Mål C‑51/17

OTP Bank Nyrt.
och
OTP Faktoring Követeléskezelő Zrt.

mot

Teréz Ilyés
och
Emil Kiss

(begäran om förhandsavgörande från Fővárosi Ítélőtábla)

”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Oskäliga villkor – Direktiv 93/13/EEG – Tillämpningsområde – Artikel 1.2 – Bindande författningsföreskrifter – Artikel 3.1 – Begreppet avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling – Villkor som tagits med i ett avtal efter avtalsslutet till följd av ett ingripande från den nationella lagstiftarens sida – Artikel 4.2 – Villkor som är klart och begripligt formulerat – Artikel 6.1 – Den nationella domstolens prövning ex officio av om ett avtalsvillkor är oskäligt – Låneavtal i utländsk valuta som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument”

1.        Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Oskäligt villkor i den mening som avses i artikel 3 – Avtalsvillkor som inte varit föremål för individuell förhandling – Begrepp – Avtalsvillkor som ändrats genom en nationell bestämmelse antagen efter avtalets ingående och som ska ersätta ett ogiltigt avtalsvillkor – Omfattas

(Rådets direktiv 93/13, artikel 3.1)

2.        Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Tillämpningsområde – Undantag för avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter – Avtalsvillkor om valutakurs som intagits efter ett konsumentkreditavtals ingående för att ersätta ett ogiltigt avtalsvillkor – Fråga huruvida direktivet inte ska tillämpas – Avtalsvillkor om valutarisken som inte omfattas av författningsföreskrifter – Direktivets tillämplighet

(Rådets direktiv 93/13, artikel 1.2)

3.        Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Tillämpningsområde – Avtalsvillkor som definierar avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor – Avtalsvillkor som tagits med i ett låneavtal i utländsk valuta angående valutarisken – Omfattas – Villkor – Skyldighet att fullgöra kravet på att avtalet ska vara klart och begripligt formulerat – Erforderlig informationsnivå – Räckvidd

(Rådets direktiv 93/13, artikel 4.2)

4.        Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Tillämpningsområde – Avtalsvillkor som definierar avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor – Avtalsvillkor som tagits med i ett låneavtal i utländsk valuta angående valutarisken – Omfattas – Villkor – Skyldighet att fullgöra kravet på att avtalet ska vara klart och begripligt formulerat – Tidpunkt som ska beaktas vid bedömningen av om denna skyldighet har fullgjorts – Ingående av avtal – Påverkan av att vissa avtalsvillkor av den nationella lagstiftaren vid ett senare tillfälle förklarats vara ogiltiga – Föreligger inte

(Rådets direktiv 93/13, artikel 4.2)

5.        Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Den nationella domstolens skyldighet att ex officio pröva om ett avtalsvillkor eventuellt är oskäligt – Räckvidd

(Rådets direktiv 93/13, artiklarna 6.1 och 7.1)

1.      Begreppet ”avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling” i artikel 3.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att därmed avses bland annat ett avtalsvillkor som ändrats genom en bindande nationell författningsföreskrift som antagits efter ett konsumentavtals ingående för att ersätta ett ogiltigt villkor i nämnda avtal.

I och med att det är den nationella lagstiftaren som föreskrivit att de i det nationella målet aktuella avtalsvillkoren ska tillämpas, är det uppenbart att dessa villkor inte förhandlats fram individuellt av avtalsparterna.

(se punkterna 48 och 49 samt punkt 1 i domslutet)

2.      Artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att direktivet inte omfattar avtalsvillkor som avspeglar bindande nationella författningsföreskrifter och som intagits efter ett konsumentkreditavtals ingående för att ersätta ett ogiltigt avtalsvillkor genom att föreskriva att det är den av den nationella centralbanken fastställda växelkursen som ska användas. EU-domstolen har i detta avseende redan slagit fast att artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att direktivet inte tillämpas på sådana villkor i ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument som bestäms i en nationell föreskrift (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 7 december 2017, Woonhaven Antwerpen, C‑446/17, ej publicerat, EU:C:2017:954, punkt 31).

Ett avtalsvillkor om valutarisken som det som avses i det nationella målet är emellertid inte uteslutet från tillämpningsområdet för denna bestämmelse. Såsom angetts i punkt 54 ovan ska artikel 1.2 i direktiv 93/13 nämligen tolkas restriktivt. Att vissa avtalsvillkor som avspeglar författningsföreskrifter inte omfattas av direktivets bestämmelser, innebär således inte att giltigheten av andra villkor i samma avtal som inte avses med författningsföreskrifter inte skulle kunna prövas av nationell domstol utifrån direktivet.

Vad gäller de avtalsvillkor som handlar om valutarisken och som inte ändrats genom lag, följer det av EU-domstolens praxis att sådana avtalsvillkor som omfattas av artikel 4.2 i direktiv 93/13 undgår skälighetsbedömningen endast i de fall då den behöriga nationella domstolen efter en prövning i varje enskilt fall har bedömt att näringsidkaren har formulerat dem på ett klart och begripligt sätt (dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl., C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 43).

Att villkoren om växelkursskillnaden således inte omfattas av direktiv 93/13 enligt artikel 1.2 hindrar inte att de krav som följer av artiklarna 6.1 och 7.1 i nämnda direktiv och av EU-domstolens praxis (se, bland annat, punkterna 32–34 i domen av den 31 maj 2018, Sziber, C‑483/16, EU:C:2018:367) fortsätter att vara tillämpliga för alla andra områden som omfattas av direktivet, särskilt för de handläggningsregler som säkerställer de rättigheter som enskilda har enligt direktivet.

(se punkterna 63, 66 och 68–70 samt punkt 2 i domslutet)

3.      Artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att kravet på att avtalsvillkor ska vara klart och begripligt formulerade innebär att kreditinstituten ska låta låntagarna ta del av information som gör att de kan ta välgrundade och försiktiga beslut. Detta krav innebär att ett avtalsvillkor om valutarisken ska kunna vara begripligt för konsumenten såväl i formellt som i grammatiskt avseende men även vad avser det konkreta innehållet, på så sätt att en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument inte bara kan bli medveten om att den nationella valutan kan komma att förlora i värde i förhållande till den utländska valuta som anges i låneavtalet, utan även utvärdera vilka ekonomiska konsekvenser, potentiellt betydande sådana, som ett sådant avtalsvillkor kan få för konsumentens ekonomiska förpliktelser.

(se punkt 78 samt punkt 3 i domslutet)

4.      Artikel 4 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att prövningen av om avtalsvillkoren är klart och begripligt formulerade ska göras med beaktande av alla vid tiden för avtalets ingående föreliggande omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt med beaktande av alla övriga avtalsvillkor, trots att vissa av dessa villkor av den nationella lagstiftaren senare förklarats eller presumerats vara oskäliga och därmed ogiltiga.

Det följer av artikel 4.1 i direktiv 93/13 att vid bedömningen – i en situation där det aktuella avtalsvillkoret avser beskrivningen av avtalets huvudföremål – av om villkoret är klart och begripligt formulerat i den mening som avses i artikel 4.2 i direktivet, ska man beakta bland annat alla avtalsvillkor som fanns vid tiden för avtalets ingående, eftersom det är då som konsumenten beslutar sig för om han eller hon vill ingå avtal med en näringsidkare och därvid acceptera de avtalsvillkor som utarbetats i förväg av näringsidkaren.

(se punkterna 80 och 83 samt punkt 4 i domslutet)

5.      Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att det ankommer på den nationella domstolen att – i stället för konsumenten i dennes egenskap av kärande – ex officio pröva om ett avtalsvillkor eventuellt är oskäligt, så snart som domstolen har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende.

Mot bakgrund bland annat av den inte obetydliga risken för att konsumenten inte känner till sina rättigheter eller har svårigheter att tillvarata dem har den nationella domstolens skyldigheter i detta hänseende ansetts nödvändiga för att säkerställa att konsumenter tillförsäkras ett effektivt skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen, C‑147/16, EU:C:2018:320, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

(se punkterna 88 och 91 samt punkt 5 i domslutet)