Begäran om förhandsavgörande framställd av Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauen) den 28 juni 2021 – D. V. mot M. A.
(Mål C-395/21)
Rättegångsspråk: litauiska
Hänskjutande domstol
Lietuvos Aukščiausiasis Teismas
Parter i det nationella målet
Sökande: D. V
Svarande: M. A
Tolkningsfrågor
1. Ska artikel 4.2 i direktiv 93/131 tolkas så, att begreppet ”avtalets huvudföremål” omfattar ett villkor – som inte har varit föremål för individuell förhandling och som återfinns i ett avtal om juridiska tjänster som ingåtts mellan en näringsidkare (advokat) och en konsument – om kostnaden och sättet på vilket den beräknas?
2. Ska hänvisningen i artikel 4.2 i direktiv 93/13 till ett avtalsvillkors klarhet och begriplighet tolkas så, att det räcker att ange storleken på den timtaxa som ska betalas till advokaten i det villkor i avtalet som avser kostnaden (där kostnaden fastställs för de tjänster som faktiskt tillhandahålls på grundval av en timtaxa)?
3. Om svaret på den andra frågan är nej, ska kravet på tydlighet tolkas som så att det innebär en skyldighet för advokaten att i avtalet ange kostnaden för tjänsterna vars specifika taxor tydligt kan definieras och specificeras på förhand, eller ska också en vägledande kostnad för tjänsterna anges (en preliminär budget för de juridiska tjänster som tillhandahålls), i det fall det är omöjligt att förutse antalet (eller längden på) specifika åtgärder och arvodet för dem i samband med avtalets ingående, och att kostnaden kan komma att öka eller minska? Är det relevant, vid en bedömning av huruvida det villkor i avtalet som reglerar kostnaden uppfyller kravet på tydlighet, om informationen om kostnaden för de juridiska tjänsterna och sättet på vilket den beräknas lämnas till konsumenten på lämpligt sätt eller anges i själva avtalet om juridiska tjänster? Kan bristande information före avtalets ingående kompenseras genom tillhandahållande av information under avtalets fullgörande? Påverkas bedömningen av huruvida det villkor i avtalet som reglerar kostnaden uppfyller kravet på tydlighet av den omständigheten att den slutliga kostnaden för de juridiska tjänsterna inte kan fastställas förrän efter tillhandahållandet av dem har slutförts? Är det relevant, vid en bedömning av huruvida det villkor i avtalet som reglerar kostnaden uppfyller kravet på tydlighet, att avtalet inte föreskriver regelbundet tillhandahållande av rapporter från advokaten med avseende på de tjänster som tillhandahålls eller regelbundet överlämnande av räkningar till konsumenten, vilket i god tid skulle ge konsumenten möjlighet att avböja ytterligare tjänster eller ändra avtalspriset?
4. Om den nationella domstolen fastslår att det villkor i avtalet som reglerar kostnaden för de tjänster som faktiskt tillhandahålls på grundval av en timtaxa inte är klart och begripligt formulerat i enlighet med artikel 4.2 i direktiv 93/13, är den i så fall skyldig att pröva om villkoret är oskäligt, i den mening som avses i artikel 3.1 i samma direktiv (det vill säga, måste det vid en prövning av huruvida avtalsvillkoret är oskäligt fastställas om villkoret orsakar en ”betydande obalans” i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, till nackdel för konsumenten), eller är redan det förhållandet att det villkor som reglerar kostnaden är otydligt tillräckligt för att det ska anses vara oskäligt, med hänsyn till att villkoret innehåller grundläggande information enligt avtalet?
5. Medför den omständigheten att avtalet om juridiska tjänster inte är bindande, såsom anges i artikel 6.1 i direktiv 93/13, förutsatt att det villkor i avtalet som reglerar kostnaden har konstaterats vara oskäligt, att det är nödvändigt att återställa den situation i vilken konsumenten skulle ha befunnit sig i frånvaro av det villkor som har funnits vara oskäligt? Skulle ett återställande av denna situation innebära att konsumenten inte är skyldig att betala för de tjänster som redan har tillhandahållits?
6. Om beskaffenheten hos ett avtal om tjänster som tillhandahålls mot ersättning innebär att det är omöjligt att återställa den situation i vilken konsumenten skulle ha befunnit sig i frånvaro av det villkor som har konstaterats vara oskäligt (tjänsterna har redan tillhandahållits), skulle fastställandet av ersättning för de tjänster som har tillhandahållits [av] advokaten strida mot syftet med artikel 7.1 i direktiv 93/13? Om svaret på denna fråga är nej, skulle den verkliga balans genom vilken avtalsparternas jämlikhet återupprättas uppnås i) om advokaten betalades för de tjänster som tillhandahållits enligt timtaxan i avtalet, ii) om advokaten betalades minimiersättningen för de juridiska tjänsterna (till exempel den ersättning som anges i en nationell rättslig åtgärd, nämligen rekommendationerna om det maximala belopp för rättsligt bistånd som tillhandahålls av en advokat), iii) om advokaten betalades ett skäligt belopp för tjänsterna som fastställdes av den nationella domstolen, efter att ha beaktat målets komplexitet, advokatens kvalifikationer och erfarenhet, klientens ekonomiska situation och andra relevanta omständigheter?
____________
1 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).