DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 7 augusti 2018 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Immateriella och industriella rättigheter – Direktiv 2004/48/EG – Artikel 4 – Huruvida ett organ som företräder varumärkesinnehavare kollektivt har rätt att väcka talan inför domstol – Direktiv 2000/31/EG – Artiklarna12–14 – Huruvida en tjänsteleverantör som hyr ut och registrerar IP-adresser, vilket gör det möjligt att anonymt använda domännamn och webbplatser kan hållas ansvarig”
I mål C‑521/17,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tallinna Ringkonnakohus (Appellationsdomstolen i Tallinn, Estland) genom beslut av den 28 augusti 2017, som inkom till domstolen den 1 september 2017, i målet
Coöperatieve Vereniging SNB-REACT U.A.
mot
Deepak Mehta,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen samt domarna J. Malenovský (referent), M. Safjan, D. Šváby och M. Vilaras,
generaladvokat: M. Wathelet,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Coöperatieve Vereniging SNB-REACT U.A., genom K. Turk, vandeadvokaat, och M. Pild, advokaat,
– Estlands regering, genom N. Grünberg, i egenskap av ombud,
– Nederländernas regering, genom M. K. Bulterman, P. Huurninkoch och J. Langer, samtliga i egenskap av ombud
– Europeiska kommissionen, genom F. Wilman och E. Randvere, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 2004, s. 45, och rättelse i EUT L 195, 2004, s. 16, EUT L 351, 2004, s. 44 och EUT L 204, 2007, s. 27), och artiklarna 12–14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, 2000, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Coöperatieve Vereniging SNB-REACT U. A. (nedan kallat SNB-REACT) och Deepak Mehta. Målet rör huruvida Deepak Mehta kan hållas ansvarig för att det har gjorts intrång i tio varumärkesinnehavares rättigheter.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2000/31
3 Skäl 42 i direktiv 2000/31 har följande lydelse:
”De undantag från ansvar som fastställs enligt detta direktiv omfattar endast fall när tjänsteleverantörens verksamhet är begränsad till den tekniska processen att driva och erbjuda tillgång till ett kommunikationsnät där information som görs tillgänglig av tredje part vidarebefordras eller tillfälligt lagras, i uteslutande syfte att göra överföringen effektivare. Verksamheten är av rent teknisk, automatisk och passiv natur, vilket innebär att tjänsteleverantören varken har kännedom om eller kontroll över vidarebefordrad eller lagrad information.”
4 Kapitel II i direktivet, som har rubriken ”Principer” innehåller bland annat ett avsnitt 4, med rubriken ”Tjänstelevererande mellanhänders ansvar”. I detta avsnitt ingår artiklarna 12–15 i nämnda direktiv.
5 I artikel 12 i samma direktiv, med rubriken ”Enbart vidarefordran (’mere conduit’)”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall se till att en tjänsteleverantör som levererar en informationssamhällets tjänst bestående av överföring i ett kommunikationsnät av information som lämnats av tjänstemottagaren, eller tillhandahållande av tillgång till ett kommunikationsnät, inte skall vara ansvarig för den överförda informationen...
…
3. Denna artikel skall inte påverka möjligheten för en domstol eller administrativ myndighet att i enlighet med medlemsstaternas rättssystem kräva att tjänsteleverantören upphör med eller förhindrar en överträdelse.”
6 I artikel 13 i direktiv 2000/31, som har rubriken ”Cachning”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall se till att en tjänsteleverantör som levererar en informationssamhällets tjänst bestående av överföring av information som tillhandahållits av tjänstemottagaren på ett kommunikationsnät inte skall vara ansvarig för den automatiska, mellanliggande och tillfälliga lagring av informationen som ägt rum enbart för att effektivisera vidare överföring av informationen till andra tjänstemottagare på deras begäran …
…
2. Denna artikel skall inte påverka möjligheten för en domstol eller administrativ myndighet att i enlighet med medlemsstaternas rättssystem kräva att tjänsteleverantören upphör med eller förhindrar en överträdelse.”
7 Artikel 14 i direktivet, som har rubriken ”Värdtjänster”, har följande lydelse:
”1. Medlemsstaterna skall se till att en tjänsteleverantör som levererar någon av informationssamhällets tjänster bestående av lagring av information som tillhandahållits av tjänstemottagaren inte skall vara ansvarig för information som lagrats på begäran av en tjänstemottagare av tjänsten …
…
3. Denna artikel skall inte påverka möjligheten för en domstol eller administrativ myndighet att i enlighet med medlemsstaternas rättssystem kräva att tjänsteleverantören upphör med eller förhindrar en överträdelse, inte heller skall den påverka medlemsstaternas möjlighet att inrätta förfaranden för att avlägsna information eller göra den oåtkomlig.”
Direktiv 2004/48
8 Skäl 18 i direktiv 2004/48 har följande lydelse:
”Inte bara rättighetshavarna, utan också andra personer som har ett direkt intresse och partsbehörighet, vilket kan inbegripa branschsammanslutningar som förvaltar rättigheter eller tillvaratar gemensamma och enskilda intressen inom sitt ansvarsområde, bör ha rätt att begära tillämpning av åtgärderna, förfarandena och sanktionerna [som föreskrivs i detta direktiv] i den mån detta tillåts i och överensstämmer med tillämplig lag.”
9 I kapitel I i detta direktiv, som har rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, återfinns bland annat artikel 2 i nämnda direktiv, med rubriken ”Tillämpningsområde”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
”Utan att det påverkar de medel som föreskrivs eller kan komma att föreskrivas i [unions]lagstiftningen eller i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa medel är gynnsammare för rättighetshavaren, skall de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i detta direktiv vara tillämpliga, i enlighet med artikel 3, vid varje intrång i de immateriella rättigheter som följer av [unions]rätten och/eller den berörda medlemsstatens nationella rätt.”
10 I kapitel II i direktiv 2004/48, som har rubriken ”Åtgärder, förfaranden och sanktioner”, återfinns bland annat artikel 4 i direktivet, med rubriken ”Personer som har rätt att begära tillämpning av åtgärderna, förfarandena och sanktionerna”. I den artikeln föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall tillerkänna följande personer och organ rätten att ansöka om tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som avses i detta kapitel
a) personer som innehar immateriella rättigheter, i överensstämmelse med bestämmelserna i tillämplig lag,
b) alla andra personer som får utnyttja dessa rättigheter, … i den mån detta tillåts i och överensstämmer med bestämmelserna i tillämplig lag,
c) organ som förvaltar kollektiva immateriella rättigheter och som regelmässigt anses ha rätt att företräda innehavare av immateriella rättigheter, i den mån detta tillåts i och överensstämmer med bestämmelserna i tillämplig lag,
d) organ som tillvaratar branschintressen och som regelmässigt anses ha rätt att företräda innehavare av immateriella rättigheter, i den mån detta tillåts i och överensstämmer med bestämmelserna i tillämplig lag.”
Estnisk rätt
11 I 3 § andra stycket tsiviilkohtumenetluse seadustikus (civilprocesslagen) (RT I 2005, 26, 197), som har rubriken ”Rätt att väcka talan inför domstol”, föreskrivs följande:
”I lagstadgade fall tar domstolen även upp ett tvistemål till prövning om talan väcks av en person för att skydda tredje parts eller allmänhetens presumtiva och lagskyddade rätt eller intresse.”
12 I 601 § andra stycket kaubamärgiseadus (varumärkeslagen) (RT I 2002, 49, 308), vilken har rubriken ”Företrädare i tvister rörande varumärken”, föreskrivs följande:
”Innehavaren av ett varumärke kan för att skydda sina rättigheter företrädas av ett organ som har rätt att uppträda inför domstol och som företräder innehavare av varumärken, i vilket vederbörande är medlem.”
13 I 8 § infoühiskonna teenuse seadus (lag om informationssamhällets tjänster) (RT I 2004, 29, 191), vilken har rubriken ”Begränsning av ansvaret vid enbart överföring av information och tillhandahållande av tillgång till ett allmänt tillgängligt dataöverföringsnät”, föreskrivs följande:
”1. En tjänsteleverantör som levererar en tjänst som uteslutande består av överföring i ett allmänt tillgängligt dataöverföringsnät av information som lämnats av tjänstemottagaren, eller tillhandahållande av tillgång till ett allmänt tillgängligt dataöverföringsnät, ska inte vara ansvarig för den överförda informationen …”
14 I 9 § i den lagen, som har rubriken ”Begränsning av ansvaret vid cachning”, föreskrivs följande:
”En tjänsteleverantör som levererar en tjänst bestående av överföring av information som tillhandahållits av tjänstemottagaren på ett allmänt tillgängligt dataöverföringsnät, varvid den berörda överföringsmetoden av tekniska skäl kräver en mellanlagring av information (cachning), ska inte vara ansvarig för innehållet i informationen om den automatiska, mellanliggande och tillfälliga lagring av informationen enbart ägt rum för att effektivisera vidare överföring av informationen till andra tjänstemottagare på deras begäran …”
15 I 10 § första stycket i nämnda lag, vilken har rubriken ”Begränsning av ansvar vid lagring av information”, föreskrivs följande:
”En tjänsteleverantör som levererar en tjänst bestående av lagring av information som tillhandahållits av tjänstemottagaren ska inte vara ansvarig för innehållet i den information som lagrats på begäran av en tjänstemottagare av tjänsten …”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
16 SNB-REACT är ett organ etablerat i Amsterdam (Nederländerna), vars syfte är att säkerställa att varumärkesinnehavare företräds kollektivt.
17 SNB-REACT väckte talan vid Harju Maakohus (Förstainstansdomstolen i Harju, Estland) och yrkade att Deepak Mehta skulle föreläggas att upphöra med att göra intrång i tio av dess medlemmars rättigheter, att avstå från att åter göra intrång i dessa rättigheter och att han skulle förpliktas att betala skadestånd för den skada som hade vållats.
18 Till stöd för sin talan gjorde SNB-REACT gällande att Deepak Mehta hade registrerat domännamn, vilka utan tillstånd använde kännetecken som var identiska med de varumärken som tillhör dess medlemmar, samt webbplatser där varor som var försedda med nämnda kännetecken således olagligt. SNB-REACT gjorde vidare gällande att Deepak Mehta var innehavare av IP-adresser, vilka motsvarade nämnda domännamn och webbplatser. SNB-REACT hävdade slutligen att Deepak Mehta var ansvarig, eftersom de aktuella kännetecknen hade använts i nämnda domännamn och på nämnda webbplatser, vilket hade kommit till Deepak Mehtas kännedom vid ett flertal tillfällen.
19 Deepak Mehta gjorde till sitt försvar gällande att han varken hade registrerat de domännamn eller de webbplatser som åberopats av SNB-REACT, eller på något sätt använt sig av kännetecken som var identiska med de varumärken som organets medlemmar är innehavare av. Deepak Mehta medgav vidare att han var innehavare av 38 000 IP-adresser, men angav att han endast hyrde ut dessa till utomstående företag. Deepak Mehta anförde slutligen att han med hänsyn till nämnda verksamhet endast skulle anses vara en leverantör som förmedlar tillgång till ett elektroniskt kommunikationsnät, samt en överförare av information.
20 Harju Maakohus (Förstainstansdomstolen i Harju) ogillade SNB-REACT:s talan, eftersom den för det första fann att organet inte hade rätt att väcka talan inför domstol för att i eget namn begära att dess medlemmars rättigheter ska tillvaratas och ersättning för den skada som intrånget i dessa rättigheter har vållat. Nämnda domstol konstaterade först att SNB-REACT inte själv var innehavare av några rättigheter avseende de aktuella varumärkena och fann därefter att 601 § stycke 2 varumärkeslagen skulle tolkas på så sätt, att ett organ som SNB-REACT inte hade rätt att väcka talan inför domstol i något annat syfte än att företräda sina medlemmar.
21 Harju Maakohus (Förstainstansdomstolen i Harju) fann vidare att den bevisning som lagts fram av SNB-REACT gjorde det möjligt att styrka att Deepak Mehta var innehavare av de IP-adresser som var knutna till de domännamn på internet som utan tillstånd använde kännetecken som var identiska med de varumärken som tillhör organets medlemmar, samt av de webbplatser på vilka varor som försetts med nämnda kännetecken såldes olagligt. Däremot konstaterade nämnda domstol vidare att det genom denna bevisning varken gick att styrka att Deepak Mehta var innehavare av domännamnen eller webbplatserna, eller att han själv olagligen hade använt sig av de aktuella kännetecknen. Mot bakgrund av dessa överväganden fann den domstolen att Deepak Mehta, i enlighet med 8 § stycke 1 lagen om informationssamhällets tjänster, inte kunde hållas ansvarig för att andra personer olagligen hade använt sig av nämnda domännamn och webbplatser.
22 SNB-REACT hävdade inom ramen för sitt överklagande till Tallinna Ringkonnakohus (Appellationsdomstolen i Tallinn, Estland), att 601 § stycke 2 varumärkeslagen kan tolkas på så sätt, att ett organ som företräder varumärkesinnehavare kollektivt, enligt den bestämmelsen, får väcka talan inför domstol i syfte att i eget namn tillvarata medlemmarnas rättigheter och intressen. SNB-REACT gjorde vidare gällande att det var fel av domstolen i första instans att finna att Deepak Mehta inte skulle hållas ansvarig för att han tillhandahöll tjänster till personer som använde domännamn och webbplatser i samband med internetförsäljning av varumärkesförfalskade varor. Den begränsning av ansvaret som föreskrivs i 8 § stycke 1 lagen om informationssamhällets tjänster omfattar endast tjänsteleverantörer som har en neutral roll som mellanhand men inte sådana, som i likhet med Deepak Mehta, känner till att det görs intrång i immateriella rättigheter och har en aktiv roll däri.
23 Tallinna Ringkonnakohus (Appellationsdomstolen i Tallinn) har i beslutet om hänskjutande påpekat att den, med hänsyn till dessa argument och de tvivel den hyser avseende huruvida den nationella rätten är förenlig med unionsrätten, anser att ett förhandsavgörande från domstolen är nödvändigt i två hänseenden.
24 För det första vill den hänskjutande domstolen få klarhet i om ett sådant organ som SNB-REACT inte måste ha fullmakt för att, i syfte att i eget namn tillvarata medlemmarnas rättigheter och intressen, kunna väcka talan inför domstol. Tallinna Ringkonnakohus (Appellationsdomstolen i Tallinn) har därför bett domstolen att tolka artikel 4 c i direktiv 2004/48 för att den – med beaktande av de aktuella omständigheterna – i det nationella målet ska kunna fastställa omfattningen av bestämmelsen i 3 § stycke 2 civilprocesslagen, jämförd med bestämmelsen i 601 § stycke 2 varumärkeslagen.
25 Den hänskjutande domstolen vill för det andra få klarhet i huruvida Deepak Mehta kan hållas ansvarig, även om han inte har använt kännetecknena i strid med de rättigheter som SNB-REACT:s medlemmar har, i den mån han – genom att hyra ut IP-adresser till personer som använder domännamn och webbplatser, på vilka sådana kännetecken används utan tillstånd, under sådana förhållanden som gör det möjligt för dem att bedriva sin verksamhet anonymt – har tillhandahållit dessa personer tjänster. Den hänskjutande domstolen har även påpekat att svaret på denna fråga beror på tolkningen av artiklarna 12–14 i direktiv 2000/31, vilka har införlivats i nationell rätt genom 8–10 §§ lagen om informationssamhällets tjänster.
26 Mot denna bakgrund beslutade Tallinna Ringkonnakohus (Appellationsdomstolen i Tallinn) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen.
”1) Ska artikel 4 c i [direktiv 2004/48] tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att erkänna organ som företräder varumärkesinnehavare, såsom personer som har rätt att ansöka om tillämpning av sanktioner i eget namn för att tillvarata varumärkesinnehavares rättigheter i de fall då det görs intrång i dessa rättigheter och att i eget namn väcka talan inför domstol för att skydda varumärkesinnehavares rättigheter?
2) Ska artiklarna 12, 13 och 14 i [direktiv 2000/31] tolkas så, att även en tjänsteleverantör vars tjänst består i att registrera IP-adresser, vilket möjliggör en anonym koppling mellan dessa och domäner, samt att hyra ut dessa IP-adresser, ska anses vara en tjänsteleverantör i den mening som avses i dessa bestämmelser, på vilken de undantag från ansvar som föreskrivs i nämnda artiklar är tillämpliga?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
27 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4 c i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att tillerkänna ett organ som företräder varumärkesinnehavare kollektivt, såsom det som är i fråga i det nationella målet, rätten att i eget namn ansöka om tillämpning av de sanktioner som föreskrivs i direktivet för att tillvarata varumärkesinnehavarnas rättigheter, och att i eget namn väcka talan inför domstol för att skydda sådana rättigheter.
28 I detta avseende ska det inledningsvis påpekas att det i artikel 4 a i direktiv 2004/48 föreskrivs att medlemsstaterna under alla omständigheter ska tillerkänna personer som innehar immateriella rättigheter rätten att ansöka om tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som avses i kapitel II i direktivet. Det preciseras emellertid i alla tre punkterna b–d i artikel 4 i nämnda direktiv, att medlemsstaterna endast ska tillerkänna andra personer och vissa bestämda organ denna rätt, i den mån detta tillåts i och överensstämmer med bestämmelserna i tillämplig lag.
29 Medlemsstaterna ska i synnerhet, i enlighet med artikel 4 c i direktiv 2004/48, tillerkänna en sådan rätt till organ som förvaltar kollektiva immateriella rättigheter och som regelmässigt anses ha rätt att företräda innehavare av immateriella rättigheter, i den mån detta tillåts i och överensstämmer med bestämmelserna i tillämplig lag.
30 Med hänsyn till den ordalydelsen ska domstolen precisera innebörden och omfattningen av dels ”tillämplig lag”, dels ”detta tillåts i”.
31 Vad för det första gäller hänvisningen till tillämplig lag i artikel 4 c i direktiv 2004/48 ska detta – med hänsyn till artikel 2.1 i samma direktiv – tolkas som att det hänvisas både till den relevanta nationella lagstiftningen och i förekommande fall till unionslagstiftningen.
32 Vad därefter gäller det andra uttrycket i punkt 30 ovan ska det påpekas att artikel 4 c i direktiv 2004/48 inte ska tolkas på så sätt, att medlemsstaterna därigenom fritt kan välja huruvida de vill tillerkänna organ som förvaltar kollektiva immateriella rättigheter rätten att i eget namn ansöka om tillämpning av de sanktioner som föreskrivs i direktivet för att skydda rättigheterna. Bestämmelsens syfte är att harmonisera medlemsstaternas lagstiftningar. En sådan tolkning skulle nämligen frånta bestämmelsen dess ändamålsenliga verkan.
33 Det framgår vidare av skäl 18 i direktiv 2004/48 – nämnda bestämmelse ska tolkas mot bakgrund av det skälet – att unionslagstiftaren ville att rätten att begära tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner, som föreskrivs i direktivet, inte bara skulle tillerkännas personer som innehar immateriella rättigheter utan även andra personer som har ett direkt intresse av att tillvarata sådana rättigheter och partsbehörighet, i den mån detta tillåts i och överensstämmer med tillämplig lag. Det anges vidare i det skälet att den andra personkategorin kan inbegripa branschsammanslutningar som förvaltar rättigheter eller tillvaratar gemensamma och enskilda intressen inom sitt ansvarsområde.
34 Härav följer att artikel 4 c i direktiv 2004/48, tolkad mot bakgrund av skäl 18 i direktivet, ska tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att tillerkänna ett organ som förvaltar kollektiva immateriella rättigheter och som anses ha rätt att företräda innehavarna av dessa immateriella rättigheter, rätten att ansöka om tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i direktivet och att väcka talan inför domstol för att skydda sådana rättigheter, i de fall då organet enligt den nationella lagstiftningen dels anses ha ett direkt intresse av att tillvarata dessa rättigheter, dels har partsbehörighet.
35 Artikel 4 c i direktiv 2004/48 syftar således till att säkerställa att i de fall då ett organ som förvaltar kollektiva immateriella rättigheter och som företräder innehavarna av dessa, enligt nationell rätt har partsbehörighet för att kunna tillvarata dessa rättigheter, ska organet specifikt tillerkännas motsvarande rätt så att det kan ansöka om tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i direktivet.
36 Om detta villkor inte är uppfyllt är medlemsstaterna inte skyldiga att tillerkänna den rätten.
37 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att det är fråga om ett organ som företräder varumärkesinnehavare kollektivt.
38 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida ett sådant organ enligt den nationella lagstiftningen anses ha ett direkt intresse av att tillvarata de rättigheter som tillhör de varumärkesinnehavare som organet företräder och om organet enligt nämnda lagstiftning har partsbehörighet. Om detta är fallet ska organet tillerkännas rätten att ansöka om tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i direktivet.
39 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 4 c i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att tillerkänna ett organ som företräder varumärkesinnehavare kollektivt, såsom det som är i fråga i det nationella målet, rätten att i eget namn ansöka om tillämpning av de sanktioner som föreskrivs i direktivet för att tillvarata varumärkesinnehavarnas rättigheter, och att i eget namn väcka talan inför domstol för att skydda sådana rättigheter, under förutsättning att organet enligt den nationella lagstiftningen anses ha ett direkt intresse av att tillvarata dessa rättigheter och att organet enligt nämnda lagstiftning har partsbehörighet, vilket det ankommer på den nationella domstolen att bedöma.
Den andra frågan
40 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 12–14 i direktiv 2000/31 ska tolkas på så sätt, att de undantag från ansvar som föreskrivs däri är tillämpliga på en tjänsteleverantör vars tjänst – såsom den som är i fråga i det nationella målet – består i att hyra ut och registrera IP-adresser, vilket gör det möjligt att anonymt använda domännamn.
41 Det framgår i detta hänseende både av titeln på direktiv 2000/31 och närmare bestämt av ordalydelsen i artikel 12.1, artikel 13.1 och artikel 14.1 i nämnda direktiv att dessa tre bestämmelser ska tillämpas när en tjänsteleverantör levererar en informationssamhällets tjänst.
42 Unionslagstiftaren har angett att begreppet ”informationssamhällets tjänst” omfattar tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning, på distans, med hjälp av utrustning för elektronisk behandling och lagring av information och på individuell begäran av en tjänstemottagare (dom av den 23 mars 2010, Google France och Google, C‑236/08–C‑238/08, EU:C:2010:159, punkt 110). Såsom även framgår av domstolens praxis omfattar begreppet dessutom bland annat tjänster som bidrar till att personer som ägnar sig åt nätförsäljning kan komma i kontakt med sina kunder (dom av den 12 juli 2011, L’Oréal m.fl., C‑324/09, EU:C:2011:474, punkt 109). Eftersom domstolen i förevarande fall inte har tillräckliga uppgifter om omständigheterna för att fastställa huruvida den tjänst som är i fråga i det nationella målet omfattas av nämnda begrepp, ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra om detta är fallet.
43 I de fall då en tjänsteleverantör levererar en sådan tjänst ska det prövas huruvida de undantag från ansvar som föreskrivs i artikel 12.1, artikel 13.1 och artikel 14.1 i direktiv 2000/31 är tillämpliga på den tjänsteleverantören.
44 Härav följer att det för det första är nödvändigt att fastställa vilken bestämmelse som den aktuella tjänsten omfattas av och att i detta syfte bedöma huruvida tjänsten, med beaktande av dess beskaffenhet, utgör en tjänst som enbart består i vidarefordran (”mere conduit”), en tjänst som består i att tillhandahålla cachning eller en värdtjänst.
45 Om så är fallet, ska det därefter prövas huruvida de villkor som specifikt rör den aktuella tjänstekategorin och som anges för varje tjänstekategori i artikel 12.1, artikel 13.1 och artikel 14.1, är uppfyllda.
46 Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att tolkningsfrågan inte syftar till att få ytterligare klargöranden avseende tolkningen av de villkor som anges i de två punkterna ovan, utan den avser endast de kriterier som gör det möjligt att fastställa huruvida en tjänst, som den som är i fråga i det nationella målet, är av rent teknisk, automatisk och passiv natur.
47 Det följer i detta hänseende slutligen av fast rättspraxis att artikel 12.1, artikel 13.1 och artikel 14.1 i direktiv 2000/31 ska tolkas mot bakgrund av skäl 42 i det direktivet. Det anges i nämnda skäl att de undantag från ansvar som fastställs enligt nämnda direktiv endast omfattar fall när den verksamhet avseende informationssamhällets tjänster, som en tjänsteleverantör ägnar sig åt är av rent teknisk, automatisk och passiv natur, vilket innebär att tjänsteleverantören varken har kännedom om eller kontroll över information som vidarebefordras eller lagras av tjänstemottagarna (dom av den 23 mars 2010, Google France och Google, C‑236/08–C‑238/08, EU:C:2010:159, punkt 113, och dom av den 15 september 2016, Mc Fadden, C‑484/14, EU:C:2016:689, punkt 62).
48 Undantagen från ansvar är däremot inte tillämpliga i de fall då en tjänsteleverantör av informationssamhällets tjänster har en aktiv roll som gör det möjligt för tjänsteleverantörens kunder att optimera sin internetförsäljning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2011, L’Oréal m.fl., C‑324/09, EU:C:2011:474, punkterna 113, 116 och 123 och där angiven rättspraxis).
49 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den tjänsteleverantör som är i fråga i det nationella målet tillhandahåller en tjänst som består i att hyra ut och registrera IP-adresser, vilket gör det möjligt för nämnda tjänsteleverantörs kunder att anonymt använda domännamn och webbplatser.
50 Det ankommer under dessa omständigheter på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av samtliga relevanta sakomständigheter och bevis försäkra sig om att en sådan tjänsteleverantör varken har kännedom om eller kontroll över information som vidarebefordras eller lagras av tjänsteleverantörens kunder och att nämnda tjänsteleverantör inte har en aktiv roll som gör det möjligt för kunderna att optimera sin internetförsäljning.
51 Det ska emellertid påpekas att även om den hänskjutande domstolen efter att ha prövat frågan skulle finna att tjänsteleverantörens verksamhet, som är i fråga i det nationella målet, kan omfattas av de undantag från ansvar, vilka anges i punkt 43 ovan, är det enligt artikel 12.3, artikel 13.2 och artikel 14.3 i direktiv 2000/31 tillåtet för den hänskjutande domstolen – i de fall då det har styrkts i tillräcklig mån att intrång har begåtts eller att det finns risk för intrång i en immateriell rättighet – att rikta ett precist föreläggande mot den aktuella personen för att få intrånget att upphöra eller för att förhindra det (dom av den 15 september 2016, Mc Fadden, C‑484/14, EU:C:2016:689, punkterna 77, 78 och 94).
52 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 12–14 i direktiv 2000/31 ska tolkas på så sätt, att de undantag från ansvar som föreskrivs däri är tillämpliga på en tjänsteleverantör vars tjänst – såsom den som är i fråga i det nationella målet – består i att hyra ut och registrera IP-adresser, vilket gör det möjligt att anonymt använda domännamn, förutsatt att tjänsten omfattas av en av de tjänstekategorier som anges i artiklarna och att den uppfyller samtliga de villkor som uppställs för varje tjänstekategori, samt i den mån en sådan tjänsteleverantörs verksamhet är av rent teknisk, automatisk och passiv natur, vilket innebär att tjänsteleverantören varken har kännedom om eller kontroll över information som vidarebefordras eller lagras av nämnda tjänsteleverantörs kunder, och tjänsteleverantören inte har en aktiv roll som gör det möjligt för kunderna att optimera sin internetförsäljning, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra.
Rättegångskostnader
53 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
1) Artikel 4 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter ska tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att tillerkänna ett organ som företräder varumärkesinnehavare kollektivt, såsom det som är i fråga i det nationella målet, rätten att i eget namn ansöka om tillämpning av de sanktioner som föreskrivs i direktivet för att tillvarata varumärkesinnehavarnas rättigheter, och att i eget namn väcka talan inför domstol för att skydda sådana rättigheter, under förutsättning att organet enligt den nationella lagstiftningen anses ha ett direkt intresse av att tillvarata dessa rättigheter och att organet enligt nämnda lagstiftning har partsbehörighet, vilket det ankommer på den nationella domstolen att bedöma.
2) Artiklarna 12–14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) ska tolkas så, att de undantag från ansvar som föreskrivs däri är tillämpliga på en tjänsteleverantör vars tjänst – såsom den som är i fråga i det nationella målet – består i att hyra ut och registrera IP-adresser, vilket gör det möjligt att anonymt använda domännamn, förutsatt att tjänsten omfattas av en av de tjänstekategorier som anges i artiklarna och att den uppfyller samtliga de villkor som uppställs för varje tjänstekategori, samt i den mån en sådan tjänsteleverantörs verksamhet är av rent teknisk, automatisk och passiv natur, vilket innebär att tjänsteleverantören varken har kännedom om eller kontroll över information som vidarebefordras eller lagras av nämnda tjänsteleverantörs kunder, och i den mån tjänsteleverantören inte har en aktiv roll som gör det möjligt för kunderna att optimera sin internetförsäljning, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.
Underskrifter