Mål T‑18/05

IMI plc m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Sektorn för VVS-kopparrör – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Fortlöpande och mångskiftande överträdelse – Avbrutet deltagande – Böter – Begränsat deltagande i samverkan”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Kommissionen har bevisbördan för överträdelsen och dess varaktighet

(Artikel 81.1 EG)

2.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Nödvändigt innehåll

3.      Konkurrens – Böter – Riktlinjer för beräkning av böter – Beräkningsmetod som innebär att ett stort antal faktorer beaktas och som således präglas av flexibilitet

(Artikel 229 EG, rådets förordningar nr 17, artikel 15.2, och nr 1/2003, artikel 23.2, kommissionens meddelande 98/C 9/03)

4.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar

(Kommissionens meddelande 96/C 207/04)

5.      Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter – Motiveringsskyldighet – Omfattning

(Artikel 253 EG, rådets förordningar nr 17, artikel 15.2, och nr 1/2003, artikel 23.2)

6.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar

(Rådets förordningar nr 17, artikel 15.2, och nr 1/2003, artikel 23.3, kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

7.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Den relevanta produktmarknadens storlek – Beaktande

(Rådets förordningar nr 17, artikel 15.2, och nr 1/2003, artikel 23.2, kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

1.      För tillämpningen av artikel 81.1 EG förutsätts att det föreligger en gemensam vilja hos minst två parter, där uttrycksformen inte har någon betydelse så länge den utgör ett pålitligt uttryck för parternas vilja.

Det fordras att kommissionen, när bevisning saknas som gör det möjligt att direkt fastställa överträdelsens varaktighet, lägger fram bevisning som hänför sig till omständigheter som ligger tillräckligt nära i tiden för att det rimligen ska kunna antas att överträdelsen fortsatt oavbrutet mellan två exakta datum.

Om den period som ligger mellan två uttryck för beteenden som utgör överträdelser är ett relevant kriterium för att fastställa huruvida en överträdelse är fortlöpande kan frågan huruvida denna period är tillräckligt lång för att utgöra ett avbrott i överträdelsen inte prövas abstrakt. Denna fråga ska tvärtom prövas mot bakgrund av den aktuella kartellens verksamhet.

Kommissionen gör sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den fastställer ett företags oavbrutna deltagande i en kartell, då detta företag inte kan kritiseras för någon kontakt eller för något uttryck för hemlig samverkan under en period som med mer än ett år överstiger de intervaller under vilka deltagarna i kartellen gav uttryck för sin vilja att begränsa konkurrensen.

(se punkterna 88–90 och 96)

2.      Meddelandet om invändningar ska innehålla en redogörelse för anmärkningarna som möjliggör att de som berörs av meddelandet kan få kännedom om vilka beteenden kommissionen klandrar dem för. Detta krav iakttas om parterna i beslutet inte anklagas för andra överträdelser än dem som nämns i meddelandet om anmärkningar och om det i beslutet endast tas hänsyn till faktiska omständigheter som parterna haft tillfälle att yttra sig över. Kommissionens slutliga beslut behöver dock inte nödvändigtvis vara en kopia av redogörelsen för anmärkningarna. Rätten till försvar åsidosätts på grund av skillnader mellan meddelandet om invändningar och det slutliga beslutet endast om en anmärkning i det slutliga beslutet inte framläggs på ett så tydligt sätt i meddelandet om invändningar att de som beslutet riktar sig till kan försvara sig. Rätten att yttra sig omfattar nämligen alla faktiska och rättsliga grunder som ligger till grund för beslutet, men inte det slutgiltiga ställningstagandet som förvaltningen avser att göra.

(se punkterna 106 och 108–109)

3.      Även om riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget inte kan betraktas som rättsregler, utgör de likväl vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas och från vilka kommissionen, i ett enskilt fall, inte kan avvika utan att ange skäl som är förenliga med likabehandlingsprincipen. Det ankommer följaktligen på tribunalen, vid kontrollen av huruvida de böter som ålagts genom det angripna beslutet är lagenliga, att pröva huruvida kommissionen har använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning i enlighet med den metod som har angetts i riktlinjerna och, för det fall den skulle konstatera att kommissionen har avvikit från denna metod, att pröva huruvida avvikelsen är befogad och har motiverats i tillräcklig utsträckning.

Den begränsning av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen själv har infört genom att anta riktlinjerna är inte oförenlig med det förhållandet att institutionen alltjämt har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning. Riktlinjerna präglas således av en flexibilitet som gör det möjligt för kommissionen att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning i enlighet med förordningarna nr 17 och nr 1/2003, såsom de tolkats i rättspraxis. Inom de områden där kommissionen alltjämt har ett utrymme för skönsmässig bedömning är prövningen av bedömningarnas rättsenlighet således begränsad till en prövning av att det inte har förekommit någon uppenbart oriktig bedömning. Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning och dess egen begränsning av detta utgör i princip inte heller något hinder för att domstolen utövar sin obegränsade behörighet. Domstolen får således upphäva, sätta ned eller höja det bötesbelopp som företagen har ålagts av kommissionen.

(se punkterna 117–121)

4.      Om meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden från år 1996 har skapat berättigade förväntningar som företagen ska kunna förlita sig på när de avslöjar förekomsten av en kartell för kommissionen, kan dessa förväntningar enbart avse det sätt på vilket deras samarbete kommer att beaktas av kommissionen då företagen väl gett uttryck för sin vilja att samarbeta. Det framgår varken av ordalydelsen i nämnda meddelande eller av den inneboende logik i den mekanik som upprättats genom detta meddelande att kommissionen är skyldig att under det administrativa förfarandet underrätta de företag som inte gett uttryck för samarbetsvilja om de åtgärder som den vidtagit inom ramen för dess undersökning eller om undersökningens utveckling. Alla deltagare i en kartell har möjlighet att när som helst under det administrativa förfarandet begära att det aktuella meddelandet ska tillämpas, oberoende av vilka undersökningsåtgärder som kommissionen har vidtagit. Det ankommer följaktligen på varje deltagare i en kartell att avgöra om och vid vilken tidpunkt den önskar åberopa nämnda meddelande.

(se punkterna 129–130)

5.      Vid fastställandet av böter för överträdelse av konkurrensreglerna, har kommissionen uppfyllt sin motiveringsskyldighet, om den i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Artikel 253 EG kan inte tolkas så, att det krävs av kommissionen att den förklarar skälen till varför den i samband med beräkningen av bötesbeloppet inte har valt alternativa tillvägagångssätt i stället för det som faktiskt har använts i det slutliga beslutet.

(se punkterna 152–153)

6.      Ett företag som fastställts vara ansvarigt med avseende på flera delar i en kartell bidrar nämligen i större omfattning till kartellens verksamhet och allvar än en kartelldeltagare som enbart deltar i en enda del i denna kartell. Det första företaget gör sig således skyldigt till en allvarligare överträdelse än det andra.

Kommissionen är, enligt principen att straff ska vara individuella och ansvar personligt – vid prövningen av hur allvarligt varje kartelldeltagares deltagande i kartellen är relativt sett – skyldig att beakta den omständigheten att vissa kartelldeltagare i förekommande fall inte hållits ansvariga för samtliga delar i kartellen.

Vid tillämpningen av riktlinjerna för beräkning av böter ålagda enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, ska denna bedömning nödvändigtvis göras i det skede då det särskilda utgångsbeloppet ska fastställas, eftersom beaktandet av förmildrande omständigheter enbart medger att böternas utgångsbelopp kan anpassas med hänsyn till det sätt på vilket deltagaren genomför kartellen. En kartelldeltagare som inte hållits ansvarig för vissa delar i kartellen kan emellertid inte ha haft någon som helst roll vid genomförandet av nämnda delar. Åsidosättandet av konkurrensbestämmelserna är, på grund av den begränsade omfattningen av den överträdelse som denna kartelldeltagare klandrats för, mindre allvarligt än det åsidosättande som kartelldeltagare som deltagit i samtliga delar i överträdelsen har gjort sig skyldiga till.

Kommissionen åsidosätter således principen om likabehandling när den vid fastställandet av bötesbeloppet underlåter att beakta den omständigheten att ett företag endast deltog i en del i kartellen, till skillnad från andra företag som var medlemmar i kartellen, och genom att kommissionen således behandlade olika situationer lika utan att det fanns sakliga skäl för en sådan behandling.

(se punkterna 162–164 och 166)

7.      Vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler är i syfte att fastställa utgångsbeloppet för de böter som ett företag ska åläggas, får kommissionen ta hänsyn till storleken på den berörda marknaden, dock utan att vara skyldig att göra det. Kommissionen kan för detta ändamål beakta omsättningen på den relevanta marknaden. Det finns inget giltigt skäl till att denna omsättning ska beräknas med uteslutande av vissa produktionskostnader. Det finns nämligen inom alla industrisektorer kostnader som utgör en naturlig del i framställningen av slutprodukten och som producenten inte kan kontrollera, men som inte desto mindre utgör en väsentlig del av producentens samtliga verksamheter och som följaktligen inte kan uteslutas från dennes omsättning vid fastställandet av böternas utgångsbelopp. Den omständigheten att priset på en råvara utgör en stor del av slutpriset för den färdiga produkten eller att risken för variationer i priserna på en råvara är högre än för andra råvaror påverkar inte denna slutsats.

(se punkterna 180 och 182–183)