TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)
18 november 2015(*)
”Gemenskapsvarumärke – Ogiltighetsförfarande – Det gemenskapsrättsliga ordmärket PORT CHARLOTTE – De äldre ursprungsbeteckningarna ’porto’ och ’port’ – Ogiltighetsgrunder – Artiklarna 52.1 a, 53.1 c och 53.2 d i förordning (EG) nr 207/2009 – Artikel 7.1 c, 7.1 g och 7.2 i förordning nr 207/2009 – Artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 – Artikel 118m.2 i förordning (EG) nr 491/2009”
I mål T‑659/14,
Instituto dos Vinhos do Douro e do Porto, IP, Peso de Régua (Portugal), företrätt av advokaten P. Sousa e Silva,
sökande,
mot
Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster) (harmoniseringskontoret), företrätt av M. Ó. Mondéjar Ortuño, i egenskap av ombud,
svarande,
varvid motparten i förfarandet vid harmoniseringskontorets överklagandenämnd, som intervenerat vid tribunalen, var
Bruichladdich Distillery Co. Ltd, Argyll (Förenade kungariket), företrätt av advokaten S. Harvard Duclos,
angående en talan mot det beslut som meddelades av harmoniseringskontorets fjärde överklagandenämnd den 8 juli 2014 (ärende R 946/2013‑4) angående ett ogiltighetsförfarande mellan Instituto dos Vinhos do Douro e do Porto, IP, och Bruichladdich Distillery Co. Ltd,
meddelar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen),
sammansatt av ordföranden M. Prek samt domarna I. Labucka och V. Kreuschitz (referent),
justitiesekreterare: E. Coulon,
med beaktande av ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 september 2014,
med beaktande av harmoniseringskontorets svarsinlaga som inkom till tribunalens kansli den 17 december 2014,
med beaktande av intervenientens svarsinlaga som inkom till tribunalens kansli den 17 december 2014,
med beaktande av att ingen av parterna en månad efter delgivningen av underrättelsen om att det skriftliga förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling, och av att tribunalen således, på grundval av referentens rapport och med tillämpning av artikel 135a i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Intervenienten Bruichladdich Distillery Co. Ltd ingav den 27 oktober 2006 en ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke till harmoniseringskontoret, i enlighet med rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i dess ändrade lydelse (ersatt av rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1)).
2 Det sökta varumärket utgörs av ordkännetecknet PORT CHARLOTTE (nedan kallat det omtvistade varumärket).
3 De varor som registreringsansökan avsåg omfattas av klass 33 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar följande beskrivning: ”Alkoholhaltiga drycker”.
4 Det omtvistade varumärket registrerades den 18 oktober 2007 under nummer 5421474 och offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 60/2007, av den 29 oktober 2007.
5 Den 7 april 2011 ansökte sökanden, Instituto dos Vinhos do Douro e do Porto, IP, vid harmoniseringskontoret, om ogiltighetsförklaring av det omtvistade varumärket, enligt artikel 53.1 c jämförd med artiklarna 8.4, 53.2 d och 52.1 a i förordning nr 207/2009, jämförda med artikel 7.1 c och 7.1 g i samma förordning, i den del varumärket omfattar varor som avses i punkt 3 ovan.
6 Som svar på ansökan om ogiltighetsförklaring inskränkte intervenienten förteckningen över varor för vilka det omtvistade varumärket registrerats till varor som motsvarar följande beskrivning: ”Whisky”.
7 Till stöd för sin ansökan om ogiltighetsförklaring har sökanden åberopat ursprungsbeteckningarna ”porto” och ”port”, vilka dels är skyddade i samtliga medlemsstater enligt flera bestämmelser i portugisisk rätt och enligt artikel 118m.2 i rådets förordning (EG) nr 491/2009 av den 25 maj 2009 om ändring av förordning (EG) nr 1234/2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (nedan kallad förordningen om en samlad marknadsordning) (EUT L 154, s. 1), dels är registrerade och skyddade genom Lissabonöverenskommelsen om skydd för ursprungsbeteckningar och deras internationella registrering av den 31 oktober 1958, i dess ändrade lydelse (nedan kallad Lissabonöverenskommelsen), i Frankrike, Italien, Cypern, Ungern, Portugal och Slovakien.
8 Genom beslut av den 30 april 2013 avslog annulleringsenheten ansökan om ogiltighetsförklaring.
9 Sökanden överklagade den 22 maj 2013 annulleringsenhetens beslut till överklagandenämnden med stöd av artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009.
10 Harmoniseringskontorets fjärde överklagandenämnd avslog sökandens överklagande genom beslut av den 8 juli 2014 (nedan kallat det angripna beslutet).
11 Överklagandenämnden valde, för det första, att inte godta grunden avseende ett åsidosättande av artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 8.4 i samma förordning, i huvudsak med hänvisning till att skyddet för ursprungsbeteckningar vad gäller viner uteslutande regleras i förordning nr 491/2009, och således omfattades av Europeiska unionens exklusiva behörighet. Även om det stämmer att skyddet i enlighet med nämnda förordning avgörs av den nationella lagstiftningen, begränsas geografiska beteckningar av de beteckningar som anges i ”förteckning[en] över kvalitetsviner framställda i specificerade områden” (nedan kallad förteckning över kvalitetsviner fso), offentliggjord i enlighet med artikel 54.4 i rådets förordning (EG) nr 1493/1999 av den 17 maj 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin (EGT L 179, s. 1). Artikel 118m.2 i förordning nr 491/2009 skyddar dessutom uttrycken ”porto” och ”port” enbart som geografiska beteckningar på grund av att de motsvarar ordet ”oporto” (punkterna 14–18 i det angripna beslutet).
12 Överklagandenämnden slog vidare fast att dessa geografiska beteckningar dessutom enbart är skyddade vad gäller viner, vilka är varor som varken är identiska eller jämförbara med en produkt med beteckningen ”Whisky”, som är en spritdryck med ett annat utseende och en annan alkoholhalt, och som inte uppfyller produktspecifikationen för vin, i den mening som avses i artikel 118m.2 i förordning nr 491/2009. I den del sökanden har åberopat de nämnda ursprungsbeteckningarnas anseende, i den mening som avses i artikel 118m.2 a ii, har överklagandenämnden konstaterat att det omtvistade varumärket varken ”använder” eller ”anspelar på” de geografiska beteckningarna ”porto” eller ”port” och att det därför inte var nödvändigt att avgöra huruvida de hade något anseende. Vidare finns det bara en stad som heter Porto – Oporto på portugisiska – till skillnad från ett stort antal städer med ett namn som är sammansatt av delarna ”porto” eller ”port”, som till exempel Porto Allegre eller Port Louis. På samma sätt är det inte heller möjligt att upprätta ett samband mellan å ena sidan kännetecknet PORT CHARLOTTE, vars båda orddelar betecknar en hamn med personnamnet Charlotte, en geografisk plats eller en stad vid kusten, och å andra sidan de geografiska beteckningarna ”porto” eller ”port”. Den portugisiske konsumenten känner till att ”den geografiska beteckningen i själva verket är ’Oporto’ eller ’Porto’ och att ’Port’ helt enkelt är en förkortning av dessa ord som används på etiketterna till vinflaskor för att beteckna det slags vin som skyddas av denna geografiska beteckning” (punkterna 19–26 i det angripna beslutet).
13 Överklagandenämnden har i detta avseende inte godtagit sökandens argument att skyddet enligt artikel 118m.2 i förordning nr 491/2009 borde utvidgas till varje kännetecken som ”innehåller” ordet ”port”. Det är inte heller fråga om någon ”anspelning” på ett portvin, i den mening som avses i artikel 118m.2 b i samma förordning, eftersom whisky är ett helt annat slags produkt och eftersom det omtvistade varumärket inte heller innehåller någon del som är potentiellt vilseledande eller falsk. Överklagandenämnden slog fast att talan följaktligen inte kunde vinna bifall med stöd av unionsrättsliga bestämmelser om skydd för geografiska beteckningar vad gäller vin, och att det inte var nödvändigt att avgöra huruvida varumärket var känt eller inte (punkterna 27–29 i det angripna beslutet).
14 För det andra avslog överklagandenämnden grunden avseende ett åsidosättande av artikel 53.2 d i förordning nr 207/2009, med hänvisning till de påstådda ursprungsbeteckningarna ”porto” och ”port” vilka den 18 mars 1983 registrerats hos Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) under nummer 682, i enlighet med Lissabonöverenskommelsen. Denna registrering skyddar emellertid enbart ordet ”porto”, som inte är en del av det omtvistade varumärket, med undantag för i Portugal (punkterna 31–33 i det angripna beslutet).
15 För det tredje avslog överklagandenämnden grunden avseende ett åsidosättande av artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 7.1 c och 7.1 g i samma förordning. Det omtvistade varumärket innehåller inte någon parallell hänvisning till både en – existerande eller icke-existerande – plats som heter Charlotte och ”staden Oporto (Porto)”. Sökanden har ”först i samband med överklagandet” åberopat ett absolut registeringshinder i enlighet med artikel 7.1 c i samma förordning och har inte gett något stöd för sitt argument att den relevanta genomsnittskonsumenten känner till en plats eller stad med namnet Port Charlotte. Sökanden har följaktligen aldrig åberopat något åsidosättande av denna bestämmelse ”i samband med ogiltighetsförfarandet”, och kan inte med framgång åberopa nämnda grund i samband med överklagandet (punkterna 35–38 i det angripna beslutet). Det omtvistade varumärket innebär inte heller att allmänheten vilseleds med avseende på varans geografiska ursprung, i den mening som avses i artikel 7.1 g i förordning nr 207/2009. Ordet ”port” betecknar inte ett geografiskt område och det omtvistade varumärket förknippas inte heller med det område där sökandens produkter tillverkas. Ett vilseledande är dessutom än mindre troligt med tanke på att konsumenterna lätt känner igen whisky som en produkt med andra utmärkande egenskaper än de hos ovannämnda produkter (punkt 34 i det angripna beslutet).
Parternas yrkanden
16 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet,
– omformulera det angripna beslutet genom att förklara det omtvistade varumärket ogiltigt, och
– förplikta harmoniseringskontoret att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive dem som uppkommit i förfarandet vid överklagandenämnden.
17 Harmoniseringskontoret och intervenienten har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Sammanfattning av grunderna för ogiltigförklaring
18 Sökanden har till stöd för sin ansökan anfört en grund som rör de faktiska omständigheterna och fem grunder som rör de rättsliga omständigheterna.
19 Som första grund har sökanden invänt mot att det i det angripna beslutet anges att det portugisiska namnet på staden Porto är Oporto och inte Porto.
20 Som andra grund har sökanden anfört att överklagandenämnden inte beaktat att orden porto och port är skyddade enligt portugisisk lag såsom ursprungsbeteckningar eller att dessa utgör geografiska beteckningar, i den mening som avses i bland annat artikel 118m.2 i förordning nr 491/2009.
21 Som tredje grund har sökanden gjort gällande att överklagandenämnden felaktigt förklarat att skyddet för ursprungsbeteckningar vad gäller viner uteslutande regleras i förordning nr 491/2009, och inte också i den nationella rätten.
22 Som fjärde grund har sökanden gjort gällande att det angripna beslutet strider mot artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 8.4 i samma förordning, eftersom ursprungsbeteckningarna ”porto” och ”port” ger innehavaren rätt, enligt såväl den portugisiska rätten som unionsrätten, att förbjuda användning av ett yngre varumärke.
23 Som femte grund har sökanden åberopat ett åsidosättande av artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 7.1 g i samma förordning.
24 Som sjätte grund har sökanden gjort gällande ett åsidosättande av artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 7.1 c i samma förordning.
25 Enligt tribunalen finns det anledning att pröva den första, den andra och den tredje grunden tillsammans, eftersom dessa grunder sammanfaller.
Den första, den andra och den tredje grunden avseende ett rättsligt fel vad gäller namnet Oporto på grund av påståendet att orden ”porto” och ”port” skyddas som geografiska beteckningar i sig och inte som ”motsvarande ord”, och att skyddet för ursprungsbeteckningar vad gäller vin inte bara regleras i förordning nr 491/2009 utan också i den nationella rätten
Sammanfattning av parternas argument
26 Inom ramen för sin första grund, avseende ett rättsligt fel, har sökanden, med stöd av flera bevis, invänt mot punkterna 18, 23 och 26 i det angripna beslutet i den del det i dessa punkter anges att namnet på den stad som gett sitt namn på ursprungsbeteckningen ”porto” är Oporto. Detta namn används uteslutande av engelsk- och spansktalande personer för att beteckna staden Porto som otvetydigt är det portugisiska namnet på staden i fråga. Detta faktiska fel har medfört att överklagandenämnden har dragit fel slutsatser, vilka bestrids i de följande grunderna och som tribunalen borde omformulera.
27 Inom ramen för sin andra grund har sökanden gjort gällande att det faktiska fel som överklagandenämnden har begått beror på nämndens felaktiga uppfattning att orden ”porto” och ”port” enbart är skyddade som geografiska beteckningar i deras egenskap av motsvarigheter till ordet ”oporto” (se punkterna 14, 17 och 18 i det angripna beslutet). I artikel 1.2 i Decreto-Lei no 166/86, de 26 de Junho de 1986 (portugisiskt lagdekret nr 166/86, av den 26 juni 1986), föreskrivs bland annat att ”såsom ursprungsbeteckningar ska anses … beteckningarna ’Vinho do Porto’, ’Vin de Porto’, ’Port Wine’, ’Porto’, ’Port’ (eller deras motsvarigheter på andra språk), som enbart i samband med vinprodukter kan användas för likörvin som traditionellt sett getts detta namn och som tillverkats i regionen Douro …”. I vilket fall som helst ersattes förteckningen över kvalitetsviner fso, den 1 augusti 2009, det vill säga innan ogiltighetsförfarandet inleddes vid harmoniseringskontoret, med det elektroniska register som avses i artikel 118n i förordning nr 491/2009, kallat E-Bacchus (nedan kallat databasen E-Bacchus). För den relevanta ursprungsbeteckningen ”porto” anger databasen E-Bacchus orden och de motsvarande uttrycken ”oporto”, ”vinho do porto”, ”vin de porto”, ”port”, ”port wine”, ”portwein”, ”portvin” och ”portwijn” och hänvisar till den relevanta portugisiska lagstiftningen, däribland Decreto-Lei nr 166/86, som ersatts av Decreto-Lei no 173/2009, de 3 de Agosto de 2009 (portugisiskt lagdekret nr 173/2009, av den 3 augusti 2009). Sökanden har närmare anfört att det gemenskapsskydd som benämningar på viner får genom förordning nr 1493/1999 grundar sig på de beteckningar som fastställs i den nationella lagstiftningen, vilket innebär att ett felaktigt offentliggörande av en skyddad ursprungsbeteckning i förteckningen över kvalitetsviner fso inte är skadlig. Orden ”porto” och ”port” skyddas alltså inte enbart i deras egenskap av ”motsvarigheter”, utan åtnjuter tvärtom ett skydd som ursprungsbeteckningar enligt den tillämpliga portugisiska lagstiftningen och utgör följaktligen geografiska beteckningar i den mening som avses i bland annat artikel 118m.2 i förordning nr 491/2009.
28 Sökanden har i sin tredje grund bestritt punkterna 14 och 15 i det angripna beslutet. I dessa punkter anges att skyddet för ursprungsbeteckningar vad gäller viner uteslutande regleras i förordning nr 491/2009 och omfattas av unionens exklusiva behörighet. Genom denna inställning har överklagandenämnden rättsstridigt förbigått portugisisk lagstiftning och rättspraxis samt brustit i sin motiveringsskyldighet. Trots att det av rättspraxis följer att syftet med rådets förordning (EG) nr 510/2006 av den 20 mars 2006 om skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EUT L 93, s. 12) är att införa ett enhetligt och uttömmande system för skydd av sådana beteckningar, ska denna förordning dock inte tillämpas på vinprodukter och spritdrycker (artikel 1.1 andra stycket i nämnda förordning). Det enhetliga och uttömmande skyddssystemet i förordning nr 510/2006 utgör inte hinder mot ett system för skydd för geografiska beteckningar, som ligger utanför förordningens tillämpningsområde, vilket bekräftas genom kommissionens förberedande arbetsdokument till grönbok om jordbruksprodukters kvalitet, från oktober 2008, och genom ”[harmoniseringskontorets] riktlinjer om invändningsförfarandet – rättigheter enligt artikel 8.4”. Sökanden har härav dragit slutsatsen att skyddet för ursprungsbeteckningar vad gäller viner inte enbart regleras i förordning nr 491/2009 utan även i nationell rätt, och att tribunalen är skyldig att beakta relevanta bestämmelser i den portugisiska rätten vid avgörandet av huruvida ursprungsbeteckningen ”porto” eller ”port” ger innehavaren rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke.
29 Enligt harmoniseringskontoret och intervenienten påverkas inte det angripna beslutets laglighet av den omständigheten att överklagandenämnden felaktigt konstaterat att det portugisiska namnet på den ifrågavarande staden är Oporto och inte Porto, eller felaktigt har hänvisat till förteckningen över kvalitetsviner fso, enligt vilken ”oporto” är en skyddad geografisk beteckning, och inte till databasen E-Bacchus, enligt vilken ”porto” är den skyddade geografiska beteckningen. Överklagandenämnden utgick nämligen inte enbart från de geografiska beteckningarna ”porto” eller ”port”, utan beaktade även den likvärdiga termen ”port” (se punkt 22 i det angripna beslutet), och slutsatserna hade inte ändrats nämnvärt om nämnden istället uttryckligen hade konstaterat att ordet ”port” som sådant utgjorde en skyddad geografisk beteckning och inte ”ett motsvarande ord”.
30 Vad gäller den andra och den tredje grunden har harmoniseringskontoret, som stöds av intervenienten, svarat att förordning nr 491/2009, som är tillämplig i förevarande fall, utgör den enda rättsakt som är relevant vid definitionen av det skydd som ges ursprungsbeteckningen ”porto”. Systemet med skydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar vad gäller viner liknar det system som återfinns i förordning nr 510/2006. Enligt rättspraxis är sistnämnda system emellertid uttömmande, vilket i tillämpliga delar skulle kunna överföras på det system med skydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar vad gäller viner som föreskrivs i förordning nr 491/2009. Räckvidden av skyddet för ursprungsbeteckningen ”porto”, som helt klart erkänns i den portugisiska lagstiftningen, regleras följaktligen uteslutande i förordning nr 491/2009.
Den påstådda underlåtenheten att beakta den portugisiska ursprungsbeteckningen ”porto” eller ”port”
31 Tribunalen delar för det första harmoniseringskontorets och intervenientens bedömning att överklagandenämnden uppenbart misstagit sig dels genom att anse att ordet ”oporto” är den portugisiska beteckningen på den portugisiska hamnstaden Porto i norra Portugal, dels genom att hänvisa till nämnda ord, såsom skyddad geografisk beteckning, i förteckningen över kvalitetsviner fso (se punkterna 17 och 18 i det angripna beslutet) och inte till detta ord, inbegripet ordet ”Porto”, i databasen E-Bacchus. Det är nämligen utrett att den portugisiska beteckningen av denna stad är Porto och att nämnda databas, som innehåller detta ord, redan innan ansökan om ogiltighetsförklaring hade ersatt förteckningen över kvalitetsviner fso.
32 I motsats till vad sökanden har gjort gällande innebär dessa fel inte att överklagandenämnden har åsidosatt de relevanta regler som är tillämpliga på skyddet för skyddade ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar (se punkterna 34–42 nedan). Nämnda fel utgör alltså inte i sig skäl för att ogiltigförklara det angripna beslutet, och denna slutsats påverkar inte bedömningen av den andra och den sjätte grunden (se punkt 51 nedan).
33 Sökanden har inom ramen för sin andra och tredje grund dessutom gjort gällande att överklagandenämnden gjorde fel när den valde att i sin bedömning av tillämpningsvillkoren i artiklarna 53.1 c och 8.4 i förordning nr 207/2009, inte beaktade de relevanta portugisiska bestämmelserna, såsom dessa genomförts av de portugisiska domstolarna och myndigheterna, med hänvisning till att räckvidden av skyddet för ursprungsbeteckningen ”porto” eller ”port” enbart kan fastställas mot bakgrund av bestämmelserna i förordning nr 491/2009.
34 I detta sammanhang konstaterar tribunalen att det mellan parterna inte är stridigt att orden ”porto” eller ”port” är skyddade såsom ursprungsbeteckningar eller geografiska beteckningar i såväl portugisisk rätt som i förordning nr 491/2009, vilket överklagandenämnden har medgett i punkterna 17 och 18 i det angripna beslutet, även om den felaktigt hänvisat till ordet ”oporto” och till förteckningen över kvalitetsviner fso. Överklagandenämndens bedömning omfattade inte heller enbart detta senare ord utan avsåg orden också ”porto” och ”port” (se, bland annat, punkterna 22, 24, 26–28, 31, 32 och 34 i det angripna beslutet).
35 Tribunalen konstaterar vidare att överklagandenämnden, i punkt 14 i det angripna beslutet, har konstaterat, om än på ett otydligt sätt, att det ifrågavarande skyddet för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar vad gäller viner, vid tillämpning av förordning nr 491/2009, visserligen fastställs med beaktande av nationell rätt, men att ”skyddet” i förordning nr 491/2009 ändå uteslutande omfattas av denna förordning och följaktligen av Europeiska unionens exklusiva behörighet. I förevarande fall har detta lett till att överklagandenämnden begränsade sin kontroll till att tillämpa relevanta bestämmelser i unionsrätten utan att beakta de portugisiska bestämmelser, såsom dessa tolkats av portugisiska domstolar och myndigheter, och vilka sökanden åberopat och lagt fram i de två instanserna vid harmoniseringskontoret.
36 I syfte att bedöma giltigheten av dessa överväganden anser tribunalen att det finns anledning att först bedöma den exakta räckvidden av det skydd som ursprungsbeteckningarna och de geografiska beteckningarna åtnjuter enligt förordning nr 491/2009, vilket i huvudsak motsvarar föremålet för den andra grunden. Därefter finns det anledning att avgöra om detta skydd är uttömmande eller om överklagandenämnden, utanför tillämpningsområdet för nämnda förordning, ändå varit skyldig, enligt artikel 53.1, jämförd med artikel 8.4, och artikel 53.2 d i) i förordning nr 207/2009, att tillämpa de relevanta portugisiska bestämmelserna, vilket i huvudsak motsvarar föremålet för den tredje grunden.
Räckvidden av skyddet i förordning nr 491/2009 som sådan
37 Vad gäller räckvidden av skyddet i förordning nr 491/2009 som sådan framgår det tydligt av artikel 118s.1 i den förordningen att de vinbeteckningar som är skyddade enligt artiklarna 51 och 54 i förordning nr 1493/1999 ”automatiskt [ska] vara skyddade enligt den … förordningen” och att ”[k]ommissionen ska föra in dem i det register som avses i artikel 118n i [förordning nr 491/2009]”, närmare bestämt i databasen E-Bacchus. I enlighet med fast rättspraxis följer det av det automatiska skyddet för de vinbeteckningar som redan var skyddade enligt förordning 1493/1999 att det inte krävs ett införande i databasen E‑Bacchus för att de ska komma i åtnjutande av ett skydd på unionsnivå, eftersom införandet endast är en följd av ett befintligt skydds automatiska övergång från ett regelverk till ett annat, och inte ett villkor för detta skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2012, Ungern/kommissionen, T‑194/10, EU:T:2012:587, punkt 21, fastställd genom dom av den 13 februari 2014, Ungern/kommissionen, C‑31/13 P, REU, EU:C:2014:70, punkt 58). Såsom harmoniseringskontoret har gjort gällande har överklagandenämnden i förevarande fall på ett korrekt sätt utgått från principen att detta ”automatiska” skydd, för det fall att det grundas direkt på den relevanta nationella lagstiftningen, inte nödvändigtvis innebär att harmoniseringskontoret är skyldigt, enligt förordning nr 491/2009, att beakta bestämmelserna i den lagstiftningen eller skyddsvillkoren i densamma. Begreppen ”skyddade ursprungsbeteckningar” och ”skyddade geografiska beteckningar” i artikel 118m.1 och 118m.2 i förordning nr 491/2009 är desamma som de som används i artikel 118n i samma förordning, som enbart hänvisar till ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar i databasen E-Bacchus, inklusive de begrepp som härrör ur den nationella lagstiftningen, varvid artikeln emellertid inte föreskriver att skyddsvillkoren i de relevanta bestämmelserna i nämnda lagstiftning ska tillämpas.
38 I enlighet med andan och systematiken i regelverket kring den gemensamma jordbrukspolitiken (skäl 1 i förordning nr 491/2009, se också, för ett liknande resonemang, och analogt med förordning nr 510/2006, dom av den 8 september 2009, Budějovický Budvar, C‑478/07, REG, EU:C:2009:521, punkt 107 och följande punkter), vad gäller tillämpningsområdet för förordning nr 491/2009 fastställs de precisa villkoren för och räckvidden av detta skydd tvärtom uteslutande i artikel 118m.1 och 118m.2 i denna förordning.
39 I denna artikel föreskrivs bland annat följande:
”1. Skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar får användas av alla aktörer som saluför vin som har producerats i enlighet med motsvarande produktspecifikation.
2. Skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar och viner som använder de skyddade beteckningarna i enlighet med produktspecifikationen ska skyddas mot följande:
a) Varje direkt eller indirekt kommersiellt bruk av den skyddade beteckningen
i) för produkter som är jämförbara, men som inte uppfyller kraven i produktspecifikationen för den skyddade beteckningen, eller
ii) i den mån detta bruk innebär att en ursprungsbetecknings eller en geografisk betecknings anseende utnyttjas.
b) Varje obehörigt bruk, imitation eller anspelning, även när produktens eller tjänstens verkliga ursprung anges eller det skyddade namnet har översatts eller åtföljs av uttryck som ’stil’, ’typ’, ’metod’, ’sådan som tillverkas i’, ’imitation’, ’smak’, ’liknande’ eller dylikt.
…
d) Varje annan form av agerande som kan vilseleda konsumenten om produktens verkliga ursprung.”
40 I förevarande fall är det utrett att ursprungsbeteckningarna ”porto” och ”port” åtnjuter skydd på grundval av Decreto-Lei no 173/2009, och Decreto-Lei no 212/2004, de 23 de Agosto de 2004 (portugisiskt lagdekret nr 212/2004, av den 23 augusti 2004) samt av den portugisiska lagen om immateriella rättigheter, vilket medfört att de införts först i förteckningen över kvalitetsviner fso och sedan i databasen E-Bacchus (se artikel 118s.1 sista meningen i förordning nr 491/2009, jämförd med artikel 118n i samma förordning). I enlighet med artikel 54.2 a i förordning nr 1493/1999 omfattar kategorin kvalitetsviner fso ”[k]valitetslikörvin framställt i specificerade områden (benämnt kvalitetslikörvin fso), som uppfyller definitionen på likörvin”, för vilka medlemsstaterna, enligt artikel 54.4 i samma förordning, till kommissionen ska överlämna den förteckning över de viner som de har godkänt, med angivande av, för vart och ett av dessa, närmare uppgifter om de nationella bestämmelser som reglerar framställningen av dessa viner. Harmoniseringskontoret var alltså skyldigt att i samband med tillämpningen av artikel 118m.2 i förordning nr 491/2009 beakta den omständigheten att nämnda ursprungsbeteckningar var skyddade enligt den nationella rätten, vilket överklagandenämnden också gjort i förevarande fall (se punkterna 17 och 18 i det angripna beslutet). Denna bedömning ska inte heller påverkas av argumentet att det samtidigt finns skyddssystem på såväl nationell nivå som unionsnivå, ett argument som sökanden bland annat stöder på vissa av kommissionens förberedande dokument (se punkt 28 ovan), eftersom dessa dokument inte avser vare sig räckvidden av eller villkoren för nämnda skydd.
41 Av detta följer att artikel 118m.1 och 118m.2, vad gäller tillämpningsområdet för förordning nr 491/2009, enhetligt och exklusivt reglerar såväl tillstånd som begränsningar av eller förbud mot kommersiellt utnyttjande av unionsrättsligt skyddade ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar. I just detta sammanhang innebär det ovanstående att överklagandenämnden inte var skyldig att tillämpa de skyddsvillkor som särskilt fastställts i de relevanta bestämmelserna i den portugisiska rätten och på grundval av vilka ursprungsbeteckningarna ”porto” och ”port” fördes in i databasen E-Bacchus.
42 Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser denna grund, inom ramen för vilken sökanden gjort gällande att överklagandenämnden inte beaktat den omständigheten att orden ”porto” och ”port” är ursprungsbeteckningar som är skyddade enligt portugisisk rätt, i den mening som avses i artikel 118m.2 i förordning nr 491/2009.
43 Denna slutsats påverkar emellertid inte frågan – som bland annat tagits upp inom ramen för den tredje grunden – huruvida det skydd som föreskrivs i artikel 118m.1 och 118m.2 i förordning nr 491/2009 kan kompletteras av ett annat skyddssystem i unionsrätten som inbegriper skyddssystem som grundar sig på nationella bestämmelser.
Räckvidden av skyddet i artikel 53.1 c, jämförd med artikel 8.4, och i artikel 53.2 i förordning nr 207/2009
44 Vad gäller frågan huruvida skyddet enligt artikel 118m.1 och 118m.2 i förordning nr 491/2009, som erkänts av överklagandenämnden och åberopats av harmoniseringskontoret, är uttömmande eller inte, konstaterar tribunalen att det varken av bestämmelserna i förordning nr 491/2009 eller av bestämmelserna i förordning nr 207/2009 framgår att skyddet enligt den förstnämnda förordningen ska tolkas som uttömmande och följaktligen inte kan kompletteras, utanför dess tillämpningsområde, med något annat skyddssystem. Tvärtom framgår det av den otvetydiga lydelsen i artikel 53.1 c, jämförd med artikel 8.4, och artikel 53.2 i förordning nr 207/2009 att ogiltighetsgrunderna som alternativ eller kumulativt kan grundas på en äldre rättighet ”enligt [unions]lagstiftningen eller enligt den nationella rätt som ger detta skydd”. Av detta följer att det skydd som ges (skyddade) ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar, kan kompletteras av relevant nationell rätt som föreskriver ett komplementerande skydd, under förutsättning att detta skydd utgör ”äldre rättigheter” i den mening som avses i förordning nr 207/2009.
45 Av fast rättspraxis framgår nämligen att det av lydelsen i såväl artikel 8.4, vilken är tillämplig enligt artikel 53.1 c, som artikel 53.2 i förordning nr 207/2009 att dessa bestämmelser klart skiljer mellan två olika situationer, beroende på om det är unionslagstiftningen ”eller” den nationella rätten som skyddar den äldre rättigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2011, Edwin/harmoniseringskontoret, C‑263/09 P, REU, EU:C:2011:452, punkt 48, och dom av den 7 maj 2013, macros consult/harmoniseringskontoret – MIP Metro (makro), T‑579/10, REU, EU:T:2013:232, punkterna 57 och 60). Den som ansöker om ogiltighetsförklaring ska visserligen lägga fram information som visar att vederbörande, under tillämplig nationell lag, är berättigad att göra anspråk på en äldre rättighet, vilket innebär att sökanden inte bara ska ge in information som visar att vederbörande uppfyller de villkor i den åberopade lagstiftningen som måste vara uppfyllda för att ett förbud ska kunna meddelas mot användning av ett gemenskapsvarumärke, utan också ge in information som visar innehållet i och räckvidden av den nationella lagstiftningen. Det ankommer emellertid i första hand på de behöriga enheterna vid harmoniseringskontoret att bedöma rättsverkan och räckvidden av detta (se, för ett liknande resonemang, dom Edwin/harmoniseringskontoret, se ovan, EU:C:2011:452, punkterna 49–51, och dom makro, se ovan, EU:T:2013:232, punkterna 59, 60 och 62).
46 Av artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 8.4 i samma förordning, framgår dessutom att om det finns ett annat kännetecken än ett varumärke, så kan ett gemenskapsvarumärke förklaras ogiltigt, om kännetecknet samtidigt uppfyller följande fyra villkor. För det första ska kännetecknet användas i näringsverksamhet. För det andra ska det användas i mer än bara lokal omfattning. För det tredje ska rätten till kännetecknet ha förvärvats enligt lagstiftningen i den medlemsstat där detta kännetecken användes innan ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke gavs in. Och för det fjärde ska kännetecknet ge innehavaren rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke. De två första villkoren – det vill säga villkoren avseende användningen och omfattningen av det åberopade kännetecknet, varvid kännetecknet ska ha använts i mer än bara lokal omfattning – följer av lydelsen i artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 och ska därför tolkas mot bakgrund av unionsrätten. Däremot framgår av uttrycket ”om och i den mån det finns … tillämplig nationell lagstiftning om detta tecken” att de två andra villkor som därefter anges i artikel 8.4 a och b i förordning nr 207/2009 utgör villkor som föreskrivs i förordningen, men som till skillnad från de föregående villkoren ska bedömas med beaktande av kriterier som föreskrivs i den rätt som gäller för det åberopade kännetecknet (se, för ett liknande resonemang, dom makro, punkt 45 ovan, EU:T:2013:232, punkterna 54–56 och där angiven rättspraxis).
47 Frågan i vilken mån ett kännetecken som är skyddat i en medlemsstat ger rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke måste nämligen bedömas mot bakgrund av tillämplig nationell rätt. I detta avseende ska hänsyn bland annat tas till åberopad nationell lagstiftning och rättsliga avgöranden i den berörda medlemsstaten. Invändaren ska på denna grundval visa att det ifrågavarande kännetecknet omfattas av tillämpningsområdet för den åberopade nationella lagstiftningen och att kännetecknet ger innehavaren rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke (dom av den 29 mars 2011, Anheuser-Busch/Budějovický Budvar, C‑96/09 P, REU, EU:C:2011:189, punkt 190, dom av den 10 juli 2014, Peek & Cloppenburg/harmoniseringskontoret, C‑325/13 P och C‑326/13 P, EU:C:2014:2059, punkt 47, dom av den 18 april 2013, Peek & Cloppenburg/harmoniseringskontoret – Peek & Cloppenburg (Peek & Cloppenburg), T‑507/11, EU:T:2013:198, punkterna 20 och 21, och dom av den 10 februari 2015, Infocit/harmoniseringskontoret – DIN (DINKOOL), T‑85/14, EU:T:2015:82, punkt 63).
48 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att sökanden såväl i förfarandet vid harmoniseringskontoret som vid tribunalen upprepade gånger, som bevis, har åberopat de relevanta portugisiska bestämmelserna om skydd för ursprungsbeteckningarna ”porto” och ”port”, och portugisiska domstolars och myndigheternas praxis i detta avseende. Vare sig överklagandenämnden eller harmoniseringskontoret har inte heller påstått att sökanden inte har uppfyllt sin bevisbörda i detta avseende. Mot bakgrund av överklagandenämndens skyldighet att på eget initiativ pröva sakförhållandena enligt artikel 76.1 i förordning nr 207/2009, och kravet på aktsamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2011, Zino Davidoff/harmoniseringskontoret – Kleinakis kai SIA (GOOD LIFE), T‑108/08, REU, EU:T:2011:391, punkt 19 och där angiven rättspraxis), gjorde den fel när den inte godtog dessa bevis utan valde att inte tillämpa den berörda portugisiska lagstiftningen med hänvisning till att skyddet för nämnda ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar uteslutande omfattades av förordning nr 491/2009 och unionens exklusiva behörighet (se punkt 14 i det angripna beslutet).
49 Överklagandenämnden har alltså utgått från en uppenbar misstolkning av räckvidden av artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 8.4, och av 53.2 d i samma förordning, vilket medför att det angripna beslutet är rättsstridigt.
50 Den tredje grunden ska alltså upptas till prövning, utan att det är nödvändigt att uttala sig om parternas argument vad gäller förordning nr 510/2006, som inte är tillämplig i förevarande fall.
51 Med hänsyn till att sökandens argument till stöd för den första grunden – enligt vilken överklagandenämnden felaktigt dragit slutsatsen att orden ”porto” och ”port” enbart var skyddade i deras egenskap av ord som motsvarade ordet ”oporto” – inte är tillräckligt för att konstatera att det angripna beslutet är rättsstridigt (se punkt 34 ovan), kan talan emellertid inte vinna bifall såvitt avser denna grund.
52 Mot bakgrund av de skäl som redovisats i punkterna 37–42 ovan, kan talan inte heller vina bifall såvitt avser den andra grunden.
53 Tribunalen anser emellertid att det finns anledning att pröva den fjärde, den femte och den sjätte grunden.
Den fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 8.4 i samma förordning
Sammanfattning av parternas argument
54 Inom ramen för denna grund har sökanden gjort gällande att överklagandenämnden, för det första, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den tillbakavisade bevis som sökanden lagt fram och som visar att det omtvistade varumärket strider mot relevanta bestämmelser i den portugisiska rätten till skydd för ursprungsbeteckning ”porto” eller ”port”, med hänvisning till att de anmärkningar som gjorts med stöd av artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 borde avslås redan i inledningsskedet. Genom att agera på detta sätt har överklagandenämnden, för det andra, misstolkat räckvidden av det skydd som nämnda bestämmelser ger denna ursprungsbeteckning. Det angripna beslutet är för det tredje oförenligt med harmoniseringskontorets tidigare beslutspraxis i liknande invändningsärenden avseende portvin. För det fjärde, och även om den portugisiska rätten inte ger sökanden rätt att förbjuda användning av det omtvistade varumärket, framgår ett sådant förbud av artikel 118m.2 a i) i förordning nr 491/2009, eftersom whisky är en vara som kan jämföras med muterat vin, såsom portvin. Även om de aktuella produkterna inte var ”jämförbara”, innebär denna bestämmelse ett förbud mot att det omtvistade varumärket utnyttjar anseendet hos ursprungsbeteckningen ”porto” eller ”port”. Artikel 118m.2 b i förordning nr 491/2009 skyddar dessutom sökanden mot användning av det omtvistade varumärket, eftersom ordet ”port” utgör ”en imitation eller [en] anspelning” på ursprungsbeteckningen ”porto” eller ”port”. Med beaktande av att den nämnda ursprungsbeteckning är välkänd, skulle en genomsnittskonsument vid åsynen av uttrycket ”port charlotte” på en flaska med alkoholdryck kunna förledas att tro att den ifrågavarande drycken är förknippat med portvin, eller i vart fall fråga sig om så är fallet, vilket innebär en anspelning på denna ursprungsbeteckning.
55 Harmoniseringskontoret, som stöds av intervenienten, anser att överklagandenämnden hade fog för att anse att det omtvistade varumärket inte omfattas av någon av de situationer som avses i artikel 118m.2 a–c i förordning nr 491/2009, och således att den aktuella grunden inte ska godtas.
Genomsnittskonsumenten
56 Tribunalen erinrar inledningsvis om att överklagandenämnden, i det angripna beslutet, i vart fall outtalat och delvis, har beaktat hur den portugisiska genomsnittskonsumenten har uppfattat den berörda produkten (se punkt 26 i det angripna beslutet). Denna bedömning har bestritts av sökanden och intervenienten vilka anser att man i förevarande fall ska utgå från genomsnittskonsumenten i Europeiska unionen.
57 Mot bakgrund av att såväl portvin som whisky är massproducerade varor som säljs i samtliga medlemsstater i Europeiska unionen samt att samtliga konsumenter i dessa stater kan känna igen beteckningarna och de särskilda egenskaperna hos nämnda produkter, ska detta argument godtas.
58 Det angripna beslutet är emellertid inte nödvändigtvis rättsstridigt enbart på grund av att omsättningskretsen har definierats felaktigt. Detta skulle enbart vara fallet om resultatet av överklagandenämndens bedömning hade varit beroende av omsättningskretsens ursprung eller språkfärdigheter, vilket bör bedömas inom ramen för varje enskild grund.
59 Tribunalen slår följaktligen fast att den omsättningskrets som ska beaktas inom ramen för förevarande grund utgörs av genomsnittskonsumenten i Europeiska unionen.
60 Den aktuella grunden består av två delar. Den första delgrunden avser överklagandenämndens underlåtenhet att tillämpa bestämmelserna i den relevanta portugisiska lagstiftningen, och den andra avser felaktig tillämpning av artikel 118m.2 i förordning nr 491/2009.
Den första delgrunden: Överklagandenämnden har underlåtit att tillämpa portugisisk rätt
61 Vad gäller den första delgrunden, i vilken det bland annat görs gällande att överklagandenämnden underlåtit att tillämpa relevanta bestämmelser i den portugisiska rätten och att beakta de bevis som lagts fram som stöd, och vilken i stora drag sammanfaller med den tredje grunden, räcker det att hänvisa till vad som anförts i punkterna 44–50 ovan och att konstatera att överklagandenämnden i förevarande fall, i strid med de krav som framgår av artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 8.4 i samma förordning, enbart har bedömt de villkor som föreskrivs i artikel 118m.2 i förordning nr 491/2009 och underlåtit att beakta de ovannämnda bestämmelserna i den portugisiska rätten samt de bevis som lagts fram till stöd. Överklagandenämnden har alltså gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underlät att pröva räckvidden av det eventuella skydd som relevant portugisisk rätt ger ”äldre rättigheter”, närmare bestämt ursprungsbeteckningarna ”porto” och ”port”, trots att det rör sig om bestämmelser som måste tillämpas i enlighet med artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 8.4 i samma förordning.
62 Mot denna bakgrund ska den första delgrunden godtas, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida skyddsbestämmelserna i den tillämpliga portugisiska rätten varit uppfyllda i förevarande fall (se också punkterna 109 och 110 nedan).
Den andra delgrunden: Åsidosättande av artikel 118m.2 i förordning nr 491/2009
63 Inom ramen för den andra delgrunden ska det för det första prövas huruvida registreringen eller användningen av det omtvistade varumärket utgör ett ”direkt eller indirekt kommersiellt bruk” av ursprungsbeteckningen ”porto” eller ”port” för produkter som är jämförbara men som inte uppfyller kraven i produktspecifikationen för den skyddade beteckningen, i den mening som avses i artikel 118m.2 a i) i förordning nr 491/2009.
64 I detta avseende erinrar tribunalen om att överklagandenämnden i princip har angett att de geografiska beteckningarna i den mening som avses i nämnda bestämmelser enbart är skyddade vad gäller viner, vilka är varor som varken är identiska eller jämförbara med en produkt med beteckningen ”whisky”, som är en spritdryck med ett annan utseende och en annan alkoholhalt och som inte uppfyller produktspecifikationen för vin (se punkt 20 i det angripna beslutet).
65 Denna bedömning innehåller inte något rättsligt fel, eftersom en spritdryck framställd genom alkoholjäsning av säd, såsom whisky, per definition är oförmögen att uppfylla kraven i produktspecifikationen för vin, en produkt framställd genom alkoholjäsning av vindruvor, i den mening som avses i artikel 118m.2 a i) i förordning nr 491/2009, jämförd med artikel 118c.2 i samma förordning.
66 I detta avseende kan tribunalen inte godta sökandens argument, att den hänvisning som gjorts till ”produktspecifikationerna” enbart avsåg de skyddade produkterna och inte de omtvistade produkterna, eftersom de sistnämnda kunde vara jämförbara produkter, såsom spritdrycker. I artikel 118m.2 a i) i förordning nr 491/2009 anges nämligen uttryckligen att ”produkter som är jämförbara” är produkter ”som inte uppfyller kraven i produktspecifikationen”, vilket enbart är möjligt för ett vin eller ett likörvin (se punkterna 1–3 i bilaga VI till rådets förordning (EG) nr 149/2008 av den 29 april 2008 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin, om ändring av förordningarna (EG) nr 1493/1999, (EG) nr 1782/2003, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 3/2008 samt om upphävande av förordningarna (EEG) nr 2392/86 och (EG) nr 1493/1999 (EUT L 148, s. 1)), men inte för en spritdryck som whisky. I likhet med vad harmoniseringskontoret med rätta har anfört gäller detta särskilt som det i de relevanta bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 110/2008 av den 15 januari 2008 om definition, beskrivning, presentation och märkning av, samt skydd av geografiska beteckningar för, spritdrycker, samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1576/89 (EUT L 39, s. 16), framgår att spritdrycker omfattas av ett annat skyddssystem än det för viner och ska uppfylla andra krav för att beviljas ett sådant skydd (se artikel 5 i sistnämnda förordning).
67 Den första anmärkningen avseende ett åsidosättande av artikel 118m.2 a i) i förordning nr 491/2009 kan följaktligen inte godtas varvid det i detta skede inte är nödvändigt att uttala sig om huruvida whisky och likörviner, såsom portvin, är jämförbara.
68 För det andra, vad gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 118m.2 a ii i förordning nr 491/2009, finns det anledning att erinra om att överklagandenämnden funnit att det omtvistade varumärket varken ”använd[e]” eller ”anspela[de] på” de geografiska beteckningarna ”porto” eller ”port” och att det därför inte var nödvändigt att avgöra huruvida de hade något anseende. Dessa ord utgör också en del av sammanslagna namn på ett stort antal städer, såsom Porto Allegre eller Port Louis. Det skulle inte heller vara möjligt att upprätta ett samband mellan å ena sidan kännetecknet PORT CHARLOTTE, vars båda beståndsdelar betecknar en hamn med personnamnet Charlotte, en geografisk plats eller en stad vid kusten, och å andra sidan det geografiska namnet ”Porto” eller ”Port”, vilka den portugisiske konsumenten känner igen som beteckningen på ett vin som skyddas av detta geografiska namn.
69 Enligt artikel 118m.2 a ii i förordning nr 491/2009 är de berörda ursprungsbeteckningarna och geografiska beteckningarna skyddade mot varje direkt eller indirekt kommersiellt bruk i den mån detta bruk innebär att deras anseende utnyttjas.
70 För det första konstaterar tribunalen i detta avseende att sökandens skyddade ursprungsbeteckning, som anges i databasen E-Bacchus, inbegriper beteckningarna ”oporto”, ”portvin”, ”portwein”, ”portwijn”, ”vin de porto”, ”port wine”, ”port”, ”vinho do porto” och ”porto”. Det är alltså fråga om beteckningar, på olika språk, bestående av antingen två delar; det vill säga ”port” eller ”porto” och ”vin”, eller en del, det vill säga ”oporto” eller ”porto”. För det andra, och i likhet med vad harmoniseringskontoret har gjort gällande, ska hänsyn tas till den omständigheten att också det omtvistade varumärket består av två delar, närmare bestämt ”port” och ”charlotte”, vilka i likhet med uttrycket ”port wine” ska förstås så, att det bildar en egen logisk och begreppsmässig enhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2008, Torres/harmoniseringskontoret – Vinícola de Tomelloso (TORRE DE GAZATE), T‑286/06, EU:T:2008:601, punkt 55).
71 Till skillnad från den ifrågavarande skyddade ursprungsbeteckningen hänför sig det omtvistade varumärket emellertid inte uttryckligen till ett vin utan till kvinnonamnet Charlotte, som är direkt sammansatt med orddelen ”port”, som i första hand, på flera europeiska språk, däribland engelska och portugisiska, betyder hamn, det vill säga en plats vid havet eller en flod. I likhet med vad överklagandenämnden med rätta funnit i punkt 24 i det angripna beslutet framstår kännetecknet PORT CHARLOTTE, om det läses som en egen logisk och begreppsmässig enhet, för omsättningskretsen som beteckningen på en hamn som bär namnet på en person som kallas Charlotte, varvid det inte upprättas något direkt samband med ursprungsbeteckningen ”porto” eller ”port” eller med portvin. I likhet med vad sökanden har gjort gällande gäller detta särskilt som ordet ”charlotte” utgör den viktigaste och den mest utmärkande delen av det omtvistade varumärket, som direkt drar omsättningskretsens uppmärksamhet till sig. Omsättningskretsen uppfattar inte orddelen ”port” som en från ordet ”charlotte” utmärkande och åtskild del, utan som en benämning som har ett direkt samband med sistnämnda ord och som förmedlar att det omtvistade varumärket hänför sig till en plats vid kusten eller utmed en flod. Denna uppfattning gäller för alla genomsnittskonsumenter i unionen med i varje fall grundläggande kunskaper i engelska eller ett romanskt språk.
72 Överklagandenämnden gjorde alltså inte fel när den i punkt 22 i det angripna beslutet slog fast att det omtvistade varumärket varken använde eller anspelade på nämnda ursprungsbeteckning, varför det inte var nödvändigt att pröva dess anseende.
73 Anmärkningen avseende ett åsidosättande av artikel 118m.2 a ii i förordning nr 491/2009 ska alltså inte godtas.
74 För det tredje och vad gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 118m.2 b i förordning nr 491/2009, erinrar tribunalen om att överklagandenämnden slagit fast att det inte förelåg någon ”anspelning” på ett portvin, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, eftersom whisky är ett annat slags produkt och eftersom det omtvistade varumärket inte innehåller någon del som är potentiellt vilseledande eller falsk (se punkt 28 i det angripna beslutet).
75 I detta avseende räcker det att hänvisa till övervägandena i punkt 71 ovan för att konstatera att användandet av det omtvistade varumärket inte utgör ”obehörigt bruk, imitation eller anspelning” i förhållande till ursprungsbeteckningen ”porto” eller ”port”, i den mening som avses i artikel 118m.2 b i förordning nr 491/2009.
76 Denna slutsats påverkas inte av de argument som sökanden har framfört. Sökanden kan i synnerhet inte med framgång åberopa rättspraxis enligt vilken en skyddad ursprungsbeteckning omfattar det tänkta fallet att det ord som används för att ange en produkt innehåller en del av en skyddad beteckning, på så sätt att produktnamnet får konsumenten att som referensbild tänka på den vara som har den skyddade beteckningen (se dom av den 14 juli 2011, Bureau national interprofessionnel du Cognac, C‑4/10 och C‑27/10, REU, EU:C:2011:484, punkt 56 och där angiven rättspraxis), och enligt vilken det kan föreligga en anspelning på en skyddad ursprungsbeteckning utan risk för förväxling mellan produkterna i fråga (se dom av den 26 februari 2008, kommissionen/Tyskland, C‑132/05, REG, EU:C:2008:117, punkt 45 och där angiven rättspraxis). I förevarande fall gäller tvärtom, av skäl som redovisats i punkt 71 ovan, att även om ordet port utgör en del av varumärket så uppfattar en genomsnittskonsument – även om vederbörande antas vara portugis eller tala portugisiska – som ställs inför en whisky med berörda varumärke emellertid inte denna dryck som ett portvin som omfattas av den ifrågavarande ursprungsbeteckningen. Denna bedömning bekräftas av de ofrånkomliga skillnaderna mellan de utmärkande egenskaperna hos ett portvin respektive en whisky vad gäller bland annat ingredienser, alkoholstyrka och smak, vilka genomsnittskonsumenten känner väl till och vilka överklagandenämnden på ett korrekt sätt har erinrat om i punkterna 20 och 34 i det angripna beslutet (se även punkt 65 ovan).
77 Anmärkningen avseende åsidosättandet av artikel 118m.2 b i förordning nr 491/2009 kan därför inte heller godtas.
78 Slutligen kan inte heller sökanden anmärkning godtas, enligt vilken det angripna beslutet strider mot harmoniseringskontorets beslutspraxis i liknande invändningsförfaranden (se punkt 54 ovan). Av fast rättspraxis framgår att överklagandenämnderna ska fatta beslut enligt förordning nr 207/2009 inom ramen för en normbunden behörighet, och de har således inte någon befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar. Frågan huruvida överklagandenämndernas beslut är lagenliga ska därför enbart bedömas på grundval av denna förordning, såsom den tolkas av unionsdomstolen, och inte mot bakgrund av överklagandenämndernas eller harmoniseringskontorets tidigare beslutspraxis (se, för ett liknande resonemang, och analogt, beslut av den 13 februari 2008, Indorata-Serviços e Gestão/harmoniseringskontoret, C‑212/07 P, EU:C:2008:83, punkt 43, och beslut av den 15 februari 2008, Brinkmann/harmoniseringskontoret, C‑243/07 P, EU:C:2008:94, punkt 39 och där angiven rättspraxis). Detta påverkar dock inte harmoniseringskontorets skyldighet att, när den behandlar en ansökan om ogiltighetsförklaring, beakta de beslut som redan fattats i fråga om liknande ansökningar och ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det finns anledning att besluta på samma sätt (se, för ett liknande resonemang, och analogt, dom av den 10 mars 2011, Agencja Wydawnicza Technopol/harmoniseringskontoret, C‑51/10 P, REU, EU:C:2011:139, punkt 74, och dom av den 12 december 2014, Wilo/harmoniseringskontoret, (Pioneering for You), T‑601/13, EU:T:2014:1067, punkt 41).
79 Även om denna anmärkning skulle betraktas som ett påstående om ett åsidosättande av prövningsskyldigheten eller av likabehandlingsprincipen, erinrar tribunalen om att nämnda skyldighet och princip ska tillämpas på ett sätt som är förenligt med legalitetsprincipen, det vill säga att ingen kan åberopa en rättsstridig åtgärd som gynnar någon annan till sin egen fördel och för att få till stånd ett identiskt beslut. En person som ansöker om ogiltighetsförklaring av ett varumärke kan alltså inte vid harmoniseringskontoret åberopa en beslutspraxis som strider mot kraven i förordning nr 207/2009 eller som skulle leda till att ett rättsstridigt beslut antogs (se, för ett liknande resonemang, och analogt, beslut av den 12 februari 2009, Bild digital och ZVS, C‑39/08 och C‑43/08, EU:C:2009:91, punkt 18, dom Agencja Wydawnicza Technopol/harmoniseringskontoret, punkt 78 ovan, EU:C:2011:139, punkterna 75 och 76, och dom Pioneering for You, punkt 78 ovan, EU:T:2014:1067, punkt 42).
80 Den sista anmärkningen kan således inte godtas.
81 Med hänsyn till samtliga överväganden ovan kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra delen av förevarande grund.
Den femte grunden: Åsidosättande av artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 7.1 g i samma förordning
82 Till stöd för denna grund har sökanden i huvudsak erinrat om att den portugisiske genomsnittskonsumenten och genomsnittskonsumenten i övriga medlemsstater, inklusive Förenade kungariket, känner till beteckningen ”port” för portvin och att det är relativt vanligt att portvinsmärken består av två ord där ett av orden är ”port” (DOW’S PORT, FERREIRA PORT, GRAHAM PORT), som ibland också placeras först (PORT FOR TWO). Denne konsument är också van vid att detta ord återfinns på portvinsflaskor med bokstäver som framhävs. Mot bakgrund av att färgen på vitt portvin liknar färgen på whisky är det också fullt möjligt att nämnde konsument, när han eller hon ställs inför en flaska whisky av märket PORT CHARLOTTE, drar slutsatsen att det är fråga om en flaska portvin. Det omtvistade varumärket, som innehåller ordet ”port”, kan alltså vilseleda konsumenten vad gäller den geografiska härkomsten genom att vederbörande förleds att tro att produkter med detta namn innehåller portvin eller har något slags samband med ett sådant vin.
83 Harmoniseringskontoret, som stöds av intervenienten, har svarat att registreringshindren i artikel 7.1 g i förordning nr 207/2009 förutsätter ett faktiskt vilseledande eller en tillräckligt allvarlig risk för att konsumenten vilseleds samt att dessa kriterier inte är uppfyllda i förevarande fall.
84 Artikel 7.1 g i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 52.1 a i samma förordning, föreskriver att varumärken ”som är ägnade att vilseleda allmänheten t.ex. med avseende på [den aktuella] varans eller tjänstens art, kvalitet eller geografiska ursprung” inte får registreras eller ska ogiltigförklaras.
85 I detta avseende har överklagandenämnden gjort gällande att det omtvistade varumärket inte är ägnat att vilseleda omsättningskretsen vad gäller dess geografiska ursprung, eftersom ordet ”port” inte betecknar ett geografiskt område och eftersom det omtvistade varumärket inte heller förknippas med det område där sökandens produkter tillverkas. Ett vilseledande är dessutom än mindre troligt med tanke på att konsumenterna lätt känner igen whisky som en produkt med andra utmärkande egenskaper än de hos ovannämnda produkter (punkt 34 i det angripna beslutet).
86 Tribunalen anser att denna bedömning inte innehåller några felaktigheter.
87 I likhet med vad harmoniseringskontoret har gjort gällande framgår det nämligen av fast rättspraxis att ett registreringshinder eller en ogiltigförklaring i enlighet med artikel 7.1 g i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 52.1 a i samma förordning, förutsätter att det föreligger ett faktiskt vilseledande eller en tillräckligt allvarlig risk för att konsumenten vilseleds (se, för ett liknande resonemang, och analogt, dom av den 5 maj 2011, SIMS – École de ski internationale/harmoniseringskontoret – SNMSF (esf école du ski français), T‑41/10, EU:T:2011:200, punkt 49 och där angiven rättspraxis). På grund av de skäl som redovisats i punkterna 71 och 76 ovan är det inte troligt att omsättningskretsen, oavsett härkomst eller språktillhörighet, enbart associerar ordet ”port” i det omtvistade varumärket till ursprungsbeteckningen ”port” eller ”porto” eller till ett likörvin med denna beteckning. Tribunalen konstaterar följaktligen att omsättningskretsen skulle vara än mindre benägen att missta sig beträffande egenskaperna, kvaliteten eller det geografiska ursprunget av en whisky som saluförs under detta varumärke. I likhet med vad intervenienten har anfört gäller detta i än högre grad eftersom Portugal eller i vart fall den region i vilken Porto ligger, till skillnad från Skottland, inte är en region som av omsättningskretsen är känd för sin whiskytillverkning.
88 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden.
Den sjätte grunden: Åsidosättande av artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 7.1 c i samma förordning
Sammanfattning av parternas argument
89 Sökanden har angett att denna, trots att ansökan om ogiltighetsförklaring visserligen inte grundades på ett absolut registreringshinder enligt artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009, inte kände till att det fanns en plats vid namn Port Charlotte förrän intervenienten lade fram sina yttranden den 17 oktober 2011, och att denna omständighet påkallades i sökandens svarsinlaga vid annulleringsenheten den 20 december 2011. I detta avseende har överklagandenämnden emellertid inte prövat den avgörande frågan om huruvida det finns något allmänintresse av att dessa ord, som beskriver ett geografiskt ursprung, ska fortsätta att få användas fritt. Intervenienten har anfört att för det fall att en del av omsättningskretsen dock förstår att varumärket PORT CHARLOTTE hänför sig till ”en autentisk och förväntad plats för att proviantera whisky”, skulle ett sådant absolut registreringshinder emellertid kunna tillämpas, eftersom det omtvistade varumärket uteslutande består av ett kännetecken som i handeln skulle kunna användas för att beteckna det geografiska ursprunget av den berörda produkten.
90 Enligt harmoniseringskontoret kan denna grund inte godtas. Även om sökanden framfört argument i detta avseende under ogiltighetsförfarandet, utgjorde denna grund inte en del av ansökan om ogiltighetsförklaring. Överklagandenämnden gjorde således rätt när den slog fast att nämnda grund utgjorde en otillåten utvidgning av grunderna för ogiltighetsförklaringen. Sökanden får i synnerhet inte åberopa denna grund vid tribunalen. Intervenienten har i huvudsak tillagt att uttrycket ”port charlotte” inte är särskilt känt bland whiskykonsumenter och att sökanden inte heller har visat att det omtvistade varumärket möjligen är välkänt. Överklagandenämnden gjorde alltså rätt när den slog fast att sökanden inte har underbyggt sina påståenden.
Huruvida förevarande grund kan prövas
91 Harmoniseringskontoret har i huvudsak gjort gällande att förevarande grund inte kan prövas, eftersom påståendet att det omtvistade varumärket stred mot artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 inte anförts i ansökan om ogiltighetsförklaring och således inte var föremål för prövning i ärendet vid annulleringsenheten.
92 Denna invändning om rättegångshinder kan inte godtas.
93 Även om det för det första stämmer att den ansökan om ogiltighetsförklaring som lämnats in till annulleringsenheten visserligen inte avsåg ett absolut registreringshinder enligt artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009, åberopade sökanden ändå en sådan grund vid nämnda enhet genom att hänvisa till domen av den 4 maj 1999, Windsurfing Chiemsee (C‑108/97 och C‑109/97, REG, EU:C:1999:230), i samband med sina yttranden över intervenientens svarsinlaga, i vilket sistnämnda part i huvudsak gjorde gällande att uttrycket ”port charlotte” betecknade ”en känd plats för ett särskilt destilleri på ön Islay”.
94 För det andra har överklagandenämnden i punkterna 40–49 i det angripna beslutet uttryckligen tagit ställning till denna grund och avvisat densamma med hänvisning till bland annat att de bevis som lagts fram inte kunde visa att genomsnittskonsumenten av whisky kände till orten Port Charlotte vid tidpunkten för ansökan om registrering av det omtvistade varumärket (punkt 48 i annulleringsenhetens beslut).
95 För det tredje har sökanden vid överklagandenämnden uttryckligen anfört en grund avseende åsidosättande av artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 7.1 c i samma förordning, enligt vilken annulleringsenhetens bedömning i detta avseende var felaktig. I punkt 35 i det angripna beslutet företog överklagandenämnden, trots konstaterandet att sökanden inte anfört denna grund ”förrän i samband med överklagandet”, faktiskt en prövning och avvisade denna grund i sak, med hänvisning dels till att sökandens argument var motsägelsefullt, eftersom den samtidigt avsåg både en plats (existerande eller inte) vid namn Port Charlotte och ”staden Oporto (Porto)”, dels till att annulleringsenheten konstaterat att sökanden underlåtit att lägga fram bevis för att genomsnittskonsumenten kände till någon ort eller stad med namnet Port Charlotte. Följaktligen och mot bakgrund av punkt 35 i det angripna beslutet gjorde sig överklagandenämnden alltså skyldig till felaktig rättstillämpning när den enbart slog fast att nämnda grund utgjorde en ”otillåten utvidgning av grunderna för ogiltighetsförklaringen”. Denna bedömning påverkas inte av den felaktiga slutsatsen i punkt 38 i det angripna beslutet, enligt vilken grunden avseende artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 aldrig utgjorde en del av annulleringsförfarandet och enligt vilken sökanden inte hade rätt att anföra denna grund i sitt överklagande vid överklagandenämnden.
96 Tribunalen konstaterar således att överklagandenämnden, i enlighet med artikel 135.1 i förordning nr 207/2009 och till följd av sökandens överklagande av annulleringsenhetens beslut, hade anhängiggjorts ärendet, såsom detta framgick av det angripna beslutet och av de grunder som anförts till stöd, och avgjort det, i vart fall för fullständighetens skull. I detta sammanhang kan harmoniseringskontoret inte med framgång åberopa domen av den 13 januari 2011, Park/harmoniseringskontoret – Bae (PINE TREE) (T‑28/09, EU:T:2011:7, punkt 46), av vilken det enbart framgår att en begäran om ogiltighetsförklaring inte kan framställas för första gången vid överklagandenämnden, vilket dock inte har skett i förevarande fall. Nämnda dom tydliggör snarare att det ankommer på annulleringsenheten att i första hand avgöra ansökan om ogiltighetsförklaring såsom denna följer av de olika ansökningarna och parternas olika inlagor (se, för ett liknande resonemang, se dom PINE TREE, se ovan, EU:T:2011:7, punkt 46 och där angiven rättspraxis), inbegripet, i förevarande fall bland annat sökandens yttranden avseende intervenientens svarsinlaga vid annulleringsenheten.
97 Mot bakgrund av att grunden avseende åsidosättande av artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 7.1 c i samma förordning, har anförts och prövats i samband med de två instanserna vid harmoniseringskontoret och att sökanden åberopat densamma vid tribunalen, är sistnämnda behörig att pröva grunden i enlighet med artikel 65 i ovannämnda förordning och skyldig att pröva den i sak.
98 Följaktligen ska förevarande grund tas upp till sakprövning.
Huruvida talan kan vinna bifall såvitt avser denna grund
99 Tribunalen erinrar om att det av artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009, som är tillämplig i förevarande fall i enlighet med artikel 52.1 a i samma förordning, följer att varumärken som endast består av tecken eller upplysningar vilka i handeln visar varornas eller tjänsternas art, kvalitet, kvantitet, avsedda användning, värde, geografiska ursprung, tiden för deras framställande eller andra egenskaper hos varorna eller tjänsterna, inte får registreras.
100 Dessa kännetecken kan inte fylla varumärkets huvudsakliga syfte, nämligen att identifiera varans eller tjänstens ursprung, för att därigenom möjliggöra för de konsumenter som köper den vara eller den tjänst som varumärket avser, att träffa samma val vid ett senare köp, om erfarenheten varit god, eller att göra ett annat val, om den varit dålig (dom av den 23 oktober 2003, harmoniseringskontoret/Wrigley, C‑191/01 P, REG, EU:C:2003:579, punkt 30; se, också, dom av den 13 september 2013, Fürstlich Castell’sches Domänenamt/harmoniseringskontoret, Castel Frères (CASTEL), T‑320/10, REU (Utdrag), EU:T:2013:424, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
101 Vidare ska det allmänintresse som ligger bakom artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 säkerställa att kännetecken som beskriver en eller flera egenskaper hos de varor eller tjänster som registreringsansökan avser fritt kan användas av alla de ekonomiska aktörer som tillhandahåller sådana varor eller tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom harmoniseringskontoret/Wrigley, punkt 100 ovan, EU:C:2003:579, punkt 31, och dom Agencja Wydawnicza Technopol/harmoniseringskontoret, punkt 78 ovan, EU:C:2011:139, punkt 37).
102 Vad närmare bestämt gäller kännetecken och upplysningar som kan användas för att visa det geografiska ursprunget för de varukategorier som registreringsansökan avser, i synnerhet geografiska namn, föreligger det ett allmänintresse av att se till att frihållningsbehovet iakttas. Sådana kännetecken och upplysningar kan nämligen inte endast ge information om kvaliteten och andra egenskaper hos de berörda varukategorierna, utan kan också på olika sätt påverka konsumenternas preferenser, till exempel genom att varorna förknippas med en plats som kan väcka positiva känslor (se dom CASTEL, punkt 100 ovan, EU:T:2013:424, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
103 Registrering av geografiska namn som varumärken är inte tillåten när dessa pekar ut vissa geografiska platser som redan är ansedda eller kända för den berörda varukategorin och som därför enligt omsättningskretsens uppfattning har en koppling till denna kategori. Det är inte heller tillåtet att registrera sådana geografiska namn som kan komma att användas av företag, vilka även ska vara tillgängliga för dessa såsom geografiska ursprungsbeteckningar för den berörda varukategorin (se dom CASTEL, punkt 100 ovan, EU:T:2013:424, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
104 Tribunalen påpekar emellertid att artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 i princip inte utgör något hinder mot registrering av geografiska namn som är okända för omsättningskretsen, eller i vart fall är okända som beteckning på en geografisk plats, eller av geografiska namn vilka omsättningskretsen, på grund av den utpekade platsens karaktär, sannolikt inte kommer att uppfatta som en upplysning om att den berörda varu- eller tjänstekategorin har sitt ursprung på denna plats eller att de utformats där (se dom CASTEL, punkt 100 ovan, EU:T:2013:424, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
105 För att kunna bedöma huruvida ett kännetecken enligt omsättningskretsen kan visa det geografiska ursprunget för den berörda varukategorin är det nödvändigt att avgöra huruvida det geografiska namnet utgör en benämning på en plats som enligt omsättningskretsens uppfattning har samband med den berörda varukategorin, eller om det är rimligt att i framtiden anta att ett sådant samband kommer att finnas. Inom ramen för denna prövning ska hänsyn tas till den större eller mindre kunskap som omsättningskretsen besitter vad gäller ett sådant namn samt till de utmärkande dragen hos den plats som avses samt den aktuella varukategorin (se dom CASTEL, punkt 100 ovan, EU:T:2013:424, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
106 I likhet med vad överklagandenämnden påpekat i punkt 35 i det angripna beslutet, och vad harmoniseringskontoret och intervenienten har gjort gällande, konstaterar tribunalen att sökanden – med undantag för intervenientens dåligt underbyggda konstaterande att uttrycket ”port charlotte” betecknar ”en känd plats för ett särskilt destilleri på ön Islay” – inte har lyckats visa att nämnda uttryck betecknar en geografisk plats som hos omsättningskretsen redan är välkänd eller känd för sin whisky, och att det finns ett behov för att låta andra whiskyproducenter med samma ursprung ha fortsatt tillgång till nämnda uttryck såsom geografisk härkomstbeteckning. Tvärtom har sökanden själv erkänt sig avstå, till en början, från att åberopa det absoluta registreringshindret i artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 på grund av okunskap kring huruvida det omtvistade varumärket hänförde sig till en särskild plats. Sökanden har inte heller visat att det omtvistade varumärket hade kunnat användas för att beteckna en geografisk plats för andra whiskysorter eller att omsättningskretsen, oavsett ursprung och språkkunskaper, i förekommande fall och i framtiden skulle kunna upprätta ett samband med denna varukategori. Det har följaktligen inte visats att det finns ett allmänintresse av att bevara tillgängligheten av uttrycket ”port charlotte” som benämning för andra whiskysorter än intervenientens produkter, eller att det finns ett behov av att ge andra whiskyproducenter fri tillgång till en sådan beteckning.
107 Talan kan därför inte vinna bifall såvitt avser denna grund.
Slutsats i denna del
108 Mot bakgrund av ovanstående överväganden och med hänsyn till de rättsstridigheter som konstaterats i samband med prövningen av den tredje och den fjärde grunden – vilka avser överklagandenämndens underlåtelse att tillämpa relevanta portugisiska bestämmelser (se punkterna 50 och 62 i det angripna beslutet) – ska det angripna beslutet förklaras ogiltigt.
Ändringsyrkandet
109 Vad gäller den andra delen av sökandens yrkanden, avseende ändring av det angripna beslutet, erinrar tribunalen om att dess prövning i enlighet med artikel 65 i förordning nr 207/2009 består i en prövning av lagenligheten av överklagandenämndens beslut. Tribunalen kan dessutom endast ogiltigförklara eller ändra det beslut som är föremål för talan om detta, vid tidpunkten då det fattades, omfattades av någon av de grunder för ogiltigförklaring eller ändring som anges i artikel 65.2 i denna förordning. Tribunalens behörighet att ändra överklagandenämndens beslut innebär således inte att den får ersätta överklagandenämndens bedömning med sin egen. Inte heller får tribunalen vidta bedömningar i frågor där överklagandenämnden ännu inte uttalat sig. Tribunalens behörighet att ändra beslut ska således i princip endast avse de fall där rätten – efter att ha prövat överklagandenämndens bedömning – på grundval av fastlagda rättsliga och faktiska omständigheter kan bestämma det beslut som överklagandenämnden var skyldig att fatta (dom Edwin/harmoniseringskontoret, punkt 45 ovan, EU:C:2011:452, punkterna 71 och 72).
110 Vad rör tillämpningen av artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 har tribunalen följaktligen i förevarande fall inte möjligheten att göra en självständig prövning av frågan huruvida sökanden kan åberopa sina äldre rättigheter enligt portugisiska bestämmelser. I detta avseende erinrar tribunalen om att såväl förekomsten som räckvidden av nationell rätt utgör faktiska frågor som regleras av principerna om reglerna om bevisbörda och bevisföring samt om fri bevisvärdering (se, för ett liknande resonemang, och analogt, dom Edwin/harmoniseringskontoret, punkt 45 ovan, EU:C:2011:452, punkterna 49–51, och dom makro, punkt 45 ovan, EU:T:2013:232, punkterna 62–65). Tribunalen kan alltså inte ersätta den tolkning av portugisisk rätt som överklagandenämnden gjort med sin egen tolkning, på grundval av olika bevis, bland annat relevanta beslut från portugisiska domstolar som sökanden lagt fram under de två instanserna vid harmoniseringskontoret, det vill säga innan det angripna beslutet antogs.
111 Följaktligen ska ansökan om ändring ogillas.
Rättegångskostnader
112 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
113 Enligt artikel 190.2 i rättegångsreglerna är det endast nödvändiga kostnader som rättegångsdeltagarna haft med anledning av förfarandet vid överklagandenämnden som ska anses som ersättningsgilla rättegångskostnader. Rättegångskostnader som uppkommit med anledning av förfarandet vid annulleringsenheten utgör emellertid inte ersättningsgilla rättegångskostnader vilket medför att sökandens yrkande inte ska godtas i detta avseende.
114 Sökanden har yrkat att harmoniseringskontoret ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive dem som hänför sig till förfarandet vid överklagandenämnden. Eftersom harmoniseringskontoret har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.
115 Intervenienten ska bära sin rättegångskostnad i enlighet med artikel 138.3 i rättegångsreglerna.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
följande:
1) Det beslut som meddelades av fjärde överklagandenämnden vid Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, och mönster) (harmoniseringskontoret) den 8 juli 2014 (ärende R 946/2013-4) om ett ogiltighetsförfarande mellan Instituto dos Vinhos do Douro e do Porto, IP, och Bruichladdich Distillery Co. Ltd, ogiltigförklaras.
2) Talan ogillas i övrigt.
3) Harmoniseringskontoret ska ersätta rättegångskostnaderna, inklusive dem som hänför sig till förfarandet vid överklagandenämnden.
4) Bruichladdich Distillery ska bära sina rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 18 november 2015
Underskrifter
Innehållsförteckning
Bakgrund till tvisten
Parternas yrkanden
Rättslig bedömning
Sammanfattning av grunderna för ogiltigförklaring
Den första, den andra och den tredje grunden avseende ett rättsligt fel vad gäller namnet Oporto på grund av påståendet att orden ”porto” och ”port” skyddas som geografiska beteckningar i sig och inte som ”motsvarande ord”, och att skyddet för ursprungsbeteckningar vad gäller vin inte bara regleras i förordning nr 491/2009 utan också i den nationella rätten
Sammanfattning av parternas argument
Den påstådda underlåtenheten att beakta den portugisiska ursprungsbeteckningen ”porto” eller ”port”
Räckvidden av skyddet i förordning nr 491/2009 som sådan
Räckvidden av skyddet i artikel 53.1 c, jämförd med artikel 8.4, och i artikel 53.2 i förordning nr 207/2009
Den fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 8.4 i samma förordning
Sammanfattning av parternas argument
Genomsnittskonsumenten
Den första delgrunden: Överklagandenämnden har underlåtit att tillämpa portugisisk rätt
Den andra delgrunden: Åsidosättande av artikel 118m.2 i förordning nr 491/2009
Den femte grunden: Åsidosättande av artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 7.1 g i samma förordning
Den sjätte grunden: Åsidosättande av artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 7.1 c i samma förordning
Sammanfattning av parternas argument
Huruvida förevarande grund kan prövas
Huruvida talan kan vinna bifall såvitt avser denna grund
Slutsats i denna del
Ändringsyrkandet
Rättegångskostnader