TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 11 september 2013

Mål T‑317/10 P

L

mot

Europaparlamentet

”Överklagande – Personalmål – Tillfälligt anställda – avtal om tillsvidareanställning – Beslut om uppsägning – Motiveringsskyldighet – Förlorat förtroende”

Saken:      Överklagande av den dom som meddelades av Europeiska unionens personaldomstol [konfidentiellt] med yrkande om ogiltigförklaring av domen.

Avgörande:      Den dom som meddelades av Europeiska unionens personaldomstol [konfidentiellt] ogiltigförklaras i den del domstolen underlät att pröva grunden om ett åsidosättande av principen om opartiskhet, underkände grunden om materiella felaktigheter och om en uppenbart oriktig bedömning och slog fast att sökanden inte hade yrkat att parlamentet skulle förpliktas att ersätta rättsgångskostnaderna. Överklagandet ogillas i övrigt. L:s talan vid personaldomstolen i mål [konfidentiellt] ogillas i övrigt. Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader i såväl första instans som i målet om överklagande.

Sammanfattning

1.      Överklagande – Grunder – Huruvida talan i första instans ska avvisas – Grund avseende tvingande rätt – Prövning ex officio

2.      Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Klar och precis framställning av de åberopade grunderna

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 35)

3.      Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Personer som anställs för att utföra arbetsuppgifter för en politisk grupp i Europaparlamentet – Uppsägning av skäl som gäller det ömsesidiga förtroendet – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 25 andra stycket; anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 2 c)

4.      Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Personer som anställs för att utföra arbetsuppgifter för en politisk grupp i Europaparlamentet – Uppsägning av skäl som gäller det ömsesidiga förtroendet – Domstolsprövning – Gränser

(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 2 c)

5.      Överklagande – Grunder – Otillräcklig motivering – Motiveringsskyldighetens omfattning

(Domstolens stadga, artikel 36)

6.      Domstolsförfarande – Begäran om att det muntliga förfarandet ska återupptas – Ansökan om att i samband med överklagandet inge nya handlingar angående de faktiska omständigheterna – Avslag

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 62)

1.      Överinstansen är skyldig att pröva, vid behov ex officio, en grund avseende tvingande rätt om huruvida ansökan i första instans kan upptas till sakprövning, för att avgöra om ansökan uppfyller kraven på tydlighet och precision.

(se punkt 22)

Hänvisning till

Domstolen: 29 november 2007, Stadtwerke Schwäbisch Hall m.fl. mot kommissionen, C‑176/06 P, REG 2007, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 18

Tribunalen: 16 mars 2009, R mot kommissionen, T‑156/08 P, REGP 2009, s. I‑B‑1‑11 och II‑B‑1‑51, punkt 30, och där angiven rättspraxis

2.      Enligt artikel 35 i personaldomstolens rättegångsregler ska en ansökan bland annat innehålla en kortfattad framställning av grunderna. Ansökan ska på grund av detta tydligt uttrycka vad grunden för talan består i, vilket innebär att ett abstrakt omnämnande inte uppfyller kraven i domstolens stadga och i tribunalens rättegångsregler. Denna framställning ska dessutom, även om den är kortfattad, vara tillräckligt klar och precis för att svaranden ska kunna förbereda sitt försvar och personaldomstolen ska kunna pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. Med hänsyn till rättssäkerheten och en god rättskipning krävs det, för att en talan ska kunna tas upp till sakprövning, eller närmare bestämt för att talan ska kunna prövas på en viss grund, att de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundar sig på framgår på ett konsekvent och begripligt sätt av innehållet i själva ansökan.

(se punkt 34)

Hänvisning till

Domstolen: 4 juli 2000, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, C‑352/98 P, REG 2000, s. I‑5291, punkt 34; 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, REG 2000, s. I‑5425, punkt 426

Tribunalen: 17 juni 2003, Seiller mot EIB, T‑385/00, REGP 2003, s. I‑A‑161 och II‑801, punkt 40, och där angiven rättspraxis; 19 mars 2010, Bianchi mot ETF, T‑338/07 P, ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 59

3.      Motiveringsskyldigheten i artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, som syftar till att ge de personer till vilka rättsakterna riktar sig en möjlighet att bedöma huruvida beslutet är riktigt och att tjäna som grund för domstolsprövningen, är tillämplig på beslut om uppsägning av ett sådant avtal om tillsvidareanställning av en tillfälligt anställd som regleras av anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna.

Det är dock möjligt att undantagsvis, under vissa villkor, tillåta att motiveringen av en rättsakt kompletteras, antingen under det administrativa skedet eller efter talans väckande. Under det administrativa skedet kan det tillåtas att motiveringen av rättsakter kompletteras av det sammanhang som är känt av sökanden, muntlig information och klagomålet.

När det mer specifikt gäller uppsägning på grund av att det ömsesidiga förtroendet mellan en tillfälligt anställd och den politiska grupp i Europaparlamentet som den anställde arbetar för har gått förlorat konstateras följande. Även om en tillfälligt anställd som arbetar för grupplösa ledamöter har ett intresse av att försäkra sig om att den förtroenderelation som har upphört verkligen är den mellan den anställde och hans eller hennes närmaste chef, gäller i fallet med en anställd som arbetar för en klassisk politisk grupp som inte avser grupplösa ledamöter, vilken kännetecknas av en presumerad gemensam politisk åskådning, att när en förtroenderelation är bruten har förtroenderelationen upphört med gruppen som helhet och då är frågan om vilka personer som har förlorat förtroendet för den anställde inte längre relevant.

(se punkterna 60, 61 och 64)

Hänvisning till

Domstolen: 28 februari 2008, Neirinck mot kommissionen, C‑17/07 P, punkterna 50–52

Tribunalen: 8 december 2005, Reynolds mot parlamentet, T‑237/00, REGP 2005, s. I‑A‑385 och II‑1731, punkt 96; 17 oktober 2006, Bonnet mot domstolen, T‑406/04, REGP 2006, s. I‑A‑2‑213 och II‑A‑2‑1097, punkt 52; 8 september 2009, ETF mot Landgren, T‑404/06, REG 2009, s. II‑2841, punkterna 143–171 och 179; 7 juli 2011, Longinidis mot Cedefop, T‑283/08 P, ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 68; 24 oktober 2011, P mot parlamentet, T‑213/10 P, ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 35

4.      Förekomsten av ett sådant ömsesidigt förtroende grundas inte på objektiva omständigheter och kan på grund av sin natur inte göras till föremål för domstolsprövning, och unionsdomstolen kan inte ersätta den bedömning som gjorts av den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal med sin egen. Det ska framhållas att inom politikens område är förlusten av förtroende ett vitt begrepp.

Om en institution som beslutar att säga upp ett avtal med en tillfälligt anställd särskilt hänvisar till exakt angivna materiella omständigheter som låg till grund för beslutet om uppsägning på grund av bristande förtroende är domstolen dock skyldig att kontrollera att dessa materiella omständigheter är riktiga. För det fall en institution anger skälen till varför förtroendet har gått förlorat genom att hänvisa till exakt angivna materiella omständigheter måste domstolen kontrollera att dessa skäl är baserade på uppgifter som är materiellt riktiga. Det innebär inte att domstolen ersätter den behöriga myndighetens bedömning – enligt vilken förtroendet har upphört – med sin egen, utan endast att domstolen kontrollerar huruvida de omständigheter som ligger till grund för beslutet och som institutionen har angett för förtydligande är materiellt riktiga.

(se punkterna 68–70)

Hänvisning till

Tribunalen: 14 juli 1997, B mot parlamentet, T‑123/95, REGP 1997, s. I‑A‑245 och II‑697, punkt 73

5.      Grunden genom vilken det görs gällande att personaldomstolen har underlåtit att bemöta en grund som åberopades i första instans, innebär i huvudsak ett åberopande av ett åsidosättande av den motiveringsskyldighet som följer av artikel 36 i domstolens stadga och som är tillämplig på personaldomstolen enligt artikel 7.1 i bilaga I till stadgan.

(se punkt 94)

Hänvisning till

Domstolen: 20 maj 2010, Gogos mot kommissionen, C‑583/08 P, REU 2010, s. I‑4469, och där angiven rättspraxis

6.      Se domen.

(se punkterna 110 och 111)