Language of document : ECLI:EU:C:2020:1052

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

GERARD HOGAN

föredraget den 17 december 2020(1)

Mål C130/19

Europeiska revisionsrätten

mot

Karel Pinxten

(Artikel 286.6 FEUF – Åsidosättande av de skyldigheter som följer av ämbetet av en tidigare ledamot av Europeiska unionens revisionsrätt – Berövande av rätten till pension eller andra förmåner i dess ställe)






I.      Inledning

1.        Vilka rättsliga och etiska regler styr hur en ledamot av Europeiska revisionsrätten ska uppföra sig och vilka sanktioner blir aktuella vid åsidosättande av dessa normer? Dessa är de grundläggande frågor som tas upp i förevarande talan som revisionsrätten nu har anhängiggjort vid EU-domstolen.

2.        Revisionsrätten har genom sin ansökan yrkat att EU-domstolen ska slå fast att Karel Pinxten inte har fullgjort de skyldigheter som följer av ämbetet som ledamot av revisionsrätten. Revisionsrätten har gjort gällande att Karel Pinxten har brutit mot sina skyldigheter enligt artiklarna 285 och 286 FEUF. Revisionsrätten har därför yrkat att EU-domstolen ska besluta om en lämplig påföljd i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 286.6 FEUF.

3.        Denna talan är den första som rör en (tidigare) ledamot av revisionsrätten som har väckts med stöd av artikel 286.6 FEUF. Enligt denna sistnämnda bestämmelse ”[får] [e]n ledamot av revisionsrätten … endast skiljas från sitt ämbete eller berövas rätten till pension eller andra förmåner i dess ställe, om domstolen på begäran av revisionsrätten finner att han inte längre uppfyller de förutsättningar som krävs eller fullgör de skyldigheter som följer av ämbetet”. Mer allmänt kan noteras att EU-domstolen hittills har meddelat endast en dom med stöd av en liknande bestämmelse i fördraget som är tillämplig på kommissionsledamöter, nämligen dom av den 11 juli 2006, kommissionen/Cresson (C‑432/04, EU:C:2006:455).

4.        Förevarande mål ger således EU-domstolen en ny möjlighet att dels klargöra vissa processrättsliga särdrag som avser denna typ av förfarande, dels ange vilka förhållningsregler som gäller för personer som innehar höga ämbeten inom Europeiska unionens institutioner. Vid en tidpunkt då legitimiteten av Europeiska unionen, dess institutioner och tjänstemän är minst sagt ifrågasatt, kommer EU-domstolens avgörande i detta mål utan tvivel att anses vara av väsentlig betydelse.

II.    Tillämpliga bestämmelser

A.      Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

5.        Revisionsrätten är en av Europeiska unionens sju institutioner. Den har i denna egenskap ägnats två artiklar i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, nämligen artiklarna 285,286 och 287.

6.        För det första föreskrivs i artikel 285 andra stycket FEUF att revisionsrättens ledamöter ”i unionens allmänna intresse [ska] fullgöra sina skyldigheter under full oavhängighet”. För det andra anges i artikel 286.3 FEUF att revisionsrättens ledamöter ”[v]id fullgörandet av dessa skyldigheter … inte [ska] vare sig begära eller ta emot instruktioner från någon regering eller något annat organ [och att] [d]e ska avhålla sig från varje handling som är oförenlig med deras skyldigheter”. I artikel 286.4 tilläggs att ”ledamöterna av revisionsrätten … under sin ämbetstid [inte får] utöva någon annan avlönad eller oavlönad yrkesverksamhet. De ska när de tillträder avge en högtidlig försäkran att såväl under som efter sin ämbetstid respektera de förpliktelser som följer av ämbetet, särskilt deras skyldighet att iaktta redbarhet och visa omdöme vid mottagande av vissa uppdrag eller förmåner efter ämbetstiden.”

B.      Förordning nr 2290/77 om ersättning till revisionsrättens ledamöter

7.        I artikel 7 i rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 2290/77 av den 18 oktober 1977 om ersättning till revisionsrättens ledamöter(2), senast ändrad genom rådets förordning (EG, Euratom) nr 1293/2004 av den 30 april 2004(3), föreskrevs följande:

”En ledamot av revisionsrätten som i tjänsten måste resa från den plats där revisionsrätten är lokaliserad tills vidare har rätt till

a)      ersättning för reskostnader,

b)      ersättning för hotellkostnader (endast rum, betjäning och avgifter),

c)      Ett resetraktamente som för varje hel dag under tjänsteresan uppgår till 105 % av det traktamente som i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna är fastställt för tjänsteresa.”

C.      Förordning nr 883/2013 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf)

8.        I artikel 4.1 och 4.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999(4) föreskrivs följande:

”1.      Inom de områden som avses i artikel 1 ska Olaf utföra administrativa utredningar inom institutionerna, organen och byråerna (nedan kallade interna utredningar).

Dessa interna utredningar ska utföras i enlighet med de villkor som anges i denna förordning och i de beslut som fattats av respektive institution, organ eller byrå.

2.      Förutsatt att bestämmelserna i punkt 1 följs

a)      ska Olaf utan förhandsanmälan och utan dröjsmål ha rätt till tillgång till all relevant information, inbegripet information i databaser, som innehas av institutionerna, organen och byråerna, till vilkas lokaler Olaf dessutom ska ha tillträde; Olaf ska ha befogenhet att kontrollera institutionernas, organens och byråernas bokföring; Olaf får kopiera och begära utdrag ur alla handlingar och ur innehållet i all datorbaserad information som institutionerna, organen och byråerna innehar och vid behov säkra dessa handlingar eller dessa uppgifter för att undvika att de går förlorade,

…”

D.      Etiska riktlinjer för Europeiska revisionsrätten

9.        I sitt beslut nr 66–2011 av den 26 oktober 2011 om etiska riktlinjer för Europeiska revisionsrätten, föreskrev Europeiska revisionsrätten att de till beslutet bifogade etiska riktlinjerna skulle gälla vid Europeiska revisionsrätten.

10.      I dessa etiska riktlinjer föreskrivs särskilt följande:

”…

2.2. Vi ska förvalta revisionsrättens resurser lagligt och korrekt och i enlighet med principerna för en sund ekonomisk förvaltning. Revisionsrätten bör vara en förebild inom ekonomisk förvaltning: dess resurser måste förvaltas i full överensstämmelse med budgetförordningen och övriga tillämpliga bestämmelser och dess mål måste uppnås på ett sparsamt, effektivt och ändamålsenligt sätt.

3.2. Vi ska utföra våra uppgifter utan politisk, nationell eller annan påverkan utifrån.

3.3. Vi ska undvika intressekonflikter, oavsett om de är reella eller skenbara. Intressekonflikter kan förekomma till exempel i samband med medlemskap i politiska organisationer, politiska uppdrag eller ämbeten och styrelseposter och ekonomiska intressen i de enheter som granskas. Vi ska vara särskilt uppmärksamma på sådana fall och hur de kan uppfattas av tredje part.

…”

III. Bakgrund till tvisten

11.      Karel Pinxten var ledamot av revisionsrätten från den 1 mars 2006 till den 30 april 2018, då hans mandat upphörde. Han placerades vid avdelning III i denna institution, med ansvar för granskning av Europeiska unionens utgifter för yttre förbindelser, utvidgning och humanitärt bistånd. Karel Pinxten innehade befattningen som doyen vid avdelning III från den 4 april 2011 till den 30 april 2018.

12.      Under sin mandatperiod hade Karel Pinxten tillgång till en tjänstebil och ett bränslekort varmed revisionsrätten kunde faktureras för det bränsle som användes för hans tjänstebil. Han försågs även med två extra bränslekort som gjorde det möjligt för honom att köpa bränsle befriat från mervärdesskatt och punktskatt.

13.      Under åren 2006–2014 ställde revisionsrätten en chaufför till Karel Pinxtens förfogande. Från och med april 2014 kunde Karel Pinxten begära att få använda en chaufför i den ”chaufförspool” som låg under revisionsrättens finansdirektörs ansvar. Fram till den 6 oktober 2016 var det Karel Pinxtens ansvar att underteckna ett uppdragsförordnande för den chaufför som ansvarade för att köra honom för att säkerställa att denne fick ersättning för sina kostnader för uppdraget och dagtraktamente. Denna befogenhet utövades därefter av revisionsrättens generalsekreterare.

14.      Under sin mandatperiod erhöll Karel Pinxten ersättning för kostnader för representation och förplägnad, diverse utgifter som uppkommit under tjänsteresor som på hans begäran godkändes av revisionsrättens ordförande, såväl som dagtraktamenten för dessa tjänsteresor.

IV.    Utredningar och förfaranden

A.      Preliminära åtgärder som vidtagits av revisionsrätten

15.      Under år 2016 erhöll revisionsrätten upplysningar om att det hade förekommit ett antal allvarliga oegentligheter i samband med Karel Pinxtens olika tjänsteresor.

16.      Den 18 juli 2016 informerades Karel Pinxten muntligen av revisionsrättens generalsekreterare om anklagelserna mot honom. Revisionsrätten gjorde även en analys av Karel Pinxtens och hans chaufförers tjänsteresor i syfte att upptäcka möjliga oegentligheter. Efter en del kontakter mellan revisionsrättens avdelningar och Karel Pinxten bestred Karel Pinxten i en not av den 30 september 2016 all återbetalningsskyldighet avseende kostnaderna för hans eller hans chaufförers tjänsteresor. Därefter fortsatte skriftväxlingen mellan revisionsrättens förvaltningsavdelning och Karel Pinxten.

17.      Vidare underrättades revisionsrätten den 26 juli 2016 om att Karel Pinxten kunde ha gjort sig skyldig till försäkringsbedrägeri efter ett olyckstillbud mellan hans tjänstebil och hans privata fordon år 2011.

18.      Den 1 september 2016 framförde revisionsrättens ordförande muntligen dessa anklagelser till Karel Pinxten. I en not daterad samma dag hävdade Karel Pinxten att den ifrågavarande olyckan berodde på en kollision mellan hans tjänstebil, som framfördes av hans chaufför, och hans privata bil, vilken framfördes av hans son.

B.      Den utredning som utfördes av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning

19.      Den 14 oktober 2016 överlämnade revisionsrättens generalsekreterare, på anmodan av denna institutions ordförande, en akt till Olaf avseende aktiviteter från Karel Pinxtens sida som eventuellt hade lett till otillbörliga kostnader som belastade unionens budget.

20.      Efter ett första möte den 31 januari 2017 underrättade Olafs generaldirektör den 31 mars 2017 formellt revisionsrättens ordförande om att en utredning skulle inledas avseende möjliga oegentligheter med inverkan på unionens ekonomiska intressen från Karel Pinxtens sida vid hans användning av revisionsrättens tillgångar och i samband med de tjänsteresor han hade utfört eller godkänt i strid med tillämpliga regler.

21.      Den 22 september 2017 informerades Karel Pinxten av Olaf om att denna utredning hade inletts och om hans ställning som ”berörd person” i denna.

22.      Den 20 november 2017 genomförde Olaf en inspektion av Karel Pinxtens kontor och samlade in olika handlingar. Efter en förberedande analys av dessa handlingar informerade Olaf den 15 december 2017 Karel Pinxten om att utredningen hade utvidgats till att bland annat omfatta möjligt missbruk av rättigheter och privilegier knutna till hans ställning som ledamot av revisionsrätten, möjliga intressekonflikter och andra åsidosättanden enligt artiklarna 285 och 286 FEUF samt åsidosättanden av uppförandekoden för revisionsrättens ledamöter (nedan kallad uppförandekoden för revisionsrättens ledamöter).

23.      Karel Pinxten hördes muntligen av Olafs utredare den 22 december 2017. Den 15 maj 2018 ingav Karel Pinxten ett skriftligt yttrande till Olaf efter det att denna byrå den 6 april 2018 hade översänt en sammanfattning av vid utredningens slut fastställda faktiska omständigheter.

24.      Sedan utredningen slutförts mottog revisionsrätten den 2 juli 2018 Olafs slutrapport. I rapporten drogs slutsatsen att Karel Pinxten hade missbrukat revisionsrättens medel i samband med aktiviteter som saknade samband med hans åligganden, missbrukat sina bränslekort och missbrukat bilförsäkringsavtalet avseende hans tjänstebil. I rapporten drogs dessutom slutsatsen att han hade varit frånvarande utan giltigt förfall, att han hade underlåtit att redovisa vissa externa aktiviteter, att han hade överfört konfidentiell information på ett obehörigt sätt och att det fastställts att det förekommit intressekonflikter.

25.      I rapporten anges särskilt att 332 tjänsteresor som godkänts eller bekräftats av Karel Pinxten inte hade något samband med hans tjänsteutövning och att han använde revisionsrättens medel för att täcka representationskostnader i samband med privata evenemang som inte låg i institutionens intresse.

26.      Mot bakgrund av de omständigheter som framkommit i denna rapport rekommenderade Olaf att revisionsrätten skulle inleda ett disciplinärt förfarande mot Karel Pinxten. Olaf rekommenderade vidare att revisionsrätten skulle vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa återvinning av ett belopp om 472 869,09 euro, vilket motsvarade de kostnader som revisionsrätten orättmätigt hade fått bära, och överväga att återkräva ett belopp om 97 954,52 euro, vilket motsvarade den lön som utbetalats för tid då Karel Pinxten hade varit frånvarande utan giltigt förfall.

27.      Eftersom en del av de omständigheter som hade framkommit i utredningen kunde tänkas utgöra brott, vidarebefordrade Olaf dessutom sina uppgifter och sina rekommendationer till de rättsliga myndigheterna i Luxemburg.

C.      Brottmålsförfarandet i Luxemburg

28.      På grundval av den information som Olaf hade överlämnat begärde åklagaren vid Tribunal d’arrondissement de Luxembourg (distriktsdomstolen i Luxemburg, Luxemburg) i en skrivelse av den 1 oktober 2018 att revisionsrätten skulle upphäva Karel Pinxtens immunitet mot rättsliga förfaranden. Den 15 november 2018 beviljade revisionsrätten denna begäran.

D.      Förfarandet inom revisionsrätten

29.      Den 12 juli 2018 uppdrog revisionsrätten åt sin ordförande att utarbeta en preliminär rapport avseende anklagelserna mot Karel Pinxten om tjänstefel i Olafs rapport.

30.      Den 5 oktober 2018 sände revisionsrättens ordförande en preliminär rapport till institutionens ledamöter. I rapporten rekommenderades revisionsrätten att begära att EU-domstolen skulle ”granska de faktiska omständigheterna och fastställa om Karel Pinxten har åsidosatt de skyldigheter som följer av ämbetet”. Karel Pinxten delgavs denna rapport och Olafs rapport samma dag.

31.      Den 19 november 2018 sände Karel Pinxten ett skriftligt yttrande till revisionsrätten. Den 26 november 2018 hördes han av institutionens ledamöter vid ett sammanträde inom lyckta dörrar.

32.      Vid ett sammanträde inom lyckta dörrar den 29 november 2018 beslutade revisionsrätten att, mot bakgrund av Olafs rapport, den preliminära rapporten från dess ordförande, beslutet att upphäva Karel Pinxtens immunitet mot rättsliga förfaranden samt Karel Pinxtens skriftliga och muntliga yttranden, hänskjuta ärendet rörande Karel Pinxten till EU-domstolen i enlighet med artikel 286.6 FEUF.

E.      Förfarandet vid tribunalen

33.      Den 24 juni 2019 väckte Karel Pinxten talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av ett beslut av revisionsrättens generalsekreterare av den 11 april 2019, i vilket ett belopp om 153 407,58 euro klassificerades som en otillbörlig utbetalning och förordnades att detta belopp skulle återkrävas.(5)

34.      Detta förfarande har gemensamma drag med förevarande talan på så sätt att det omtvistade beloppet har samband med de omständigheter som har åberopats i samband med den första anmärkningen i förevarande mål. Tribunalen har vilandeförklarat förstnämnda talan i avvaktan på EU-domstolens dom i förevarande mål.

V.      Förfarandet vid EU-domstolen och parternas yrkanden

35.      Revisionsrättens ansökan inkom den 15 februari 2019. Denna ansökan och svaromålet har kompletterats med en replik och en duplik. Parterna utvecklade sin talan vid den muntliga förhandlingen inför EU-domstolen den 29 september 2020.

36.      Revisionsrätten har yrkat att EU-domstolen ska

–        avslå Karel Pinxtens begäran om att EU-domstolen ska vilandeförklara målet i avvaktan på att brottmålsförfarandet avslutas i Luxemburg,

–        fastställa att Karel Pinxten inte längre fullgjorde de skyldigheter som följde av hans ämbete enligt artiklarna 285 och 286 FEUF samt de bestämmelser som antagits med stöd av dessa artiklar, och

–        till följd härav besluta om en sanktion i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 286.6 FEUF, varvid revisionsrätten överlåter åt EU-domstolen att bestämma dess omfattning,

–        avvisa Karel Pinxtens skadeståndsyrkande,

–        förplikta Karel Pinxten att ersätta rättegångskostnaderna.

37.      Karel Pinxten har yrkat att EU-domstolen ska

–        vilandeförklara målet till dess att brottmålsförfarandet har avslutats,

–        förplikta revisionsrätten att förete internrevisionsrapporterna för perioden 2012–2018 avseende revisionsrättens ledamöters resekostnader och samtliga dessa ledamöters användning av tjänstefordon, att precisera vilka åtgärder som vidtagits till följd av dessa rapporter och att förete alla eventuella noteringar om påtryckningar mot internrevisorn,

–        ogilla revisionsrättens talan,

–        förplikta revisionsrätten att till honom utge 50 000 euro som ersättning för den ideella skada han lidit,

–        förplikta revisionsrätten att ersätta rättegångskostnaderna.

VI.    Parternas yttranden

38.      Det ska inledningsvis påpekas att parterna har inkommit med omfattande skriftliga yttranden och i sin argumentation i stora delar har hänvisat till bilagor på mer än 25 000 sidor. Det vore tämligen meningslöst att försöka sammanfatta alla deras argument på ett koncist sätt. Jag ämnar därför begränsa mig till att här ta upp de anmärkningar som revisionsrätten har åberopat till stöd för sin talan och de processrättsliga argument som Karel Pinxten har anfört. För övrigt är det i detta skede tillräckligt att påpeka att Karel Pinxten har hävdat att samtliga anmärkningar är ogrundade och att en mycket stor del av de faktiska omständigheterna inte är fastställda.

A.      Anmärkningar till stöd för revisionsrättens ansökan

39.      Revisionsrätten har anfört fem anmärkningar till stöd för sina yrkanden.

Den första anmärkningen avseende otillbörlig användning av revisionsrättens medel för att bekosta aktiviteter som saknade samband med eller var oförenliga med de åligganden som en ledamot av revisionsrätten har

40.      Genom sin första anmärkning har revisionsrätten gjort gällande att Karel Pinxten missbrukade revisionsrättens medel för att bekosta aktiviteter som saknade samband med eller var oförenliga med hans åligganden som ledamot, såsom rekreationsaktiviteter – nämligen en resa till bergsorten Crans Montana (Schweiz) från den 21 till den 26 augusti 2013 för att delta i sommarsessionen av Crans Montana Forum, fritidsaktiviteter – såsom flera jaktresor inklusive tre jakter i Chambord (Frankrike), sightseeing-resor (särskilt en vistelse i Kuba från den 30 mars till den 14 april 2015), och deltagande vid vänners mottagningar och bröllop.

41.      Karel Pinxten påstås även ha begärt ersättning för aktiviteter relaterade till hans personliga intressen, särskilt i samband med köpet av en vingård. Revisionsrätten har hävdat att han även utförde uppdrag avseende aktiviteter som var oförenliga med hans åligganden, såsom politiska aktiviteter inom ramen för hans beröring med partiet Open VLD. Slutligen påstås Karel Pinxten dels ha infört ”uppdrag utan traktamente” för aktiviteter som saknade samband med hans åligganden – för att säkerställa att han inte debiterades milkostnaden för den tjänstebil som användes vid hans uppdrag, och dels ha använt sin tjänstebil och anlitat revisionsrättens chaufförer för aktiviteter som saknade samband med eller var oförenliga med hans åligganden, inbegripet i fall där han själv inte var på tjänsteresa.

42.      Det har gjorts gällande att Karel Pinxten genom att handla på detta sätt åsidosatte sina skyldigheter i fråga om oegennyttighet, oavhängighet, opartiskhet, åtagande, redbarhet, ansvar, föredömlighet och insyn. Revisionsrätten har hävdat att detta beteende utgjorde ett åsidosättande av artikel 285 FEUF och artikel 286 FEUF samt av ett flertal andra sekundärrättsliga normer.(6)

Den andra anmärkningen avseende otillbörligt och rättsstridigt utnyttjande av skatteförmåner

43.      I sin andra anmärkning har revisionsrätten gjort gällande att Karel Pinxten utnyttjade sina skatteförmåner på ett otillbörligt och rättsstridigt sätt. Revisionsrätten har i denna andra grund för talan hävdat att Karel Pinxten åsidosatte sina skyldigheter i fråga om integritet, föredömlighet och oegennyttighet genom att otillbörligt och rättsstridigt utnyttja de bränslekort som ställts till hans förfogande. Detta påstås även ha utgjort ett åsidosättande av artiklarna 285 och 286 FEUF samt av en rad sekundärrättsliga normer.(7)

Den tredje anmärkningen avseende vilseledande försäkringsskadeanmälningar

44.      I den tredje anmärkningen påstås Karel Pinxten ha lämnat vilseledande uppgifter i försäkringsskadeanmälningar i samband med påstådda olyckor med det tjänstefordon som ställts till hans förfogande och med anledning av vilka han påstås ha erhållit otillbörlig ersättning i två fall. Det ena fallet rörde en rapporterad olycka mellan hans privata bil, som framfördes av hans son, och tjänstebilen, vilken framfördes av hans chaufför. Det andra avsåg ett olyckstillbud där hans chaufför körde över en resväska innehållande en vinflaska och ett antal klädesplagg. Det tycks emellertid framgå av det vittnesmål som chauffören lämnade under utredningen att chauffören inte var inblandad i den första olyckan och att det andra olyckstillbudet inte fick de konsekvenser som anmäldes till försäkringsbolaget.

45.      Om just detta påstående skulle vara korrekt skulle det svårligen kunna bestridas att Karel Pinxten underlät att fullgöra sina skyldigheter avseende redbarhet, föredömlighet och oegennyttighet, och därigenom åsidosatte artiklarna 285 och 286 FEUF och en rad sekundärrättsliga normer.(8)

Den fjärde anmärkningen avseende den ej redovisade och rättsstridiga ställningen som direktör för ett kommersiellt bolag och intensiv politisk aktivitet

46.      Vad gäller den fjärde anmärkningen har revisionsrätten anklagat Karel Pinxten för att ha varit direktör för ett kommersiellt bolag och för att ha ägnat sig åt aktiv politisk verksamhet inom ett politiskt parti medan han tjänstgjorde vid revisionsrätten. Det har ånyo gjorts gällande att Karel Pinxten därigenom underlät att fullgöra sina skyldigheter avseende oegennyttighet, oavhängighet, opartiskhet, åtagande, redbarhet, ansvar, föredömlighet och insyn. Under dessa omständigheter skulle han ha åsidosatt artiklarna 285 och 286 FEUF och en rad sekundärrättsliga normer.(9)

Den femte anmärkningen avseende den intressekonflikt som uppstod i samband med ett erbjudande om att hyra ut en privat lägenhet till chefen för en granskad enhet

47.      Revisionsrätten har genom den femte anmärkningen gjort gällande att Karel Pinxten skapade en intressekonflikt genom att erbjuda en tjänst till chefen för en granskad enhet. Närmare bestämt anklagas han för att ha erbjudit sig att hyra ut en privat lägenhet till unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik när denna enhet kom under jurisdiktionen för avdelning III där han var doyen. Detta skulle ha inverkat på hans oavhängighet och opartiskhet eller i vart fall ha kunnat ge ett sådant intryck.

48.      Det har gjorts gällande att Pinxten därigenom skapade en situation där det förelåg en intressekonflikt och skulle ha underlåtit att fullgöra sina skyldigheter i fråga om oegennyttighet, oavhängighet, opartiskhet, redbarhet och föredömlighet. Det har hävdats att detta uppförande under dessa omständigheter utgjorde ett åsidosättande av artiklarna 285 och 286 FEUF och en rad sekundärrättsliga normer.(10)

B.      Karel Pinxten

49.      Såsom har angetts ovan har Karel Pinxten hävdat att samtliga anmärkningar är ogrundade och att en mycket stor del av de faktiska omständigheterna inte är fastställda. Han har därutöver anfört ett flertal argument avseende de processrättsliga aspekterna av förevarande talan och hans rätt till försvar.

Om sambandet mellan förevarande talan och det pågående straffrättsliga förfarandet i Luxemburg

50.      Karel Pinxten har inledningsvis gjort gällande att principen att disciplinära förfaranden ska avvakta utgången av det straffrättsliga förfarandet är tillämplig i förevarande mål. Under dessa omständigheter har han gjort gällande att EU-domstolen inte bör meddela dom innan det straffrättsliga förfarandet har avslutats.

Principen om ett effektivt domstolsskydd

51.      Karel Pinxten har för det första gjort gällande att han, inom ramen för en talan som väckts med stöd av artikel 286.6 FEUF, varken har rätt att få sin sak prövad inför domstol (rätt till domstolsprövning) eller att få sin sak omprövad av högre instans, vilket strider mot artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan) respektive artikel 2 i protokoll nr 7 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), undertecknat i Strasbourg den 22 november 1984.

52.      Enligt Karel Pinxten handlar EU-domstolen enligt artikel 286.6 FEUF i egenskap av disciplinär myndighet och inte i egenskap av ”domstol”. Karel Pinxten har följaktligen hävdat att han helt saknar någon form av domstolsskydd. Av detta skulle följa att det förfarande som avses i artikel 286 FEUF inte kan ligga till grund revisionsrättens begäran.

De åtgärder som revisionsrätten vidtagit för att väcka talan vid EU-domstolen är rättsstridiga

53.      För det andra har Karel Pinxten åberopat två processrättsliga argument avseende det beslut som revisionsrätten antog för att väcka talan vid EU-domstolen.

54.      För det första anser han att det antal ledamöter av revisionsrätten som röstade för att ärendet skulle hänskjutas till EU-domstolen var otillräckligt. Medan det enligt artikel 4.4 i arbetsordningen för Europeiska unionens revisionsrätt krävs fyra femtedels majoritet av dessa ledamöter, nämligen 23 ledamöter, röstade endast 22 av ledamöterna faktiskt för detta beslut.

55.      För det andra hölls förhöret med Karel Pinxten i närvaro av generalsekreteraren och chefen för rättstjänsten vid denna institution, trots att det enligt artikel 8 och artikel 49.3 i tillämpningsföreskrifterna för revisionsrättens arbetsordning krävs att förhöret med en ledamot mot vilken det har riktats en anmärkning ska äga rum utan tolk och utan närvaro av personal vid revisionsrätten.

Åsidosättandet av kravet på skälig tid

56.      För det tredje anser Karel Pinxten att revisionsrätten har åsidosatt hans rätt att bli hörd inom skälig tid genom att ifrågasätta lagenligheten av de ansökningar han gjort sedan år 2006, trots att revisionsrätten alltsedan inledningen av hans mandatperiod har haft tillgång till all relevant information för att kunna fastställa huruvida dessa ansökningar var lagenliga eller ej och hur som helst hade kunnat begära klargöranden om så erfordrades.

57.      Karel Pinxten har med stöd av de finansiella reglerna för unionens budget begärt att revisionsrätten på grund av preskription ska anses vara förhindrad att väcka talan avseende fastställda faktiska omständigheter som uppkommit mer än tre år eller maximalt fem år före den 5 oktober 2018, det vill säga dagen för revisionsrättens preliminära rapport.

Olafs rättsstridiga utredning och rapport

58.      Vad avser Olafs utredning har Karel Pinxten åberopat tre rättsstridigheter som ska ha inverkat på rapporten, vilken utgör grunden för revisionsrättens talan.

59.      Först har Karel Pinxten i huvudsak gjort gällande att Olaf på ett rättsstridigt sätt utvidgade sin utredning på grundval av analysen av de uppgifter som framkom vid den inspektion som genomfördes på hans kontor. Vidare åsidosatte Olaf hans rätt till respekt för privatlivet genom att ta med sig privata akter, av vilka vissa innehöll meddelanden mellan honom och hans advokat. Slutligen påstås Olaf ha åsidosatt hans rätt till försvar på fyra sätt. För det första var sammanfattningen av de faktiska omständigheterna extremt kortfattad. De tabeller som bifogades denna sammanfattning av de faktiska omständigheterna var obegripliga och inte alla bestyrkande handlingar kommunicerades. För det andra påstås Karel Pinxten inte ha beretts tillfälle att yttra sig om alla faktiska omständigheter och andra relevanta frågor som ledde till rapporten. För det tredje blev hans invändningar inte föremål för diskussion utan kopierades helt enkelt in i slutet av rapporten. För det fjärde erhöll hans tidigare assistent inte någon kopia av protokollet från det muntliga förhöret med henne.

VII. Bedömning

60.      Revisionsrättens talan väcker ett antal processrättsliga och materiella frågor. Jag anser emellertid att svaret på flera av dem är avhängigt detta förfarandes inneboende karaktär och omfattningen av revisionsrättens uppdrag och dess ledamöters åligganden. Jag ämnar därför dela upp min bedömning i fyra delar. Jag kommer först att försöka fastställa karaktären på den talerätt som föreskrivs i artikel 286.6 FEUF och de skyldigheter som revisionsrättens ledamöter har mot bakgrund av denna institutions roll. Därefter kommer jag att överväga de processrättsliga frågorna. Slutligen kommer jag att pröva målet i sak och vilka eventuella sanktioner som bör påföras.

A.      Revisionsrättens roll

1.      Karaktären på det förfarande som avses i artikel 286.6 FEUF

61.      Enligt artikel 286.5 FEUF ska ämbetet för en ledamot av revisionsrätten, frånsett vid normala nytillsättningar och vid dödsfall, upphöra när ledamoten begär sitt entledigande eller avsätts genom ett avgörande av EU-domstolen enligt artikel 286.6 FEUF.

62.      I den senare bestämmelsen föreskrivs att en ledamot av revisionsrätten endast får skiljas från sitt ämbete eller berövas rätten till pension eller andra förmåner i dess ställe, om EU-domstolen på begäran av revisionsrätten finner att han eller hon inte längre uppfyller de förutsättningar som krävs eller fullgör de skyldigheter som följer av ämbetet. I fördraget föreskrivs en liknande regel för kommissionens ledamöter i artikel 245 andra stycket FEUF. Vad gäller det förfarande som fastställts genom denna bestämmelse har EU-domstolen preciserat att det är ett ”självständigt reglerat förfarande” som inte kan jämföras med disciplinära förfaranden som rör unionens tjänstemän eller anställda.(11) Mer specifikt fann generaladvokaten Geelhoed i det enda jämförbara målet kommissionen/Cresson(12) att ”[e]ftersom det finns en direkt koppling mellan en kommissionsledamots uppförande samt den offentliga bilden av och verksamheten vid den institution där han/hon har sitt ämbete, är förfarandet enligt [artikel 245 andra stycket FEUF] av konstitutionell karaktär”.(13) Jag delar denna uppfattning, eftersom det står klart att dessa bestämmelser bidrar till att säkerställa Europeiska unionens demokratiska karaktär såsom en rättsordning som, vilket betonas i artikel 2 FEU, bygger på rättsstatsprincipen.

63.      Å ena sidan definieras uppdraget för revisionsrätten, som fick ställning som institution genom Maastrichtfördraget, i ett första skede i mycket allmänna ordalag i artikel 285 FEUF. Där föreskrivs att revisionsrätten ska revidera unionens räkenskaper. I artikel 287 FEUF, i vilken nämnda uppdrag beskrivs i detalj och i vilken det preciseras hur revisionsrätten ska genomföra detsamma, föreskrivs bland annat i punkt 1 att revisionsrätten ska granska räkenskaperna över samtliga inkomster och utgifter för varje organ eller byrå som unionen har upprättat och till Europaparlamentet och rådet avge en förklaring om räkenskapernas tillförlitlighet och de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet. Denna förklaring får kompletteras med särskilda bedömningar av varje större område i unionens verksamhet.

64.      Revisionsrättens uppdrag är följaktligen att bidra till att förbättra EU:s ekonomiska förvaltning, främja redovisningsskyldighet och öppenhet och fungera som oberoende väktare av unionsmedborgarnas ekonomiska intressen.(14) Med andra ord är revisionsrätten, för att använda EU-domstolens dåvarande ordförandes ord när de första ledamöterna i revisionsrätten svor ämbetseden i oktober 1977, Europeiska unionens ”ekonomiska samvete”.(15)

65.      Å andra sidan ska det även erinras om att det genom fördragen har införts ett system för befogenhetsfördelning mellan unionens olika institutioner, vilka var och en har fått egna uppgifter inom unionens institutionella struktur och vid genomförandet av de uppgifter som lagts på unionen.(16) I detta hänseende presenterades inrättandet av revisionsrätten som en garanti för jämvikt och opartiskhet inom den institutionella strukturen.(17)

66.      Dessutom råder bred enighet om behovet av extern revision av offentliga finanser i stort vilket anses vara en av demokratins grundpelare.(18) Det är bara på sin plats att unionsmedborgare och skattebetalare kan vara trygga med det sätt på vilket de offentliga intäkterna anslås och förbrukas. I egenskap av icke-majoritetsvald väktarinstitution spelar revisionsrätten en central roll i den demokratiska styrningen, även om denna typ av institution, liksom unionsdomstolen, inte är direkt underkastad vare sig politisk tillsyn eller folkets röst.(19) Nyckeln till revisionsrättens legitimitet ligger således i dess oavhängighet och betydelsen av dess roll i att främja god förvaltning och allmänhetens förtroende för det sätt på vilket unionens skatteintäkter och andra inkomster används korrekt på ett kostnadseffektivt sätt.(20)

67.      Såsom Montesquieu teoretiserade över så tidigt som år 1748 står det emellertid klart att alla ämbetsinnehavare är benägna att missbruka sin makt och att de kommer att fortsätta med det tills de stöter på hinder. Detta är anledningen till att ”för att förhindra maktmissbruk måste saker och ting utformas så att makten kontrollerar makten”.(21) Maktdelningsprincipen har således gradvis förfinats så att alla institutioner – båda valda och, vilket är precis lika viktigt, ej valda – är föremål för kontroll och tillsyn. Det är numera vedertaget att varje makt i en demokrati kräver en motmakt som kontrollerar den i syfte att begränsa den.(22)

68.      Det förfarande som föreskrivs i artikel 286.6 FEUF bidrar således till att säkerställa Europeiska unionens demokratiska karaktär såsom en rättsordning som, vilket betonas i artikel 2 FEU, bygger på rättsstatsprincipen. I artikeln föreskrivs i huvudsak vad som är liktydigt med en riksrättsprocess inför EU-domstolen mot en ledamot (eller, såsom i förevarande fall, en tidigare ledamot) av en unionsinstitution när denna persons uppförande inte uppfyller vederbörliga demokratiska normer. Liknande bestämmelser finns i många medlemsstaters nationella konstitutioner och grundlagar avseende konstitutionella ämbetsmän.(23) Detta förfarande är därför som sådant av konstitutionell karaktär.

69.      Slutligen visar, om så erfordras, det faktum att det förfarande som avses i artikel 286.6 FEUF är det enda där det enligt stadgan för Europeiska unionens domstol krävs att EU-domstolen sammanträder i plenum – tillsammans med ärenden i enlighet med artikel 228.2 FEUF som rör den Europeiska ombudsmannen och ärenden i enlighet med artiklarna 245 och 247 FEUF som rör ledamöter av kommissionen – att detta förfarande är av betydelse och extraordinär karaktär.(24) Detta krav är i sig tillräckligt för att illustrera min poäng att detta förfarande inte är av disciplinär karaktär, eftersom det som kännetecknar ”disciplinär rättskipning” är just det att den i allmänhet utgör en form av privat avtalsbaserad bestraffning snarare än den offentliga rättskipning som utövas av rättsliga ämbetsmän.(25) I disciplinära förfaranden är tvärtom den institution som påför sanktionen inte en domstol i den mening som avses i artikel 47 i stadgan, utan snarare en administrativ myndighet.(26)

2.      Revisionsrättens ledamöters förpliktelser

70.      Såsom EU-domstolen konstaterade i domen i målet kommissionen/Cresson (C‑432/04, EU:C:2006:455) ska ”ledamöterna av kommissionen … sköta sig klanderfritt”, även om det krävs att regelbrottet är av viss svårhetsgrad för att det ska finnas verklig grund för att tillämpa de närbesläktade bestämmelserna i artikel 245 FEUF.(27) Detta krav gäller även revisionsrättens ledamöter.

71.      Såsom generaladvokaten Geelhoed förklarade i det målet är det nämligen ”[nödvändigt] [f]ör att [unionsinstitutionernas] verksamhet skall fungera … att de personer som innehar höga ämbeten inte endast anses som kompetenta inom sitt område, utan också att deras beteende anses som oklanderligt. Dessa personers personliga egenskaper inverkar direkt på allmänhetens förtroende för [unionsinstitutionerna] och deras trovärdighet och därigenom på deras effektivitet”.(28)

72.      Det är med detta syfte i åtanke som artiklarna 285 och 286 FEUF, som räknar upp vissa av de förpliktelser som inryms i den högtidliga försäkran som ledamöter av revisionsrätten avger när de tillträder sitt ämbete, ska tolkas.

73.      Den första av dessa är att i unionens allmänna intresse fullgöra sina skyldigheter under full oavhängighet. Vid fullgörandet av dessa skyldigheter ska revisionsrättens ledamöter inte vare sig begära eller ta emot instruktioner från någon regering eller något annat organ. De ska dessutom avhålla sig från varje handling som är oförenlig med deras skyldigheter såväl under som efter sin ämbetstid. De ska således respektera de förpliktelser som följer av ämbetet. Såsom anges i artikel 286.4 FEUF innefattar detta ”särskilt deras skyldighet att iaktta redbarhet och visa omdöme vid mottagande av vissa uppdrag eller förmåner efter ämbetstiden”.(29)

74.      Det bör noteras att dessa skyldigheter är formulerade på samma sätt som de som EU-domstolen tolkade vad gällde kommissionsledamöternas skyldigheter i domen i målet kommissionen/Cresson (C‑432/04, EU:C:2006:455). Eftersom artikel 286.4 FEUF inte heller på något sätt begränsar begreppet ”förpliktelser som följer av ämbetet [för en ledamot av revisionsrätten]”, ska uttrycket under dessa omständigheter ges en lika vid tolkning som har det har getts vad avser kommissionsledamöter.(30)

75.      ”Med beaktande av de ansvarsfulla uppgifter som ledamöterna av kommissionen anförtrotts är det … av vikt att dessa ledamöter iakttar högt ställda krav när det gäller deras handlande. Nämnda begrepp skall därför, förutom den skyldighet att iaktta redbarhet och visa omdöme som uttryckligen nämns i [artikel 286.4 FEUF], även anses omfatta samtliga de skyldigheter som följer med ämbetet som ledamot av [revisionsrätten] […]. Det ankommer sålunda på ledamöterna av [revisionsrätten] att alltid sätta [unionens] allmänna intresse framför såväl nationella som personliga intressen.”(31)

76.      Detta innebär rent konkret att ledamöterna av revisionsrätten ska respektera de krav på oavhängighet, redbarhet och omdöme som anges i artiklarna 285 och 286 FEUF, men även iaktta högt ställda krav när det gäller opartiskhet(32) och oegennyttighet. För ledamöterna av revisionsrätten, vilka, såsom redan har nämnts, är unionens ”ekonomiska samvete”, medför detta med nödvändighet ett fullt ansvar för det sätt på vilket de använder offentliga medel och, följaktligen, en viss grad av öppenhet i fråga om hur de gör det.

B.      Efterlevnaden av rättegångs- och förfaranderegler och olika rättigheter som åberopats av Karel Pinxten

1.      Om sambandet mellan förevarande talan och det pågående brottmålsförfarandet i Luxemburg

77.      Karel Pinxten anser inledningsvis att principen att disciplinära förfaranden ska avvakta utgången av straffrättsliga förfaranden är tillämplig i förevarande mål.

78.      För min del anser jag emellertid att detta är en felaktig karakterisering av det förfarande som föreskrivs i artikel 286.6 FEUF, vilket, såsom jag tidigare har föreslagit, är av konstitutionell karaktär. Det skulle undergräva det särskilda mål som eftersträvas med artikel 286.6 FEUF som en central del av den maktdelning som fastställts i fördraget att godta att EU-domstolen inte får meddela sin dom innan brottmålsförfarandet har avslutats. Såsom generaladvokaten Geelhoed förklarade i målet kommissionen/Cresson tjänar ett nationellt brottmålsförfarande och ett förfarande enligt artikel 286.6 FEUF olika syften i den nationella rättsordningen respektive unionens rättsordning. ”Det förstnämnda syftar till att upprätthålla normer som bedöms vara nödvändiga för samhället på nationell nivå medan det sistnämnda är avsett att garantera att [unionens] institutioner fungerar väl, så att de kan förverkliga de mål som anges i fördragen”(33), och, vill jag tillägga, att unionens demokratiska funktion respekteras.

79.      Trots att det beteende som ligger till grund för de båda förfarandena kan vara detsamma är därtill de regler och skyldigheter mot bakgrund av vilka de faktiska omständigheternas avgörande betydelse ska påvisas för att den berörda personen ska kunna fällas till ansvar inte desamma. EU-domstolen är därför inte bunden av den rättsliga klassificering av de faktiska omständigheterna som gjorts i brottmålsförfarandet, och det ankommer på EU-domstolen att med sin obegränsade behörighet om de omständigheter som någon tillvitats i ett förfarande som företas med stöd av artikel 286.6 FEUF utgör ett åsidosättande av de förpliktelser som följer med ämbetet som ledamot av revisionsrätten.(34) Oavsett utgången av det nationella brottmålsförfarandet är utgången av förfarandet enligt artikel 286.6 FEUF följaktligen oberoende av avgöranden i andra förfaranden.(35) Det motsatta är också sant genom att utgången i förevarande mål inte har någon betydelse för eventuella pågående brottmålsförfaranden i Luxemburg.

80.      Mot bakgrund av vad som ovan anförts anser jag således att det inte är nödvändigt att avvakta utgången av det nationella brottmålsförfarande som för närvarande pågår vid de nationella domstolarna i Luxemburg.

2.      Principen om ett effektivt domstolsskydd

81.      Karel Pinxten har gjort gällande att han, inom ramen för en talan som väckts med stöd av artikel 286.6 FEUF, varken har rätt att få sin sak prövad inför domstol eller att få sin sak omprövad av högre instans, vilket strider mot artikel 47 i stadgan och artikel 2 i protokoll nr 7 till Europakonventionen.

82.      EU-domstolen har i detta avseende slagit fast att även om det skulle antas att denna sistnämnda bestämmelse är tillämplig i ett förfarande som baserar sig på artikel 245 FEUF ”får man inte glömma att det i artikel 2.2 i nämnda protokoll stadgas att undantag från denna rätt får göras bland annat när vederbörande har dömts i första instans av den högsta domstolen”.(36) Med hänsyn till likheterna mellan de två förfarandena måste detsamma gälla för det förfarande som föreskrivs i artikel 286.6 FEUF.

83.      Karel Pinxten har genmält att EU-domstolen, med stöd av artikel 286.6 FEUF, handlar i egenskap av disciplinär myndighet och inte i egenskap av ”domstol”. Karel Pinxten anser följaktligen att han helt saknar någon form av effektivt domstolsskydd. Av detta skulle följa att det förfarande som avses i denna bestämmelse inte kan ligga till grund för revisionsrättens talan.

84.      Denna argumentation innebär i huvudsak ett ifrågasättande av giltigheten av en bestämmelse i fördraget medan prövningen av primärrättens giltighet inte omfattas av EU-domstolens behörighet.(37) Under alla omständigheter är det omtvistade förfarandet, som jag redan har påpekat, inte av disciplinär art, utan snarare konstitutionellt till sin karaktär.

85.      Det ska dessutom noteras att hela det förfarande som genomförs vid EU-domstolen med stöd av artikel 286.6 FEUF är förenligt med de regler som föreskrivs för direkt talan i domstolens rättegångsregler. Det är även slående att EU-domstolen ska sammanträda i plenum i förfaranden i enlighet med artikel 16 i domstolens stadga. Under dessa omständigheter får den som förfarandet riktar sig mot fördelen av att bli hörd av ett fullt antal oberoende domare, som själva utgör en del av den unionsinstitution som anförtrotts att tolka och tillämpa fördragen. Det är uppenbart att EU-domstolen i detta sammanhang, såsom generaladvokaten Geelhoed beskrev det i målet kommissionen/Cresson, handlar i egenskap av ”[unionens] opartiska domstol”.(38)

3.      Huruvida de rättsakter som antogs av revisionsrätten i syfte att väcka talan vid EU-domstolen är rättsstridiga

86.      Pinxten har åberopat två processrättsliga argument som avser det beslut som revisionsrätten fattade i syfte att väcka talan vid EU-domstolen.

87.      Han har för det första gjort gällande att antalet ledamöter av revisionsrätten som röstade för att ärendet skulle hänskjutas till EU-domstolen var otillräckligt med beaktande av artikel 4.4 i arbetsordningen för Europeiska unionens revisionsrätt. För det andra har han hävdat att förhöret med honom hölls i närvaro av generalsekreteraren och chefen för rättstjänsten vid denna institution i strid med kraven i artikel 49.3 i tillämpningsföreskrifterna för revisionsrättens arbetsordning.(39) Jag ämnar nu behandla dessa argument i tur och ordning.

a)      Om artikel 4.4 i arbetsordningen för Europeiska unionens revisionsrätt

88.      I artikel 25.3 i arbetsordningen för Europeiska unionens revisionsrätt föreskrivs att beslut av revisionsrätten ska fattas av en majoritet av de ledamöter som är närvarande vid domstolens sammanträde. Som ett undantag från denna regel stadgas i artikel 4.4 i arbetsordningen för Europeiska unionens revisionsrätt att revisionsrättens beslut att hänskjuta ärendet till EU-domstolen med stöd av artikel 286.6 FEUF ”ska fattas, genom sluten omröstning, med fyra femtedels majoritet av revisionsrättens ledamöter”.

89.      Vid tidpunkten för den aktuella omröstningen fanns det 28 ledamöter av revisionsrätten. Av dessa 28 ledamöter förklarade sig två ledamöter jäviga, den ena på grund av sin vänskap med Karel Pinxten och den andra på grund av att hon var den belgiska ledamot som efterträdde honom. Fyra andra ledamöter av revisionsrätten var inte närvarande och hade giltigt förfall för detta.

90.      I detta avseende är det upplysande att jämföra ordalydelsen i undantaget i artikel 4.4 i arbetsordningen för Europeiska unionens revisionsrätt med huvudregeln i artikel 25.3 i samma arbetsordning. I den förstnämnda föreskrivs att det erforderliga antalet är fyra femtedelar av ledamöterna, medan det i artikel 25.3 talas om en majoritet av de ledamöter som är närvarande vid det ifrågavarande sammanträdet. Med hänsyn till den kontrasterande formuleringen av dessa båda bestämmelser är det därför tydligt att majoriteten om fyra femtedelar ska beräknas på grundval av antalet ledamöter av revisionsrätten och inte enbart med hänvisning till de ledamöter som faktiskt var närvarande vid omröstningen.

91.      Eftersom revisionsrätten hade 28 ledamöter med rösträtt vid tidpunkten för det omtvistade beslutet, var den majoritet som krävdes i teorin 23 ledamöter. Om emellertid de ledamöter som anfört jäv utelämnas reduceras denna siffra till 26 ledamöter, vilket innebär att den röstmajoritet som krävdes var 21 ledamöter.

92.      Det är korrekt att arbetsordningen för Europeiska unionens revisionsrätt inte innehåller någon bestämmelse som behandlar den specifika frågan om jäv. Såsom generaladvokaten Wahl noterade med avseende på denna domstol är det emellertid inte för att arbetsordningen för Europeiska unionens revisionsrätt inte innehåller någon specifik bestämmelse om jäv för dess ledamöter som inte denna princip kan åberopas.(40) Jäv är nämligen inget mindre än en del av det krav på opartiskhet som varje ”domstol” i den mening som avses i artikel 47 i stadgan ska uppfylla.(41)

93.      Detta krav på opartiskhet gäller naturligtvis även för unionens institutioner på grund av den rätt till god förvaltning som föreskrivs i artikel 41 i stadgan.(42) Härav följer att möjligheten att anföra jäv med nödvändighet gäller beslut som fattas av revisionsrätten, särskilt i samband med administrativa förfaranden mot enskilda personer som sannolikt kommer att leda till beslut som går dem emot.

94.      Eftersom syftet med möjligheten att anföra jäv är att undvika varje intressekonflikt, är det under dessa omständigheter även uppenbart att en person som förklarar sig eller förklaras jävig inte på något sätt får inskrida i förfarandet. På sätt och vis är en person som förklarat sig jävig, åtminstone tillfälligt, inte längre en ledamot av ifrågavarande institution såvitt avser en viss fråga. Verkan av ett jäv kan således inte anses vara likvärdig med en röstnedläggning. Om så inte vore fallet skulle den person som förklarats jävig inräknas i det antal ledamöter som krävs för beslutsförhet. Om emellertid sådana ledamöter räknades in skulle det kunna påverka det beslut som fattas och därigenom öppna dörren för ett intryck av partiskhet.

95.      Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag följaktligen att de två ledamöter av revisionsrätten som förklarade sig jäviga inte ska tas med i den beräkning som avses i artikel 4.4 i arbetsordningen för Europeiska unionens revisionsrätt. Under dessa omständigheter förefaller det därför som att den majoritet om fyra femtedelar som krävs enligt denna bestämmelse har uppnåtts.

b)      Om artikel 49.3 i tillämpningsföreskrifterna för revisionsrättens arbetsordning

96.      I artikel 8 i tillämpningsföreskrifterna för revisionsrättens arbetsordning föreskrivs att revisionsrättens sammanträden som avser förfarandet i artikel 4 i arbetsordningen för Europeiska unionens revisionsrätt ska vara ”sammanträden med begränsat tillträde” i enlighet med artikel 49.3 i tillämpningsföreskrifterna för revisionsrättens arbetsordning. Rent konkret innebär detta att förhöret med en ledamot som berörs av en anmärkning ska äga rum utan tolk och utan närvaro av personal vid revisionsrätten.

97.      Det bör emellertid noteras att det i artikel 39.1 i tillämpningsföreskrifterna för revisionsrättens arbetsordning anges att generalsekreteraren är den person som har ansvar för att förbereda och föra protokoll vid revisionsrättens sammanträden. I artikel 50.1 i tillämpningsföreskrifterna för revisionsrättens arbetsordning bekräftas att förslaget till protokoll ska upprättas av revisionsrättens generalsekreterare eller av en annan person som utsetts att göra detta. Även om det i punkt 5 i samma artikel framhålls att protokoll från sammanträden med begränsat tillträde endast ska få en begränsad spridning, utan att det närmare preciseras vem som under dessa särskilda omständigheter ska upprätta protokollet, så föreskrivs det likväl i artikel 23 i arbetsordningen för Europeiska unionens revisionsrätt att protokoll, utan undantag, ska upprättas för revisionsrättens samtliga sammanträden.

98.      Under dessa omständigheter och eftersom det är uppenbart att ett förhör med en ledamot av revisionsrätten som genomförs inom ramen för tillämpningen av artikel 4 i arbetsordningen för Europeiska unionens revisionsrätt ska protokollföras, måste det antas att vare sig artikel 8, artikel 49.3 eller, för den delen, artikel 50 i tillämpningsföreskrifterna för revisionsrättens arbetsordning utgör undantag från den regel som föreskrivs i artikel 39 i dessa föreskrifter. Under dessa omständigheter ska artikel 49.3 i tillämpningsföreskrifterna för revisionsrättens arbetsordning därför tolkas så, att den inte avser generalsekreteraren eller den person som utsetts på grundval av artikel 50.1 i tillämpningsföreskrifterna för revisionsrättens arbetsordning.

99.      Det kan i detta avseende noteras att det i revisionsrättens beslut av den 12 februari 2015(43) föreskrevs att chefen för rättstjänsten på grundval av artikel 50.1 i tillämpningsföreskrifterna för revisionsrättens arbetsordning utsågs att bistå generalsekreteraren vid uppföljningen av sammanträden med uttrycklig hänvisning till protokollen. Det följer av dessa skäl att hans och generalsekreterarens närvaro vid förhöret med Karel Pinxten följaktligen var förenlig med för revisionsrätten tillämpliga regler.

100. Under alla omständigheter vill jag i förbigående tillägga att närvaro av chefen för rättstjänsten i princip utgör en garanti för att reglerna iakttas, till fördel för den berörda ledamoten. I detta sammanhang ska således artikel 49.3 i tillämpningsföreskrifterna för revisionsrättens arbetsordning tolkas så, att den inte heller avser chefen för rättstjänsten.

4.      Åsidosättandet av kravet på skälig tid

101. För det tredje anser Karel Pinxten att revisionsrätten har åsidosatt hans rätt att bli hörd inom skälig tid genom att ifrågasätta lagenligheten av de ansökningar han gjort sedan år 2006, trots att revisionsrätten alltsedan inledningen av hans mandatperiod har haft tillgång till all relevant information för att kunna fastställa huruvida dessa ansökningar var lagenliga eller ej och hur som helst hade kunnat begära klargöranden om så erfordrades.

102. Karel Pinxten har med stöd av de finansiella reglerna för unionens budget gjort gällande att revisionsrätten på grund av preskription ska anses vara förhindrad att väcka talan avseende fastställda faktiska omständigheter som uppkommit mer än tre år eller maximalt fem år före den 5 oktober 2018, det vill säga dagen för revisionsrättens preliminära rapport.

103. Först och främst måste det erinras om att det framgår av fast rättspraxis ”att frågan huruvida den tidsfrist som institutionen har fastställt för att anta rättsakten i fråga är skälig ska bedömas, när förfarandets längd inte har stadgats i någon unionsbestämmelse, med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, ärendets komplexitet [och de olika steg i förfarandet som unionsinstitutionen har vidtagit] samt parternas uppträdande”.(44) Det följer således av detta krav på en specifik bedömning att frågan huruvida en tidsåtgång är skälig inte kan fastställas med hänvisning till en bestämd längsta tidsgräns som fastställts på ett abstrakt sätt, utan ska bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.(45)

104. Under dessa omständigheter är den period på fem år som Karel Pinxten har åberopat, såsom EU-domstolen uttryckligen har slagit fast, endast tillämplig i samband med unionens skuldindrivning och, mer specifikt, Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002.(46) Det ska dessutom erinras om att EU-domstolen själv har klargjort att även under dessa specifika omständigheter utgör tidsfristen på fem år endast en presumtion som kan motbevisas.(47)

105. I förevarande mål ska det, såvitt avser de steg i förfarandet som har vidtagits, först av allt noteras att det interna förfarande som har lett till förevarande talan inleddes den 18 juli 2016 och den 1 september 2016, då Karel Pinxten informerades om flera anmärkningar mot honom avseende möjliga allvarliga oegentligheter. Ärendet överlämnades därefter till Olaf den 14 oktober 2016, som inledde sin utredning den 15 november 2016. Revisionsrätten mottog därefter Olafs slutrapport den 2 juli 2018. Den 12 juli 2018 beslutade revisionsrätten att uppdra åt sin ordförande att utarbeta en preliminär rapport i enlighet med artikel 4.1 och 4.2 i arbetsordningen för Europeiska unionens revisionsrätt om den information som Olaf lämnat i sin slutrapport. Den preliminära rapporten överlämnades, tillsammans med Olafs slutrapport, till revisionsrättens ledamöter och Karel Pinxten den 5 oktober 2018. Den 19 november 2018 inkom Karel Pinxten med ett skriftligt yttrande och han hördes den 26 november 2018. På grundval av dessa omständigheter beslutade revisionsrätten tre dagar senare att hänskjuta ärendet till EU-domstolen med stöd av artikel 286.6 FEUF. Den omtvistade tidsperioden var hur som helst endast lite mer än två år från det att anmärkningarna rörande Karel Pinxten först kom i dagen tills dess att beslutet att hänskjuta ärendet till EU-domstolen fattades.

106. Med hänsyn till det antal åtgärder i förfarandet som vidtogs under denna period – de första interna stegen rörande Karel Pinxten efter anmärkningarna mot honom, överlämnandet till och den efterföljande utredningen av Olaf, sammanställningen av en sammanfattning av de faktiska omständigheterna och Olafs slutrapport samt en preliminär rapport inom revisionsrätten, till vilka åtgärder ska läggas den tid som Karel Pinxten medgavs för sitt försvar (skriftliga yttranden, såväl till Olaf som till revisionsrätten, samt Olafs och revisionsrättens förhör) – tycker jag inte att det går att hävda att det sätt på vilket revisionsrätten handlade ärendet, och den tid det tog att göra detta, kan anses utgöra ett åsidosättande av principen om skälig tid.

107. Vad, för det andra, gäller de faktiska omständigheterna, är det riktigt att vissa av dem hänför sig till år 2006, det år då Karel Pinxten inledde sin första ämbetsperiod vid revisionsrätten. Det kan emellertid noteras att en stor del av anmärkningarna avser händelser som inträffade efter oktober 2013(48), det vill säga under en period som Karel Pinxten själv har godtagit eller händelser som, om de inträffade tidigare, upprepades efter denna påstått ”avgörande tidpunkt”.(49) Vidare kan kravet på skälig tid, såsom det numera uttryckligen föreskrivs i artiklarna 41 och 47 i stadgan, inte likställas med en form av preskriptionslag i straffrättsliga frågor som av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) definierats som en lagöverträdares lagliga rätt att inte bli lagförd eller dömd efter det att en viss tid förflutit sedan brottet begicks.(50) Den förstnämnda är rätten att få sina angelägenheter ”behandlade inom skälig tid”, det vill säga, såsom det mer tydligt formuleras i artikel 47 i stadgan, rätten att inom skälig tid få sin sak prövad inför en domstol. Med andra ord utgår kravet på skälig tid i disciplinära eller straffrättsliga ärenden från den tid inom vilken en person som gjort sig skyldig till en överträdelse måste ställas inför rätta, inte räknat från den dag då de faktiska omständigheterna ägde rum, utan från den dag då den berörda personen ” delges misstanke om brott eller oegentligheter”.(51)

108. Om kravet på skälig tid inom ramen för det särskilda förfarandet i artikel 286 FEUF skulle förstås så att det även innefattar en preskriptionsregel, skulle det hur som helst vara nödvändigt att beakta svårhetsgraden av de överträdelser som kunde förväntas leda till dom enligt artikel 286.6 FEUF. Det är nämligen fastslaget att när det i medlemsstaternas rättsordningar förekommer en preskriptionstid i straffrättsliga ärenden står preskriptionstidens längd i direkt i proportion till brottets svårhetsgrad.(52) I detta sammanhang förefaller en period på tio år mellan de första påstådda handlingarna och den första åtgärd som institutionen vidtog med anledning av dem – eller till och med tolv år i förevarande mål om hänsyn tas till den preliminära rapporten av revisionsrättens ordförande, såsom Karel Pinxten föreslagit – inte vara oskäligt lång.

5.      Olafs rättsstridiga utredning och dess rapport

109. Beträffande Olafs utredning har Karel Pinxten åberopat tre oriktigheter som han påstår färgar Olafs rapport till revisionsrätten.

a)      Utvidgningen av undersökningen

110. För det första har Karel Pinxten i huvudsak gjort gällande att Olaf på ett regelvidrigt sätt utvidgade sin utredning på grundval av analysen av de uppgifter som påträffades vid den inspektion som genomfördes på hans kontor.

111. Det är korrekt att Olaf i sin första skrivelse, i vilken Karel Pinxten underrättades om att Olaf hade inlett en utredning mot honom, endast hänvisade till ”eventuella oegentligheter som rörde [hans] användning av revisionsrättens medel i egenskap av ledamot av [revisionsrätten] och tjänsteresor som [han] utförde och/eller godkände, i strid med tillämpliga bestämmelser, och därmed påverkade Europeiska unionens ekonomiska intressen”.(53) Det var först under det andra steget (det vill säga i den skrivelse som Olaf skickade till Karel Pinxtens advokat den 15 december 2017) som Olaf underrättade hans advokat om att Olafs generaldirektör, efter en preliminär analys av de uppgifter som erhållits i samband med inspektionen, hade beslutat utvidga utredningen till möjliga intressekonflikter och andra åsidosättanden av artiklarna 285 och 286 FEUF samt av bestämmelserna i uppförandekoden för revisionsrättens ledamöter.(54)

112. Enligt Karel Pinxten får en inspektion inte ha till syfte eller resultat att avslöja eventuella överträdelser som inte kunde ha varit kända före inspektionen, eftersom syftet med och omfattningen av inspektionen definieras i det uppdrag som utredarna fått.(55)

113. Jag anser emellertid att denna tolkning av hur Olaf kan genomföra en utredning är alltför restriktiv.

114. Det bör först och främst erinras om att det ansvar som åligger Olaf, såsom det uttryckligen anges i skäl 6 i förordning nr 883/2013, ”förutom skyddet av de ekonomiska intressena [omfattar] all verksamhet som har samband med skyddet av unionens intressen mot oegentligheter som kan leda till administrativa eller straffrättsliga påföljder”. För att fullgöra denna uppgift föreskrivs det vidare i artikel 4.2 i nämnda förordning att Olaf ”utan förhandsanmälan och utan dröjsmål [ska] ha rätt till tillgång till all relevant information, inbegripet information i databaser, som innehas av institutionerna, organen och byråerna, till vilkas lokaler Olaf dessutom ska ha tillträde; … Olaf får kopiera och begära utdrag ur alla handlingar och ur innehållet i all datorbaserad information som institutionerna, organen och byråerna innehar och vid behov säkra dessa handlingar eller dessa uppgifter för att undvika att de går förlorade”. Slutligen ska det även hållas i minnet att ledamöter av unionens institutioner har en särskild skyldighet att samarbeta med Olaf enligt artikel 7.3 andra stycket i förordning nr 883/2013, enligt vilken institutionerna ”ska se till att deras … ledamöter … lämnar Olaf det bistånd som krävs för att de anställda vid Olaf ska kunna fullgöra sina uppgifter effektivt”. Denna skyldighet gäller även revisionsrättens ledamöter enligt artikel 3 andra stycket i Europeiska revisionsrättens beslut nr 99–2004 om bestämmelser rörande ordningen för samarbete av revisionsrättens ledamöter i interna utredningar för att bekämpa bedrägerier, korruption och annan olaglig verksamhet som kan skada gemenskapernas ekonomiska intressen, enligt vilken ”[revisionsrättens] ledamöter ska samarbeta fullt ut med … [Olaf] i samband med [Olafs] utredning”.(56)

115. Med hänsyn till omfattningen av Olafs uppdrag, de befogenheter som Olaf tilldelats för att utföra detta uppdrag och den särskilda samarbetsskyldighet som ålagts ledamöter av revisionsrätten, anser jag att en inspektion som genomförs av Olaf kan resultera i att eventuella överträdelser upptäcks som inte ursprungligen omfattades av utredningen. Att förbjuda Olaf att göra det skulle vara liktydigt med att blunda för möjliga allvarliga oegentligheter vilket står i fullständig motsägelse till Olafs roll, befogenheter och revisionsrättens ledamöters samarbetsskyldighet, eftersom effektiviteten i Olafs utredningar är av allmänt intresse, härledd från det mer generella allmänintresset av att skydda unionens ekonomiska intressen.(57)

116. Varje annan slutsats skulle äventyra Olafs oavhängighet genom att det skulle leda till en begränsning av Olafs generaldirektörs möjlighet att inleda utredningar, även när det kom till att utvidga omfattningen av en utredning. Såsom tribunalen slog fast avseende möjligheten att utvidga omfattningen av en intern utredning av Olaf till en extern utredning, ”skulle detta ha varit fallet om Olafs generaldirektör, vid tillräckligt allvarliga misstankar rörande de faktiska omständigheter som framkommit under en intern utredning … hade varit förhindrad … att utvidga omfattningen av den förstnämnda utredningen”.(58)

117. Det följer således av ovanstående överväganden att eftersom Olaf genomförde sin inspektion i enlighet med tillämpliga bestämmelser, underrättade Karel Pinxten om att utredningen hade utvidgats och gav honom tillfälle att yttra sig över alla de faktiska omständigheter som slutligen lades honom till last(59), kan även de oegentligheter som upptäcktes till följd av att Olafs utredning utvidgades beaktas inom ramen för förevarande förfarande.

b)      Karel Pinxtens rätt till respekt för privatlivet

118. Karel Pinxten har för det andra gjort gällande att Olaf åsidosatte hans rätt till respekt för privatlivet genom att ta med sig privata akter och kopiera meddelanden med möjlig anknytning till hans advokat.

119. Enligt artikel 7 i stadgan har var och en rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer. Denna rätt är emellertid inte absolut. Enligt artikel 52.1 i stadgan får den underkastas begränsningar, förutsatt att de faktiskt är föreskrivna i lag, svarar mot mål av allmänintresse som eftersträvas av unionen och inte, med hänsyn till det eftersträvade målet, innebär ett oproportionerligt ingrepp.(60)

120. Det kan i detta avseende noteras att Olafs rätt att kopiera relevanta handlingar är föreskriven i lag, nämligen i artikel 4.2 a i förordning nr 883/2013. Denna rättighet är nödvändig för att skydda unionens ekonomiska intressen, vilket otvivelaktigt är ett ”mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen” i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan.(61) Såsom EU-domstolen redan har inskärpt med avseende på medlemsstaterna utgör skyldigheten att bekämpa rättsstridig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen genom avskräckande och effektiva åtgärder en skyldighet som bland annat stadgas i unionens primärrätt, nämligen i artikel 325.1 FEUF.(62)

121. Den omständigheten att vissa handlingar har betecknats som ”privata” av den person som är under utredning är irrelevant i detta sammanhang. Först och främst kan noteras att det i artikel 13.5 i utredningsriktlinjerna för Olafs personal särskilt anges att ”[v]id en lokalinspektion ska utredningsenhetens medlemmar ges tillgång till all information som innehas av EU-institutionen, organet eller byrån i fråga, inklusive bland annat kopior av elektroniska uppgifter och kopior av privata handlingar (inklusive hälsojournaler) som kan vara av betydelse för utredningen”.(63) Denna tolkning av Olafs befogenheter ligger enligt min mening i linje med förordning nr 883/2013, eftersom den ger Olaf befogenhet att kopiera alla handlingar och innehållet i all datorbaserad information som unionens institutioner, organ och byråer innehar, så länge dessa innehåller relevanta uppgifter.

122. Det ska även tillstås att Karel Pinxten rätt till respekt för privatlivet vad gäller material som tillkommit under hans anställning – utöver rent privat och personlig korrespondens och e-post – inte kan anses vara särskilt stark i samband med en utredning av om han har missbrukat sin ställning. Varje annan slutsats skulle vara oförenlig med unionsinstitutionernas skyldighet att bekämpa bedrägerier och annan rättsstridig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen genom åtgärder som ska vara avskräckande.

123. För övrigt är Olafs befogenheter utformade på ett sätt som säkerställer att de används på ett proportionerligt sätt. Enligt artikel 13.4 i utredningsriktlinjerna för Olafs personal får inspektionen vid behov genomföras utan att den berörda ledamoten vid EU-institutionen närvarar. ”I sådana fall ska en annan anställd eller en säkerhetsansvarig vid den EU-institution … som berörs närvara.”

124. I förevarande mål är det ostridigt att inspektionen genomfördes i närvaro av den säkerhetsansvarige vid revisionsrätten och av den informationssäkerhetsansvarige och dataskyddsombudet vid revisionsrätten (DPO). När det gäller Karel Pinxtens privata meddelanden framgår det uttryckligen av ”Rapport om digitala kriminaltekniska åtgärder 22/11/2017”(64) att ”Olafs utredare gjorde en förhandsgranskning av alla dessa uppgifter och uppfyllde kraven på uppgiftsskydd i enlighet med [dataskyddsombudets] begäran. Integritetsrelaterade e-postmeddelanden och e-postmeddelanden som uppenbart inte hade något samband med föremålet för utredningen raderades från alla exporterade inkorgar … Förhandsgranskningen och raderingen verkställdes av [dataskyddsombudet] … [Dataskyddsombudet] tillhandahöll också de förhandsgranskade elektroniska dokumenten, utvalda och kopierade från U\: och S\: enheterna.”

125. Vad särskilt gäller frågan om den korrespondens som påstås beröra Karel Pinxtens advokat är det klart att unionsrätten skyddar sekretessen för brevväxlingen mellan en advokat och hans klient, dock förutsatt att det rör sig om brevväxling inom ramen för klientens rätt till försvar och i dennes intresse och att den utgår från en oberoende advokat.(65) I förevarande mål räcker det dock att notera att Karel Pinxten, såsom revisionsrätten har påpekat, inte har inkommit med någon bevisning till stöd för att Olaf har åberopat en handling som omfattas av sekretessen för brevväxlingen mellan en advokat och dennes klient. Karel Pinxten har inte heller identifierat någon sådan handling i Olafs slutrapport eller dess bilagor. Tvärtom framgår det av bilaga 6 till ”Rapport om digitala kriminaltekniska åtgärder 22/11/2017” att ”vad beträffar e-postfiltreringen … raderades alla Outlook-objekt före år 2010”. Det framgår även tydligt av detta dokument att utöver detta raderades annat material, såsom referenser till och korrespondens med Karel Pinxtens juridiska ombud.(66)

126. Under dessa omständigheter måste man således dra slutsatsen att Olaf inte åsidosatte Karel Pinxtens rätt till respekt för privatlivet i samband med sin utredning.

c)      Karel Pinxtens rätt till försvar

127. Som tredje grund har Karel Pinxten gjort gällande att Olaf åsidosatte hans rätt till försvar. För det första var sammanfattningen av de faktiska omständigheterna extremt kortfattad, de tabeller som bifogades denna sammanfattning var obegripliga och inte alla bestyrkande handlingar tillhandahölls. Karel Pinxten har för det andra hävdat att han inte bereddes tillfälle att yttra sig om alla faktiska omständigheter och beträffande de vittnesförhör som ledde till rapporten. För det tredje blev hans argument inte föremål för diskussion utan kopierades helt enkelt in i slutet av rapporten. För det fjärde erhöll hans tidigare assistent inte någon kopia av protokollet från det muntliga förhöret med henne.

128. Det är uppenbart att rätten till god förvaltning i enlighet med artikel 41 i stadgan innefattar dels att var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne, dels att var och en ska ha tillgång till de akter som berör honom eller henne.

129. Såsom EU-domstolen erinrade om i sin dom av den 11 juli 2006, kommissionen/Cresson (C‑432/04, EU:C:2006:455) ”[utgör] iakttagandet av rätten till försvar i alla förfaranden som inleds mot en person och som kan leda till en rättsakt som går denna person emot … en grundläggande gemenskapsrättslig princip som skall säkerställas även i avsaknad av reglering av förfarandet i fråga. Av fast rättspraxis följer att rätten till försvar kräver att den person mot vilken [institutionen, organet eller byrån] har inlett ett administrativt förfarande, under detta förfarande har getts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt lämna sina synpunkter på riktigheten i och relevansen av sakomständigheterna och påståendena samt på de handlingar som ligger till grund för [institutionens, organets eller byråns] påstående att det föreligger en överträdelse av [unionsrätten].”(67) När det gäller Olafs utredning kan det tilläggas att det i artikel 9.4 i förordning nr 883/2013 även föreskrivs att ”när en utredning är klar och innan slutsatser dras om namngivna personer, [ska berörda personer] beredas tillfälle att yttra sig om omständigheter som gäller dem”.

130. I förevarande mål ska först undersökas huruvida Karel Pinxten i tillräckligt god tid erhöll information om de anmärkningar som riktades mot honom och om han bereddes tillfälle att höras angående dessa.(68)

131. För min del kan jag inte godta Karel Pinxtens argument att hans rätt till försvar inte har respekterats. Det framgår nämligen av akten att Karel Pinxten genom skrivelse av den 7 december 2017 kallades till förhör den 22 december 2017 angående de möjliga oegentligheter som han hade informerats om den 22 september 2017.(69) Det står även klart att Karel Pinxten informerades om utvidgningen av omfattningen av utredningen och förhöret genom en skrivelse till hans advokat av den 15 december 2017.(70) Det är riktigt att Karel Pinxtens advokat besvarade denna skrivelse genom att uppge att hennes klient skulle stå till Olafs förfogande vid förhöret den 22 december 2017 endast vad gällde de faktiska omständigheter som angavs i underrättelsen till honom som berörd person.(71) Likväl framgår det av protokollet från förhöret med Karel Pinxten att en stor del av de faktiska omständigheter som framkom vid Olafs utredning och som togs med i dess slutrapport diskuterades eller åtminstone nämndes vid detta förhör, fritt och utan tvång.(72) Vidare inkluderades de frågor som inte berördes direkt under detta förhör ändå i den sammanfattning av de faktiska omständigheterna som senare översändes (såsom vistelsen i Crans Montana och deltagandet i styrelsen för ett politiskt parti och de (påstått) vilseledande försäkringsskadeanmälningarna). Även om Karel Pinxten i detta avseende har hävdat att sammanfattningen av de faktiska omständigheterna var extremt kortfattad och att de tabeller som bifogades denna inte var begripliga, är det tydligt att denna sammanfattning är tillräckligt omfattande i sin framställning av såväl de tillämpliga reglerna som de påtalade oegentligheterna. Karel Pinxten kan knappast bestrida att sammanfattningen av de faktiska omständigheterna är klar och fullständig när han har skrivit ihop ett yttrande på inte mindre än 36 sidor – för vilket beviljades anstånd med tio arbetsdagar med hänsyn till ärendets omfattning – som täcker alla de påstådda faktiska omständigheterna i sammanfattningen av de faktiska omständigheterna.(73)

132. Vidare ska det även framhållas att Olafs slutrapport endast innehåller generaldirektörens rekommendationer. Enligt artikel 11.4 i förordning nr 883/2013 ska den mottagande institutionen vidta de åtgärder, i synnerhet disciplinära eller rättsliga åtgärder, som resultatet av de interna utredningarna påkallar. Icke desto mindre kvarstår faktum att det eventuella beslut som går den berörda personen emot fattas av den institution som Olafs slutrapport riktar sig till.

133. Mot bakgrund av detta sistnämnda övervägande anser jag därför att det, vid bedömningen av huruvida rätten att bli hörd har iakttagits, inte går att bortse från det faktum att Karel Pinxten – efter att redan ha hörts för första gången av Olaf och ha beretts tillfälle att kommentera sammanfattningen av de faktiska omständigheterna – mottog en kopia av Olafs slutrapport med bilagor med anledning av det administrativa förfarande vid revisionsrätten som föregick talan mot Karel Pinxten med stöd av artikel 286.6 FEUF.

134. Det ska i detta hänseende noteras att Karel Pinxten inte bara bereddes tillfälle att yttra sig skriftligen över Olafs slutrapport och den preliminära rapport som revisionsrättens ordförande upprättat, vilket han faktiskt gjorde(74), utan även att yttra sig om de faktiska omständigheterna i dessa handlingar.(75)

135. Under dessa omständigheter känner jag mig tvungen att konstatera att handläggningen av det administrativa förfarandet inte visar på någon omständighet som skulle ha kunnat kränka Karel Pinxtens rätt till försvar.

6.      Slutsats om förfarandereglerna och olika rättigheter som åberopats av Karel Pinxten

136. Av vad som ovan anförts följer att Karel Pinxten inte kan vinna framgång med någon av alla de grunder han anfört till sitt försvar avseende processrättsliga frågor och iakttagandet av olika rättigheter, särskilt rätten till försvar.

137. För fullständighetens skull vill jag tillägga att även om revisionsrätten i hög grad stöder sig på Olafs slutrapport för att visa att dess påståenden är välgrundade, kvarstår faktum att revisionsrättens begäran är förståelig oberoende av denna rapport och dess bilagor. Av ansökan framgår även att revisionsrätten har gjort en egen bedömning av de faktiska omständigheterna, vilken i vissa avseenden avviker från Olafs slutsatser.

C.      Frågan huruvida de skyldigheter som avses i artikel 286 FEUF har åsidosatts

1.      Villkor för tillämpningen av artikel 286.6 FEUF

138. Innan jag undersöker huruvida Karel Pinxten har åsidosatt en eller flera av sina skyldigheter som ledamot av revisionsrätten, kan det vara lämpligt att återupprepa tre iakttagelser som redan gjorts i detta förslag till avgörande.

139. För det första kan det härledas ur formuleringen av artikel 286 FEUF att det ankommer på ledamöterna av revisionsrätten att alltid sätta unionens allmänna intresse framför såväl nationella som personliga intressen.(76) För det andra ska ledamöterna i revisionsrätten inte bara iaktta de krav på oavhängighet, redbarhet och omdöme som anges i artiklarna 285 och 286 FEUF, utan även högt ställda krav när det gäller opartiskhet och oegennyttighet. Detta medför med nödvändighet ett fullt ansvar för det sätt på vilket de använder offentliga medel.(77) För det tredje sägs det ingenting i fördraget om vilken typ eller frekvens av överträdelser som ska anses medföra att artikel 286.6 FEUF blir tillämplig. Det enda villkoret är att den berörda ledamoten av revisionsrätten inte längre uppfyller de förutsättningar som krävs eller fullgör de skyldigheter som följer av ämbetet.

140. Med hänsyn till att bestämmelserna i fördraget är likartade för kommissionens ledamöter och för revisionsrättens ledamöter, är det tydligt att även de sistnämnda är skyldiga att sköta sig klanderfritt. Det krävs icke desto mindre att regelbrottet är av en viss svårhetsgrad för att en begäran enligt artikel 286.6 FEUF ska vara berättigad.(78) Detta svårhetsgradsrekvisit är lätt att förklara med hänsyn till strängheten i det potentiella straff som EU-domstolen kan ådöma befattningshavaren (eller, som i förevarande fall, den tidigare befattningshavaren) om anklagelserna om oegentligheter vinner stöd. Å andra sidan går det att utläsa av den allmänna ordalydelsen i artikel 286.6 FEUF, i kombination med denna bestämmelses funktion i unionens institutionella struktur, att det ifrågavarande åsidosättandet kan bestå i såväl en enda, men allvarlig, handling som en upprepning av handlingar som var för sig som är mindre allvarliga men tillsammans vittnar om en uppenbar likgiltighet inför gällande regler.

141. Av dessa överväganden följer att det inom ramen för artikel 286.6 FEUF är tillräckligt, men icke desto mindre nödvändigt, att ett åsidosättande av en viss svårhetsgrad kan fastställas för att en talan enligt artikel 286.6 FEUF ska anses välgrundad. Detta allvarliga åsidosättande ska antingen bestå i en enda allvarlig handling eller en upprepning av samma, mindre allvarliga, handlingar, som i sig och var för sig inte skulle anses vara tillräckligt allvarliga. Hur allvarlig denna handling eller upprepningen av den, eller till och med anhopningen av flera olika handlingar, är kan å andra sidan inverka på i vilken omfattning den berörda personen ska berövas rätten till pension eller andra förmåner i dess ställe.(79)

2.      Granskning av anmärkningarna mot Karel Pinxten

142. Revisionsrätten har åberopat fem anmärkningar till stöd för sin talan, som avser åtminstone 332 faktiska omständigheter enbart när det gäller den första grunden. Såsom jag just har förklarat är emellertid inte alla de åsidosättanden som åberopats till stöd för dessa anmärkningar nödvändiga för att fastställa det åsidosättande som avses i artikel 286.6 FEUF. Jag kommer därför att för varje anmärkning begränsa min analys till de omständigheter som jag anser med störst sannolikhet kan påvisa ett obestridligt åsidosättande av de skyldigheter som åligger en ledamot av revisionsrätten, utan att detta påverkar existensen av övriga faktiska omständigheter.

a)      Den första grunden:otillbörlig användning av revisionsrättens medel för att bekosta aktiviteter som saknade samband med eller var oförenliga med de skyldigheter som åligger en ledamot av revisionsrätten

143. Enligt artikel 7 i förordning nr 2290/77 har en ledamot av revisionsrätten som ”i tjänsten måste resa från den plats där revisionsrätten är lokaliserad … rätt till … ersättning för reskostnader … [och] ersättning för hotellkostnader … [och till] [e]tt resetraktamente …”. Det framgår av själva ordalydelsen i denna bestämmelse att för att dessa ersättningar och traktamenten ska kunna erhållas måste den aktivitet som föranlett utgifterna vara knuten till fullgörandet av de skyldigheter som följer av ämbetet som ledamot av revisionsrätten.

144. Efter en granskning av den i huvudsak obestridda bevisningen förefaller det i det avseendet vara svårt att undvika att dra slutsatsen att Karel Pinxten har missbrukat systemet genom att framställa vissa aktiviteter på ett oriktigt sätt för att komma i åtnjutande av den ersättning som medges enligt förordning nr 2290/77. Jag måste tyvärr säga att hans vistelser i Crans Montana (Schweiz) och i Kuba samt hans deltagande i vissa jaktevenemang i Chambord (Frankrike) och Ciergnon (Belgien) ger gott om bevis för detta.

1)      Vistelsen i Crans Montana

145. I en not av den 11 juli 2013 till revisionsrättens ordförande förklarade Karel Pinxten att han ”som doyen vid domstolens avdelning III ha[de] blivit inbjuden av Crans Montana Forum att delta i dess sommarsession mellan den 22 och den 25 augusti 2013”.(80) Enligt denna not ”träffas nyckelrepresentanter för regeringar, diplomati, internationella organisationer, politiska partier och parlament från alla delar av världen i Crans Montana för att diskutera aktuella internationella politiska frågor”. Under dessa omständigheter ”önskade [han], eftersom [han hade blivit] inbjuden i egenskap av ledamot av revisionsrätten, att domstolen skulle betala ut ersättning för kostnaderna för logi och ekonomiskt bidrag (3 570,00 euro)”.

146. Även om denna resa godkändes och det begärda beloppet betalades ut av revisionsrätten, framgår det av akten att de tre uppgifter som Karel Pinxten lämnade i sin skrivelse – den omständigheten att han hade blivit inbjuden, syftet med evenemanget och kostnaden – inte var helt korrekta.

147. För det första förefaller det som att Karel Pinxten inte var inbjuden till detta evenemang, vare sig i egenskap av doyen vid avdelning III i revisionsrätten eller ens i egenskap av ledamot av institutionen. Tvärtom erhöll han, eftersom hans assistent den 29 maj 2013 hade skickat ett e-postmeddelande till ”info@cmf.ch” som indikerade att Karel Pinxten var intresserad av att delta i evenemanget, samma dag ett svar av vilket framgick att ”Crans Montana Forums sommarsession är ett selektivt evenemang där ett mycket begränsat antal personer (40 personer) sammankallas på denna exklusiva bergsort”. Det var först efter ingripande och på rekommendation av en tidigare belgisk minister som Karel Pinxten ungefär två veckor senare mottog ett andra e-postmeddelande från organisatörerna som angav att han var välkommen att delta i evenemanget, dock utan någon hänvisning till hans uppdrag eller titel.(81)

148. För det andra indikerade ledningskansliet i Crans Montana i sitt första e-postmeddelande av den 29 maj 2013 att det inte fanns något särskilt program för vad som kallades ”den särskilda sommarsessionen”. Detta bekräftas av den presentation av det årliga evenemanget och det program som senare översändes. I detta dokument indikeras att ”sommarsessionen är begränsad till ett maximum av endast 60 Forum-vänner [som] kommer och delar en mycket privilegierad ram för avkoppling och vänskap på denna exceptionella rekreationsort”.(82) Det fullständiga programmet för vistelsen visade också att det inte förekom några arbetssessioner eller ens någon formell diskussionstid. Alla för- och eftermiddagar var fyllda av vandringar, utflykter och möjligheter till shopping. I programmet angavs rent av på ett ganska avväpnande sätt att ”det är en helg i bergen! Det finns inga krav på elegans eller någon speciell klädsel.” Uppmaningen till deltagarna är att ”se det som att du är på semester och kom som du vill”.(83)

149. För det tredje framgår det av anmälningsblanketten och fakturan att trots att Karel Pinxten begärde ersättning för kostnader för logi och ett ekonomiskt bidrag på 3 570,00 euro uppgick det ekonomiska bidrag som Forum krävde av Karel Pinxten till endast 2 950,00 euro.(84) Mellanskillnaden – 620 euro – motsvarar merkostnaden för de två extra nätter som Karel Pinxten och hans hustru övernattade dagen före och efter evenemanget, trots att den första aktiviteten var planerad till klockan 19:00 den 22 augusti 2013 och inga aktiviteter var föreslagna för den 25 augusti efter frukost klockan 09.30. Även om hänsyn tas till den omständigheten att resan skedde med bil från Luxemburg var dessa två nätter inte var nödvändiga för deltagande i evenemanget.(85)

150. Med hänsyn till det föga krävande evenemangsprogrammet finns det anledning att betvivla att Karel Pinxtens deltagande medförde några eventuella fördelar för revisionsrätten. Det förefaller i stället helt enkelt ha varit en möjlighet till rekreation och fritidsaktiviteter på ett lyxigt hotell i en trevlig miljö. Under dessa omständigheter borde aktiviteten i verkligheten ha betraktats som en privat resa.

151. När jag uttrycker denna uppfattning bortser jag inte från den omständigheten att större uppmärksamhet kanske hade kunnat fästas vid innehållet i programmet och att ytterligare frågor hade kunnat ställas om Forum-evenemangets verkliga natur innan Karel Pinxtens deltagande godkändes. Jag anser dock inte att det skulle vara rättvist att kritisera revisionsrätten i detta avseende. Revisionsrätten hade rätt att förvänta sig hög standard av sina ledamöter och specifikt att om ledamoten skulle delta i ett evenemang som i själva verket endast var en möjlighet till vila och avkoppling så skulle det betalas med egna medel och inte i sista hand ske på den europeiska skattebetalarens bekostnad.

2)      Vistelsen i Kuba

152. Från den 30 mars 2015 till den 14 april 2015 var Karel Pinxten och hans maka i Kuba. Pinxten framställde denna resa som ett officiellt uppdrag för revisionsrättens räkning och erhöll därför ersättning för resekostnader och dagtraktamenten till ett sammanlagt belopp om 10 042,71 euro.

153. I ett meddelande till revisionsrättens ordförande av den 24 mars 2015 framställde han tjänsteresan till Kuba på följande sätt: ”[den] bör ge större insikter i förbindelserna mellan EU och Kuba mot bakgrund av en eventuellt snabbt uppkommande situation i landet. Detta kan leda till att Kuba infogas i ett av de kommande arbetsprogrammen vid avdelning III, som ansvarar för granskningen av EU:s externa åtgärder. Tjänsteresan fokuserar på kontakter med företrädare för det civila samhället (icke-statliga organisationer, akademiker, journalister …) och på fältbesök på EU-UNDP-projekt. Trots alla förberedelser för resan från Luxemburg och Bryssel kommer de flesta kontakterna och fältbesöken på grund av statens ’auktoritära’ struktur att behöva tas och arrangeras efter ankomsten till Havanna.”(86)

154. Trots denna presentation framgår det tydligt av de handlingar som revisionsrätten har ingett till EU-domstolen att denna resa redan från första början var planerad som privat resa. I det första e-postmeddelande som Karel Pinxtens assistent sände till unionens ambassadör i Kuba förklarades det rent av att Karel Pinxten och hans maka planerade en privat resa till Kuba eftersom de ännu inte hade utforskat detta land.(87) Genom detta e-postmeddelande sökte Karel Pinxten förslag på hotell, städer och öar att besöka och all annan nyttig information. Påföljande dag skickades ett andra e-postmeddelande med en lista på de städer som Karel Pinxten hade funderat på och som i slutänden motsvarar de städer som Karel Pinxten och hans hustru besökte.(88)

155. Det är riktigt att Karel Pinxten ungefär tio dagar före avresan uttryckte önskemål om att träffa journalister, företrädare för icke-statliga organisationer, företrädare för bidragstagare och/eller avtalsparter i EU:s finansieringsprojekt samt också om att besöka vissa projekt.(89) Karel Pinxtens team hade således identifierat Förenta nationernas utvecklingsprogram (UNDP) som den viktigaste avtalsparten och hade skickat ett e-postmeddelande till UNDP för att se om det skulle vara möjligt att besöka projekt som genomförts av den sistnämnda när Karel Pinxten och hans maka befann i den aktuella regionen.(90)

156. Svaren på denna begäran var emellertid samstämmiga och otvetydiga. Kubas ambassadör svarade således att ”detta kan medföra ett antal problem i Kuba … Generellt [är] det svårt att kombinera turism med officiella aktiviteter i Kuba”.(91) UNDP:s fasta representant i Kuba bekräftade att ”UNDP Kuba instämmer helt i [denna] bedömning”.(92) Därtill skrev den belgiska ambassadören i Kuba att han helt instämde i den bedömning som EU:s ambassadör hade gjort och tillade att ”ett officiellt möte [var] mycket osannolikt [och att] detsamma gäller för ett informellt möte [eftersom] kubanska tjänstemän i allmänhet inte accepterar inbjudningar till denna typ av möten [och att d]etta gäller med säkerhet för möten med utländska ämbetsmän med hög ställning i sitt land eller i sin organisation”.(93)

157. Trots att hans assistent vidarebefordrade de två första e-postmeddelandena till honom den 18 mars 2015(94), så att han måste ha varit medveten om att de kubanska myndigheterna uttryckte tveksamhet inför tanken på att kombinera någon form av affärer med en resa som huvudsakligen var tänkt som en turistresa, skrev Karel Pinxten uttryckligen i sin promemoria till revisionsrättens ordförande av den 24 mars 2015 att ”tjänsteresan fokuserar på kontakter med företrädare för det civila samhället (icke-statliga organisationer, akademiker, journalister …) och på fältbesök på EU-UNDP-projekt”. Han tillade att ”de flesta kontakterna och fältbesöken kommer att behöva tas och arrangeras efter ankomsten till Havanna”.

158. Det är svårt att föreställa sig att Karel Pinxten kan ha trott att sådana möten och besök skulle vara möjliga när han vid flera tillfällen hade blivit förvarnad om att alla besök på fältet och möten med lokala myndigheter förutsatte ett arbetsvisum och trots detta hade beslutat att resa till Kuba med turistvisering.(95) Under alla omständigheter framgår det av Karel Pinxtens program att de enda möten som ägde rum i Kuba inskränkte sig till ett informellt möte med EU:s ambassadör den 31 mars 2015, det vill säga den första dagen efter hans ankomst till Kuba, och ett oplanerat möte med en medlem av EU:s delegation i Kuba dagen därpå som varade i ett par timmar.(96)

159. I övrigt bjöds Karel Pinxten och hans hustru helt enkelt in av EU:s ambassadör till en informell välkomstlunch i hans residens den 2 april 2015, i närvaro av den belgiska ambassadören och hans hustru, UNDP:s ständige representant och en företrädare för förbundet för kubanska författare och artister. Lunchens informella karaktär bekräftades under Olafs utredning av EU:s ambassadör själv(97) och av den medlem av EU:s delegation i Kuba som Karel Pinxten träffade föregående dag.(98) Den sistnämnde hade redan noterat att lunchen var av rent informell karaktär i en kort sammanfattning av Karel Pinxtens besök som skrevs före det aktuella förfarandet (in tempore non suspecto).(99) Denna sammanfattning bekräftar även att mötet den 1 april 2015 var ett ”lättsamt vänskapligt utbyte … mer utifrån ett politiskt intresse och perspektiv än ett tekniskt”. Slutligen kan det också noteras att även om resten av resan till landet inte har ifrågasatts ägde inga andra besök eller möten av officiell, eller ens kvasi-officiell, karaktär rum.

160. Under dessa omständigheter är det ganska uppenbart att resan huvudsakligen var privat. Det är under alla omständigheter uppenbart att två möten och en lunch som anordnades under tre dagar i Havanna inte motiverade en 14 dagar lång resa över hela landet. I stället för att medge att de mål som han presenterat i sin not till revisionsrätten av den 24 mars 2015 inte hade uppnåtts, hävdade emellertid Karel Pinxten i sin uppdragsrapport att ”[han hade] lyckats möta ett antal högst intressanta och välinformerade personer”.(100) På sin höjd kan det, såsom revisionsrättens ombud bekräftade vid den muntliga förhandlingen, sägas att två av dagarna skulle ha kunnat anses ha varit ägnade åt officiell verksamhet.

3)      Jakter i Chambord (Frankrike) och Ciergnon (Belgien)

161. Det framgår tydligt av revisionsrättens akt och Olafs utredning att Karel Pinxten förefaller ha varit en hängiven jägare. Av det 40-tal jakter som omnämns i Olafs slutrapport deltog han i vissa som om de ingick i ett officiellt uppdrag och han erhöll därför ersättning för resekostnaderna och dagtraktamenten. Så är fallet med åtminstone tre jakter i Chambord (Frankrike) och två i Ciergnon (Belgien).

162. När det gäller jakterna i Chambord den 25 januari 2013, den 13 februari 2015 och den 12 februari 2016, motiverade Karel Pinxten dessa resor med att han i egenskap av ledamot av revisionsrätten, tillsammans med andra ledande europeiska och franska personligheter, hade blivit inbjuden till vad han kallade ”europeiska dagar”. Trots ett uttalande med denna innebörd av generaldirektören för nationalparken i Chambord, som gjordes på begäran av Karel Pinxten i samband med Olafs utredning(101), gjordes emellertid den enda andra hänvisningen till en ”europeisk jakt”, ”une battue européenne”, i ett e-postmeddelande av den 13 februari 2015 från direktören för jakt och skogsbruk i Chambord i vilket han bjöds in till en jakt den 13 februari 2015. Detta e-postmeddelande sändes till minister Pinxten den 7 december 2014 (och inte till honom som ledamot av revisionsrätten).(102)

163. Det förefaller dessutom som om Karel Pinxten bjöds in till dessa jakter på privat initiativ och med hjälp av en personlig vän.(103) Framför allt finns det inga indikationer på en ”europeisk dag” eller en ”europeisk jakt” i något av de andra e-postmeddelanden som utväxlades om Chambord eller i någon av de tre officiella inbjudningar som mottogs. Tvärtom nämndes i inbjudningarna eller på svarskorten endast ”regleringsjakt på vildsvin”(104) eller ”jakt på rådjur och vildsvin”(105) eller till och med helt enkelt ”regleringsjakt”.(106)

164. Även om det är sant att officiella resor även kan kombineras med sociala aktiviteter eller informella möten, ska det noteras att det framgår av programmen för de jakter i Chambord i vilka Karel Pinxten deltog åren 2013, 2015 och 2016 att alla dagar var fyllda med jaktaktiviteter, från morgonen fram till middagen på kvällen.(107) Under dessa omständigheter är det svårt att se ett samband mellan dessa evenemang och Karel Pinxtens funktion inom revisionsrätten.

165. Vad gäller jakterna i Ciergnon är det om möjligt ännu svårare att godta ett möjligt samband med Karel Pinxtens arbete eller ansvar r vid revisionsrätten. I motsats till vad som påstods vid den muntliga förhandlingen den 29 september 2020 skickades inbjudningarna faktiskt till hans privata adress i Belgien av det belgiska kungahusets protokollchef. Dessa inbjudningar innehöll ingen referens till revisionsrätten och inte heller till någon ”europeisk dag”.(108) Enligt den tabell som bifogades Olafs rapport utbetalades dessutom traktamenten och/eller ersättning för hotellkostnader till Karel Pinxten för dessa jakter under åren 2014 och 2015.(109)

b)      Om den andra grunden: otillbörligt och rättsstridigt utnyttjande av skatteförmåner

166. Genom sin andra anmärkning har revisionsrätten gjort gällande att Karel Pinxten åsidosatte artikel 12 i rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG(110) samt bestämmelser i den luxemburgska förordningen av den 7 februari 2013 om ersättningar och undantag som beviljas för diplomatiska uppdrag. Karel Pinxten påstås rent specifikt ha utnyttjat de bränslekort som ställts till hans förfogande på ett otillbörligt och rättsstridigt sätt genom att tillåta vissa personer att otillbörligt komma i åtnjutande av det undantag från skatteplikt för mervärdesskatt och punktskatt som gäller för diplomater i Luxemburg.

167. I likhet med andra ledamöter av revisionsrätten hade Karel Pinxten två bränslekort avsedda för högst två privata bilar registrerade i Luxemburg. Han använde det ena för sin privata bil, som framfördes av hans hustru, och det andra för sin andra privata bil, vilken framfördes av hans son. Det faktum att användningen av bränslekorten innebar att komma i åtnjutande av prisreduceringen och undantaget från mervärdesskatteplikt angavs uttryckligen i det e-postmeddelande av den 18 mars 2009 som Karel Pinxten själv har åberopat till sitt försvar.(111) Därtill gjordes det också klart i en not till ordföranden och ledamöterna av revisionsrätten och generalsekreteraren av den 3 november 2010 att korten hade en hemlig kod, som delvis var knuten till revisionsrätten och delvis till användaren själv, vilket gjorde det möjligt att identifiera upphovsmannen till varje transaktion. Det tillades att ”varje kort [är] specifikt för en bil och måste därför stanna kvar i fordonet”.(112)

168. Det är för förevarande syften onödigt att uppehålla sig vid det faktum att en av Karel Pinxtens söner inte längre var beroende av sina föräldrar för sin försörjning (och därför inte längre hade rätt att använda något av bränslekorten). Det står dock oberoende av detta klart att bränslekorten inte har använts i enlighet med ovannämnda regler.

169. De två bilar som var kopplade till de extra bränslekorten drevs nämligen med diesel. En granskning av användningen av korten avslöjade emellertid flera avvikelser. Det framgår av bränsleleverantörens fakturor att ett av bränslekorten regelbundet användes för att köpa bensin (minst 11 gånger över en period om 17 månader).(113) Det framgår dessutom av fakturorna att ett av bränslekorten användes för inköp av diesel, medan det andra bränslekortet samma dag användes för att köpa bensin till vad som i princip borde vara samma bil.(114) Det finns till och med dagar då kortet användes på samma bensinstation, en gång för bensin och en gång för diesel, med bara två eller fyra minuters mellanrum(115), vilket självklart är omöjligt. Under dessa omständigheter är förevändningen att det var ett ersättningsfordon inte rimlig. Tvärtom påvisar dessa fakturor ett uppenbart missbruk vid användningen av de extra bränslekorten i strid med de regler som tydligt nämns i flera handlingar adresserade till Karel Pinxten. Enbart den samtidiga användningen av två olika bränslen, av vilka det ena är oförenligt med det fordon som kortet var knutet till, visar i själva verket att Karel Pinxten lät bränslekorten och de skatteförmåner som följde med dem gå vidare till obehöriga tredje parter.

c)      Om den tredje grunden:vilseledande försäkringsskadeanmälningar

170. I den tredje anmärkningen anklagas Karel Pinxten för att ha lämnat vilseledande skadeanmälningar i samband med två olyckor som rörde det tjänstefordon som ställts till hans förfogande och för vilka han erhöll två otillbörliga ersättningar. Den första rör ett olyckstillbud som inträffade den 14 januari 2010, där Karel Pinxtens chaufför körde över en resväska som innehöll en flaska vin och ett antal klädesplagg. Den andra avser en olycka som inträffade den 17 januari 2011 mellan hans privata bil, som framfördes av hans son, och tjänstebilen, som kördes av hans chaufför. Det framgår emellertid av det vittnesmål som chauffören lämnade under Olafs utredning att det första olyckstillbudet inte fick de konsekvenser som anmäldes och att chauffören inte var inblandad i den andra olyckan.

171. Vad gäller det första olyckstillbudet framgår det att Karel Pinxten erhöll ersättning för ett antal klädesplagg, däribland två kostymer, på grundval av en skadeanmälan som undertecknades av hans chaufför(116) och ett formellt intygande undertecknat av Karel Pinxten själv.(117) Med hänsyn emellertid till det vittnesmål som lämnades av Karel Pinxtens chaufför under Olafs utredning är omständigheterna kring vad som hände inte särskilt klara. Enligt samma vittnesmål var dessutom den väska som innehöll en vinflaska som gick sönder för liten för att kunna rymma två kostymer, såsom Karel Pinxten uppgav till försäkringsbolaget.(118) Samtidigt förefaller försäkringsbolaget ha betalat ut ersättningen utan invändningar.

172. När det gäller den andra olyckan är det oklart vilken roll Karel Pinxtens spelade. Först rapporterades olyckstillbudet av Karel Pinxten själv. Försäkringsbolaget vägrade att betala på grund av att olyckan hade inträffat mellan två medlemmar i samma familj. Detta bekräftas inte bara av ett e-postmeddelande av den 28 januari 2011 från en anställd vid försäkringsbolaget till generaldirektören för det biluthyrningsföretag som ansvarade för revisionsrättens bilar, det vill säga mindre än två veckor efter olyckstillfället(119), utan även av Karel Pinxten själv i ett brev av den 11 januari 2012 ställt till försäkringsbolagets direktör.(120) I detta brev uppgav han uttryckligen att omständigheterna hade inträffat såsom han tidigare hade angett och att han ansåg att försäkringsbolagets beslut var orättvist eftersom det enda skälet till att neka ersättning var att två personer i samma familj inte kunde vara inblandade och anges i skadeanmälan. De förklaringar som Karel Pinxten gav till revisionsrättens generalsekreterare i en promemoria av den 1 september 2016, enligt vilken ”detta brev kan ge ett annat intryck för någon som inte har sett redogörelsen för de faktiska omständigheterna och inte vet att S.G. var [hans] officiella chaufför, [men] han föregav på intet vis att [han] hade kört [sin] tjänstebil själv”(121), är inte övertygande. För det första upprättades detta dokument vid den tidpunkt då revisionsrätten framförde sina första anklagelser. För det andra är det svårt att tänka sig att Karel Pinxten skulle använda personliga pronomen såsom ”jag” eller ”vi” (med hänvisning till Karel Pinxten själv och hans son) när att den berörda personen är en tredje part.

173. Det ska emellertid noteras att den skadeanmälan som ingavs till försäkringsbolaget undertecknades av Karel Pinxtens son och Karel Pinxtens chaufför. Det måste erkännas att det vid en läsning av akten inte kan uteslutas att den omständigheten att skadeanmälan slutligen undertecknades av Karel Pinxtens chaufför var ett initiativ av den person som ansvarade för chaufförerna vid revisionsrätten(122) eller av Karel Pinxten själv som svar på försäkringsgivarens vägran att betala ersättning.(123) Under dessa omständigheter måste det noteras att det inte finns några entydiga bevis för att Karel Pinxten var inblandad och faktiskt var medveten om det påstådda bedrägeri som låg till grund för ersättningen.

174. Under dessa omständigheter anser jag inte att den tredje anmärkningen kan anses styrkt.

d)      Om den fjärde anmärkningen: den ej redovisade och rättsstridiga ställningen som direktör för ett kommersiellt bolag och intensiv politisk aktivitet

175. Vad gäller den fjärde anmärkningen anklagas Karel Pinxten i huvudsak för två saker. För det första har det gjorts gällande att han har fungerat som direktör för ett kommersiellt bolag sedan år 2016, då han köpte en fastighet i Bourgogne bestående av ett bostadshus och en vinodling. För det andra har det hävdats att Karel Pinxten ägnade sig åt intensiv politisk aktivitet inom ett politiskt parti medan han tjänstgjorde vid revisionsrätten.

176. Vad beträffar engagemanget i ett kommersiellt bolag har Karel Pinxten gjort gällande att det inte rörde sig om någon närings- eller yrkesverksamhet. Enligt Karel Pinxten var han, tillsammans med sin maka och sina barn, aktieägare i en ”société civile immobilière”. Direktören var inte aktiv yrkesmässigt. Bolaget mottog endast hyra för uthyrning av egendomen.

177. Oberoende av denna ekonomiska aspekt framgår det av akten att Karel Pinxten inte redovisade detta förhållande i tid och än mer att det inte godkändes. Detta framkom först när Karel Pinxten i september 2018, efter det att hans mandatperiod hade löpt ut i april 2018, informerade revisionsrätten om att han två månader tidigare hade utsetts till ”gérant” (administrativ direktör) för vingården i Chambolle Musigny (Frankrike) sedan denna hade bytt rättslig form till ”Groupement foncier agricole”.(124) Enligt artikel 6 i tillämpningsföreskrifterna för revisionsrättens arbetsordning är emellertid revisionsrättens ledamöter skyldiga att redogöra för all sin externa verksamhet, och i artikel 2.2 i uppförandekoden för revisionsrättens ledamöter föreskrivs att ”[e]gendom som ägs antingen direkt eller via ett fastighetsbolag måste redovisas”, endast med undantag av bostäder som ägaren eller ägarens familj har exklusiv nyttjanderätt till. Pinxten underlät följaktligen att fullgöra denna skyldighet under sin mandatperiod.

178. Vad gäller politiska aktiviteter är revisionsrättens regler särskilt tydliga. För det första anges det i artikel 4.1 i uppförandekoden för revisionsrättens ledamöter att de ska ägna sig åt att fullgöra sitt uppdrag och att ”[d]e [inte] får … ha några politiska uppdrag”. För det andra föreskrivs det i punkt 3.2 i de etiska riktlinjerna för Europeiska revisionsrätten att revisionsrättens ledamöter ska utföra sina uppgifter utan politisk, nationell eller annan påverkan utifrån. För att skingra varje skugga av tvivel framhålls det, för det tredje, i punkt 3.3 i dessa etiska riktlinjer att ledamöter av revisionsrätten ska ”undvika intressekonflikter, oavsett om de är reella eller skenbara [, vilka] kan förekomma till exempel i samband med medlemskap i politiska organisationer, politiska uppdrag …”.(125)

179. Det råder inget tvivel om att Karel Pinxten kände till dessa regler. Redan i maj 2006 hade Karel Pinxten faktiskt begärt att få behålla sitt uppdrag som borgmästare i staden Overpelt (Belgien). Denna begäran avslogs emellertid med stöd av artikel 286 FEUF och ovannämnda uppförandekod för revisionsrättens ledamöter, trots att Karel Pinxten faktiskt hade delegerat alla sina plikter som borgmästare och endast ville behålla den titel som var förknippad med detta politiska uppdrag.(126)

180. Av bevisningen framgår emellertid att Karel Pinxten – hur anmärkningsvärt det än kan verka – fortsatte att vara styrelseledamot i ett politiskt parti i Belgien mellan åren 2006 och 2017. Karel Pinxten har i sitt svaromål gjort gällande att han från november 2008 endast var ledamot i den ”utvidgade styrelsen”, det vill säga saknade rösträtt. Detta argument kan tillmätas mycket lite värde och den omständigheten att det framställdes över huvud taget säger mycket om Karel Pinxtens allmänna inställning till de krav på fullständig objektivitet och frikoppling från politiska aktiviteter som kan förväntas av en ledamot av revisionsrätten.

181. Det är knappast nödvändigt att tillägga att avsaknaden av rösträtt inte hindrar en person från att uttrycka sin ståndpunkt i de frågor som diskuteras och således påverka utfallet av varje omröstning eller, tvärtom, från att bli påverkad av diskussionen. Hur som helst är det själva det faktum att Karel Pinxten kvarstod som aktiv medlem i ett nationellt politiskt parti som är betänkligt.

182. Det är uppenbart att det var Karel Pinxtens bestämda avsikt att förbli en inflytelserik medlem i sitt politiska parti och därför att vara aktiv i partistyrelsen. Således gav Karel Pinxten exempelvis personliga råd till sin partiordförande om den bästa mediastrategin för partiet i en ekonomisk fråga.(127) Han insisterade även på att träffa partiordföranden när han inte kunde delta i partistyrelsens möte, eftersom han ville tala om en fråga av intresse för henne och partiet.(128) Å andra sidan finns det även bevis för att Karel Pinxten deltog regelbundet i partistyrelsens möten. Av 57 möten mellan februari 2009 och april 2010 deltog Karel Pinxten exempelvis i 30 möten, ibland till och med två gånger under samma vecka. Mötesprotokollen visar än tydligare än hans närvaro vid mötena att det var klart sannolikt att de ämnen som diskuterades skulle inverka på Karel Pinxtens arbete eller hans oavhängighet som ledamot av revisionsrätten. Bland dessa ämnen ingick frågor som de regionala och europeiska valkampanjerna och vilket beslut som aktieägarna skulle fatta vad gällde en sammanslagning av två storbanker i Belgien(129), konsekvenserna av de nationella valen för Belgiens framtida institutionella system(130), och till och med den fleråriga plan som skulle läggas fram för kommissionen(131), kommissionens yttrande över den belgiska budgeten(132), möjligheten att Europeiska rådets förste ordförande skulle vara från Belgien och premiärministerns efterträdare(133), utnämningen av den nya premiärministern(134) och partiets prioritering vad gällde det belgiska presidentskapet i EU(135). Dessa frågor diskuterades i närvaro av Karel Pinxten, som då var ledamot av revisionsrätten, medan hans parti ingick i den belgiska regeringen.

183. Ändå är själv fördraget särskilt tydligt på den punkten. Revisionsrättens ledamöters oavhängighet får inte kunna ifrågasättas (artikel 286.1 FEUF) och vid fullgörandet av sina skyldigheter ska revisionsrättens ledamöter inte vare sig begära eller ta emot instruktioner från någon regering eller något annat organ (artikel 286.3 FEUF). Detta innebär att denna typ av aktiv partipolitisk verksamhet är helt oförenlig med ledamotskapet i revisionsrätten. Allt detta borde betraktas som grundläggande av varje ledamot av revisionsrätten och jag kan inte avhålla mig från att påpeka att Karel Pinxtens uppförande i detta avseende är helt oursäktligt.

e)      Om den femte anmärkningen: den intressekonflikt som uppstod i samband med ett erbjudande om att hyra ut en privat lägenhet till chefen för en granskad enhet

184. Genom sin femte anmärkning har revisionsrätten gjort gällande att Karel Pinxten orsakade en intressekonflikt genom att erbjuda sig att hyra ut en privat lägenhet till unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik (Federica Mogherini) när denna enhet föll inom jurisdiktionen för den avdelning inom revisionsrätten där han då var doyen.

185. Det framgår av handlingarna i målet att Karel Pinxten faktiskt skickade ett erbjudande till Federica Mogherini den 20 november 2014 utan annan hänvisning till hans ämbete vid revisionsrätten än hans elektroniska adress, som angavs under hans underskrift.(136) Detta initiativ var verkligen mycket illa genomtänkt med tanke på Karel Pinxtens ämbete och det öppnade vägen för en tydlig intressekonflikt.

3.      Förekomsten av ett åsidosättande av de skyldigheter som avses i artiklarna 285 och 286 FEUF

186. Efter att ha analyserat parternas argument och deras akter drar jag slutsatsen att merparten av de nyckelfakta som beskriver vad Karel Pinxten anklagas för i den första, den andra och den fjärde anmärkningen med bestämdhet kan anses styrkta. De utgör ett kringgående av de tillämpliga reglerna, nämligen i vart fall artikel 7 i förordning nr 2290/77, artikel 12 i direktiv 2008/118, den luxemburgska förordningen av den 7 februari 2013 om ersättningar och undantag som beviljas för diplomatiska uppdrag, artikel 4.1 i uppförandekoden för revisionsrättens ledamöter och punkterna 2.2, 3.2 och 3.3 i de etiska riktlinjerna för Europeiska revisionsrätten. Det beteende som har gjorts gällande i den femte anmärkningen, det vill säga erbjudandet om att hyra ut en privat lägenhet, var också verkligt illa genomtänkt och därmed otillbörligt.

187. Vissa av de omständigheter som har fastställts utgör i sig ett åsidosättande av en viss svårhetsgrad, men det står i alla händelser klart att de sammantagna vittnar om en fullständig likgiltighet inför gällande regler. Dessa olika handlingar är symptomatiska för ett grundläggande beteende som visar att Karel Pinxten var beredd att, medan han innehade ämbetet som ledamot av revisionsrätten, använda detta ämbete för att gynna sig själv på unionsbudgetens bekostnad.(137)

188. Det framgår av akten att Karel Pinxten uppenbarligen inte bara hade klara svårigheter med att förstå vad som krävdes för hans ämbete, utan även med att avgöra vilka kostnader som skulle täckas av allmänna medel och vad som måste bäras privat. Akten påvisar således dels ett upprepat – om inte ihållande – och betecknande missbruk av de förmåner och privilegier som var knutna till hans uppdrag vid revisionsrätten, särskilt i syfte att slippa stå för privata omkostnader eller fritidsaktiviteter som saknade samband med hans uppdrag vid revisionsrätten, dels en oförmåga att lämna sin tidigare politiska karriär och det inflytande han förut hade över belgisk politik.

189. Detta beteende utgör utan tvekan ett allvarligt åsidosättande av de grundläggande principer som definierar skyldigheterna för en ledamot av revisionsrätten och som inryms i den högtidliga försäkran som Karel Pinxten svor på att respektera när han tillträdde sitt ämbete, nämligen förpliktelserna avseende redbarhet, omdöme och oavhängighet.

190. Vissa av de omständigheter som ligger till grund för förevarande anmärkningar, såsom vistelserna i Crans Montana eller Kuba, jakterna i Chambord och Ciergnon och det synbarligen nonchalanta sätt på vilket han har använde bränslekorten, är än mer oacceptabla med tanke på revisionsrättens roll som Europeiska unionens ”ekonomiska samvete”. Man kan verkligen fråga sig vilken tilltro som kan sättas till en revision av revisionsrätten när dess upphovsman inte själv respekterar reglerna när vederbörande använder offentliga medel? De påtalade omständigheterna är desto allvarligare med hänsyn till att det var Karel Pinxten som faktiskt försökte ordna till det med de inbjudningar som åberopats till stöd för hans kostnader fastän det ankommer på ledamöterna av revisionsrätten att alltid sätta unionens allmänna intresse framför personliga intressen.(138)

191. Karel Pinxten har till sitt försvar anfört att reglerna var oklara eller att han under alla omständigheter iakttog revisionsrättens vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna gällande interna regler, att han alltid fick revisionsrättens ordförandes godkännande och att andra ledamöter av revisionsrätten gjorde samma sak. Även om detta skulle vara sant – och i rättvisans namn har inget av detta, med undantag för ordförandens godkännande, någonsin kunnat styrkas – kan inget av detta ursäkta hans beteende.

192. Vad för det första gäller de tillämpliga reglernas klarhet har jag visat att de huvudsakliga regler som Karel Pinxten åsidosatte – reglerna om tjänsteresor, användningen av bränslekort och förbudet mot politiska aktiviteter – inte bara var klara utan även väl kända för honom. Vidare förefaller det även uppenbart för mig att principerna om redbarhet, omdöme och oavhängighet, vilka också utgör grunden för Karel Pinxtens överträdelser, inte behöver utvecklas närmare i sekundärlagstiftning för att deras kärna ska bli begriplig. För att fortsätta på samma linje delar jag generaladvokaten Geelhoeds uppfattning i målet kommissionen/Cresson att ”[d]et [inte] är … fullständigt möjligt, eller ens ändamålsenligt, att försöka fastställa uttömmande normer för korrekt uppförande i offentliga ämbeten. Det kommer alltid att finnas situationer där det inte går att avgöra vilken norm som har åsidosatts, men där slutsatsen ändå kan dras att uppförandet icke desto mindre står i strid med det allmänna intresset.”(139) Det kan i detta hänseende påpekas att kategorierna av möjliga tjänstefel i den mening som avses i artikel 286 FEUF aldrig är slutna.

193. Vad för det andra gäller den omständigheten att Karel Pinxtens ansökningar godkändes av revisionsrättens ordförande, ska det erinras om, vilket EU-domstolen för övrigt slog fast i domen i målet kommissionen/Cresson, att Karel Pinxten inte kan friskriva sig från sitt ansvar genom att hänvisa till någon annans godkännande.(140) Det ska dessutom noteras att de godkännanden som erhölls grundade sig på uppgifter som ofta var ofullständiga eller till och med felaktiga. Revisionsrättens ordförande kan i detta avseende inte klandras för att inte ha begärt kompletterande upplysningar i tveksamma fall. Förhållandet mellan revisionsrättens ordförande och dess ledamöter är nämligen inte hierarkiskt, utan snarare ett förhållande mellan jämlikar, grundat på god tro och tillit. Under dessa omständigheter var det verkligen inte en fråga om huruvida revisionsrättens ordförande misstänkte att Karel Pinxten ljög, utan snarare om ifall Karel Pinxten var ärlig.

194. I detta avseende kan det erinras om att enligt principen om lojalt samarbete, som slagits fast i artikel 4.3 FEU, ”ska unionen och medlemsstaterna respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen”. Unionen är emellertid inte ett teoretiskt begrepp. Den är en realitet som ges konkret form av de människor den består av, inklusive institutionernas ledamöter på högsta nivå. Även om revisionsrättens interna regler om vilka uppgifter som skulle lämnas till stöd för en begäran om tillstånd att utföra en tjänsteresa kanske inte var särskilt krävande vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna och måste anses ha blivit iakttagna i förevarande fall, är det hur som helst ändå sant att det uppförande som uppvisades i samband med dessa ansökningar stod i klar strid med de grundläggande principerna bakom den försäkran som Karel Pinxten avgav.

195. När det för det tredje gäller revisionsrättens övriga ledamöters uppförande ska det erinras om att även om det skulle visas att vissa av dem uppförde sig på ett liknande sätt – och, jag upprepar, ingen sådan bevisning har lagts fram för detta ändamål – får enligt legalitetsprincipen ingen till sin egen fördel åberopa en rättsstridig handling som har gynnat någon annan.(141)

196. Under dessa omständigheter måste jag dra slutsatsen att Karel Pinxtens uppförande inte var i närheten av att uppfylla de etiska och lagstadgade skyldigheter som åligger ledamöter av revisionsrätten. Därigenom gjorde han sig skyldig till ett allvarligt åsidosättande av sina etiska skyldigheter som är av en viss svårhetsgrad.

D.      Sanktion

197. Såsom EU-domstolen påpekade i sin dom av den 11 juli 2006, kommissionen/Cresson (C‑432/04, EU:C:2006:455), vad gällde ledamöter av kommissionen enligt artikel 245 andra stycket FEUF, fordrar åsidosättandet av de förpliktelser som följer med ämbetet som ledamot av revisionsrätten i princip att en sanktion enligt bestämmelserna i artikel 286.6 FEUF döms ut.(142) Även om revisionsrätten överlåter åt EU-domstolen att efter eget gottfinnande avgöra arten och omfattningen av en sådan sanktion, har den gjort gällande att proportionalitetsprincipen ska beaktas vid en eventuell sanktion.

1.      Tillämplig rättspraxis och tillämpliga principer

198. Principen om sanktioners proportionalitet garanteras självklart på konstitutionell nivå genom artikel 49.3 i stadgan. Denna bestämmelse kräver att straffets stränghet inte bör vara oproportionerlig i förhållande till lagöverträdelsen.(143) Även om förevarande mål naturligtvis inte avser frågan om huruvida Karel Pinxten har gjort sig skyldig till en straffbar handling, kan det icke desto mindre konstateras att proportionalitetsprincipen utgör en allmän unionsrättslig princip som är tillämplig när sanktioner döms ut oavsett vilka områden inom unionsrätten som berörs.(144)

199. Dessutom förekommer proportionalitetskravet beträffande sanktioner även i Europadomstolens rättspraxis. Särskilt föreskrivs i artikel 1 i protokollet till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) att ”[v]arje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom”.

200. Det framgår av Europadomstolens praxis att den, för att avgöra om det föreligger ett åsidosättande av denna rättighet, bedömer huruvida sanktioner av ekonomisk karaktär, såsom nedsättning av eller berövande av rätten till ålderspension, är proportionerliga. Detta inbegriper en bedömning av om det har gjorts en rimlig avvägning mellan samhällets krav med avseende på allmänintresset och kraven på skydd för den enskildas grundläggande rättigheter.(145) Enligt denna rättspraxis har den erforderliga balansen inte uppnåtts om den berörde tvingas bära en personlig och överdriven börda.(146)

201. När det särskilt gäller en nedsättning av eller ett berövande av rätten till ålderspension ska det även noteras att Europadomstolen har understrukit att den inte anser att det är orimligt i sig att föreskriva om en nedsättning eller till och med ett totalt berövande av pension i lämpliga fall.(147) Om den rätta balansen har uppnåtts eller ej beror å andra sidan i hög grad på omständigheterna och de särskilda faktorer i ett givet fall som kan få vågskålen att tippa över i den ena eller andra riktningen.(148)

202. I den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de enligt artikel 52.3 i stadgan ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Eftersom det i artikel 17.1 i stadgan även föreskrivs att ”var och en har rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den”, innebär detta att det är nödvändigt att beakta Europadomstolens praxis, som jag just har beskrivit ovan, vid tolkningen av vad som är lägsta tillåtna skyddsnivå enligt artikel 17 i stadgan.(149)

203. Vid bedömningen av huruvida sanktionen är förenlig med proportionalitetsprincipen ska hänsyn enligt rättspraxis tas till bland annat den berörda personens uppträdande(150), arten av och svårhetsgraden i den överträdelse som påföljden avser att sanktionera(151), hur lång tid överträdelsen i fråga har pågått(152), men även den skada som har orsakats revisionsrätten som institution.(153) Slutligen kan även den omständigheten att berövandet av ålderspension inte lämnar den berörda personen utan medel för sitt uppehälle eller, mer allmänt, att det inte har någon avgörande inverkan på den berörda personens totala ekonomiska situation, också vara en relevant faktor vid bedömningen av huruvida sanktionen är proportionerlig.(154)

204. Om dessa principer tillämpas på revisionsrätten, kan det sägas att ämbetsmän som Karel Pinxten förväntas uppfylla högt ställda krav på rättskaffenhet och redbarhet. Det är viktigt att vara tydlig med detta. Människor är av naturen svaga och felbara och även de mest samvetsgranna och hederliga är benägna att göra fel och missbedömningar. Varje bedömning av en proportionalitetsanalys måste följaktligen ta viss hänsyn till mänsklighetens tillstånd, och om det skulle krävas fulländning av sökande till höga befattningar skulle ingen vara helt lämpad för ämbetet.

205. Här finns dock ett inbyggt element av proportionalitet att utgå ifrån när det gäller ansökningar enligt artikel 286.6 FEUF, eftersom det, såsom jag redan har påpekat, endast är allvarliga åsidosättanden från den berörda ledamotens sida som kan motivera en sådan ansökan. Som jag också just har påpekat ska det dock vid proportionalitetsbedömningen även tas hänsyn till den skada som ledamotens uppförande har orsakat eller kommer att orsaka den berörda institutionen. De som axlar höga ämbeten har en särskild skyldighet att inte uppträda på ett sätt som äventyrar själva syftet med den institution där de tjänstgör. Revisionsrätten är i grunden avsedd att säkerställa att unionens offentliga intäkter används på ett lagenligt och effektivt sätt, och det tjänar inte dessa mål när en ledamot av revisionsrätten uppför sig på ett sätt som uppenbart strider mot dessa mål och som äventyrar allmänhetens förtroende för revisionsrättens förmåga eller till och med vilja att fullgöra sitt uppdrag.

206. När det gäller den faktiska påföljden måste det erinras om att utöver dessa principer är domen i målet kommissionen/Cresson det enda verkliga prejudikatet. I det målet fälldes den tidigare kommissionsledamoten för favorisering genom att utse en personlig vän till en viss ansvarsposition för vilken han saknade kvalifikationer. I sitt förslag till avgörande drog generaladvokaten Geelhoed slutsatsen att åsidosättandet var tillräckligt allvarligt för att motivera ett fullständigt berövande av Édith Cressons pensionsrättigheter, men ansåg att det fanns tillräckligt med förmildrande omständigheter för att motivera att nedsättningen begränsades till 50 procent.(155) EU-domstolen, å andra sidan, gick inte så långt, utan nöjde sig med att säga att fastställandet av åsidosättandet i sig fick anses utgöra en lämplig sanktion. EU-domstolen ådömde inte Édith Cresson någon sanktion i form av berövande av hennes rätt till pension.

207. Vilken sanktion bör då åläggas i förevarande mål mot bakgrund av detta prejudikat och de principer som styr bedömningen av en sanktion i enlighet med proportionalitetsprincipen?

2.      Tillämpningen av rättspraxis och principer på de faktiska omständigheterna i målet

208. Det ska först erinras om att domen i målet kommissionen/Cresson i sig var banbrytande. I såväl generaladvokatens förslag till avgörande som i EU-domstolens dom fastställs icke desto mindre erforderliga krav, vilka personer med höga ämbeten som Karel Pinxten måste antas ha varit medvetna om. Här måste det tillstås att det omtvistade åsidosättandet inte enbart är ett resultat av ett antal enskilda och allvarliga handlingar, utan även av handlingar vars upprepande tyvärr återspeglar en uppenbar likgiltighet inför dessa krav.

209. Med andra ord vittnar det uppförande som fastställts i förevarande mål om en ihållande och skymflig underlåtenhet att följa vanliga förhållningsregler vilket utgör ett allvarligt åsidosättande av de grundläggande principer som ligger bakom det åtagande som ledamöter av alla EU:s institutioner gör, nämligen redbarhet, omdöme och oavhängighet såsom, för revisionsrättens del, föreskrivs i artiklarna 285 och 286 FEUF.

210. Medan domen i målet kommissionen/Cresson rörde en enda, om än grov, favoriseringshandling, visade Karel Pinxtens uppträdande vidare att han var beredd att vid upprepade tillfällen och under en tidsperiod som sträckte sig över flera år missbruka sitt ämbete för att berika sig personligen eller ägna sig åt sina privata intressen. I detta avseende är Karel Pinxtens fortlöpande beröring med belgisk partipolitik oursäktlig och hans beteende när det gäller anspråken på ersättning för olika kostnader, såsom hela resan till Kuba, besöket i Crans Montana och de olika jaktexpeditionerna, är precis lika illa. Karel Pinxten missbrukade helt klart bränslekortsystemet för sina egna privata syften och den mest välvilliga förklaringen till erbjudandet att hyra ut hans lokaler till Federica Mogherini under omständigheter som innebar en uppenbar intressekonflikt för hans del är att den visade på bottenlöst dåligt omdöme.

211. Vissa av dessa handlingar har påverkat unionens budget, men alla har därutöver haft konsekvenser för trovärdigheten och den offentliga bilden av unionen och, särskilt, revisionsrätten. Detta är särskilt allvarligt för en institution som revisionsrätten, vars legitimitet ligger i dess oavhängighet och betydelsen av dess roll i att främja god förvaltning och förtroende för hur unionens offentliga intäkter används. Om det inte går att lita på att en ledamot av revisionsrätten uppfyller högt ställda krav i ekonomiska frågor, äventyrar detta hela systemet för ekonomisk tillsyn inom unionen och skadar just den institution i vilken han är ledamot.

212. Slutligen finns det inte mycket som kan anföras som förmildrande omständigheter utöver det faktum att Karel Pinxten innehade sitt ämbete i tolv år och, vilket jag kan godta, gjorde ett bra arbete under denna tid. Som jag för det första redan har visat var dock de huvudsakliga regler som har åsidosatts klara och tydliga, och var väl kända och självklara för personer i Karel Pinxtens ställning. Även om Karel Pinxten erhöll tillstånd till vissa tjänsteresor och kostnader, grundades dessa godkännanden, för det andra, på uppgifter som ofta var ofullständiga eller till och med felaktiga. Även om det skulle visas att vissa andra ledamöter av revisionsrätten uppförde sig på ett liknande sätt som Karel Pinxten, vilket inte är fallet, skulle detta, för det tredje, inte minska uppförandets inneboende svårhetsgrad. För det fjärde vill jag därutöver tillägga att även om berövandet av hans rätt till pension sannolikt skulle få en reell inverkan på Karel Pinxtens ekonomi – men är inte det också syftet med artikel 286.6 FEUF? – måste man komma ihåg att det omtvistade berövandet är kopplat till endast en del av Karel Pinxtens yrkesverksamhet som, trots två ämbetsperioder, är ganska kort i förhållande till hela hans karriär. Under dessa omständigheter anser jag således inte att det är sannolikt att ett berövande – till och med ett fullständigt berövande – av rätten till pension som ledamot av revisionsrätten skulle medföra att Karel Pinxten saknade medel för sitt uppehälle.

213. Allt detta gör Karel Pinxtens uppförande värt stark kritik. Det är av denna anledning som jag anser att de åsidosättanden som beskrivits och konstaterats ovan är tillräckligt allvarliga för att motivera att Karel Pinxten berövas rätten till en betydande del av sin pension och därtill kopplade förmåner. Även om jag, som jag tidigare har nämnt, är beredd att godta att Karel Pinxten gjorde ett bra arbete under sin ämbetstid – och denna omständighet ska i sig vara av relevans vid proportionalitetsanalysen – går det inte att bortse från det faktum att den institutionella skadan är avsevärd.

214. Allt detta talar för att det är nödvändigt att ådöma Karel Pinxten en sträng påföljd för hans uppförande. Jag föreslår därför att EU-domstolen, med stöd av sin behörighet enligt artikel 286.6 FEUF, ska beröva Karel Pinxten två tredjedelar av hans pensionsrättigheter.

VIII. Karel Pinxtens yrkanden och rättegångskostnader

215. För det första har Karel Pinxten yrkat att de interna revisionsrapporterna för perioden 2012–2018 avseende revisionsrättens ledamöters uppdragskostnader och samtliga dessa ledamöters användning av tjänstefordon ska företes. Detta yrkande bör enligt min mening lämnas utan avseende, eftersom det saknar värde för bedömningen av hans personliga beteende.

216. För det andra anser jag att hans skadeståndsyrkande inte kan tas upp till sakprövning inom ramen för ett förfarande i enlighet med artikel 286.6 FEUF. Om EU-domstolen skulle dela min bedömning, saknar detta yrkande under alla omständigheter grund.

217. Det föreskrivs i artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler att tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Revisionsrätten har yrkat att Karel Pinxten ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Karel Pinxten har tappat målet, ska revisionsrättens yrkande bifallas.

IX.    Förslag till avgörande

218. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att EU-domstolen ska

–        ta upp revisionsrättens talan till prövning,

–        fastställa att Karel Pinxten inte fullgjorde de skyldigheter som följde av ämbetet som ledamot av revisionsrätten i den mening som avses i artiklarna 285 och 286 FEUF,

–        beröva Karel Pinxten två tredjedelar av hans rätt till pension och därtill kopplade förmåner från och med dagen för domen i förevarande mål,

–        avvisa, eller i vart fall ogilla Karel Pinxtens skadeståndsyrkande,

–        förplikta Karel Pinxten att ersätta rättegångskostnaderna.


1      Originalspråk: engelska.


2      EGT L 268, 1997 [1977], s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 130.


3      EUT L 243, 2004, s. 26.


4      EUT L 248, 2013, s. 1.


5      Mål T-386/19.


6      Artiklarna 2 och 7 i förordning nr 2290/77; artiklarna 33 och 74 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1); artikel 5 i Europeiska revisionsrättens beslut nr 38–2016 om tillämpningsföreskrifter för revisionsrättens arbetsordning; artiklarna 1, 2, 4 och 7 i uppförandekoden för revisionsrättens ledamöter; punkterna 1.2., 2.2., 3.2., 3.3. och 3.7. i de etiska riktlinjerna för Europeiska revisionsrätten; artiklarna 20, 21 och 25 i Intosais etiska riktlinjer; artikel 2 i Europeiska revisionsrättens beslut nr 7–2004 om ledamöternas utgifter för representation och gästfrihet; artiklarna 4–6 i Europeiska revisionsrättens beslut nr 33–2004 om driften och användningen av revisionsrättens bilpark.


7      Artikel 33 i förordning nr 2018/1046; artikel 5 i tillämpningsföreskrifterna för revisionsrättens arbetsordning; artikel 7 i uppförandekoden för revisionsrättens ledamöter; punkterna 1.2 och 2.2 i de etiska riktlinjerna för Europeiska revisionsrätten; artikel 5 i Europeiska revisionsrättens beslut nr 7–2004.


8      Artikel 3 i arbetsordningen för Europeiska unionens revisionsrätt (EUT L 103, 2010, s. 1); artikel 7 i uppförandekoden för revisionsrättens ledamöter; punkterna 1.2 och 2.2 i de etiska riktlinjerna för revisionsrätten.


9      Artikel 3 i arbetsordningen för Europeiska unionens revisionsrätt; artiklarna 5 och 6 i tillämpningsföreskrifterna för revisionsrättens arbetsordning; artiklarna 1–4 och artikel 7 i uppförandekoden för revisionsrättens ledamöter, punkterna 1.2, 2.2, 3.3 och 3.7 i de etiska riktlinjerna för revisionsrätten.


10      Artikel 61 i förordning nr 2018/1046; artikel 3 i arbetsordningen för Europeiska unionens revisionsrätt; artikel 5 i tillämpningsföreskrifterna för revisionsrättens arbetsordning; artiklarna 1, 2 och 7 i uppförandekoden för revisionsrättens ledamöter, punkterna 1.2, 2.2, 3.1, 3.3, 3.4 och 3.7 i de etiska riktlinjerna för revisionsrätten; artikel 25 i Intosais etiska riktlinjer.


11      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2006, kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:455, punkt 118).


12      Dom av den 11 juli 2006, kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:455).


13      Förslag till avgörande av generaladvokat L. A. Geelhoed i målet kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:140, punkt 93 i den ursprungliga språkversionen (engelska), men punkt 94 på övriga språk. Min kursivering.


14      Se https://www.eca.europa.eu/sv/Pages/MissionAndRole.aspx.


15      Se European Court of Auditors (1995), Auditing the Finances of the European Union, Luxemburg, revisionsrättens broschyr, särskilt s. 7 och 13.


16      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2011, kommissionen/Tyskland (C-539/09, EU:C:2011:733, punkt 56), och dom av den 28 juli 2016, rådet/kommissionen (C-660/13, EU:C:2016:616, punkt 31).


17      Se, för ett liknande resonemang, Vardabasso, V., ”La cendrillon de l’histoire: la cour des comptes européenne et la démocratisation des institutions européennes”, Journal of European Integration History, vol. 17(2), 2011, 285–302, särskilt s. 286.


18      Se, för ett liknande resonemang, Vardabasso, V., i anförda arbete, särskilt s. 300.


19      Se, för ett liknande resonemang, Laffan, B., ”Auditing and accountability in the European Union”, Journal of European Public Policy, vol. 10, Taylor and Francis, 2003, 762–777, särskilt s. 762.


20      Se, för ett liknande resonemang, Laffan, B., i anförda arbete, särskilt s. 762 och 763.


21      Montesquieu, The Spirit of Law, Book XI, Chapter 4 (översättning av Stewart P., Société Montesquieu, Unité Mixte de Recherche 5037, CNRS, 2018, tillgänglig på http://montesquieu.ens-lyon.fr/spip.php?article2728). I dess ursprungliga version på franska: ”Pour qu’on ne puisse abuser du pouvoir, il faut que, par la disposition des choses, le pouvoir arrête le pouvoir” (De l’Esprit des lois, Garnier Frères, Paris, 1961, s. 162–163).


22      Se, för ett liknande resonemang, Hourquebie, F., ‘De la séparation des pouvoirs aux contre-pouvoirs: “l’esprit” de la théorie de Montesquieu’, i Vrabie, G. (red.), L’évolution des concepts de la doctrine classique de droit constitutionnel, Institutul European, 2008, Iasi, Rumänien, 59–67, särskilt s. 60.


23      Se, bland annat, artikel 61 i den tyska grundlagen (i vilken det föreskrivs att riksrättsåtal kan väckas mot förbundspresidenten vid den tyska författningsdomstolen ”för uppsåtlig överträdelse av grundlagen eller annan förbundslag”) och artikel 12.3.1 i den irländska konstitutionen (avsättning av Irlands president på grund av permanent arbetsoförmåga ”där sådan arbetsoförmåga nöjaktigt har kunnat fastställas av Högsta domstolen i en sammansättning av minst fem domare”).


24      Se artikel 1616 fjärde stycket i domstolens stadga.


25      Se, för ett liknande resonemang, De Bernardines, C., Vers un modèle européen de régime disciplinaire des fonctionnaires’, i Potvin-Solis, L. (red.), Vers un modèle européen de la fonction publique, Bruylant, Bryssel, 2011, 349–372, särskilt s. 352.


26      Se, för ett liknande resonemang, Pilorge-Vrancken, J., Le droit de la fonction publique de l’Union européenne, Bruylant, Bryssel, 2017, s. 364.


27      Dom av den 11 juli 2006, kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:455, punkt 72).


28      Förslag till avgörande av generaladvokat L. A. Geelhoed i målet kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:140, punkt 67 i den ursprungliga språkversionen (engelska), men punkt 68 i övriga språkversioner).


29      Min kursivering.


30      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2006, kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:455, punkt 70).


31      Dom av den 11 juli 2006, kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:455, punkterna 70 och 71). Min kursivering.


32      Se, för ett liknande resonemang, Vogiatzis, N., ”The independence of the European Court of Auditors”, Common Market Law Review, vol. 56, 2019, 667–772, särskilt s. 669.


33      Förslag till avgörande av generaladvokaten L. A. Geelhoed i målet kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:140, punkt 97 i den ursprungliga språkversionen (engelska), men punkt 98 i övriga språkversioner.


34      Se, för ett liknande resonemang, angående förfarandet enligt artikel 245 FEUF, dom av den 11 juli 2006, kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:455, punkt 121).


35      Även om det rör sig om ett frikännande. Denna situation analyserades särskilt av EU-domstolen i domen i målet Nikolaou/revisionsrätten (C-220/13 P). Se, särskilt, förslag till avgörande av generaladvokat Y. Bot (C-220/13 P, EU:C:2014:176, punkterna 71 och 73) och dom av den 10 juli 2014 (C-220/13 P, EU:C:2014:2057, punkt 40).


36      Dom av den 11 juli 2006, kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:455, punkt 112).


37      Se, för ett liknande resonemang, avseende artikel 267 FEUF, dom av den 27 november 2012, Pringle (C-370/12, EU:C:2012:756, punkt 33).


38      Förslag till avgörande av generaladvokaten L. A. Geelhoed i målet kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:140, punkt 93 i den ursprungliga språkversionen (engelska), men punkt 94 i övriga språkversioner.


39      Det ska erinras om att de bestämmelser som här avses är de som var tillämpliga när de omtvistade besluten fattades, det vill säga bestämmelser i arbetsordningen för Europeiska unionens revisionsrätt som antogs den 11 mars 2010 och bestämmelser i Europeiska revisionsrättens beslut nr 38/2016 om tillämpningsföreskrifter för revisionsrättens arbetsordning.


40      Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten N. Wahl i målet Europeiska unionen/Kendrion (C-150/17 P, EU:C:2018:612, punkt 29).


41      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2006, Wilson (C-506/04, EU:C:2006:587, punkt 53), och dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) (C-585/18, C-624/18 och C-625/18, EU:C:2019:982, punkt 123 och där angiven rättspraxis).


42      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2013, Ziegler/kommissionen (C-439/11 P, EU:C:2013:513, punkterna 154 och 155), och dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet (C-566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 70). Se även, i samband med ett förfarande mot en medlemsstat, dom av den 20 december 2017, Spanien/rådet (C-521/15, EU:C:2017:982, punkterna 88, 90 och 91).


43      DEC 16/15 FINAL (bilaga B.26 i Karel Pinxtens akt).


44      Dom av den 28 februari 2013, Omprövning av Arango Jaramillo m.fl./EIB (C-334/12 RX-II, EU:C:2013:134, punkt 28). Se även dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet (C-566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 99).


45      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2013, Omprövning av Arango Jaramillo m.fl./EIB (C-334/12 RX-II, EU:C:2013:134, punkterna 29 och 30), och dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet (C-566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 100).


46      EUT L 298, 2012, s. 1.


47      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet (C-566/14 P, EU:C:2016:437, punkterna 104 och 105).


48      Såsom två av de tre jakterna i Chambord (Frankrike) (första anmärkningen), vistelsen i Kuba (första anmärkningen), bildandet av ett privat bolag och Karel Pinxtens ställning som direktör i detta bolag (fjärde anmärkningen), samt erbjudandet att hyra ut en privat lägenhet till unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik (femte anmärkningen).


49      Såsom det otillbörliga och olagliga bruket av de bränslekort som ställts till hans förfogande (andra anmärkningen) eller deltagandet i styrelsen för ett politiskt parti (första och fjärde anmärkningen).


50      Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 22 juni 2000, Coëme m.fl. mot Belgien, CE:ECHR:2000:0622JUD003249296, § 146.


51      Se, för ett liknande resonemang, Franchimont, M., Jacobs, A., Masset, A., Manuel de procédure pénale, Larcier, Coll. De la Faculté de droit de l’Université de Liège, 2012, Bryssel, s. 123. Enligt Europadomstolen föreligger en ”anklagelse om brott” från det ögonblick då en person officiellt underrättas av behörig myndighet om att han eller hon misstänks för att ha begått ett brott eller från den tidpunkt då vederbörandes situation väsentligt har påverkats av åtgärder som vidtagits av myndigheterna med anledning av misstankarna mot honom eller henne” (Europadomstolen, 5 oktober 2017, Kalēja mot Lettland, CE:ECHR:2017:1005JUD002205908, § 36).


52      Se, för ett liknande resonemang, avseende belgisk rätt, Beernaert, M.-A., Bosly, H. D., Vandermeersch, D., Droit de la procédure pénale, La Charte, Brügge, 2014, s. 189.


53      Olafs skrivelse till Karel Pinxten av den 22 september 2017 (revisionsrättens akt, bilaga A.32, s. 252).


54      Olafs skrivelse till Levi av den 15 december 2017 (revisionsrättens akt, bilaga A.34, s. 255).


55      Punkt 108 i Karel Pinxtens svaromål.


56      Min kursivering.


57      Se, för ett liknande resonemang, Inghelram, J.F.H., Legal and Institutional Aspects of the European Anti-Fraud Office (OLAF), Europa Law Publishing, Amsterdam, 2011, särskilt s. 137.


58      Dom av den 6 juni 2019, Dalli/kommissionen (T-399/17, ej publicerad, EU:T:2019:384, punkt 86).


59      Olafs skrivelse till Levi av den 15 december 2017 (revisionsrättens akt, bilaga A.34, s. 255).


60      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 april 2019, OZ/EIB (C-558/17 P, EU:C:2019:289, punkt 65).


61      Se, för ett liknande resonemang, Inghelram, J.F.H., Legal and Institutional Aspects of the European Anti-Fraud Office (OLAF), Europa Law Publishing, Amsterdam, 2011, särskilt s. 91.


62      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. (C-105/14, EU:C:2015:555, punkt 50).


63      Min kursivering.


64      Karel Pinxtens akt, bilaga B 25.


65      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 1982, AM & S Europe/kommissionen (155/79, EU:C:1982:157, punkterna 21 och 27), och dom av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen (C-550/07 P, EU:C:2010:512, punkt 70).


66      Karel Pinxtens akt, bilaga B 25.


67      Punkt 104.


68      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2006, kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:455, punkt 105).


69      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.72.


70      Revisionsrättens akt, bilaga A.34.


71      Karel Pinxtens akt, bilaga B.20, s. 136.


72      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.73.


73      Revisionsrättens akt, bilagorna B.37.41 och B.37.88.


74      Revisionsrättens akt, bilaga A.40.


75      Revisionsrättens akt, bilaga A.41.


76      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2006, kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:455, punkterna 70 och 71).


77      Se punkterna 70 – 76 i förevarande förslag till avgörande.


78      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2006, kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:455, punkt 72).


79      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2006, kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:455, punkt 73).


80      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.27, s. 3859.


81      Detta grundar sig på ett e-postmeddelande från Karel Pinxtens assistent av den 29 maj 2013 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.27, s. 3858) och e-postmeddelanden från Crans Montana Forums ledningskansli av den 29 maj 2013 och den 12 juni 2013 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.27, s. 3857 och 3875).


82      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.27, s. 3881.


83      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.27, s. 3862–3865.


84      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.27, s. 3860 (faktura) och 3861 (anmälningsblankett).


85      Beroende på den valda rutten varierar sträckan mellan Luxemburg (revisionsrättens säte) och Crans Montana (Schweiz) mellan 600 och 650 km, vilket motsvarar mellan 6 och 6,5 timmars bilresa.


86      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.26, s. 3553.


87      E-post-meddelande av den 28 januari 2015 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.26, s. 3509).


88      E-post-meddelande av den 29 januari 2015 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.26, s. 3516).


89      E-post-meddelande av den 18 mars 2015 till UNDP (revisionsrättens akt, bilaga A.37.26, s. 3737) och e-postmeddelande av den 19 mars 2015 till Europeiska unionens delegation i Kuba (revisionsrättens akt, bilaga A.37.26, s. 3504).


90      E-post-meddelande av den 18 mars 2015 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.26, s. 3737).


91      E-post-meddelande av den 18 mars 2015 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.26, s. 3736 och 3737).


92      E-post-meddelande av den 20 mars 2015 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.26, s. 3737).


93      E-post-meddelande av den 18 mars 2015 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.26, s. 3765).


94      E-post-meddelande av den 20 mars 2015 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.26, s. 3736).


95      E-post-meddelande från chefen för samarbetsavdelningen vid delegationen i Kuba till Karel Pinxtens assistent av den 18 mars 2015 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.26, s. 3768) och e-postmeddelande från Europeiska unionens ambassadör i Kuba av den 18 mars 2015 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.26, s. 3764).


96      Revisionsrättens akt, bilaga B.37.26, s. 3500 och 3501 samt s. 3522–3528.


97      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.26, s. 3751 (på nederländska).


98      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.26, s. 3752–3756.


99      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.26, s. 3761 (sammanfattning av den 21 april 2015 på spanska) och s. 3758 och 3759 (sammanfattning av den 5 och den 6 maj 2015 på engelska).


100      Karel Pinxtens not till revisionsrättens ordförande av den 16 april 2015 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.26, s. 3555 och 3556).


101      E -postmeddelande från generaldirektören för nationalparken i Chambord av den 4 december 2018 (Karel Pinxtens akt, bilaga B.29).


102      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.9, s. 1635.


103      I ett e-postmeddelande av den 1 februari 2012 från Karel Pinxten till en anställd i Chambord hänvisar Karel Pinxten tydligt till en personlig kontakt på grund av vilken generaldirektören för nationalparken i Chambord var vänlig nog att invitera honom ”dans le cadre d’une battue de régulation” (som deltagare i en regleringsjakt) under säsongen 2011/2012. För det fall att han inte skulle kunna delta på grund av sitt schema, förklarade Karel Pinxten uttryckligen att om direktören skulle vara vänlig nog att bjuda in honom till en jakt i nationalparken i Chambord vid ett annat tillfälle, skulle han acceptera hans inbjudan med glädje (revisionsrättens akt, bilaga A.37.9, s. 1056 och 1686).


104      ”Une battue de régulation de sangliers.” Se inbjudan för år 2013 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.9, s. 1647), inbjudan och svarskort för år 2015 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.9, s. 1619).


105      E-post-meddelande med anledning av jakten den 12 februari 2016 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.9, s. 1595).


106      ”Une battue de régulation.” Se inbjudan för år 2016 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.9, s. 1603).


107      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.9, s. 1647 (2013), s. 1621 (2015) och s. 1603 (2016).


108      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.9, s. 1508 och 1509.


109      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.9, s. 1886 och 1887.


110      EUT L 9, 2009, s. 12.


111      E -postmeddelande från ”den administrativa förvaltningsavdelningen” av den 18 mars 2009 (Karel Pinxtens akt, bilaga B.34).


112      Revisionsrättens akt, bilaga B.37.30, s. 4093.


113      För kort 0027 3 ***, avseende bilen med registreringsnummer CD-7572, se revisionsrättens akt, bilaga 37.30, s. 4133, 4140, 4147, 4159, 4163, 4165, 4170, 4172, 4184 och 4188.


114      Den 11 april 2017 användes exempelvis kort 0027 3 *** för diesel och kort 0029 5 *** för bensin, båda avseende bilen med registreringsnummer CD-7572 (revisionsrättens akt, bilaga 37.30, s. 4163), och den 28 juli 2017 användes kort 0027 3 *** för diesel och kort 0029 5 *** för bensin och diesel, båda avseende bilen med registreringsnummer CD-7572 (revisionsrättens akt, bilaga 37.30, s. 4172).


115      Den 4 maj 2017 användes exempelvis kort 0029 5 *** för diesel kl. 17:56 och för bensin kl. 18:00, båda avseende bilen med registreringsnummer CD-7572 (revisionsrättens akt, bilaga 37.30, s. 4165), och den 28 juli 2017 användes kort 0029 5 *** för bensin kl. 15:03 och för diesel kl. 15:05, båda avseende bilen med registreringsnummer CD-7572 (revisionsrättens akt, bilaga 37.30, s. 4172).


116      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.31, s. 4324.


117      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.31, s. 4325.


118      Vittnesförhör med Karel Pinxtens chaufför den 7 december 2017 (frågorna 1, 2, 3 och 6) (revisionsrättens akt, bilaga A.37.31, s. 4331 och 4332).


119      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.31, s. 4198.


120      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.31, s. 4246.


121      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.31, s. 4244.


122      Se, i detta avseende, de svar som den anställde vid försäkringsbolaget lämnade på Olafs frågeformulär (revisionsrättens akt, bilaga B.37.31, s. 4218 och 4219), vittnesförhöret med den anställde vid revisionsrätten som ansvarade för chaufförerna den 7 december 2017 (svar på fråga 13) (revisionsrättens akt, bilaga A.37.31, s. 4302).


123      Se i detta avseende, utan förvissning, vittnesförhöret med Karel Pinxtens chaufför den 16 oktober 2017 (svar på fråga 2) (revisionsrättens akt, bilaga A.37.31, s. 4280).


124      E-post-meddelande från Karel Pinxten av den 18 september 2018 till revisionsrättens ordförande (revisionsrättens akt, bilaga A.16, s. 149).


125      Min kursivering.


126      DEC-C 25/06 av den 29 maj 2006 (revisionsrättens akt, bilaga A.14).


127      E-post-meddelande från Karel Pinxten till ordföranden för Open Vld av den 23 februari 2010 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.8, s. 694).


128      E-post-meddelande från Karel Pinxten av den 4 januari 2016 (revisionsrättens akt, bilaga A.37.8, s. 971).


129      Protokoll från styrelsemöte i Open Vld den 27 april 2009 (revisionsrättens akt, bilaga 37.8, s. 777).


130      Protokoll från styrelsemöte i Open Vld den 8 juni 2009 (revisionsrättens akt, bilaga 37.8, s. 784).


131      Protokoll från styrelsemöte i Open Vld den 14 september 2009 (revisionsrättens akt, bilaga 37.8, s. 809).


132      Protokoll från styrelsemöte i Open Vld den 16 november 2009 (revisionsrättens akt, bilaga 37.8, s. 848).


133      Protokoll från styrelsemöte i Open Vld den 16 november 2009 (revisionsrättens akt, bilaga 37.8, s. 847).


134      Protokoll från styrelsemöte i Open Vld den 23 november 2009 (revisionsrättens akt, bilaga 37.8, s. 875).


135      Protokoll från styrelsemöte i Open Vld den 22 mars 2010 (revisionsrättens akt, bilaga 37.8, s. 942).


136      Revisionsrättens akt, bilaga A.37.37, s. 4722.


137      Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat L. A. Geelhoed i målet kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:140, punkt 118 i den ursprungliga språkversionen (engelska), men punkt 119 i övriga språkversioner).


138      Se, för ett liknande resonemang, punkt 75 i detta förslag till avgörande och dom av den 11 juli 2006, kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:455, punkt 71).


139      Förslag till avgörande av generaladvokaten L. A. Geelhoed i målet kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:140, punkt 77 i den ursprungliga språkversionen (engelska), men punkt 78 i övriga språkversioner).


140      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2006, kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:455, punkt 145).


141      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 1985, Williams/revisionsrätten (134/84, EU:C:1985:297, punkt 14), dom av den 31 mars 1993, Ahlström Osakeyhtiö m.fl./kommissionen (C-89/85, C-104/85, C-114/85, C-116/85, C-117/85 och C-125/85–C-129/85, EU:C:1993:120, punkt 197), och dom av den 16 juni 2016, Evonik Degussa och AlzChem/kommissionen (C-155/14 P, EU:C:2016:446, punkt 58).


142      Punkt 149.


143      När det gäller bedömningen av huruvida förfaranden och påföljder är av straffrättslig karaktär ska det erinras om att enligt domstolens praxis är tre kriterier relevanta. Det första kriteriet är den rättsliga kvalificeringen av överträdelsen i nationell rätt, det andra kriteriet är överträdelsens art och det tredje kriteriet är strängheten i den sanktion som den berörde kan åläggas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 2018, Garlsson Real Estate m.fl., C-537/16, EU:C:2018:193, punkt 28 och där angiven rättspraxis).


144      Det kanske får en att omedelbart tänka på bedömningen av storleken på ett bötesbelopp enligt konkurrensrätten (se, för ett exempel på proportionalitetens betydelse i den frågan, dom av den 26 september 2018, Infineon Technologies/kommissionen, C-99/17 P, EU:C:2018:773, punkt 207), men proportionalitetsprincipen såvitt avser sanktioner gäller tvärsektoriellt på en rad olika områden, till exempel tullar, skydd av unionens finansiella intressen, fri rörlighet för arbetstagare och illegal invandring. Se, angående dessa exempel, förslag till avgörande av generaladvokat J. M. Bobek i målet Link Logistik N&N (C-384/17, EU:C:2018:494, punkt 37 och i fotnoterna angiven rättspraxis).


145      Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 18 oktober 2005, Banfield mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2005:1018DEC000622304, och Europadomstolen, 14 juni 2006, Philippou mot Cypern, CE:ECHR:2016:0614JUD007114810, §§ 65 och 66.


146      Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 14 juni 2006, Philippou mot Cypern, CE:ECHR:2016:0614JUD007114810, § 61.


147      Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 18 oktober 2005, Banfield mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2005:1018DEC000622304, och Europadomstolen, 14 juni 2006, Philippou mot Cypern, CE:ECHR:2016:0614JUD007114810, § 68.


148      Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 14 juni 2006, Philippou mot Cypern, CE:ECHR:2016:0614JUD007114810, § 68.


149      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 2019, kommissionen/Ungern (Nyttjanderätt till jordbruksmark) (C-235/17, EU:C:2019:432, punkt 72).


150      Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 18 June 2013, S.C. Complex Herta Import Export S.R.L. Lipova mot Rumänien, CE:ECHR:2013:0618JUD001711804, § 35.


151      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 2014, Reindl (C-443/13, EU:C:2014:2370, punkt 40).


152      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2003, Lindqvist (C-101/01, EU:C:2003:596, punkt 89).


153      Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat L. A. Geelhoed i målet kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:140, punkt 122 i den ursprungliga språkversionen (engelska), men punkt 123 i övriga språkversioner).


154      Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 18 June 2013, S.C. Complex Herta Import Export S.R.L. Lipova mot Rumänien, CE:ECHR:2013:0618JUD001711804, § 38, och Europadomstolen, 14 juni 2006, Philippou mot Cypern, CE:ECHR:2016:0614JUD007114810, § 72. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2002, Onidi/kommissionen (T-197/00, EU:T:2002:135, punkt 152).


155      Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat L. A. Geelhoed i målet kommissionen/Cresson (C-432/04, EU:C:2006:140, punkterna 123–125 i den ursprungliga språkversionen (engelska), men punkterna 124–126 i övriga språkversioner.