PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 30 november 2009

Mål F-83/07

Brigitte Zangerl-Posselt

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

 ”Personalmål – Allmänt uttagningsprov – Nekat tillträde till de praktiska och muntliga proven – Krav på utbildning – Begreppet högre utbildning – Diskriminering på grund av ålder”

Saken: Talan väckt i enlighet med artiklarna 236 EG och 152 EA av Brigitte Zangerl-Posselt, om ogiltigförklaring av uttagningskommitténs beslut att neka sökanden tillträde till uttagningsprov EPSO/AST/27/06, som genomförts i syfte att upprätta en reserv för framtida rekrytering av tyskspråkiga assistenter.

Avgörande: Talan ogillas. Kommissionen ska, utöver de egna rättegångskostnaderna, ersätta två tredjedelar av sökandens rättegångskostnader. Sökanden ska ersätta en tredje del av sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Uttagningsprov – Villkor för deltagande – Intyg som ger tillträde till högre utbildning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 5.3 a ii)

2.      Tjänstemän – Uttagningsprov – Villkor för deltagande – Likabehandling och icke-diskriminering

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 27)

1.      Begreppet ”intyg som ger tillträde till högre utbildning”, som anges i meddelanden om uttagningsprov, hämtas från artikel 5.3 a ii i tjänsteföreskrifterna där det föreskrivs att det för anställning inom tjänstegrupp AST minst ska krävas ”intyg om sekundärutbildning som ger tillträde till högre utbildning”.

Även om begreppet högre utbildning inte definieras i tjänsteföreskrifterna, avses med nödvändighet en utbildningsnivå som följer efter det att man erhållit ett intyg om sekundärutbildning. Användningen av adjektivet ”supérieur” i den franska versionen av artikel 5.3 a ii i tjänsteföreskrifterna innebär nämligen att det står klart att utbildningen i fråga inte kan förväxlas med sekundärutbildning och att det tvärtom är fråga om utbildning som erbjuds inom ramen för utbildningsanstalter som man får tillträde till först efter avslutad sekundärutbildning, det vill säga efter det att såväl det första utbildningsstadiet som det andra utbildningsstadiet avslutats. I den tyska och den engelska versionen av artikel 5.3 a ii i tjänsteföreskrifterna används vidare visserligen orden ”postsekundäre[r] Bildung” respektive ”post-secondary education”. Detta uttryckssätt föranleder emellertid under alla omständigheter inte någon annan tolkning av det begrepp som förekommer i den franska versionen av samma artikel. Härigenom anges nämligen endast ett visst stadium inom sekundärutbildningen. Behovet av en enhetlig tillämpning och följaktligen av en enhetlig tolkning av gemenskapsbestämmelserna innebär att det är uteslutet att göra en bedömning endast utifrån en av versionerna. I stället ska tolkningen ske i förhållande till såväl vad upphovsmannen verkligen avsåg som de mål som denne eftersträvade, bland annat mot bakgrund av övriga språkversioner i gemenskapen.

Om inte något annat föreskrivs antingen i en förordning eller i ett direktiv som är tillämpliga med avseende på uttagningsprovet, eller i meddelandet om uttagningsprov, ska kravet på intyg om avslutad universitetsutbildning för att få delta i ett uttagningsprov med nödvändighet uppfattas mot bakgrund av den innebörd som detta uttryck ges i lagstiftningen i den medlemsstat där den sökande har genomfört de studier som görs gällande.

Begreppet högre utbildning i den mening som avses i artikel 5.3 a ii i tjänsteföreskrifterna motsvarar i Tyskland en utbildningsnivå som hålls på sådana utbildningsanstalter som universitet, Fachhochschulen, Fachschulen/Fachakademien, Berufsakademien och Verwaltungsfachhochschulen. För att få tillträde till dessa utbildningsanstalter krävs i princip att man har ett intyg om att det andra stadiet inom ramen för sekundärutbildningen är avslutat, nämligen Allgemeine Hochschulreife, Fachhochschulreife eller Fachgebundene Hochschulreife. Det första av dessa intyg kallas allmänt för ”Abitur” och de två andra för ”Fachabitur”.

(se punkterna 48, 49, 51 och 52)

Hänvisning till

domstolen den 12 november 1969, 29/69, Stauder, REG 1969, s. 419 punkt 3, svensk specialutgåva, s. 421, den 12 juli 1979, 9/79, Koschniske, REG 1979, s. 2717, punkt 6, den 17 juli 1997, C‑219/95 P, Ferriere Nord mot kommissionen, REG 1997, s. I‑4411, punkt 15

förstainstansrätten den 29 september 1999, T‑68/97, Neumann och Neumann-Schölles mot kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑193 och II‑1005, punkt 79, 9 december 1999, T‑299/97, Alonso Morales mot kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑249 och II‑1227, punkt 60

personaldomstolen den 29 november 2007, F‑52/06, Pimlott mot Europol, REGP 2007, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkt 61

2.      Likabehandlingsprincipen innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. Icke-diskrimineringsprincipen har samma innebörd. Den utgör endast ett mera specifikt uttryck av den allmänna likhetsprincipen och bildar tillsammans med sistnämnda princip en av de grundläggande rättigheterna i gemenskapsrätten, vars efterlevnad domstolen säkerställer. Icke-diskrimineringsprincipen uttrycks, med avseende på tjänstemännen och övriga anställda i gemenskapen, i artikel 1 d punkt 1 i tjänsteföreskrifterna. Där anges särskilt att ”… all diskriminering på grund av bland annat … ålder …vara förbjuden”. På de områden som omfattas av utrymmet för skönsmässig bedömning, åsidosätts icke-diskrimineringsprincipen när den berörda institutionen gör en godtycklig eller uppenbart olämplig särbehandling i förhållande till syftet med lagstiftningen.

Ett meddelande om uttagningsprov som innehåller ett krav på intyg, nämligen ett ”intyg om sekundärutbildning som ger tillträde till högre utbildning”, innebär inte någon diskriminering direkt på grund av ålder. Även om detta krav på intyg är sådant att en större andel av åldersgruppen 45–50 år berörs än vad som är fallet för åldersgruppen 20–25 år, är syftet, vilket uttryckligen anges i artikel 27 i tjänsteföreskrifterna, att rekryteringen ska vara inriktad på att de tjänstemän som tjänstgör vid institutionen har högsta kompetens och prestationsförmåga.

Genom att uppställa kravet att sökandena ska inneha ett intyg ”som ger tillträde till högre utbildning” – ett krav som återfinns i artikel 5.3 a ii i tjänsteföreskrifterna, vilka gemenskapslagstiftaren har antagit inom ramen för sitt omfattande utrymme för skönsmässig bedömning –, eftersträvar Europeiska gemenskapernas uttagningskommitté ett legitimt mål och gör inte någon godtycklig eller uppenbart olämplig särbehandling.

(se punkterna 71–78)

Hänvisning till

domstolen den 19 oktober 1977, 117/76 och 16/77, Ruckdeschel m.fl., REG 1977, s. 1753, punkt 7, svensk specialutgåva, s. 421, den 12 december 2002 C‑442/00, Rodríguez Caballero, REG 2002, s. I‑11915, punkt 32, den 14 april 2005, C‑110/03, Belgien mot kommissionen, REG 2005, s. I‑2801, punkt 71

förstainstansrätten den 30 september 1998, T‑164/97, Busacca m.fl. mot revisionsrätten, REGP 1998, s. I‑A‑565 och II‑1699, punkt 49, den 11 december 2003, T‑323/02, Breton mot domstolen, REGP 2003, s. I‑A‑325 och II‑1587, punkt 99

personaldomstolen den 23 januari 2007, F‑43/05, Chassagne mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkt 62, den 19 juni 2007, F‑54/06, Davis m.fl. mot rådet, REGP 2007, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkt 62, och där angiven rättspraxis