten i sin dom av den 8 juli 2008 i det ovan i punkt 69 nämnda målet Lafarge mot kommissionen att enbart den omständigheten att ett företag som är involverat i en olaglig kartell inte har bestritt riktigheten av de faktiska omständigheterna, leder inte till en nedsättning av de böter som ska åläggas företaget. Denna slutsats kan inte ifrågasättas av kommissionens tidigare beslutspraxis som grundas på dess meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 207, 1996, s. 4, nedan kallat 1996 års meddelande om förmånlig behandling).

400    Kommissionen har för övrigt bestritt att beslutet skulle vara bristfälligt motiverat på denna punkt. Den anser att det framgår tillräckligt klart av resonemanget i det angripna beslutet angående Asahis och Glaverbels uteblivna bestridande av de faktiska omständigheternas riktighet att ett sådant uteblivet bestridande inte i något fall kan leda till en nedsättning av de böter som påförts Saint-Gobain.

401    Kommissionen anser slutligen att det inte finns något i detta mål som motiverar att tribunalen med utövande av sin obegränsade behörighet sätter ned de böter som påförts Saint-Gobain.

 Tribunalens bedömning

402    Denna delgrund ska studeras genom att en distinktion görs mellan, å ena sidan, möjligheten att nedsätta böterna i enlighet med punkterna 20–23 i 2002 års meddelande om samarbete och, å andra sidan, möjligheten att nedsätta böterna på grund av förmildrande omständigheter, utanför programmet med förmånlig behandling, med tillämpning av punkt 29 i 2006 års riktlinjer.

403    När det först handlar om 2002 års meddelande om samarbete som är tidsmässigt tillämpligt (ratione temporis) på detta fall, ska det nämnas att kommissionen har preciserat däri under vilka förutsättningar de företag som samarbetar med kommissionen kan befrias från eller komma i åtnjutande av en nedsättning av de böter som de skulle ha betalat.

404    Det preciseras således i punkt 20 i 2002 års meddelande om samarbete att företag som inte uppfyller villkoren i avsnitt A för att befrias från böter ändå kan beviljas nedsättning av de böter som annars skulle ha ålagts dem. Enligt punkt 21 i meddelandet måste ett företag för att kunna beviljas en sådan nedsättning ”förse kommissionen med bevis på den misstänkta överträdelsen som har ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan har samlat in. Dessutom måste det upphöra med sin inblandning i den misstänkta överträdelsen senast vid den tidpunkt då företaget inkommer med bevismaterialet”.

405    Tribunalen fann nyligen att förfarandet för att bevilja ett företag total immunitet, inom ramen för det program för förmånlig behandling som föreskrivs i 2002 års meddelande om samarbete, omfattar tre skilda faser och i den första fasen ska det berörda företaget inge en ansökan till kommissionen (tribunalens dom av den 9 september 2011 i mål T‑12/06, Deltafina mot kommissionen, REU 2011, s. II‑5639, punkterna 111 och 112).

406    Under rubriken ”Förfarande” anges följande i punkterna 24 och 25 i 2002 års meddelande om samarbete:

”24. Ett företag som vill komma i åtnjutande av nedsättning av böter skall förse kommissionen med bevismaterial om ifrågavarande kartellbildning.

25. Företaget kommer att få ett skriftligt mottagningsbevis från generaldirektoratet för konkurrens som anger dagen för mottagandet av det berörda bevismaterialet. Kommissionen kommer inte att beakta något bevismaterial som lämnas in av ett företag som ansöker om nedsättning av böter innan den har tagit ställning till varje befintlig ansökan om villkorlig immunitet mot böter som gäller samma misstänkta överträdelse.”

407    Det följer av ordalydelsen i dessa avsnitt i 2002 års meddelande om samarbete att ett företag – för att kunna erhålla förmånen av att böterna sätts ned med tillämpning av programmet för förmånlig behandling, vilket infördes genom nämnda meddelande – ska ställa en ansökan till kommissionen och tillhandahålla bevismaterial angående en kartell som antas påverka konkurrensen i unionen. Denna tolkning av tillämpningsområdet för 2002 års meddelande om samarbete är så mycket mer berättigad som programmet för förmånlig behandling nyanserar de konsekvenser som i princip är förbundna med att ansvar fastställs för företag som gjort sig skyldiga till överträdelser av artikel 81 EG. Även om det kan vara lämpligt att bevilja de företag förmånlig behandling som samarbetar med kommissionen i undersökningar rörande hemliga karteller som påverkar unionen, måste en sådan behandling förbehållas de företag som mycket noggrant iakttar de förfarandemässiga och materiella villkor som uppställs i 2002 års meddelande om samarbete.

408    I detta mål ansökte inte Saint-Gobain uttryckligen om att få komma i åtnjutande av 2002 års meddelande om samarbete under undersökningen, och företaget har endast gjort gällande att det inte har bestritt det materiellt riktiga i de faktiska omständigheter som det anklagades för i sitt svar på meddelandet om invändningar. I den kontexten kan det inte förebrås kommissionen att den inte försökte avgöra huruvida Saint-Gobain kunde komma i åtnjutande av en nedsättning av böterna i enlighet med meddelandet. Denna slutsats kan inte påverkas av den omständigheten att kommissionens inställning i detta mål skiljer sig från den i tidigare beslutspraxis, eftersom denna praxis i vart fall inte i sig kan utgöra den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet (se punkt 245 ovan). Härav följer likaledes att det inte finns fog för anmärkningen om ett fel eller en bristfällig motivering på denna punkt.

409    Det saknar relevans i detta sammanhang att tribunalen tidigare har slagit fast att ett företag endast kan komma i fråga för en nedsättning av bötesbeloppet till följd av att det inte har bestritt de faktiska omständigheterna, om det, sedan det tagit del av meddelandet om invändningar, uttryckligen har informerat kommissionen om att det inte avser att bestrida de faktiska omständigheterna (förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i mål T‑44/00, Mannesmannröhren-Werke mot kommissionen, REG 2004, s. II‑2223, punkt 303), vilket faktiskt var fallet i detta mål. I det fall då en sådan begäran har ingetts ankommer det på kommissionen att i förekommande fall motivera varför den bedömde att det inte fanns anledning att bevilja en nedsättning på denna grund (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 29 april 2004 i de förenade målen T‑236/01, T‑239/01, T‑244/01–T‑246/01, T‑251/01 och T‑252/01, Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑1181, punkt 415, och av den 30 september 2009 i det ovan i punkt 326 nämnda målet Hoechst mot kommissionen, punkterna 98 och 99).

410    Dessa slutsatser var nämligen nära förbundna med det faktum att 1996 års meddelande om förmånlig behandling föreskrev i punkt D.2, med rubriken ”Betydande nedsättning av böterna” att det uteblivna bestridandet av de faktiska omständigheter på vilka kommissionen grundade sina anklagelser kunde ge upphov till en nedsättning av de böter som hade påförts på grund av bristande samarbete. Såsom kommissionen med rätta har understrukit i sina skrivelser finns det inte längre någon sådan regel i 2002 års meddelande om samarbete då detta, utöver situationen med immunitet, endast nämner möjligheten att bevilja företag nedsättningar vilka förser kommissionen med ”bevismaterial som har ett betydande mervärde jämfört med den bevisning som kommissionen redan har samlat in”.

411    Vad gäller den anmärkning som bygger på att principen om icke-diskriminering åsidosatts, då Asahi och Glaverbel till skillnad mot Saint-Gobain åtnjöt en nedsättning av böterna enligt 2002 års meddelande om samarbete, kan den inte godtas. Det ska förvisso erinras om att kommissionen inom ramen för bedömningen av det samarbete som tillhandahålls av kartelldeltagarna inte får åsidosätta likabehandlingsprincipen (förstainstansrättens dom av den 6 maj 2009 i mål T‑116/04, Wieland-Werke mot kommissionen, REG 2009, s. II‑1087, punkt 124). Denna princip innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se domstolens dom av den 15 oktober 2009 i mål C‑101/08, Audiolux m.fl., REG 2009, s. I‑9823, punkt 54 och där angiven rättspraxis). Med hänsyn till det resonemang som förs ovan i punkterna 406‑408, ska det emellertid anses att Saint-Gobain, å ena sidan, och Asahi och Glaverbel, å andra sidan, inte befann sig i samma situation med avseende på 2002 års meddelande om samarbete.

412    När det sedan gäller de förmildrande omständigheter som anges i punkt 29 i 2006 års riktlinjer, ska det konstateras att Saint-Gobain väsentligen har förebrått kommissionen för att den inte beaktade regeln i fjärde strecksatsen i punkt 29 som föreskriver att grundbeloppet för böterna kan sänkas om ”[f]öretaget samarbetar med kommissionen i en omfattning som går utöver tillämpningsområdet för tillkännagivandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden, samt företagets lagstadgade skyldighet att samarbeta”.

413    Tribunalen kan dock inte godta denna anmärkning.

414    Det kan nämnas att punkt 29 fjärde strecksatsen i 2006 års riktlinjer, i likhet med punkt 3 sjätte strecksatsen i 1998 års riktlinjer, möjliggör att det beaktas som en förmildrande omständighet att företaget på ett effektivt sätt samarbetar under förfarandet utöver tillämpningsområdet för meddelandet om samarbete och utöver sin lagstadgade skyldighet att samarbeta.

415    I fallet med hemliga karteller har emellertid kommissionen rätt att tillämpa punkt 29 fjärde strecksatsen i 2006 års riktlinjer endast i undantagsfall. Tillämpningen av denna bestämmelse får nämligen inte leda till att meddelandet om samarbete förlorar sin ändamålsenliga verkan. Det framgår emellertid tydligt av meddelandet att detta beskriver under vilka förhållanden företag som är eller har varit parter i hemliga karteller med inverkan på unionen kan belönas för sitt samarbete under kommissionens utredning. Härav följer att företagen i princip endast kan beviljas en nedsättning av bötesbeloppet på grund av sitt samarbete om de uppfyller de villkor som uppställs i nämnda meddelande (se, analogt, tribunalens dom av den 30 november 2011 i mål T‑208/06, Quinn Barlo m.fl. mot kommissionen, REU 2011, s. II‑7953, punkterna 270 och 271).

416    Kommissionen kan till exempel förbehålla tillämpningen av punkt 29 fjärde strecksatsen i 2006 års riktlinjer åt det företag som var först med att förse kommissionen med information som möjliggjorde för den att utvidga utredningen och vidta de åtgärder som var nödvändiga för att fastställa en allvarligare överträdelse eller en mer varaktig överträdelse (se, analogt, domen i det ovan i punkt 415 nämnda målet Quinn Barlo m.fl. mot kommissionen, punkt 272 och där angiven rättspraxis).

417    Förevarande mål omfattas av tillämpningsområdet för 2002 års meddelande om samarbete som enligt punkt 1 rör hemliga kartellbildningar mellan företag i syfte att fastsställa priser och dela upp marknader inklusive anbudsuppgörelser. Härav följer att kommissionen med rätta har gjort gällande att en tillämpning av punkt 29 fjärde strecksatsen i 2006 års riktlinjer i ett sådant fall bör vara exceptionell.

418    Tribunalen framhåller att Saint-Gobain varken under den undersökning som ledde till antagandet av det angripna beslutet eller inom ramen för detta mål förklarat på vilket sätt blotta omständigheten att företaget inte hade bestritt riktigheten av vissa faktiska omständigheter uppfyller ett sådant villkor.

419    För det första är det med rätta som kommissionen har hävdat att beaktandet av det uteblivna bestridandet av faktiska omständigheter som en förmildrande omständighet skulle kunna undergräva dess ändrade politik i fråga om förmånlig behandling via antagandet av 2002 års meddelande om samarbete, då detta karaktäriseras bland annat av att en omständighet av detta slag i princip inte längre motiverar en nedsättning av böterna (se punkt 410 ovan).

420    För det andra har det redan slagits fast även i de mål där 1996 års meddelande om förmånlig behandling var tillämpligt, att när ett företag vad gäller samarbete endast bekräftar och detta på ett mindre precist och utförligt sätt viss information som redan har lämnats av ett annat företag som en samarbetsåtgärd, kan den grad av samarbete som detta företag har bidragit med, trots att det inte helt saknar intresse för kommissionen, inte betraktas som jämförbar med det samarbete som det förstnämnda företaget har bidragit med genom att tillhandahålla nämnda information. Ett uttalande som inskränker sig till att i viss mån endast bekräfta uppgifter som kommissionen redan hade tillgång till underlättar därför inte kommissionens uppgift på ett väsentligt sätt och är därigenom inte tillräckligt för att motivera en nedsättning av bötesbeloppet på grund av samarbete (se, analogt, domen av den 25 oktober 2005 i det ovan i punkt 97 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 455).

421    Såsom följer av skäl 120 i det angripna beslutet, består de bevis som kommissionen använt för att fastställa att den omtvistade kartellen existerade och hur den fungerade väsentligen av handlingar som kommissionen beslagtog i samband med sina inspektioner i de olika inblandade företagens lokaler i februari och i mars 2005, samt av Asahis och Glaverbels uttalanden som styrkts genom handlingar som är samtida med de faktiska omständigheterna. Det faktum att Saint-Gobain inte bestred riktigheten av de faktiska omständigheterna har, såsom visar sig i skäl 456 i det angripna beslutet använts av kommissionen för att bekräfta vissa konstateranden som härletts ur andra uppgifter som den förfogade över (se, i detta avseende, skälen 127, 146‑148, 165, 187, 218, 255‑277, 297‑299, 312, 313, 316, 317, 328, 329, 337, 338 och 388 i det angripna beslutet).

422    Härav följer att det inte går att instämma i Saint-Gobains åsikt att det, genom sitt uteblivna bestridande av de faktiska omständigheterna, har försett kommissionen med bevis som har ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan hade samlat in.

423    Följaktligen kan inte den av Saint-Gobain framställda anmärkningen godtas att kommissionen inte beaktade den grad av samarbete som företaget bidragit med som en förmildrande omständighet utanför den rättsliga ramen för 2002 års meddelande om samarbete.

424    Denna slutsats kan inte ifrågasättas av eventuell tidigare beslutspraxis. Det faktum att kommissionen i sin tidigare beslutspraxis har funnit att vissa omständigheter utgör förmildrande omständigheter vid fastställandet av bötesbeloppet innebär nämligen inte att kommissionen är skyldig att göra samma bedömning i ett senare beslut. Kommissionens tidigare beslutspraxis kan nämligen inte i sig utgöra den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet (se punkt 245 ovan och domen av den 25 oktober 2005 i det ovan i punkt 97 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 395).

425    Det saknar likaledes relevans att böter på en sammanlagt lägre nivå hade kunna påföras med tillämpning av föregående riktlinjer om samarbete. En effektiv tillämpning av unionens konkurrensregler kräver nämligen att kommissionen vid varje tillfälle kan anpassa bötesnivån efter vad denna politik kräver, så att de företag som är föremål för ett administrativt förfarande som kan utmynna i böter inte kan ha berättigade förväntningar på att kommissionen inte ska överstiga den tidigare tillämpade bötesnivån eller tillämpa en viss metod för beräkning av dessa böter (se punkterna 276 och 277 ovan).

426    Anmärkningen om bristfällig motivering, såvitt det inte framgår av det angripna beslutet vilka omständigheter som skulle göra det möjligt att förstå varför Saint-Gobain inte kunde åtnjuta en nedsättning av böterna enligt punkt 29 i 2006 års riktlinjer, kan inte heller vinna framgång.

427    Det ska erinras om att i fråga om fastställande av böter för överträdelser av konkurrensrätten, har kommissionen uppfyllt sin motiveringsskyldighet om den i beslutet angett de omständigheter i bedömningen som gjort det möjligt för den att fastställa överträdelsens allvar och varaktighet, och den är inte skyldig att ange någon mer detaljerad redogörelse eller sifferuppgifter avseende beräkningen av böterna (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 148 nämnda målet Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen, punkt 66). Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten riktar sig till kan ha (förstainstansrättens dom av den 28 april 1994 i mål T‑38/92, AWS Benelux mot kommissionen, REG 1994, s. II‑211, punkt 26 och där angiven rättspraxis). Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (domen i det ovan i punkt 146 nämnda målet kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, punkt 63).

428    I förevarande mål ansökte inte Saint-Gobain, efter att ha mottagit ett meddelande om invändningar, hos kommissionen om att erhålla en nedsättning av de böter som den kunde ålägga företaget med anledning av ett eventuellt samarbete med stöd av punkt 29 fjärde strecksatsen i 2006 års riktlinjer. Dessutom kunde inte Saint-Gobain vara ovetande om att den förmildrande omständighet som anges i punkt 29 fjärde strecksatsen i 2006 års riktlinjer, med beaktande av ordalydelsen, endast kan tillämpas utanför tillämpningsområdet för 2002 års meddelande om samarbete och att den omtvistade kartellen med tanke på sin karaktär omfattas av tillämpningsområdet för nämnda meddelande. Slutligen ska det, mot bakgrund av skälen 56–59 och 127 i det angripna beslutet, anses att Saint-Gobain kunde förstå att kommissionen hade grundat sig bland annat på uttalanden av Asahi och Glaverbel för att kunna fastställa ifrågavarande överträdelse och att dessa uttalanden hade gjorts innan Saint-Gobain översände sitt svar på meddelande om invändningar.

429    Härav följer att Saint-Gobain genom att läsa det angripna beslutet kunde inse vilka orsakerna var till att kommissionen inte hade beviljat företaget någon nedsättning av böterna med hänsyn till förmildrande omständigheter i enlighet med punkt 29 fjärde strecksatsen i 2006 års riktlinjer. Det angripna beslutet är därför inte bristfälligt eller felaktigt motiverat i det avseendet.

430    Talan kan således inte vinna bifall på den tredje delgrunden.

431    Med avseende på prövningen av grunden i dess helhet ska det beslutas att det finns fog för den enbart i den mån den avser att det angripna beslutet är rättstridigt såvitt kommissionen åberopade Planglas-beslutet (Italien) för att fastställa, vad Compagnie och Saint-Gobain beträffar, att det förelåg en försvårande omständighet som bestod i upprepade överträdelser.

B –  Mål T‑73/09

432    Det ska inledningsvis framhållas att det redan har utförts en prövning inom ramen för mål T‑56/09 av flera grunder och argument som Compagnie anfört inom ramen för mål T‑73/09. Detta gäller, för det första, grunden om åsidosättande av rätten till en oavhängig och opartisk domstol, för det andra, grunden avseende åsidosättande av principen om personligt straffansvar med anledning av att Compagnie hållits ansvarigt för en överträdelse begången av ett av dess dotterbolag, för det tredje, grunden om åsidosättande av principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser och principen om skydd för berättigade förväntningar samt slutligen, för det fjärde, grunden angående felaktig tillämpning av artikel 23 i förordning nr 1/2003 vad gäller beaktandet av upprepade överträdelser som en försvårande omständighet och åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

433    De följande övervägandena rör därför enbart den grund som i huvudsak bygger på att artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 tillämpades felaktigt, såtillvida att kommissionen missbedömde vilken omsättning som skulle tjäna som referens vid beräkningen av taket för böterna samt grunden om åsidosättande av rätten till försvar och bristfällig motivering.

 Parternas argument

434    Genom denna grund har Compagnie kritiserat kommissionen för att den i det angripna beslutet inte sökte efter uppgifter som kunde visa att hela koncernen Saint-Gobains omsättning kunde beaktas vid beräkningen av det tak för böterna som fastställs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Denna bestämmelse, såsom den tolkats av unionsdomstolen, gör det nämligen inte möjligt att påföra högre böter än 10 procent av det berörda företagets omsättning definierat som en enda ekonomisk enhet. Enligt Compagnie framgår det av det angripna beslutet att detta endast avser förfaranden som rör viss verksamhet i koncernen Saint-Gobain vilken hör till dess pol ”Fönsterglas” och inte koncernens övriga verksamhet som utgörs av olika företag.

435    Härav följer enligt Compagnie att kommissionen borde ha beräknat taket för böterna genom att begränsa sig till omsättningen för polen ”Fönsterglas” i koncernen Saint-Gobain. Om så hade gjorts, skulle böterna i vart fall inte ha överstigit 560 miljoner euro. Compagnie har härav dragit slutsatsen att de böter som påförts företaget solidariskt med Saint-Gobain är orimliga och oproportionerliga.

436    Eftersom kommissionen inte har lämnat någon förklaring härtill i det angripna beslutet, är detta dessutom bristfälligt motiverat.

437    Compagnie har i repliken vidare gjort gällande att det inte angavs i meddelandet om invändningar att beaktandet av omsättningen för hela koncernen Saint-Gobain motiverades av att det förelåg en presumtion om avgörande inflytande från dess sida över alla dotterbolagen. Av denna anledning fick koncernen inte möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt göra gällande sina rättigheter i detta avseende innan det angripna beslutet antogs. Härav följer att kommissionen åsidosatte Saint-Gobains rätt till försvar.

438    Kommissionen har invänt mot denna kritik. Den har först hävdat att den beaktade hela koncernen Saint-Gobains omsättning i det angripna beslutet endast för att fastställa om det fanns anledning att tillämpa det tak på 10 procent som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Kommissionen har sedan erinrat om att enligt fast rättspraxis ska nämnda tak beräknas på grundval av den sammanlagda omsättningen för alla de bolag som bildar den ekonomiska enhet som gjort sig skyldig till överträdelsen av artikel 81 EG. Enbart denna omsättning ger en indikation på ifrågavarande företags betydelse och inverkan på marknaden. Det följer av fast rättspraxis att kommissionen har rätt att vid beräkningen av nämnda tak beakta den konsoliderade omsättningen för det moderbolag som leder det företag som deltog i överträdelsen. Denna sifferuppgift innefattar omsättningen för koncernens olika dotterbolag utan att det är nödvändigt att formellt tillskriva alla de företag som ingår i koncernen ansvar för överträdelsen.

439    I förevarande fall har kommissionen emellertid lyckats styrka att Compagnie utövar ett avgörande inflytande över sina dotterbolags affärspolitik och att dessa olika bolag följaktligen tillsammans bildar ett företag. Beräkningen av det tak som nämns i föregående punkt ska därför utföras med utgångspunkt i den konsoliderade omsättningen för koncernen Saint-Gobain i dess helhet. Det saknar relevans härvidlag att Compagnies egen omsättning har minskat, eftersom den sammanlagda omsättningen i koncernen Saint-Gobain visar sig i årsredovisningarna. Vidare är taket på 10 procent inte tillämpligt vare sig på den omsättning som den av överträdelsen direkt berörda verksamheten haft eller på den vinst som uppkommit under överträdelsen och inte heller på den omsättning som enbart den del av koncernen Saint-Gobain haft till vilken de för överträdelsen direkt ansvariga dotterbolagen hör, under det år som föregick beslutet.

440    Vad angår anmärkningen om den bristfälliga motiveringen i fråga om beräkningen av taket för böterna enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, har kommissionen bestritt denna anmärkning. Kommissionen har gjort gällande att nämnda tak ska beräknas på det företags omsättning till vilket ett beslut om påföljder som antagits i enlighet med förordning nr 1/2003 är riktat. Följaktligen hade Compagnie i sin egenskap av mottagare av det angripna beslutet haft möjlighet att kontrollera om de böter som påförts företaget inte översteg nämnda tak.

441    Vad slutligen angår anmärkningen om åsidosättande av rätten till försvar vilken framställdes i repliken, anser kommissionen att det rör sig om en ny grund som följaktligen inte kan tas upp till sakprövning. I vart fall har den gjort gällande att Compagnies rätt till försvar inte har åsidosatts i detta fall, eftersom kommissionen inte var skyldig att delge Compagnie konkreta upplysningar om nivån på de böter som den avsåg att påföra företaget eller den omsättning som skulle användas för att kontrollera att det tak som anges i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 inte hade överstigits. Kommissionen har tillagt att den i överensstämmelse med rättspraxis uppgav i meddelandet om invändningar i vilken egenskap Compagnie kritiserades för det påstådda agerandet.

 Tribunalens bedömning

442    Inledningsvis ska det slås fast att genom den hänvisning som Compagnie har gjort till artikel 41 i stadgan i sin kompletterande inlaga till stöd för förevarande grund, har företaget inte alls anfört någon ny grund eller framställt någon ny anmärkning i förhållande till grunderna och anmärkningarna i ansökan. Härav följer att detta argument kan tas upp till sakprövning i enlighet med rättspraxis som tribunalen erinrat om ovan i punkt 301.

443    Det ska därefter i sakfrågan, såsom framgår av analysen ovan i punkterna 206–247, erinras om att det var med rätta som kommissionen i förevarande fall höll Compagnie ansvarigt för Saint-Gobains rättsstridiga beteende.

444    Denna grund väcker inte desto mindre frågan om innebörden av begreppet omsättningen för det ”företag” som deltagit i överträdelsen, vilket nämns i artikel 23.2 förordning nr 1/2003, i en situation dels där kommissionen på goda grunder har hållit ett moderbolag ansvarigt för ett eller flera av sina dotterbolags rättsstridiga beteende som är verksamma i en bestämd ekonomisk sektor, dels där moderbolaget innehar andra dotterbolag som är verksamma i olika sektorer och i fråga om vilka det inte har styrkts i det omtvistade beslutet att moderbolaget hade ett avgörande inflytande. Såsom Compagnie har hävdat beror den inställning som väljs på denna punkt i förevarande fall på huruvida det eventuellt konstateras att taket överstigits i fråga om de böter som företaget ålagts solidariskt med Saint-Gobain.

445    I detta sammanhang ska först Compagnies anmärkning underkännas angående den bristfälliga motiveringen av det belopp på omsättningen som kommissionen använde som referens för att kontrollera huruvida de böter som den ålagt det företag som utgörs av Compagnie och Saint-Gobain inte översteg det tak som anges i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003

446    Eftersom ifrågavarande tak avser omsättningen för det företag eller den företagssammanslutning som har begått överträdelsen och som är mottagare av beslutet, kan detta företag eller denna företagssammanslutning kontrollera att detta tak iakttagits. Företaget eller företagssammanslutningen ska följaktligen anses känna till både att den föreskrivna gränsen existerar och sin egen faktiska omsättning och ska således, även om det inte ges någon motivering i sanktionsbeslutet, anses kunna bedöma huruvida böterna som det ålagts överskrider taket på 10 procent. Under dessa omständigheter krävs ingen särskild motivering avseende tillämpningen av nämnda tak (förstainstansrättens dom av den 13 december 2006 i de förenade målen T‑217/03 och T‑245/03, FNCBV mot kommissionen, REG 2006, s. II‑4987, punkterna 237 och 238).

447    Det bör i vart fall framhållas att kommissionen angav i skäl 13 i det angripna beslutet att den konsoliderade sammanlagda omsättningen för koncernen Saint-Gobain år 2007 uppgick till 43,4 miljarder euro och att Saint-Gobains omsättning under samma räkenskapsår var 5,611 miljarder euro. För övrigt hade, såsom framgår av skälen 593–623 i det angripna beslutet, kommissionen i detta fall tillskrivit Compagnie ansvar för den överträdelse som Saint-Gobain begått. Kommissionen drog slutsatsen i skäl 622 i det angripna beslutet att de olika dotterbolagen i koncernen Saint-Gobain som var involverade i överträdelsen bildade ett enda företag tillsammans med Compagnie. Kommissionen har för övrigt i skäl 710 i det angripna beslutet erinrat om att böterna enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 inte kunde överstiga 10 procent av den sammanlagda omsättningen under föregående räkenskapsår för de företag och företagssammanslutningar som deltagit i överträdelsen. Slutligen framgår det åtminstone underförstått av skälen 710–712 i det angripna beslutet att kommissionen i detta fall ansåg att de böter som ålagts Saint-Gobain och Compagnie med solidariskt betalningsansvar inte översteg nämnda tak.

448    Det ska således anses att Compagnie kunde förstå genom att läsa det angripna beslutet att det var i förhållande till koncernen Saint-Gobains konsoliderade omsättning och med anledning av det avgörande inflytande Compagnie utövade över Saint-Gobains affärspolitik som kommissionen kontrollerade att de böter som ålagts detta företag inte översteg det tak som anges i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.

449    Vad därefter angår den anmärkning som bygger på att taket i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 har överstigits, ska det först erinras om att med det tak för böterna som föreskrivs i denna bestämmelse avser man att undvika att böter åläggs i fall där det kan förutses att företagen, med hänsyn till den storlek som fastställs, om än endast ungefärligt och ofullständigt, mot bakgrund av deras sammanlagda omsättning, inte kan betala bötesbeloppen. Det är således fråga om en gräns som på ett likartat sätt är tillämplig på samtliga företag och som fastställts i förhållande till storleken på vart och ett av företagen, i syfte att undvika orimligt höga och oproportionerliga böter (domen i de ovan i punkt 116 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 280 och 281; se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 8 juli 2008 i mål T‑52/03, Knauf Gips mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 452). Således är kommissionen enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 endast förhindrad att påföra böter som överstiger taket på 10 procent av omsättningen för det berörda företaget, eftersom detta tak fastställs i förhållande till omsättningen för det räkenskapsår som föregick antagandet av beslutet (domen i det ovan i punkt 149 nämnda målet Sarrió mot kommissionen, punkt 85, och i de ovan i punkt 86 nämnda förenade målen Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkt 593).

450    Taket på 10 procent ska beräknas utifrån den sammanlagda omsättningen för samtliga bolag som utgör den ekonomiska enhet som agerar såsom företag i den mening som avses i artikel 81 EG, eftersom det endast är den sammanlagda omsättningen för de deltagande bolagen som kan utgöra en indikation på det ifrågavarande företagets storlek och ekonomiska inflytande (förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T‑9/99, HFB m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1487, punkterna 528 och 529, av den 12 december 2007 i det ovan i punkt 210 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 90, och tribunalens dom av den 16 november 2011 i mål T‑79/06, Sachsa Verpackung mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallsamlingen, punkt 107). Enligt rättspraxis begår kommissionen följaktligen inte något misstag när den utgår från den totala omsättningen för det berörda moderbolaget vid beräkningen av taket i avsaknad av motbevisad presumtion om avgörande inflytande som utövats av moderbolaget över det eller de dotterbolags affärspolitik som var involverat i överträdelsen (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 12 december 2007 i det ovan i punkt 210 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 91, domen i det ovan i punkt 311 nämnda målet ThyssenKrupp Liften Ascenseurs mot kommissionen, punkt 288, tribunalens dom av den 5 oktober 2011 i mål T‑39/06, Transcatab mot kommissionen, REU 2011, s. II‑6831, punkt 129, och av den 12 oktober 2011 i mål T‑41/05, Alliance One International mot kommissionen, REU 2011, s. II‑7101, punkt 166).

451    Dessutom har, såsom kommissionen med rätta gjort gällande, det tak som anges i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 ett särskilt syfte som är oberoende av det syfte som följer av kriterierna allvar och varaktighet hos överträdelsen (domen i det ovan i punkt 449 nämnda målet Knauf Gips mot kommissionen, punkt 452). Bedömningen av nämnda tak ska således göras i förhållande till det berörda företagets storlek och ekonomiska styrka, eftersom taket syftar till att det ska undvikas att det berörda företaget påförs böter som det kan förutses att ifrågavarande företag inte kan betala.

452    Koncernen Saint-Gobains konsoliderade omsättning är således mer lämpad att utgöra en indikation på storleken och den ekonomiska styrkan hos det företag som åsyftas i det angripna beslutet än enbart den andel av denna omsättning som åstadkommits av polen ”Fönsterglas” i koncernen (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 15 mars 2000 i de förenade målen T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. II‑491, punkt 5040, och domen i det ovan i punkt 450 nämnda målet HFB m.fl. mot kommissionen, punkt 529). Det saknar härvidlag relevans att kommissionen inte har visat i det angripna beslutet att Compagnie utövade ett avgörande inflytande över alla sina dotterbolags affärspolitik.

453    Härav följer att blotta omständigheten att koncernen Saint-Gobain är verksam i olika industrisektorer, såsom fönsterglas, innovativa material, byggvaror och förpackningar, inte kan motivera att en mindre omsättning än koncernens konsoliderade omsättning tas till utgångspunkt vid beräkningen av taket för böterna, och detta även om den överträdelse som avses i det angripna beslutet endast rör en enda av dessa sektorer.

454    För övrigt visade kommissionen, enligt vad som erinrats om ovan i punkt 443, att Compagnie med tillämpning av artikel 81 EG utgjorde en ekonomisk enhet med polen ”Fönsterglas” i koncernen Saint-Gobain. I det fallet är det enligt rättspraxis berättigat att kommissionen utgår från moderbolagets omsättning för att fastställa böterna till en tillräckligt avskräckande nivå (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 311 nämnda målet ThyssenKrupp Liften Ascenseurs mot kommissionen, punkt 445). Att vid beräkningen av taket för böterna endast beakta den omsättning som redovisats av bolag som är direkt inblandade i kartellen, såsom Compagnie väsentligen har föreslagit, skulle strida mot detta syfte (tribunalens dom av den 13 september 2010 i mål T‑26/06, Trioplast Wittenheim mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 115).

455    Denna slutsats är inte oförenlig med det resonemang som förstainstansrätten förde i domen i det ovan i punkt 449 nämnda målet Knauf Gips mot kommissionen. I denna dom undersökte förstainstansrätten, när den skulle avgöra om den sammanlagda omsättningen för alla bolag i koncernen Knauf kunde tjäna som utgångspunkt vid beräkningen av taket för böterna, dels om koncernen utgjorde en ekonomisk enhet i den mening som avses i konkurrensrätten, dels om kommissionen i tillräcklig mån hade kunna styrka att sökanden i detta mål, Knauf Gips AG, var det rättssubjekt som ledde koncernen Knauf och var ansvarigt för koordineringen av dess verksamhet (domen i det ovan i punkt 449 nämnda målet Knauf Gips mot kommissionen, punkt 339). Detta synsätt motiverades emellertid i det fallet av att kommissionen – i det i det målet angripna beslutet – inte hade kunnat identifiera någon juridisk person som ledde koncernen vilken utgjorde det för överträdelsen ansvariga företaget och som hade kunnat tillskrivas ansvar för överträdelser begångna av de olika bolag som det bestod av (domen i det ovan i punkt 449 nämnda målet Knauf Gips mot kommissionen, punkt 337). I förevarande mål hade kommissionen däremot rätt att tillskriva koncernen Saint-Gobains moderbolag Compagnie ansvar för Saint-Gobains agerande.

456    När det slutligen gäller anmärkningen att kommissionen åsidosatte rätten till försvar när den inte gav Compagnie tillfälle att visa, före antagandet av det angripna beslutet, att bolaget inte utövade ett avgörande inflytande över alla sina dotterbolags affärspolitik, ska det slås fast att anmärkningen, även om det antas att den kan tas upp till sakprövning fastän den inte framställts förrän i repliken, är grundlös. Såsom har understrukits ovan i punkt 452, villkorades inte beräkningen av taket för de böter som påförts Compagnie och Saint-Gobain med utgångspunkt i koncernen Saint-Gobains konsoliderade omsättning, av att Compagnie hade ett avgörande inflytande över alla sina dotterbolags affärspolitik.

457    Härav följer att kommissionen inte har åsidosatt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 genom att utgå ifrån koncernen Saint-Gobains konsoliderade omsättning vid fastställandet av taket för de böter som i förevarande fall kunde påföras Compagnie och Saint-Gobain. Det måste dock slås fast att de böter – uppgående till 880 miljoner euro som påförts Compagnie och Saint-Gobain tillsammans – är lägre än det tak som beräknats på detta sätt.

458    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser denna grund.

C –  Slutsats angående talan i de båda målen vad gäller yrkandena om ogiltigförklaring

459    Mot bakgrund av det ovan anförda kan de av Compagnie och Saint-Gobain framställda yrkandena om ogiltigförklaring endast bifallas såvitt de syftar till att tribunalen fastställer att kommissionen med orätt beaktade Planglas-beslutet (Italien) för att i deras fall anse att det rörde sig om den försvårande omständigheten upprepade överträdelser.

III –  Yrkandena om att tribunalen ska utöva sin obegränsade behörighet

460    Saint-Gobain och Compagnie har även begärt att tribunalen ska utöva sin obegränsade behörighet i detta mål och att den ska sätta ned de böter som ålagts dem.

461    Tribunalen erinrar inledningsvis om att dess obegränsade behörighet i konkurrensfrågor enligt artikel 31 i förordning nr 1/2003 med tillämpning av artikel 229 EG innebär – utöver en kontroll av påföljdens laglighet, vilken endast tillåter den att ogilla talan om ogiltigförklaring eller ogiltigförklara den angripna rättsakten – att tribunalen kan ändra den angripna rättsakten, även om den inte ogiltigförklaras, för att, exempelvis, med beaktande av samtliga faktiska omständigheter, ändra det bötesbelopp som påförts, när frågan om detta har väckts (se domstolens dom av den 3 september 2009 i mål C–534/07 P, Prym och Prym Consumer mot kommissionen, REG 2009, s. I‑7415, punkt 86 och där angiven rättspraxis, domen i de ovan i punkt 86 nämnda förenade målen Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkt 692, och i det ovan i punkt 100 nämnda målet Romana Tabacchi mot kommissionen, punkt 265).

462    I detta mål ska i tur och ordning prövas Saint-Gobains argument enligt vilket det fanns anledning att vid beräkningen av böterna dra av de försäljningssiffror som företaget påstår sig ha haft utanför EES. Sedan ska tribunalen pröva Saint-Gobains argument att företagets försäljningssiffror från år 1999 inte kunde användas för år 1998 vid beräkningen av böterna. Därefter ska det undersökas vilka konsekvenser som kan dras i förekommande fall av det angripna beslutets rättsstridighet vad beträffar beaktandet av Planglas-beslutet (Italien) i syfte att fastställa att Compagnie och Saint-Gobain gjort sig skyldiga till upprepade överträdelser. Slutligen ska den nya grund prövas som åberopades vid förhandlingen av Compagnie vilken avser att kommissionen överskred en rimlig tidsfrist.

A –  Saint-Gobains påstådda försäljningssiffror utanför EES

463    Saint-Gobain har hävdat att den försäljning som den genomfört utanför EES ska dras av från beräkningsgrunden för böterna, till och med oberoende av om det angripna beslutet inte skulle vara rättsstridigt på denna punkt. Saint-Gobain har i detta sammanhang hänvisat till punkt 13 i 2006 års riktlinjer, som anger att endast värdet av den försäljning som skett inom EES ska beaktas vid beräkningen av böter som åläggs för överträdelser av artikel 81 EG.

464    I skäl 33 i det angripna beslutet har kommissionen uppgett att den geografiska utbredningen av den marknad som berörs av den omtvistade kartellen utgjordes av EES i dess helhet.

465    I en skrivelse till kommissionen den 28 januari 2008, som svar på en begäran om upplysningar från denna av den 10 december 2007, uppgav Saint-Gobain den årliga omsättningen för räkenskapsåren 2001‑2004, vilken motsvarade den försäljning som genomförts utanför EES. I en skrivelse till kommissionen den 22 augusti 2008, som svar på en ny begäran om upplysningar från denna av den 25 juli 2008, kompletterade Saint-Gobain sin information med angivande av en del av årsomsättningen för räkenskapsåren 1999 och 2000, vilken också avsåg försäljning som enligt företaget skett utanför EES.

466    Kommissionen anser emellertid inte att den påstådda försäljningen utanför EES ska dras av från den sammanlagda omsättning som Saint-Gobain delgav kommissionen.

467    Tribunalen har som en processledningsåtgärd förelagt Saint-Gobain att förete alla handlingar som kan styrka riktigheten av den påstådda omsättning som åstadkommits utanför EES, inklusive försäljningskontrakt, och att specificera till vilka tillverkare den försäljning hänför sig som dessa sifferuppgifter motsvarar. Saint-Gobain har även anmodats att besvara argument som kommissionen framfört i dupliken för att motsätta sig att dessa sifferuppgifter dras av från beräkningsgrunden för de böter som ålagts företaget.

468    Tribunalen anser först och främst att Saint-Gobain inte kan vinna framgång genom att hävda att det faktum att argumenten ovan i punkterna 167 och 168 framförts av kommissionen först i dupliken tyder på att det var av misstag som den inkluderade försäljningen utanför EES i beräkningsgrunden för böterna.

469    Det ska nämligen dels erinras om att kommissionen gjorde dessa förtydliganden i dupliken för att bemöta en ny grund som Saint-Gobain hade åberopat i sin replik och som specifikt rörde detta påstådda misstag. Dels hade kommissionen i sina skrivelser med begäran om upplysningar av den 10 december 2007 och den 25 juli 2008 begärt att Saint-Gobain skulle lämna uppgifter om sin omsättning inom EES under flera successiva räkenskapsår. I varje begäran om upplysningar anmodade den Saint-Gobain att om möjligt tillhandahålla attesterade sifferuppgifter och att skilja på omsättningen avseende varje berörd biltillverkare. Under undersökningen lade emellertid Saint-Gobain inte fram någon uppgift som kunde visa att de procentandelar av omsättningen som företaget önskade dra av från de siffror som det tidigare hade delgett kommissionen faktiskt motsvarade den försäljning som skett utanför EES.

470    Därefter framhåller tribunalen att Saint-Gobain har företett en rad fakturor eller förteckningar över fakturor som rör försäljningen utanför EES under åren 1999‑2003. Det framgår av den tabell som återges i punkt 11 i en skrivelse som Saint-Gobain riktade till tribunalen den 12 november 2012 att de berörda tillverkarna är [konfidentiellt]. De fönsterglas som dessa fakturor hänför sig till, rör produktionsanläggningar som vid tiden för de faktiska omständigheterna var belägna utanför EES [konfidentiellt].

471    Det kan inledningsvis anföras att de fakturor eller förteckningar över fakturor som Saint-Gobain företett gör det möjligt att styrka endast en del av företagets försäljningssiffror utanför EES under överträdelseperioden. Saint-Gobain har således endast företett fakturor eller förteckningar över fakturor avseende åren 2002 och 2003 när det gäller försäljningen av fönsterglas till [konfidentiellt] och [konfidentiellt]. I vissa fall, bland annat i fråga om försäljningen till [konfidentiellt], har inte någon faktura företetts.

472    Saint-Gobain har försökt motivera luckorna i handlingarna i målet genom att åberopa att det förflutit lång tid sedan de faktiska omständigheterna ägde rum, vilket innebar att många bevishandlingar av bokföringskaraktär och andra handlingar har försvunnit. Det sistnämnda argumentet kan i vart fall inte godtas. Saint-Gobain hade nämligen kunnat försöka delge kommissionen bevishandlingar under undersökningen, vilket företaget uttryckligen avstod från att göra, såväl med anledning av de ”relativt låga belopp” som den berörda försäljningen uppgick till som på grund av de ”stora svårigheter som det skulle varit nödvändigt att överbrygga för att erhålla från [Saint-Gobains internationella kommersiella databank] siffror på omsättningen avseende denna försäljning utanför [EES]”. Det ska på denna punkt betonas att i motsats till vad Saint-Gobain har gjort gällande, så var de frågor som kommissionen ställde till företaget under undersökningen tillräckligt precisa för att företaget skulle inse nödvändigheten av att tillhandahålla bevis som kunde styrka att de försäljningssiffror utanför EES som Saint-Gobain åberopat var korrekta. Saint-Gobain kan inte heller påstå att kommissionen inte i tillräcklig utsträckning uppmärksammade företaget på vikten av att ange försäljningssiffrorna per tillverkare. Detta påstående dementeras nämligen av ordalydelsen i de frågeformulär som adresserades till Saint-Gobain av kommissionen den 10 december 2007 och den 25 juli 2008.

473    Det ska vidare uppmärksammas att enligt det angripna beslutet var de tillverkare som nämns ovan i punkt 470 alla föremål för otillåtna förfaranden från medlemmarna i ”klubben”. Även om Saint-Gobain har medgett i sitt svar på tribunalens frågor att denna försäljning delvis skedde inom ramen för en vidare affärsrelation som regleras genom ett ramavtal som ingåtts med en tillverkare inom EES, har företaget ändå hävdat att försäljningen i fråga var ett resultat av en anbudsinfordran avseende leverenskontrakt som genomförts av dotterbolag som är belägna utanför EES och att fönsterglas levererades till produktionsanläggningar utanför EES. Saint-Gobain har även gjort gällande vid förhandlingen att bilkoncernernas inköpscentraler inom EES inte systematiskt ansvarade för förhandlingarna om leveranskontrakt.

474    Det måste dock först konstateras att Saint-Gobain – med undantag enbart av det ramavtal som ingåtts med [konfidentiellt], vilket studeras nedan i punkt 475 – inte har lämnat något förtydligande vad angår den omsättning som nämndes i tabellen i punkt 10 i sitt skriftliga svar på tribunalens frågor och som inte hade åstadkommits inom ramen för en vidare affärsrelation reglerad genom ett ramavtal som ingåtts med en biltillverkare inom EES. Tribunalen anför härvidlag att vissa av de handlingar som Saint-Gobain företett som svar på tribunalens frågor illustrerar affärsmodellen med centraliserade inköp på biltillverkarnas nivå i EES. Det ska på denna punkt hänvisas till en anbudsinfordran som inleddes av [konfidentiellt] i syfte att leverera vindrutetorkare till denna tillverkares produktionsanläggning i [konfidentiellt] samt till ett avtal mellan Saint-Gobain och [konfidentiellt] angående leverans av fönsterglas till fabriken [konfidentiellt].

475    Vad därefter gäller det ramavtal som ingicks mellan Saint-Gobain och [konfidentiellt], tyder det på att Saint-Gobains omsättning i detta sammanhang inte skedde enligt ett ramavtal som ingåtts med en tillverkare som var etablerad inom EES. Tribunalen finner inte desto mindre att det rör sig om den enda handling Saint-Gobain företett i syfte att styrka den omsättning som nämns i tabellen i punkt 10 i dess svar på tribunalens frågor angående leveranser till denna tillverkare i [konfidentiellt] under överträdelseperioden. I avsaknad av annan bevisning, exempelvis fakturor och bokföringshandlingar, kan tribunalen följaktligen inte försäkra sig om att de presenterade sifferuppgifterna är korrekta. Detta gäller så mycket mer som det mellan Saint-Gobain och [konfidentiellt] ingångna avtalet inte innehåller några upplysningar utryckta i siffror vare sig om vilka priser som gällde eller vilka volymer med fönsterglas som avtalet avsåg.

476    Slutligen bör det framhållas att den försäljning som Saint-Gobain påstår sig ha genomfört utanför EES rörde biltillverkares produktionsanläggningar i länder som gränsar till EES, av vilka flertalet har anslutit sig till unionen sedan överträdelsen upphörde. Såsom kommissionen emellertid med rätta gjorde gällande vid förhandlingen, råder det inte något tvivel om att åtminstone en del av de fordon som tillverkats i dessa anläggningar och utrustats med fönsterglas som Saint-Gobain hänvisar till i den ovannämnda tabellen har sålts i EES. Det är därför rimligt att anse att det finns nära band mellan denna försäljning och den inre marknaden.

477    Under dessa förhållanden kan tribunalen inte godta Saint-Gobains argument som syftar till att motivera en nedsättning av böterna, på grund av att en del av denna omsättning ägt rum utanför EES.

B –  Försäljningssiffror som ska beaktas för år 1998

478    Vad angår den omsättning som ska beaktas för år 1998, ska det erinras om att Saint-Gobain underlät att under undersökningen lämna några uppgifter om sin omsättning per tillverkare avseende det året. Följaktligen beaktade kommissionen för år 1998, vilket det redan har erinrats om ovan i punkt 138, de försäljningssiffror per tillverkare som Saint-Gobain hade tillhandahållit och som avsåg det närmaste år som omfattades av överträdelseperioden, det vill säga år 1999.

479    Saint-Gobain har emellertid hävdat att bilglasmarknaden växte mellan år 1998 och år 1999. Om de verkliga försäljningssiffrorna för år 1998 hade beaktats vid fastställandet av beräkningsgrunden för böterna, skulle det därför ha varit mer fördelaktigt för företaget än beaktandet av 1999 års försäljningssiffror även för år 1998.

480    Det kan i detta hänseende konstateras att Saint-Gobains argumentation är vag och den styrks dessutom inte av några som helst bevis. För övrigt har Saint-Gobain uppgett, såväl under undersökningen som i sina inlagor, att företaget inte kunde tillhandahålla den exakta omsättningen per tillverkare för år 1998.

481    Under dessa förhållanden saknas anledning att göra någon annan bedömning än den som kommissionen gjorde vid beräkningen av böterna, och det finns inte anledning att utgå från några andra försäljningssiffror för att kunna fastställa omsättningen för år 1998 än de som Saint-Gobain åstadkommit under år 1999.

C –  Konsekvenserna av det angripna beslutets rättsstridighet vad gäller beaktandet av Planglas-beslutet (Italien) i syfte att fastställa att det rör sig om upprepade överträdelser

482    Det är lämpligt att uttala sig om konsekvenserna av det angripna beslutets rättsstridighet vad gäller beaktandet av Planglas-beslutet (Italien) i syfte att fastställa att det förelåg en försvårande omständighet såtillvida att Saint-Gobain och Compagnie hade gjort sig skyldiga till upprepade överträdelser.

483    Inledningsvis påpekar tribunalen att grunden avseende åsidosättande av bestämmelserna om upprepade överträdelser har anförts av både Saint-Gobain och Compagnie och att de delvis har vunnit framgång vad avser den grunden (se punkterna 308–321 ovan).

484    Enligt den rättspraxis som nämns ovan i punkt 461 kan tribunalen, vid utövandet av sin obegränsade behörighet, om den finner det nödvändigt ersätta kommissionens bedömning med sin egen när det gäller beräkningen av böterna, inklusive de slutsatser som bör dras av att det konstateras att ett företag är benäget att bortse från unionens konkurrensregler.

485    Nivån på höjningen av böternas grundbelopp med hänsyn till upprepade överträdelser ska avspegla det allvarliga i ett upprepat beteende som strider mot unionens konkurrensrätt. Enligt det angripna beslutet var höjningen med 60 procent av böternas grundbelopp berättigad med avseende på såväl Planglas-beslutet (Benelux), som Planglas-beslutet (Italien). Med beaktande av att enbart det förstnämnda av dessa beslut kan beaktas för att fastställa upprepade överträdelser, och av att detta beslut dessutom var det mest avlägsna i tiden i förhållande till inledandet av den i det angripna beslutet påtalade överträdelsen, finns det anledning att betrakta Saint-Gobains och Compagnies upprepade rättsstridiga beteende som mindre allvarligt än vad kommissionen slog fast i det angripna beslutet.

486    Med hänsyn till dessa omständigheter ska den procentuella höjningen på grund av upprepade överträdelser ändras till 30 procent. Således ska de böter som påförs Saint-Gobain och Compagnie med solidariskt betalningsansvar fastställas till 715 miljoner euro.

D –  Den nya grund som Compagnie anförde vid förhandlingen som bygger på att en rimlig tidsfrist har överskridits

487    Compagnie har anfört en ny grund vid förhandlingen som bygger på att en rimlig tidsfrist överskreds med avseende på det administrativa förfarandets och domstolsförfarandets extremt långa handläggningstid. Compagnie har i detta sammanhang betonat att mer än sju år förflöt från det att kommissionen vidtog den första undersökningsåtgärden i detta ärende och den tidpunkt då förhandlingen ägde rum, vid vilken Compagnie fortfarande inväntade tribunalens dom. Tidsutdräkten fick betydande konsekvenser för Compagnie med anledning av den bankgaranti som kommissionen hade krävt av företaget för att det skulle slippa att omedelbart erlägga de ålagda böterna. Compagnie har därför begärt att tribunalen ska ändra det angripna beslutet i syfte att beakta denna orimligt långa handläggningstid och de kostnader som detta medfört för Compagnie.

488    Kommissionen har hävdat att denna grund inte kan tas upp till sakprövning, såvitt den avser att det bör tas hänsyn till hur länge det administrativa förfarande varade som ledde till antagandet av det angripna beslutet. Enligt kommissionen kände sökanden faktiskt till hur lång denna period var vid tidpunkten för talans väckande och det var således möjligt för sökanden att på detta stadium påpeka att förfarandet pågått under orimligt lång tid. Kommissionen har i vart fall gjort gällande att det administrativa förfarandets varaktighet inte kan betraktas som orimligt lång. Det framgår slutligen av rättspraxis att den omständigheten att förfarandet pågår under orimligt lång tid inte kan påverka det angripna beslutets lagenlighet, vilket dock inte påverkar utfallet av en skadeståndstalan.

489    Det ska i detta avseende påpekas att artikel 6.1 i Europakonventionen föreskriver att envar, när det gäller att få sina civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelser för brott prövade, ska vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.

490    En sådan rättighet utgör en allmän princip i unionsrätten och är tillämplig inom ramen för en talan mot ett beslut av kommissionen. Rättigheten i fråga bekräftas dessutom av artikel 47 andra stycket i stadgan om de grundläggande rättigheterna som avser principen om ett effektivt domstolsskydd (se domstolens dom av den 16 juli 2009 i mål C‑385/07 P, Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, REG 2009, s. I‑6155, punkterna 178 och 179 samt där angiven rättspraxis).

491    Enligt fast rättspraxis är iakttagandet av en rimlig tidsfrist vid handläggningen av administrativa förfaranden som rör konkurrenspolitik inför kommissionen en allmän unionsrättslig princip (se domstolens dom av den 21 september 2006 i mål C‑105/04 P, Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied mot kommissionen, REG 2006, s. I‑8725, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Denna princip, som sådan, bekräftas i artikel 41.1 i stadgan där det föreskrivs att var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner och organ.

492    Artikel 41.1 och artikel 47 andra stycket i stadgan innehåller således två varianter av en och samma princip rörande förfaranden, nämligen att enskilda kan förvänta sig att beslut antas inom skälig tid (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 5 juni 2012 i mål T‑214/06, Imperial Chemical Industries mot kommissionen, punkt 285).

493    I förevarande fall har Compagnie, samtidigt som företaget åberopat att denna princip har åsidosatts, inte gjort gällande att förfarandets längd på något sätt påverkat innehållet i det angripna beslutet eller att det skulle kunna påverka utgången av detta mål. Compagnie påstår inte heller att förfarandets längd på något sätt har påverkat dess möjligheter att försvara sig, varken under det administrativa förfarandet eller under rättegången. Inte heller har det yrkat ogiltigförklaring av det angripna beslutet på grund av det påstådda åsidosättandet. I gengäld har Compagnie begärt att tribunalen ska ändra kommissionens beslut till följd av nämnda åsidosättande.

494    Även om det antas att anmärkningen avseende överskridandet av en rimlig handläggningstid för det administrativa förfarandet kan tas upp till sakprövning fastän den inte framställdes i ansökan, skulle nämnda förfarandes varaktighet i vart fall inte kunna betraktas som orimlig under förhållandena i detta mål. Detta förfarande, som inleddes i februari 2005 genom de inspektioner som kommissionen genomförde i vissa av koncernen Saint-Gobains lokaler, avslutades genom att det angripna beslutet antogs den 12 november 2008, det vill säga efter det att ungefär tre år och tio månader förflutit. Det är tillräckligt att här slå fast att undersökningen gällde en särskilt komplex konkurrensbegränsande samverkan som successivt rörde praktiskt taget alla biltillverkare i unionen och ledde till ett stort antal kontakter och möten. Kommissionens handläggning av detta ärende krävde att en betydande mängd faktiska och juridiska frågor studerades, vilket volymen hos det angripna beslutet – 731 punkter och 221 sidor – vittnar om. Av kommissionens beskrivning av förfarandet i skälen 39–55 i det angripna beslutet framgår för övrigt inte att det förekom några omotiverat inaktiva perioder.

495    Vad sedan angår förfarandet vid tribunalen som avslutas genom förevarande dom, ska det understrykas att det följer av domstolens dom av den 26 november 2013 i mål C‑58/12 P, Groupe Gascogne mot kommissionen, att en unionsdomstols underlåtenhet att iaktta sin skyldighet enligt artikel 47 andra stycket i stadgan att inom skälig tid pröva de mål som anhängiggörs vid den bör bli föremål för en skadeståndstalan vid tribunalen, eftersom en sådan talan utgör ett effektivt medel för avhjälpande och ett allmänt tillämpligt sätt att göra gällande och beivra en sådan underlåtenhet (domen i det ovannämnda målet Groupe Gascogne mot kommissionen, punkterna 82 och 83).

496    Härav följer att den talan som väckts i detta mål av Compagnie och som uteslutande avser ogiltigförklaring av det angripna beslutet, såvitt det rör företaget, alternativt nedsättning av de böter som ålagts bolaget, omöjligen kan betraktas som en skadeståndstalan. Den utgör inte en adekvat ram för sanktioner mot tribunalens eventuella åsidosättande av sin skyldighet att avgöra målet inom en rimlig tidsfrist i förevarande mål.

497    För fullständighetens skull bör det erinras om att enligt artikel 47 andra stycket i stadgan har var och en rätt att få sin sak prövad inför en oavhängig och opartisk domstol. Denna skyddsregel, som härrör från medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, är även inskriven i artikel 6.1 i Europakonventionen.

498    Enligt rättspraxis inbegriper kravet på opartiskhet två aspekter. Domstolen ska vara subjektivt opartisk, det vill säga ingen av dess ledamöter får ge uttryck för partiskhet eller personliga förutfattade meningar, varvid denna personliga opartiskhet presumeras till dess att motsatsen bevisats. Domstolen ska dessutom vara objektivt opartisk, det vill säga erbjuda tillräckliga skyddsregler för att i detta avseende utesluta varje form av legitima tvivel (domstolens dom av den 1 juli 2008 i de förenade målen C‑341/06P och C‑342/06P, Chronopost och La Poste mot UFEX m.fl., REG 2008, s. I‑4777, punkt 54; se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 1 oktober 1982 i mål Piersack mot Belgien, serie A, nr 53, § 30, av den 26 oktober 1984 i mål De Cubber mot Belgien, serie A nr 86, §§ 24‑30, och av den 25 februari 1997 i mål Findlay mot Förenade kungariket, Recueil des arrêts et décisions, 1997‑I, § 73).

499    Compagnie har i detta mål framställt en anmärkning angående den orimligt långa tid som domstolsförfarandet pågått och härvid anmodat tribunalens avdelning med ansvar för förevarande mål att bedöma om den själv har åsidosatt de processrättsliga reglerna genom att på ett omotiverat sätt försena handläggningen av målet. En sådan bedömning skulle följaktligen leda till att rätten i denna sammansättning skulle tvingas avgöra inte endast om den kan kritiseras för en lång handläggningstid, utan även om denna ska betraktas som orimlig.

500    Det ska i detta sammanhang anses att även om det antas att talan om ogiltigförklaring utgör en adekvat ram för att ålägga påföljder för underlåtenhet från unionsdomstolens sida att meddela dom inom en rimlig tidsfrist, skulle rättens sammansättning i vart fall inte ha kunnat erbjuda Compagnie tillräckliga skyddsregler för att utesluta varje form av legitima tvivel om huruvida den skulle pröva anmärkningen om den oskäligt långa handläggningstiden på ett opartiskt sätt (se, analogt, dom av den 26 november 2013 i det ovan i punkt 495 nämnda målet Groupe Gascogne mot kommissionen, punkt 90).

501    Härav följer att Compagnie inte kan vinna framgång med denna grund som anförts till stöd för yrkandena om ändring av det angripna beslutet, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och i övriga delar är ogrundad.

 Rättegångskostnader

502    Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna kan tribunalen, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, eller om särskilda omständigheter motiverar det, besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sina kostnader.

503    I förevarande mål har sökandena endast delvis vunnit framgång med sina yrkanden. Såsom Saint-Gobain med rätta har gjort gällande vid förhandlingen, ska det emellertid beaktas att detta företag återkallade en av sina anmärkningar som byggde på en felaktig beräkning av böterna efter det att kommissionen antagit ett beslut med rättelser i ett framskridet skede av förfarandet, nämligen efter förhandlingen.

504    Rådet har dessutom begränsat sin intervention i mål T‑56/09 till att enbart stödja kommissionens yrkande om att talan ska ogillas vad avser Saint-Gobains första grund om att förordning nr 1/2003 är ogiltig. Talan har emellertid inte bifallits på denna grund.

505    Tribunalen finner således att det med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall är skäligt att vardera parten bär sina rättegångskostnader, med undantag av rådet, vars kostnader ska ersättas av Saint-Gobain.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

följande:

1)      Målen T‑56/09 och T‑73/09 förenas vad gäller domen.

2)      De böter som Saint-Gobain Glass France SA, Saint-Gobain Sekurit Deutschland GmbH & Co. KG, Saint-Gobain Sekurit France SAS och Compagnie de Saint-Gobain SA solidariskt ålagts att betala i artikel 2 b i kommissionens beslut K(2008) 6815 slutlig av den 12 november 2008, angående ett förfarande för tillämpning av artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (COMP/39.125 – Bilglas), i dess lydelse enligt kommissionens beslut K(2009) 863 slutlig av den 11 februari 2009 och enligt beslut C(2013) 1118 final av den 28 februari 2013, fastställs till 715 miljoner euro.

3)      Talan i de två målen ogillas i övrigt.

4)      Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader, med undantag av Europeiska unionens råd, vars rättegångskostnader ska ersättas av Saint-Gobain Glass France, Saint-Gobain Sekurit Deutschland och Saint-Gobain Sekurit France.

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 27 mars 2014.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvistenII – 2

Det angripna beslutetII – 4

Förfarande och parternas yrkandenII – 9

Rättslig bedömningII – 11

I –  Saken i måletII – 11

II –  Förstahandsyrkandena om ogiltigförklaring av det angripna beslutetII – 11

A –  Mål T‑56/09II – 12

1.  Första grunden: Förordning nr 1/2003 är rättsstridigII – 12

a)  Första delgrunden: Åsidosättande av rätten till en oavhängig och opartisk domstolII – 12

Parternas argumentII – 12

Tribunalens bedömningII – 15

b)  Andra delgrunden: Åsidosättande av oskuldspresumtionenII – 18

Parternas argumentII – 18

Tribunalens bedömningII – 19

2.  Andra grunden: Åsidosättande av rätten till försvarII – 21

a)  Parternas argumentII – 21

b)  Tribunalens bedömningII – 23

3.  Tredje grunden: Bristfällig motivering och felaktig beräkning av böternaII – 26

a)  Första delgrunden: Bristfällig motiveringII – 27

Parternas argumentII – 27

Tribunalens bedömningII – 28

b)  Andra delgrunden: Felaktig beräkningII – 33

Parternas argumentII – 33

Tribunalens bedömningII – 34

4.  Fjärde grunden: Det felaktiga i att tillskriva Compagnie ansvar för Saint-Gobains rättsstridiga beteende, åsidosättande av principen om personligt straffansvar och principen om oskuldspresumtion samt maktmissbrukII – 35

a)  Parternas argumentII – 35

b)  Tribunalens bedömningII – 40

Upptagande till sakprövning av grunden såvitt den åberopats av Saint-GobainII – 40

Prövning i sakII – 41

5.  Femte grunden: Åsidosättande av principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser och principen om skydd för berättigade förväntningarII – 50

a)  Parternas argumentII – 50

b)  Tribunalens bedömningII – 53

6.  Sjätte grunden: De orimligt höga böternaII – 57

a)  Första delgrunden: Felaktig tillämpning av artikel 23 i förordning nr 1/2003 vad angår beaktandet av upprepade överträdelser som försvårande omständighet, åsidosättande av proportionalitetsprincipen och bristfällig motiveringII – 58

Parternas argumentII – 58

Tribunalens bedömningII – 61

–  Upptagande till sakprövning av argument som grundas på stadgan om de grundläggande rättigheterna vilka Compagnie redogjorde för i sin kompletterande inlagaII – 61

–  Prövning i sakII – 61

b)  Andra delgrunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipenII – 68

Parternas argumentII – 68

Tribunalens bedömningII – 71

c)  Tredje delgrunden: Otillräckligt beaktande av Saint-Gobains uteblivna bestridande av riktigheten av de faktiska omständigheterna, åsidosättande av principen om icke-diskriminering samt bristfällig motiveringII – 79

Parternas argumentII – 79

Tribunalens bedömningII – 81

B –  Mål T‑73/09II – 87

Parternas argumentII – 87

Tribunalens bedömningII – 89

C –  Slutsats angående talan i de båda målen vad gäller yrkandena om ogiltigförklaringII – 93

III –  Yrkandena om att tribunalen ska utöva sin obegränsade behörighetII – 93

A –  Saint-Gobains påstådda försäljningssiffror utanför EESII – 94

B –  Försäljningssiffror som ska beaktas för år 1998II – 97

C –  Konsekvenserna av det angripna beslutets rättsstridighet vad gäller beaktandet av Planglas-beslutet (Italien) i syfte att fastställa att det rör sig om upprepade överträdelserII – 98

D –  Den nya grund som Compagnie anförde vid förhandlingen som bygger på att en rimlig tidsfrist har överskriditsII – 98

RättegångskostnaderII – 101

* Rättegångsspråk: franska.