Language of document : ECLI:EU:C:2013:312

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ELEANOR SHARPSTON

föredraget den 16 maj 2013(1)

Mål C‑120/12 P

Mål C‑121/12 P

Mål C‑122/12 P

Bernhard Rintisch

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

”Överklagande – Gemenskapsvarumärke – Invändning – Bevis för förekomsten och giltigheten av ett äldre varumärke – Bevis och översättningar som ingetts efter utgången av den tidsfrist som fastställts av harmoniseringsbyrån – Överklagandenämndens utrymme för skönsmässig bedömning”





1.        Överklagandena i dessa tre mål avser tre domar av tribunalen som meddelades samma dag, som har liknande lydelse och som grundar sig på samma tolkning av artikel 74.2 i förordning nr 40/94 (2) och av reglerna 20.1 och 50.1 i förordning nr 2868/95 (nedan kallad genomförandeförordningen).(3) Samma två grunder har åberopats till stöd för överklagandena.

2.        I samtliga mål invände samma varumärkesinnehavare, Bernhard Rintisch, mot registreringen av tre olika varumärken som gemenskapsvarumärken på grund av att det förelåg en risk för förväxling med vissa varumärken som han påstår sig vara innehavare av. Till stöd för sin invändning åberopade han bland annat äldre tyska varumärken. För att invända mot registreringarna var han även tvungen att styrka förekomsten och giltigheten av dessa äldre varumärken. Bernhard Rintisch ingav dock inte till invändningsenheten vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (nedan kallad harmoniseringsbyrån eller byrån), inom de tidsfrister som den hade fastställt, all nödvändig bevisning i det avseendet jämte översättningar av de relevanta handlingarna till processpråket, som var engelska i vart och ett av ärendena. Invändningsenheten avslog därför invändningarna. Efter överklagande ingav Bernhard Rintisch ytterligare handlingar och översättningar av den skriftliga bevisningen. I vart och ett av ärendena fann harmoniseringsbyråns överklagandenämnd att dessa inte kunde beaktas med motiveringen att den inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning att göra det. Tribunalen ogillade talan som väcktes mot överklagandenämndens beslut.

3.        I de aktuella målen om överklagande har domstolen ombetts att ta ställning till frågan huruvida tribunalen gjorde en oriktig bedömning, när den slog fast att överklagandenämnden inte har något utrymme för skönsmässig bedömning med avseende på huruvida bevisning angående förekomsten och giltigheten av äldre varumärken och översättningar av den skriftliga bevisningen som ingetts efter utgången av den tidsfrist som fastställts av invändningsenheten ska beaktas.

 Unionens varumärkeslagstiftning

4.        I artikel 42 i förordning nr 40/94, med rubriken ”Invändningar”, föreskrivs följande:

”1.      Inom tre månader efter det att en ansökan om gemenskapsvarumärke offentliggjorts får invändningar framställas på den grunden att varumärket inte får registreras enligt artikel 8.[(4)]...

3.      En invändning skall framställas skriftligen och skall närmare ange vilka grunder som åberopas. ... Den som framställer en invändning får lägga fram fakta, bevisning och argument till stöd för sin talan inom den tid som byrån fastställer.”

5.        I artikel 74, som rör ”Prövning av sakförhållandena på eget initiativ”, föreskrivs följande:

”1.      Vid förfarande inför byrån skall denna utan särskilt yrkande pröva sakförhållandena; dock skall i ärenden om relativa registreringshinder prövningen vara begränsad till vad parterna åberopat och yrkat.

2.      Byrån behöver inte beakta omständigheter eller bevis som part inte åberopat eller ingivit i rätt tid.”

6.        I genomförandeförordningen fastställs regler som är nödvändiga för att genomföra förordning nr 40/94.(5) Genomförandeförordningens regler ”bör säkerställa ett smidigt och effektivt fungerande varumärkesförfarande hos [b]yrån”.(6)

7.        I regel 18 beskrivs på följande sätt inledandet av ett förfarande avseende en godkänd invändning:(7)

”1.      När invändningen har godkänts enligt regel 17 skall byrån meddela parterna om att invändningsförfarandet skall avses inledas två månader efter mottagandet av meddelandet. ...

…”

8.        I regel 19 föreskrivs följande:

”1.      Byrån skall ge den invändande parten möjlighet att lägga fram fakta, bevis och argument till stöd för invändningen eller att komplettera alla fakta, bevis och argument som redan har lämnats in enligt regel 15.3 inom den tid som byrån bestämmer ...

2.      Inom den tid som avses i punkt 1 skall den invändande parten också lämna bevis för förekomst, giltighet och omfattning av skyddet av hans äldre märke eller äldre rättighet och dessutom påvisa sin rätt att framställa invändningen. Främst skall den invändande parten lägga fram följande bevis:

a)      Om invändningen baseras på ett varumärke som inte är ett gemenskapsvarumärke, bevis på att det lämnats in en ansökan om registrering eller på att det är registrerat genom att ge in,

      …

ii)      om varumärket registrerats, en kopia av inlämningsbeviset[*] och i förekommande fall det senaste förnyelseintyget av vilket det framgår att varumärkets skydd sträcker sig längre än till den tidsgräns som avses i punkt 1 eller någon annan förlängning av denna eller motsvarande dokument från den förvaltning där varumärket har registrerats. [* I överensstämmelse med terminologin i förordningarna nr 40/94 och nr 207/2009 används nedan uttrycket ”registreringsbevis”. Övers. anm.]

3.      Den information och de bevis som avses i punkterna 1 och 2 skall vara på processpråket eller åtföljas av en översättning. Översättningen skall lämnas in inom den tid som gäller för inlämning av originalet.

4.      Byrån får inte beakta dokument och annat skrivet material eller delar därav som inte har lämnats in eller som inte har översatts till processpråket inom den tid som byrån fastställt.”

9.        I regel 20, som har rubriken ”Prövning av invändningen”, anges följande:

”1.      Om den invändande parten inte innan den tid löper ut som avses i regel 19.1[(8)] har bevisat förekomst, giltighet och omfattning av skyddet för hans äldre märke eller äldre rättighet liksom hans rätt att framställa invändningen, skall invändningen avslås som ogrundad.

2.      Om invändningen inte avslås enligt punkt 1, skall byrån underrätta sökanden om att invändningen lämnats in och anmoda honom att framföra sina synpunkter inom den tid som fastställs av byrån.

3.      Om sökanden inte framför några synpunkter skall byrån basera sitt beslut om invändningen på framlagda bevis.

4.      Sökandens synpunkter skall framföras till den invändande parten som, om byrån anser det nödvändigt, skall anmodas av byrån att svara inom den tid som fastställs av byrån.

5.      Regel 18.2 och 18.3 skall gälla i tillämpliga delar efter det datum då invändningsförfarandet avses inledas.

6.      När så är lämpligt får byrån anmoda parterna att begränsa sina synpunkter till särskilda frågor och skall då låta parten ta upp de övriga frågorna i ett senare skede av förfarandet. Det får aldrig ställas krav på att byrån skall underrätta parterna om vilka fakta eller bevis som skulle kunna lämnas eller som inte har lämnats.

…”

10.      I regel 50.1 första och tredje stycket, med rubriken ”Prövning av överklaganden”, anges följande:

”Såvida inte annat anges skall bestämmelserna om förfaranden vid den avdelning som har fattat det beslut mot vilket överklagandet riktas gälla för besvärsförfaranden i tillämpliga delar.

Om överklagandet gäller ett beslut av invändningsenheten, skall nämnden begränsa prövningen av överklagandet till de sakförhållanden och de bevis som läggs fram inom de tidsfrister som fastställts av invändningsenheten i enlighet med förordningen och dessa regler, såvida inte nämnden anser att ytterligare eller kompletterande sakförhållanden och bevis bör beaktas enligt artikel 74.2 i förordningen.”

 Förfarandena vid harmoniseringsbyrån

 Mål C‑120/12 P

11.      Bariatrix Europe Inc. SAS (nedan kallat Bariatrix) ansökte den 17 mars 2006 om registrering av ordmärket PROTI SNACK som gemenskapsvarumärke med avseende på varor i klasserna 5, 29 och 32 i Niceöverenskommelsen.(9)

12.      Den 9 mars 2007 invände Bernhard Rintisch mot registreringen av detta varumärke med stöd av den grund som anges i artikel 8.1 b i förordning nr 40/94 (risk för förväxling hos allmänheten inom det område där ett äldre varumärke är skyddat). De äldre varumärken som hans invändning grundade sig på omfattade de tyska ordmärkena PROTIPLUS och PROTI samt det tyska figurmärket PROTIPOWER.

13.      Tillsammans med den invändning som framställdes ingav Bernhard Rintisch handlingar för att styrka förekomsten och giltigheten av vart och ett av dessa äldre varumärken. I synnerhet ingav han följande till invändningsenheten: i) registreringsbevis utfärdade av Deutsches Patent- und Markenamt (den tyska patent- och varumärkesmyndigheten) (nedan kallad DPMA)(10) och ii) utdrag från DPMA:s webbaserade register. Engelska översättningar av de ursprungliga registreringsbevisen, men inte av utdragen från det webbaserade registret, ingavs också.

14.      Den 26 april 2007 underrättade invändningsenheten Bernhard Rintisch om det datum då den kontradiktoriska delen av invändningsförfarandet skulle inledas. Invändningsenheten angav att ett förnyelseintyg måste tillhandahållas för varumärken som registrerats för mer än 10 år sedan och att förekomsten och giltigheten av de äldre varumärkena måste bevisas genom officiella handlingar som översatts till processpråket. Om denna bevisning inte ingavs senast den 27 augusti 2007, skulle invändningen avslås, i enlighet med regel 20.1 i genomförandeförordningen, utan någon prövning i sak.

15.      Nästan en månad efter utgången av denna tidsfrist, den 25 september 2007, ingav Bernhard Rintisch följande till harmoniseringsbyrån med avseende på vart och ett av de äldre varumärkena: i) ett utdrag från DPMA:s webbaserade register och ii) ett intyg från DPMA som bekräftade att varumärkena hade förnyats före det datum då invändningen framställdes. Han ingav även en engelsk översättning av detta intyg.

16.      Den 31 mars 2008 avslog invändningsenheten invändningen på grund av att Bernhard Rintisch inte hade styrkt, inom den fastställda tidsfristen, förekomsten och giltigheten av de äldre varumärken som låg till grund för invändningen. För det första var de ursprungliga registreringsbevis som hade ingetts tillsammans med invändningen inte tillräckliga för att styrka den fortsatta giltigheten av de äldre varumärkena per den 27 augusti 2007, vilken var den tidsfrist som harmoniseringsbyrån hade fastställt. Enligt tysk rätt upphör skyddet för tyska varumärken vid utgången av en 10-årsperiod från ansökningsdatumet. I enlighet med regel 19.4 i genomförandeförordningen kunde, för det andra, utdragen från DPMA:s webbaserade register inte beaktas som bevis för datumen för förnyelse av de äldre varumärkena på grund av att de inte hade översatts till processpråket. För det tredje kunde invändningsenheten inte, med stöd av regel 20.1 i genomförandeförordningen, beakta de handlingar som ingetts den 25 september 2007, eftersom de hade ingetts för sent.

17.      Den 8 maj 2008 överklagade Bernhard Rintisch beslutet. Han begärde att överklagandenämnden skulle avslå ansökan om registrering av PROTI SNACK på grund av att det förelåg en risk för förväxling. Han gjorde gällande att de oöversatta utdragen från DPMA var självförklarande och tillräckliga för att styrka att åtminstone de äldre varumärkena PROTIPLUS och PROTI POWER hade förnyats. Han ingav på nytt de handlingar som han hade ingett till invändningsenheten den 25 september 2007, tillsammans med översättningar av dessa, och begärde att överklagandenämnden skulle beakta dessa.

18.      Överklagandenämnden avslog överklagandet den 15 december 2008. Den slog fast att invändningsenheten, med tillämpning av reglerna 19.2, 19.3, 19.4 och 20.1 i genomförandeförordningen, hade gjort en riktig bedömning när den fann att Bernhard Rintisch inte hade styrkt förekomsten och giltigheten av de äldre varumärkena. Överklagandenämnden instämde i invändningsenhetens skäl för att besluta att inte beakta registreringsbevisen (underlåtenhet att styrka att varumärkena hade förnyats) och utdragen från DPMA:s webbaserade register (avsaknad av översättning) som ingavs den 9 mars 2007 och de handlingar som ingavs den 25 september 2007 (för sent ingivande). Den slog vidare fast att varken överklagandenämnden eller invändningsenheten hade utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 74.2 i förordning nr 40/94 att beakta handlingar som ingetts efter utgången av den tidsfrist som fastställts av harmoniseringsbyrån. Överklagandenämnden tillade att även om den hade haft en sådan befogenhet att företa skönsmässig bedömning, skulle den inte ha utövat denna befogenhet till fördel för Bernhard Rintisch. Sökanden hade varken handlat på ett otillbörligt sätt eller medverkat till att Bernhard Rintischs ingav bevisning efter utgången av den fastställda tidsfristen.

19.      Den 13 februari 2009 väckte Bernhard Rintisch talan vid tribunalen avseende detta beslut.

 Målen C‑121/12 P och C‑122/12 P

20.      Valfleuri Pâtes Alimentaires SA (nedan kallat Valfleuri) ansökte den 6 januari 2006 om registrering av ordmärkena PROTIVITAL och PROTIACTIVE som gemenskapsvarumärken med avseende på varor i bland annat klasserna 5, 29 och 30 i Niceöverenskommelsen.

21.      Den 24 oktober 2006 invände Bernhard Rintisch mot registreringen av båda märkena på den grund som anges i artikel 8.1 b i förordning nr 40/94. Hans invändning riktade sig mot de varor som ansökningarna avsåg. Till stöd för sin invändning åberopade Bernhard Rintisch bland annat äldre tyska varumärken som innehöll ordmärkena PROTI och PROTIPLUS samt figurmärket PROTI POWER.

22.      För att styrka förekomsten och giltigheten av dessa äldre varumärken, ingav Bernhard Rintisch den 16 januari 2007 följande inom ramen för båda invändningsförfarandena: i) registreringsbevis från DPMA och ii) utdrag från DPMA:s webbaserade register. Han ingav en engelsk översättning av endast registreringsbevisen för vart och ett av märkena.

23.      Den 23 januari 2007 underrättade invändningsenheten Bernhard Rintisch om datumet när den kontradiktoriska delen av invändningsförfarandet rörande registreringen av varumärket PROVITAL skulle inledas. Den 13 mars 2007 skickade den en liknande underrättelse i förfarandet rörande varumärket PROTIACTIVE. Invändningsenheten angav uttryckligen att Bernhard Rintisch var tvungen att styrka förekomsten och giltigheten av de äldre varumärkena genom att inge officiella handlingar som översatts till processpråket. Den rådde honom att inge förnyelseintyg för de varumärken som registrerats för mer än 10 år sedan. Tidsfristen för att inge bevisning var fastställd till den 4 juni 2007 i PROVITAL-förfarandet och den 26 maj 2007 i PROTIACTIVE-förfarandet. Invändningsenheten varskodde Bernhard Rintisch om att den skulle avslå invändningarna utan prövning i sak, om den relevanta bevisningen inte ingavs senast då.

24.      Den 19 september 2007 i PROVITAL-förfarandet och den 24 september 2007 i PROTIACTIVE-förfarandet avslog invändningsenheten invändningen med motiveringen att Bernhard Rintisch inte hade styrkt, inom tidsfristerna, förekomsten och giltigheten av de äldre varumärkesrättigheterna. Registreringsbevisen visade den ursprungliga registreringen av de äldre varumärkena, men visade inte att de fortfarande var giltiga vid det datum då den av invändningsenheten fastställda tidsfristen skulle löpa ut. Betraktade för sig visade faktiskt dessa handlingar att varumärkenas giltighet hade upphört. Invändningsenheten slog vidare fast att den, enligt regel 19.4 i genomförandeförordningen, inte kunde beakta utdragen från DPMA:s webbaserade register som bevis för de äldre varumärkenas förnyelsedatum, eftersom det inte hade ingetts några engelska översättningar.

25.      Den 23 oktober 2007 överklagade Bernhard Rintisch båda besluten och begärde att överklagandenämnden skulle avslå ansökningarna om registrering av varumärkena på grund av att det förelåg en risk för förväxling. Tillsammans med överklagandet ingav han utdrag från DPMA:s webbaserade register och ett intyg från DPMA, jämte en engelsk översättning, i vilket det angavs att de äldre varumärkena hade förnyats före det datum då invändningen framställdes.

26.      Överklagandenämnden avslog överklagandet i båda förfarandena den 21 januari 2009 respektive den 3 februari 2009. Den slog fast att invändningsenheten hade gjort en riktig bedömning när den avslog invändningen, på grund av att Bernhard Rintisch inte hade styrkt förekomsten och giltigheten av de äldre varumärkena inom den fastställda tidsfristen. De registreringsbevis som ingavs den 16 januari 2007 var i sig inte tillräckliga för att styrka att de äldre varumärkena kunde göras gällande det datum då invändningen framställdes. Vidare var det korrekt av invändningsenheten att inte beakta utdragen från DPMA:s webbaserade register, eftersom de inte hade översatts till engelska. Slutligen hade varken invändningsenheten eller överklagandenämnden själv något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller att beakta handlingar som ingetts efter utgången av den tidsfrist som fastställts av harmoniseringsbyrån. I regel 20.1 i genomförandeförordningen anges det uttryckligen att en invändning ska avslås under sådana omständigheter. Även om den hade haft en sådan befogenhet att företa skönsmässig bedömning, skulle överklagandenämnden inte ha utövat denna befogenhet till fördel för Bernhard Rintisch: den andra parten hade varken handlat på ett otillbörligt sätt eller på något sätt medverkat till det för sena ingivandet av bevisning.

 Sammanfattning av tribunalens domar

 Mål T‑62/09(11) (som överklagandet i mål C‑120/12 P avser)

27.      Till stöd för talan mot överklagandenämndens beslut av den 15 december 2009 åberopades följande tre grunder: i) invändningsenheten hade åsidosatt artikel 8.1 b förordning nr 40/94, ii) överklagandenämnden hade åsidosatt artikel 74.2 i förordning nr 40/94 och gjort sig skyldig till maktmissbruk, och iii) överklagandenämnden hade åsidosatt artikel 8.1 b i förordning nr 40/94.

28.      Den 16 december 2011 ogillade tribunalen talan.

29.      I punkt 24 i domen fastslog tribunalen att talan inte kunde prövas såvitt avsåg den första grunden, eftersom den inte var riktad mot ett beslut av överklagandenämnden.

30.      Tribunalen fastslog att talan inte kunde bifallas såvitt avsåg den andra grunden. I punkterna 27 och 28 i domen sammanfattade den först lydelsen i regel 19.1–19.3 i genomförandeförordningen och de datum då Bernhard Rintisch ingav bevis.

31.      Därefter, i punkterna 29–32, fokuserade tribunalen på lydelsen i artikel 74.2 i förordning nr 40/94 och den rättspraxis enligt vilken i) parterna som regel har möjlighet att åberopa omständigheter och inge bevisning även efter utgången av de tidsfrister som gäller enligt bestämmelserna i förordning nr 40/94, ii) en part inte har någon ovillkorlig rätt att få omständigheter som åberopats och bevisning som ingetts för sent beaktade av harmoniseringsbyrån, och iii) parternas möjlighet att under förfarandet vid harmoniseringsbyrån åberopa omständigheter och förebringa bevisning även efter att de utsatta tidsfristerna har löpt ut inte är ovillkorlig, utan omfattas av villkoret att inget annat föreskrivs.

32.      Efter att ha angett lydelsen i regel 20.1 och regel 50.1 första och tredje stycket i genomförandeförordningen, gick tribunalen därefter över till att bedöma huruvida den sistnämnda är en bestämmelse i vilken ”annat föreskrivs”, vilken hindrar att regel 20.1 tillämpas i förfaranden vid överklagandenämnden. Tribunalen angav följande:

”38      Det ska först påpekas att eftersom invändningen framställdes den 9 mars 2007, är den i förevarande fall tillämpliga versionen av [genomförandeförordningen] den som är i kraft efter ändringen genom kommissionens förordning (EG) nr 1041/2005 ... Enligt skäl 7 i nämnda förordning var ett av syftena med denna ändring att helt omarbeta bestämmelserna om invändningsförfarandet för att klargöra bland annat de juridiska konsekvenserna av processuella brister.

39      Att godta den tolkning som sökanden har gjort gällande skulle inte bara medföra en risk för att tillämpa ett cirkelresonemang på de aktuella bestämmelserna, utan skulle dessutom avsevärt begränsa tillämpningsområdet för regel 20.1 i [genomförandeförordningen], i dess ändrade lydelse.

40      Om bevisen för att styrka ett äldre varumärkes förekomst, giltighet och omfattning – som enligt den nya lydelsen i regel 20.1 i [genomförandeförordningen], vilken är tillämplig i förevarande fall, inte får beaktas av invändningsenheten om de har ingetts för sent – likväl kunde beaktas av överklagandenämnden med stöd av befogenheten att företa skönsmässig bedömning enligt artikel 74.2 i förordning nr 40/94, skulle den juridiska konsekvens som uttryckligen föreskrivs i förordning nr 1041/2005 för denna typ av brist, nämligen avslag på invändningen, i vissa fall kunna sakna ändamålsenlig verkan.

41      Överklagandenämnden gjorde således inte en oriktig bedömning när den ansåg att det, under omständigheterna i förevarande fall, fanns en bestämmelse som utgjorde hinder för att beakta de bevis som sökanden ingett för sent till harmoniseringsbyrån och att överklagandenämnden följaktligen inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 74.2 i förordning nr 40/94.”

33.      Tribunalen övergick därefter till Bernhard Rintischs argument avseende överklagandenämndens uttalande om att den, under alla omständigheter, skulle ha utövat sin befogenhet att företa skönsmässig bedömning till hans nackdel, och angav följande:

”43      Även om överklagandenämnden ansåg att omständigheterna i förevarande fall i vilket fall som helst hindrade utövandet av den befogenhet att företa skönsmässig bedömning som föreskrivs i artikel 74.2 i förordning nr 40/94 till fördel för sökanden, framgår det av punkt 39 i det angripna beslutet att detta konstaterande gjordes enbart i andra hand och med beaktande av det faktum att domen i målet CORPO livre[(12)] …, vilken låg till grund för överklagandenämndens huvudsakliga resonemang, var föremål för överklagande vid domstolen.

44      Det ska påpekas att domstolen, i sitt beslut i ... målet K & L Ruppert Stiftung mot harmoniseringsbyrån,[(13)] inte ifrågasatte tribunalens synsätt i domen i ... målet CORPO livre. Eftersom överklagandenämnden, i enlighet med slutsatsen ovan i punkt 41, inte hade någon befogenhet att företa skönsmässig bedömning enligt artikel 74.2 i förordning nr 40/94, saknas det även anledning att pröva sökandens argument, vilka syftar till att det ska slås fast att det angripna beslutet innehöll ett fel i det avseendet, mot bakgrund av de villkor som uppställdes i domen i ... målet harmoniseringsbyrån mot Kaul[(14)] ...

...

46      Härav följer att överklagandenämnden inte åsidosatte artikel 74.2 i förordning nr 40/94, genom att i det angripna beslutet inte beakta de handlingar som sökanden ingav för sent till invändningsenheten i syfte att styrka de äldre varumärkenas förekomst och giltighet.”

34.      I punkt 47 i domen avvisade tribunalen anmärkningen om överklagandenämndens påstådda maktmissbruk på grund av att ansökan inte uppfyllde minimikraven för att en anmärkning ska kunna prövas, i synnerhet kravet på argument till stöd för anmärkningen, som föreskrivs i artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol och i artikel 44.1 c i tribunalens rättegångsregler. Dessa bestämmelser är tillämpliga på det immaterialrättsliga området enligt artiklarna 130.1 och 132.1 i rättegångsreglerna.

35.      I punkt 62 i domen slog tribunalen även fast att talan inte kunde bifallas såvitt avsåg den tredje grunden, på grund av att tribunalen – efter att ha slagit fast att den invändande parten inte hade styrkt de äldre varumärkenas förekomst och giltighet – inte kunde pröva invändningen i sak eller i synnerhet analysera huruvida det förelåg en risk för förväxling mellan de aktuella varumärkena.

 Målen T‑109/09(15) och T‑152/09(16) (som överklagandet i mål C‑121/12 P respektive mål C‑122/12 P avser)

36.      Till stöd för Bernhard Rintischs talan mot överklagandenämndens beslut av den 21 januari 2009 och den 3 februari 2009 åberopades samma tre grunder som i mål T‑62/09.

37.      Den 16 december 2011 ogillade tribunalen talan i båda målen.

38.      I både mål T‑109/09 och mål T‑152/09 slog tribunalen fast att talan inte kunde bifallas såvitt avsåg de tre grunderna, på grundval av ett resonemang som i huvudsak är detsamma som det som ledde till att talan inte kunde bifallas såvitt avsåg identiska grunder i mål T‑62/09 (numera föremål för överklagande i mål C‑120/12 P).

 Sammanfattning av överklagandena och yrkandena i dessa

39.      I vart och ett av målen om överklagande har Bernhard Rintisch yrkat att domstolen ska upphäva tribunalens dom och förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.

40.      Följande två grunder har åberopats till stöd för överklagandena: i) åsidosättande av artikel 74.2 i förordning nr 40/94, eftersom tribunalen felaktigt slog fast att överklagandenämnden inte har något utrymme för skönsmässig bedömning när den beslutar att en invändande part inte har styrkt äldre varumärken och ii) maktmissbruk.

 Sammanfattning av parternas argument i de tre överklagandena

 Åsidosättande av artikel 74.2 i förordning nr 40/94

41.      Bernhard Rintisch har hävdat att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artikel 74.2 i förordning nr 40/94 och regel 50.1 i genomförandeförordningen. Det var felaktigt av tribunalen att dra slutsatsen att överklagandenämnden inte har något utrymme för skönsmässig bedömning att avgöra huruvida handlingar som ingetts efter utgången av den tidsfrist som fastställts av invändningsenheten får beaktas med avseende på dess beslut. Tribunalen begick även ett fel genom att underlåta att slå fast att överklagandenämnden hade utövat befogenheten att företa skönsmässig bedömning enligt artikel 74.2 på ett felaktigt sätt.

 Huruvida överklagandenämnden har ett utrymme för skönsmässig bedömning

42.      Bernhard Rintisch har åberopat avgörandet i målet Henkel mot harmoniseringsbyrån – LHS (UK) (Kleencare), där förstainstansrätten slog fast att ”[d]et framgår ... av principen om funktionell kontinuitet att överklagandenämnden, inom tillämpningsområdet för artikel 74.1 in fine ..., är skyldig att grunda sitt beslut på alla de faktiska och rättsliga förhållanden som den berörda parten har åberopat antingen i förfarandet vid den enhet som har avgjort ärendet i första instans, eller om inte annat följer av punkt 2 i denna bestämmelse, vid överklagandet”.(17) Överklagandenämnden var därför skyldig att beakta de handlingar som ingavs till invändningsenheten efter utgången av tidsfristen, som till exempel översättningar av handlingar som visar att varumärkena har förnyats.

43.      Även om Bernhard Rintisch har medgett att domstolen slog fast i domen i målet harmoniseringsbyrån mot Kaul(18) att utrymmet för skönsmässig bedömning i artikel 74.2 var villkorat av att inget annat föreskrevs, har han hävdat att denna bestämmelse i sig inte innehåller något sådant villkor. Det finns inte heller någon annan bestämmelse som utesluter att överklagandenämnden utövar en sådan befogenhet att företa skönsmässig bedömning. Han tycks således även ifrågasätta giltigheten av den princip som angavs i domen i målet harmoniseringsbyrån mot Kaul.

44.      Bernhard Rintisch har hävdat att även om det är riktigt att regel 20.1 är tillämplig i invändningsförfaranden, underlät tribunalen att beakta att regel 50.1 har företräde framför regel 20.1 i den mån den ger överklagandenämnden befogenhet att företa en skönsmässig bedömning. Tribunalen beaktade inte det faktum att det i tredje stycket i regel 50.1, vilken är en särskild bestämmelse för prövning av överklaganden, uttryckligen föreskrivs att artikel 74.2 ska tillämpas. I det avseendet underlät tribunalen att göra åtskillnad mellan helt nya omständigheter och ”ytterligare eller kompletterande” sakförhållanden och bevis som ingetts för sent. Tribunalen borde också ha slagit fast att överklagandenämnden, enligt artikel 74.2, borde ha beaktat den översättning som ingavs efter utgången av tidsfristen.

45.      Harmoniseringsbyrån har hävdat att den fråga som aktualiseras genom den första grunden kan avgöras på grundval av två överväganden. För det första ska regel 20.1 tolkas med beaktande av dess historiska bakgrund. I den tidigare versionen av denna regel angavs inte vilka konsekvenser som följde av en underlåtenhet att iaktta tidsfristerna enligt regel 19.1. I regel 20.1, i dess lydelse enligt förordning nr 1041/2005, föreskrivs det numera uttryckligen att en invändning ska avslås som ogrundad om den invändande parten inte har bevisat förekomst, giltighet och omfattning av skyddet för hans äldre märke innan den tid som avses i regel 19.1 löper ut. För det andra anges det klart i regel 19.3 att bevis till stöd för invändningsförfarandet ska inges på processpråket eller åtföljas av en översättning till detta språk. Denna princip grundar sig på att det är nödvändigt att iaktta regeln att motparten ska höras (audi alteram partem) och att säkerställa att parterna är likställda i kontradiktoriska förfaranden. Bevis som hämtats från registreringsbevis kan således endast beaktas om de uppfyller kraven i regel 19.3. Tribunalen gjorde därför en riktig bedömning när den slog fast att regel 20.1 i genomförandeförordningen utesluter allt utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller att avgöra huruvida bevisning och översättningar som ingetts efter utgången av tidsfristen ska beaktas.

46.      Harmoniseringsbyrån har vidare tagit upp den eventuella parallelliteten mellan regel 20 och regel 22.2. Med avseende på den sistnämnda regeln och följderna av att inge bevis efter utgången av den tidsfrist som harmoniseringsbyrån fastställt enligt denna regel, gjorde tribunalen tidigare åtskillnad mellan inledande bevis och ytterligare bevis. Enligt harmoniseringsbyrån avser denna rättspraxis ingivandet av bevisning i ett senare skede av invändningsförfarandet. Med avseende på bevis på verklig användning, har harmoniseringsbyrån medgett att det kan finnas olika tolkningar rörande kvaliteten på den bevisning som ingetts och således ett behov av flexibilitet. Vid styrkandet av förekomsten och giltigheten av äldre rättigheter, kommer det dock aldrig att föreligga några tvivel om huruvida de handlingar som ingetts är tillräckliga. Det får till följd att åtskillnaden inte är relevant i detta sammanhang.

47.      Till skillnad från Bariatrix i mål C‑120/12 P, har Valfleuri intervenerat i målen C‑121/12 P och C‑122/12 P. Bolaget anser att harmoniseringsbyrån inte har något utrymme för skönsmässig bedömning under de omständigheter som har lett till förevarande överklaganden. Dess argument grundar sig på ordalydelsen i reglerna 19 och 20 i genomförandeförordningen och det faktum att båda bestämmelserna hindrar harmoniseringsbyrån från att ge den invändande parten ytterligare tid för att styrka förekomsten, giltigheten och omfattningen av skyddet av det äldre varumärket. Bolaget har vidare invänt mot att Bernhard Rintisch har åberopat rättspraxis som inte rör tillämpningen av reglerna 19 och 20 i genomförandeförordningen i dess lydelse enligt förordning nr 1041/2005. Valfleuri har påpekat att Bernhard Rintisch i förevarande mål hade tillgång till den erforderliga skriftliga bevisningen före utgången av den tidsfrist som fastställdes av harmoniseringsbyrån. Ändå har han inte angett något skäl för att han höll inne med dessa handlingar fram till oktober 2007.

 Överklagandenämndens utövande av befogenheten att företa skönsmässig bedömning

48.      Bernhard Rintisch har hävdat att tribunalen borde ha slagit fast att överklagandenämnden felaktigt uttalade att om den hade en befogenhet att företa skönsmässig bedömning enligt artikel 74.2 i förordning nr 40/94, skulle den ha utövat denna befogenhet till hans nackdel. I det avseendet borde tribunalen ha prövat hans argument rörande överklagandenämndens underlåtenhet att ta ställning till huruvida det var befogat att beakta bevisning som ingetts efter utgången av tidsfristen, dels eftersom bevisningen vid ett första påseende föreföll kunna få en faktisk inverkan på utgången i invändningsförfarandet, dels eftersom det inte förelåg några hinder för ett sådant beaktande med hänsyn till på vilket stadium i förfarandet som denna bevisning ingavs och under vilka omständigheter det skedde.

49.      Harmoniseringsbyrån har hävdat att denna grund är relevant endast om domstolen finner att överklagandenämnden har befogenhet att företa en skönsmässig bedömning. Under alla omständigheter hade överklagandenämnden förklarat hur den skulle utöva en sådan befogenhet under de omständigheter som förelåg i det aktuella fallet.

 Maktmissbruk

50.      Bernhard Rintisch tycks, som en andra grund, hävda att tribunalen gjorde sig skyldig till maktmissbruk. Några särskilda argument till stöd för denna grund har dock inte anförts.

51.      Harmoniseringsbyrån är osäker på huruvida denna grund alltjämt åberopas inom ramen för överklagandet. Eftersom det inte har anförts några argument, ska den grunden dock under alla omständigheter avvisas.

 Bedömning

 Överklagandenämndens befogenhet att företa skönsmässig bedömning och utövandet av denna befogenhet

52.      Den första grunden kan delas upp i två delgrunder. Den första delgrunden avser huruvida överklagandenämnden har befogenhet att företa skönsmässig bedömning med avseende på huruvida bevis för förekomsten och giltigheten av äldre varumärken och översättningar av sådana bevis som ingetts efter utgången av den tidsfrist som fastställts av invändningsenheten ska beaktas. Den andra delgrunden avser utövandet av denna befogenhet, om den skulle föreligga.

 Huruvida överklagandenämnden har utrymme för skönsmässig bedömning

53.      I mitt förslag till avgörande i mål C‑621/11 P, New Yorker SHK Jeans mot harmoniseringsbyrån, vilket också föredras i dag, förklarade jag att utgångspunkten vid bedömningen av omfattningen av harmoniseringsbyråns utrymme för skönsmässig bedömning med avseende på bevisupptagning i alla typer av förfaranden måste vara att harmoniseringsbyrån, inbegripet invändningsenheten och överklagandenämnden, normalt sett har utrymme för skönsmässig bedömning att avgöra huruvida bevisning som ingetts efter utgången av den fastställda tidsfristen ska beaktas.

54.      Överklagandet i målet New Yorker SHK Jeans mot harmoniseringsbyrån avsåg huruvida invändningsenheten har utrymme för skönsmässig bedömning att avgöra huruvida en andra omgång bevis, som ingetts efter utgången av den tidsfrist som harmoniseringsbyrån fastställt för att styrka verklig användning i ett invändningsförfarande, ska beaktas eller ej.

55.      Förevarande överklagande avser i) bevis för förekomsten och giltigheten av de varumärken som den invändande parten åberopar och ii) översättningar av sådana bevis. Det är sådan bevisning som måste inges för att komma över den första tröskeln i invändningsförfaranden. Om det inte finns något befintligt och giltigt äldre varumärke, kan det inte bli fråga om att invända mot en ansökan om registrering av ett nytt varumärke.

56.      På grundval av huvudregeln i artikel 74.2 i förordning nr 40/94 anser jag, i likhet med tribunalen,(19) att det är uppenbart att utgångspunkten även här är att överklagandenämnden har ett utrymme för skönsmässig bedömning.

57.      Innehåller förordning nr 40/94 eller genomförandeförordningen ett undantag som är tillämpligt i samband med de tre aktuella överklagandena?

58.      Jag ska bedöma denna fråga först med hänsyn till ingivandet av bevisning och behandla översättningar separat.

59.      Bortsett från artikel 74.2 innehåller inte förordning nr 40/94 någon uttrycklig bestämmelse rörande överklagandenämndens utrymme för skönsmässig bedömning att avgöra huruvida bevis för förekomsten och giltigheten av varumärken som ingetts efter utgången av den tidsfrist som fastställts av invändningsenheten ska beaktas.(20)

60.      Artikel 42.1 i förordning nr 40/94 klargör dock att endast innehavare av (äldre) varumärken får framställa invändningar mot registreringen av ett varumärke. Den invändande parten måste därför tillhandahålla upplysningar om det varumärke som vederbörande åberopar och sina rättigheter till detta. Materiella bevis för dessa sakförhållanden, det vill säga varumärkets förekomst och giltighet, kan inges senare till invändningsenheten.(21)

61.      Även om de materiella bevisen inte behöver inges tillsammans med invändningen, är uppgifterna angående varumärkets förekomst och giltighet relevanta för frågan huruvida invändningen kan tas upp till prövning. Invändningsenheten måste därför ta ställning till dessa uppgifter innan den gör en prövning i sak. Med hänsyn till kravet på processekonomi, god förvaltning och rättssäkerhet drar jag slutsatsen att artikel 74.2 i förordning nr 40/94, tolkad utifrån detta sammanhang, ska anses utesluta möjligheten att överklagandenämnden får beakta bevis som, utan att ha ingetts vid något tillfälle tidigare under invändningsförfarandet i dess helhet, inges till den till stöd för en omständighet som avser frågan huruvida en invändning kan tas upp till sakprövning, såsom (specifikt) bevis för förekomsten och giltigheten av (de äldre) varumärkena.

62.      Det tredje stycket i regel 50.1 i genomförandeförordningen bekräftar denna ståndpunkt.

63.      I den första delen av tredje stycket i regel 50.1 anges den huvudregel som är tillämplig vid överklaganden av invändningsenhetens beslut. Jag tolkar denna regel, i synnerhet orden ”skall ... begränsa”, på så sätt att överklagandenämnden endast kan beakta de sakförhållanden och de bevis som lagts fram inom den tidsfrist som ”fastställts av invändningsenheten i enlighet med förordningen och dessa regler”. I texten görs det visserligen inte någon åtskillnad mellan bevis för äldre varumärkens förekomst och giltighet och annan bevisning, men olika regler i förordning nr 40/94 och genomförandeförordningen reglerar ingivandet av dessa två typer av bevis. Reglerna 19 och 20 i genomförandeförordningen reglerar ingivandet av bevis för äldre varumärkens förekomst och giltighet samt översättningar av ingivna handlingar.

64.      I motsats till vad Bernhard Rintisch har hävdat, har därför den första delen av tredje stycket i regel 50.1 inte ”företräde framför” regel 20.1. Den hänvisar snarare till den bestämmelsen och utesluter, med avseende på andra sakförhållanden och bevis än ”ytterligare eller kompletterande sakförhållanden och bevis”, möjligheten för överklagandenämnden att pröva sakförhållanden och bevis som lagts fram efter utgången av de tidsfrister som fastställts av invändningsenheten i enlighet med förordning nr 40/04 och genomförandeförordningen. Överklagandenämnden har, i likhet med invändningsenheten,(22) inte något utrymme för skönsmässig bedömning att avgöra huruvida sådan bevisning ska beaktas.

65.      Den andra delen begränsar den regel som anges i den första delen av meningen: regeln är tillämplig ”såvida inte nämnden anser att ytterligare eller kompletterande sakförhållanden och bevis bör beaktas enligt artikel 74.2”, vilken anger huvudregeln vad gäller utrymme för skönsmässig bedömning.

66.      Frågan huruvida överklagandenämnden har ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning beror således på huruvida bevis för äldre varumärkens förekomst och giltighet kan betecknas som ”ytterligare eller kompletterande” bevis.(23) Även om jag inte anser det nödvändigt, med avseende på dessa överklaganden, att ge en uttömmande definition av dessa ord, är det uppenbart att annan bevisning måste ha ingetts i ett tidigare skede av förfarandet för att bevis ska kunna betecknas på det sättet.

67.      I en situation då genomförandeförordningen definierar i) de nödvändiga formella kraven för att bevisning ska vara tillåten för att styrka ett sakförhållande och ii) tidsfristen för att inge sådan bevisning, anser jag inte att den invändande parten kan inge otillräcklig bevisning inom den fastställda tidsfristen och därefter senare, eventuellt först efter överklagande, inge den bevisning som faktiskt är nödvändig under sken av att den utgör ”ytterligare eller kompletterande” bevis.

68.      Oavsett vad invändningen grundar sig på, ska den invändande parten alltid inge bevis för förekomst, giltighet och omfattning av skyddet av de äldre märken som parten åberopar. I regel 19.2 i genomförandeförordningen anges det att ”den invändande parten [ska] lägga fram följande bevis”. I regel 19.2 a led ii definieras sedan den skriftliga bevisning som krävs om invändningen baseras på ett varumärke som inte är ett gemenskapsvarumärke, nämligen ett registreringsbevis och, i förekommande fall, det senaste förnyelseintyget.

69.      Sedan regel 20.1 ändrades genom förordning nr 1041/2005 framgår det klart av regeln vilka följderna blir om den invändande parten underlåter att inge registreringsbevis (och, om nödvändigt, förnyelseintyg) före utgången av den tidsfrist som fastställts av invändningsenheten, nämligen att ”invändningen [ska] avslås som ogrundad”.

70.      Det är visserligen riktigt att denna mening liknar meningen ”skall byrån avslå invändningen” i regel 22.2 i genomförandeförordningen. Jag anser dock att meningarna ska tolkas på olika sätt.

71.      I mitt förslag till avgörande i mål C‑621/11 P, New Yorker SHK Jeans mot harmoniseringsbyrån, drog jag slutsatsen att invändningsenheten, enligt regel 22.2 andra meningen i genomförandeförordningen, ska avslå invändningen, om inga bevis på verklig användning av varumärket har ingetts vid utgången av den tidsfrist som fastställts av harmoniseringsbyrån.(24) Jag angav även att undantaget från huvudregeln i artikel 74.2 i förordning nr 40/94 inte längre är tillämpligt om den invändande parten, som ombetts att styrka att dennes varumärke verkligen har använts, i god tro har ingett trovärdig inledande bevisning som visar sådan användning.(25) I regel 22.3 beskrivs visserligen vad som behöver styrkas och i regel 22.4 anges hur detta kan göras, men det finns inte någon uttömmande förteckning över nödvändig skriftlig bevisning som måste inges för att uppfylla bevisbördan avseende verklig användning. Beroende på omständigheterna, såsom typen av varumärke och den marknad på vilken det används, kan bevisningens kvalitet och kvantitet variera och sökanden kan ha fog för att under det kontradiktoriska förfarandet ifrågasätta huruvida den inledande bevisning som ingavs var tillräcklig.

72.      Jag tolkar inte regel 20.1 på samma sätt. I regel 19.2 a led ii har lagstiftaren i huvudsak definierat en beviströskel: i fråga om registrerade varumärken som inte är gemenskapsvarumärken, är den invändande parten tvungen att inge en kopia av registreringsbeviset och i förekommande fall det senaste förnyelseintyget av vilket det framgår att varumärkets skydd sträcker sig längre än till den tidsgräns som fastställts av invändningsenheten eller någon annan förlängning av denna eller motsvarande dokument från den förvaltning där varumärket har registrerats.

73.      Antingen inger den invändande parten registreringsbeviset (och i förekommande fall förnyelseintyget) eller också inte. Jag delar därför harmoniseringsbyråns åsikt att det inte finns något utrymme för att ifrågasätta huruvida bevisningen är tillräcklig eller för att diskutera huruvida det är fråga om ytterligare eller kompletterande bevis i förhållande till de bevis som tidigare ingetts. Nödvändig skriftlig bevisning kan inte utgöra ytterligare eller kompletterande bevis i förhållande till annan skriftlig bevisning. (Annan skriftlig bevisning kan dock utgöra ytterligare eller kompletterande bevis i förhållande till nödvändig skriftlig bevisning.)

74.      I motsats till Bernhard Rintisch, ser jag inte någon anledning att göra åtskillnad mellan handlingar som ingetts till invändningsenheten efter utgången av tidsfristen och handlingar som ingetts till överklagandenämnden efter detta datum. Enligt min tolkning av reglerna 19.2 a led ii och 20.1 i genomförandeförordningen har inte invändningsenheten något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller att beakta registreringsbevis eller förnyelseintyg som ingetts efter den fastställda tidsfristen. I enlighet med principen om funktionell kontinuitet, och såvida inget annat föreskrivs, finns det inte någon grund för att tillåta överklagandenämnden att beakta nödvändig bevisning som ingetts för sent och som invändningsenheten inte kan beakta. Kontinuitet innebär att samma regler ska tillämpas konsekvent.(26)

75.      Enligt min mening gäller samma slutsats även när översättningar av registreringsbevis (och i förekommande fall förnyelseintyg) inges för sent.

76.      I regel 19.3 i genomförandeförordningen klargörs det att de dokument som beskrivs i regel 19.2 ska inges antingen på processpråket eller åtföljas av en översättning. I samma regel föreskrivs att översättningen ska ”lämnas in inom den tid som gäller för inlämning av originalet”. I regel 19.4 föreskrivs att harmoniseringsbyrån ”[inte får] beakta” dokument som inte har lämnats in eller som inte har översatts inom den fastställda tidsfristen. Mot bakgrund av denna entydiga lydelse anser jag att invändningsenheten inte kan ha något utrymme för skönsmässig bedömning att avgöra huruvida översättningar av de dokument som beskrivs i regel 19.2 a led ii och som ingetts för sent ska beaktas. Överklagandenämnden kan inte heller ha något sådant utrymme för skönsmässig bedömning.

77.      På grundval av dessa överväganden anser jag att tribunalen korrekt slog fast att överklagandenämnden inte gjorde en oriktig bedömning när den ansåg att den inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller att beakta bevis för förekomsten och giltigheten av äldre varumärken som ingetts efter utgången av den tidsfrist som fastställts av invändningsenheten.

 Utövandet av överklagandenämndens befogenhet att företa en skönsmässig bedömning

78.      Om överklagandenämnden inte har någon befogenhet att företa en skönsmässig bedömning vad gäller att beakta i) bevis som varken utgör ytterligare eller kompletterande bevis och ii) översättningar som ingetts efter utgången av den tidsfrist som fastställts av invändningsenheten, finns det inte något utrymme att bedöma hur den kan eller bör utöva en sådan befogenhet.

79.      Jag delar därför harmoniseringsbyråns åsikt att denna grund är relevant endast om domstolen finner att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artikel 74.2 i förordning nr 40/94 och slår fast, med avseende på den bevisning och de översättningar som är i fråga i de tre överklagandena, att överklagandenämnden har ett utrymme för skönsmässig bedömning att avgöra huruvida dessa handlingar ska beaktas. Med hänsyn till den slutsats som jag har kommit fram till med avseende på grundens första del, kommer jag inte att vidare pröva den andra delen.

 Maktmissbruk

80.      Jag delar harmoniseringsbyråns åsikt att den andra grunden ska avvisas, eftersom det inte har anförts några motiverade argument till stöd för denna grund.

 Rättegångskostnader

81.      Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, vilken enligt artikel 184.1 i samma regler ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. I artikel 184.4 föreskrivs att om en intervenient i första instans har deltagit i rättegången, får domstolen besluta att den ska bära sina rättegångskostnader.

82.      Harmoniseringsbyrån har yrkat ersättning för rättegångskostnader i vart och ett av målen. Valfleuri har yrkat ersättning för rättegångskostnader i målen C‑121/12 P och C‑122/12 P. Bernhard Rintisch bör inte få ersättning för rättegångskostnader i något av målen.

 Förslag till avgörande

83.      Av dessa skäl föreslår jag att domstolen ska

–        ogilla överklagandena i deras helhet, och

–        förplikta Bernhard Rintisch att ersätta harmoniseringsbyråns rättegångskostnader samt intervenientens rättegångskostnader i målen C‑121/12 P och C‑122/12 P.


1 – Originalspråk: engelska.


2 – Även om rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i dess ändrade lydelse, har upphävts och ersatts av rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1) (nedan kallad förordning nr 207/2009), var förordning nr 40/94 den gällande förordningen vid den tidpunkt då Bernhard Rintisch framställde sina invändningar och när andra relevanta senare händelser inträffade i de tre målen. I alla händelser innebär förordning nr 207/2009 i sak endast en kodifiering av förordning nr 40/94 och ändringarna av denna. De bestämmelser i förordning nr 40/94 som är i fråga i förevarande mål påverkades inte.


3 –      Kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke (EGT L 303, s.1), i dess lydelse enligt bland annat kommissionens förordning (EG) nr 1041/2005 av den 29 juni 2005 (EUT L 172, s. 4).


4 –      I artikel 8 anges de relativa registreringshindren.


5 –      Se femte skälet i genomförandeförordningen.


6 –      Se sjätte skälet i genomförandeförordningen.


7 – I regel 17 anges grunderna för att avvisa en invändning. Dessa grunder omfattar underlåtenhet att betala invändningsavgiften, att invändningsanmälan har lämnats in för sent, underlåtenhet att ange grunderna för invändningen, underlåtenhet att klart ange vilket äldre märke eller vilken äldre rättighet som invändningen baseras på, underlåtenhet att tillhandahålla en översättning enligt regel 16.1 och underlåtenhet att uppfylla kraven i regel 15.


8 –      [Motsvarande fotnot i originalversionen saknar relevans för den svenska versionen. Övers. anm.]


9 –      Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg.


10 – Dessa registreringsbevis var daterade mars 1996, oktober 1996 och mars 1997.


11 – REU 2011, s. II‑457.


12 –      Dom av den 12 december 2007 i mål T‑86/05 K & L Ruppert Stiftung mot harmoniseringsbyrån – Lopes de Almeida Cunha m.fl. (CORPO livre) (REG 2007, s. II‑4923).


13 –      Beslut av den 5 mars 2009 i mål C‑90/08 P, K & L Ruppert Stiftung mot harmoniseringsbyrån


14 –      Dom av den 13 mars 2007 i mål C‑29/05 P, harmoniseringsbyrån mot Kaul (REG 2007, s. I‑2213).


15 – REU 2011, s. II‑458.


16 – REU 2011, s. II‑460.


17 –      Dom av den 23 september 2003 i mål T‑308/01, Henkel mot harmoniseringsbyrån LHS (UK) (KLEENCARE) (REG 2003, s. II‑3253), punkt 32.


18 –      Dom av den 13 mars 2007 i mål C‑29/05 P, harmoniseringsbyrån mot Kaul (REG 2007, s. I‑2213), punkt 42.


19 – Se punkt 30 i den överklagade domen i mål T‑62/09, och punkt 31 i de överklagade domarna i målen T‑109/09 och T‑152/09.


20 –      Se regel 15 i genomförandeförordningen.


21 –      Se regel 19 i genomförandeförordningen.


22 –      Se nedan punkt 74.


23 – De olika språkversionerna av regel 50.1 tredje stycket överensstämmer inte till fullo. I exempelvis den franska texten hänvisas det till ”faits et preuves nouveaux ou supplémentaires” och i den nederländska texten står det ”aanvullende feiten en bewijsstukken”.


24 – Se punkt 57 i mitt förslag till avgörande i målet New Yorker SHK Jeans mot harmoniseringsbyrån (ovan punkt 53).


25 – Ibidem, punkt 65. Artikel 74.2 i förordning nr 40/94 motsvarar artikel 76.2 i förordning nr 207/2009, som var tillämplig i det målet.


26 – Se punkt 111 i mitt förslag till avgörande i målet harmoniseringsbyrån mot Kaul (ovan fotnot 14).