FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MACIEJ SZPUNAR
föredraget den 26 juli 2017(1)
Mål C‑326/16 P
LL
mot
Europaparlamentet
”Överklagande – Talan om ogiltigförklaring – Tidigare ledamot av Europaparlamentet – Beslut om återkrav av ersättning för utförande av uppdrag i Europaparlamentet – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning – Förfarande för klagomål hos Europaparlamentets organ – Artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna för Europaparlamentets ledamotsstadga – Delgivning av beslut som går någon emot – Rekommenderad postförsändelse som inte hämtats ut av adressaten – Talefrist – Artikel 263 sjätte stycket FEUF”
Inledning
1. Den tidigare ledamoten av Europaparlamentet, LL, har genom sitt överklagande begärt att det av Europeiska unionens tribunal meddelade beslutet LL/parlamentet(2), ska upphävas. I detta beslut avvisade tribunalen talan, då det var uppenbart att den inte kunde tas upp till sakprövning på grund av att den hade väckts för sent. Hans yrkande om ogiltigförklaring var riktat mot parlamentets beslut om återkrav av ersättning som utbetalats till klaganden under hans mandat i parlamentet.
2. Genom överklagandet har två nya frågor väckts som rör unionens processrätt: dels gäller det sambandet mellan rättsmedlen – administrativt klagomål och talan i domstol – som riktas mot beslut av parlamentet som går ledamöterna emot, dels de närmare föreskrifterna för delgivning av individuella beslut i de fall då postförsändelsen inte har kunnat överlämnas till adressaten.
Tillämpliga bestämmelser
3. Beslutet av Europaparlamentets presidium av den 19 maj och 9 juli 2008 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets ledamotsstadga(3), föreskriver i artikel 68.1 med rubriken ”Återkrav av felaktiga utbetalningar” följande:
”Samtliga felaktiga utbetalningar i samband med tillämpningen av dessa tillämpningsföreskrifter ska återkrävas. Generalsekreteraren ska ge instruktioner om att beloppen ska drivas in hos den berörda ledamoten.”
4. Artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna med rubriken ”Klagomål” föreskriver följande:
”l1. En ledamot som anser att dessa tillämpningsföreskrifter inte tillämpats korrekt av den behöriga avdelningen kan framföra ett skriftligt klagomål till generalsekreteraren.
Generalsekreteraren ska i sitt beslut om klagomålet ange de skäl som ligger till grund för beslutet.
2. En ledamot som inte samtycker till generalsekreterarens beslut får, inom två månader efter att beslutet meddelats, begära att ärendet hänvisas till kvestorerna, som ska fatta beslut efter samråd med generalsekreteraren.
3. Om en part i ett klagomålsförfarande inte samtycker till det beslut som antagits av kvestorerna får han eller hon, inom två månader efter att beslutet meddelats, begära att ärendet hänvisas till presidiet, som ska fatta det slutgiltiga beslutet.
4. Denna artikel ska också tillämpas på ledamotens rättsliga efterträdare och på före detta ledamöter och deras rättsliga efterträdare.”
Bakgrund till tvisten
5. Klaganden var ledamot av Europaparlamentet under valperioden 1999–2004.
6. Efter det att en undersökning utförts av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), i vilken det konstaterades att ett assistentstöd till ledamöter på 37 728 euro felaktigt hade utbetalats till klaganden, antog parlamentets generalsekreterare den 17 april 2014 ett beslut om återbetalning av detta belopp. Detta beslut delgavs klaganden den 22 maj 2014 (nedan kallat det omtvistade beslutet), tillsammans med en debetnota av den 5 maj 2014 som inbegrep föreskrifter för återbetalningen.
7. Klaganden ingav ett klagomål mot beslutet och begärde att frågan skulle hänvisas till kvestorerna i enlighet med artikel 72.2 i tillämpningsföreskrifterna.
8. Detta klagomål avslogs av kvestorerna genom skrivelse av den 3 december 2014 som klaganden uppgav att han fick kännedom om följande dag.
9. Den 2 februari 2015 begärde klaganden att ärendet skulle hänvisas till presidiet i enlighet med artikel 72.3 i tillämpningsföreskrifterna.
10. Presidiet avslog klagandens klagomål genom beslut av den 26 juni 2015 (nedan kallat presidiets beslut).
11. Parlamentet har uppgett att presidiets beslut översändes genom rekommenderat brev den 30 juni 2015 till den adress som klaganden hade angett i sin klagoskrift. Denna försändelse returnerades av posten utan att ha hämtas ut av klaganden.
12. Den 10 september 2015 mottog klaganden ett e-postmeddelande från en tjänsteman vid parlamentet till vilket presidiets beslut och debetnotan med det aktuella beloppet hade bifogats.
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
13. Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 4 november 2015 väckte klaganden talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och debetnotan av den 5 maj 2014.
14. Till stöd för sin talan anförde klaganden två grunder. Den första grunden byggde på att det omtvistade beslutet var rättsstridigt och ogrundat och den andra grunden innebar att det skett ett åsidosättande av principerna om preskription, en rimlig tidsfrist, rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar.
15. I det överklagade beslutet avvisade tribunalen talan, då det var uppenbart att den inte kunde tas upp till sakprövning på grund av att talefristen i artikel 263 sjätte stycket FEUF inte hade iakttagits. Tribunalen uppgav att det omtvistade beslutet och debetnotan delgavs klaganden den 22 maj 2014, medan talan inte väcktes förrän den 4 november 2015, det vill säga mer än sjutton månader efter delgivningsdagen, utan att klaganden hade åberopat att det varit fråga om ett ursäktligt misstag eller en oförutsebar omständighet.
Parternas yrkanden vid domstolen
16. Klaganden har yrkat att domstolen ska upphäva det överklagade beslutet och återförvisa målet till tribunalen. Parlamentet har yrkat att överklagandet ska ogillas och att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
Bedömning av överklagandet
17. Klaganden har anfört fyra grunder till stöd för sitt överklagande. Den första rör tribunalens underlåtenhet att göra en fullständig prövning av handlingarna i målet samt dess felaktiga rättstillämpning avseende artikel 263 sjätte stycket FEUF och artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna. Den andra grunden gäller åsidosättande av artikel 126 i tribunalens rättegångsregler. Den tredje grunden rör åsidosättande av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och den fjärde grunden bygger på åsidosättande av artiklarna 133 och 134.1 i tribunalens rättegångsregler såvitt avser klagandens förpliktelse att ersätta rättegångskostnaderna.
18. Jag anser att det är lämpligt att inledningsvis pröva den första grunden för överklagandet.
Inledning
19. I den första grunden har klaganden gjort gällande att han i sin ansökan i första instans angav att han hade ingett ett klagomål mot det omtvistade beslutet till kvestorerna och därefter till presidiet. Klaganden har kritiserat tribunalen för att den inte beaktade denna omständighet vid beräkningen av talefristen och dessutom för att den gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning avseende artikel 263 sjätte stycket FEUF och artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna.
20. Parlamentet har bestritt klagandens argument.
21. Jag noterar att förevarande grund för överklagandet i själva verket inbegriper två olika grunder, av vilka den första rör bristfällig motivering av det överklagade beslutet och den andra gäller felaktig rättstillämpning.
Motiveringen av det överklagade beslutet
22. Klaganden har anmärkt på att tribunalen underlät att beakta att han hade genomfört det klagomålsförfarande som föreskrivs i artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna.
23. Den anmärkningen förefaller enligt min mening välgrundad.
24. Det framgår nämligen av ansökan i första instans att klaganden efter delgivningen av det omtvistade beslutet hade inkommit med ett klagomål mot detta beslut i överensstämmelse med artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna till kvestorerna och sedan till presidiet. Klaganden uppgav för övrigt i sin ansökan att han hade ingett klagomålet i tid och att han hade underrättas om avslaget genom e-postmeddelande från parlamentet av den 10 september 2015.
25. När tribunalen slog fast att talan hade väckts för sent i och med att den väcktes mer än sjutton månader efter dagen för delgivningen av det omtvistade beslutet (punkterna 7 och 9 i det överklagade beslutet), underlät den dock att uttala sig om klagomålsförfarandets följder för beräkningen av talefristen.
26. Härav följer att det överklagade beslutet är bristfälligt motiverat i detta avseende.
Den påstådda oriktiga rättstillämpningen avseende artikel 263 sjätte stycket FEUF och artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna
27. Eftersom det underförstått framgår av det överklagade beslutet att ingivandet av klagomål i enlighet med artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna i vart fall inte inverkar på beräkningen av talefristen enligt artikel 263 sjätte stycket FEUF, har klaganden hävdat att tribunalen tillämpade dessa bestämmelser på ett felaktigt sätt.
28. Denna anmärkning kommer att göra det möjligt för domstolen att för första gången tolka artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna.
29. Tolkningen kommer att få en icke försumbar praktisk betydelse, med hänsyn till det växande antalet förfaranden som rör tillämpningen av den bestämmelsen.
30. Tribunalen har redan uttalat sig om sambandet mellan klagomål enligt artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna och talan i domstol. Tribunalen tog ställning till en invändning om rättegångshinder, i ett mål som för närvarande är anhängigt, i beslutet Le Pen/parlamentet(4).
31. Enligt tribunalen, utesluter inte de båda rättsmedlen – administrativt klagomål och talan i domstol – varandra och därför är det tillåtet för klaganden att inkomma med klagomål mot parlamentets beslut med stöd av artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna och samtidigt väcka talan vid tribunalen. Denna lösning motiveras av att artikel 72 inför ett fakultativt klagomålsförfarande som saknar suspensiv verkan och inte utgör ett villkor för att väcka talan vid tribunalen.(5)
32. I och med att tribunalen valde denna lösning underkände den parlamentets ståndpunkt i detta mål enligt vilken en ledamot som inkommer med ett klagomål mot ett beslut, inte samtidigt kan väcka talan mot samma beslut vid tribunalen eftersom denna talan då väcks för tidigt.(6) Parlamentet har framfört samma uppfattning i det aktuella målet och hävdat att även om artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna inte föreskriver något obligatoriskt förfarande som ska föregå domstolsförfarandet kan en ledamot emellertid om han väljer att inge ett klagomål inte längre väcka talan mot beslutet i tribunalen utan han måste invänta utgången av klagomålsförfarandet för att, i förekommande fall, väcka talan mot det beslut i vilket klagomålet avslås.
33. Jag påpekar att det är utrett att artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna – till förmån för parlamentsledamöterna – inför ett fakultativt klagomålsförfarande över beslut som antagits av parlamentet.
34. Vidare ska denna bestämmelse, enligt min åsikt, tolkas så att det rör sig om ett klagomålsförfarande som föregår väckandet av talan vid tribunalen.
35. Det framgår av själva logiken i administrativa ärenden att ett administrativt rättsmedel – antingen det är obligatoriskt eller fakultativt – måste föregå talan inför domstol. Klagomålsförfarandet erbjuder en möjlighet till förlikning mellan rättssubjektet och förvaltningen,(7) i syfte att undvika en tvist. Detta administrativa förfarande har inte längre något existensberättigande när den berörde väcker talan mot samma rättsakt i domstol.
36. Artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna inför således ett förfarande som föregår förfarandet vid tribunalen även om det är fakultativt för den berörde.
37. Vad angår verkningarna av detta förfarande på den talefrist som föreskrivs i artikel 263 sjätte stycket FEUF, anser jag att fristen för talan i domstol med nödvändighet måste bevaras när ett administrativt förfarande används. En motsatt tolkning skulle strida mot den ändamålsenliga verkan som eftersträvas med ett administrativt förfarande. Samma övervägande framgår av den princip som antagits i vissa medlemsstaters förvaltningsrätt, enligt vilken varje förvaltningsbeslut kan bli föremål för ett administrativt klagomål som – under förutsättning att det ingetts inom fristen för talan i domstol – avbryter denna frist.(8)
38. Detta övervägande innehåller även underförstått den lösning som lagstiftaren valt med hänsyn till det obligatoriska föregående förfarande för klagomål som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen(9) – enligt vilka talefristen börjar löpa från delgivningsdagen för beslutet om avslag på klagomålet.
39. För övrigt ingår det administrativa klagomålet och avslaget på klagomålet enligt fast rättspraxis i ett komplext förfarande som föregår talan i domstol. Under dessa förhållanden innebär en talan om ogiltigförklaring, även om den formellt är riktad mot beslutet om avslag på hans klagomål, att tribunalen pröva den rättsakt som går tjänstemannen emot och mot vilken klagomålet anförs.(10) Talan kan tas upp till sakprövning oberoende av om den endast riktas mot det beslut som utgör föremål för klagomålet eller mot beslutet om avslag på klagomålet under förutsättning att klagomålet och överklagandet har ingetts inom de frister som föreskrivs.(11)
40. Enligt min mening är dessa överväganden tillämpliga i lika hög grad på det klagomålsförfarande som avses i artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna.
41. Parlamentet har inte desto mindre betonat att, till skillnad mot klagomål enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna som är tvingande till sin karaktär, är klagomål enligt artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna fakultativt och det åtföljs inte av en svarsfrist som begränsar förvaltningens agerande.
42. Jag anser inte att denna skillnad är relevant i det aktuella målet. Varje administrativ talan följer samma logik, det vill säga att den är ett rättsmedel som föregår talan i domstol, oberoende om den är tvingande eller fakultativ. När det sedan gäller den omständigheten att förvaltningen inte tilldelas någon svarsfrist, framhåller jag att denna frist utgör en nödvändig garanti vid obligatorisk administrativ talan, eftersom en försummelse från förvaltningens sida kan försena talans väckande i domstol. När det administrativa förfarandet däremot är fakultativt riskerar inte avsaknaden av svarsfrist att begränsa tillgången till rättslig prövning, eftersom klaganden behåller möjligheten att när som helst avstå från att fullfölja det administrativa förfarandet och i stället väcka talan i domstol.
43. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna ska tolkas så, att fristen för talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 sjätte stycket FEUF avbryts när ett klagomål inges mot den rättsakt som går någon emot, under förutsättning att klagomålet har ingetts inom den föreskrivna klagofristen eller om det inte finns någon klagofrist,(12) inom talefristen. Fristen börjar löpa på nytt från den dag då beslutet att avslå klagomålet har blivit delgivet.
44. Talan om ogiltigförklaring som följer efter detta klagomålsförfarande innebär att tribunalen ska ta ställning till den rättsakt som går ledamoten emot och mot vilken klagomålet anförts. Detta övervägande äger giltighet, såsom domstolen har slagit fast i samband med det klagomålsförfarande som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna,(13) även för det fall då talan formellt riktas mot avslaget på klagomålet.
45. Om parlamentsledamoten för övrigt väcker talan om ogiltigförklaring vid tribunalen i stället för att inge ett klagomål eller innan klagomålsförfarandet har avslutats, ska det anses att han avstår från att fullfölja detta förhandsförfarande. Det framgår av det ifrågavarande förfarandets fakultativa natur att det ankommer på den berörde att välja att fullfölja det eller ej. Jag är således inte övertygad av den lösning som tribunalen kom fram till i målet Le Pen/parlamentet.(14)
46. Eftersom det överklagade beslutet underförstått bygger på att fristen för att väcka talan mot det omtvistade beslutet inte blev avbruten, genom att det ingavs ett klagomål i enlighet med artikel 72 i tillämpningsföreskrifterna, innehåller beslutet en felaktig rättstillämpning.
47. Följaktligen anser jag att överklagandet ska bifallas såvitt avser de båda anmärkningarna i förevarande grund och att det överklagade beslutet ska upphävas utan att de övriga grunderna för överklagandet behöver prövas.
Upphävandets följder
Allmänna synpunkter
48. Enligt artikel 61 i domstolens stadga kan domstolen, när den upphäver tribunalens avgörande, antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.
49. I det aktuella fallet anser jag att domstolen förfogar över de uppgifter som behövs för att slutligt avgöra frågan huruvida överklagandet kan tas upp till sakprövning. Däremot är domstolen inte i stånd att avgöra huruvida överklagandet är välgrundat, eftersom tribunalen i det överklagade beslutet inskränkte sig till att avvisa talan, utan att ha inlett någon diskussion i sak, därför att det var uppenbart att den inte kunde upptas till sakprövning.
50. Jag uppmärksammar att det är utrett i målet att klaganden i egenskap av det omtvistade beslutets adressat har talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF.
51. Det enda rättegångshinder som inte kan avhjälpas som parlamentet har åberopat rör iakttagandet av talefristen.
52. Parlamentet har framfört två argument härvidlag; det första angår talefristen och det andra delgivningsdagen för beslutet att avslå klagomålet.
Talefristen
53. Parlamentet har inledningsvis hävdat att eftersom talan riktades mot det omtvistade beslutet och inte mot presidiets beslut att avslå det, måste talefristen beräknas från den dag då detta första beslut delgavs. Denna frist har enligt parlamentet följaktligen överskridits med flera månader.
54. Med beaktande av det ovan anförda,(15) kan detta argument inte vinna framgång. Fristen för att väcka talan mot det omtvistade beslutet, avbröts nämligen när klagomålet ingavs trots att den hade börjat löpa och den började helt och hållet löpa på nytt på delgivningsdagen för presidiets beslut att avslå klagomålet. Dagen för detta besluts delgivning utgör således utgångspunkten för beräkningen av talefristen.
Delgivningsdagen för beslutet att avslå klagomålet
55. Parlamentet har sedan hävdat att talan väckts för sent, även om man utgår från delgivningsdagen för beslutet att avslå klagomålet. Enligt parlamentet, hade nämligen detta beslut delgetts genom rekommenderad försändelse med mottagningsbevis och posten hade översänt en avi om försändelsen den 30 juni 2015. Parlamentet har gjort gällande att i och med att klaganden inte hade hämtat ut försändelsen inom den normala frist på två veckor som försändelsen ligger kvar på postkontoret och som tillämpas av den belgiska posten, ska beslutet betraktas som vederbörligen delgivet den 15 juli 2015, det vill säga då nämnda frist hade löpt ut. Parlamentet har tillagt att det inte är relevant att klaganden den dag då en avi om försändelsen delades ut redan hade flyttat utomlands och inte längre var bosatt på den angivna adressen, eftersom han inte hade underrättat parlamentet om adressändringen.
56. Klaganden har bestritt det argumentet och anfört att han för första gången fick kännedom om presidiets beslut genom e-postmeddelande från parlamentet av den 10 september 2015 och att denna dag därför borde betraktas som delgivningsdag.
57. I syfte att bedöma det rättegångshinder som inte kan avhjälpas vilket parlamentet har åberopat, ska det fastställas vilka närmare föreskrifter som ska gälla för beräkning av talefristen, i en situation där det beslut som går någon emot har delgetts genom rekommenderad försändelse med mottagningsbevis.
58. Det rör sig om en betydelsefull processrättslig aspekt, då detta sätt för delgivning vanligen används av institutionerna.
59. Jag erinrar om att det framgår av artikel 297.2 tredje stycket FEUF att beslut som anger till vem de riktar sig, ska delges den som de riktar sig till och får verkan genom denna delgivning. Denna bestämmelse stadgar en allmän rättssäkerhetsprincip enligt vilken varje rättsakt som är avsedd för enskilda, och framför allt är av administrativ natur, ska delges mottagaren, så att de rättigheter och skyldigheter som följer av denna rättsakt enbart kan göras gällande gentemot mottagaren när denna har fått kännedom om rättsakten i vederbörlig ordning.(16)
60. Enligt artikel 263 sjätte stycket FEUF ska talan om ogiltigförklaring väckas inom två månader från den dag då rättsakten delgavs sökanden.
61. Enligt fast rättspraxis har ett beslut i behörig ordning delgetts, i den mening som avses i artikel 263 sjätte stycket FEUF och artikel 297.2 tredje stycket FEUF, när det har nått adressaten och denne kan ta del av det.(17)
62. De närmare föreskrifter för delgivning som tillämpas för att tillfredsställa dessa krav får inte vara överdrivet formalistiska, samtidigt som de ska respektera de allmänna rättsprinciperna och särskilt principen om god förvaltningssed.(18)
63. Vad angår delgivning genom rekommenderad försändelse med mottagningsbevis, noterar jag att det är uppenbart att försändelsen inte har kunnat delges sin adressat när försändelsen har returnerats till avsändaren och adressaten inte har hämtat ut den.
64. Parlamentet har inte desto mindre hävdat att delgivningen ska anses vara vederbörligen utförd när den adressat som mottagit en avi om försändelsen i sin bostad inte hämtar ut den inom den av posten tillämpade fristen.
65. Parlamentet har här hänvisat till beslutet AG/parlamentet(19), i vilket personaldomstolen konstaterade att frågan om en delgivning genom rekommenderat brev är korrekt utförd eller ej beror på om ”de nationella reglerna om postutdelning” har iakttagits. Personaldomstolen konstaterade vidare, utan att precisera vilka nationella regler den tillämpade, att det när adressaten inte hämtar ut det rekommenderade brevet inom den frist som posten tillämpar, ska anses att försändelsen blivit vederbörligen delgiven den dag då denna frist löper ut.(20)
66. Jag påpekar att presumtionen att en delgivning ska anses vederbörligen utförd, under vissa förutsättningar till och med när adressaten inte hämtar ut det rekommenderade brevet, förkommer i vissa medlemsstaters nationella rätt. Särskilt inom ramen för civilprocessen tillåter möjligheten att konstatera att delgivningen av en handling i förfarandet anses utförd att kärandens rätt till ett effektivt domstolsskydd skyddas. Om en kärande fråntas möjligheten att utverka ett rättsligt avgörande på grund av svårigheter att underrätta svaranden skulle detta kunna medföra rättsvägran (déni de justice).(21) Även i det fall där en sådan presumtion föreskrivs i nationell rätt, varierar villkoren för att göra den gällande från en medlemsstat till en annan.(22)
67. Jag anser att ett eventuellt införande av en sådan presumtion i unionens processrätt ankommer uteslutande på lagstiftaren.
68. Med hänsyn till det tvingande krav på rättssäkerhet som är förbundet med tillämpningen av legala frister ska nämligen möjligheten att införa en ny regel angående delgivning av individuella beslut som skulle få konsekvenser för den dag beslutet får verkan och för beräkningen av talefristen, förbehållas lagstiftaren. Detta äger i än större mera giltighet då tillämpningen av presumtionen i fråga måste förses med precisa, i förväg fastställda, föreskrifter. Det rör sig om den enhetliga frist efter vars utgång försändelsen anses delgiven, eftersom de frister som posten tillämpar varierar beroende på land, tjänst och försändelsens karaktär.
69. Jag uppmärksammar sedan att den extensiva tolkning av föreskrifterna för delgivning av individuella beslut som parlamentet har föreslagit strider mot rätten till ett effektivt domstolsskydd vilken garanteras av artikel 47 i stadgan samt mot principen in dubio pro actione, enligt vilken vid fall av tvivel företräde ska ges den tolkning av rättegångsreglerna som inte fråntar de berörda deras talerätt.(23)
70. I avsaknad av uttryckliga liknande bestämmelser(24) kan, enligt min mening, en unionsinstitution inte stödja sig på presumtionen att en delgivning är vederbörligen utförd när adressaten inte hämtar ut det rekommenderade brevet inom den av posten medgivna fristen.
71. Bristen på en sådan unionsrättslig bestämmelse kan för övrigt inte botas genom en hänvisning till nationell rätt.
72. Jag påpekar att varken artikel 263 sjätte stycket FEUF eller artikel 297.2 FEUF innehåller någon hänvisning till nationell rätt i syfte att fastställa innebörden eller räckvidden av begreppet ”delgivning”.
73. Enligt domstolens fasta rättspraxis ska ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar i regel ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen.(25) När det gäller talefrister, ska denna tolkning också göra det möjligt att undvika all diskriminering i rättskipningen.(26)
74. Detta tvingande krav på en självständig och enhetlig tolkning är i än högre grad tillämpligt då det rör sig om ett begrepp i unionens primärrätt som tjänar till att fastställa den dag då institutionernas beslut börjar ger upphov till rättsverkningar.
75. En hänvisning till nationell rätt skulle motverka detta tvingande krav i och med att nationella bestämmelser varierar avsevärt såväl vad angår själva möjligheten att presumera att delgivning har skett, trots att försändelsen inte har kunnat överlämnas till sin adressat, som vad gäller föreskrifterna om en sådan presumtion.
76. Parlamentet har för övrigt hävdat att det med giltig verkan kunde förlita sig på denna belgiska adress som klaganden hade uppgett i samband med sitt klagomål. Jag noterar för det första att så vitt jag vet, finns det inte någon uttrycklig bestämmelse som kräver av en part i klagomålsförfarandet i fråga att han ska underrätta institutionen om sin adressändring.(27) Parlamentet har heller inte uppgett att det informerade klaganden om en sådan eventuell skyldighet. För det andra, även om det antas att det finns en sådan skyldighet, så har parlamentet inte åberopat någon rättsregel som preciserar följderna av underlåtenhet att delge denna information. I det sammanhanget förefaller en hänvisning till nationell rätt otillräcklig, eftersom rättsreglerna varierar från en medlemsstat till en annan. Man skulle då behöva fråga sig om de nationella föreskrifter som ska tillämpas är dem i belgisk rätt eller i det land där klaganden hade sin stadigvarande hemvist vid tidpunkten för delgivningen Även om klaganden underlät att underrätta parlamentet om sin adressändring efter det att klagomålet ingetts, bör det noteras att han även i samband med sitt klagomål hade angett sin e-postadress och sitt telefonnummer som enligt klaganden var oförändrade.
77. Härav följer, tvärtemot vad parlamentet har hävdat, att presidiets beslut att avslå det av klaganden ingivna klagomålet inte kan anses ha delgetts den 15 juli 2015.
78. Vad detta besluts delgivningsdag beträffar, påpekar jag att det ankommer på den part som gör gällande att talan har väckts för sent att visa vilken dag beslutet delgavs adressaten.(28)
79. Då parlamentet inte har företett bevis för motsatsen kan det följaktligen konstateras att presidiets beslut delgavs klaganden genom e-postmeddelande av den 10 september 2015.
80. Jag påpekar att e-postadressen i fråga delgavs parlamentet av klaganden i hans klagoskrift av den 2 februari 2015, då detta kommunikationssätt underförstått hade godtagits av parterna. I sitt svaromål har parlamentet uppgett att det självt översände e-postmeddelandet i fråga för att iaktta principen om god förvaltningssed. Eftersom klaganden dessutom genast mottog e-postmeddelandet kan det inte hävdas att han försökte kringgå föreskrifterna om delgivning.
81. I och med att beslutet att avslå klagomålet delgavs den 10 september 2015, löpte talefristen mot det omtvistade beslut som var föremål för detta klagomål ut den 20 november 2015. Förevarande talan väcktes den 4 november 2015 och den väcktes således inte för sent.
82. Mot bakgrund av dessa synpunkter, anser jag att det överklagade beslutet ska upphävas, att parlamentets invändning om rättegångshinder som inte kan avhjälpas ska ogillas och att målet ska återförvisas till tribunalen för sakprövning.
Förslag till avgörande
83. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen bifaller överklagandet, upphäver beslut av den 19 april 2016, LL/parlamentet (T‑615/15, ej publicerat, EU:T:2016:432) och återförvisar målet till tribunalen för förnyad prövning samt meddelar att beslut om rättegångskostnaderna kommer att fattas i samband med avgörandet i sak.