Mål T‑258/09
i-content Ltd Zweigniederlassung Deutschland
mot
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)
”Gemenskapsvarumärke – Ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke av ordmärket BETWIN – Absoluta registreringshinder – Beskrivande karaktär – Artikel 7.1 b och c i förordning (EG) nr 207/2009 – Motiveringsskyldighet – Likabehandling – Artikel 49 EG”
Sammanfattning av domen
1. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärken som endast består av kännetecken eller upplysningar vilka visar en varas egenskaper
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 7.1 c)
2. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Absoluta registreringshinder – Separat prövning av registreringshindren utifrån var och en av de varor eller tjänster som omfattas av registreringsansökan – Skyldighet att motivera beslut om avslag på ansökan om registrering av ett varumärke – Omfattning
(Rådets förordning nr 207/2009, artiklarna 7.1 och 75)
3. Gemenskapsvarumärke – Harmoniseringsbyråns beslut – Lagenlighet – Gemenskapsdomstolens prövning – Kriterier – Tillämpning av en grund som rör åsidosättande av principen om förbud mot diskriminering i harmoniseringsbyråns beslutspraxis
(Rådets förordning nr 207/2009, artiklarna 7 och 76.1)
1. I förhållande till den engelskspråkiga allmänheten är ordkännetecknet BETWIN beskrivande, i den mening som avses i artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken, vad rör tjänsterna ”utarbetande och utveckling av shower, spel, lotterier, tävlingar, baler, utlottningar, tävlingar; produktion, organiserande och genomförande av spel, lotterier, tävlingar, baler, utlottningar, tävlingar av alla slag; spelhallar; drift av kasinon; tjänster för sport-, spel-, vadhållnings- och lotteriarrangörer, inbegripet på och via internet; tillhandahållande av utrustning för sport, spel, vadhållning och lotterier, inbegripet på och via internet; drift av spelhallar; tillhandahållande av interaktiva dataspel; drift och organisation av kasinon, hasardspel, kortspel, vadhållning, sportvadhållning, skicklighetsspel; spelautomater; drift av kasinon, drift av spelhallar; drift av center för vadhållning och lotterier av alla slag”, som omfattas av klass 41 i Niceöverenskommelsen, och vad avser tjänsterna ”utarbetande och utveckling av shower, spel, lotterier, tävlingar, baler, utlottningar, tävlingar i näringsverksamhet, organisation och reklam”, som omfattas av klass 35 i nämnda överenskommelse.
De två engelska orden ”bet” (ingå vad; vadhållning) och ”win” (vinna; vinst) väcker tillsammans tankar om att kunna ”satsa och vinna”, och den berörda allmänheten kan direkt förstå denna ordkombinations innebörd. Det föreligger dessutom ett nära samband mellan de två ordens innebörd: man satsar pengar för att vinna pengar, och för att vinna pengar, måste man först satsa pengar. Den omständigheten att ordet ”och” har utelämnats medför nämligen på intet sätt att det inte längre är uppenbart vad som ska förstås med det sammansatta uttrycket ”betwin”. Oavsett om ordkombinationen ska förstås som två sammanlänkade substantiv, två verb i infinitiv eller två verb böjda i imperativ, är det nämligen inte fråga om en ovanlig eller godtycklig kombination, med en innebörd som avviker från summan av dess delar. Uttrycken ”bet” och ”win” ger tillsammans en klar bild av ifrågavarande tjänsters syfte och hur de ska användas, varför uttrycken beskriver tjänsterna.
(se punkterna 26, 32−35 och 40)
2. Bedömningen av huruvida absoluta registreringshinder föreligger ska avse var och en av de varor eller tjänster som omfattas av registreringsansökan. Vidare ska beslut fattade av Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) om avslag på ansökan om registrering av ett varumärke i princip vara motiverat med avseende på var och en av de nämnda varorna eller tjänsterna. Harmoniseringsbyrån kan, när ett och samma registreringshinder anförs mot en hel kategori eller grupp av varor eller tjänster, begränsa sig till en motivering som är övergripande för samtliga berörda varor eller tjänster. Denna möjlighet får emellertid inte utövas i strid med det grundläggande kravet att alla beslut om avslag avseende rättigheter som följer av unionsrätten ska kunna underställas en domstolsprövning som ska syfta till att säkerställa att skyddet av rättigheten är effektivt och som därför ska avse huruvida skälen till avslaget är lagenliga.
Möjligheten för överklagandenämnden att ge en övergripande motivering för en varu- eller tjänsteserie får bara avse varor och tjänster som sinsemellan har ett direkt och konkret samband. Det är bara om detta samband är tillräckligt direkt och konkret som varorna eller tjänsterna kan anses utgöra en tillräckligt homogen kategori, vilket är en förutsättning för att det ska kunna säkerställas att de faktiska och rättsliga övervägandena i beslutsskälen tillsammans dels ger en tillräcklig förklaring till hur överklagandenämnden har resonerat beträffande var och en av varorna eller tjänsterna i kategorin, dels kan tillämpas utan åtskillnad på var och en av de berörda varorna och tjänsterna. Även i de fall då de berörda varorna eller tjänsterna ingår i samma klass, i den mening som avses i Niceöverenskommelsen, räcker denna omständighet inte i sig för att man ska kunna dra slutsatsen att det är fråga om en sådan tillräcklig homogenitet, eftersom det i dessa klasser ofta ingår varor eller tjänster av vitt skilda slag mellan vilka det inte nödvändigtvis finns ett tillräckligt direkt och konkret samband.
(se punkterna 42−45)
3. De beslut beträffande registrering av ett kännetecken såsom gemenskapsvarumärke som överklagandenämnderna vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) ska fatta med stöd av förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken omfattas av en normbunden behörighet och inte av en befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar. Lagenligheten av de beslut som fattas av överklagandenämnderna ska därför enbart bedömas på grundval av denna förordning, såsom den har tolkats av unionsdomstolarna och inte mot bakgrund av överklagandenämndernas tidigare beslutspraxis.
När det är fråga om en grund som anförs vid gemenskapsdomstolen i vilken det görs gällande att harmoniseringsbyrån har åsidosatt principen om förbud mot diskriminering genom att avslå en ansökan om registrering av ett visst kännetecken, trots att den tidigare har beviljat registrering av ett liknande kännetecken, är två möjligheter tänkbara.
Om överklagandenämnden i ett tidigare ärende, genom att medge att ett kännetecken kan registreras som gemenskapsvarumärke, har gjort en korrekt tillämpning av relevanta bestämmelser i förordning nr 207/2009 och den i ett senare ärende, jämförbart med det förra, fattar ett motsatt beslut, ska gemenskapsdomstolen ogiltigförklara detta senare beslut på grund av att tillämpliga bestämmelser i förordning nr 207/2009 har åsidosatts. I detta första fall saknar grunden avseende åsidosättande av principen om förbud mot diskriminering verkan. Om överklagandenämnden i stället i ett tidigare ärende, genom att bifalla en ansökan om att ett kännetecken ska registreras som gemenskapsvarumärke, har gjort en felaktig rättstillämpning och nämnden i ett senare ärende, jämförbart med det förra, fattar ett motsatt beslut, kan det första beslutet inte åberopas till stöd för ett yrkande om ogiltigförklaring av detta senare beslut. Det följer nämligen av domstolens rättspraxis att likabehandlingsprincipen endast kan åberopas när detta är förenligt med legalitetsprincipen, enligt vilken ingen till sin egen fördel kan åberopa en rättsstridig åtgärd som har gynnat någon annan. Även i detta andra fall saknar följaktligen grunden avseende åsidosättande av principen om förbud mot diskriminering verkan.
Det framgår vidare av artikel 76.1 första meningen i förordning nr 207/2009 att granskarna vid harmoniseringsbyrån och, vid överklagande, överklagandenämnderna vid harmoniseringsbyrån, utan särskilt yrkande, ska pröva sakförhållandena för att fastställa huruvida det sökta varumärket omfattas av något av de registreringshinder som anges i artikel 7 i samma förordning. Med hänsyn till den normbundna behörigheten och legalitetsprincipen ska denna prövning koncentreras till villkoren för tillämpning av artikel 7 i förordning nr 207/2009, och de utgör inte stöd för slutsatsen att harmoniseringsbyråns instanser är bundna av tidigare beslut om registrering av varumärken.
(se punkterna 77−79 och 81)